norrshaman

Att finna drömtidsaspekten

2012-01-30T15:52:00.001+01:00

Drömtiden är en beteckning som handlar om såväl tid som plats och process. En motsvarighet är Castanedas ”den icke-ordinära verkligheten” eller det traditionella nordiska begreppet ”det fördolda”. Shamaner hämtar kraft, kunskap och inspiration från Drömtiden och i nyshamanska sammanhang talar man om under- och övervärldsresor, kraftdjur, andehjälpare och liknande. Jag föredrar numera i stället att tala om att ta del av Drömtidens resurser. De saknar gestalt i vår mening och att kalla dessa resurser för ”energi”, ”andar” eller ”kraftdjur” förklarar egentligen ingenting. Det handlar mer om tricks för att vårt medvetande ska kunna få grepp om Drömtidens resurser. Jag anser dock att vårt medvetande inte kan ”förstå” och kanske inte ens ”greppa” Drömtidens egenskaper. De ligger bortom språket och även bortom bilderna. Våra ord och våra bilder blir bara en mycket approximativ version av det verkliga.
Det är inte för inte som många ursprungsamerikanska kulturer använder begrepp som Det stora mysteriet eller Det stora mysteriösa om Drömtidens karaktär – begrepp som felaktigt har översatts som t ex Den store anden. En nordisk motsvarighet är Urds väv, den allomfattande kosmiska väv som nornorna väver eller drömmer fram. En annan motsvarighet är Ginnungagap, det omätliga gap/tomrum som fanns ”arla i urtid”, ”i åldrarnas morgon”. Drömtiden är ett mysterium som glider undan när vi försöker greppa det, på liknande sätt som nattens drömmar skingras vid uppvaknandet. Vi kan inte kontrollera skeendet i Drömtiden, men vi kan släppa in Drömtiden i våra liv.
Drömtiden finns närvarande överallt och alltid. Dels som en plats eller snarare dimension som omfattar det synliga kosmos och mycket därtill. Den ordinära verkligheten finns som en särskild dimension eller sfär inuti Drömtiden. Dels är den en tid för allt – det som vi kallar dåtid, nutid och framtid – och vi skulle kunna kalla den för en all-tid. Allt sker nu, samtidigt och överallt. Drömtiden är också en process, Drömmandet, som drömmer fram hela kosmos i ett dynamiskt och öppet kretslopp – en spiralrörelse från tomhet via manifestation tillbaka till tomhet osv. Big bang är alltså bara en fas av många i denna spiralrörelse.
Eftersom Drömtiden finns överallt och alltid och befinner sig i en dynamisk rörelse kan vi bli åtkomliga för den genom att vidga vårt medvetande – det som Castaneda kallade att förflytta medvetandets samlingspunkt. När vi vidgar vårt medvetande blir vi varse dimensioner eller aspekter av verkligheten som vi med vardagsmedvetandet inte är medvetna om eller i alla fall inte öppna för. Det vanliga i nyshamanska sammanhang är att man använder en trumma för att vidga sitt medvetande, men det finns mängder av andra traditionella, enklare och mer subtila metoder. En som jag själv använder flitigt är utharken, den nordiska runspiralen. Men man kan, som Castaneda, lära sig att få tillgång till Drömtiden genom en speciell viljeakt, det han kallade intending eller employing intent.
Att på detta sätt få tillgång till Drömtiden, eller göra sig tillgänglig för Drömtiden, kan vara en nog så subtil upplevelse, som är svår att förklara med ord. Men grunden är att man märker en sorts förskjutning i medvetandet och en stark känsla av att man är med i något större, att allt har en annan lyster och ett annat djup än man vanligen upplever. I denna upplevelse ligger också en övertygelse om att man är något mer än man brukar vara och är reellt förbunden med allt annat. Denna övertygelse går långt bortom tänkandet. Det är inte så att man tänker att man är förbunden med eller en del av allt annat. Man vet med hela sin organism att det förhåller sig så.
I allt vi gör, som att laga frukost, gå och handla, ta en löprunda, hugga ved, trösta ett barn, klia en katt, finns en drömtidsaspekt eller drömtidsdimension. Också katten har självklart en drömtidsaspekt och när vi med vårt vidgade medvetande möter katten så umgås vi faktiskt i Drömtiden. Det vet katten också.
I allt vi gör kan vi söka och bli medvetna om drömtidsaspekten. Det är ett sätt att vandra i skönhet och det är ett sätt att verkligen uppleva samhörigheten, ömsesidigheten med allt annat. Man kan sträva efter att låta denna aspekt genomsyra det mesta av vad vi gör. Då närmar vi oss det tillstånd som Castaneda kallade impeccability, en sorts fulländning. Den finns också i den nordiska traditionen, t ex i runa nr sju, wynja, som står för fred, frid, fröjd. Att släppa in drömtidsaspekten i sitt liv innebär inte att fly den ordinära verkligheten och dess problem – tvärtom ser jag det som en förutsättning för att man ska kunna handla rätt. Som en kreativ medaktör till Moder Jord.

”Våra ceremonier håller samman världen”

2012-01-21T18:06:00.002+01:00

Runt om i USA och Kanada hålls urgamla kunskaper, traditioner och ceremonier vid liv – framför allt av äldre män och kvinnor, som för det mesta lever under mycket enkla förhållanden i de små enklaver som ursprungsamerikanerna trängts undan till (och som brukar kallas reservat). Dessa ödmjuka män och kvinnor brukar kallas för elders, faith keepers, wisdom keepers, medicine people och liknande och de är för det mesta okända utanför sin egen kultur. Ibland har de en ”titel” på sitt eget språk men ofta kallas de ingenting särskilt, men deras kunskaper är välkända inom den egna regionen och de anlitas av sina medmänniskor för ceremonier, för sjukdomsbot och rådgivning, för att lösa tvister och för att berätta historier och undervisa de unga generationerna.
Att de här människorna och de här kunskaperna över huvud taget har bevarats och fortfarande fungerar som levande traditioner är anmärkningsvärt med tanke på den kolonisation som ursprungsamerikanerna varit utsatta för under 500 år. Även de nu levande visa männen och kvinnorna har upplevt sin beskärda del av kolonisering i form av tvångsförflyttningar och kulturella övergrepp genom missionering och hjärntvätt på internatskolor. Men dessa fantastiska människor har hållit fast vid traditionerna, vid det som de själva kallar de ursprungliga instruktionerna som deras folk fick i tidernas begynnelse. De har all anledning att vara misstänksamma mot vita män och kvinnor som söker upp dem för att få del av deras kunskap och kraft.
Det gäller även upphovsmännen till den utsökta och elegant bildsatta boken Wisdomkeepers: Meetings with Native American Spiritual Elders (Atria Books/Beyond Words 2006). De heter Harvey Arden och Steve Wall och är båda sedan tidigare kända som skribent respektive fotograf för National Geographic. De båda reste under 1980- och 1990-talen runt på indianreservat i Nordamerika och sökte upp äldre traditionsbevarare – inte för att få dem att avslöja andliga och ceremoniella hemligheter utan helt enkelt för att låta dem tala fritt om saker som engagerade dem och som de eventuellt ville att omvärlden skulle ta del av. Arden och Wall möttets ofta av stor misstänksamhet när de väl hittat fram till visdomsbärarnas enkla stugor och de och deras motiv granskades ingående innan några samtal inleddes. Alla vita som någon gång närmat sig traditionella shamaner och medicinmän kan känna igen sig i Ardens och Walls försök, som dock för det mesta så småningom avlöpte lyckosamt. Boken innehåller intervjuer av olika längd med omkring 20 traditionsbärare från så pass skilda kulturer som mohawk, seneca, onondaga, lakota, ute, hopi, seminole och pawnee. En av de mer kända personerna som intervjuas är Oren Lyons, onondaga, som karakteristiskt frågar författarna vad det är som de egentligen vill ha av deras äldste. ”Vi vaktar dem som rent källvatten”. Vill ni ha hemligheter, mysterier? ”Jag kan direkt säga till er att det inte finns några hemligheter. Det finns inget mysterium. Det finns bara sunt förnuft”.
Rätt typiskt är också mötet med ute-indianen Charlie Knight i sydvästra Colorado. De hittar honom i hans lilla husvagn ute i en ödsligt belägen fårhage efter att ha fått en vägbeskrivning av Charlies dotter. Charlies första mening till Arden/Wall är: ”När ska ni ge er av?” Han har annat att göra än att svara på frågor. Han ska upp i bergen och fånga in några tjurar som han ska sälja på kreatursauktion. Vem har sagt att jag är medicinman, frågar Charlie. Nä, ni har fått tag i fel man. ”That’s me, wild bull Charlie – not medicine man Charlie! You fellas got the wrong Charlie!” Naturligtvis är det rätt Charlie de har hittat men han börjar inte berätta förrän de har hjälpt honom med tjurar och får i några dagar. Och då får de bland annat höra hur han fått sina kraftsånger, hur Skaparen i en vision gav honom helande händer och lite om hur han ser på tillvaron i stort.
Buffalo Jim, seminole, som varit verksam som botare i 70 år hälsar författarna med orden: ”Den vite mannen vill alltid veta sådant som han inte kan förstå, sådant som bara kan skada honom. Men om ni vill tala om andra saker än medicin och ceremonier, så är ni välkomna in. Ställ era frågor från hjärtat, så ska jag svara från hjärtat.” När de säger att de inte har några frågor utan att han kan prata om precis vad han själv vill blir Buffalo Jim tyst en stund, sedan säger han eftertänksamt: ”Vi kan tala om fåglar.” Så skrattar han och flaxar med armarna som vingar samtidigt som han berättar om den heliga örnen, som flyger högst och därmed är närmast Skaparen och vars fjädrar har en sådan ceremoniell helighet. På detta respektfulla sätt närmar sig Arden/Wall de äldste och med nödvändighet blir bokens sammanställning av berättelser mångfaldig och komplex.
Mathew King, lakota på Pine Ridge-reservatet, säger direkt till Arden/Wall: ”Jag vet varför ni är här. Den vite mannen kom till det här landet och glömde sina ursprungliga instruktioner. Vi har aldrig glömt våra instruktioner. Så ni är här för att leta efter de instruktioner som ni har tappat bort. Jag kan inte säga vilka de är, men jag kan kanske förklara en del saker. Det är dags att indianerna berättar för världen vad vi vet om naturen och om Gud. Så jag ska berätta för er vad jag vet och vem jag är. Det är bäst att ni lyssnar. Ni har mycket att lära.” Sedan berättar Mathew King delar av sin och lakotas historia, bl a om ceremonipipan som han ärvt efter den legendariske Red Cloud. ”Pipan medlar mellan människan och Gud.” King är en av de mer meddelsamma äldste och eftersom mycket av det han säger uttrycker en gemensam grundsyn hos många ursprungsamerikaner har jag valt ut några korta och belysande citat:
”Vi behöver inte er kyrka. Vi har Black Hills som vår kyrka. Och vi behöver inte er bibel. Vi har vinden och regnet och stjärnorna som vår bibel. Världen är en öppen bibel för oss. Vi indianer har studerat den i miljontals år.” ”När vi behöver visdom går vi upp på berget och talar med Gud.” ”Indiansk religion är lika gammal som Skaparen. I vårt sätt att leva ger de äldste andlig inriktning. Flera tusen års visdom flödar genom deras läppar. Andra vill lära sig vad våra äldste vet. Men man säljer inte sitt folks religion. Våra ceremonier och vår religion är inte till salu.”
Mathew King berättar också, liksom flera andra intervjuade, om dystra framtidsprofetior. Eftersom den vite mannen har stulit och genom sin girighet förstört indianernas land kommer Skaparen att sända förstörelse tillbaka för att skydda och rena Moder Jord. Tecknen är tydliga: vulkanutbrott, jordbävningar, stormar och översvämningar. Kanske kan ni ändra er och lägga om kurs, säger King, men det är inte mycket tid kvar. ”Vi indianer är inte rädda för att dö. Vi är beredda.”
Ord som ofta kommer igen i berättelserna är fred, harmoni, balans och bön. T ex hos Thomas Banyacya, hopi: ”Låt oss leva i fred och harmoni för att hålla landet och allt liv i balans. Bara bön och meditation kan åstadkomma det.” Eller hos Leon Shenandoah, onondaga: ”Vår religion handlar framför allt om att tacka Skaparen. Det är det vi gör när vi ber. Vi ber Honom inte om saker. Vi tackar Honom. Vi tackar Honom för världen och för varje djur och växt i världen. Vi tackar Honom för allt som existerar. Vi ber för harmoni i hela världen. Vi tror att om vi inte gjorde våra ceremonier i Långhuset så skulle världen upphöra. Det är våra ceremonier som håller samman världen.” ”Vi är gjorda av Moder Jord och vi återvänder till Moder Jord. Vi kan inte ’äga’ Moder Jord. Vi är bara besökare här. Vi är Skaparens gäster. Han bjöd in oss att stanna ett tag – och se vad vi har gjort med Hans skapelse. Vi har förgiftat den, vi har gjort ett vrak av den. Han måste bli rasande – och det är han.”
I en epilog beskriver Arden och Wall att de genom sina samtal med visdomsbärare lärt sig ett annorlunda sätt att tänka som djupt har påverkat deras åsikter om jorden, om självständighet, om familj och samhälle och om framtiden – att i alla beslut försöka tänka sju generationer framåt – och att livet i sig självt är en helig ceremoni. Hela boken präglas av begreppet respekt och många inom den nyshamanska rörelsen borde läsa den för att förstå hur grundläggande denna attityd är för allt andligt arbete.
Till sist kan jag inte avhålla mig från ett kort citat av Louis Farmer, onondaga: ”Vem behöver en telefon? Det här (han tog fram en nypa tobak ur en pung) är min kommunikation. Bättre än någon telefon. Telefoner kan bära din röst runt jorden, men inte upp till Skaparen. Du behöver ingen telefon för att tala med Skaparen. När vi vill tala med Honom bränner vi tobak och det tar våra böner hela vägen upp till Himlen. Vilken telefon kan göra det?”

Rätt plats, rätt tid, rätt attityd

2012-01-15T16:13:00.004+01:00

Tillsammans med Vargmannen är jag på väg in i en alldeles särskild skog – någonstans i Uppland. Vargmannen är områdets mänskliga väktare. Det rör sig om ett naturreservat, som inte varit utsatt för industriellt skogsbruk under de senaste 50 åren. Här finns tjäder och järpe, korp och hackspettar. Och ibland spår efter varg.
Vi ska inte spana efter varg – vi ska sjunga för och med ett berg inne i reservatet. På vägen dit passerar vi en gammal ihålig, men ännu levande, ek, som man kan kliva in i. Sittande inne i stammen – omfamnad av Moder Ek – hör jag en hackspett som trummar på en av ekens döda grenar. Om man sluter ögonen kan man resa in i Drömtiden med hjälp av hackspettens rytmiska trumslag. Då och då avbryter den trummandet för att hämta en ny tallkotte att bearbeta.
Efter att Vargmannen och jag turats om att sitta inne i eken står vi en bit därifrån och iakttar hackspetten. Plötsligt och till synes slumpmässigt kastar hackspetten ner en delvis bearbetad kotte framför fötterna på mig. Snacka om övertydligt budskap! Jag tar upp kotten och tittar upp mot hackspetten, som lugnt fortsätter med sina göromål. Ingen hjälp därifrån, men jag känner intuitivt att jag ska ta med mig kotten för att senare i lugn och ro försöka avkoda innebörden i det skedda.
Vi fortsätter upp på bergknallen där vi sjunger högt och rakt ut en spontan, ordlös och böljande sång utan egentlig början eller slut. Vi sjunger med berget. Vi låter berget och Moder Jord sjunga genom oss. Och när vi tystnat hör vi korp. Vi deltar i en rörelse och ett flöde av energi som genomströmmar hela kosmos – det som i nordisk tradition kallades Urds väv och som Carlos Castaneda kallade intent, universums inneboende avsikt eller nödvändighet. Det som sker kan också beskrivas som att vi med sången öppnar en port till Drömtiden och att vi låter Drömtiden strömma in i den ordinära verkligheten.
På natten kontemplerar jag kotten som hackspetten kastade till mig genom att sova med den under kudden. Drömmer märkliga saker som jag inte kan återkalla i minnet, men fortsätter kontemplationen under en löprunda dagen därpå. Plötsligt kommer hackspettens budskap till mig: Den som är på rätt plats, vid rätt tid och med rätt attityd får del av kunskap och kraft.
Budskapet kan synas enkelt, ja rent av banalt, men då har man inte förstått dess djup. Det sköna finns i det enkla. Plats, tid och attityd hänger nära samman. För en shaman är attityd A och O. Har man inte rätt attityd kan man inte stämma sig i harmoni och balans med vare sig tid eller plats och inte heller få del av landskapets inneboende kunskap. Än mindre kan man påverka saker och ting. Man kan alltså befinna sig på rätt plats vid rätt tid och ändå inte få del av någon kunskap om man har fel attityd. Å andra sidan: om man har rätt attityd är sannolikheten stor att man hamnar på rätt plats vid rätt tid.
Vad är rätt plats? Alla platser är heliga men vissa platser, så kallade kraftplatser, är mer heliga än andra. På dessa platser kan kraft och kunskap vara lättare åtkomlig – sprickan mellan världarna är vidare. Men eftersom universum är statt i dynamisk förändring varierar heligheten och kraften mellan olika platser vid olika tidpunkter. I princip är varje plats rätt plats.
Med rätt tid förhåller det sig på liknande sätt. All tid är helig men vissa tider är mer heliga än andra. Det kan vara lättare att gå in i Drömtiden i gryningen eller skymningen, vid solstånden eller i förhållande till månens olika faser. Men i princip är varje tid rätt tid – om man har rätt attityd.
Vad är då rätt attityd? Det handlar om en ödmjuk inställning av ömsesidighet och respekt för allt annat. När man har den inställningen och är i balans med Urds väv och Moder Jord, ja då kommer kraft och kunskap. Man behöver inte jaga den. Shamanen är ingen jägare, shamanen är en person som låter kraft och kunskap komma till honom/henne. Shamanen är inte en person som försöker påtvinga omvärlden sin vilja – det är en vrångföreställning av vad verklig magi handlar om. Shamanen bjuder in den grundläggande kosmiska energin, önd, att dansa med honom/henne. Det är ett sätt att röra sig med och inte emot Urds väv, intent, nödvändigheten.

Knivskarp blottläggning av kolonialismens fasor

2012-01-08T11:49:00.002+01:00

Roger Casement var en av sin tids stora anti-kolonialister och försvarare av mänskliga rättigheter och infödda kulturer, och en hängiven förkämpe för Irlands självständighet. Men han var inget perfekt dygdemönster utan en människa med självmotsägelser och kontraster, styrkor och svagheter där änglar och demoner oupplösligt blandades med varandra i personligheten. Så skriver 2010 års nobelpristagare Mario Vargas Llosa i epilogen till Keltens dröm (Norstedts 2011), som är en biografisk roman om denne Roger Casement. Detta är en ytterst välskriven och djupt empatisk bok om en person som kom att viga sitt liv åt att avslöja och bekämpa kolonialismen och som 1916 slutade sitt liv i galgen i ett brittiskt fängelse – dödsdömd av den kolonialmakt som bara några år tidigare hade adlat honom för hans insatser. Keltens dröm är samtidigt en litterär obduktion av kolonialismens fasansfulla övergrepp i Afrika och Sydamerika, framför allt i Kongo och Peru, i början av 1900-talet.
Vargas Llosa låter sin text noggrant följa Roger Casements biografiska fakta. Vad han med romanförfattarens rätt tillför är skildringen av Casements inre processer – hans tankar och känslor, hans strategiska och taktiska överväganden och, förstås, hans samtal med vänner och fiender, som ju aldrig har nedtecknats. Vad läsaren får är en komplex och dynamisk bild av ett sällsamt öde, av vem Roger Casement egentligen var och av vad det var som drev honom. Till på köpet får man en skakande insikt i kolonialismens fasor som även i vår tid fortsätter runt om i världen.
Roger Casement föddes 1864 i Dublin i en familj som, i likhet med många andra, hade kommit att acceptera den brittiska kolonisationen av Irland och mer eller mindre betraktade sig själva som engelsmän. Hans far, som var protestant, var till och med kapten i den brittiska armén. Modern var katolik och hon lät i hemlighet döpa sonen katolskt när han var tre år gammal – en handling som kom att få stor betydelse i slutfasen av Casements liv.
En stark längtan efter äventyr förde honom i tidig ålder till Afrika. Bara 20 år gammal kom han till Kongo för att delta i en av Henry Morton Stanleys expeditioner. Stanley var Casements barndomshjälte men redan under denna första expedition falnade glansen kring den så kallade upptäcktsresanden och expeditionens syfte, som knappast var att sprida civilisationens frukter utan snarare att bana väg för ohejdad exploatering av naturresurser, främst rågummi, och mänsklig arbetskraft. Casements illusioner om att kolonialismen skulle föra välstånd och modernitet till Afrikas primitiva människor i form av tre k – kristendom, kultur, kommers – fick sig snart en allvarlig knäck. Som brittisk konsul i Kongo, då kallad Fristaten Kongo och en koloni direkt underställd Belgiens kung Leopold II – blev Casement vittne till kolonialismens reella följder för kongoleserna; massakrer, tvångsarbete, våldtäkter, folkförflyttningar, stympningar och andra kroppsliga bestraffningar. Bokens sakliga beskrivning av kolonisatörernas framfart i Kongo är inget för den känsliga läsaren. Det nakna och godtyckliga våldet hade en så fruktansvärd omfattning att det är svårt att ta till sig och just i den belgiske kungens privata koloni verkar det ha varit allra värst.
Casement ställde för det brittiska utrikesdepartementet samman en detaljerad rapport om den belgiska kolonialmaktens vedervärdiga framfart. Den fick stor internationell uppmärksamhet och ledde till starka internationella påtryckningar på Belgien om att förbättra sin förvaltning av Kongo. Som den uppmärksamme läsaren minns blev Kongo inte självständigt förrän 1960 och landet har även därefter fortsatt att plågas av våld och råvaruexploatering – numera inte av gummi utan främst av diamanter och metaller som koppar, kobolt och guld. Dagens Kongo känns som en tröstlös fortsättning på de hemskheter som Casement dokumenterade.
Efter sina 20 år i Kongo kom Casement till Brasilien som brittisk konsul. Där blev han snabbt uppmärksam på liknande kolonisationsexcesser som han bevittnat i Kongo. Nu handlade det om kolonisationen av Amazonas-området, framför allt i Peru och Colombia och dess ödesdigra följder för områdets indianska befolkning. Liksom kongoleserna blev de med våld tvingade till slavarbete med att samla in rågummi från gummiträden. Processen var densamma: massakrer, kidnappningar, tvångsarbete, våldtäkter och kroppsliga stympningar i en omfattning som är svårt att ta till sig. Exploateringen gav jätteprofiter till de så kallade gummibaronerna medan den indianska befolkningen pinades och reducerades – åtskilliga stammar blev helt utraderade i denna så kallade civilisationsprocess. Ett av de allra värsta bolagen var det Londonbaserade Peruvian Amazon Company och Casement fick i uppdrag av den brittiska regeringen att dokumentera bolagets framfart. Även denna rapport fick stor uppmärksamhet och ett resultat blev att det undersökta bolaget gick i konkurs. Ett annat resultat var att Roger Casement adlades för sina insatser mot kolonialismens avigsidor.
Kan man bevittna kolonialismens våld utan att själv förråas och bli delaktig i det eller drabbas av psykiskt sammanbrott? Det var frågor som Casement ofta ställde sig, inte minst till följd av alla krämpor som han utvecklade. Han hade åkt på malaria flera gånger och var även drabbad av artrit, alltså reumatism, samt ett antal andra fysiska lidanden som framför allt gjorde sig påminda i samband med den oerhörda stress som den orädde Casement ofta befann sig under när han samlade material för sina rapporter långt från ära och redlighet och omgiven av våldsbenägna människor som inte ville ha Casement snokande i deras smutsiga hantverk. Men han lyckades både behålla sin psykiska hälsa och undvika att bli mördad.
Som en indirekt följd av alla hemskheter som Casement bevittnade kan man säga att han upptäckte Irland. Redan under tiden i Kongo började Casement se paralleller mellan kolonisationen av Afrika och av Irland. När han var klar med sin Amazonasrapport gav han sig med full energi in i den irländska självständighetskampen. Casement blev snabbt en av de ledande förespråkarna för väpnad kamp mot britterna. Han skrev artiklar och pamfletter, han reste Irland runt och höll entusiasmerande tal, han samlade in pengar till vapenköp och andra förberedelser för upproret. När första världskriget bröt ut såg han, liksom många andra irländare, stora möjligheter öppna sig. Kriget mot Tyskland skulle kunna försvaga den brittiska krigsmakten så mycket att en irländsk frigörelse blev möjlig – i synnerhet om man kunde få Tyskland att aktivt ingripa på irländarnas sida. Casement begav sig till Tyskland för att försöka få med tyskarna på ett understödjande anfall mot britterna i Irland. Tyskarna var intresserade men kom aldrig att sträcka sig längre än till att skicka vapen till upprorsmännen och låta Casement försöka rekrytera irländska krigsfångar (från den brittiska armén) till det irländska upproret. Detta försök misslyckades. Av 2000 irländska krigsfångar var bara 50 villiga att ansluta sig till Casements brigad – för de flesta var det omöjligt att tänka sig att samarbeta med Tyskland även om det gällde Irlands frigörelse. En vapenlast avgick dock mot Irland samtidigt som Casement och två av hans närmaste medarbetare fraktades till Irland i en tysk u-båt. Aktionen slutade i fiasko. Fartyget med vapnen uppbringades av engelsmännen och kaptenen sänkte då fartyget. Den kraftigt sjösjuke Casement landsattes i Tralee Bay i Kerry men greps nästan omgående, den 21 april 1916, av brittiska soldater. Han fördes till London, rannsakades för högförräderi och avrättades genom hängning den 3 augusti sedan hans nådeansökan avslagits trots en omfattande kampanj för benådning där många framstående brittiska kulturpersonligheter engagerade sig.
Det paradoxala i historien är att Casement själv hävdade att hans avsikt med återkomsten till Irland var att försöka övertala ledarna för självständighetsrörelsen att skjuta upp det planerade upproret eftersom han var övertygad om att det skulle misslyckas utan ett direkt tyskt militärt understöd. Bara tre dagar efter Casements snöpliga landstigning på den irländska kusten inleddes det så kallade påskupproret i Dublin och flera andra irländska städer. Det slogs ner med stor brutalitet av den brittiska krigsmakten efter en veckas hänsynslösa gatustrider. 318 irländare dödades i striderna, över 3000 sårades – de flesta civila. 15 utpekade upprorsledare arkebuserades i Dublin i början av maj, 1480 deltagare i upproret internerades i Wales och England. Ändå: 1922 fick Irland självstyre och 1937 blev det en helt självständig republik, men som bekant är Nordirland fortfarande koloniserat av Storbritannien och under många år plågat av det politiska våld som föddes ur kolonisationen.
Så här i efterhand kan det synas dumdristigt att söka stöd hos Tyskland för Irlands frigörelse, men många befrielserörelser har genom historien framgångsrikt kunnat utnyttja sin fiendes fiende som en vän. Jag tänker t ex på ANC i Sydafrika och FNL i Vietnam. Men misslyckas ett sådant projekt kan man, som Roger Casement, hamna i galgen. Direkt efter avrättningen utsattes Casement dessutom för en ytterst förnedrande undersökning av den närvarande läkaren som förutom att bekräfta att döden inträtt hade fått i uppdrag att undersöka den avrättades anus. Läkaren konstaterade att Casements anus var tydligt vidgad, vilket skulle vara ett belägg för hans ”perversa böjelser”. Casement var homosexuell och i hans dagboksanteckningar finns detaljerade beskrivningar av sexuella upplevelser med tillfälliga kontakter och prostituerade. Delar av innehållet i dessa så kallade svarta dagböcker läcktes av myndigheterna till brittiska medier i avsikt att smutskasta Casement och underminera benådningskampanjen. Äktheten hos dagböckerna, som länge var hemligstämplade, har ifrågasatts, men Vargas Llosa utgår från att de verkligen har skrivits av Casement själv, men att det i många fall handlar om sexuella fantasier snarare än verkliga upplevelser.
Avslöjandena satte en negativ stämpel på allt som hade med Casement att göra, även på Irland. Hans kropp hade begravts på fängelsekyrkogården i London och de brittiska myndigheterna avslog gång på gång släktens ansökan om att få begrava kvarlevorna på Irland. Inte förrän 1965 kunde kvarlevorna återföras till Irland, där Casement ärades med en statsbegravning. Flera hundra tusen irländare deltog i ceremonin i Dublin för att ge Roger Casement sin hyllning som en av det fria Irlands stora förkämpar.Om allt detta och med empatisk inlevelse i Casements egen tankevärld och hans andliga ruelse i dödscellen har Mario Vargas Llosa skrivit en ytterst gripande och tänkvärd roman. Man kan naturligtvis fundera över varför författaren skriver en sådan bok år 2010. Kanske bara för att Casements liv är en bra story? Eller för att undersöka vad en hjälte verkligen är? Eller för att säga något väsentligt om dagens globaliserade värld, i mångt och mycket formgiven av kolonialismen och dess syn på ”de andra” och på naturen? Oavsett vilket kan man önska att fler nobelpristagare kunde åstadkomma lika angelägen litteratur.

Shamaner, fåglar och supervision

2011-12-29T19:57:00.003+01:00

I en traditionell livssyn, ur-tänkandet, är shamanen ”den som ser”, ”den som vet” eller ”den som vet hur”. Seendet är förmågan att se alltings sanna väsen, att se den inre karaktären i alla företeelser och se in i den icke-ordinära verkligheten, in i Drömtiden, in i det fördolda. Det ”hur” som man lägger till handlar om hur man ska kunna återställa harmoni och balans i människans alla relationer – till andra människor, till andra arter, till landskapet och alla dess synliga och osynliga invånare, till Moder Jord.
Shamanens förmåga att se in i Drömtiden kan man kalla för ”supervision”. I nordisk myt finns åtskilliga uråldriga fragment om sådan supervision och dess koppling till olika fåglar, som är shamanens hjälpare och medaktörer.
Oden, som har många shamanska drag, åtföljs av två korpar, Hugin och Munin (Tanke och Minne) som representerar Odens förmåga till fjärrsyn genom världens alla dimensioner:

Var morgon flyga Hugin och Munin
ut över jordens yta;
jag ängslas för Hugin att han ej kommer åter,
jag är mer orolig för Munin.

Tanken på att förlora minnet av vem man är och var man kommer ifrån ger hos Oden upphov till stor oro. Minnet, Alltets kollektiva minne, har med Drömtiden att göra. Allt som någonsin utspelat sig har lämnat spår efter sig i Drömtiden, drömspår, som rymmer stor kunskap om vad som hänt. Landskapet genomkorsas av sådana drömspår, som Australiens aboriginer kallar sånglinjer. Genom att följa drömspår i landskapet kan man gå samma vägar som de heliga varelserna en gång gjorde arla i urtid. Genom att lyssna till, kontemplera och uppleva drömspåren kan man också återskapa dessa avlägsna händelser och så att säga bidra till att förnya dem. Detta var uppenbarligen en av Munins uppgifter. Hugin var mer inriktad på att se sådant som hände i den ordinära verkligheten och rapportera tillbaka till Oden.
Ett annat fågelpar med supervision sitter i toppen av världsträdet Yggdrasil, en ständigt grönskande ask. I Snorres Edda sägs: ”Det sitter en örn i askens grenverk, och han vet mycket. Mellan hans ögon sitter en hök som heter Väderfölne.” Örnen betecknas på liknande sätt som en shaman, ”han vet mycket”, och med tillskottet av hökens syn har vi här att göra med en extrem form av supervision. Från världsträdets topp kan dessa två magiska fåglar tveklöst skåda genom alla världens dimensioner. De genomskådar allt.
I Valans spådom nämns ytterligare ett annat fågelpar (tvillingar?) som är knutna till världsträdet. De båda börjar gala ödesmättat inför slutstriden mellan gudar och jättar, det som kallas Ragnarök och leder till att den gamla världen och de gamla gudarna går under och en ny värld föds fram (en kraftfull poetisk beskrivning av samspelet mellan nedbrytande och uppbyggande krafter i kosmos):

Gol för asarne / Gullenkamme,
som hjältarne väcker / hos Valfader;
en annan gal / i underjorden,
sotröde hanen / i Helsalarne.

Den gyllene tuppen gal från världsträdets topp och hans röde tvilling från dödsriket när världen går in i en förnyelseprocess, när Drömmandet föder fram den nya världen:

Upp ser hon stiga / för andra gången
jord ur vågen / vårlikt grön;
forsar falla / örnen flyger,
spanar från fjället / efter fisk att fånga.

Även i den nya världen som föds ur det brinnande infernot i Ragnarök flyger örnen som en budbärare från Drömtiden, med bibehållen supervision.
För shamaner har fåglar alltid varit och är fortfarande budbärare från Drömtiden. Det kan handla om vilken fågel som helst i den enskilde shamanens fall – och då baserat på individuella upplevelser i Drömtiden. Vad man mestadels hör om i shamanska berättelser är fåglar av det slag som befolkar myterna: örn, hök, falk, gök, korp, kondor, kråka, lom och allehanda ugglor. För shamanen är fåglarna inte bara lärare och budbärare från Drömtiden utan också ett hjälpmedel för att kunna resa in i Drömtiden och hämta kunskap och kraft.
Har jag själv fått fågelbudbärare från Drömtiden? Javisst! Bästa sättet är genom utesittning, en vision quest. Om man sitter ute en natt på en kraftplats i naturen där ”sprickan mellan världarna” är stor, en plats som är en port in i Drömtiden, då kan man få spännande möten med fåglar som man inte vet om de är reella eller drömfåglar. Man kan få höra fågelläten som man inte visste fanns och fåglarna kan komma med mer eller mindre tydliga budskap från Drömtiden. Det kan handla om allt från att få ett eget magiskt namn (som i allmänhet inte ska avslöjas för den ordinära omvärlden) via kunskap om vad man bör göra för att bringa harmoni och balans i världen till djupgående insikter i alltets essens, i Det stora kretsloppet, dvs visdom.
Har man riktig ”tur” kan man möta vad vi skulle kalla arketypiska fåglar, som Åskfågeln (se upp för blixten bara!) eller Räsvelg (Hräsvelg), den kanske kraftfullaste fågel som har beskrivits i nordisk andlig tradition. Denna skräckinjagande örn beskrivs i Eddasången Vaftrudners ordskifte, där Vaftrudner och Oden duellerar i ”urtidskunskap”:
Oden:
Säg mig för det nionde, / då du slug mig synes,
om du, Vaftrudner, vet det:
vadan kommer vinden, / som över vågen far?
Ingen honom själv har skönjt.

Vaftrudner:
Räsvelg heter han, / som sitter vid himlens ände,
jätten i örnahamn;
från vingarne hans / sägs vinden komma,
som far över alla folk.

Räsvelg sitter i norr och piskar upp den fruktansvärda nordanvinden och om man uttyder hans namn ser man vad det är för vind det handlar om. Räsvelg kan betyda ”likslukaren” men en annan tolkning är ”andesväljaren”. Räsvelg är den destruktiva kraft som oupphörligt slukar den anda som de kreativa krafterna föder fram ur Den stora tomheten, Ginnungagap. Den anda som åsyftas är den grundläggande anda som genomsyrar hela världen och ger liv åt alla varelser. Den kallades i nordisk tradition för önd och motsvarar det som navajo kallar den heliga vinden. När vi andas är det önd som strömmar genom vår organism. Det är önd som andas oss. När vi talar är det önd som strömmar genom vår organism och får våra stämband att vibrera – på samma sätt som önd sätter allt annat i hela kosmos i vibration och rörelse. Om man möter Räsvelg i Drömtiden kan han för en stund ta andan ifrån oss och i den tomhet vi då störtar in i finns stor visdom att hämta – insikt i dödens och livets förutsättningar. Men andan kommer tillbaka till oss från Drömmandets envetna skapande och vi kan återvända till den ordinära verkligheten med ny och större kunskap, rentav kanske visdom.
Vi lever i en dröm som drömmer oss. Genom våra upplevelser i Drömtiden utforskar drömmandet sig själv. Drömmandet drömmer sig självt.

Markens tysta poesi och stenålderns själ

2011-12-22T18:43:00.003+01:00

"Men jag hade öppnat porten till underjorden. Och jag såg underbara saker. Frågan är bara: vad var det jag såg?” Så skriver arkeologen Jonathan Lindström på ett ställe i De dödas tempel – Om arkeologi och jakten på stenålderns själ (Norstedts 2011). Boken handlar om en utgrävning 1993 inför en vägbreddning mellan Södertälje och Nykvarn. Den är inte som i Maja Hagermans digra Försvunnen värld (som jag tidigare recenserat här ) en sammanfattning av ett antal stora grävprojekt utan en minutiös beskrivning av en enda utgrävd plats och vad denna underbara sak som de kunde skönja konturerna av egentligen var för något. Det skulle ta flera års efterbearbetning av materialet innan svaret blev någorlunda fullständigt.
Jonathan Lindström har tidigare hyllats för sin bok om bronsåldern, Bronsåldersmordet, där han tog sin utgångspunkt i ett likfynd som gjordes på 1950-talet men visade sig vara flera tusen år gammalt. Han är en mycket samvetsgrann och engagerad arkeolog, som inte tycks lämna något åt slumpen. I efterarbetet vänder han sig till forskarkolleger inom olika discipliner för att få hjälp med dateringar, med analyser av träkol och brända benbitar, av stenyxor och keramikkärl, med diskussioner om forntida byggteknik och forn kosmologi. Mödosamt och långsamt finner han ledtrådar som kan ge svar på frågan: vad var det jag såg? Det fina med Lindström är att han också är en god författare som har skrivit en riktig bladvändare om sitt långsamt framåtskridande arbete. Samtidigt som man ivrigt läser vidare för att få svar på den inledande frågan får man sig till livs mängder av kunskaper om den så kallade stenåldern och främst de människor som skapade det som går under namnet stridsyxekultur – en kultur där försörjningsbasen var småskaligt jordbruk och boskapsskötsel med viktiga inslag av jakt och fiske. Det rör sig om människor som kommit österifrån och fört med sig nya sätt att bygga och bo, att tillverka keramik och redskap. Såväl stridsyxingarna som deras samtida levde enligt Lindström betydligt rörligare och hade ett mer komplext samhälle än vi brukar föreställa oss med ”stora samlingsplatser, framväxande hierarkier, olika levnadssätt, omfattande kolonisationsföretag, täta expeditioner över havet”.
Vad var det då som arkeologerna grävde fram utanför Nykvarn? Det visar sig vara resterna av ett så kallat dödshus som är cirka 4400 år gammalt och som då låg på en udde alldeles intill en havsvik, en liten bit bort från en dåtida boplats. Det var en liten byggnad som hade haft vasstak och plankväggar och där fynden av mänskliga benfragment tydde på att man hade förvarat döda människor, senare bränt upp dem och placerat resterna i gropar utanför huset tillsammans med sönderslagna dryckeskärl, flisor av kvarts och flinta och stenyxor.
Utifrån tanken att kvinnorna spelade en central roll i det ceremoniella livet menar Lindström att det var gårdens styreskvinna som lät bygga dödshuset, antagligen efter sin avlidne make. Senare fick den döde husbonden sällskap inne i huset av andra avlidna familjemedlemmar, såväl barn som vuxna. Flera av liken måste ha legat i denna ”mellanförvaring” i åratal innan allihop så småningom brändes i samband med en storslagen ceremoni. Benen har därefter krossats ytterligare och grävts ner i gropar längs dödshusets väggar, framför allt den östra. Bakom allt detta – från husets konstruktion till de brända benens placering i groparna tillsammans med keramik och stenföremål anar Lindström ett mönster, en kosmologi. Dödshuskonstruktörerna lämnade inga skriftliga dokument efter sig – de skrev direkt i marken.
Kosmologin ligger väntande i marken som ett slags tyst poesi, för att använda Lindströms egen formulering, och han kan till slut rita upp en ”dödshusets symboliska grundstruktur”. I denna grundstruktur finner vi bl a en föreställning om världens olika dimensioner – från undervärldar till himlar – och medvetenhet om de fyra kardinalriktningarnas olika karaktär. De nedgrävda stenyxorna, som troligtvis ska skydda dödshusets invånare, ligger just i kardinalriktningarna. I norr ligger en flintyxa som representerar ljus, himmel och riktningen uppåt. Fynden i dödshusets södra del innehåller sådant som representerar mörker, underjord och riktningen nedåt. Sydväst, några meter från huset, hade de grävt ner en liten ceremoniell stridsyxa, antagligen som en sorts superskydd för de döda. Stridsyxingarna var extremt noggranna och hade enligt Lindström inte lämnat något åt slumpen när de designade dödshuset utifrån sina föreställningar om det synliga som det osynliga, om himlar och undervärldar, om liv och död, om kropp och själ och om hur de dödas själar kunde hjälpas vidare i det stora kretsloppet.
4400 år senare kom en ovanlig arkeolog som förstod att det var ett helt kosmos som han grävde upp med detta lilla hus. I sina försök att greppa stridsyxingarnas kosmologi, i sin jakt ”efter stenålderns själ” använder sig Lindström en del av förkristen nordisk myt och han tar hjälp av hällristningarna vid Nämforsen. Det är ett bra försök, men jag tror att han hade kunnat nå ännu längre och kommit stridsyxingarna ännu närmare om han i större omfattning hade bedömt fynden i ljuset av den traditionella livssyn som ännu idag är en levande kraft bland många urfolk, också i de samiska områdena. Stridsyxingarna hade säkert kontakt med samernas förfäder och förmödrar och sådana perspektiv hade kunnat göra De dödas tempel till en ännu bättre bok.

Shamanismen är en feminin praxis

2011-12-16T16:37:00.003+01:00

Naturen är gudomlig, shamanismen är en väg till insikt och den är en feminin praxis där kraften och kontakten med Alltet står i fokus. Det är några av grundtankarna hos den samiske shamanen Eirik Myrhaug. Han är en känd healer och kursledare i Norge och beskriver healing som en tvåvägskommunikation mellan botaren och klienten, men betonar att det också är en tredje dimension närvarande – universum. ”Universet kobler alt sammen til et hele. Universets felt har mange navn, som Gud, Store Ånd, Livets Tre, Verdenstreet, Himmelens hjerte og andre”.
Eirik Myrhaug är en shaman, som har kommit ur en samisk miljö och botetradition och vävt samman den med intryck från flera andra andliga traditioner och, inte minst, från modern kvantfysik och Carl Johan Callemans tolkningar av maya-kosmologin. Denna intressanta idémässiga sammanvävning får man en god inblick i om man läser boken Eirik Myrhaug – Sjaman for livet (Nova Forlag 2011). Den innehåller Eiriks egen berättelse om sitt liv, om sin verksamhet som botare och om sin kosmologi nedskriven av Grace Brynn och hans hustru och medarbetare Bente Brunvoll.
Boken om Eirik Myrhaug visar att det finns många individuella ingångar i shamanismen och att vägen till kunskap kan vara nog så kringlig och krånglig. Ibland kan den te sig rent paradoxal. Eirik var anläggningsingenjören som slutade bygga ut vattenkraft i norra Sverige och Norge för att i stället bli en av organisatörerna i Alta-motståndet 1980-81. Han ”kom ut” som same och började praktisera de healingmetoder han fått ärva av sin far. Han utvecklade sina teorier om en ekologisk ekonomi i balans med de naturliga kretsloppen. Men det var inte förrän i slutet av 80-talet som Eirik närmade sig trumman via en kurs hos den samiske shamanen Ailo Gaup. ”Misjonarene i sameland hade tatt fra oss trummen, og nå fikk jag den tillbake. Trommens kraft åpnet meg for deler av meg selv som hade ligget i dvala”. Från 1993 har han varit verksam som healer och kursledare på heltid. Healing är för Eirik alltid ett stöd till hela människan där botaren hjälper klienterna att själva finna svaret. Han lovar aldrig bot men säger att han ”blir svaert glad när noen blir friske”. Healing ska inte användas i stället för skolmedicin utan är ett supplement till skolmedicinen.
Eirik ser universum som ett sammanhängande fält av subtil energi, att vi lever våra liv i ett energifält av vågor, partiklar och möjligheter. Det mänskliga medvetandet, intentionen från en botare, kan påverka fältet och skapa en förändring som kan leda till bot, även när healingen görs på avstånd. Denna förmåga att utföra healing har alla. Vi är alla omslutna av denna healingenergi, som enligt Eirik är baserad på och uttryck för kärleksenergi.
Med tydlig inspiration från Carl Johan Callemans teorier om mayakalendern (som jag för övrigt har recenserat tidigare här) anser Eirik att vi är på väg in i ett medvetandeskifte, som handlar om något mycket större än healingmetoder: ”Som medskapende i det universelle kvantefeltet vet vi nå at vi har muligheten til å korrigere den fiktive ökonomiske virkeligheten. Vi behöver ikke lenger vaere låst av troen på det fiktive pengesystemet, det tilhörer et gammelt paradigme, og det understöttes ikke lenger av bevissthetens utvikling og den nåvaerende kosmiske impuls.”
Eirik ser 2011 års stora förändringar – revolution i arabvärlden, jordskalvet i Japan, svältkatastrofen på Afrikas horn, extremväder och den globala ekonomiska krisen – som tecken till oss människor att vi måste ”dö” ifrån gamla uppfattningar och gammalt tänkande. Också på ett personligt plan har det senaste året för Eirik handlat mycket om död och återfödelse. Han har under hösten genomgått en tuff cancerbehandling och arbetet med boken har inneburit att han måste gå igenom, rekapitulera och bearbeta hela sitt liv – något som har medfört att han i större grad har ”blivit färdig” med sin personliga historia. Denna avslutande del av boken är starkt berörande och som läsare hoppas man innerligt att Eirik ska få rätt i sin slutförhoppning: ”Jeg håper helsa mi holder, for jeg har et önske om å få muligheten til å formidle den innsikten jeg har om en ökologisk ökonomi som samsvarer med naturens prinsipper. Jeg tror dagens mennesker er modne til å ta emot denne innsikten. Jeg håper også at jeg får muligheten til å fortsette å hjelpe enkeltindivider.”
Mer info om boken och om Eiriks och Bentes verksamhet finns på http://www.sjamanhealing.com/
En längre och mer djuplodande recension av boken om Eirik finns här.

Carlos Castaneda och utharken

2011-12-10T20:30:00.002+01:00

1998 – 30 år efter den första publiceringen av The Teachings of Don Juan: A Yaqui Way of Knowledge trycktes en jubileumsutgåva av boken med en nyskriven inledande kommentar av Carlos Castaneda själv. På blott tio sidor sammanfattar där Castaneda på ett ypperligt sätt kärnan i don Juan Matus kosmologi, som han tidigare använt tolv böcker för att utveckla. Dessa tio sidor som Castaneda skrev strax före sin död i april 1998 är den koncisa och stringenta höjdpunkten på ett märkligt författarskap som kommer att fascinera och förbrylla världen under lång tid framöver. Det som Castaneda kom att ägna sitt liv åt var en urfilosofi som har tydliga paralleller med liknande system världen över. Inte minst gäller det den nordiska shamanismens sakrament framför andra, nämligen utharken och runmagin.
En kort sammanfattning av dessa paralleller kan sammanfattas i punktform:

Utharken som helhet är en sammanfattning av det Castaneda kallar oändligheten (infinity) och som närmast kan översättas som universum i dess medvetna form.
Utharken uppfattar precis som don Juan och Castaneda kosmos som ett uttryck för en dynamisk och mångfacetterad energi och den delar grunduppfattningen om uppdelningen i motsatta och kompletterande energier (u ur och T thurs).
Medvetenhet är enligt Castaneda en egenskap hos den besjälade energin i kosmos och i utharken finns universums inbyggda medvetenhet i den tredje runan (a ass) som representerar den heliga vinden, önd.
The dark sea of awareness, medvetenhetens mörka hav, som Castaneda beskriver som en energimassa av ofattbara proportioner är detsamma som Urds väv, den kosmiska väv som nornorna väver med hjälp av runorna. Utharken är ett sätt att koppla upp sig på den kosmiska energiväven.
Shamanerna i det gamla Mexiko lärde sig att se alltings sanna natur genom att ”uppleva energin direkt”. Med hjälp av utharken kan man se alltings sanna väsen, dess inre form och essens.
Om man betraktar världen genom utharkens ”filter” kan man se den som den verkligen är.
Genom att låta världen strömma in i medvetandet via utharken låter man den komma in som den är.
Att på detta sätt använda utharken för att filtrera energivågorna från kosmos är ett sätt att förflytta det som Castaneda kallar samlingspunkten (the assemblage point) och vars placering är helt avgörande för hur vi uppfattar världen omkring oss.
Universum har enligt Castaneda en inbyggd strävan att öka kunskapen och bli medvetet om sig självt genom alla de olika organismer och medvetanden som frambringas. Denna strävan efter ökad kunskap finns inbyggd i utharken, vilket man märker om man arbetar praktiskt med runorna. Utharkens avsikt är därmed ett uttryck för universums inbyggda avsikt, det som Castaneda kallar intent.
Intent och intending är processer som har sin motsvarighet i den nionde runan i utharken (n naud). Det är nornornas runa och den representerar nödvändigheten i existensen. Denna nödvändighet är identisk med Castanedas intent.
Tillståndet av otadlighet, fulländning (impeccability), som Castaneda eftersträvar återfinns i flera runor, t ex den sjunde runan (w wynja), den femtonde runan (t tyr), den nittonde runan (m madr) och den tjugofjärde runan (f feh).

Den kosmologi som don Juan Matus och Carlos Castaneda företrädde har uråldriga rötter i Mexiko. Utharken har uppstått, utvecklats och förfinats i det skandinaviska landskapet och är därför synnerligen lämplig att använda just här för den som vill vandra den andlige krigarens väg och strävar efter kunskap och fulländning. Utharken är dessutom ett öppet och dynamiskt system, en process i kontinuerlig utveckling, välkomnande för var och en som använder runorna utan att fördärva och förfalska dem.
Den som vill läsa en mer djuplodande text om Carlos Castaneda och utharken hittar en sådan på min hemsida, här. Den som vill läsa en kritisk analys av den ödesdigra utvecklingen i hans sekt av anhängare kan göra det i artikeln The Dark Legacy of Carlos Castaneda.

Att söka mening i en försvinnande existens

2011-12-04T16:33:00.007+01:00

Författaren John Hedberg om ”Drömtid visdom paradox”, av Jörgen I Eriksson

Den svenska lutheranska religiositeten har kollapsat under övergången från direkt naturberoende näringssystem till människokontrollerad industrialisering med dess vetenskapliga bas. Man ska inte tro, man ska veta, förklarade min föreståndarinna redan i realskolans första klass. Och Sverige sägs nu vara det religiöst minst engagerade av jordens folkslag.
Kristet engagemang finns dock kvar genom eftersläpande kulturell tröghet. Inför vetenskapens beskrivningar av skapelsen har man i USA försökt försvara sin tro med forskningsrelaterade bevis för ”guds” finger i all tillvaro under beteckningen ”Intelligent Design”, förkortat ID. Andra religiösa varianter håller okritiskt kvar rigida system och förklarar kategoriskt en guds allmakt som inte kan ifrågasättas eller behöver bevisas. Vilket har hållbarhet så länge kunskapsnivåer är låga och yttrandefrihet kan kontrolleras.
I Sverige framförde redan Gustaf Vasa (1500-talet) åsikten att ”i vårt land må var och en bli salig på sin fason”. Vilket han motsägelsefullt följde upp med reformationen avsedd att bryta den katolska kyrkans dominans över själarna. Men det underliggande, mindre religiöst färgade motivet var att överföra kyrkans förmögenheter till staten. Han behövde dessa för att betala utgifter för den tyska flotta och legoknektar som låg bakom hans väg till makten. Som andra politiska ledare var han dock medveten om nödvändigheten av religion som styrmedel, och den katolska läran ersattes av den protestantiska som modell för ”salighet”.
Nu är vi i en liknande situation. Staten har deklarerat Gustav Vasas ursprungliga synpunkt. I det andliga vakuum som statskyrkans nedläggning gett upphov till slåss nu andra etablerade religioner om detta utrymme, medan övergivna sekulariserade protestanter famlar efter något som kan ersätta den förbindelse med himmelska, eviga, makter som de förlorat.
Det är uppenbarligen så att industrialiseringsprocessen med dess accelererande teknologiska utveckling saknar en andlig komponent som var väsentlig för den evolutionärt alltmer övergivna klassiska människan, och som finns som en diffus nyans i religioner. Något irrationellt, svårdefinierbart, bortom det religiöst eller teknologiskt förklarliga eller manipulerbara.
Dostojevskij (1821-1881) beskrev denna egenskap i ljuset av livets mekanisering så här: ”Även om människan verkligen visar sig vara en pianotangent, om man bevisar detta för henne med naturvetenskaperna och matematiken, så tar hon ändå inte reson utan gör avsiktligt tvärtom endast av otacksamhet. Egentligen bara för att vara självständig. Människan blir avsiktligt vansinnig bara för att slippa vara förnuftig, för att kunna hävda sig ”. Poeten William Woodsworth (1770-1850) påpekade orsaken till denna desperat tecknade alienation: ”… genom att skilja sig från naturen har människan skurit av rötterna till sitt eget varande…” Filosofen Erich Fromm (1900-1980) summerade sin tolkning av splittringen: ”Människan har frigjort sig från traditionella auktoriteter och blivit en `individ`. Men på samma gång har hon blivit isolerad, vanmäktig och ett redskap som ligger utanför henne själv och andra”.
En som har insett denna människans klyvnad, och även försöker göra något åt den, är författaren Jörgen I Eriksson. Den första impulsen kom genom kontakt med indiansk syn på tillvaron i Rotterdam 1980. Där bevakade han Russeltribunalen på uppdrag av Sveriges Radio. Det djupaste intrycket fick Jörgen I Eriksson från en hopiindian som framförde en invigningsceremoni, jag citerar: ”en man som från en annan tid … som på ett subtilt sätt slår an en ton och sätter igång en resa djupt i mitt inre”.
Hopi indianen representerade en livsåskådning som var människans innan vetenskap och teknologiskt styrda processer börjat dominera hennes tanke- och känslovärld. Som jag uppfattat saken kände Jörgen I Eriksson (som med utgångspunkt från denna upplevelse började intressera sig för indiankulturer) att han genom indianer, och senare med fokus på samer, kom i kontakt med människans mer ursprungliga tillvaro. En tid då hon fortfarande var direkt beroende av den natur i vilken hon kunde ses som den biologiska skapelsens krona. Jörgen anade därmed möjligheten av en annan, kompletterande inställning till livet än den vår maskinellt dominerade kultur ger.
Ett exempel på den förindustriella människans behov av, och uttryck för, upplevelse och erkännande av förbindelse med tillvarons totalitet, fanns hos wixárica indianerna i västra Mexikos bergområden. Ledda av maraakamer (shamanliknande funktioner) genomförde de en månadslång pilgrimsvandring. Under denna återvände de rituellt från sitt aktuella näringsfång som svedjebrukare till en tidigare kultur som jägare, och därifrån vidare till alltings födelse i den första elden (Big Bang för oss), personifierad som ”farfar eld”. För att i ritualernas slutskede pånyttfödas, ”ur sitt hemlands livmoder”, som fullvärdiga, mogna medlemmar förbundna med sin kulturhistoria och all tillvaro.
Jörgen I Eriksson summerar insikt om dessa naturnära relationer och intuitiva förståelse för alltings beroenden, genom en föreställning om Drömtid, översatt från shamaners upplevelser: ”Världen är en dynamisk process. Det är Drömmandet som har gett världen dess nuvarande form och den processen pågår fortfarande – Drömtiden är inte slut, den är närvarande här och nu. Allt är ett och hänger samman med allt annat … världen är en pågående ömsesidighet, ett hav av relationer, där vi alla är släkt och vi alla är ett”.
Jörgen I Eriksson tillägger en slutkommentar som för in en filosofisk nyans från vetenskapens vision om entropi, energiernas återgång till intet: ”Världen har uppstått ur formlöshet som har framfött en mångfald i form som så småningom återgår till formlöshet. Världen har en gång skapats och kommer en gång att upphöra. Är det ett mål? Ja, på sätt och vis. Personligen har jag inga som helst problem med att acceptera att utslocknandet är målet”. Men på vägen dit ser Jörgen I Eriksson människan förklaras av en så sann och fullständig insikt om tillvaron att hon en gång kommer att vandra på den ”i skönhet”.
Genom att upptas av ”Drömtid”, den shamaninspirerade inlevelsen i vårt förhållande till den värld vi lever i, föreställer sig Jörgen I Erikssons alltså att människan kan harmoniera sin existens. Därför – om du som läser detta är osäker på hur du ska förhålla dig i det radikala kulturskifte människan nu genomgår, kan det vara intressant att även ta del av Jörgen I Erikssons sökande, som han själv inte ser som avslutat. Och, som antytts, deklarerar han en viss utgångspunkt: vi är här som en tillfällig människans del av en helhet, engagerar våra energier i denna helhet och lämnar den för att som grundämnen återgå till andra sammanhang. Det är från denna realitet man ska söka kontakt med det innersta väsen som driver helheten och så acceptera att bli ett med denna även när man lämnar människans speciella roll.
John Hedberg

Är universum målmedvetet och intelligent?

2011-11-28T19:39:00.003+01:00

Går det att överbrygga klyftan mellan vetenskap och andlighet? Mellan darwinism och kreationism? Har universum ett syfte och sker evolutionen enligt en plan? Om dessa frågor handlar Carl Johan Callemans bok Vårt intelligenta universum och på dessa frågor svarar han ja! Boken har den långa undertiteln Hur kvantteori och mayakosmologi förklarar livets uppkomst och evolution (Wisén Publishing 2010). Calleman, som är mest känd för sina böcker om mayakalendern, har en bakgrund inom den västerländska vetenskapen med bl a en doktorsexamen i fysikalisk biologi. Här har vi alltså en vetenskapsman som närmar sig det andliga och inte tvärtom.
I förordet gör Calleman anspråk på att presentera ”en fullständig teori om den biologiska evolutionen som inte ser livet som en slump”. Han ser universum i helhet som en roterande virvel genererad av och runt en central axel – det kosmiska livsträdet. Detta livsträd skapas samtidigt med Big Bang och är det som utvecklar såväl rymd som tid. Från livsträdet utgår all evolution. Universum skapas med syfte att utveckla liv, medvetande och intelligens. Det kosmiska livsträdet är ”den synkroniserande faktorn” bakom skapelsen i allmänhet och den biologiska evolutionen i synnerhet. Den kreativa processen drivs fram av vad Calleman kallar vågrörelser från livsträdet. Dessa vågformer fungerar som en evolutionär matris för allt i universum – från galaxen ner till den enskilda cellen och atomen - och tillhandahåller den struktur som inte bara främjar uppkomsten av liv utan också designar detta liv.
Genom att föra in mayakalendern i processen visar Calleman när och varför väsentliga förändringar inträffat. Till skillnad från darwinismen ser han inte evolutionen som slumpmässig och gradvis utan som en planenlig process som sker i form av språng och i en accelererande hastighet. Med det mänskliga medvetandet har evolutionen enligt Calleman nått sitt slut. Människan är evolutionens slutresultat och när människan har uppkommit finns ingen anledning till fortsatt biologisk evolution.
Syftet med universum skulle alltså inte bara vara att frambringa liv utan att frambringa människan. Här måste jag anmäla avvikande uppfattning. Om nu evolutionen har ett syfte, vilket man kan ifrågasätta, så skulle ju syftet snarare kunna vara att frambringa biologisk mångfald, ett ekosystem med många arter som lever i harmoni och balans. Människan kan visa sig vara en evolutionär återvändsgränd likaväl som evolutionens slutresultat – en återvändsgränd eftersom människans intelligens inte klarar av att skapa långsiktigt hållbara samhällen och ekonomier.
Jag är övertygad om att Calleman är medveten om den pågående förstörelsen av natur och livsbetingelser, som utgår från människan och inte från det kosmiska livsträdet. Men i grunden tycks han vara optimist – främst utifrån sin tolkning av mayakalendern, som ju pekar fram mot ett positivt medvetandeskifte – i synnerhet efter den 28 oktober 2011. Han tror på en återförening av vetenskap och andlighet, där hans egen teori om biologisk evolution kan spela rollen av brygga. På detta vill jag invända att urtänkandet, urfilosofin, det som också kallas Native Science, aldrig har avskilt vetenskap från andlighet. Native Science innehåller i sig den återförening som Calleman vill åstadkomma. Calleman anser att ursprungskulturerna har ”mytologiserat” evolutionen. Man kan lika gärna hävda att Calleman har ”vetenskapiserat” evolutionen. För mig handlar det helt enkelt om olika kartor över kosmos som har berättigande enligt sina egna, olika förutsättningar. Myten uttrycker en metaforisk förståelse av världen. Calleman uttrycker en förståelse av världen som vi kan kalla logisk eller rationell. Den ena ska inte tolkas av den andra även om jag med gott samvete kan hävda att Calleman trots alla sina beräkningar, tabeller och periodiska system inte kommer fram till någon högre eller bättre förståelse av kosmos eller någon högre eller bättre moral och etik än vad som under lång tid finns invävt i traditionell livssyn, urfilosofi, Native Science.
Calleman tycks träda fram som en nutida representant för en pythagoreisk tanketradition som ser den materiella verkligheten som en underordnad spegling av en värld av helig matematik. Utifrån sin vetenskapliga hållning och riktning närmar han sig visserligen urfilosofins traditionella syn på kosmos men han tar inte tar steget fullt ut. Att kosmos är levande och medvetet och att allt är ett och hänger samman i ett ömsesidigt pågående är faktiskt en grundsten i varje urfilosofi. Jag får känslan att Calleman tar en omväg via sina tabeller och periodiska system över evolutionen.
(En längre presentation och analys av Vårt intelligenta universum finns på norrshaman.net)

Kolonialt mördande fortsätter i Brasilien

2011-11-22T09:58:00.001+01:00

Den 18 november mördades kallblodigt en av guaranifolkets shamaner och ledare, Nísio Gomes, av ett gäng maskerade och beväpnade män. Gomes sköts i huvudet, bröstet, armarna och benen inför sina fränder i Mato Grosso do Sul i den södra delen av Brasilien i gränsområdet mot Paraguay. Gomes var ledare för en grupp guarani-indianer som tidigare fördrivits från sina traditionella områden av boskapsägare som lagt beslag på marken för kreatursbete i industriell skala. I början av november återvände guaranis för tredje gången till området efter att ha tvingats leva under bedrövliga förhållanden i ett tillfälligt tältläger intill en väg.
Direkt efter mordet sa en av guarani-indianerna till Survival International:
- Vi kommer att stanna här. Vi kommer alla att dö här. Vi kommer inte att lämna våra förfäders land.
Stephen Corry på Survival International sa i ett uttalande:
- Det verkar som om ranchägarna inte kommer att vara nöjda förrän de har utplånat guaranis. Den här nivån på ihållande våld var vardagsmat i det förflutna och det resulterade i att tusentals stammar utplånades. Det är ytterst skamligt att den brasilianska regeringen tillåter att detta fortsätter idag.
Det har visat sig att mördarna antagligen kom från Paraguay, men ingen har gripits och Gomes kropp som förövarna tog med sig har inte återfunnits.
Nísio Gomes var stammens shaman och hade i sin ägo en ceremoniell trästav som i minst 200 år använts i samband med olika ritualer. Mördarna körde över staven med sin bil men staven höll och finns nu hos Nísios son Valmir, som återger faderns sista ord:
- Lämna inte den här platsen. Ta hand om det här landet med mod. Det här är vårt land. Ingen får släpa iväg er härifrån. Ta väl hand om mina barnbarn och alla barn. Jag överlämnar det här landet i dina händer.
Det brutala mordet på Nísio Gomes är uttryck för ett pågående systematiskt våld mot Brasiliens urfolk. Kolonialismen är en fortsatt pågående process där urfolk fortsätter att fördrivas från sina ursprungliga marker för att bereda plats för industriellt jordbruk. Vi i omvärlden kan utöva tryck på Brasiliens regering genom att ställa krav på att den ska sätta stopp för fördrivningarna. Mer information om detta finns hos Survival International.
Fotot på Nísio Gomes togs bara två dagar innan han mördades.

Att avkolonisera sin historia

2011-11-14T11:17:00.002+01:00

Långt innan Amerika koloniserades utövade kontinentens ursprungsfolk diplomati. Man träffade överenskommelser med andra urfolk och med andra arter, såväl djur som växter. Man såg andra arter som nationer, t ex buffelnationen, älgnationen etc. Alla fördrag med andra människor och med andra arter betraktades som levande, dynamiska processer. De befästes och förnyades kontinuerligt med hjälp av olika ceremonier där respekt och ömsesidighet betygades, t ex genom att ge och ta emot gåvor. Parterna hade både rättigheter och skyldigheter i förhållande till varandra.
Dessa relationer med omvärlden var ett viktigt inslag i det som kallades ”det goda livet”. Fundamentet i detta goda liv var att bevara harmoni och balans i alla relationer (”all my relations”). Sådan harmoni och balans betraktades som en förutsättning för såväl individens som klanens, stammens och samhällets välbefinnande. Urtänkande är ett sätt att förhålla sig till allt annat. Eller som det kan uttryckas på elegant engelska: Indigenousness is a way of relating.
Denna fina definition av ursprunglig livssyn återfinns i boken Native Historians Write Back – Decolonizing American Indian History (Texas Tech University Press 2011). Boken innehåller bidrag från 13 historiker från olika indiannationer i Nordamerika under redaktörskap av Susan A Miller (seminole) och James Riding In (pawnee). Texterna utgör ingen sammanhållen historik över Amerikas ursprungsfolk utan behandlar ett antal olika exempel på koloniseringens effekter i avsikt att ifrågasätta och därmed också upphäva den förhärskande historiska berättelsen om USA. Skribenterna avkoloniserar historien genom att demontera kolonialmaktens bild av urfolken och beskrivning av hur de erövrades och underkuvades. Det innebär bland annat att de prioriterar de egna muntliga traditionernas berättelser före kolonialmaktens skriftliga källor. De använder ursprungligt tänkande för att utmana det koloniala tänkandet.
Dessa historiker är alltså inte ”opartiska”, de väljer sida och deras utgångspunkt är att kolonialismen är ett brott inte bara mot mänskligheten utan också mot de djur och växter som lever i det koloniserade landskapet. Kärnan i kolonialismen är att erövra ett område för att utvinna dess resurser och därför är kolonialismen ett övergrepp på själva jorden, på Moder Jord. När man läser en del av texterna i denna bok kan man tycka att de är väl så polemiska och det är alldeles säkert en följd av att de skrivits just i USA, i vilddjurets buk. I Europa är det en ganska allmänt accepterad syn att USA bygger på folkmord (på ursprungsamerikaner) och slaveri (av afrikaner), men i USA undertrycks uppenbarligen sådana definitioner av det förhärskande paradigmet. En av anledningarna till det är att koloniseringen fortfarande pågår, t ex genom utvinning av oljesand i Kanada, kolbrytning i Arizona, byggande av alpina anläggningar på heliga berg samt, naturligtvis, genom fortsatt missionering och kulturförtryck i skolsystemet (där historieskrivningen är ett viktigt inslag).
Susan A Miller betonar i sin inledningstext att avkolonisering inte är ett försök att återvända till ett förkolonialt sätt att leva utan en process för att göra sig av med och återhämta sig från de negativa följderna av koloniseringen, som förlust av språk och traditioner, missbruk, familjevåld, kriminalitet, psykisk sjukdom och fattigdom. Avkolonisering är en rörelse för att befria urfolken från de destruktiva effekterna av de koloniala relationerna. Att bejaka och berätta sin egen historia är ett viktigt inslag i en sådan avkoloniseringsprocess.
Kärnan i en sådan ursprunglig historieskrivning är vad författarna kalla indigenousness – ett begrepp som kanske kan översättas med ”ursprunglig livssyn”. Och vad är då hörnstenen i denna position, i detta ursprungliga paradigm? Jo, att kosmos är en levande varelse vars alla delar har medvetande. Allt hänger samman och alla beståndsdelar har rättigheter som måste respekteras. För urfolkens del innebär det att de har rätt att bo där de anser att de alltid har bott, eftersom de har skapats i och av just detta landskap, denna plats, och att de har rätt till kontroll över resurserna i sitt område. Det levande kosmos präglas av ömsesidiga beroenden och samspel – alla relationer måste balanseras genom ömsesidig interaktion. Med ömsesidigheten följer respekt: allt i kosmos förtjänar respekt, andra arter är egna nationer med rättigheter och behov som människor måste respektera.
Ett annat sätt att uttrycka sambanden i livets väv är att beskriva kosmos som en familj bestående av Fader Himmel, Moder Jord och alla deras barn – människor, djur, växter. Människors relation med jorden jämförs med relationen mellan moder och barn. Men människorna är inte bara en del av jorden utan också del av en specifik region som de intimt hör samman med. Att som kolonialmakten USA tvångsförflytta urfolk innebär att utsätta dem för ett oöverstigligt trauma. Att i ”studiesyfte” gräva upp kvarlevorna efter döda förfäder och förmödrar ses som den yttersta formen av övergrepp och det är därför kampen för att få tillbaka kvarlevor från museer, universitet och andra institutioner ses som ett så viktigt inslag i kampen för avkolonisering. Att återta det som koloniserats – land, mänskliga kvarlevor, ceremoniella föremål, historien och historieskrivandet – ses som en nödvändig förutsättning för helande.
Som jag ser det gäller detta återtagande också för oss i vår del av världen. Vi och vårt landskap har också koloniserats – till att börja med genom kristen missionering som banade väg för industrisamhällets exploatering av skog, jord och vatten. Också vi, vårt landskap och dess berättelse behöver befrias och helas.

Underskott och överskott – allt hänger samman

2011-11-08T07:54:00.000+01:00

Också en del ekonomiska analytiker har konstaterat att det underskott som de europeiska ledarna borde vara mest rädda för inte är de ofattbart stora statliga budgetunderskotten utan det demokratiska underskottet i EU. Allt fler centraliserande beslut fattas av allt färre personer och många vanliga EU-medborgare uppfattar det som försök att ”bakvägen” införa en gemensam ekonomisk politik och därmed i praktiken göra om EU till en federal stat.
De senaste veckornas beslutsfattande vad gäller skuldkrisens följder har koncentrerats till en liten grupp ”supermakthavare” – Tysklands förbundskansler Merkel, Frankrikes alltmer tilltufsade president Sarkozy, eurozonens ordförande Juncker, unionens ”president” van Rompuy, Europeiska centralbankens chef Draghi och i viss mån EU-kommissionens ordförande Barroso. Förr talade man om upplysta despoter, men i det här fallet tror jag att begreppet oupplysta despoter vore mera på sin plats. Det gemensamma mantrat från dessa superbeslutsfattare är att allt de föreslår är nödvändigt för att undvika eurons, EU:s och därmed Europas och eventuellt hela världens undergång. Jag är övertygad om att mycket av skrämselpropagandan och besluten uppifrån kommer att mötas med kraftigt motstånd nerifrån, från den icke önskvärda del av EU-ekvationen som vid högtidliga tillfällen går under namn som ”folket”. EU-ledarna har en het höst, vinter och vår att vänta och det är svårt att sia vad som kan komma ut ur detta.
Underskott och överskott hänger intimt samman och är två sidor av samma företeelse. I direkt anslutning till den pågående skuldkrisen kan vi se en mängd olika underskott-överskott vars samband olika maktspelare försöker dölja. Det demokratiska underskott som jag nämnde innebär samtidigt ett maktöverskott för den politiska eliten (och en allt mindre del av eliten). Statliga budgetunderskott och statsskulder ger överskott på andra håll – för banker och andra finansiella institut, pensionsfonder, hedgefonder etc. Skuldkrisen i Europa är ett uttryck inte bara för att vissa länder är korrupta och levt mycket över sina tillgångar utan också för att EU som helhet, ja industricivilisationen som helhet, lever över jordens tillgångar. Skuldkris uppstår när nya skulder inte längre kan finansieras (egentligen döljas) genom ekonomisk tillväxt. Överförbrukning av resurser idag (=överskott) leder till knapphet på resurser i morgon (=underskott). Överskott för skogsbolagen leder till underskott i biologisk mångfald och vild reproduktion. Överskott för bönder och livsmedelsproducenter leder till underskott av fisk och annat liv i haven. Överskott av varor idag leder till underskott på resurser i framtiden.
Om vi granskar förhållanden på den svenska hemmaplanen ser vi att ökande överskott i mångas privata plånböcker (”jobbskatteavdrag”) leder till växande underskott för andra, som sjuka, arbetslösa och hemlösa. Överskott i den egna plånboken motsvaras av underskott i gemensamma resurser som personal på äldreboenden och förskolor. Underskott i kommunala satsningar leder till överskott i dagisgrupper och skolklasser. Överskott hos privata vårdbolag som Carema leder till underskott i omvårdnad. Överskott i det snäva privatekonomiska tänkandet leder till underskott i empati och medkänsla.
Underskott i långsiktighet leder till överskott i kortsiktighet. Underskott i visdom leder till överskott av dumhet (hos den svenska politiska eliten dessutom sammanvävd med dryghet – jag tror inte jag behöver nämna några namn). Underskott av andlighet och kontemplation leder till överskott av stress, ytlighet och våld. Underskott av kreativ närvaro i livet leder till överskott av passiv konsumtion och diverse missbruk.
Underskott och överskott hänger samman och förutsätter varandra. Allt hänger samman och för oss alla gäller det att ta ansvar och hitta sätt att hjälpa till att minska den tilltagande obalansen mellan underskott och överskott.

De dödas dag - Att lyssna till Drömtiden

2011-11-01T16:14:00.003+01:00

Som många andra runt om i världen firar jag de dödas dag idag, den 1 november. Jag beger mig till en av ”mina” mega-kraftplatser där jag tänker mig att sprickan mellan världarna, porten till Drömtiden är som mest vidöppen, där slöjan mellan dimensionerna är som tunnast denna dag.
Jag hälsar platsens rådare, sjunger utharken och bjuder in de döda att tala till mig. På ytan händer inte mycket, annat än att vinden friskar i som svar på runsången. Den stora vinden svarar på min egen lilla vind. Jag tackar alla mina förfäder och förmödrar som möjliggjort min egen dans i Det stora kretsloppet. Jag namnger min döde far och mina döda far- och morföräldrar och sjunger för dem.
Ett diskret, men ändå märkbart ljus faller in i landskapet och något säger mig att jag befinner mig ”mellan världarna”, där Drömtiden begynner. En ljusvingad liten insekt – någon sorts mal - kommer vinglande i vinden och sätter sig en stund på min arm. Platsens väktare? I övrigt rätt så stilla. Jag ger passivt akt. Talar om döden med landskapet, som svarar i form av en inre visshet, en sorts inre ljus, som efter en stund söker manifestera sig som ord: att fullfölja, att arbeta med och inte emot. En märklig mening kommer ut ur mig: ”Det stora skrattet är moder och fader till döden”.
Jag har tidigare skrivit om detta stora skratt som finns innerst i allt, det som finns inuti Tomheten och Det formlösa ur vilket allt föds. Det stora skrattet som den existentiella glädje som ligger under och konstituerar allt varande, allt som är. Detta stora skratt är också upphovet till döden.
För övrigt är det inga döda förfäder eller förmödrar som talar till mig. Hur skulle de kunna det? Visserligen bär vi dem alla med oss i vårt dna och i våra kulturella och sociala betingelser och begränsningar. Men som individer har de ju för länge sedan lösts upp i sina beståndsdelar och uppgått i Det stora kosmiska kretsloppet där de omvandlats i något annat och blivit byggstenar i nya existenser och livsformer – utan att ha några individuella minnen kvar från tidigare existenser. De döda talar till oss framför allt genom de spår de har lämnat efter sig i Drömtiden. Dessa drömspår, dessa sånglinjer kan vi vandra längs och avlyssna lite varstans i landskapet. Och kanske tolkar vårt medvetande dessa spår i ord som ”att fullfölja, att arbeta med och inte emot”. Det är upp till var och en att tolka budskapen efter bästa individuella förmåga – i praktisk handling. För mig handlar det om att ödmjukt fullfölja och fullgöra en verksamhet som är samstämd med Moder Jords långsiktiga intressen. För denna bekräftelse tackar jag idag alla mina döda förfäder och förmödrar.
(Bilden ovan visar en mötesplats mellan levande och döda, en port till Drömtiden – en nordrinnande trefaldighetskälla i Upplands Väsby.)

Äldre navajoer bekräftar klimatförändringar

2011-10-27T22:19:00.003+02:00

Klimatförändringarna får sanddynerna i Navajo Nation i sydvästra USA att snabbt växa till och börja röra på sig. Det kan var och en som bilat i Arizona och New Mexico intyga. Sandstormar blir allt vanligare och rätt vad det är kan vägar vara mer eller mindre blockerade av sandvallar. Detta har också USA:s Geologiska Undersökningar, USGS, nu fastslagit som ett ovedersägligt, vetenskapligt faktum.
Bakom undersökningen står geologen Margaret Hiza Redsteer, som under en tioårsperiod har studerat sanddynernas tillväxt i Navajo Nation och kompletterat satellitbilder, GPS och andra moderna vetenskapliga metoder med intervjuer med äldre navajoer om förhållandena ett par generationer tillbaka.
Ungefär en tredjedel av navajoreservatet – ungefär lika stort som Irland – utgörs av sanddyner som i olika grad hålls stabila med hjälp av ett tunt växttäcke. Detta tunna växttäcke har navajoerna kunnat utnyttja för en framgångsrik fårskötsel, men nu tunnas växttäcket ut alltmer till följd av klimatförändringarna – en följd av både stigande temperaturer och minskad nederbörd. Den nuvarande torrperioden har pågått åtminstone sedan mitten av 1990-talet. Det leder till att nya sanddyner skapas genom erosion av torrlagda flodbäddar och till att så kallade inaktiva sanddyner har börjat röra på sig. I Grand Falls-området i sydvästra Navajo Nation har sanddynerna växt med 75 procent sedan 1995 och de rör sig åt nordost med nära 40 meter om året. Sandspridningen hotar vägnätet, bostäder och kanske mest påtagligt får- och kreatursskötseln som fortfarande är en mycket viktig faktor i navajoekonomin.
Intervjuerna med äldre navajoer kunde fylla i många av forskarnas kunskapsluckor, t ex när det gäller hur marken tidigare har använts, förekomsten av sandstormar, tillgången till källvatten, nivåerna för grundvatten och flodfåror m m.
Margaret Hiza Redsteer poängterar att ursprungsbefolkningar som lever i karga områden av detta slag är de första att märka av klimatförändringarna:
- Den årliga nederbörden här har precis räckt till så att de har klarat sig. Även en liten förändring får enorma effekter.
John Leeper, ansvarig för vattenfrågor i navajoadministrationen beskriver Redsteers forskning som ytterst viktig när det gäller att förstå magnituden i de klimatutmaningar som navajoerna står inför:
- Om de trender som hon beskriver fortsätter kommer mycket av Navajo Nation att påverkas allvarligt och stora områden kan bli obeboeliga.
Redsteer har också börjat forska praktiskt om hur spridningen av sanddyner kan begränsas eller förhindras med hjälp av olika hinder och grässådd.
- Hennes arbete ger oss perspektiv på vilka steg som kan och måste tas för att motverka de skadligaste av dessa trender. Hennes arbete kommer att hjälpa navajofolket att kunna fortsätta sina liv här långt in i framtiden, säger John Leeper.
Måtte han ha rätt!

Taino, historisk fotnot som lever vidare

2011-10-20T18:59:00.003+02:00

De indianer som 1492 välkomnade Columbus i Karibien, taíno, drabbades oerhört hårt av mötet med de spanska erövrarna och länge trodde man att de helt hade dött ut. Men de lever kvar, inte bara i många karibiers dna utan även som en separat etnisk grupp. Livaktiga spår av deras kultur och traditioner finns i Dominikanska republiken, Haiti och på östra Kuba, visar en häpnadsväckande artikel i Smithsonian Magazine.
Taínos ursprung har spårats till Orinocodeltat i nuvarande Venezuela och de började bosätta sig på de karibiska öarna på 400-talet f. Kr. De kunde tillverka kanoter som bar 100 paddlare och deras småskaliga fiske och jordbruk var väl utvecklat. De odlade yucca, potatis, majs och bönor. De framställde keramik, skulpturer och klippkonst av hög kvalitet och var fler än tre miljoner när spanjorerna började kolonisera Amerika. Inom 50 år hade taíno reducerats till en folkspillra till följd av sjukdomar som mässling och smittkoppor, umbäranden som slavarbetare i guldgruvor och plantager, tvångsäktenskap med erövrarna och naket militärt våld från kolonialmakten.
Men taíno finns kvar. En intressant trend är att alltfler unga på de karibiska öarna, även bland stadsbor, öppet definierar sig som just taíno eller i alla fall som ättlingar till taíno. Och det är många karibier som bär på taíno-dna. Det gäller t ex 15-18 procent av invånarna i Dominikanska republiken. I Puerto Rico har 60 procent av invånarna mitokondrie-dna (som ärvs på mödernet) av indianskt ursprung.
Smithsonians reporter Robert M. Poole reser runt i Haiti, Dominikanska republiken, Puerto Rico och Kuba och hittar förvånansvärt många spår efter taíno-kulturen – i traditionell arkitektur, småskaliga jordbruks- och fiskemetoder och folklig läkekonst. Det rör sig visserligen inte om de mäktiga shamaner, caciques, som reste in i Drömtiden med hjälp av pulver från hallucinogena frön, utan om enklare botare som har bevarat traditionell kunskap om läkeväxter och handpåläggning.
På Kuba träffar Poole en man i 70-årsåldern, Francisco Ramírez Rojas, som bor inte långt från den amerikanska Guantánamobasen. Ramírez förvaltar en gammal läkekonst som han lärt av en gammelfabror och han tar med reportern ut på en tur i landskapet för att leta medicin. Ramírez går fram till ett cederträ och klappar om det:
”Det här trädet är en släkting. Det har känslor som vi, så det måste behandlas med respekt. Om man gör te från barken på det här trädet, så har det massvis med kraft. Det är bra vid förkylning och andningsproblem. Men om man inte ber om tillåtelse innan man skär av barken så kanske det inte fungerar. Så jag ber alltid en liten bön så att trädet vet att jag är seriös och att jag vill dela dess kraft. ’Ge mig av din kraft för att kunna bota.’ Det är vad jag ber om.”
”Om vi förväntar oss att få mat från jorden så måste vi ge något tillbaka. När det är såtid ber vi alltid en bön och gräver ner en liten sten eller ett mynt på åkern, som ett litet budskap till jorden, så att hon hjälper till att producera.”
Robert M. Poole beskriver hur nackhåren reser sig på honom när han hör Ramírez tala med växter på exakt samma sätt som spanska krönikörer beskrev för över 500 år sedan. Och traditionen verkar ha goda förutsättningar att överleva. Ramírez själv för kunskaperna vidare till sin son, Vladimir Lenin Ramírez – ett namn som visar att det är många olika tankespår som möts på östra Kuba. Och mångfald är ju Moder Jords naturliga tillvägagångssätt.

Stjärnskådning hos aboriginer

2011-10-14T08:19:00.001+02:00

En äggformad stencirkel i Victoria i Australien kan visa sig vara äldre än Stonehenge och vara ett belägg för att aboriginer hade omfattande astronomiska kunskaper, rapporterar BBC.
Stenformationen är 50 meter bred och innehåller fler än 100 stenblock av basalt. Europeiska kolonisatörer såg formationen den första gången för 200 år sedan och den kartlades av arkeologer 1977 men det är först nu som man börjar förstå en del av syftet med anläggningen.
Formationen har uppenbarligen byggts av Wadda Wurrung-folket som var områdets ursprungliga invånare. När traditionella språk och seder förbjöds av kolonialmakten i början av 1900-talet försvann gradvis stenblockens betydelse ur det folkliga medvetandet. Denna traditionella kunskap försöker nu ett team med arkeologer, astronomer och aboriginska rådgivare att återskapa.
Det visar sig att stenarna bl a visar var solen går ner vid sommarsolståndet, vintersolståndet samt vår- och höstdagjämning. Gruppen anser sig också ha bevisat att aboriginerna har använt formationen till mer avancerade astronomiska beräkningar och det är uppenbart att man kan tala om aboriginsk vetenskap – aboriginal science.
Fynden ligger helt i linje med den ökande förståelsen för att aboriginska myter rymmer avancerad kunskap om solens, månens och stjärnornas rörelser. En av dessa myter berättar om den jättelika emu som kan ses i Vintergatan i april och maj och vars uppdykande signalerar till människorna att det nu är rätt tid att samla in ägg från emuerna i landskapet. En annan myt berättar om solkvinnan som jagar en månman och det famntag som blir resultatet av denna jakt. För oss på jorden visar sig detta som en solförmörkelse. Myten uttrycker alltså en avancerad förståelse för vad en solförmörkelse egentligen är.
Teamet som undersöker stenformationen talar nu om häpnadsväckande förmågor hos aboriginkulturen. Kanske kan det leda till att fler i Australien tar av sig sina koloniala glasögon när de betraktar aboriginerna.

Etiopiens regering som en bulldozer mot urfolken

2011-10-09T09:22:00.003+02:00

Det är inte bara de svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson som hålls fängslade av regeringen i Etiopien. Den senaste tiden har också omkring 100 medlemmar av mursi- och bode-stammarna gripits för att de motsätter sig bygget av den jättelika Gibe-dammen i Omo-floden, rapporterar Survival International.
När Gibe-dammen står klar kommer den att ha skapat en sjö som är 15 mil lång och ha dränkt stora delar av landskapet där flera ursprungsfolk lever. Dammen kommer att hota existensen för 200 000 människor – dels de som lever och odlar längs den 76 mil långa floden, dels de som lever och livnär sig vid Turkanasjön i Kenya. (En tidigare bloggtext om dammen finns här).
Etiopiens regering planerar att hyra ut stora arealer jordbruksmark till utländska intressen för odling och export av bl a sockerrör och brödsäd – odlingar som ska konstbevattnas med vatten från Gibe. Nu tar den etiopiska regeringen i med hårdhandskarna mot motståndarna till dammbygget – framför allt de urfolk som lever längs Omo-floden och vars marker kommer att översvämmas.
Survival International citerar vad en etiopisk polisman sa till en grupp bybor i området: ”Regeringen är som en bulldozer, och alla som motsätter sig utvecklingsprojekten kommer att krossas som en person som ställer sig framför en bulldozer”.
Stephen Corry på Survival International säger: ”Den etiopiska regeringen och dess utländska uppbackare har föresatt sig att stjäla urfolkens mark och förstöra deras livssätt. De vill reducera självförsörjande stammar till ett tillstånd av beroende, kasta alla som motsätter sig detta i fängelse och låtsas att detta är något som har att göra med ’framsteg’ och ’utveckling’. Det är skamlöst, brottsligt och måste bemötas kraftfullt av alla som bryr sig om grundläggande mänskliga rättigheter”.
Detta gäller självfallet också fallet med de båda svenska journalisterna. De måste omgående friges.

Från småknoddar till Occupy Wall Street

2011-10-05T14:15:00.002+02:00

På min löprunda i dag mötte jag en dagisgrupp på promenad. Det var junioravdelningen som var ute i sina lysande reflexvästar. Jag talar alltså om två-åringar. De tittade storögt på mig när jag sprang förbi. De var helt enkelt ute och gick, och var helt och fullt närvarande i detta, medan jag själv helt enkelt var ute och sprang, också fullt närvarande. En gemenskap över generationsgränserna omslöt oss där vi var inbegripna i två av människans ursprungliga aktiviteter - två av de aktiviteter som en gång gjorde oss till människor.
Jag fylldes av en stor existentiell glädje bara genom att se småknoddarna. Det kan man knappast säga om de rapporter som strömmar in om och från den globala kapitalismens tilltagande problem. Detsamma gäller de fåfänga försöken från Europas politiska ledare att lösa skuldproblemen med hjälp av ännu mera skuld – till Grekland, till Irland, till Portugal, till Spanien, till Italien och i allt större utsträckning (här är vi bara i början) till de banker som köpt på sig ”säkerheter” för dessa länders skulder. Till de europeiska politikernas försvar kan man säga att de i alla fall försöker hitta lösningar – även om de självfallet bara väljer att behandla symptom och inte gå till roten med problemen. USA:s politiska elit däremot sitter lamslagen i sina respektive ideologiska skyttegravar utan att förstå att USA-imperiets glansdagar är över och att deras egentliga uppgift är att administrera imperiets implosion på skonsammast möjliga sätt.
I grunden står de europeiska politikerna (och samhällena) inför samma grundproblem. Industricivilisationen lever över jordens tillgångar och detta faktum går i längden inte att dölja med en skulddriven ekonomi. Mer skuld, som skapas av imaginära pengar, så kallade funny money, kan ge ytterligare lite respit men ändrar inget i grunden: en ekonomi som förutsätter ständig tillväxt är omöjlig på ett ändligt jordklot. Som Richard Heinberg har visat i sin bok The End of Growth har vi nu nått det stadium där vare sig hushåll, företag eller stater kan lösa problemen genom att dra på sig ännu mera skuld. Vi måste i stället hitta vägar till att bygga en ekonomi och ett samhälle som är i takt med Moder Jord.
Det är många människor, också i industricivilisationen som tänker och känner att något är fel i grunden. Många känner det in på bara skinnet genom förlorade jobb, förlorade hus, förlorade framtidsmöjligheter, förlorade besparingar. Det är en del av förklaringen till den spontana rörelse som nu sprider sig över USA under namnet Occupy Wall Street, OWS. Det handlar om människor som har fått nog av det nuvarande systemet och vill ha något annat. Kritiker och förståsigpåare säger att rörelsen saknar fokus och frågar sig vilket program den har – vad vill de, vilka är deras krav? Men, hallå, detta är en spontan rörelse som växer fram nerifrån och vill något annat. De vet inte mer än vi hur detta andra kan och ska gestaltas. Det här är en rörelse som åtminstone delvis befinner sig under maktens radar och därför varken förstås eller rapporteras i någon utsträckning att tala om. Det ska bli mycket intressant att se hur OWS utvecklas. Jag tror att den har större potential till att bli systemöverskridande än t ex protesterna i Grekland mot besparingsprogrammen. Även de protesterna är högst förståeliga men styrs till stor del av fackföreningarna, som ju själva är djupt insyltade i den uppenbarligen genomkorrupta feodala version av demokrati och ekonomi som präglar Grekland. Vill de grekiska protesterna verkligen någonting annat?
Vi står onekligen inför en spännande höst. Det gäller också småknoddarna i sina reflexvästar. De kommer helt enkelt att fortsätta att vara ute och gå och vara närvarande i gåendet och på sitt sätt delta i Det stora kretsloppet, i världens ömsesidiga pågående.

Vad har det tagit åt Evo Morales?

2011-09-28T13:53:00.002+02:00

Sedan en protestmarsch med urfolksrepresentanter från bolivianska delarna av Amazonas stoppats med våld av polis har flera ministrar avgått ur Bolivias regering. Försvarsministern i protest mot ingripandet. Inrikesministern som åtminstone delvis ansvarig för ingripandet. President Evo Morales förnekar allt eget ansvar för det våldsamma ingripandet, men har i denna fråga likväl hamnat på kollisionskurs med flera av de ursprungsbefolkningar som fört honom till makten.
Bolivia har 36 olika urfolk. De största är aymara, som Evo Morales tillhör, och quechua. Bakom den aktuella protesten står majoriteten av de övriga urfolken, som motsätter sig bygget av vägen genom nationalparken och reservatet Tipnis. För dem är vägen ett hot mot deras livssätt och kultur. Vägen är tänkt att gå mellan provinserna Beni och Cochabamba och finansieras av brasilianskt kapital. För Brasilien skulle denna väg, som redan påbörjats kan det påpekas, innebära kortare avstånd till hamnar vid Stilla havet. Evo Morales har förklarat att han ser vägen som oerhört viktig – inte minst för att bringa välstånd och ”utveckling” till de tropiska delarna av Bolivia. Problemet är dock att Morales varit alltför ivrig att sätta spaden i marken och inlett vägbygget utan att först konsultera urbefolkningen – något som stadgas i Bolivias författning numera.
De oppositionella har tänkt sig att marschera de 50 milen till huvudstaden La Paz för att protestera direkt hos president Morales och dessutom framför en rad andra krav, men stoppades nu drygt halvvägs. Det var inte bara polisen som stod i vägen utan också grupper av nybyggare från aymara- och quechua-folken, som är intresserade av att området ”öppnas upp” – inte minst för kokaodling. Här står alltså grupper som fört Morales till makten emot varandra. Morales själv kastade bränsle på elden genom att deklarera att vägen kommer att byggas och att det bakom protesten finns högergrupper som är lierade med och även betalade av USA-imperiet. Visserligen har landets högeropposition backat upp marschen som ett sätt att underminera Morales men hans beskyllningar är grovt missvisande och förödmjukande.
Frågan är: varför kunde inte Morales och hans regering ha låtit marschen gå till La Paz? Och varför konsulterades inte områdets urbefolkningar från början? Nu kommer marschen ändå att ta sig till La Paz på det ena eller andra sättet och Morales har bidragit till att splittra sitt eget stöd. Nu har han visserligen lagt i alla fall en del av vägbygget på is och talat om att hålla en folkomröstning om det (utan att ge några detaljer), men skadan är redan skedd. Kanske skulle Morales till att börja med ha frågat de aymara-shamaner som installerade honom i ämbetet om råd?
Samtidigt visar konflikten i blixtbelysning mer av vad som komma kan, nämligen om länder som Bolivia ska försöka höja sig ur materiell fattigdom genom att exploatera sina naturresurser åt den globala kapitalismen eller om man ska försöka hitta en annan väg där man definierar välstånd annorlunda och ser balansen med Moder Jord som det primära. Morales har försökt profilera sig som Moder Jords, Pachamamas försvarare, men många av de grupper som stöder honom har en konventionell vänstersyn med ”utveckling” som bygger på naturexploatering. Att leva väl eller leva bättre. Så brukar den konflikten beskrivas. Morales kan inte sitta på två stolar samtidigt.
(En utförlig artikel som försöker att blottlägga flera av de komplexa mönstren i denna konflikt finns på Upside Down World.)

Livet regerar och vi måste anpassa oss

2011-09-21T13:12:00.003+02:00

Mänskligheten lever över jordens tillgångar och det har lett till en ansamling av samverkande kriser när det gäller miljö, klimat, ekonomi, energi, samhälle och politik. Denna ansamling av kriser som hotar mänsklighetens överlevnad är som ett virus som attackerar jordens immunsystem, dvs de metoder som Livet har utvecklat under fyra miljarder år för att skydda och hela sig själv. Det skriver den amerikanska författaren och bonden Ellen LaConte i boken Life Rules (Green Horizon 2010) där hon jämför processen med vad som händer när en människa drabbas av aids. Boken har den långa undertiteln Why som much is going wrong everywhere at once and how Life teaches us to fix it, alltså Varför så mycket går fel överallt på samma gång och hur Livet lär oss hur vi ska greja det – en mycket exakt innehållsförteckning.
Precis som när det gäller aids och hiv kan man lindra lidandet genom att behandla symptomen men det undanröjer inte själva orsaken till lidandet. LaConte söker en beteckning på tillståndet i världen och vill undvika ord som kollaps och undergång. I stället använder hon begreppet kritisk massa (critical mass) för att understryka att det går att hitta en utväg. Om vi vill kan vi åtgärda det som gått fel och därmed undvika den kritiska massan.
Men då måste vi ju känna till orsaken och där är LaConte lika entydig som en tidigare amerikansk president var i ett annat sammanhang: Det är ekonomin, tokstolle! Alltså: vårt sätt att leva, producera och konsumera är det som är grundorsaken till de sammanfallande kriserna. Ekonomin är som ett virus (the economy has gone viral), skriver LaConte. Vi är alla deltagare i denna virala process även om det är en ekonomisk och politisk elit som är främsta pådrivare och förmånstagare.
Jag kan sakna en mer djupgående analys av de verkliga drivkrafterna i denna ekonomiska process även om LaConte gör en skarp analys av pengarnas fetischkaraktär. Det ursprungliga ekonomiska utbytet av vara mot vara har via utbytet vara-pengar-vara, utvecklats till ett utbyte av pengar mot pengar, som i våra dagar blivit pengar mot låtsaspengar (funny-money) och till slut låtsaspengar som byts mot låtsaspengar, där själva varorna också antar en imaginär form. Låtsaspengar bygger på förväntningar om värden snarare än på verkliga värden, konstaterar LaConte. Och detta har fört mänskligheten till en hotande ekonomisk och social implosion, där de pågående försöken att få fart på den globala ekonomin igen är detsamma som att injicera hiv i en patient som redan har aids.
Mot detta ställer LaConte en djupgrön vision av praktiska handlingar som är nödvändiga för överlevnad på lång sikt. I grunden handlar det om att det mänskliga samhället måste leva inom ramarna för jordens tillgångar. Det kan ske genom att lyda Livets regler och anta ett livssätt som efterliknar Livets sätt. I denna process är nycklarna krympning, differentiering och lokalisering av ekonomin plus det som LaConte kallar ekologisk demokrati, organisk demokrati eller biokrati, alltså en demokrati där medborgarbegrepp och juridik utsträcks till att omfatta också andra arter, livsformer och hela ekosystem, som människan då bygger partnerskap med. Organisk demokrati beskrivs som något som vi gör tillsammans.
LaConte gör en grundlig genomgång av hur Livet utvecklat den organiska demokratin från de allra första samhällena av encelliga bakterier. Grundbulten i denna organiska demokrati som genomsyrar alla naturliga samhällen och livsformer är ömsesidighet, samarbete, ett ständigt cykliskt samspel, en ständigt pågående förhandling, inom och mellan arter, inom och mellan samhällen och ekosystem. Denna organiska demokrati, som vi människor alltså bör efterlikna, kännetecknas av sådant som jämlik och snabb tillgång till information för alla medlemmar liksom gemensamt beslutsfattande i en process som kan beskrivas som kollektiv intelligens.
För oss människor gäller det enligt LaConte att skapa kluster, koalitioner och nätverk av regionalt och ömsesidigt beroende ekologiska samhällen som bygger på lokala resurser, lokalt arbete och förnybar energi. Det handlar om samhällen som håller sig inom de gränser som ekosystemet sätter och som är vad hon kallar biocentriska. Där kan vi människor organisera och styra oss själva enligt livets organiskt demokratiska modell för att kunna ta itu med den nödvändiga krympningen av befolkning, konsumtion, produktion och (inte minst) förväntningar – helt enkelt för att det är nödvändigt. Vi måste leva på våra platser och inte av våra platser och bädda in oss i dem och deras ekosystem, skriver LaConte.
Detta är ett sätt att försöka bygga en ny värld underifrån, under maktens radar. Vi kan separera från de sittande regeringarna och bygga icke-officiella styrelseformer, skriver LaConte som här resonerar djuplodande om lokala och regionala valutor, om energilösningar och om nya definitioner av medborgarskap och lagar bland mycket annat. Hon ger ett antal exempel på olika lokala och regionala pågående initiativ, framför allt i USA, som hon menar visar att en omställning både är möjlig och i vardande. Även om LaConte betonar att hennes metoder är konstruktiva och bygger på samarbete, icke-konfrontation och icke-våld utesluter hon inte att den djupgröna rörelsen i vissa lägen kanske också måste ta till sabotage, olydnad och till och med väpnat motstånd.
Life Rules är en oerhört rik bok, om än lite tjatig och lite naiv i sina förväntningar på ett djupgrönt samhälle. Antagligen underskattar LaConte också maktens motstånd mot försöken till djup samhällsomvandling men hon har rätt i sin grundhållning: Det finns ett liv bortom låtsaspengar och fossila bränslen.

Kapitalet som Gud (3) – Om Karl Marx och Sitting Bull

2011-09-16T08:59:00.004+02:00

Tillväxt, arbete, konsumtion är industricivilisationens berättelse om meningen med livet. Det duger inte för att lindra den existentiella ångest som människan alltid burit med sig. Däremot fungerar denna ångest som drivkraft för Tillväxten, bl a genom att människor försöker döva den existentiella ångesten genom att ”arbeta” och genom att ”konsumera” – varor, tjänster, resor, människor, ”kultur” etc. Men redan Sigmund Freud förstod att vantrivseln (egentligen obehaget) sitter i själva kulturen, ja konstituerar själva kulturen. Och långt tidigare hade Karl Marx analyserat alienationen i det kapitalistiska produktionssystemet, först och främst den alienation som människan upplever i lönearbetet. Själva arbetets natur skapar en klyvnad mellan den arbetande och själva verksamheten, mellan den arbetande och produkten. Enligt Marx kan denna klyvnad upphävas först när ägandet till produktionsmedlen blir allmänt och gemensamt och när produktionen syftar till att tillfredsställa allmänna, gemensamma behov, och inte primärt till att få kapitalet att växa och produktionsmedlens ägare att bli rikare.
Men den existentiella ångesten är äldre än det kapitalistiska produktionssystemet och går betydligt djupare. Den har med själva vår existens som människor att göra och är säkert jämngammal med vår egen art Homo sapiens. Under tusentals år utvecklade människor olika kreativa lösningar för att lindra den existentiella klyvnaden i känslan av att vara avskild/åtskild från allt det övriga i skapelsen. Det handlar om metoder för att såväl tillfälligt som mer permanent överbrygga känslan av existentiell ensamhet och fruktan för Tomheten, som vi fötts ur och snart ska återgå till. Jag tänker på ceremonier av olika slag som går ut på att betona och uppleva samhörigheten med allt annat. Jag tänker på shamanens arbete med extas, själsresor, kraftdjur och andehjälpare. Jag tänker på utesittning och andra meditativa metoder för att uppleva enhet med allt annat och få del av landskapets och det osynligas inbyggda kunskap och kraft.
Avsikten med alla dessa och liknande metoder var/är att återskapa balans mellan människan och den övriga skapelsen så att hon kan komma överens med världen och vandra i skönhet. Den gemensamma nämnaren i dessa metoder är begreppet ömsesidighet. Allt är ett och hänger samman med allt annat i ett ömsesidigt beroende. Ömsesidighet innebär gemenskap – gemenskap med andra människor och arter, gemenskap med Moder Jord och alla hennes manifestationer i landskap och vädersystem, gemenskap med det osynliga, med den andliga dimensionen/essensen i allt som existerar.
Industricivilisationens berättelse om tillväxt, arbete och konsumtion går på tvärs mot dessa ömsesidighetsövningar och förstärker därigenom den existentiella ångesten. Människan betraktas i denna berättelse inte som en del av något annat utan som en fri och fristående enhet – en fristående produktions- och konsumtionsenhet. I centrum för berättelsen står JAG och inte VI. Eller som en traditionell navajo beskriver skillnaden mellan västerländsk och traditionell filosofi: ”Västerländsk filosofi är jag, jag, jag (me, me, me) medan urfilosofi är vi, oss, vårt (we, us, ours). Det västerländska tänkandet utgår från jaget medan urfilosofin i vi-et innefattar jaget, alla släktingar, djuren, växterna, jorden, luften, vattnet, allt. Den står för en holistisk förståelse av världen”.
I traditionella kulturer bearbetar man existentiell ångest med ceremonier för att skapa harmoni och balans, för att påminna om ömsesidigheten i existensen. I industricivilisationen sjukdomsstämplar man existentiell ångest som diagnostiseras och medicineras till läkemedelsindustrins fromma. Bara i Sverige använder ungefär en halv miljon människor antidepressiva preparat – långvarigt!
Jag ser ömsesidighetsfrämjande metoder som ett sätt att förbereda sig för industricivilisationens implosion. Om man vet att allt är ett och att man hänger samman med allt annat i en kosmisk väv behöver man inte vara så ängslig inför denna implosion. Den kommer förvisso att innebära mängder av problem som kommer att behöva en lång och säkerligen svår övergångsperiod innan något nytt och bättre, förhoppningsvis, utkristalliserar sig. Även vi som är civilisationskritiska lever ju i och av civilisationen och kan inte hoppa av, men vi kan redan nu inleda en process av att komma överens med världen och beväpna oss med kunskap. Framtidens samhälle blir definitivt ett kunskapssamhälle, men inte på det vis som makten använder denna term idag. Det handlar om praktisk kunskap, handfast kunskap om hur vi ska kunna leva i ett uthålligt samhälle. Det handlar om att odla sin mat (inte minst inne i städerna), att ordna rent vatten, lösa avloppsfrågor, omvandla avfall till näring för Moder Jord, väva tyger, sy kläder, lappa och laga, återanvända industricivilisationens skrot som råvaror, bygga energisnåla bostäder, bota och föda utan droger, producera och använda elektricitet utan att skada Moder Jord, skapa uthålliga system av energisnåla transporter med hjälp av förnybar energi (allt kanske inte behöver gå med häst och vagn?), hitta nya vägar att kommunicera och lagra information för perioden efter internet och mycket, mycket annat. Det finns hur många kreativa behov som helst och processen borde ha börjat redan igår.
Men processen att underifrån skapa det nya måste kombineras med en process av motstånd mot olika former av våld och förstörelse som hotar livet och Moder Jord och som försvårar en omvandling till ett samhälle i balans med naturen. Även här finns ett överflöd av uppgifter, t ex att få stopp på uranbrytning och kärnkraft, att avveckla industrijordbruket och därmed den pågående utarmningen av de odlingsbara jordarna och övergödningen av hav och vattendrag, att stoppa skogsbrukets industriella förödelse av skogar och våtmarker, att stödja projekt med skogsplantering, att skydda utrotningshotade arter av växter och djur, att stödja urfolkens kamp för att leva på traditionellt sätt i sina traditionella områden etc.
Båda dessa processer – att skaffa kunskap för ett nytt och förhoppningsvis enklare sätt att leva och att motverka förstörelse på och av Moder Jord – är i sig kreativa sätt att bearbeta sin existentiella ångest. I synnerhet om de kombineras med ömsesidighetsfrämjande metoder från traditionell andlighet. För mig är detta ett sätt att viga samman inflytanden från två av mina inspiratörer – Karl Marx och Sitting Bull (Thathanka Iyotake). De var samtida och ibland leker jag med tanken på hur ett samtal mellan dessa intellektuella giganter skulle ha kunnat gestalta sig. Det hade hur som helst säkert präglats av mångfald i infallsvinklar. Mångfald är Moder Jords spontana sätt att formge livet och mångfald måste också prägla ett samhälle som frigör sig från Kapitalets Gud.

Kapitalet som Gud (2) – Om illusioner och uppror

2011-09-13T21:03:00.002+02:00

Du skall inga andra gudar hava jämte mig. Denna lutherska tolkning av det första kristna budordet gäller även i dagens industricivilisation där ”jaget” i budordet är Kapitalet eller dess manifestation som Kapitalackumulation eller i vardagligt tal Tillväxten. I detta budord ligger implicit följande order: Arbeta! Konsumera!
Precis som Karl Marx för 150 år sedan lyckades avtäcka och beskriva det som verkligen sker i det som synes ske måste vi idag se genom de illusioner, det skådespel, som döljer de verkliga processerna. En sådan illusion är att pengar är levande och skapar nya pengar genom skickliga ”placeringar”, som i själva verket handlar om digitala förflyttningar av fiktiva ”värden” utan någon direkt koppling till produktion av varor eller nyttigheter. Nya pengar skapas kontinuerligt genom nya lån och uppfinnandet av nya finansiella instrument – allt i den heliga tillväxtens namn.
En annan illusion går i Sverige under namnet ”arbetslinjen”. Den skapar en bild av att alla möjliga sorters verksamhet på det som kallas ”arbetsplatser” är nyttiga eller nödvändiga och skapar ”värde” som till viss del betalas tillbaka till den verksamma som ”lön”. Det är otvivelaktigt så att de flesta människor som befinner sig på en ”arbetsplats” 30-40 timmar per vecka är aktiva och bedriver någon sorts verksamhet, men det är inte detsamma som att de arbetar och skapar reella värden eller att verksamheten är nödvändig. Verksamheten handlar ofta om att organisera och administrera den egna institutionens eller företagets verksamhet eller utföra mer eller mindre fiktiva uppgifter åt andra institutioner och företag. Det kan t ex handla om så kallad konsultverksamhet, pr, reklam och annan medieverksamhet, eller kommunikation som det heter idag, eller något som har med begreppet ”human resources” att göra. Många som har försökt förklara för sina barn vad sådana här ”arbeten” går ut på märker (om de är ärliga) att de egentligen inte går ut på någonting – utom att få en ”lön” så att man kan överleva i civilisationens komplexa samhällsmaskin. Industricivilisationen har utvecklats till en oerhört komplex global företeelse och precis som tidigare civilisationer kommer den att implodera under sin egen komplexitet.
Ett samhälle som har som övergripande berättelse att skapa ”värde” och ”tillväxt” genom att ”arbeta” och ”konsumera” är ett påvert samhälle utan andligt och filosofiskt djup. När Tillväxten inte sker på jämställda villkor mellan de som äger och inte äger produktionsmedel bygger den in oförsonliga motsättningar som hotar att spränga systemet. Det såg också Karl Marx men eftersom hans tänkande inte förmådde spränga sin västerländska tvångströja såg han revolutionen och det klasslösa samhället som en förutsägbar och nödvändig konsekvens av dessa inbyggda motsättningar. Men faktum är att vi idag omöjligt kan säga vad industricivilisationens implosion kommer att leda till. Vi kan säga att den måste ersättas/omvandlas med/till ett samhälle i långsiktig harmoni och balans med Moder Jord, men vi vet ju inte alls om så kan ske, eller vilka krafter som kan åstadkomma detta.
Dyrkandet av Tillväxten skapar ökande klyftor mellan klasser, stater och arter på ett så uppenbart orättfärdigt sätt att det bäddar för uppror i stor skala. Men vilken sorts uppror? Arbetarklassens? Multitudens? De ”illegala” migranternas? Minoriteternas? Urfolkens? De utrotningshotade djurens? Bakteriernas och virusens? Moder Jords? Kanske många av dessa eller alla samtidigt? Traditionella ursprungsamerikaner talar t ex om att Moder Jords uppror redan pågår i form av extrema väderhändelser, jordbävningar, tsunamis och epidemier. Årets olika arabiska uppror och sommarens upplopp i London visar att upplopp och revolter idag (liksom förr) kan locka fram mycket destruktiva processer och även i sig själva ha fula trynen. Revolutioner och uppror är bara vackra i revolutionsromantikernas fantasier. Redan en så gammal ärrad revolutionär som Mao Zedong påpekade för snart 100 år sedan att en revolution aldrig kan vara förfinad som en middagsbjudning. Och som Gil Scott-Heron, salig i åminnelse, konstaterade 1970 så kommer revolutionen inte heller att sändas i tv (the revolution will not be televised). Med det menade han att den verkliga revolutionen, den som äger rum i människors medvetande, det som gör att de är beredda att ta steget in i en revolutionär transformation av sig själva och av världen inte är möjlig att sända i tv eftersom den är en inre process. Medierna skildrar på sin höjd vissa manifestationer av revolutionen – som massmöten, förstörelse, plundring och våld på gatorna – men inte själva revolutionen. Revolutionen sker ”under” eller ”bortom” eller ”före” det som synes ske och medierna är en del av civilisationen, en del av det synsätt som konstituerar systemet med Kapitalet som Gud. Därför skildrar de mestadels bara det som synes ske.
Att industricivilisationen så småningom imploderar under sin egen komplexitet och till följd av de skador den orsakar Moder Jord är en process som kommer att öppna möjligheter för att ett nedskalat och rättskalat (downsized and rightsized) samhälle ska kunna växa fram – och det kommer i så fall att växa fram underifrån, inte som ett påbud från makten eller Kapitalets prästerskap. I nästa avsnitt av denna textserie (den sista) ska jag peka på några kreativa sätt att förhålla sig för att lindra den existentiella ångest som fördjupas i och av industricivilisationen och några handlingsvägar som kan ha betydelse för framtiden.

Kapitalet som Gud (1) - Om fetischer och teckentydning

2011-09-10T19:37:00.004+02:00

Vad Karl Marx en gång försökte göra i sina analyser av den kapitalistiska ekonomin var att beskriva det som verkligen sker i det som synes ske. Det som på ytan förefaller vara ett jämlikt och ”rättvist” utbyte mellan köpare och säljare, mellan arbetare och kapitalägare är i själva verket ett parasitärt förhållande mellan den som äger och den som inte äger. Alla utbyten överför värde från den ena till den andra parten – i kapitalismen från den egendomslöse, som egentligen bara har sin arbetskraft att sälja, till den som äger produktionsmedlen och berikas av varje transaktion.
Marx gav sig också på att analysera begreppet pengar - som många tror är något som arbetar och skapar värde i sig – och betecknade träffsäkert pengar som en fetisch. Slår man upp ordet fetisch i Svenska Akademiens ordlista får man följande förklaring: ”föremål som tros ha magisk kraft; föremål för överdriven beundran eller sexuell fixering”. Stämmer ganska väl överens med hur pengar betraktas i industricivilisationen. Sedan Marx’ dagar har kapitalismen utvecklat en del nya drag, som dock inte kullkastar Marx grundanalys av att arbetet är det enda som skapar värde och att driften att skapa ständigt större mervärde är själva motorn i den kapitalistiska ekonomin. Det nya är t ex finanskapitalets frikoppling från den reella ekonomin där ”värden” av astronomiska tal ”skapas” genom så kallade ”finansiella transaktioner” i stället för som förr genom produktion av varor. Detta om något är ett uttryck för pengarnas fetischkaraktär. Pengarna tycks ha magisk kraft och ständigt nyskapa sig själva genom skickliga ”placeringar”. I själva verket handlar det om att nya pengar skapas genom ständigt nya lån som ges ut av banker, finansinstitut och centralbanker – lån som uppgår till betydligt större belopp än summan av de handfasta produkterna. Låtsaspengar, funny money, kallas detta träffsäkert av en del civilisationskritiker.
Men frågan är om man inte rent av skulle beteckna själva kapitalackumulationen, ja hela kapitalet, som en fetisch ”som tros ha magisk kraft” – t ex när det gäller att lösa den olösliga ekvationen med en ekonomi i ständig ”tillväxt” på ett jordklot som faktiskt är ändligt. Kanske skulle man kunna jämföra industricivilisationens syn på kapitalet och kapitalackumulationen med tidigare civilisationers syn på Gud. Kapitalet som Gud och ekonomkåren som dess prästerskap – ett prästerskap som försöker tyda kapitalets/marknadens/konjunkturens vägar och irrvägar, men väldigt ofta går bet. Förr sa det kristna prästerskapet att ”Guds vägar är outgrundliga”. Idag talar vår finansminister om en internationell skuldstorm vars risker ”är svåra att bedöma” och att ”marknader fungerar ju inte alltid helt rationellt”.
Man skulle kunna jämföra dagens ekonomiska teckentydare med tidigare civilisationers uttolkare av ”gudomliga” tecken. De kunde studera och diskutera himlakroppars rörelser eller ovanliga händelser i naturen och ur dem försöka utröna eventuella samband med händelser i staten eller ekonomin och möjliga handlingsvägar. Våra dagars teckentydare sitter dagarna i ända och stirrar på ständigt föränderliga siffror och diagram på dataskärmar för att kunna dra liknande slutsatser.
Teckentydarna har alltid varit betalade av och lierade med makten och därför har tecknen alltid tolkats till maktens fördel och undersåtarnas nackdel. De ”offer” som krävts för att lösa problem och återställa balans har alltid lagts på undersåtarna – eller möjligen ”de andra”, dvs andra stater eller folk. Det kan gälla allt från aztekernas offrande av levande människohjärtan för solens fortlevnad, via den katolska kyrkans avlatsbrev till USA-imperiets permanenta krigföring och dagens ekonomiska stimulans- och nedskärningsförslag. Påbuden kommer uppifrån och riktar sig nedåt. De kommer från Gud eller Guds ställföreträdare, från Kapitalet eller dess alias Tillväxten eller dess mänskliga ställföreträdare i gestalt av regeringar, finansinstitut och överstatliga organ som Internationella valutafonden, Europeiska centralbanken och EU-kommissionen – när så är nödvändigt dessutom uppbackade av våld och militära styrkor. Kravet mot ”dem därnere” är samma nu som då – mästerligt sammanfattat i en Joe Hill-sång som ”bed och slit, gnag din bit, du får smör ovanför när du dör”.
Nästa text i denna serie handlar om Kapitalets illusioner och om de uppror som kan växa fram ur systemets inneboende motsättningar.

Urfolk, klimatförändringar och civil olydnad

2011-09-02T21:08:00.002+02:00

Ursprungsamerikaner påverkas betydligt mer än andra amerikaner av klimatförändringar. Det slås fast i en rapport från National Wildlife Federation som återges i Farmington Daily News. Orsaken är att indianer och inuiter lever närmare naturen och är mer direkt beroende av naturens resurser än den vita majoritetsbefolkningen. Ursprungsamerikanerna grundar inte bara sin ekonomi utan även sitt kulturella och andliga liv på naturen och dess resurser.
Extrema väderhändelser som värmeböljor och torka drabbar ursprungsbefolkningarna extra hårt eftersom de oftast saknar de finansiella och tekniska resurser som behövs för återuppbyggnad och återhämtning. Under sin tidigare historia har ursprungsfolk kunnat flytta till andra områden vid extrema torrperioder men den möjligheten finns inte längre eftersom de idag är bundna till sina reservat.
”Elavbrott till följd av stormar, långa torrperioder och massiva översvämningar kan vara svåra att återhämta sig från, särskilt för människor som lever nära landet och har begränsade ekonomiska resurser”, säger Garrit Voggesser på National Wildlife Federation. ”Extrema väderhändelser är destruktiva och återuppbyggnadskostnaderna är stora och det är något som belastar indianstammar mer än andra till följd av att de saknar kapacitet när det gäller infrastruktur och finansiellt stöd för att kunna ta itu med dessa utmaningar”.
Farmington Daily News ger en del exempel från sitt eget område på hur ursprungsamerikaner redan nu drabbas av klimatförändringarna. Det gäller t ex de navajoer som driver jordbruk eller ägnar sig åt boskapsuppfödning i Arizona och New Mexico. Området upplever en torrperiod sedan uppemot 20 år tillbaka och det ger lägre skördar och lägre inkomster när den magra boskapen ofta måste säljas i förtid. En annan effekt av torkan är att skogsbränderna blir fler och mer omfattande – en företeelse som kan göra vissa trakter mer eller mindre obeboeliga.
Traditionella indianer och inuiter är mycket medvetna om de pågående klimatförändringarna och deras samband med förbränning av fossila bränslen som kol och olja. Därför har många indianaktivister och traditionella ledare deltagit i de två senaste veckornas civila olydnadsdemonstration utanför Vita huset i Washington. Demonstrationen, som pågår dag ut och dag in och som dagligen resulterar i att ett antal aktivister grips av polisen (hittills uppemot 800), är en protest mot planerna på att bygga en 300 mil lång oljeledning från Alberta i Kanada till oljeraffinaderier vid kusten i Texas. Ledningen ska frakta olja som utvunnits ur så kallad tjärsand för att raffineras till bensin och andra oljeprodukter. Bakom ledningen som kallas Keystone XL står ett kanadensiskt bolag, TransCanada Corporation. Ledningen är tänkt att passera genom flera ursprungsnationer och eventuella läckage kan hota såväl jordbruksmark som livsviktigt grundvatten. Utvinningen av olja ur tjärsanden åstadkommer enorma miljöskador och drabbar redan idag kanadensiska urfolk som cree, dene och métis. Förbränning av olje från tjärsand ger dessutom betydligt större utsläpp av koldioxid än konventionell olja.
Beslutet om att säga ja eller nej till Keystone XL vilar nu hos president Barack Obama sedan USA:s utrikesdepartement gett klartecken bl a med motiveringen att ledningen inte kommer att ha någon ”signifikant påverkan på miljön”. Obama måste fatta sitt beslut inom tre månader.
Tom Goldtoth i Indigenous Environmental Network sammanfattar motståndarnas argument:
”Den kanadensiska tjärsanden, den föreslagna Keystone XL och alla andra föreslagna oljeledningar är massförstörelsevapen som leder till den slutliga överhettningen av Moder Jord. President Obama har gett löften till ursprungsnationerna. Här är en möjlighet för honom att infria dessa löften och vara en man med samvete genom att stå upp emot bolagens makt, ta itu med klimatförändringarna och överkonsumtionen av Moder Jords resurser och säga nej till Keystone XL-ledningen”.
Ett Obama-nej till Keystone XL? Säkert en illusorisk förhoppning. Ändå finns anledning att följa den daglig bevakningen av protesterna utanför Vita huset på Censored News.

Slutet för tillväxten

2011-08-25T19:55:00.003+02:00

Vi står inför den femte stora omvandlingen i mänsklighetens historia, skriver Richard Heinberg i sin nya bok The End of Growth: Adapting to Our New Economic Reality (New Society Publishers 2011). Den första omvandlingen var förmågan att använda eld, den andra var språket som tog samarbete och planering till en helt ny nivå, den tredje var övergången till jordbruk, den fjärde var den industriella revolutionen med fossila bränslen som motor och den femte är övergången till ett uthålligt, förnybart och stabilt samhälle.
Denna femte omvandling är helt nödvändig, men ingalunda garanterad eller ödesbunden, eftersom industricivilisationen nått vägs ände. De problem vi står inför går i princip att lösa, skriver Heinberg, men det finns ett väldigt viktigt om och ett minst lika viktigt men: om vi är beredda att förändra vårt sätt att leva och samhällets fundamentala strukturer, men samhället som helhet verkar inte benäget att göra vad som krävs för att lösa problemen. Så frågan är: hur djup behöver krisen bli för att det som Heinberg kallar uthållighetsrevolutionen ska inträffa?
Heinberg är initiativtagare till Post Carbon Institute och han har tidigare skrivit böcker som The Party’s Over och Peak Everything – båda har blivit klassiker inom Peak Oil-samfundet. I den nya boken ger sig Heinberg in i en djupanalys av den globala kapitalismens och framför allt finanskapitalets drivkrafter. Han påbörjade analysen under finanskrisen 2008 och hans ståndpunkt kan sammanfattas som: ekonomisk tillväxt som vi har känt den är slut. Heinberg pekar ut tre huvudorsaker: 1) uttömning av fossila bränslen och mineraler, 2) miljöförstöring och klimatförändring, 3) finansiella konvulsioner till följd av att det ekonomiska systemet inte kan anpassas till knapphet på resurser och till stigande miljökostnader.
Finanskapitalismen är en lånedriven ekonomi, där mer pengar skapas genom nya lån och inte genom ökad produktion. Detta system kan bara fungera någorlunda smärtfritt så länge det växer men nu har systemet gått in i väggen. Dels till följd av energibrist och råvarubrist, dels till följd av att vi har nått gränsen för hur mycket skulderna kan växa - för hushåll, för företag och för stater. De stimulanspaket som många regeringar sjösatt (genom att öka sina skulder) har i bästa fall varit ett sätt att köpa tid, men har inte kunnat lösa de underliggande problemen. Att fortsätta stimulera ekonomin enligt Keynes recept är enligt Heinberg bara en bro som inte leder någonstans (a bridge to nowhere) i en epok där Moder Jord allt tydligare sätter gränser när det gäller tillgången på billig energi och på råvaror. Det riskerar bara att förlänga lidandet. Nyliberalernas recept med nedskärningar som en utväg ur krisen är ännu värre: det riskerar att omgående ta död på patienten.
Lösningen ligger enligt Heinberg i att vi först måste inse att vi nått slutet på en era och vårt nuvarande sätt att organisera ekonomin, politiken och vardagslivet. I stället för fåfänga försök att bibehålla eller återskapa ”det gamla normala” måste vi ställa om ekonomin till en hälsosam jämviktsekonomi (a steady-state economy) som bygger på 1) att förnybara resurser bara kan utnyttjas i en långsammare takt än de växer till, 2) att ej förnybara resurser bara kan förbrukas i en sjunkande takt och med ökad återanvändning av metaller och mineraler 3) att världens befolkning måste minska till den nivå som är möjlig när resurser utnyttjas på detta sparsamma sätt. Denna nivå kommer att vara betydligt lägre än dagens.
Hoppet om en återupptagen tillväxt (på lång sikt) är futilt eftersom världen har nått en omedelbar och ej förhandlingsbargräns för tillväxten, betonar Heinberg som följdriktigt också underkänner alla fromma förhoppningar om så kallad grön tillväxt. Vi står inför den jättelika uppgiften att försöka styra och administrera en allmän krympning (degrowth) av produktion och konsumtion. (Civilization is about to be downsized). Det handlar om att omdefiniera begrepp som framsteg och välstånd, att mäta välstånd med andra parametrar än ”bruttonationalprodukten”, t ex bruttonationallycka, och det handlar om att på kort sikt genomföra reformer av det finansiella systemet för att undvika en ekonomisk kollaps som skulle försvåra en omställning ytterligare. Här går Heinberg igenom många praktiska och konkreta förslag som alternativa valutor, lokala valutor, lokala banker med räntefria lån med förebild från den svenska JAK-banken etc.
Vi kan inte vänta på att de politiska eliterna kommer att ta de steg som är nödvändiga för denna väldiga omställning, men vi kan inte heller förlita oss på individuella utvägar skriver Heinberg. Om vi väntar på regeringarna blir det för lite gjort och för sent, om vi agerar som individer blir det för lite, men om vi agerar som samhällen (gemenskaper) kan det räcka och ske i tid. Den allra viktigaste tillgången i omställningen är enligt Heinberg fungerande lokala samhällen. Därför är det av högsta prioritet att bibehålla den sociala sammanhållningen. Den som någorlunda följer med i vad som sker inom EU och USA och tillväxtländer som Kina, Brasilien och Indien är väl medveten om att den globala kapitalismen verkar åt andra hållet: de sociala klyftorna vidgas.
Med The End of Growth har Richard Heinberg tagit ett viktigt steg i kritiken av industricivilisationen. Han har inte bara visat på det ohållbara i en ökad exploatering av energi- och råvarukällor utan även visat (liksom Karl Marx gjorde med sin tids kapitalism) på de inbyggda ekonomiska motsättningar som ofelbart tycks leda mot en systemimplosion samt på att omvandlingen måste vara social. Inte illa!

De sex heliga riterna

2011-08-19T21:30:00.002+02:00

Traditionella lakota-, dakota- och nakota-indianer brukar tala om de sju heliga riter som de fick i Drömtiden av Vita buffelkvinnan – riter som genomsyrade det gamla vardagslivet. De riter som är mest kända i omvärlden är de som av den vite mannen kallats visionssökning, svetthydda och soldans. En mycket traditionell andlig mans (Black Elk) berättelse om riterna upptecknades 1947 av den amerikanske religionsvetaren Joseph Epes Brown och finns även utgiven i svensk översättning under titeln Den heliga pipan: Svarta Hjortens berättelse om Oglala Siouxindianernas sju riter (Författarförlaget 1978).
Ett föremål som Vita buffelkvinnan lämnade efter sig var den allra första heliga pipan, canupa, som är tänkt att fungera som en sorts sammanhållare eller ryggrad i alla riter och ceremonier. Denna pipa förvaltas nu i nittonde generationen av Arvol Looking Horse som jag skrivit en hel del om tidigare och som man kan höra tala om de sju heliga riterna och deras betydelse på en färsk ljudupptagning, som gjordes i slutet av juli vid 16th Indigenous Environmental Network's Protecting Mother Earth Conference. Ljudupptagningen och ett referat finns på Brenda Norrells blogg Arvol säger bl a att Moder Jord är sjuk nu men att folket med hjälp av den heliga pipan ska kunna hitta tillbaka till ett andligt sätt att leva och ta sig igenom dagens svårigheter.
Att det för lakota handlar om sju heliga riter är ingen tillfällighet. Sju är ett heligt tal i många traditioner och genomsyrar mycket av den esoteriska andligheten. Det talas t ex om de sju riktningarna som allt måste balanseras mot – förutom de fyra kardinalriktningarna öster, söder, väster och norr också zenit (upp), nadir (ned) och centrum/mitten. Jag har ganska länge kontemplerat frågan huruvida den nordiska shamanska traditionen innehåller någon liknande systematik av heliga riter och nu kan jag lägga fram en preliminär rapport. Jag har inte hittat sju heliga riter, men väl sex. Och sex är också ett heligt tal. I samisk traditionell livssyn talar man om sex riktningar och i den nordiska runmagin står sex för gifu, gåvorunan, harmonirunan. De sex heliga riterna stammar från Drömtiden, arla i urtid, de har överbringats av olika heliga varelser, men primärt av de kvinnliga väsen som går under beteckningen nornor – kanske vår motsvarighet till Vita buffelkvinnan? Till skillnad från lakota så har vi ingen levande muntlig tradition om de heliga riterna utan man får söka fragment av hur det har gått till och vilka riter det rör sig om bl a i Eddans sånger. De riter det handlar om är runmagi, utesittning, blot/ceremoni, galder, sejd och kontemplation/ordskifte/visdomsövning.
Runmagi. De sex riternas moder på liknande sätt som Drömtiden är moder till den ordinära verkligheten och Ginnungagap moder till hela världen. Redan i Eddans första sång Valans spådom gör runorna entré i beskrivningen av de tre nornorna Urd, Verdande och Skuld: ”de skuro i trä … de lagar stifta, de liv kora, de tälja ödena för åldrarnes barn”. Nornorna väver den väv, Urds väv, som håller samman allt i hela kosmos och som innehåller allt i hela kosmos, allt som hänt, händer och kommer att hända och i denna väv skär de i trä, dvs ristar runor.
Utesittning. En nordisk motsvarighet till lakotas ”vision quest” som också den finns omnämnd redan i Valans spådom i formuleringen om valan: ”Ensam satt hon ute, då den åldrige kom”. Den som kom för att fråga valan var Oden och han kom eftersom valan/völvan minns allt från åldrarnes morgon och kan se ”vitt och vida genom världens åldrar”. Det handlar om insikter som man kan få genom att sitta ute, direkt på Moder Jord, för att avkoda hennes budskap och kraft. En variant av utesittning är att meditativt röra sig genom landskapet på en landskapsgång (walkabout).
Blot/ceremoni. Ceremonin är ett samtal med det osynliga, med den icke-ordinära verkligheten och inget underdånigt offrande av någon sorts beskyddaravgift. Att denna ceremoni också stammar från Drömtidens gestalter framgår av Valans spådom där det berättas att ”asarna möttes på Idavallen, timrade höga harg och hov”, dvs ceremoniplatser eller altare om man vill översätta till nusvenska. I Haves ord frågar Oden sedan han tagit upp runorna från Moder Jord: ”vet du hur du bedja skall, vet du hur du blota skall” och lite senare: ”Bättre är att icke bedja, än för mycket blota, gåva ser jämt efter gengåva”. I detta fångar Oden den ömsesidighet som enligt traditionell livssyn präglar all existens. För att få måste man ge, och den som ger den får. Allt hänger samman med allt annat i den dynamiska kosmiska väven.
Galder. Att jojka eller sjunga magiska sånger dels för att stämma sig själv i harmoni och balans med Moder Jord, dels för att åstadkomma förändringar i den kosmiska väven är något som utövas i alla shamanska traditioner. Den sångart som går under namnet galder har med verbet gala att göra, som göken och tuppen galer, och det visar att galdern är en del av en mycket gammal livssyn och tradition, där människa och djur anses kunna tala med och lära av varandra. I Haves ord skildras hur Oden förutom insikt i runornas väsen också får 18 kraftsånger av sin morbror, en jätte. Dessa ”fimbulsånger” som kan ge ”lycka om du lär dem” är helt enkelt en serie galdrar.
Sejd, är ursprungligen beteckningen för den shamanska trancen och själsresan och den därmed förbundna magin, men har senare kommit att beteckna hela shamanpraktiken. Den mest kända beskrivningen av en sejdsession finns i Erik Rödes saga och beskriver händelser i den nordiska kolonin på Grönland strax efter år 1 000. I Valans spådom nämns också sejd i beskrivningen av den ”onda valan” Heid, ”som ofärd trollade; sejda hon kunde, sejda döden, alltid älskad av onda kvinnor”. Man anar ett manligt perspektiv bakom denna formulering. Sejden, som ansågs förbunden med den ”största makt” blev småningom alltmer förknippad med kvinnlig magi.
Kontemplation/ordskifte/visdomsövning. Visdom definierades i den traditionella livssynen som insikt i det fördolda. En aspekt av detta är att namnge och därmed förklara allting i alla världar. Orden, språket är i sig heligt och är en funktion av den anda, önd, som de heliga varelserna i Drömtiden blåste in i de första människorna. I Eddasången Vaftrudners ordskifte utmanar Oden den allvise jätten Vaftrudner på en duell i urtidskunskap (”fresta ordgåvan”, ”fresta mannavett”) och i Allvismål är det Tor som utmanar dvärgen Allvis på en visdomsduell för att slippa gifta bort sin dotter till dvärgen. Kontemplation är ett sätt att djupt begrunda sina andliga upplevelser och med sitt tänkande försöka lära känna alla företeelser inifrån.
Jag har i denna översikt över riterna använt mig av Eddan för att visa på deras uråldriga och heliga ursprung. Däremot ger Eddan inga anvisningar om hur riterna bör utövas. Här gäller för var och en att kreativt anpassa de urgamla riterna till dagens värld. Världen är en pågående dynamisk ömsesidighet och riterna måste därmed anpassas till det kosmiska kretsloppets föränderliga spiraldans. Det är en dröm som drömmer oss. Det är livet som lever oss. Det är önd som andas oss. Allt är ett och hänger samman.
(En längre version av denna artikel finns på norrshaman).