Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Denna blogg söker realisera den gamla nordiska definitionen av begreppet visdom som insikt i världen och i det fördolda.

torsdag 14 juni 2018

Nyheter från norrshaman och h:ström


Heligt landskap – Platser för kraft och kunskap är nu helt slutsåld. Inget nytryck planeras. Däremot kommer en uppföljning av ett helt annat slag – också den med fokus på heliga platser. Denna bok kommer att vara ett pågående arbete som kontinuerligt trycks i nya upplagor allt eftersom ny kunskap tillkommer. Planerad första utgivning: någon gång under senhösten 2018.
I höst ger också h:ströms förlag ut en ny upplaga av Samisk shamanism – Var tids noaidi. Det är en lätt uppdatering av Var tids noaidi som kom ut 2009 och var en sammanfattning och utvidgning av de tidigare böckerna Samisk shamanism, Vandrare i två världar och Blodstämmare och handpåläggare. Efterfrågan på nyutgivning har varit stor sedan boken tog slut för några år sedan. H:ström räknar med att ha nya Samisk shamanism klar till mitten av september i god tid före Bokmässan. Den kommer att finnas tillgänglig hos h:ström, Adlibris, Bokus och i den vanliga bokhandeln.
Norrshamans övriga böcker kommer att finnas fortsatt tillgängliga med kontinuerliga uppdateringar. Det gäller Sejd 5.0, Runmagi och shamanism 4.0 samt Atrid Grimssons Svartkonstbok. De två förstnämnda finns även i engelsk version: Seidr 5.0 och Rune Magic and Shamanism.
Jörgen I Erikssons kursverksamhet fortsätter på temat Magiska runor och heligt landskap. Under 2019 planeras två kurser – en under våren på västkusten och en under hösten i Tiveden. Mer information kommer i höst.

onsdag 11 april 2018

Runorna är ett inkluderande kunskapssystem

Ju längre jag arbetar med runor desto mer inser jag deras inkluderande karaktär. Det gäller såväl människor som traditioner. I och för sig kan runor kännas lättare och mer självklara att ta till sig för dem som är uppväxta i våra nordliga trakter – runornas kärnområde. Men eftersom runorna kommer ur den icke-lokala urgrunden för all existens – Drömtiden, Unus Mundus, det kosmiska potentialitetsfältet – så innebär det att de finns allmänt tillgängliga. Runorna kommer till alla som gör sig mottagliga för deras kunskap och kraft, oavsett var personerna råkar vara uppväxta eller bosatta. Förutsättningen är rätt attityd; att man närmar sig runorna utan självviktighet och behandlar dem med respekt och ödmjukhet – utan att förfalska eller fördärva dem som det heter i Sången om Sigdrifa i Den poetiska Eddan. Runorna är vare sig patriotiska eller nationalistiska. De är kosmiska och erkänner inga gränser, vare sig geografiska, politiska, etniska eller kulturella.

Den inkluderande karaktären gäller också runornas relation till andra andliga och kosmologiska system. Eftersom runorna innehåller den kosmiska matrisen och både innehåller och speglar världen så speglar de också andra andliga traditioners väsen. Ju mer jag går på djupet i andra traditioner desto mer lär jag mig om runorna och desto mer ser jag likheterna och beröringspunkterna med andra system. Här följer några exempel:
Runor och shamanism. Runorna som extasmetod och färdmedel in i Drömtiden tillsammans med eller i stället för trumma. Enskilda runor motsvarar shamanismens kraftdjur och andehjälpare. Runmagins väsen är att bringa balans i tillvaron och det är ju shamanens huvuduppgift.
Runor och navajo-andlighet. Navajos grundläggande föreställning om hozho, att vandra i skönhet, finns inbyggt i runsystemet. Den healingceremoni som går under namnet Blessingway motsvaras av att sjunga alla utharkens 24 runor. Såväl navajos andlighet som utharken genomsyras av det heliga fyrtalet.
Runor och samisk tradition. Precis som jojken saknar utharken början och slut. Att jojka eller sjunga runor är ett sätt att sjunga landskapet och därmed balansera sig i de stora kretsloppen. Bilderna på de samiska shamantrummorna har många grundläggande likheter med runorna, som ett sätt att beskriva och orientera sig i både den ordinära och den icke-ordinära verkligheten.
Runor och judisk mystik. Precis som det hebreiska alfabetet är runorna en gudomlig gåva som kommit till människorna direkt från den kreativa kosmiska urkraften. Båda systemen har intrikata och heliga talmagiska sammanhang och innebörder. Såväl den judiske mystikern som runmagikern kan genom bön och sång lyfta illusionens slöja och se tillvaron sådan den är. Den judiska bönen har liksom runsången funktionen ”att laga världen”. Liksom Elohim har utharken en kosmisk kreativ dimension. Impulsen nedifrån framkallar impulsen uppifrån.
Runor och Jung. Alla runor rymmer yttre och inre dimensioner och kan liksom Jungs aktiva imagination föra oss i kontakt med våra djupast liggande skikt i det personliga och det kollektiva omedvetna. Att använda aktiv imagination eller runor har en helande djuppsykologisk effekt. Runorna är arketyper som genom användning kan frambringa synkroniciteter, alltså sammanfallande händelser i det inre och yttre som ger oss vägledning i det andliga arbetet.
Runor och kvantfysik. Runorna har frambringats ur den ursprungliga kosmiska matrisen. De är manifestationer av det kosmiska potentialitetsfältet och är i grunden icke-lokala mönster av relationer stadda i en ständig dynamisk förändring och förvandling. Runorna uttrycker den pågående kosmiska skapelsen och deras användning kan ha en ögonblicklig och kosmisk påverkan. Det som händer på en plats i väven händer samtidigt överallt i väven; som i det inre, så i det yttre; som där uppe, så här nere. 
Runor och alkemi. Det heliga giftermålet mellan ande och materia, mellan himmel och jord, mellan kungen och drottningen kan åstadkommas med utharken. Varje runa har en ljus och en mörk sida, en manlig och en kvinnlig, en andlig och en materiell, en inre och en yttre. Att viga samman polära runor är ett sätt att frambringa de vises sten, det alkemiska guldet, visdomen. Transformationen på individuell nivå kan få en spridning till kosmisk nivå i den process som alkemisterna kallar multiplicatio, och som finns inneboende i utharkens talmagi.
Runor och Maya-kosmologin. Carl Johan Callemans tolkning av Mayas nio kosmiska skapelsevågor har många beröringspunkter med utharken. De nio första runorna är matrisrunor som representerar nio olika aspekter (även kronologiska) av den kosmiska skapelsen. Den nionde runan, Naud, som är nornornas runa representerar den kosmiska nödvändigheten. Den nionde skapelsevågen har frambringat ett kosmiskt paradigm som kännetecknas av enhetstänkande och balans och det är precis vad nornornas runa är ett uttryck för.
Runor och Castaneda. Kärnan i Castanedas system är att uppleva energin direkt och bli en otadlig andlig krigare. Runorna är portar eller virvlar in i denna direktupplevelse av den kosmiska grundenergin. Runa nummer 16, Tyr-runan, är den andlige krigarens runa. Otadlig? Ja! Och Castanedas ”örn” som sitter i kosmos mitt och slukar avlidnas medvetande är för mig detsamma som Den Tomma, alltså den icke-runa, den Tomhet, som allt skapats ur och som allt återgår till.
Runorna talar till var och en på ett individanpassat sätt och de hjälper alla som respektfullt och ödmjukt samarbetar med dem att hitta sin egen väg. Runmagin innehåller ingen dogmatism. I runmagin är det runorna själva som är lärarna och utharken är ett självinstruerande system. Min erfarenhet säger mig dock att den som verkligen vill nå djup kunskap och även kunna medverka kreativt i den kosmiska skapelseprocessen bör arbeta med den 24-typiga utharken, alltså den runcykel som inleds med Ur-runan och som har Den Tomma som en underliggande potential. Det finns visserligen runmagiska skolor som arbetar med 16 runor (den yngre futharken) eller 18 runor (baserat på en tysk feltolkning av Havamal) men utövarna riskerar att gå miste om den mer fullödiga kraft och kunskap som kan utvecklas genom samverkan med de 24 runorna i utharken – oavsett hur högt man ropar eller hur mycket man rör på armar och ben medan man ropar.

torsdag 5 april 2018

Magiska runor vid Friggs sjöar i Värmland

Efterfrågan på kunskap om runor och runmagi växer och jag kan nu erbjuda ytterligare ett kurstillfälle 2018 på temat Magiska runor och heligt landskap. Kursen hålls den 19-21 oktober hos Lövjerskan Ulrika Jäger i Östra Ämtervik strax söder om Sunne. Trakterna runt de djupa Fryken-sjöarna (= Friggs sjöar) har varit bebodda sedan urminnes tid och längs sjöarnas östra stränder finns mängder av gravrösen och kultplatser som går tillbaka åtminstone till bronsåldern. På västra sidan av sjön ligger det heliga berget Tossebergsklätten. I Gösta Berlings saga kallar Selma Lagerlöf berget för Gurlita klätt och hon beskriver det som hemvist för en jättelik slagbjörn som bara kan fällas med en kula av silver och kyrkklockemalm tillverkad en torsdagsnatt vid nymåne. Kanske får vi under kursdagarna möta björnens ande på Tossebergsklätten, vars namn kan hänga samman med det norska ordet för alver – tusser – eller det gamla namnet för jättar – tursar.

Som vanligt under mina kurser ligger fokus på att undersöka runornas väsen, kosmologi och inneboende kraft. Runorna är portar eller virvlar in i Drömtiden, den icke-ordinära verkligheten; de fångar de kosmiska processernas ständiga rörelse och de uttrycker totaliteten av all kunskap som finns utspridd överallt i naturen. De stammar från alltings begynnelse, ”arla i urtid”, och de innehåller den kosmiska matris som formger hela skapelsen. Via runorna kan vi ta del av den kunskap som finns inbyggd i den flödande kosmiska processen. Runorna både kan och vill användas för att bringa harmoni och balans till människor, djur, växter och landskap.
Under kursdagarna kombinerar vi runorna med andra shamanska metoder som själsresor, utesittning, landskapsgång och ceremonier för att undersöka och utveckla deras fulla potential. Vi går igenom runmagins beröringspunkter med kvantfysik, alkemi, djuppsykologi och Maya-kosmologins insikter om de nio skapelsevågorna. Avsikten är att deltagarna ska hitta sin egen väg till att använda runorna som hjälpmedel för att kunna tänka och handla i skönhet.  
All information kring anmälningar och andra praktiska detaljer finns på min hemsida. OBS - bara 9 deltagare!

torsdag 22 februari 2018

Judisk shamanism lyfter illusionens slöja

Att det har funnits judiska mystika traditioner under flera tusen år är väl allmänt känt. Den som undersöker ämnet lite noggrannare kommer att finna att det också har funnits en judisk shamanism och att gränsen mellan mystiken och shamanismen har varit flytande och föränderlig.

Av någon anledning har ett par böcker om judisk mystik och shamanism kommit till mig och det är böcker som rymmer fantastisk visdom att ta del av. Den ena är Gershom Scholems klassiker Den judiska mystiken från 1962 som kom i svensk översättning på Symposion 1992 och fortfarande går att få tag på i bokhandeln. Det är en väldigt akademisk analys av den judiska mystikens långa och mångfacetterade utveckling, där de olika mystika riktningarna utvecklades ur och i opposition till varandra. Scholem är själv ingen mystiker men har åstadkommit ett verkligt djuplodande och lärt verk. Den andra boken är Magic of the Ordinary: Recovering the Shamanic in Judaism (North Atlantic Books 2003) av rabbinen Gershon Winkler, verksam i sydvästra USA. Om Scholems bok är litterärt knäckebröd så kan Winklers bok snarast betecknas som en andlig ädelsten av högsta karat.
Winkler är en minst sagt ovanlig rabbin, uppvuxen och initierad inom ultraortodox judaism, men numera en utövare av judisk mystik och shamanism i nära samarbete med andliga företrädare för amerikanska ursprungsfolk, bl a genom organisationen Walking Stick Foundation. Utgångspunkten för Magic of the Ordinary är att det faktiskt finns en judisk shamanism och att den kännetecknas av att den är jordbaserad och ärar det feminina; att den betraktar jorden som helig och ser gudomligt medvetande i alla organismer och företeelser; att den arbetar med de fyra riktningarna och medicin från djur, växter och mineraler; att den anser att allt i den materiella världen har sitt ursprung i den andliga världen och att det bara är en illusionens slöja som skiljer de andliga och fysiska dimensionerna. 
Den ursprungliga judiska andligheten handlar om att få en direktupplevelse av Skaparen genom Skapelsens pågående process. Illusionens slöja finns i våra medvetanden som ett inrotat tänkesätt som kan överskridas genom sinnesvidgande ceremonier och droger eller genom att man är så närvarande i den kända världen att det okända blir som en andra natur. Det är detta som navajoerna kallar ”att vandra i skönhet”. Andligheten, transcendensen och magin finns i mötet med den vanliga världens alla företeelser och händelser. Winkler kallar detta för Den heliga vandringen (The Sacred Walk) vilket innebär att man öppnar sig för och tar del av den gudomligt inspirerade visdomen hos växter, djur och stenar. ”Naturen är mer än döljandet av mysteriet. Den är i sig själv just det mysterium som den så skickligt döljer.” Det gudomliga mysteriet är inpräglat i hela Skapelsen och därför är hela Skapelsen också bärare av visdom och kraft. Vad den judiska mystikern/shamanen tar del av är ”den ständigt flödande floden av visdom och insikt, magi och upplysning, som oavbrutet strömmar ut från den Heliga Källan”. Det evigt dynamiska skapandet har sitt ursprung i den aspekt av gudomen som betecknas som Elohim. Det namn som vi oftast förknippar med judaismens gud är Jahve (JHVH), men det är, som Winkler påpekar, inte namnet på Gud utan på Guds relation med universum (i pluralform!).
Winkler betraktar judiska profeter som Moses, Job och Jesaja som shamaner och hans bok innehåller en mängd citat från deras böcker i Gamla testamentet. Här tycker jag att Winkler suddar ut gränserna mellan mystik och shamanism lite väl mycket men jag håller med om att det finns många shamanska fragment i Gamla testamentets böcker – precis som det gör i Den poetiska Eddans sånger. För att utvinna den dolda visdomen ur dessa bibeltexter behöver man nog som Winkler behärska hebreiska. Jag har läst citaten i 1917 års svenska översättning och den missar helt eller delvis esoteriken i texterna, t ex när det gäller hebreiskans namn på de olika aspekterna av Gud. I svensk översättning blir det nästan alltid ”Herren” och alltså en kristen definition av judisk mystik. Fungerar inte alls!
Gershon Winkler
Något av det viktigaste i den judiska mystiken och shamanismen – och något som föregriper kvantfysikens paradigm – är synen på Skapelsens ömsesidighet och flödande dynamik. Allt speglas i allt; det oändliga skimrar fram genom det ändliga; det gudomliga ljuset visar sig i ständigt nya former och modifikationer, ”för den ene si, för den andre så”; Guds ord, som alltså genomströmmar hela skapelsen, har en unik innebörd för varje enskild människa; Gud är i allt och i Gud finns något som ligger djupare än alla begrepp och bara kan framställas i paradoxer; den ständiga kosmiska förändringen omfattar inte bara skapelsen och människans värld utan även Gud själv; i denna dynamiska process har människan en kosmisk mission i att ”laga världen” och bidra till att återupprätta den ursprungliga enheten från Skapelsens begynnelse; i bönen/ceremonin strålar den mänskliga och gudomliga impulsen samman och samverkar; varje unikt ögonblick kräver en egen unik bön i detta kosmiska flöde.
Därmed är vi inne på frågan om magin i den judiska mystiken och shamanismen. Det har alltid funnits en klar insikt om att den som transcenderar illusionens slöja och kommer i direktkontakt med Den gudomliga källan kan få förmågan att påverka saker och förhållanden i den ordinära verkligheten. ”Impulsen nedifrån framkallar impulsen uppifrån.” Förutsättningen för att kunna manifestera det andliga på det fysiska planet är att shamanen/magikern har en ödmjuk attityd och är balanserad i förhållande till hela Skapelsen, alltså allt som är. Men Winkler höjer ett varningens finger: den som tror att hen har greppat Mysteriet är fortfarande kvar i illusionen. Ytterst är det Skaparen som avgör om magin, t ex i form av healing, kommer att vara verkningsfull.
Det finns andra judiska mystiker som betraktar utövandet av magi som ett stickspår eller rent av något som är negativt i sig själv. Det gäller t ex den medeltida kabbalisten Abraham Abulafia (1200-talet) som betraktade magin som en förfalskning av den sanna mystiken. Det får mig osökt att tänka på Segerdrivas varning till Sigurd Fafnesbane om att inte använda förvanskade och förvrängda runor. Magi och magisk förmåga kan faktiskt bli ett hinder för andlig insikt och därmed också en broms i den mänskliga missionen ”att laga världen”. Detta var ju också ett bärande tema hos Carlos Castanedas mentor don Juan Matus. Inte för inte avslutar Gershon Winkler sin bok med att definiera judisk shamanism som ”att göra utan att göra.”
Både Magic of the Ordinary och Den judiska mystiken är inspirerande guldgruvor för alla som trevar sig fram längs shamanska vägar. Båda delar rikligt med sig av visdom från en väldigt ursprunglig och komplex tradition, som är oändligt mycket mer omfattande än vad denna lilla recension lyckas beskriva.

fredag 2 februari 2018

En levande shamansk kultur i Norge

 Nordnorge har gått från att vara en perifer och inskränkt landsända till att bli ett centralt område i ett globalt sammanhang, nämligen den internationella shamanismen.

Så skulle man kunna sammanfatta en av huvudteserna i boken Contemporary Shamanisms in Norway: Religion, Entrepreneurship and Politics (Oxford University Press 2017) av Trude Fonneland, professor i kulturvetenskap vid universitetet i Tromsö. Fonneland slår fast att det i Norge är den samiska shamanismen som har framträtt som den främsta shamanska riktningen. Men det är inte den gamla traditionen, noaidievuohta, som avses utan de nya varianter (observera pluralformen i Shamanisms) som framträdde mot slutet av 1900-talet och fått rejält med luft under vingarna under det senaste decenniet. Denna form av samisk shamanism är ”komplex, mångfacetterad och löst organiserad” och den har uppstått genom en högst modern kombination av element från den gamla noaidievuohta, från Michael Harners core shamanism, från nordisk sejdtradition och från andliga traditioner hos urfolk världen över, framför allt Nordamerika. Denna nya norska shamanism befinner sig i en spännande dynamik där den blir mindre och mindre ”core” och mer och mer lokalt inspirerad och förankrad – inte bara i gammal samisk tradition utan också i det nordnorska landskapet. Nordnorge, och framför allt området runt Tromsö, är i detta sammanhang inte längre ett perifert utan snarare ett centralt område som i sin tur återverkar på den internationella shamanscenen.

Akademiska kretsar har under lång tid sett ner på modern shamanism och betraktat den som icke-autentiskt New Age-flum, men nu har uppenbarligen denna fisförnäma attityd imploderat under trycket från verkligheten. Fonneland tar den moderna shamanismen på allvar och skriver: ”Jag studerar shamanismen utan fördomar och hoppas att jag har kunnat uppnå ett sympatiskt men kritiskt förhållningssätt.” Det är något helt annat än de attityder jag möttes av när jag vid mitten av 1980-talet började utforska shamanismen i Sápmi: roat höjda ögonbryn, lite spefulla leenden och mummel om romantiserad verklighetsbild. Idag utgör mina ”romantiserande” texter källmaterial för akademikerna. Det brukar sägas att även en klocka som står still visar rätt tid två gånger per dygn, och då vill jag påpeka att det inte är min klocka som står still.
Fonnelands bok bygger bl a på djupgående intervjuer med ledande personer inom den mångfacetterade norska shamanismen, bland dem Ailo Gaup (1944-2014), Eirik Myrhaug, Kyrre Gram Franck (initiativtagare till Världstrumman och Sjamanistisk forbund) och Ronald Kvernmo (ledare för shamanfestivalen Isogaisa). Ailo var länge den stora motorn i denna process och han drev en intensiv utåtriktad verksamhet i form av kurser och litteratur redan i slutet av 1980-talet. Även om Ailo till att börja med byggde väldigt mycket på core shamanism sökte han inspiration och kraft inom många andliga traditioner och på många håll i världen. Vid ett tillfälle beskrev han sig själv som en parabol inställd på kunskap från alla möjliga håll. Den attityden har förts vidare av hans adepter och framför allt i Sjamanistisk forbund som sedan 2012 är registrerat som statsunderstött religiöst samfund med rätt att utföra ceremonier som dop, vigsel och begravning. Sjamanistisk forbund har en uttalad ambition att skapa en levande shamansk kultur i Norge och förena samisk och nordisk shamanism. Det framgår också av förbundets kongeniala logga – världsträdet Yggdrasil med en trummande shaman som är innesluten i den samiska solsymbolen. Allt ses som besjälat; heligheten och kunskapen finns i naturen.
Trude Fonneland karakteriserar dessa moderna shamaner som bärare av lokala traditioner i en global miljö och skriver att de förenar natur och kultur, nya och gamla generationer, den andliga och den mänskliga världen, det samiska och det norska, det lokala och det globala. Hon noterar också att såväl Sjamanistisk forbund som Isogaisafestivalen har fått övervägande positiv behandling i norska medier (frånsett några sura reaktioner från kristna fundamentalister) för att vara ”ett positivt bidrag och ett nödvändigt alternativ, som förkroppsligar viktiga attityder när det gäller samtida miljöfrågor och materialistiska livsstilar”.
Jag tycker dock att professorn missar en del viktiga aspekter när hon så mycket fokuserar på sambanden mellan den nya shamanismen och New Age. Jag vill understryka att influenser även har kommit från helt andra håll, t ex från ekosofi och kvantfysik genom Eirik Myrhaug. Det komplexa förhållandet mellan den nya shamanismen och den traditionella noaidievuohta hade också varit givande att gräva djupare i. Hur ser representanter för den traditionella samiska botekonsten på den nya shamanismen? En fråga som hänger intimt samman med denna är också frågan om en norskspråkig samisk shamanism förlorar något väsentligt i jämförelse med en samiskspråkig. Vilka samband finns t ex mellan landskap och språk? 
Fonnelands undersökning hade kunnat vidgas till att också undersöka i vilken mån shamanismen har influerat och kommit till uttryck i andra kulturella sammanhang som film, bildkonst, litteratur, teater och även politik. Nu kopplar hon i och för sig samman den samiska shamanismens framträdande med samisk identitetspolitik och kampen mot exploatering av Sápmi (framför allt Altakampen) och det ger i och för sig en bra bakgrund. Men kan vi idag se någon påverkan från samisk shamanism i t ex Sametinget?
Hur som helst så kan Contemporary Shamanisms in Norway göra en svensk läsare grön av avund inför den enorma energi som tycks finnas i dessa shamanismer och i det fruktbara samarbete som i Norge har utvecklats mellan det samiska och det nordiska. 

tisdag 23 januari 2018

Vilda och dynamiska runor för vår tid

När det rör sig i den kosmiska väven föds nya tankar också i den ordinära verkligheten. Impulsen kommer från Drömtiden som har sin egen logik och följer sina egna inre lagar för att vid en bestämd tidpunkt springa fram likt en källa. Känsliga människor läser av dessa impulser på olika sätt och därför kan en impuls från Drömtiden ta sig en mångfald olika uttryck. Just nu visar sig detta bl a i ett stigande intresse för runmagi, framför allt den riktning som betraktar runorna som cykliska processer stadda i en ständig förändring. Och som, förstås, baseras på teorin om de 24 runorna som en uthark.

Nu har ytterligare en runmagiker manifesterat en sådan hållning i en bok som är en ambitiös och genomarbetad introduktion till utharkens kosmos. Författaren heter Sofia Karin Axelsson och hennes bok Vilda Runor – magiska tecken i VarDagen (Livsströmmen 2017). Axelsson beskrivs som ”praktiserande häxa med förkärlek för fornnordiskit inspirerad magi”. Hon har tidigare gett ut boken Nordiska Gudinnor – VarDagsmagi för dagens kvinnor, är bosatt i USA där hon är medredaktör för den andliga tidskriften The Echo World.
Axelsson förklarar begreppet ”vilda runor” med att runorna aldrig kan kapslas in och tämjas: ”Runorna är vad de är, de lever och anpassar sig till den tid de rör sig i och visar olika ansikten för dem som samverkar med dem.” Just så är det! Vi kan inte beordra eller befalla runorna att göra saker och ting, vi kan bara samverka med dem och när vi utan självviktighet samverkar med dem kommer de också att tala till oss och avslöja sina hemligheter. Jag gillar Axelssons grundhållning att runorna är ”grundläggande livskrafter som innefattar allt som existerar”, ”en ständigt flödande helhet, utan början och utan slut” och hennes attityd att runorna ”måste upplevas av var och en direkt”. 
Boken är en systematisk genomgång av utharkens 24 runor där runorna får varsitt fylligt kapitel och här har Axelsson gjort några innovativa saker. Varje kapitel inleds med en berättelse som hon kallar saga och som försöker sätta in respektive runa i ett större sammanhang. Ibland har sagan sin bas i någon fornnordisk myt men för det mesta handlar det om Axelssons egenskapade berättelser på ett skimrande språk. Ett sätt att lära sig av runorna är att ”bära runor” och här har Axelsson en del kreativa förslag om hur en kan visualisera runorna i olika kroppsdelar för att maxa inlärningen. Hon har också för varje runa något som hon kallar ”ögonblick” som innehåller ett 20-tal olika begrepp som inspiration för läsarens fortsatta runarbete. För Ur-runan är det begrepp som Noll, Tomhet, Urtid, Styrka, Början, Den Kosmiska Kon, Drömmaren etc. För varje runa beskriver hon också olika strukturerade övningar eller ceremonier som kan göras dels hemma, dels i naturen för att utröna runans innebörd. Varje runa är dessutom kongenialt illustrerad med teckningar som för tankarna till klippmålningar och hällristningar. Mycket snyggt!
När det gäller Axelssons texter om varje enskild runas innebörd tycker jag att hon blir alldeles för långrandig. Det ska inte behövas två sidor för att beskriva essensen hos en runa. Om hennes ”ögonblick” är en inspiration för läsaren så kan de långa runbeskrivningarna tvärtemot hämma och begränsa läsarens upptäckarlusta. Det finns också en risk för att texten trivialiserar och spär ut runans essens. Boken hade alltså vunnit på att kortas rejält. Och även om Vilda Runor ska ses som en introduktion till runmagin så är det ett par viktiga dimensioner jag saknar. Ingenstans ägnar sig Axelsson åt runornas ljud, alltså deras arketypiska namn; hon använder konsekvent översättningar som Vagnsrunan, Fackelrunan, Hästrunan etc. Där missar hon en stor potential. Jag ser runorna som 24 olika frekvenser av Urjätten Ymers allra första vrål under skapelseakten och att sjunga runor är att ta del av denna kosmiska historia. Inte heller nämns något om den komplexa, intrikata och kraftfulla talmagi som ryms i utharken och Axelsson tycks inte heller ha tagit till sig upptäckten av Den Tomma runan. Den är egentligen en icke-runa och kan inte användas i magi, däremot vid divination, och framför allt har den betydelse för runornas skapelse och för deras kosmiska dimension. Jag är dock övertygad om att den som arbetar enligt Axelssons övningar förr eller senare ändå kommer in på dessa saker eftersom runorna kommer att berätta om dem!
Vilda Runor kan kanske beskrivas som en manual i självförädling med hjälp av runorna och en sådan självförädling kan ju vara en förutsättning för det som jag är mest intresserad av, nämligen att ”laga världen”. När vi helar oss själva bidrar vi till att hela världen men jag lutar mer åt det omvända – alltså att vi helar oss själva när vi hjälper till att hela världen. Visserligen skriver Axelsson under Tyr-runan en del om att försvara land- och vattenrättigheter, ursprungsfolks rättigheter, bevarande av ekosystem m m men den som söker råd om hur en med hjälp av runor kan göra stor magi, verklig magi för att ”laga världen” och rent av ingripa i alltings kosmiska urgrund, Unus Mundus, hittar inte så mycket i denna bok. Hen får vända sig direkt till runorna i stället, och det tror jag att också Sofia Karin Axelsson tycker.

fredag 5 januari 2018

Forn sed i uppdaterad skrud


Jordens ande: Om nordisk naturreligion (Mimers källa 2017) är titeln på Henrik Hallgrens nya bok som jag varmt rekommenderar för läsning och inspiration. Hallgren är gode, alltså hednisk präst i Samfundet Forn Sed Sverige, och hans bok är en välskriven och överskådlig introduktionsbok till nordisk naturreligion på 138 sidor. Här finns avsnitt om gudar och myter, om olika ritualer kopplade till årstidernas och människolivets skiftningar och det kanske allra bästa kapitlet om heliga platser och vad man kan göra för att vårda, värna och väcka dem. 
Jorden är helig, människan är inbäddad i naturen, och naturen är en källa till visdom och kraft. Så kan en förkortad version av Hallgrens definition av naturreligion uttryckas. Fast helst använder han begreppet sed. Naturreligionen är nämligen först och främst ett sätt att leva och handla. I denna bok ligger betoningen på seden som ”gårdsreligion” med fred och årsväxt som högsta syfte. Det kan låta lite daterat men Hallgren har en dynamisk och kreativ attityd till den förkristna nordiska traditionen. Han ser seden som en andlig stig som slingrar sig genom landskapet och historien – organisk och kontinuerligt föränderlig. De som vandrar denna stig blir samtidigt dess medskapare och förnyare och deltar tillsammans med alla möjliga andra livsformer i ”framsjungandet av en helig värld”.
Det finns ”die-hard” hedningar, så kallade asa-troende, som fnyser åt denna variant av nordisk naturreligion och stämplar den som en välmenande variant av ekologiskt new age-flum. Jag kan hålla med om att Hallgren i all välmening allt för mycket tonar ner de mörka sidorna hos de nordiska myternas andliga gestalter. En så sammansatt och viktig gestalt som Loke får en alldeles för ensidig tolkning. Men min grundhållning är att Hallgren i sitt nyskapande av den forna seden borde gå ännu längre. Han skriver att ritualerna utförs i spänningsfältet mellan tradition och nyskapande och att blotet, alltså ceremonin, är ”en konstform som rör sig i och mellan de synliga och det osynliga”. Det är fint formulerat men nyskapandet känns ärligt talat lite för räddhågset.
Forn sed i Hallgrens tappning fokuserar på livet här och nu, på naturens skiftningar, livets spirande, skördens rikedomar och vårt andliga växande. Den förespråkar ett platsbaserat liv för att hitta tillbaka till jordens och naturens rytmer (”att bli intim med platsen där jag bor”) och fungera som väktare av heliga platser. ”Vi är väktare av de gamla seder, bruk och traditioner som upprätthåller en balans mellan människa och landskap.” ”Genom blotet stärker vi platsens megin – platsens inneboende kraft – och erkänner makternas närvaro i våra liv och i världen.”  På ett annat ställe skriver Hallgren att blotet stärker våra relationer till makterna och stärker livets krafter. Gott så, och mer kan väl kanske inte begäras av en introduktionsbok i ämnet. Men för mig känns resonemanget ändå lite för vagt och otillräckligt om man betänker det väldiga djupet på de kriser som präglar vår tid. Hur ska detta stärkande, som är modellerat efter nornornas helande vattenösning av världsträdet, mer exakt gå till? Och har bloten verkligen någon större inverkan i världen? Hur ska vi kunna åstadkomma reell magisk förändring?
Jag tror att forn-sedare skulle kunna fördjupa både sina tankar och sina handlingar om de lät sig inspireras mer av andra andliga traditioner som shamanism, gnostisk, judisk och kristen mystik, av alkemi, av djuppsykologi, av Maya-kalenderns kosmologi och av kvantfysikens omvälvande världsbild.
Det som de mystika traditionerna har gemensamt är strävan efter att uppleva energin direkt, för att låna ett uttryck från Carlos Castaneda. Sådana bortomspråkliga, transcendenta och transformerande upplevelser, ger en sorts totalkunskap om världen som omfattar hela ens organism. De är öppningar eller virvlar in i den tillvarons urgrund som föregår klyvnaden mellan ande och materia och den materiella skapelsen. Denna urgrund går under namn som Drömtiden, Den stora verkligheten, Det Ändlösa, Den förborgade gudomen, Intet, Urds väv, Unus Mundus, Det kollektiva omedvetna, Det kosmiska potentialitetsfältet, Den kosmiska holorörelsen. En av tankarna i mystika andliga traditioner är att människan genom att gå in i och samspela med den ursprungliga energin i urgrunden kan hjälpa till att ”laga världen”, att återupprätta den ursprungliga enheten. Eller med alkemisternas språk: frambringa det inre guldet genom giftermålet mellan himmel och jord. Det är när vi lyckas samspela med denna urgrund för alltings existens som verklig magi kan inträffa. Det är då som vi kan bli kreativa medaktörer i den stora kosmiska skapelsen. 
Enligt min mening kan sådana transformationer enbart äga rum i synkronistiska situationer, alltså situationer av meningsfulla sammanträffanden mellan impulser i urgrunden och händelser i den ordinära verkligheten. I judisk mystik sägs att varje ögonblick kräver en egen unik bön i det föränderliga kosmiska flödet. Magiska ceremonier kan alltså bara få verklig betydelse vid tidpunkter med sådana sammanfallande situationer och för magikern gäller det att kunna läsa av dessa ögonblick och ha förmågan att utforma ständigt nya och kreativa ceremonier, när läget så kräver och medger. Sådana ceremonier behöver inte ha något att göra med vare sig solvarvets eller årstidernas växlingar. Det innebär inte att ceremonier knutna till solvarvet eller årstiderna är meningslösa, de har sin egen betydelse när det gäller att förnya våra relationer till de naturliga kretsloppen och förankra oss i tillvaron. Vad jag försöker säga är att verklig magi behöver lite annorlunda förutsättningar och fokusering.
Ett annat område där jag tror Hallgrens forna sed skulle vinna på att hämta inspiration av andra andliga traditioner och framför allt av kvantfysikens genombrott gäller definitionerna av och förhållandet till det gudomliga. I Jordens ande hittar jag fem delvis överlappande och delvis olika sätt att analysera begreppet gudar. ”Tror du verkligen på Tor och Freja” brukar folk fråga Hallgren och en del av hans svar är att gudarna: 1) personifierar naturkrafterna, 2) är symboler med budskap från det omedvetna, 3) är krafter från en andlig ordning som kommunicerar genom synkroniciteter, 4) i koncentrerad form manifesterar krafter i naturen, samhället och inom varje människa, 5) är poetiska bilder av livskrafterna och livet självt och 6) manifesterar mångfalden i tillvaron. Denna mångfald exemplifierar Hallgren med att havet har sina gudar, sädesfälten sina, åskan har sin gud, solen sin och det gäller också livet och döden som har sina egna gudar liksom naturens och våra själars olika stämningar och kvaliteter. Slutsatsen torde vara att allt har sin egen gud. Eller kanske att allt är gudar. Om jag tolkar det välvilligt påminner det om navajo-indianernas sätt att beskriva hur allting har en inre andlig form eller essens. Hallgren själv kallar det för ”global polyteism” där varje gud sägs vara en unik aspekt av helheten men samtidigt vara helheten i sig, som ett hologram. Eftersom det viktiga även för Hallgren tycks vara den kosmiska helheten vore det kanske bättre att helt och hållet släppa dessa gudabegrepp. Förvisso kan nog gudarnas namn och den fastlagda ritualen för en forn-sedare spela samma roll som bönens fastlagda ord för en judisk mystiker, nämligen som en sorts ledstång eller krycka i tillvaron. Men ledstång och kryckor kan vara lika mycket hinder som hjälp när det gäller att uppleva energin direkt. Varför gå omvägen över polyteistiska symboler när man kan gå rakt in i energin och den stora kosmiska spiraldansen?