Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Denna blogg söker realisera den gamla nordiska definitionen av begreppet visdom som insikt i världen och i det fördolda.

lördag 31 juli 2010

Liv, död och visdom (2)

Efter att under ett par dygn ha observerat förhållandena på en akutvårdsavdelning på ett av våra större universitetssjukhus är det läge att orda något om det gemensamma, om det samhälleliga och om solidaritet och människovärde. Även om man kan vara kritisk till västerländsk sjukvård och dess brist på holistisk människosyn så kan den likväl vara en god hjälpare och lindrare när nöden är stor och den är det när alla behandlas lika och efter behov.
En anhörig fick köras i ilfart till akuten mitt i natten. Ambulansen kom på en kvart, vilket måste ses som uttryck för hög kvalitet med tanke på att larmet kom från rena landsbygden i Norduppland. Mottagandet på akuten var professionellt och effektivt. Personalen på akutvårdsavdelningen var empatisk, vänlig och noggrann – från läkare till undersköterskor. Undersökningarna var grundliga och inget lämnades åt slumpen. Specialister tillkallades och gjorde bedömningar. Det är precis så här man vill att akutvården ska fungera om man blir dålig.
Det viktigaste med den allmänna, den gemensamma sjukvården, är att man där bemöts som en medmänniska och medborgare och inte som en kund eller en klient. Så ska det naturligtvis vara: man tas om hand för att man är en medmänniska i nöd, för att man är medborgare i ett civiliserat samhälle. Man vill inte bli bedömd som en kund - ett begrepp som alltid utgår från betalningsförmåga och –vilja. Sjukhuset är ingen affär där man går in och pekar på vilka varor man vill ha eller vad man har råd med. I de flesta stater med utbyggda välfärdssystem har det sedan 90-talet skett en nedrustning och privatisering av det allmänna och i Sverige är denna rörelse i full spinn under den borgerliga alliansregeringen. Men att släppa in vinstintressen i sjukvården innebär att man urholkar synen på patienterna som medmänniskor och medborgare för att i stället definiera dem som kunder eller skattebetalare eller något annat särintresse. Det innebär att människovärdet urholkas och det innebär en uppluckring av det kitt som håller samman ett samhälle.
I det stora kosmiska kretsloppet ingår människan som en art bland många. Att inta sin rättmätiga plats i detta kretslopp innebär att man eftersträvar harmoni och balans inom samhället och mellan människorna och omgivningen. En allmän och gemensam sjukvård är en liten, men viktig byggsten i denna strävan efter harmoni och balans.

torsdag 29 juli 2010

Liv, död och visdom (1)

Livet och döden är komplementära krafter. Den ena förutsätter den andra och den andra förutsätter den ena. Den ena övergår i den andra som övergår i den ena i ett ständigt pågående dynamiskt kretslopp. Det är tankar som är lätta att ta till sig på en abstrakt, filosofisk nivå. Betydligt svårare och smärtsammare när man konfronteras med dessa energier i verkliga livet, som till exempel när en anhörig i ilfart måste transporteras till sjukhusakuten mitt i natten. Även när en sådan omskakande händelse leder till fortsatt – och förnyat – liv har den ändå frambringat en konfrontation med döden, eller i alla fall den egna dödsrädslan. Dock kan en sådan händelse, om man efteråt kontemplerar den på djupet och förmår att införliva den, leda till fördjupad livserfarenhet och visdom.
Det finns inte ett ögonblick som inte är ett ögonblick av kraft och kunskap. Det handlar helt enkelt om att göra sig tillgänglig. En åskådlig lektion i detta får jag när jag i den tidiga morgonen på ödsliga vägar kör hem från akuten. Längs vägen ser jag flera ormvråkar som sitter på pass på lyktstolparna, stoiskt spanande efter byte. Jag ropar: ”Hej ormvråk!” och strax därefter kommer en sork löpande upp på motorvägen. Jag har inte en chans att undvika den och ser i backspegeln hur den blir liggande alldeles stilla på körbanan. Efter bara någon sekund ser jag två kråkor blixtsnabbt slå ner på sorken. Jag har ändat sorkens liv men gett föda och nytt liv åt två kråkor. Händelsen ger mig en stark inre förvissning om det mänskliga drama som jag är en del av och jag känner ett lugn breda ut sig inom mig.
Exakt vilken personlig kunskap detta motorvägsdrama gav mig kan jag inte gå in på här, men här finns en generell slutsats som kan intressera mina läsare, nämligen att allt är ett och hänger samman med allt annat, att allt ömsesidigt påverkar allt annat och att det ena alltid följer på det andra i en evig kosmisk dans.
I nästa text kommer några tankar om hur svensk sjukvård ingår i detta stora kretslopp.

söndag 25 juli 2010

Att bjuda in och samspela med regnet

Efter nära fyra veckors värme och torka kom i natt ett mycket efterlängtat regn även i Uppland. Jorden, växterna, djuren och vi människor jublar! 25 millimeter säger regnmätaren – alltså egentligen mer än en rotblöta, men eftersom marken var starkt uttorkad är frågan hur långt vätan orkar tränga ner. För potatisen, morötterna och övriga grödor i trädgårdslanden var detta ett välsignat regn som banar väg för goda skördar. För blåbär och hallon kan regnet ha kommit för sent – mycket av bärriset har redan hunnit vissna, men den som söker kan hitta såväl blåbär som hallon även i denna torra trakt av landet. För träden som redan gulnat sina löv som försvar mot torkan kom regnet för sent, men för dem som lyckats behålla sina löv eller bara glesat ut en del bland de gröna bladen kom regnet i grevens tid.
Jag har tidigare skrivit en del om regn, bevattning och om att behandla vatten ödmjukt och även resonerat en del om vädermagi. Inom shamanska traditioner anses det helt klart att man kan påverka väder och vind med ceremonier, alltså mental kraft. Samtidigt har dessa traditioner en god insikt i att vädersystemen är oerhört komplexa system som man ska vara mycket försiktig med att försöka manipulera. En önskad påverkan på ett ställe kan ge helt oönskade effekter på andra ställen. Allt hänger samman och påverkar varandra ömsesidigt.
Bland de urfolk som lever i torra trakter genomför man väderceremonier enligt en systematisk årscykel och då handlar det inte om att tillfälligt manipulera vädret i den ena eller andra riktningen utan om att återskapa och bevara harmoni och balans så att regn och sol kan avlösa varandra i ett balanserat samspel. Hopi t ex genomför ceremonier för att kachina-folket som under vinterhalvåret vistas vid San Francisco Peaks ska återvända till hopi-mesorna under våren och då föra med sig sina regn. I det förkristna Norden bjöd man kanske in regnets diser när man tidigt om våren höll sina disablot.
När jag i en text resonerade om när och under vilka omständigheter man kan tänka sig att använda vädermagi fick jag följande synpunkter från Kerstin Kemlén: ”Regnceremoni kan ersättas av väderstudier - studier av hur vädrets energier arbetar i samklang med det som finns på backen/jordytan. Området där vi är ger den feedback som vädret reagerar på och visar. Och vi som är på den marken kan endera uppskatta svaret eller klaga. Kanske man ska se det som fiskaren från New Foundland, som alltid sa så här åt dem som klagade på vädret: - Det är bara att vänta, vädret blir alltid bra, förr eller senare.”
Vi kan be men vi kan inte bestämma, som den samiske shamanen Eirik Myrhaug sa till mig en gång. Bönen är ett samtal. Samtalet är en ceremoni där vi ömsesidigt utbyter energi med landskapet omkring oss. Nu när regnet har kommit kan man på sätt och vis säga att Moder Jord hör bön.

torsdag 22 juli 2010

Fantastisk fotobok om navajo

Det har under årens lopp getts ut många böcker om navajo-kulturen i sydvästra USA – också ett antal fotoböcker som har försökt att fånga det karga, storslagna och magiska landskapet i Navajo Nation. Nu har det kommit en fotobok som brädar det mesta som publicerats tidigare. Den heter One Nation, One Year (Rio Grande Books, 2010) och har två navajoer som upphovsmän: fotografen Don James och författaren Karyth Becenti. (Förlagets egen presentation av boken hittar du här ).
James är i vardagslag fotograf på tidningen Albuquerque The Magazine i New Mexico och har länge velat göra denna bok där navajokulturen beskrivs inifrån av en de egna. Han vill berätta navajos egen historia, gå utöver stereotypbilderna och hylla det sätt som navajo definierar sig själva på. Under ett år, 2008, reste han runt på det väldiga navajoreservatet – i bil, till fots, till häst – sammanlagt mer än 1 600 mil. Hans budget var 100 dollar i veckan, han åt och sov enkelt – ofta hemma hos människor som han mötte i ensliga avkrokar av Navajo Nation.
Resultatet är andlöst bra. Detta är helt enkelt fantastiska bilder av navajoer i vardag och helg, i arbete och ledighet, i rutinsysslor och heliga ceremonier, folk som hämtar vatten eller hö och folk som förbereder sig för en traditionell vigsel. Här kan vi se unga navajoer som gör trick med sina bmx-cyklar, spelar basket eller rockmusik, medelålders navajoer som spelar golf, kör Harley-Davidson, tränar boxning eller ägnar sig åt rodeo, gamla navajoer som vallar får, väver mattor eller bara poserar framför sina enkla bostäder med medaljerna från andra världskriget. Och mycket mycket annat.
Om jag ska välja två bilder som beskriver mångfalden och ändå fångar det typiskt navajoiska så väljer jag en från samhället Chinle och en från en icke namngiven plats mitt ute i ingenstans. Bilden från Chinle är tagen inne i gymnasiets sporthall under en basketmatch mellan två flicklag. Läktarna är fyllda till bristningsgränsen av navajoer i alla möjliga åldrar och alla möjliga klädstilar. Det handlar om flera tusen åskådare. Och detta på en basketmatch mellan gymnasieflickor! Jag har själv sett denna sporthall utifrån flera gånger och undrat varför den är så stor. Nu vet jag varför. Basket kallas ofta rezball på reservatet. Den andra bilden visar en mycket gammal kvinna som leder sin fårflock över en grusväg i ett mycket kargt landskap. Över håret en traditionell sjal, i övrigt en lång och vid navajokjol, en halvsliten västerländsk vindtygsjacka och så på fötterna ett par supermoderna joggingskor.
Detta är en bok som visar att navajo-kulturen är ytterst komplex, i viss mening paradoxal men, framför allt, mycket levande. One Nation, One Year kan inte beställas via svenska nätbokhandlar men från Amazon får man den hem i brevlådan på en vecka. Missa inte det!

söndag 18 juli 2010

Där renflocken drar förbi…

Många samer har uttryckt som sin sista önskan att bli begravda intill renarnas vandringsvägar så att de även efter döden ska få uppleva närheten till de underbara renarna. Denna önskan har också fått låna titel till en liten men mycket intressant bok om den sydsamiska kulturen och historien. Där renflocken drar förbi... är utgiven av Boska – Föreningen för bevarande av samisk kultur och folkmedicin. Åtta författare, de flesta akademiker och flera av dem samer, medverkar under redaktörskap av Åsa Virdi Kroik, nu åter bosatt i sin barndoms trakter i norra Jämtland
En av bokens texter av religionsvetaren Jorunn Jernsletten handlar just om samiska gravplatser inne i landskapet. Trots att samerna i formell mening var kristnade levde skicket med begravningar i landskapet, längs med de gamla flyttlederna, kvar långt in på 1800-talet. Seden med gravar i landskapet har bidragit till att styrka samhörigheten både med släkten och med landskapet. De döda finns närvarande i landskapet och blir en del av det kollektiva minnet. Gravarna är en del av landskapets berättelse och det är ett sätt från samernas sida att uttrycka att också människorna tillhör landskapet och hör hemma där.
En annan av texterna behandlar de samband som uttrycks mellan människa, ren och landskap i de ben- och horngömmor som man kan hitta både här och där – mellan stenar, i småtjärnar eller helt enkelt nergrävda i jorden. Det ansågs viktigt att samla ihop alla benen från den slaktade renen och ge dem tillbaka till jorden eller vattnet. Det var en handling av vördnad och aktning för djuren som man var tvungen att döda för att överleva. Bakom bengömmorna finns också en tanke om att det ska bidra till att hålla renflocken samlad och en önskan om att man ska få fortsatt renlycka, dvs lyckas väl i sitt arbete med renarna. Bengömmorna ingick som ett självklart inslag i vardagslivet och arkeologen Ewa Ljungdahl skriver: ”Sannolikt var gränserna mellan rituella eller andliga och vardagliga sysslor inte alls så skarpa som i dagens samhälle, utan handlingarna ingick i en större helhet där allt – liv och död, människa och djur – hängde ihop”. Därmed kommer Ljungdahl fram till en liknande hållning som t ex den finländske antropologen Juha Pentikäinen som definierar shamanism som ett sätt att tänka och leva och hon ligger väldigt nära Kerstin Eidlitz Kuoljok som använder begreppet livssyn om hela det tankekomplex som styr handlingarna i traditionella samhällen.
Där renflocken drar förbi… är i sina bästa stunder ett uttryck för den nyare akademiska forskningen om och av samer som innebär att man försöker gå utöver och bortom gamla västerländska begrepp som ”religion”, ”gudar”, ”övernaturligt” etc för att i stället förstå den kultur man studerar – i detta fall den sydsamiska – på dess egna villkor och genom att närma sig dess egen tankemetod. Det sker inte minst genom att man lyfter näsorna över missionärernas gamla så kallade källskrifter och i stället samtalar med levande samer och att man beger sig ut i landskapet för att på olika sätt tolka dess tecken – en forskningsmetod som av-exotiserar och av-objektifierar den studerade kulturen.
En längre recension av boken finns på min hemsida .

fredag 16 juli 2010

Kritik mot vänsterns exploatering av naturen

- Det är en massa snack om omvandling och revolution, men det fortsätter att vara mer av samma sak. Detta är inte det 21:a århundradets socialism utan det 21:a århundradets extraktivism.
Detta omdöme om vänsterregeringarna i Ecuador, Venezuela och Bolivia kommer från Alberto Acosta, tidigare energi- och gruvminister i Ecuador under vänsterpresidenten Rafael Correa i en artikel i Upside Down World.
Extraktivism (extractivism) är den ideologi som säger att välstånd kan byggas genom storskalig exploatering av naturresurser och råvaruexport till världsmarknaden. Acosta är bedrövad över att vänsterregeringarna inte försöker frigöra sig från naturexploateringens ekonomiska strukturer. Ecuadors ekonomi bygger liksom tidigare på utvinning och export av olja och Bolivia är enligt Acosta mer beroende än tidigare av naturgasexport och arbetar dessutom under president Evo Morales för att öka utvinningen av olja, gas och mineraler.
Det som skiljer de nuvarande vänsterregeringarna från de tidigare mer eller mindre nyliberala regimerna är att naturexploateringen delvis förstatligats och att intäkterna i högre grad kommit vanligt folk till godo i form av sociala program med barnbidrag, mödravård och utbildning. Dessutom har såväl Ecuador som Bolivia i sina författningar inarbetat garantier för urfolkens och naturens rättigheter, men enligt Acosta omsätts inte dessa fina formuleringar i praktiken. Han förordar en annan ekonomisk modell för att minska beroendet av att exploatera naturresurser – med mer demokrati, mer jämlikhet och mer regionalt samarbete för att möjliggöra en annan relation till världsmarknaden.
I en annan artikel i Upside Down World betonar den uruguayanske ekologen Eduardo Gudynas att exploateringen av naturresurser i Latinamerika inte har skapat socialt välstånd och inte heller är uthållig. Skogsskövling, industrijordbruk, mineralutvinning och vattenkraftdammar har enligt Gudynas skapat ett nödläge för miljön (environmental emergency). Värst är det i Brasilien, Peru och Ecuador. Extraktivismens idéer är så allmänt spridda, även inom vänstern i Latinamerika, att allt ifrågasättande och alla alternativ betraktas med stor misstänksamhet. Den senaste tiden har t ex presidenterna Correa och Morales utmålat kritiken mot naturexploateringen som en del i en utländsk konspiration mot sina respektive revolutioner. Absurda anklagelser eftersom kritiken framförs utifrån ett engagemang för Moder Jord som de själva säger sig ömma för.

onsdag 14 juli 2010

Att behandla vatten ödmjukt

Vatten är livgivaren. Vattnet är det som står Dao närmast, sägs det i den kinesiska visdomstexten Dao De Jing. Vattnet är ett av de fyra elementen och i nordisk andlig tradition en förutsättning för allt liv. Världsträdet Yggdrasil hämtar sin näring ur tre källor – Urds brunn, Mimers brunn och Hvergelme – och de ödesskapande nornorna vattenöser Yggdrasils stam. Som embryon svävar vi i moderhavet och som mycket små välkomnas vi in i den mänskliga gemenskapen genom att vattenösas.
Traditionellt har människor haft ett ödmjukt förhållande till vatten och man har sökt samverkan och samarbete med vattnet i en ömsesidig gemenskap. Den bröts först i och med de storskaliga försöken med konstbevattning då de stora floderna i Mellanöstern, Indien och Kina skulle ”tämjas” för att bringa ständigt ökande skördar till de gryende stadscivilisationerna. Resultaten blev erosion, saltbemängda jordar, översvämningar och så småningom också bevattningsimperiernas undergång.
Det är tankar som sysselsätter mig när jag mödosamt vattnar mina trädgårdsland som nu inte fått något regn på två veckor. Hur kan man som husbehovsodlare på ett ödmjukt sätt använda Moder Jords vatten för att undvika att grödorna torkar bort? Verkligt regn kan man aldrig ersätta – här handlar det om livsuppehållande hjälpvattning. Ett alternativ är självfallet att ansluta en trädgårdsslang och en vattenspridare till sin egen brunn eller vattenledning, men det är ett mycket slösaktigt sätt att använda vatten. Vattnet sprids ut över en stor yta och är det riktigt varmt hinner mycket av vattnet dessutom dunsta innan det når jorden. Yrkesodlarnas laserperforerade slangar är ett bättre alternativ eftersom man då kan rikta vattnet med en viss precision just till de växter som man vill bistå. Men jag har ändå kommit fram till att den gamla hederliga vattenkannan är den bästa metoden.
Med vattenkannan kan man precisionsvattna både vad gäller tid och plats. Allra bäst är om man kan använda regnvatten som man samlat i tunnor, men i den pågående torrperioden är detta vatten för länge sedan slut för min del. Jag vill helst inte använda dricksvattnet från min bergborrade brunn och som tur är har jag en gammal grävd reservbrunn på tomten – en gång gårdens huvudbrunn för både människor och djur. Den håller vatten långt in i augusti även under torrår så detta vatten tar jag nu upp på gammaldags sätt med hjälp av en lång stång och en hink. En grundlig vattning kräver i mitt trädgårdsland 300-400 liter så först måste jag hinka upp 30-40 hinkar ur brunnen och sedan kånka de fyllda vattenkannorna cirka 30 meter till landet. Det blir många vändor och så lite extra väntetid emellanåt för att låta vattnet sjunka ner ordentligt. Arbetet är tungt, ja, men att på detta sätt bära och vara i närkontakt med vattnet är ett ödmjukt och respektfullt sätt att behandla Moder Jord. Vattnet och jag samspelar i en dans som utgör en liten del av vattnets stora kretslopp som i sin tur är en del av Det stora kretsloppet. Genom att vara nära vattnet är jag nära Dao.

måndag 12 juli 2010

Bärplockning – en ädel överlevnadskonst

De senaste dagarna har jag några tidiga morgnar ägnat mig åt att plocka smultron längs ”min” väg i Norduppland. Smultronen är stora och söta och mitt arbete har gett hushållet ett par härliga bärluncher. Samtidigt har jag kunnat kolla hur långt blåbär och hallon har kommit. Det finns mycket kart i år men frågan är hur de påverkas av den rådande värmeböljan och torkan. I värsta fall torkar både blåbär och hallon bort – sådant har hänt förr, men kan självfallet undvikas om Åskmannen kan bringa några rejäla regnskurar de närmaste dagarna.
En sak som har slagit mig när jag plockat smultron är hur förvånade människor ser ut när de passerar i sina bilar. En man, 60+, som plockar bär vid vägkanten – det verkar vara nästan som att se ett UFO. Förr var åsynen av bärplockande människor i alla möjliga åldrar vardagsmat. Vi behöver bara gå en halv eller hel generation bakåt – då var bärplockning en mer eller mindre nödvändig del i den egna försörjningen och den unga generationen skolades tidigt in i konsten.
Min morfar, född 1878, kunde vara ute hela dagar och plocka blåbär. Han gav sig av tidigt på morgonen med bara några mackor och en kaffepanna i bagaget och kom hem framåt kvällen med 10-15 liter blåbär. Min pappa, född 1914, fick tidigt hjälpa sin mamma att plocka blåbär som skulle säljas på torget i det lilla sörmländska brukssamhället. Hon måste ha varit en utmärkt pedagog för trots sina sedermera ganska grova arbetshänder kunde han plocka blåbären mycket skonsamt och dessutom utföra grovrensningen redan i den kupade handen. Med en ljudlig frustning blåste han bort blad och barr och fick bara blåbär kvar i handen. Jag kan fortfarande både se och höra honom för mitt inre där han långsamt arbetade sig fram över tuvorna. En sann mästerplockare!
Min egen glädjefyllda inskolning i bärplockningens konst har jag sedan försökt överföra till mina barn. Som riktigt små fick de hänga på ryggen och bara äta bär, sedan kunde man sätta dem på en stubbe och ge dem lite bär att mumsa på. Så småningom började de plocka själva och stoppa i munnen för att efter ännu en liten tid också hjälpa till med att fylla pappas eller mammas hink. Mycket av denna lustfyllda inskolning i skogens resursutnyttjande tycks ha gått förlorad i det moderna samhället. Folk äter gärna bär och sylt men lär sina barn att det är något som man köper från en hylla i affären.
Den lustfyllda bärplockningen, kunskapen om var och när man kan hitta bär och kunskapen om hur man använder och bevarar bär är en viktig del i Det stora återlärandet av gammal, traditionell kunskap som är nödvändig för att människor ska kunna överleva industricivilisationens kommande sammanbrott. Det är också en verksamhet med en andlig innebörd, där man samverkar med hela landskapet, såväl dess synliga som dess osynliga dimensioner.

söndag 11 juli 2010

Moder Jord tar lång tid på sig

På lång sikt kommer Moder Jord att läka de sår som mänskligheten tillfogar henne genom utsläpp i luft och vatten, giftspridning, skogsskövling, gruvdrift, asfaltering och byggnation i känsliga områden etc. Men Moder Jord har ett annat tidsperspektiv än människan och en läkning tar tid. Lakota-medicinmannen Archie Fire Lame Deer sa till mig för 30 år sedan att det är fullt möjligt att mänskligheten kommer att utplåna sig själv men Moder Jord kommer ändå att överleva och hela sig – något som gav honom hopp.
Hur lång tid kommer det att ta för naturen att återhämta sig efter det pågående oljeutsläppet i Mexikanska golfen? Ingen vet, men det står klart att det kommer att ta ett antal mänskliga generationer för att läka skadorna och återställa balansen. Kanske tar det flera hundra eller tusen år? Det är en fråga jag ställer mig efter att ha läst ett skakande reportage på al Jazira om effekterna av ett oljeutsläpp i Brasilien för tio år sedan – ett utsläpp som var oerhört mycket mindre än det nuvarande i Mexikanska golfen men som drabbade ett kustområde av liknande karaktär.
Guanabara Bay utanför Rio de Janeiro drabbades av ett utsläpp från en pipeline på sammanlagt 1,3 miljoner liter olja, kanske en fjärdedel av den dagliga utblåsningen i Mexikanska golfen. Nu besöker reportern Gabriel Elozondo området igen för att se vad som hänt med de viktiga mangroveskogarna. Och det han ser är skakande. Ingen synbar återhämtning har ägt rum under dessa tio år. Området består av en oljestinkande leröken och av mangroveskogen finns bara döda stubbar kvar. Ingenting växer här och det ser ut som en livlös planet i en främmande galax, skriver Elozondo. Han intervjuar lokala fiskare som före oljeutsläppet kunde få 100 kilo fisk och skaldjur om dagen i sina nät – idag är de glada om den kan få 10. Många fiskarter har helt försvunnit och majoriteten av de människor som kunde försörja sig på fisket har gett sig av för att hitta annan försörjning.
Ekosystemen återhämtar sig alltså mycket långsamt och kanske måste vi anlägga Archie Fire Lame Deers långsiktiga tankesätt för att kunna känna optimism.

tisdag 6 juli 2010

Väpnad kamp och urfolk i Indien

Den maoistiska gerillan i Indien, även kallad naxaliter efter det område där de inledde sin väpnade kamp för över 40 år sedan, beskrivs av regeringen i New Delhi som det största interna hotet mot den indiska statsmakten. Gerillan har idag kanske 20 000 väpnade medlemmar och finns närvarande i minst sex delstater i centrala och östra Indien där den kontrollerar stora områden i den så kallade röda korridoren.
Den allra senaste tiden tycks striderna i området ha tilltagit. Gerillan har dödat ett stort antal poliser och polisen å sin sida sköt häromdagen ihjäl gerillans andreman, Azad, i delstaten Andhra Pradesh. Orsaken till att jag tar upp denna väpnade kamp på den här bloggen är att naxaliterna alltmer har utvecklats till ett pågående urfolksuppror. Den röda korridoren är inte bara hem för ett antal av Indiens åsidosatta urfolk, det är också ett område som är rikt på mineraler och där Indiens regering har ingått preliminära utvinningskontrakt med flera olika mineralföretag. En av striderna gäller en bauxitgruva i delstaten Orissa som hotar Dongria Kondh-folket, som jag tidigare skrivit om här . Andra strider gäller stålverk som Tata-koncernen vill bygga på jordbruksmark och flera kraftverksdammar. Gemensamt för alla dessa projekt är att de utgör ett direkt hot mot urfolken i området och att den indiska staten till varje pris vill driva på denna utveckling, och då är urfolken i vägen. Urfolken fördrivs från sina byar och tvångsförflyttas till så kallade strategiska byar av liknande slag som USA använde i Vietnamkriget. Över 600 byar har bränts ner, hundratals bybor har dödats och tusentals har flytt in i skogarna och anslutit sig till maoistgerillan.
Denna process skildras av bl a den indiska författaren Arundhati Roy i en lång artikel i Outlook India som hon skrivit efter att ha vistats hos gerillan i flera veckor. Roy berättar också om detta sammanväxande mellan maoistgerilla och urfolk i intervjuer på tv-kanalen Democracy Now! Dessa intressanta videoklipp finns på Youtube här och här. Också den svenska författaren Jan Myrdal (82!) har besökt gerillan i djungeln och skrivit en kort artikel i Folket i Bild. Rätt så fylligt material om detta indiska inbördeskrig finns också på BBC .
Arundhati Roy är mycket frispråkig i sin text och i intervjuerna. Hon anser att urfolken är utsatta för en regelrätt attack från storföretag understödda av den indiska regeringen som har satt in tusentals soldater mot gerillan i Operation Green Hunt. Roy säger sig vara chockad över vad hon sett av övergrepp mot urfolken under täckmantel av demokrati och utveckling. Hon ser visserligen en komplikation i maoistgerillans våldsromantik men säger nyktert att utan maoisterna skulle det inte finnas något urfolksmotstånd mot statens övergrepp. Gerillan har enligt Roy smält samman med urfolken (The maoists are tribal).
Vi känner igen mönstret från tidigare folkfördrivningar och folkmord på urfolk, t ex i USA. Men nu är omvärlden mer medveten om övergreppen. Vi kan inte låta Indiens regering fortsätta sina övergrepp mot urfolken!

söndag 4 juli 2010

Ny civilisationskritik från ärkedruiden

Folk kan försöka bygga vilket samhälle de vill, men om de inte tar hänsyn till den ekologiska verklighetens hårda gränser kommer de att misslyckas. Vi har våra preferenser, men naturen har det slutgiltiga avgörandet. Ingen idag levande vet hur ett verkligt uthålligt tekniskt samhälle kan komma att se ut, än mindre hur ett sådant ska byggas.
Så kan man sammanfatta några av tankegångarna i John Michael Greers senaste bok The Ecotechnic Future – Envisioning a Post-peak World (New Society Publishers 2009). Den är en fristående fortsättning på The Long Descent som jag tidigare recenserat på norrshaman. John Michael Greer är ärkedruid i Ancient Order of Druids in America, men är kanske mest känd som en av de mer djuplodande tänkarna inom Peak Oil-lägret. På hans blogg thearchdruidreport kan man följa hans idémässiga arbete.
The Ecotechnic Future bygger på att den 300 år långa industriepok som möjliggjorts av billig och riklig tillgång på fossila bränslen är över och att en energiknapp framtid står för dörren – en framtid där livet kommer att gestalta sig mycket annorlunda mot idag. Att sätta upp en utopi som sedan ska genomföras i verkligheten är dock enligt Greer omöjligt och kontraproduktivt eftersom många av de förändringar som ekonomi, samhälle, klimat och ekologi kommer att genomgå (och en del kan vara nog så drastiska) är omöjliga att förutse och kommer att sätta ramarna för vad som är möjligt att förverkliga. Naturen spelar en huvudroll i alla historiska processer och Greer ser framför oss en lång nedgångsperiod som kommer att kännetecknas av fyra väldiga förändringar: folkminskning, stora migrationsströmmar, politiskt och kulturellt sönderfall framför allt i industriländerna och ekologiska förändringar. Det blir helt enkelt en annan planet som ett uthålligt samhälle ska utvecklas på. Men långt innan vi, eventuellt, når dit kommer vi och våra efterlevanden att få leva i något som Greer kallar scarcity industrialism, alltså ett knapphetsindustriellt samhälle.
The Ecotechnic Future är en av de bästa och mest tankeväckande böcker som har skrivits inom Peak Oil-kretsar även om ärkedruiden har en viss oförmåga att helt kliva ur sin västerländska tankekostym. Han utgår från ett västerländskt tankemönster (i grunden grekisk antik logik) och förbigår i stort sett fullständigt det som jag kallar urtänkandet, alltså det tänkande som utvecklats under jägar- och samlartillvaron och fortfarande är en levande kraft hos många urfolk. Jag anmäler alltså en viss oenighet gentemot ärkedruiden och det tror jag att han skulle uppskatta eftersom han ser sina egna tankar bara som ett av många bidrag som behövs för att lösa de väldiga problem som mänskligheten måste klara av när industricivilisationen går mot sitt Ragnarök. En längre recension finns på norrshaman.

fredag 2 juli 2010

Om att tänka naturen

Att fälla träd och hugga sin vedbrand kan vara en meditativ verksamhet av hög kvalitet. Men att strax före rötmånaden få in den huggna veden från skogen till vedboden för eftertorkning och förvaring känns mest som ett tröstlöst slit. Inte särskilt tungt men trist – i synnerhet när man som jag lätt blir plaskvåt av svett och därmed fungerar som myggmagnet. Det är myggår i år och för att freda mig och över huvud taget kunna koncentrera mig på vedplockandet måste jag hänga ett myggnät över kepsen. Uthärdligt – ja. Men njutningsfullt – knappast!
Själva vedbärandet lockar inte fram några stora eller djupa tankar – annat än på kallt vatten och kafferast. Men efter en natts sömn och omedveten drömbearbetning och meditation märker jag att det monotona arbetet ändå omformat något i min tankevärld. Det är uppenbarligen så att aktiv medvaro i landskapet – i form av arbete med växter, djur och mineraler – öppnar upp medvetandet för nya dimensioner och tankemönster. Denna medvaro – även när den sker via ett monotont och trist arbete – hjälper oss att komma ur den bubbla som vi vanligtvis är instängda i.
Vad innebär det då mer konkret att komma ut ur denna bubbla? Det är svårt att fånga i ord eftersom detta går bortom språket, eller i alla fall det språk vi numera använder. Men det handlar om att tänka i takt med naturen, om att ens eget tänkande sker i samsvängning med naturens tänkande. Kan man då säga att naturen över huvud taget tänker? Ja, alla processer i naturen har sitt eget inbyggda tänkande – det som gör att en tall är en tall, en sten en sten och en fjäril en fjäril. Det som är essensen i varat.
Jag kan t ex uppleva detta när jag utför en annan ganska monoton och trist syssla, nämligen rensning i trädgårdslandet. Pysslandet omkring potatis, brytbönor, morötter, mangold, lök etc gör att jag kan komma in i dessa växters medvetandesfär. Jag skulle vilja beskriva det som att man får kontakt med växterna och deras tänkande. Det är en sorts identitetskänsla. Väl att beakta är inte växternas eller naturens tänkande logiskt eller analytiskt. Det är helt enkelt annorlunda. Kanske kan man kalla det för ett metaforiskt tänkande som Gregory Cajete gör i Native Science. Den identitetskänsla jag talar om handlar inte om att tänka växterna eller tänka om växterna eller att försöka tänka som växterna. Det är snarare att tänka växterna. Att tänka brytbönan – på liknande sätt som en jojk inte handlar om att jojka om något utan att jojka detta något.
Är denna identitetskänsla en känslomässig upplevelse, eller en andlig upplevelse? Ja och nej. Det är något mer och det är inte en känsla av eufori, av att vara ett med allt och liknande. För min del handlar det helt enkelt om ett konstaterande att det är så här jag tänker en växt eller sten. Detta är växtens tänkande. Det är så här det är. Eller för att uttrycka sig kortare om naturens väv av processer: Det är. Eller ännu kortare, för att uttrycka just det som pågår i processen: Är.