Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Denna blogg söker realisera den gamla nordiska definitionen av begreppet visdom som insikt i världen och i det fördolda.

torsdag 23 februari 2012

Nu är det februari 2012

Visserligen har inte året hunnit så långt ännu – om vi nu ska använda denna mänskliga kategorisering av det som brukar kallas tid – men redan sker intressanta saker. Skatorna samlar kvistar och bygger bon. Koltrastar badar i smältvattnet på gården. Kråkorna iakttar stillsamt det hela från en upphöjd position. Talgoxarna och blåmesarna filar sina strofer. Det stora kretsloppet rullar på. Det kan man känna tillit till.
Men allt tal om detta år som den stora medvetandehöjningens år? Om vi ser oss omkring ser vi då de tecken på det stora skifte, den värdeförskjutning som så många talat om? Låt oss inte handla i enlighet med illusioner utan utifrån en karta som någorlunda stämmer överens med verkligheten, alltså den verkliga verkligheten. I denna verklighet ser jag många ruggiga tendenser som vi måste förhålla oss till på ett, ska vi säga, nyktert sätt. Jag ska här ta upp några av dem.

USA-imperiet må vara på nedgång – jag själv brukar säga ända sedan Vietnamkriget, Noam Chomsky säger ända sedan andra världskrigets slut – men denna makt som idag styrs av logiken hos ett jättelikt säkerhetsindustriellt komplex har fortfarande en förfärande destruktiv inverkan och potential. När nu t ex USA:s försvarsminister Panetta offentligt talar om Israels förestående militära angrepp mot Irans kärnanläggningar finns självfallet en avsikt. Nämligen att förbereda den amerikanska allmänheten, och världen i övrigt också, på ett kommande krig mot Iran – ett krig som skulle få förödande konsekvenser och oöverskådliga följdeffekter inte bara för Mellanöstern utan för hela världen och inte minst för industricivilisationens energiförsörjning. Att Irans atomprogram i sig utgör en ruggig tendens gör ju inte saken bättre på något sätt.

De senaste åren har president Obama utvidgat det som George W Bush kallade ”kriget mot terrorismen” – dels genom förstärkning och utstationering av mer eller mindre hemliga specialförband, dels genom en storsatsning på obemannade attackflygplan, så kallade drönare. USA förbehåller sig rätten att var som helst i världen angripa var och en som anses utgöra ett hot mot USA:s nationella säkerhet. Oroväckande, eller hur? Och inga starka motkrafter tycks vara i rörelse i USA. Även om occupy-rörelsen har satt fingret på ökande klassklyftor tycks den ha förlorat det mesta av sin gatuenergi. Majoriteten av amerikaner saknar probleminsikt och motrörelserna tycks på sin höjd kunna fördröja ett eller annat galet exploateringsprojekt. Men på det stora hela maler den stora amerikanska maskinen på med gasen i botten och tilltagande destruktion för att utvinna kol, olja och gas att bränna upp.

Det gör den också i Kina och Ryssland där man i och för sig kan ana ett växande motstånd mot makten, men det är knappast ett motstånd som på allvar utmanar det rådande ekonomiska systemets logik. Speciellt bekymmersamt är dessutom att Rysslands premiärminister och blivande president Putin nu profilerar sig som en ivrig upprustare, inte minst av den ryska kärnvapenarsenalen.

Däremot hackar den ekonomiska maskinen betänkligt i Europa där maktens rådande besparingsparadigm i länder som Grekland driver fram förhållanden som påminner om den industriella revolutionens England på 1800-talet. En optimist skulle kanske kunna säga att det ur dessa europeiska krisförhållanden skulle kunna växa fram ett medvetandeskifte av det slag som 2012-romantikerna talar om. Tyvärr verkar det skifte som pågår snarare bana väg för obehagliga högerextrema tendenser. 2012 tycks bli ett år av tilltagande polarisering i Europa – av ett mer destruktivt än konstruktivt slag.

Till allt detta ska vi lägga de redan kända predikamenten som ligger som en hotfull klangbotten med betydligt längre räckvidd i tid än det vi kallar 2012: peak oil och energikris, uttömning av råvaruresurser, erosion av matjord, utarmning av vattentillgångar, klimatförändringar, minskande biologisk mångfald, ohållbar skulddriven tillväxtekonomi. Det ger en ganska mörk karta över verkligheten 2012, men det är likafullt denna mörka karta vi måste orientera oss i när vi försöker hitta utvägar ur industrisamhällets återvändsgränder. Jag tror att vi som lever i civilisationens centrum, i vilddjurets buk, därvidlag har ett särskilt stort ansvar. Illusioner om att ett medvetandeskifte från kosmiska krafter ska lyfta oss ur detta gör mer skada än nytta. Vi måste själva hitta vägarna ut. Tillsammans. Och under maktens radar.

tisdag 14 februari 2012

Att vandra i skönhet - Tiveden 27-29 april

"Att med urgamla metoder få del av landskapets kraft och kunskap för att kunna ställa om till ett hållbart liv på jorden." Så lyder temat för denna helgkurs som hålls i Tivedens magiska skogslandskap. Den filosofiska utgångspunkten är kritiken av den i västerlandet rådande uppfattningen om att vi står över och utanför naturen, vilket har lett till rovdrift och naturförödelse. Mot detta sätter vi synen på Jorden som en självorganiserande organism, ett levande väsen med medvetande, personlighet och egen vilja. Vi människor är en del av denna organism och därmed är vi också del av den förstörelse som vår moderna livsstil förorsakar. Men vi kan också bli en del av läkandet.
Kursinnehåll: traditionell filosofi, urfilosofi, och shamanska kunskapsmetoder för att ta del av Moder Jords inneboende kunskap och kraft och återfinna vår roll som ansvarsfulla medaktörer med allt annat liv på jorden. Vi kopplar samman traditionella metoder som utesittning, ceremonier, landskapsgång, själsresor och kontemplation med modern vetenskap och Gaia-teorin. Ett avsnitt tar upp matens andliga dimension ochdess roll i klimat- och omställningsarbetet. Avsikten är att kunna göra återkopplingar till dagens miljösituation och söka förståelse för hur dessa metoder kan bidra till att möta de allvarliga kriser allt levande på jorden står inför och omvandla vår ångest inför förstörelsen till kreativt handlande
Tyngdpunkten ligger på att deltagarna, tillsammans och individuellt, ska hitta kreativa sätt i sitt arbete med omställning till en hållbar livsstil, till att vandra i skönhet på Moder Jord.
Mer information om denna kurs samt praktiska uppgifter om kostnad, anmälan m m hittar du på norrshaman.

torsdag 9 februari 2012

Kommunism 5.0 – strategi för en ny värld

”Kapitalismen har misslyckats. Kapitalackumulationen har nått en punkt där den inte kan fortsätta utan att förstöra den mänskliga civilisationen och mänsklighetens livsgrundval. Det är inte något som kommer i en avlägsen framtid. Det händer nu.”
Så skulle den ödesmättade upptakten till en bok om världens stora kriser kunna lyda, men i den norske marxisten Pål Steigans bok En gång skall jorden bliva vår (Leopard förlag 2011) är detta ett avsnitt ur slutkapitlet. Dessförinnan har Steigan systematiskt bearbetat det han kallar planetens sju stora kriser – klimat, energi, biologisk mångfald, kväve/fosfor, färskvatten, jord och mat, livet i världshaven – och kopplat samman dem med det rådande globala kapitalistiska systemet. Det är en systemkris vi befinner oss mitt uppe i och Steigan vill hitta en möjlig utväg. Därav bokens undertitel: Strategi för en ny värld.
Det är denna strategi som han utvecklar i bokens slutkapitel varifrån jag hämtat det inledande citatet. Utifrån sin marxistiska analys konstaterar Steigan att kapitalackumulationen ligger som en premiss för hela samhällsutvecklingen och att en ekonomi, som bygger på ständig tillväxt, är omöjlig i en ändlig värld. I sin jakt efter fortsatt kapitalackumulation dammsuger kapitalet världen på mineraler, olja, kol, mänsklig arbetskraft, jordbruksmark, vattenresurser och världshavens en gång myllrande liv. Resurserna omvandlas till konsumtionsvaror och avfall i en utarmningsprocess som hotar livsförutsättningarna för såväl människor som väldigt många andra arter. I detta läge handlar det enligt Steigan inte om att som miljörörelsen vända sig mot det ena eller andra symptomet – man måste rikta kritiken, och kampen, mot orsakerna, dvs det ekonomiska systemet. Vi måste helt enkelt frambringa en annan värld för att ta oss ur detta predikament.
Det kan ske genom en process som Steigan kallar Kommunism 5.0. Vad är då det? Helt enkelt en teori för att ”skapa ett bra samhälle utan den form av tillväxt som vi känner till idag, ett samhälle som samtidigt fördelar resurserna på ett rättvist och rimligt sätt” och ”bästa möjliga samhälle som inte grundar sig på tillväxt”. Varför kalla detta för kommunism? För Steigan är kommunism ett klasslöst, ekologiskt samhälle, som är ”både praktiskt genomförbar och strategiskt helt nödvändig just av ekologiska skäl”. Men termen är inte det viktiga: gemenskapssamhälle eller solidaritetssamhälle går också bra för honom. Det handlar om ”vanligt sunt förnuft satt i system”. Men 5.0 då? Jo, Steigan ser fyra tidigare distinkta versioner av kommunismen, som han vill avgränsa sig mot: Kommunism 1.0 var de medeltida bondekrigens religiösa kommunism baserad bl a på apostlarnas och de första kristnas gemenskapsliv; Kommunism 2.0 var den utopiska kommunismen som växte fram efter den franska revolutionen; Kommunism 3.0 var Marx, Engels, manifestet och arbetarklassens inträde i världshistorien som en aktiv kraft; Kommunism 4.0 var den ryska revolutionen och de så kallade realsocialistiska staterna, som i själva verket var statskapitalistiska samhällen. Kommunism 5.0 beskrivs av Steigan som ”ett kaotiskt buskage av initiativ, omskrivningar, nyskrivningar och experimenterande”. Ingen har patent på Kommunism 5.0 – inte heller Steigan.
Liksom Marx lägger inte heller Steigan fram några detaljerade planer när det gäller avvecklingen av den industriella kapitalismen och framväxten av den nya världen. Han analyserar de krafter och processer som kapitalismens kriser frambringar och han ser framför sig en period med omfattande och tilltagande klasskamp. Med tanke på att överklassen är beväpnad till tänderna ”finns ingen orsak att hysa några illusioner om att kapitalismen kommer att lämna den historiska scenen på ett fredligt och hänsynsfullt sätt”. Han ser därför minst två faser av kommunism 5.0: ”Den första är rent självförsvar. Det är att etablera en gemenskap för att helt enkelt överleva. Detta kan ske lokalt, regionalt och mer eller mindre spontant. Nästa steg blir att stabilisera och utveckla detta till ett globalt system av interagerande gemenskap, ett globalt alternativ till den dödsdömda kapitalismen”.
Vilka ska då åstadkomma denna transformation? Enligt Pål Steigan utgörs ”det revolutionära subjektet” av en stor och brokig samling: arbetarklassen (som globalt sett är större än någon gång tidigare i historien), medelklassen och stora delar av intelligentian, bönder och fiskare samt urbefolkningar, dvs ”det överväldigande flertalet av jordens befolkning som redan drabbas av alla kriser… Det är dags att ta makten ifrån den enda procent som verkligen tjänar på eländet.”
Som läsare kanske ni undrar om detta omnämnande av urbefolkningarna som en del av det revolutionära subjektet innebär att Steigan på något sätt lyfter fram urfolkens filosofi eller andlighet som en nödvändig inspiration eller förutsättning för strategin för en ny värld? Svaret är nej. Han utgår från ett västerländskt paradigm men har likväl presterat sådana tankefrukter att jag med gott samvete kan avsluta min recension med en uppmaning: Läs En gång skall jorden bliva vår. Åtminstone slutkapitlet!

lördag 4 februari 2012

Stark tillväxt bland ursprungsamerikaner

Det är nu 5,2 miljoner av USA:s invånare som tillhör gruppen ursprungsamerikaner, eller som den definieras av folkräkningsmyndigheten: American Indians and Alaska Natives. Det framgår av 2010 års folkräkning som nu offentliggörs kontinuerligt. Sedan den förra folkräkningen år 2000 har ursprungsamerikanerna ökat med 27 procent. Det är en betydligt högre siffra än för den amerikanska befolkningen i stort, som ökade med 9,7 procent. Ändå utgör ursprungsamerikanerna bara 1,7 procent av USA:s totala befolkning som uppgår till 308,7 miljoner.
Uppgifterna i folkräkningen bygger på self-identification, dvs hur invånarna själva uppfattar sig. Statistiken för ursprungsamerikaner är nedbruten i grupperna alone och in combination, dvs de som betraktar sig som enbart navajo eller lakota t ex och de som är ”uppblandade” med vita, svarta eller latinos, men ändå primärt uppfattar sig själva som indianer. Siffrorna ovan gäller summan av båda grupperna.
Folkräkningen visar att majoriteten av ursprungsamerikanerna är bosatta i västra USA. De delstater som har störst indiansk befolkning är Kalifornien med 723 000 (14 procent av hela befolkningen), Oklahoma med 482 000 (9 procent) och Arizona med 353 000 (7 procent).
De flesta indianer och inuiter – 78 procent – bor utanför reservat och de största koncentrationerna återfinns i storstäder som New York (112 000), Los Angeles (54 000), Phoenix (44 000), Oklahoma City (37 000) och Anchorage (36 000). Det största reservatet är Navajo Nation i Arizona/New Mexico/Utah som har 174 000 invånare.
En av folkräkningens tabeller erbjuder den intresserade läsaren detaljerade informationer om ett 50-tal olika stammar. Den största är cherokee med 819 000 medlemmar och den näst största är navajo med 332 000. Många cherokeer är uppblandade med vita, svarta och latinos och det är bara 284 000 cherokeer som räknar sig som enbart cherokee. Bland navajoerna är den överväldigande majoriteten (86 procent) enbart navajo så navajo räknas numera som den största indianstammen i USA. Bland blackfeet är förhållandet det motsatta: 74 procent av blackfeet är av blandat ursprung. Den som vill fördjupa sig i folkräkningens tabeller hänvisas till rapporten från US Census Bureau: http://www.census.gov/prod/cen2010/briefs/c2010br-10.pdf
Är dessa siffror intressanta för andra än indian-freaks? Jag tycker det. Det är en positiv nyhet att den ursprungsamerikanska befolkningen växer snabbare än totalbefolkningen i USA och att ökningen sker i alla regioner. Med tanke på det folkmord som de har varit utsatta för och med tanke på den kolonisering och det kulturella, sociala och religiösa förtryck som fortfarande pågår är detta anmärkningsvärt. Det visar på en seghet och uthållighet hos såväl människor som idéer och traditioner som kan komma att spela en viktig roll i de turbulenta tider som väntar industricivilisationen. Vi kan säkert lära något av detta.