Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Denna blogg söker realisera den gamla nordiska definitionen av begreppet visdom som insikt i världen och i det fördolda.

söndag 8 oktober 2017

Runmagi och shamanism 4.0

Kunskapen om runornas essens har under de senaste åren tagit flera kvantsprång. Orsaken till detta är impulser från Drömtiden – den urgrund som också brukar kallas Unus Mundus, det kollektiva omedvetna, det kosmiska potentialitetsfältet eller den kosmiska holorörelsen. Jag har försökt fånga dessa nya impulser i den nya, uppdaterade och utvidgade upplagan av Runmagi och shamanism
Förändringarna jämfört med tidigare utgåvor är så stora att boken fått namnet Runmagi och shamanism 4.0 och nytt ISBN-nummer. Förutom nya insikter om vad verklig magi är och när den är möjlig innehåller 4.0 betydligt mer än tidigare utgåvor om utharkens komplexa talmagiska samband, dess beröringspunkter med alkemi och med djuppsykologins teorier om arketyper och synkroniciteter. Dessutom ett helt nyskrivet kapitel om sambanden mellan runornas kosmologi och Maya-kalenderns teorier om de nio kosmiska skapelsevågorna och om varför full förståelse av runornas väsen är möjlig först nu.
Allt är ett och hänger samman med allt annat – alltid och överallt. Allt fast förflyktigas och den kosmiska skapelseprocessen föder ständigt fram ny materia, nya relationer och ny kunskap. Det sker för närvarande i sådant tempo att det kan vara svårt att hänga med i svängarna. Ett ödmjukt samarbete med utharken är ett utmärkt sätt att försöka röra sig i balans med den stora kosmiska dansen – ett sant äventyr värdig en andlig krigare!
Runmagi och shamanism 4.0 är på 134 sidor med spiralbindning. ISBN 9789197883290. Den går att beställa direkt från eller från internetbokhandlar som Adlibris och Bokus samt från Bokbörsen. Vid beställning från norrshaman är priset 200 kr + porto 42 kr = 242 kr.
Några av mina gamla böcker, som inte kommer att tryckas upp igen, håller på att ta slut! Det gäller Drömtiden knackar på som nu bara finns i några få ex hos Adlibris och Eddans dolda visdom som finns både hos mig och hos Adlibris. Den som vill ha någon av dessa bör skrida till handling omgående!

torsdag 27 juli 2017

Heimdall, Odin and the Nine Waves of Creation

Myths constantly need to be decoded and reinterpreted so that we shall be able to retrieve new knowledge from them – new knowledge which is continuously being created by the great cosmic dance and thrown into the molds of the old myths. Everything is in constant state of movement and change - and so is the essence of the myths. Rereading Carl Johan Calleman’s seminal book The Nine Waves of Creation led me into the following contemplation: Do these insights exist in a fragmentary form in the pre-Christian myths, insights created from an alchemical coalescence of the cosmologies of the Mayan calendar and quantum physics? It does! – and this leads into an expanded interpretation of some truly archaic themes that concern Urvölvan, Heimdall and Odin. 
In his book, which I have previously reviewed in Swedish on this blog Calleman points out that the very number nine recurs in many original myths from across the world. There seems to have existed a rudimentary, or maybe better said intuitive, understanding that the world has been formed by nine different impulses, which qualitatively speaking are very different. In the Nordic tradition we have the myth of the world tree Yggdrasil and the nine worlds that are connected to, or maybe rather interwoven with the world tree. In the first song of the poetic Edda Urvölvan (the original female seer) has the following to say: 
I, born of giants, remember very early
those who nurtured me then;
I remember nine worlds, I remember nine giant women,
the mighty Measuring Tree down below the earth.
Calleman sees what he calls the Tree of Life – somewhere close to the center of the universe – as the sphere that all the creative impulses, both on a macro and a micro level, have emanated from. The Tree of Life is thus a sort of a cosmic matrix for everything that ever was and is: as above, so below; as inside, so outside. The question is now if the nine worlds in the Nordic tradition correspond to the nine creation waves that has brought the world forth. There does not seem to be a total conformity between the two, but common elements do exist and in this case there also exists a chronological order of the Nordic “worlds”, even if it is not a question of a hierarchical order. 
Eight of the worlds, which I would rather call spheres, can be combined into pairs and thus exist in a complementary and at the same time contradictory relationship to each other. They are polarities that mutually condition each other. The two oldest spheres are the cold and the heat, which from the Emptiness (Ginnungagap) bring forth the very first being, the androgynous giant Ymer (= the roaring, the rambunctious). The Cold = Nifelhem, the Heat= Muspellhem. The third sphere, which then takes the shape of Ymer is Jotunhem, which is balanced by Vanahem, the domain of fertility. The next pair in this chronological tale about cosmic creation is Helhem, the sphere of death, and Asgård, the dimension of the heavenly gods. Then follows Svartalvhem and Ljusalvhem, the life-generating forces of the earth and the air, and finally we have Mannhem, the sphere of the humans. What we are looking at here is a cosmic as well as a planetary and inner process of evolution. 
If we analyze the correspondence of the nine Nordic worlds with the nine waves of creation described by Calleman by means of the runic system of the uthark and in particular consider the numerological magic we arrive at the following highly interesting result: Nifelhem = Iss, which is rune no 10, Muspellhem = Ken with the numerical value 5, Jotunhem = Thurs (2), Vanahem = Lagu (20), Helhem = Eh (18), Asgård = Ass (3), Svartalvhem = Bjarka (17), Ljusalvhem = Sol (15) and Mannhem = Madr (19). The sum of these becomes 109. If we reduce this to a single digit number we get 1+0+9= 10, which in turn becomes 1+0=1. Rune no 1 is Ur, which represents the origin, the beginning and the creative, constructive primordial power. This seems to indicate that the myth about Yggdrasil and the nine worlds implies a creation story, which is consistent with the nine waves of creation of Calleman.
A character, which is strongly connected with this creative cosmic process, is Heimdall – the divine being which drank from the well of wisdom in exchange for one of his ears and thus had been endowed with a supernatural hearing and as a result had taken the place of guardian at the gate of the Dreamtime. Heimdall has been interpreted as a personification of the World Tree or the World Pillar and has a counterpart in Sapmi cosmology in the character called Veralden olmai, the man of the world or the worlds. That Heimdall indeed is the man of the worlds becomes clear from the Edda song about Hyndla. 
One was born in bygone days,
with enormous power of the sons of men;
then nine women gave birth to him, to the
spear-magnificent man,
daughters of giants, at the edge of the world.
Gialp bore him, Greip bore him,
Eistla bore him, and Eyrgiafa,
Ulfrun and Angeyia,
Imd and Atla, and Iarnsaxa.
One was born greater than all,
he was empowered with the strength of earth;
he is said to be the wealthiest of princes,
closely related to all the families. 
In the Edda of Snorres it is said about Heimdall: ”He is called the white god. He is big and holy. Nine virgins, all of them sisters, gave birth to him as a son.” A fragment from Heimdallsgaldern is also given there: 
I am the child of nine mothers,
I am the son of nine sisters. 
This song also exists in a more complete version: 
You are Heimdall, white among Asar,
high and holy and great.
Amazingly born in earliest days.
Man with mothers nine,
son of sisters nine. 
The mothers of Heimdall may simply be the nine waves of creation. That they are described as sisters is in order to point to the organic connections between the waves of creation. They have a common origin and are intimately connected, even if they carry different qualities, or better said potentialities. The nine waves bring forth Heimdall as a representative of the world in its totality. In this myth there is also an evolutionary chronology inscribed. 
Acording to Calleman the three last waves of creation were activated in the years 1755, 1999 and 2011. How did people more than a thousand years ago know that there were actually nine waves when only six had been activated? This is undoubtedly a question which complicates the analysis, but maybe people leaning towards esoterics felt a kind of pre-waves (as Calleman talks about) or they simply had a prophetic intuition about the cosmic dynamics – maybe attained by using runes as a means of divination. In contrast, it seems fully clear that it is only after 2011 that we are able to gain a more complete understanding of the nine waves of creation as well as the nature of the world and thus also possible ways towards bringing peace, harmony and balance. For this, there was an intuitive understanding already when the old myths were told, which emerges for instance from the initiatory rite of Odin at the World Tree. 
In Odins own words in Havamal: 
I know that I hung on a windy tree,
nine long nights,
wounded with a spear, dedicated to Oden,
myself to myself,
on that tree of which no man knows
from where its roots run.
No bread did they give me nor a drink from a horn,
downwards I peered,
I took up the runes, screaming I took them,
then I fell back from there. 
Then I began to quicken and be wise,
and to grow and to prosper;
one word found another word for me,
one deed found another deed for me.
Consequently it is only after the ninth night (read the ninth wave), that complete knowledge is possible. This is potentially present in all of creation for whoever makes oneself receptive. It did not exist in a complete form when these myths were narrated or written down and it only existed as a premonition or pre-wave when CG Jung developed his thoughts about the collective unconscious and synchronicities, or when Carlos Castaneda and Michael Harner wrote their texts about the path of the shaman in the 70-ties and 80-ties. This may explain why these groundbreaking authors chose individualist positions. Their stances are today completely insufficient, but they should be recognized that they have opened doors for us to acquire new knowledge. They were however not themselves capable of entering these doors, but yet made it possible for us to do so at this later point and then transcend their limitations. Today all necessary knowledge exists for us to be able to create peace and harmony and as a result it falls upon ourselves and those living today to do so. And this can only be the result of shared views and not in the form of spiritual ego trips. Carl Johan Calleman has realized this and through this he has made a very significant contribution to the world. As he himself writes as the final words of The Nine Waves of Creation: ”Everything is now available for us to go in this direction toward Oneness with the Divine and unity among ourselves”. 
(Translation from Swedish by Carl Johan Calleman. The quotes from The Poetic Edda are from the translation by Carolyne Larrington (2014).)

tisdag 4 juli 2017

Heimdall, Oden och de nio skapelsevågorna

Heimdall och hans nio mödrar
Myter behöver ständigt avkodas och nytolkas för att vi ska kunna utvinna ny kunskap ur dem – ny kunskap som den stora kosmiska dansen kontinuerligt skapar och häller i de gamla myternas gjutformar. Allt är i rörelse och förändring – så även myternas essens. En omläsning av Carl Johan Callemans nyskapande bok The Nine Waves of Creation ledde fram till följande kontemplation: Finns det i de förkristna myterna några fragment av dessa nya insikter, som är gjorda utifrån en alkemisk sammansmältning av Mayakalenderns och kvantfysikens kosmologier? Det gör det – och det leder fram till en utvidgad tolkning av några riktigt uråldriga teman som berör Urvölvan, Heimdall och Oden. Häng med!

Calleman påpekar i sin bok, som jag tidigare recenserat här, att just nio-talet går igen i många ursprungliga myter världen över. Det verkar ha funnits en rudimentär eller ska vi säga intuitiv förståelse av att världen har formats av nio olika impulser, som kvalitativt sett är väldigt olika. I den nordiska traditionen har vi myten om världsträdet Yggdrasil och de nio världarna som är knutna till eller snarare kanske sammanvävda med världsträdet. I den första sången i Den poetiska Eddan berättar Urvölvan följande:

Urtidens mäktiga
jättar minns jag,
dem som i forntiden
fostrade mig;
nio världar minns jag,
nio jättekvinnor,
innan världsträdet
började växa.
Calleman ser det han kallar Livets träd – någonstans i universums mitt – som den sfär som alla skapande impulser på såväl makro- som mikronivå har utgått från. Livets träd är alltså en sorts kosmisk matris för hur allting har blivit och är: as above, so below; as inside, so outside. Frågan är nu om de nio världarna i nordisk tradition motsvarar de nio skapelsevågor som har frambringat världen som vi känner dem. Det rör sig inte om någon fullständig överensstämmelse men beröringspunkter finns och i så fall finns det också en kronologisk ordning på de nordiska världarna, även om det inte handlar om någon hierarkisk ordning.
Åtta av världarna, som jag hellre kallar sfärer, kan föras samman parvis och står alltså i ett komplementärt motsatsförhållande till varandra. De är polariteter som ömsesidigt betingar varandra. De två äldsta sfärerna är kölden och hettan som ur Tomheten (Ginnungagap) frambringar den allra första varelsen, den tvåkönade jätten Ymer (=den dånande, den larmande). Kölden = Nifelhem, hettan = Muspellhem. Den tredje sfären som alltså tar kropp i Ymer är Jättehem som balanseras av Vanahem, fruktbarhetens domän. Nästa par i denna kronologiska berättelse om den kosmiska skapelsen är Helhem, dödens sfär, och Asgård, himmelsgudarnas dimension. Därefter kommer Svartalvhem och Ljusalvhem, jordens och luftens alstrande krafter, och till sist Mannhem, människornas sfär. Vi har här att göra med såväl en kosmisk som en planetarisk som en inre utvecklingsprocess.
Om vi analyserar detta jämställande av de nordiska nio världarna med Callemans nio skapelsevågor med hjälp av utharkens runsystem och särskilt beaktar de talmagiska sammanhangen får vi följande högintressanta resultat: Nifelhem = Iss som är runa nr 10, Muspellhem = Ken med talvärde 5, Jättehem = Thurs (2), Vanahem = Lagu (20), Helhem = Eh (18), Asgård = Ass (3), Svartalvhem = Bjarka (17), Ljusalvhem = Sol (15) och Mannhem = Madr (19). Summan blir 109. Om vi reducerar detta till ett naturligt ental får vi 1+0+9= 10 som i sin tur blir 1+0=1. Runa nr 1 är Ur som står för ursprunget, början och den skapande, uppbyggande urkraften. Detta talar för att myten om Yggdrasil och de nio världarna rymmer en skapelseberättelse som väl låter förena sig med Callemans nio skapelsevågor.
En gestalt som är starkt förknippad med denna kreativa kosmiska process är Heimdall – den gudomliga varelse som hade fått en klunk ur visdomens källa i utbyte mot sitt ena öra och då hade begåvats med en översinnlig hörförmåga och sedan tagit plats som vaktman vid porten till Drömtiden.  Heimdall har tolkats som en personifikation av Världsträdet eller Världspelaren och har en motsvarighet i samisk kosmologi i den gestalt som kallas Veralden olmai, alltså världens eller världarnas man. Och att Heimdall är världarnas man framgår av Eddasången om Hyndla:
Arla i forntid
föddes en mäktig
och urstark man
av asarnas ätt,
en man med spjut,
född av nio mödrar,
nio jättekvinnor
vid jordens ände.
Han föddes av Gjalp,
han föddes av Greip,
han föddes av Eistla
och av Eyrgjafa,
han föddes av Ulfrun
och av Angeyja,
Imd och Atla
och Järnsaxa även.
En vart född
mäktigare än andra,
han som blev given
jordens krafter
och sades vara
av alla den störste,
släkt med varje
varelse på jorden.
I Snorres Edda sägs om Heimdall: ”Han kallas den vite asen. Han är stor och helig. Nio mör, alla systrar födde honom som sin son.” Där återges också ett fragment ur Heimdallsgaldern:
Nio mödrars barn är jag,
nio systrars son är jag.
Denna galder finns också i en mer fullständig version:
Heimdall är du, hudvit bland asar
hög och helig och stor.
Underbart född i urtidsdagar.
Man med mödrar nio,
son av systrar nio.
Heimdalls mödrar kan helt enkelt vara de nio skapelsevågorna. Att de beskrivs som systrar är för att visa på det organiska sambandet mellan skapelsevågorna. De har ett gemensamt ursprung och hänger intimt samman, även om de innehåller olika kvaliteter, eller ska vi säga potentialiteter. De nio vågorna frambringar Heimdall som representerar världen i sin totalitet. I denna myt finns också en evolutionär kronologi inskriven.
Enligt Calleman har de tre sista skapelsevågorna aktiverats år 1755, 1999 och 2011. Hur kunde människor för över 1 000 år sedan veta att det rörde sig om nio vågor när det bara var sex av dem som då var aktiverade? Det är onekligen en fråga som komplicerar analysen, men kanske var det så att esoteriskt bevandrade människor kände av en sorts ”förvågor” (Calleman talar om pre-waves) eller helt enkelt hade en profetisk intuition om den kosmiska dynamiken – kanske uppnådd genom att använda runor som divinationsmetod. Däremot är det helt klart att det är först efter 2011 som vi kan nå en mer fullständig förståelse av de nio skapelsevågorna och världens karaktär och därmed också möjliga vägar för att bringa fred, harmoni och balans. För detta fanns en intuitiv förståelse redan när de gamla myterna berättades, vilket framgår t ex av Odens initiationsrit på Världsträdet. Här med Odens egna ord i Havamal:
Jag vet att jag hängde
i vindpinat träd
nio hela nätter,
stungen med spjut
och offrad till Oden,
själv given till mig själv
på det mäktiga träd
som ingen mänska vet
av vad rot det är vuxet.
Jag fick ingen mat,
ej heller mjöd,
rätt ner såg jag,
runor tog jag upp,
tog dem skrikande
och föll från trädet.
Då började jag frodas,
fatta och förstå,
växa och trivas väl.
Alltså: det är först efter den nionde natten, läs den nionde vågen, som full kunskap är möjlig. Den finns närvarande som en potential i hela skapelsen för den som gör sig mottaglig. Den fanns inte i fullständig form när dessa myter berättades eller skrevs ner och den fanns inte annat än som en föraning eller för-våg när C G Jung utvecklade sina tankar om det kollektiva omedvetna och synkroniciteter, eller när Carlos Castaneda och Michael Harner skrev sina texter om shamanens väg på 1970- och 1980-talen. Det kan förklara varför dessa banbrytande författare valde individuella förhållningssätt. Deras hållning är idag helt otillräcklig men de ska naturligtvis ha kredd för att ha öppnat dörrar till ny kunskap. De förmådde dock inte själva att träda in genom dessa dörrar, men gjorde det ändå möjligt för oss att senare göra detta och därmed överskrida deras begränsningar. Nu finns all nödvändig kunskap för att skapa fred och harmoni och därmed faller också ett ansvar på oss idag att också göra detta. Och det kan bara ske gemensamt, inte i form av andliga egotrippar. Det har Carl Johan Calleman insett och därmed har han gjort en mycket viktig insats för världen. Som han själv skriver i avslutningen av The Nine Waves of Creation: ”Everything is now available for us to go in this direction toward Oneness with the Divine and unity among ourselves”. Allt finns alltså tillgängligt för oss för att kunna uppnå enhet med det heliga och enhet bland oss själva.
(Citaten ur Den poetiska Eddan är från Lars Lönnroths utgåva från 2016. Citaten ur Snorres Edda från Karl G Johanssons och Mats Malms utgåva från 2015).

tisdag 13 juni 2017

Den tredje uppmärksamheten

En rundivination som jag gjorde efter en ceremoni ledde till att jag började läsa om Carlos Castanedas Örnens gåva. Många år sedan sist. Anledningen var primärt att jag ville fördjupa mig i frågeställningen om medvetandets möjlighet att överleva den fysiska döden. Den här gången upplevde jag boken som tämligen trist med mycket svammel och dödkött men den rymmer, liksom Castanedas övriga böcker, även en del glimrande avsnitt.

För att sätta in läsaren i Castanedas resonemang ska jag kort rekapitulera vad Örnen är för något. Den beskrivs som ”den makt som styr alla levande varelser … inte för att den är en örn eller har något med en örn att göra, utan därför att den för den seende framträder såsom en omätlig kolsvart örn. Vilande i upprätt ställning, så som örnar brukar sitta, når den upp i oändligheten.”

Alltså: någonstans mitt i kosmos finns en kraft som allt utgår ifrån och även återvänder till. Om vi ska ge detta en uppdaterad analys kan vi se paralleller med begrepp som det mytiska Ginnungagap, Carl Johan Callemans kosmiska livsträd, David Bohms Cosmic Holomovement, Rupert Sheldrakes morfiska fält, C G Jungs kollektiva omedvetna och alkemisternas Unus Mundus.
Enligt Castaneda förtär Örnen allt medvetande hos de varelser som ögonblicket innan levde på jorden men nu är döda och har svävat upp till Örnens näbb ”för att möta sin härskare, skälet till att de ägt liv”. Medvetande är Örnens föda.
Örnen låter sig inte bevekas av någon levande varelses böner men alla dessa har ändå fått en gåva av honom, nämligen möjligheten att ”hålla medvetandets låga vid liv och därmed makten att inte åtlyda budet att dö och förtäras.” Det finns alltså en möjlighet att i dödsögonblicket smita förbi Örnen och behålla sitt medvetande. Detta kallar Castaneda en övergång in i ”den tredje uppmärksamheten” – ett tillstånd av totalt medvetande och frihet. ”Att dö och bli slukad av Örnen är ingen utmaning. Att däremot smita förbi Örnen och bli fri är största djärvhet.”
Även om Castaneda ingår i en tradition där kunskapen sedan flera hundra år överförts direkt från mentor till elev ser jag detta försök att bevara medvetandet intakt efter döden som ett sätt att göra kunskapen tillgänglig för alla i eftervärlden. Det är ett sätt att lämna tydliga spår i Drömtiden, att aktivt nyskapa eller förstärka morfiska fält. Därför kan dessa resonemang vara av största intresse även för oss idag som försöker hitta fram till långsiktigt hållbara vägar att leva i balans och harmoni med Moder Jord. Sedan Castaneda skrev Örnens gåva i början av 1980-talet har de kosmiska processerna dock trätt in i så nya faser att vi kan tala om medvetandemässiga kvantsprång som gör hans författarskap mer eller mindre obsolet.
Kanske var det inte möjligt för Castaneda att komma längre än han gjorde medvetandemässigt. Om vi betraktar hans böcker och Michael Harners samtida popularisering av core shamanism utifrån Carl Johan Callemans teorier om maya-kalendern så kan vi konstatera att de skrev sina huvudverk när vare sig den åttonde eller nionde skapelsevågen hade aktiverats. (Mer om Callemans teorier i min recension av hans The Nine Waves of Creation) Det kan (i alla fall delvis) förklara den nästan extrema individualism som präglar såväl Castanedas som Harners versioner av shamanism. De befann sig i resonans med den sjunde dualistiska skapelsevågen och var så att säga det andliga uttrycket för den kosmiska impuls som på ekonomins och politikens område tog form av nyliberalism, reaganism och thatcherism. Samtidigt försökte de spränga och överskrida dualismen och förebådade på så vis även den åttonde och nionde vågen, som enligt Calleman aktiverades 1999 resp 2011). Det gjorde även C G Jung, märkligt nog flera decennier tidigare, vilket gör Jung till en än mer beundransvärd visionär.
Idag när den åttonde och framför allt den nionde skapelsevågen är aktiverade finns en helt annan och ny potential för att överskrida dualismen och uppleva och manifestera enhetstänkandet. Vi kan alltså idag träda in i Castanedas tredje uppmärksamhet inte bara när vi dör och sugs in av "Örnen" – utan här, i världen, nu och i vardagslivet. Castanedas och Harners shamanism var individuellt fokuserade – om shamanismen vill bidra kreativt till världen idag måste den vara kollektivt fokuserad; för det gemensamma bästa, för Moder Jords bästa, för kosmos bästa. Såväl Castaneda som Harner måste överskridas.
Det är där jag ser ett begrepp som ceremoniellt motstånd komma in. Vi kan idag gå in i "den tredje uppmärksamheten" genom vårt varande i världen. Detta kommer då också att växelverka med och återverka på det jag kallar Drömtiden, Unus Mundus, The Cosmic Holomovement. Vi kan med rätt handlingar vid rätt tidpunkt även återverka på och förändra Örnen, alltings upphov. Kanske kommer saker att verkligen kunna vända omkring år 2031 när den sjunde vågen, enligt Calleman, går in i en ny dagfas och då för första gången kan resonera med den åttonde och nionde vågen. Då kan det finnas oanade möjligheter att åstadkomma avgörande kreativa förändringar i världen. Men det vi gör även dessförinnan är viktigt. Vi kan redan nu bidra till att nyskapa och förstärka de morfiska fält som gynnar kreativa handlingar och därmed vandring i skönhet. Om det dessutom, som Castaneda förutskickar, kan leda till att vi som individer får möjlighet att smita förbi Örnen när vi dör är det väl bara att tacka och ta emot?

söndag 28 maj 2017

Renässans för förkristna tempel

Det finns flera sätt att förstärka kraften på heliga platser, t ex genom att uppföra olika jord- eller stenkonstruktioner eller byggnader av trä, så kallade kulthus. Den nyaste arkeologin visar att kulthus har varit relativt vanliga i Skandinavien och uppförts under en väldigt lång tidsrymd – ända från yngre stenålder (ca 4000-1700 f.Kr) fram till yngre järnålder (ca 375-1050 e.Kr). Byggnaderna har ingått som viktiga delar av större rituella komplex i en tradition som säkerligen har förändrats en hel del under årens gång men inte desto mindre visat sig vara väldigt seglivad. Det är dock först under de senaste decennierna som företeelsen uppmärksammats av arkeologer – de viktigaste fynden har gjorts i samband med stora så kallade uppdragsgrävningar som genomförts inför stora byggen av vägar, bostäder och kommersiella anläggningar. När de här nya fynden sätts in i större teoretiska sammanhang bl a via jämförande analyser med andra traditioner runt om i världen så leder det också till omprövningar av etablerade arkeologiska ”sanningar” och en uppvärdering av äldre skriftliga källor, t ex Adams av Bremen berättelse om hednatemplet i Gamla Uppsala.

Detta – och mycket annat spännande – kan man läsa om i den färska boken Tempel och kulthus i det forna Skandinavien: Myter och arkeologiska fakta (Carlssons 2017). Författare är Anders Kaliff, professor i arkeologi vid Uppsala universitet, och Julia Mattes, doktor i arkeologi vid Ruhr-Universität Bochum i Tyskland. Denna bok är en pärla för den som är intresserad inte bara av heliga platser utan även den modernaste arkeologins nya upptäckter och omtolkningar av gamla etablerade men ensidiga teorier.
De byggnader som går under beteckningen kulthus har i allmänhet varit ganska små – typ 3x5 meter. Det viktiga är inte storleken utan placeringen och innehållet och därmed också funktionen. De har i allmänhet, men inte alltid, legat i anslutning till gravfält, storhögar och andra monumentala konstruktioner och därför utgår arkeologerna från att de ofta har använts i samband med begravningar, men antagligen också i anslutning till andra viktiga händelser i livet och i årsvarvet. De har tjänstgjort som plats för ceremoniella måltider och som kontaktyta gentemot den osynliga världen av gudomligheter och andeväsen. Det framgår också av de fynd som har gjorts i lämningarna efter husen: spår av eld, matlagningsgropar, lerkärl med livsmedel, offereldar, offergåvor som metaller, stenyxor och glaspärlor samt djur- och människoben. Det tycks också som om det har varit viktigt för husens dåtida användare att förr eller senare rituellt försegla platsen och låta den återgå till jorden, t ex genom att bränna byggnaden och täcka den med sten och jord.
Författarna ger ett flertal exempel på kulthus som påträffats i Syd- och Mellansverige och i Danmark. Det hade varit bra om de också hade prickat in platserna på kartor men den intresserade läsaren kan säkert leta sig fram själv i landskapet genom att gå in i de arkeologiska rapporter från de aktuella utgrävningarna som finns i bokens litteraturlista. Riksantikvarieämbetets webbtjänst Fornsök kan säkert också vara till hjälp. Men eftersom flera av de uppräknade platserna upptäckts vid uppdragsgrävningar så är risken att de nu ligger under en relativt nybyggd motorväg eller en rondell. De som finns kvar kan dock vara viktigt att besöka och ceremoniera på som ett sätt att knyta an till och nyskapa platsernas drömspår.
Ett par av bokens intressantaste kapitel handlar om två platser i Uppsala som redan är väl kända men som i skenet av de nya fynden visar sig vara ännu märkvärdigare än många tänkt sig. Den ena är Håga-högen som också går under namnet kung Björns hög. Den är konstruerad redan på bronsåldern, alltså kanske 1 500 år innan storhögarna i Gamla Uppsala uppfördes, och är ”bara” en del av ett betydligt större monument. Det rör sig dels om en anläggning strax söder om storhögen som kallas Björns kyrka och som uppenbarligen är en storskalig, ceremoniell stenkonstruktion, dels om ett kulthus med tillhörande klangsten i en ekdunge ca 200 meter väster om storhögen. Det är intressant att läsa om hur arkeologerna har knackat på stenen för att lyssna på dess sång – just så som platsens nutida ceremoniella utövare också gör.
Den andra platsen i Uppsala är, förstås, fornområdet i Gamla Uppsala med de tre storhögarna. De senaste årens utgrävningar av storhallarna norr om kyrkan och de sensationella fynden av den kilometerlånga ceremonivägen som blottlades inför omdragningen av järnvägsspåret genom Gamla Uppsala. Det visar, enligt författarna, att allt talar för att Gamla Uppsala har varit en mycket viktig förkristen helgedom. Berättelsen om hednatemplet som skrevs ner av Adam av Bremen och som länge varit utdömd som värdelös källa får i och med de nya arkeologiska fynden en förnyad och ny aktualitet. Fortfarande är det dock oklart var denna byggnad, som Kaliff och Mattes gärna kallar tempel verkligen låg. Den väntar fortfarande på sin upptäckt ”någonstans i kyrkans nära omgivningar”. Och, som de skriver på ett annat ställe: ”De flesta lämningar från forntiden som döljs i landskapet återstår fortfarande att upptäcka…”
Kanske läge för intuitiv arkeologi i Drömtidens spår? Då kan Tempel och kulthus i det forna Skandinavien fungera som god inspiration.
(Vår bok Heligt landskap innehåller också en tämligen utförlig text om Uppsala-klustret: Håga, Gamla Uppsala och Valsgärde.)

måndag 22 maj 2017

Heligt landskap: Platser för kraft och kunskap

Efterfrågan överskred tillgången och nu har vi låtit trycka upp en ny upplaga av Heligt landskap: Platser för kraft och kunskap. Boken analyserar grundligt vad en helig plats är, hur vi kan hitta heliga platser och hur vi kan hjälpa till att heliggöra, bevara och skydda viktiga platser. Ett kapitel ägnas åt heliga platser i samisk tradition och så innehåller boken beskrivningar av över 100 heliga platser i Sverige med noggranna vägbeskrivningar. Den är på 260 sidor och har 80 högkvalitativa färgfoton.
Här är omdömen från några av bokens läsare:
En fantastisk bok på flera vis. Lovsången till marken, platserna, ceremonierna. Men även bokens språk - orden, tilltalet... intentionen. Tack.
Jörgen I Eriksson och Jonas Unger guidar oss, med hjälp av enkla och precisa ord, samt av fina bilder i färg, genom skogar och berg, runstenar och björnspår, klinter och lundar i vårt Moderland Sverige. Deras arbete liknar en befruktning....
Något som förvånade mig var att jag fick tårar i ögonen vid vissa passager när jag läste. Men det var inte för att det var rörande på ett sentimentalt sätt, utan jag tror att det var för att jag fick en stark känsla av vördnaden och kärleken till Moder Jord och Naturen, som vi säkert har gemensam.
Texten är skön och vilsam att läsa, och samtidigt stringent. Innehållet tillåts lysa i sina egna, inneboende färger.
En perfekt resehandbok för en själsligt bejakande resenär.
Unik och synnerligen välskriven, flow!
Och till sist som ett crescendo – Jonathan Horwitz vackra kortrecension:
To all my Swedish and Swedish-reading friends! I just got my copy of "Heligt Landskap" by Jörgen I. Eriksson with beautiful color photos by Jonas Unger. This book is a "must" for anyone interested in exploring the powerful prehistoric landscape of Sweden. Jörgen is one of the founding grandfathers of the shamanic revival in Sweden and he has been intimately researching his homeland in many ways for years. This book is a great gift to all who feel a deep relationship to the Earth.
Heligt landskap kan beställas direkt från eller från Adlibris, Bokus eller andra nätbokhandlar. ISBN 978-91-978832-4-5.

måndag 24 april 2017

"Heligt landskap" är nu slutsåld

Två år efter publiceringen av vår bok om heliga platser - Heligt landskap: Platser för kraft och kunskap - är den första upplagan helt slutsåld. Efter alla positiva omdömen vi fått om boken har vi dock beslutat att trycka upp en liten extraupplaga. Det innebär att denna guidebok till det heliga åter kommer att finnas tillgänglig någon gång i juni.
Den som till äventyrs är intresserad av min bok Naturens återkomst: Shamanism och frigörelse måste sno sig på. Den finns nämligen bara i ett mycket litet fåtal ex hos Adlibris. Ingen nytryckning planeras.
Båda böckerna finns också på en del bibliotek och kan, om inte annat, fås på fjärrlån.

torsdag 30 mars 2017

Skapelsens nio vågor och mänsklighetens öde

Den som vill förändra världen måste ha insikt i hur den är beskaffad och hur och när den kan förändras – annars är det stor risk att ens aktivism förblir fromma böner eller tomma gester. Ett viktigt steg på vägen kan vara att läsa Carl Johan Callemans nya bok The Nine Waves of Creation: Quantum Physics, Holographic Evolution and the Destiny of Humanity (Bear & Company 2016). Den innehåller en kosmologisk berättelse där vetenskap och andlighet befruktar och kompletterar varandra. Calleman har tidigare skrivit flera böcker med utgångspunkt från maya-kalenderns tideräkning och det är den som utgör fundamentet även i denna bok.

Callemans kosmologi är komplex men den som gör en djupläsning av The Nine Waves of Creation får vara med om en ögonöppnande och kanske även omvälvande process. Jag ska försöka sammanfatta huvuddragen i teorin. Källan till allt som finns och som hänt i universum är något som Calleman kallar Den centrala kosmiska axeln, eller Livets träd, eller Det Gudomliga Allt Som Är. Det är en sorts kosmisk matris, ”den geometriska källan till rum-tiden”, som sänder ut vågor och frambringar de hologram som skapar de materiella och mentala aspekterna hos livet överallt i kosmos. Alla existensnivåer är resultat av och reproducerar denna matris så att mikrokosmos avspeglar makrokosmos. Universum består av en hierarki av hologram inuti hologram, som är delar i en styrd och ändamålsenlig process. Världen är helt enkelt skapad för att genomgå ett antal stadier i en rörelse mot fullkomning.

Livets träd är det ursprungliga, det som frambringar Big Bang och allt som hänt därefter. Teorin om de nio vågorna hämtar Calleman från maya-kalendern men han visar att medvetenheten om universums nio nivåer eller stadier har funnits och finns i många kulturer världen över. The Nine Waves of Creation är fylld av diagram och sinuskurvor som åskådliggör de olika vågornas funktioner och egenskaper. De nio vågorna är inte materiella men de existerar. Vi kan inte se dem, vi kan inte mäta dem men vi kan se effekterna av dem. Calleman tänker sig att de sprider sig med ljusets hastighet och i en sorts spiralrörelse. Jämfört med andra vågor som mänskligheten lärt sig att studera, mäta och använda – som radiovågor, mikrovågor, ljusvågor och röntgenstrålning – så har skapelsevågorna otroligt mycket längre våglängder. Den första skapelsevågen har en våglängd på 2,5 miljarder ljusår. För varje efterföljande våg minskar våglängden med en faktor 20. Den andra vågen har då en våglängd på 126 miljoner ljusår, den sjätte en våglängd på 788,6 ljusår, den åttonde en på 2 år och den nionde en våglängd på ”bara” 36 dagar.

Den första vågen ger upphov till galaxer, stjärnor, planeter och de första biologiska cellerna; den andra vågen frambringar flercelliga organismer och växter; den tredje skapar upprättgående varelser som använder verktyg; under den fjärde vågen uppstår homosläkten som kan göra både eld och verktyg; den femte skapar stamkulturer, den första konsten och en ursprunglig andlighet; den sjätte föder fram det rationella tänkandet, civilisationer, nationer, skrivkonst, vetenskap, religioner, patriarkat, slaveri och krig; den sjunde resulterar i industrialism och demokrati; den åttonde i smart teknik, feminina energier och nyandlighet och den nionde slutligen i något som Calleman benämner enhetsmedvetande.

På bokens många sinuskurvor har Calleman prickat in imperiers uppgång och fall (inklusive det nuvarande USA-imperiets), vetenskapliga och teknologiska genombrott, ekonomiska uppgångar och kriser, historiska händelser som revolutioner och sammanbrott. Allt tycks vara styrt av skapelsevågornas hologram. Callemans genomgång tycks väldigt gedigen även om den som söker säkert kan hitta händelser som kan gå på tvärs mot sinuskurvornas förväntade toppar och dalar.

De olika vågorna har aktiverats enligt en exakt, matematiskt bestämd tidtabell och Calleman prickar in årtal och datum för de senaste vågorna: den sjunde aktiverades år 1755, den åttonde den 5 januari 1999 och den nionde den 9 mars 2011. Det unika med vår tid är inte att vågorna eller världen tar slut – de nio vågorna kommer att fortsätta i oändlighet – utan det unika är att för första gången i universums historia är alla nio vågorna aktiva samtidigt. För Calleman har totaliteten av de nio skapelsevågorna en tydlig riktning, de utvecklas i enlighet med inneboende rytm och mönster och har därmed också ett ändamål. Samtidigt måste jag betona att Calleman inte har en deterministisk syn på vågorna, alltså att de skapar världen oavsett vad vi och andra varelser tar oss före. Vågorna skapar möjligheter, potentialiteter och framför allt är det det intrikata samspelet, resonansen, mellan de olika vågorna och mellan de olika vågornas dag- och nattfaser som bidrar till variationerna i evolutionen. Interferensen, samspelet, mellan vågorna befinner sig i ett flöde av ständig förändring och utveckling.
Hur kommer vi människor in i denna kosmologiska modell? Vågorna skapar hologram som sätter ramarna för våra medvetanden – vad vi kan uppfatta och vad vi kan förstå. Vi förstår världen utifrån den information som vi får genom det särskilda filter som den dominerande vågens hologram förser oss med. Det innebär t ex att den mänskliga ”naturen” är starkt föränderlig och varierar beroende på vilken av vågorna som vi är i resonans med. Den femte vågen gav t ex upphov till ett medvetande som Calleman kallar ett shamanskt enhetstillstånd; den sjätte frambringade ett dualistiskt medvetande och hierarkiska religioner; den sjunde framfödde ateismen; den åttonde new age och nyshamanismen och slutligen den nionde som öppnar för en individuell relation till det gudomliga baserad på direkta upplevelser.
Det var den sjätte vågen som ledde till människans separation från naturen och det gudomliga och om vi vill förändra världen på ett avgörande sätt måste vi överskrida dualismen i vårt medvetande. Calleman benämner den sjätte vågens hologram som ”hologrammet av gott och ont” och skriver att det inte kan bekämpas öga mot öga utan helt enkelt måste överskridas och lämnas bakom oss. Vi människor har visserligen ingen makt över hologrammens design men vi har ändå ett val när det gäller vilka vågor vi vill utveckla resonans med. För första gången sedan universums tillblivelse har vi nu sedan mars 2011 möjlighet att balansera oss gentemot alla nio vågorna. Och enligt Calleman är detta helt avgörande för om mänskligheten ska kunna ta de avgörande stegen för att uppfylla sin ändamålsenliga ”kallelse”. Det enda sättet som mänskligheten kommer att ha en framtid på är om människor överskrider den sjätte vågen och skapar resonans med den nionde vågen. Det kan möjliggöra ”övergången till en civilisation som bygger på det feminina i den åttonde vågen och enhetstänkandet i den nionde vågen”. Vi står inför utmaningen att manifestera den gyllene åldern som kan skapa en fredlig värld, där vi lever ”i enhet med det gudomliga och i enighet bland oss själva”.
Den nionde vågen gör det möjligt för oss att överskrida våra egon och komma i resonans med det gudomliga, Allt Som Är. Detta medvetandesprång sker dock inte automatiskt utan är beroende av vår intention att nå enhetsmedvetandet, det högsta medvetandetillstånd som är tillgängligt för oss.
Calleman presenterar några förslag om hur vi kan börja förverkliga dessa intentioner:
1. Skaffa och sprida kunskapen om hur skapelsen har gått till och pågår.
2. Koppla samman oss själva och våra handlingar med den nionde vågen och därigenom få en personlig direktupplevelse av den nionde vågen. Till vår hjälp finns dataprogram, kalkylatorer, som visar när dag- och nattfaserna inträffar för den åttonde och nionde vågen (Calleman anger flera länkar till sådana kalkylatorer).
3. Hela oss själva och lämna bakom oss separationen från naturen och andra.
4. Förena andlighet och politik och med politisk handling arbeta för jämlikhet och balans.
5. Utveckla en personlig relation med det heliga. Gör er av med alla mellanhänder! Vi behöver personlig och direkt vägledning från Källan för att styra våra liv.
Framtiden hänger på oss, men än så länge är det bara en minoritet som har utvecklat resonans med den nionde vågen, skriver Calleman. Jag uppfattar ändå hans budskap som optimistiskt. Ingen är maktlös, skriver han på ett ställe i denna högintressanta bok som absolut är värd att läsa även om han skulle ha rätt bara till 50 procent.
Till sist ska jag ändå framföra några kritiska tankar som djupläsningen av The Nine Waves of Creation har lett till: Callemans nio vågor är inte riktigt detsamma som de traditionella uppfattningarna om nio världar. Det gäller t ex den nordiska varianten med nio världar längs världsträdet Yggdrasil – världar som alla antogs ha blivit skapade vid ett och samma tillfälle. Sedan har vi antydningarna i Völvans spådom om att det kan ha funnits nio tidigare universum. Traditionella hopis och navajoer anser att vi idag lever i den fjärde eller möjligen den femte världen. Världar och vågor är inte samma sak. Snarare ska skapelsevågorna jämföras med den kosmiska väven, Urds väv, som de tre nornorna väver vid en av världsträdets rötter. Den beskrivningen handlar ju om ett kosmiskt dynamiskt flöde som fortfarande äger rum.
Jag är också lite förvånad över att Calleman tänker sig att vågorna sprider sig med ljusets hastighet. Kvantfysiken öppnar ju för ett annat perspektiv, nämligen att påverkan mellan alla ting är omedelbara; att de äger rum ögonblickligen via det kosmiska kvantfältet eller potentialitetsfältet, som ju finns överallt.
När jag analyserar eventuella samband mellan skapelsevågorna och utharkens runsystem finner jag både likheter och skillnader. Jag ser det som att alla 24 runorna fanns närvarande redan i den första skapelsen, i det ursprungliga famntaget mellan isen och elden som frambringade den tvåkönade jätten Ymer (=den larmande, den dånande). Ymers vrål var så att säga den första vågen och de 24 runorna representerar olika frekvenser/våglängder av detta urvrål, alltså de grundläggande energier som skapat och fortsätter att skapa allt i kosmos. De nio första runorna är matrisrunor för de övriga och innehåller en viss kronologi. Alla fanns visserligen med från början men tyngdpunkten mellan de olika runorna och deras inflytande varierade. Kanske kan vi tala om en flödande oscillation mellan de olika runorna och då finns ju klara paralleller till Callemans interferenser mellan vågorna. Vad är det då som styr dessa oscillationer och interferenser? För Calleman handlar det om en inbyggd matematiskt exakt matris medan jag själv snarare lutar åt CG Jungs förklaring till vad som aktiverar olika arketyper i det kollektiva omedvetna. Detta omedvetna, som jag kallar Drömtiden, är enligt Jung ”en levande process som följer sina egna inre lagar”. Kanske kommer vi aldrig till fullo att kunna förstå Drömtidens egna inre lagar och varför impulser från det kosmiska potentialitetsfältet kommer när de kommer. Vi får helt enkelt försöka avläsa impulserna genom synkronistiska händelser och intuition. Kanske måste vi nöja oss med att kalla hela processen för Det Stora Mysteriet. Och även fortsättningsvis kommer livet att handla om  att balansera tillvarons motsatser. Kunskap om de nio skapelsevågorna kan då vara till stor hjälp.

(Callemans tidigare bok Vårt intelligenta universum har jag recenserat här.)

onsdag 8 mars 2017

Mysterium Coniunctionis – Jung i sitt esse

1955, vid 80 års ålder, publicerade C G Jung sitt sista stora verk med titeln
Mysterium Coniunctionis. Den engelska utgåvan kom 1963, två år efter Jungs död. Verket, som av många initierade ses som kulmen på Jungs arbete, har senare tryckts i flera nya upplagor och finns fortfarande tillgänglig. Den version jag har läst är utgiven av Princeton University Press 1989.

Den långa undertiteln lyder: An Inquiry into the Separation and Synthesis of Psychic Opposites in Alchemy. Verket är med sina nära 700 sidor strängt fokuserat på alkemin men den som tar sig igenom denna grundliga text får på köpet en mycket god sammanfattning av kärnan i Jungs eget tänkande. Eftersom Jung kontinuerligt sökte ny kunskap och befann sig i ständig utveckling in i det sista är Mysterium Coniunctionis Verket med stort V för den som vill veta vad Jung egentligen kom fram till.

Den som läser denna bok tillsammans med (själv)biografin Mitt liv och kryddar läsningen med den storslagna faksimilutgåvan av The Red Book får bästa möjliga insikt i Jungs tankevärld och en god plattform för att själv ta sig vidare i sin undersökning av hur allting är beskaffat och hänger samman.

Jung kom i kontakt med alkemin redan i slutet av 1920-talet och det var med hjälp av alkemin som han förmådde gå vidare efter de omskakande upplevelserna i utforskandet av den egna skuggan och det kollektiva omedvetna som skildras i The Red Book. Redan 1944 kom Jungs bok Psykologi och alkemi men uppenbarligen kände han senare ett behov att gå ännu djupare. En kort recension kan självfallet inte göra rättvisa åt vare sig Mysterium Coniunctionis eller åt Jungs visionära arbete. Jag får helt enkelt lyfta fram några av tankarna som kan ha stor betydelse för oss som idag verkar i en shamansk tradition. Jag har sagt det förr och upprepar det gärna: Jungs arbete med aktiva imaginationer och hans kunskaper om det kollektiva omedvetna samt om samspelet mellan det medvetna och det omedvetna går betydligt djupare än vad de flesta av portalfigurerna inom den nyshamanska rörelsen har gjort. Den som vill arbeta i dagens värld med shamanska metoder och inte bekantar sig med Jung går miste om en rikhaltigt flödande inspirationskälla.

För Jung var alkemisternas verksamhet ett sätt att korrigera den dogmatiserade kristendomen. Varje dogm blir själlös, skriver han, och när så har skett aktiveras arketyper i det kollektiva omedvetna som uttrycker själens mysterier på nya sätt. Man kan dock aldrig förutsäga vilken arketyp som kommer att aktiveras. Alkemisterna uttryckte denna nyskapande impuls från det omedvetna med sitt arbete för att åstadkomma coniunctionis och skapa de vises sten (lapis), guldet eller Anthropos (den sanna, fullödiga människan). Alkemin är kristen, ehuru kättersk, slår Jung fast. I coniunctionis försökte alkemisterna förena motsatserna ande-materia, manligt-kvinnligt, kungen-drottningen, himmel-jord, ljus-mörker i en substans som var både materiell och andlig, både levande och död, både maskulin och feminin, både gammal och ung. Coniunctionis, som är ett heligt famntag och ett arketypiskt drama av död och återfödelse, skulle äga rum i behållaren/ugnen/kroppen och innebära en fullständig förening av kropp, själ och ande med unus mundus, världens ursprungliga, icke-differentierade enhet, det ursprungliga omedvetna, det kollektiva omedvetna, den potentiella världen – det som kvantfysiker kallar det kosmiska potentialitetsfältet och som jag brukar kalla Drömtiden. ”Allt är förbundet med allt annat och i djupet är de en enhet”.

Alkemisternas heliga sten, lapis philosophorum, frambringades aldrig men Jung ser denna metafysiska sten som den tidens uttryck för en aktiverad arketyp. För honom uttrycker sig denna arketyp som självet. Som jag ser det är det samma arketyp som i traditionell shamanism har beskrivits som det inre ljuset. Det är ju, som Jung själv skriver, på det viset att våra metafysiska begrepp är antropomorfiska bilder och åsikter – något som alltså även gäller de begrepp som t ex kvantfysiken rör sig med. Begreppen är historiskt, socialt och kulturellt bestämda och begränsade. Arketypen är autonom och den viktiga frågan är enligt Jung om arketypen griper tag i människan – inte människans intellektuella formulering av arketypen. Det är upplevelsen av helhet som är det viktiga, inte dess intellektuella representation eller klassifikation. Att uppleva energin direkt, som Carlos Castaneda beskrev denna process.

För alkemisterna hade materien en gudomlig aspekt som de ville befria och just den aspekten knyter samman alkemin med gnosticismen. Men, som Jung nogsamt påpekar, alkemisterna misslyckades med att upptäcka materiens fördolda struktur. Däremot upptäckte de psykets fördolda struktur även om de inte var medvetna om det och inte insåg vad det innebar. På så vis förberedde alkemisterna marken – utan att vara medvetna om det – för det omedvetnas psykologi. Det omedvetna kan bara uppfattas i projekterad och symboliserad form och på liknande sätt som alkemisterna var begränsade av sin tids allmänna uppfattningar var Jung självfallet också begränsad av sin egen tidsanda. Det är också något som han själv var högst medveten om och formulerar mycket tydligt i Mysterium Coniunctionis: den psykologiska tolkningen av mysteriet kommer inte att vara det sista ordet, skriver han.

Går det att säga något mer djuplodande över huvud taget om de arketypiska impulserna ur det omedvetna som gnostikerna, alkemisterna och Jung uttryckte på så olika sätt och med så olika förutsättningar när det gäller kunskap och förståelse? Jung har tidigare lanserat sina teorier om synkroniciteter, alltså sammanträffandet mellan impulser från unus mundus och upplevelser och händelser i den ordinära verkligheten. I Mysterium Coniunctionis skriver han: ”Det kollektiva omedvetna är en levande process som följer sina egna inre lagar och flödar fram som en källa vid den fastställda tidpunkten”. I ett brev som återges i Alfred Ribis bok om Jung och gnosticismen – The Search for Roots – skriver Jung att ”det kollektiva omedvetna omger oss på alla sidor. Det är mer som en atmosfär som vi lever i än som något som finns i oss. Det är helt enkelt den okända kvantiteten i världen. En universell grundval som är närvarande i omgivningen”. Visst är detta en beskrivning av Drömtiden!

Är det möjligt för oss människor att känna av detta flöde från det omedvetna och därmed få en ökad förståelse för när arketyper aktiveras och synkroniciteter kan vara i antågande och därmed t ex lämpliga tidpunkter för magiska ceremonier? Jung använder själv den aktiva imaginationen för att vidga och närma medvetandet till det omedvetna. ”Om uppmärksamheten riktas mot det omedvetna kommer detta att ge ifrån sig av sitt innehåll och befrukta det medvetna som en fontän med levande vatten”.

Det omedvetna är neutralt och dess normala funktion är enligt Jung att kompensera den medvetna positionen. Ju mer ensidig den medvetna ståndpunkten är desto mer smärtsam och farlig kan den omedvetna reaktionen bli. ”Om naturen kränks så tar hon hämnd”. Processen att närma sig det omedvetna kan föra in sökaren i kaos och mörker och hen måste vara beredd att möta, acceptera och integrera sin skugga. Då kan sökaren förena det medvetna och det omedvetna och skapa balans på en ny nivå. Alkemisterna såg detta som en kemisk process medan Jung betraktar det som en psykisk process – en psykisk syntes som också är en gudomlig, helig upplevelse. Han skriver dessutom att insikterna bör göras verkliga, något som jag tolkar som att den balanserade människan som åstadkommit coniunctionis i sitt inre också måste ta sitt ansvar för världen och världens tillstånd. Nu hör det ju till bilden av Jung att han hade en ganska pessimistisk syn på världen – inte så underligt med tanke på att han upplevde både det första och det andra världskriget, nazismen och stalinismen och även det kalla kriget. Han ansåg att även om det kollektiva omedvetna är neutralt så är det godas krafter inte tillräckliga för att frambringa en rationell värld eller ett etiskt uppträdande hos individen. ”Det omedvetna är både gott och ont och ändå ingetdera, matrisen för alla möjligheter”.

Jag kan bara instämma och till läsaren överlämna denna djupa insikt: I Drömtiden finns matrisen för alla möjligheter. Eller som traditionella navajoer kan säga: Livet går ut på att balansera motsatser.

fredag 24 februari 2017

Seidr 5.0 – A Guide to Nordic Shamanism

The first Swedish edition of Seidr was published in 1985. The English version is based on the fifth edition that was published in 2016 and is focused on the distinctive features of Nordic shamanism.

The book is both a theoretical and a practical guide to Nordic shamanism with extensive accounts of sacred sites, non-ordinary reality, Dreamtime, vision quests, soul journeys, power, magic, runes, seidr, ceremonies and shamanic medicine.

Seidr 5.0 incorporates new perspectives on synchronicities and archetypes as well as impulses from quantum physics, alchemy and deep psychology in an attempt to develop Nordic shamanism in a creative direction. It is really about time to publish an English edition of Nordic shamanism and its creative possibilities in the twenty-first century.

Shamanism is about finding and walking one’s own way. The aim of this book is to serve as a manual and a guide to the strange world of the Nordic shaman – a world that is possible to enter for anyone who is willing to let go of self-importance and start walking in humility on Mother Earth.

This is the opinion of the Saami shaman Eirik Myrhaug after reading Seidr 5.0: ”Eriksson has a Nordic starting point for his shamanism, but he has also been much inspired by Saami shamanism. He also brings in perspectives from quantum physics into a shamanic world view and that makes the book very up to date. It can be used as an encyclopedia of shamanism. This book is recommended!”

Details: ISBN 978-91-978832-8-3. 96 pages, A5, hardcover spiral. When the book is ordered directly from norrshaman the price is (postage included) €25, £20, $30. The book will also be available at Amazon and the Swedish web sites Adlibris and Bokus.

onsdag 1 februari 2017

Course in Rune Magic and Shamanism

A course with Jörgen I. Eriksson 21-24 September 2017 in Tiveden, Southwest Sweden.

Rune magic is an integral part of a Nordic shamanic way of knowledge that was long forgotten but has come back with great strength towards the end of the 20th century. The runes are now flowing into our own time in a dynamic and creative way. This course is held in the wilderness area of Tiveden.

The runes possess a great inherent power. They represent knowledge from Mother Earth and do express the totality of all knowledge that is dispersed everywhere. The runes are archetypes originating from the beginning of creation and they are doorways into Dreamtime, the non-ordinary reality. They can be utilized to bring healing, harmony and balance to humans, animals, plants, minerals and Mother Earth.
In this course the participants will work with the runes in combination with other shamanic methods such as soul journeying, vision quests and walkabouts, ceremonies at sacred sites and the Nordic variant of the sweat lodge. The course also deals with the many connections between rune magic and quantum physics, alchemy and the concepts of archetypes and synchronicities. The aim is to give the participants a personal understanding of how the runes can be used as tools in order to think and act in beauty and contribute to harmony and balance in the world. The runes will help participants to find their own unique ways to knowledge and power.
Venue: The Hos Martha & Anders conference centre in Perstorp, Tiveden. You will find it on this map
All practicalities are handled by Sabrina Biscardi at Terra Sacra in London. More information on the course, costs, registration, travels etc at norrshaman.
Jörgen I. Eriksson has worked in the Nordic shamanic tradition for more than 35 years. He has written several books on Nordic shamanism and on Saami and Navajo spiritual traditions. His book Rune magic and shamanism has been translated into English, German and Estonian. His work is presently focused on runes, synchronicities and quantum physics and on reawakening, protecting and preserving sacred sites. More info at norrshaman.

söndag 8 januari 2017

Om C G Jungs strövtåg i Drömtiden

Åren mellan 1913 och 1916 var tumultartade för psykiatrikern C G Jung. Han hade brutit med sin mentor och kollega Sigmund Freud (det tackar vi för!) och hamnade därmed i det psykoanalytiska kylskåpet. Han hade haft starka drömmar som förebådade första världskrigets katastrofer och våldsamheter. Jung var inne i en kaotisk kris som han försökte bearbeta med egen drömanalys och genom att utveckla den metod som han kallade aktiv imagination. Under en treårsperiod steg han ner i sin eget innersta djupa mörker, skrev ner alla upplevelser och budskap och fångade också många av visionerna i målningar. Allt detta samlade han i sina svarta anteckningsböcker, bearbetade materialet och förde över det i vackert handskrivet skick till en bok med röda pärmar.

Denna röda bok kom Jung att arbeta med i 16 år alltså fram till 1929/30. I en epilog som han hade tänkt sig skulle avsluta boken avbryter han sig mitt i en mening och lägger hela projektet åt sidan. Förklaringen finns i denna ofärdiga epilog där Jung skriver att det var bekantskapen med alkemin som förde honom bort från boken. Det var alkemin som gjorde det möjligt för honom ”att absorbera den överväldigande kraften i de ursprungliga upplevelserna. Med hjälp av alkemin kunde jag slutligen ordna dem till en helhet.”

Alkemin hjälpte Jung att få någon sorts ordning på de märkvärdiga och starka upplevelserna men det var upplevelserna i sig som gjorde det möjligt för honom att utveckla sin egen variant av djuppsykologi och teorierna om individuationen, självet, symboler, arketyper, synkroniciteter och det kollektiva omedvetna. I boken Mitt liv berättar Jung ganska ingående och öppenhjärtigt om de intensiva åren som gav upphov till Röda boken. Han säger där att det tog honom 45 år att kunna ”infånga de ting som jag då upplevde och skrev ned”. Han beskriver upplevelserna som en lavaström som tvingade sig på honom. ”De år då jag helt var upptagen av de inre bilderna var de viktigaste i mitt liv, varunder allt väsentligt avgjordes. Därmed tog det hela sin början, och de senare detaljerna är endast kompletteringar och förtydliganden. Mitt senare livsverk bestod i att utarbeta det som under dessa år hade brutit fram ur det omedvetna och sånär hade dränkt mig. Det var råmaterialet för ett livsverk.”
Jung själv hittade aldrig fram till någon vettig form att publicera Röda boken i och det beror säkert delvis på att han fruktade att hans vetenskapliga renommé skulle ta skada av ett offentliggörande av de flummiga upplevelserna och mötena i det omedvetnas sfär. Hela Röda boken kan betraktas som en väldigt personlig och lång katarsis och initiation i andlig kunskap och vem vill väl skylta med att visa upp sina skuggsidor på detta sätt? När Jung avled 1961 var boken fortfarande opublicerad och skulle så förbli ända till 2009 sedan hans efterlevande efter lång tvekan gått med på publicering. Nu finns The Red Book i två olika versioner, dels som en vacker faksimilutgåva med alla Jungs målningar och hans egen gammaltyskt handskrivna text, dels som A Reader’s Edition med enbart textenöversatt till engelska och transformerad till normalt typsnitt. Båda versionerna har en lång och väldigt bra inledande text av Jung-kännaren Sonu Shamdasani. Det kalligrafiska konstverket kostar cirka 2000 kr medan läsupplagan går på 400 kr. Den är på 580 sidor och det är den som jag nu har tagit mig igenom – med viss möda. För mig är det obegripligt att förlaget (W.W. Norton & Company) inte har lagt in några målningar alls i A Reader’s Edition. Som läsare känner jag mig lämnad i sticket när redaktör Shamdasani med liv och lust i långa fotnoter analyserar bilder som jag inte kan se.
Det är självfallet oerhört svårt att i en recension ge någon sorts rättvis beskrivning av detta ytterst märkliga verk. Vad är det som ska recenseras? Jungs litterära stil? Kvaliteten på hans möten med arketyper ur det kollektiva omedvetna? Innehållet i budskapen från de andliga budbärarna? Jungs egna slutsatser av mötena – i den mån de går att särskilja från de andliga gestalternas åsikter? Finns det över huvud taget något som är allmängiltigt i Jungs upplevelser?
För min del väljer jag att sikta in mig på sådant som tangerar shamanism och magi – och det är faktiskt en hel del. Jungs metod med aktiv imagination påminner väldigt starkt om nyshamanismens själsresor. I stället för trumma använder Jung helt enkelt inre bilder för att stiga ned i sitt inre mörker. Och hans upplevelser där skulle kunna vara hämtade ur Michael Harners böcker om core shamanism. Jung rör sig in i märkliga landskap där han möter andliga gestalter som genom långa dialoger förser honom med floder av andliga insikter. Till att börja med sker mötena huvudsakligen med Jungs egen kvinnliga själ men efterhand dyker allt fler andra gestalter upp – ofta modellerade efter bibliska gestalter som Elijah, Salome och Kristus, eller från andra klassiska traditioner som Ammonius, Izdubar och Philemon, som också blir huvudläraren. Till och med gnostikernas högste gud Abraxas kommer med på ett hörn.
Jung överöses med information från dessa varelser och det är lätt att föreställa sig hans känsla av att bli överväldigad och rent av vara på väg in i galenskap. Samtidigt är det mödosamt att ta sig igenom alla dessa budskap – efter ett tag får jag en stark känsla av att allt tuggas om gång på gång, hela tiden. Ibland känns The Red Book som en neverending story och här finns ytterligare en likhet med nyshamanismens själsresor. Den som har hållit på med själsresor ett tag märker att det mesta kommer igen och upprepas, om än med lätta variationer. Och en fråga som inställer sig är: upplever Jung (och nyshamanen) det som han vill uppleva, får han de budskap som han vill ha; eller kommer allt från en källa utanför och bortom?
Ur Jungs lavaström av upplevelser där själva kärnan är den eftersträvade inre föreningen av manligt och kvinnligt, ljus och mörker, intellekt och känsla, plockar jag upp några citat av intresse för shamaner och magiker:
”Det som var mest väsentligt var inte att tolka eller förstå fantasierna utan att uppleva dem.” (Läsaren ser säkert parallellen till Castanedas tes om att ”uppleva energin direkt”.)
”Min väg är inte er väg, därför kan jag inte undervisa er. Vägen finns inom oss, och inte i gudar, lärdomar eller lagar… Det finns bara en väg och det är din väg… Må var och en gå sin egen väg.”
”Hur kan jag uppnå hjärtats kunskap? Man kan uppnå denna kunskap enbart genom att leva sitt liv fullt ut.”
”Du ska öppna själens portar för att låta den mörka floden av kaos strömma in i din ordning. Om du förenar det ordnade med kaos frambringar du det gudomliga barnet, den högsta meningen bortom mening och meningslöshet.” (Alkemi i superkort sammanfattning.)
”Du, man, ska inte söka det feminina i kvinnor, utan söka och erkänna det i dig själv, eftersom du äger det från början. Du, kvinna, ska inte söka det maskulina i män, utan ta på dig det maskulina i dig själv, eftersom du äger det från början.”
”Vi behöver dödens kylighet för att se klart. Livet vill leva och dö, börja och sluta… Döden lär mig hur jag ska leva. Utan döden skulle livet vara meningslöst.” (Kanske kommer även andra än jag att åter tänka på Castaneda och hans resonemang om döden som den bästa rådgivaren?)
”Det finns inte många sanningar, bara några få. Deras mening är för djup att förstå annat än i symboler.”
”Kristus levde bara sitt eget liv och imiterade ingen. Han försökte inte efterlikna någon modell. Om jag således verkligen imiterar Kristus så imiterar jag ingen utan jag går min egen väg och jag kommer inte längre att kalla mig kristen.”
”Det finns bara en väg och det är din väg; det finns bara en frälsning och det är din frälsning… Du måste fullfölja den väg som finns inom dig… På denna väg växer himmel och helvete samman och på denna väg förenas kraften i det undre och kraften i det övre. Vägens natur är magisk.”
”Vår frihet ligger inte utanför oss, utan inom oss… Man skapar inre frihet bara genom symbolen… Frälsningen är en lång väg som leder genom många portar. Dessa portar är symboler.”
”Det är ett misstag att tro att det finns magiska metoder som man kan lära sig. Man kan inte förstå magi. Magi stämmer överens med oförnuft som man inte kan förstå. Det magiska är gott och ont och varken gott eller ont… Vi behöver magi för att kunna ta emot eller framkalla budbäraren och kommunikationen med det obegripliga… Den magiska vägen uppstår av sig själv. Om man öppnar upp för kaos uppstår också magi. Man kan lära ut den väg som leder till kaos, men man kan inte lära ut magi… Magi är ett sätt att leva… Man kan inte säga vad effekten av magi kommer att vara, eftersom ingen kan veta det i förväg därför att det magiska är det laglösa, som uppstår utan regler och av en slump.” (Detta pekar fram mot Jungs teorier om synkroniciteter som dock inte är slumpartade utan snarare uttryck för en icke-kausal ordning.)
Jung får ett uppdrag från det omedvetna att skapa en ny sorts religion och genom hela Röda boken brottas han med kristna symboler, vilket säkert kan förklaras inte bara av hans uppväxt i en prästfamilj utan också av den tidens allmänt omfattade paradigm i Europa. Bokens sista kapitel avslutas med en dialog mellan Philemon och Skuggan, som i själva verket är Jesus. Slutrepliken från Jesus blir: ”Jag bringar er lidandets skönhet”. Men dessförinnan för Jung själv ett långt resonemang om Guden som han betraktar som en arketyp i det kollektiva omedvetna. Här följer ett kort citat ur detta resonemang:
"Genom att förenas med självet når vi Guden, som i sig förenar Himmel och Helvete... Jag har upplevt detta. Det har hänt i mig. Och det hände definitivt på ett sätt som jag varken väntade mig eller önskade mig. Upplevelsen av Guden i denna form var oväntad och oönskad... Självet är inte Guden, fastän vi når Guden genom självet. Guden är bakom självet, ovan självet, självet i sig självt, när han framträder. Men han framträder som vår sjukdom, som vi måste hela oss själva ifrån. Vi måste hela oss själva från Guden, eftersom han också är vårt tyngsta sår... Om jag bär mig själv befriar jag mänskligheten från mig själv och helar mig själv från Guden."
Märk väl att Jung skriver Guden och inte Gud. Eftersom Guden är en allomfattande arketyp (annars vore den ju inte Guden) innehåller den också Djävulen. Jungs The Red Book är en rapport från Drömtiden och själens mörka skrymslen och den handlar primärt om att finna sin egen unika väg till att bli en fullödig människa.
"Tiden har kommit när var och en måste göra sitt eget frälsningsarbete".