Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Denna blogg söker realisera den gamla nordiska definitionen av begreppet visdom som insikt i världen och i det fördolda.

fredag 30 januari 2015

Signelser från Småland (1)

Texten Signelser från Småland ingår i Meddelanden från Nordiska museet 1897 och är sammanställd av Per Gustaf Vistrand som då var amanuens vid museets allmogeavdelning och museets bibliotekarie. Vistrand hade antecknat signelserna under resor i Småland åren 1879 och 1880 – i ett område och en tid med traditionell livssyn som ett viktigt inslag i vardagslivet. Vistrands inledande analytiska text innehåller många intressanta observationer och jag återger huvuddelen av hans text samt ett antal representativa signelser. Texten är uppdelad i sju avsnitt som publiceras på bloggen varannan dag. Jag har moderniserat stavningen i Vistrands egen text men inte i de magiska läsningarna. Här följer avsnitt 1.

Småland är kanske i högre grad än något av södra Sveriges andra landskap rikt på minnen av forntida religiösa åskådningar och fäderneärvda bruk. Orsaken får till en del sökas i landets avskilda läge, vilket hindrat en ny tids odling att göra sig gällande och undantränga den gamla; men smålänningens benägenhet för det övernaturliga och den vördnad, med vilken han betraktar och vidhåller hävdvunna bruk och seder, kan dock bäst förklara, att så mycket i synnerhet av gamla överlämningar, skrock, sägner och religiösa föreställningssätt ännu träffas hos honom.
Särskilt anmärkningsvärd är den mängd av så kallade signelser eller läsningar, vilka leva kvar i folkets minne, och medelst vilka allmogen på sina ställen än idag tror sig kunna bota sjukdomar och ormbett, stämma blod, fördriva skadedjur och så vidare.
De flesta av dem, för att icke säga alla, har en mycket ålderdomlig prägel, som ger anledning att hänföra deras uppkomst till en långt avlägsen tid. Våra sagor ger även stöd för en sådan uppfattning. Heid, den visa valan, sjöng enligt Eddan stark trollsång för Oden mot lön av halsguld och ringar, allfader själv manade henne ur sin grav med trolldomsdigra dödsgaldrar, och med runosånger kunde man bota sjukdomar, döva svärd, stilla storm och eld med mera dylikt. Samma uppfattning av det talade ordets makt spåras även i våra medeltidsvisor och uttalas oförtydbart i landets äldre domböcker. Allmogen vet naturligtvis inte mycket om detta. I regel har de, hos vilka här nedan meddelade läsningar upptecknats, lärt dem av far eller mor och dessa i sin ordning av förfäder, så långt de minns, eller av någon finlandsgubbe eller finlandsgumma under ”den stora ofre’n”.
Personer, som äger ovan antydda kunskaper, sägs vara kloka. Oftast är det gamla kvinnor, som känner läsningarna och de sympatiska kurerna. Stina i Karlshult, som 1853 dog i Hjälmsryds församling i Västra härad, och kloka Anna, som bodde någonstans i södra Kronobergs län, var sådana gummor, vilka på sin tid stod högt i rop för sin klokskap och av den yngre folkdiktningen gjorts till snart sagt mytiska personligheter, kring vilka hon hopat sagodrag från vitt skilda tider.

lördag 24 januari 2015

Folktro i Nederkalix 1927 (3)

Personer som var maktbegåvade, seende eller mångkunniga hade ofta fått sina förmågor genom någon sorts kontakt med de dödas sfär. Med Per Hedmans ord: ”Seende kunde vem som helst bli, t ex genom att torka sig i ögonen med bårdukar eller genom att titta under likkistan.”

”De avlidnas andar kallas stundom ’dödfolk’. Enligt beskrivning som jag fått äro de småväxta av ungefär en meters längd, ha ingen egentlig form utan se ut som slöjor. Somliga ha huvud, andra äro utan. Vidare ha de vit klädnad, om de dött saliga; svart om de dött osaliga.”

”Den som är synande kan ibland möta så fullt av dödfolk att han måste gå rakt igenom dem. De vika då åt sidan och lämna rum. I synnerhet samlas dessa på kyrkogårdar, vid likkistor, i hus där någon håller på att dö osv. Ofta skrämmer de hästar och kor och hindra dem från att komma fram. De båda då någons död.”

En av Hedmans namngivna källor, folkskollärare Eriksson i Vånafjärden berättar om hamnföreställningarna i hembyn Ryssbält:
”Hamnen är människans andliga dubbelgångare, som följer henne under livstiden, men som även kan visa sig efter människans död. Vidare kan hamnen avlägsna sig från den levande människan och uppenbara sig för någon. När hamnen av någon levande visar sig, anses det att den antingen bådar olycka eller också att man snart kommer i beröring med dess ägare.
Ett mycket vanligt uttryck är också, då man möter någon helt oväntat: ’Är det du eller din hamn?’
Visar sig hamnen efter någon död, t ex när man är ute på sjön i hårt väder, betyder det att man är i stor livsfara och man bör då vara på sin vakt.”
”Hos löjtnant Kants föräldrar på Johannesberg i Kalix (1860-talet) hade en dräng dött. Sedan liket blivit svept och inflyttat i ett uthus, hände en klar månskensnatt att den döde kom till en man, som bodde i gården intill, och visade sig för honom. Med ett drag av smärta hade vålnaden fört handen mot sin hals, liksom om den ville dra ut något föremål, som fastnat där. Strax därpå försvann synen. Husbondfolket blev genast varskott om händelsen och man lät undersöka liket. Det visade sig då, att vid svepningen en knappnål hade blivit instucken i halsen på den döde. Nålen avlägsnades och den döde spökade inte vidare.”
Hedman rapporterar om landan, landrået som anses uppträda som en liten rödklädd gumma, i djurgestalt, som en hund eller en vit fågel eller helt utan gestalt. Hon var än illasinnad, än välvillig. Det gällde att inte äta av landans mat, för då kunde man bli landtagen och försvinna från den ordinära världen.
Den 84-årige Enbom i Målsön filosoferar inför Hedman om tro och tvivel när det gällerupplevelserna av det fördolda: ”Världen har inte förändrat sig någonting, utan allt vad vi trodde på och såg med våra egna ögon, såsom landan, sjörået och andra övernaturliga väsen, kunna inte ha försvunnit, utan måste ännu finnas kvar. Att de inte numera visa sig beror väl på att människorna inte längre tro på dem eller bry sig om dem, men förr fingo vi se dem och kommo jämt i beröring med dem.”
Alltså: rent shamanska föreställningar och insikter så sent som 1927.

fredag 23 januari 2015

Folktro i Nederkalix 1927 (2)

”Att stilla blod vid sår, näsblödning och dylikt har varit ganska vanligt”, skriver Per Hedman i sin uppsats från 1927 och fortsätter: ”Blod kan ställas både på nära håll och långt håll. Detsamma gäller värk.”

”Somliga botare var särskilt maktbegåvade, berömda och kända inom stora områden.” Att vara maktbegåvad innebar att ha förmågor utöver det vanliga på många områden – förutom att bota sjukdomar kunde maktbegåvade personer också leta reda på drunknade personer och söka upp tjuvgods.

Bland de metoder som Hedman nämner är användning av stål (för det mesta i form av en kniv) och det heliga tretalet samt överföring av sjukdomar till så kallade värkträd eller kyrkogårdsmull:

”Står man t ex på en plats och det plötsligt börjar göra ont och värka någonstans i kroppen kallas detta jordskott. För att upphäva det onda tager man en kniv, som strykes i en rundel tre gånger motsols kring det onda stället.”
”Man kan även mot jordskott taga jord från kyrkogården till låns och trycka den mot det sjuka stället eller blanda den med vatten och gnida. Härvid är det viktigt att man sedan återställer jorden till kyrkogården, ty annars får man jordskottet själv.”
”Från Börjelsbyn berättas om en klok gubbe, att han för att igenskaffa ett stulet lås frammanade andar. Tjuven tvingades därigenom att återställa låset. Men gubben själv blev så hårt ansatt av andarna, att han måste tillkalla en annan klok, med vars hjälp han lyckades driva bort dem.”
I morgon avslutas utdragen ur Per Hedmans uppsats med uppgifter om hur en kunde bli seende, skifta hamn och umgås med de dödas andar.

torsdag 22 januari 2015

Folktro i Nederkalix 1927 (1)

Sommaren 1927 intervjuade Per Hedman människor i Nederkalix socken om gammal livssyn. Det resulterade året efter i en uppsats för studier i religionshistoria som förblev opublicerad. Senare, 1949, gav Nederkalix sockens hembygdsgille ut en bok av Hedman med titeln Folktro från Nederkalix socken. Den opublicerade uppsatsen från 1928 ingick i mitt researchmaterial inför boken Blodstämmare och handpåläggare och häromdagen träffade jag ”av en slump” på detta material igen. Nu lägger jag ut några godbitar ur uppsatsen på bloggen så att fler kan få nytt av dem.

Detta är del 1 av 3 som handlar om formler, magiska läsningar och hur en kan skydda sig själv och sin boskap mot det onda:

”Ehuru läsningen hade stor betydelse, var den dock inte alltid nödvändig utom i sådana fall, då sjukdomen tänktes ha en rent övernaturlig orsak. Man måste då vara på sin vakt mot den onde själv, som kunde göra djuren skada, mot landrået, mot elaka människor, som blott behövde kasta sina blickar på djuren för att därmed göra dem ont.”
För att skydda djuren mot ont och från att ”hemsökas av djävulen” kunde en trycka in lite kvicksilver i ladugårdsväggen eller hänga en lie på väggen.
Om korna reds av maran skulle en tre gånger motsols gå med eld runt korna.
Eld och stål, gärna i kraftfull kombination, är en otroligt gammal tradition som går långt tillbaka i förkristen tid. Och det gäller också flera av de följande exemplen på metoder mot ont:
En häst eller ko kunde också tryggas genom att en backade dem in i ladugården; genom att motsols tre varv strö tre nävar salt och mjöl runt djuret; genom att ge en brödbit med egen svett till djuret att äta; genom att bygga in mynt i ladugårdsgolvet eller genom att låta korna gå över stål vid betesgång. En ko som hade kalvat kunde en skydda genom att gå runt den tre gånger motsols med en glödande sticka.
Som synes är det heliga tretalet högst levande i de traditionella bote- och skyddsmetoderna i Nederkalix för mindre än 100 år sedan.
I morgon fortsätter utdragen ur Per Hedmans uppsats med metoder mot blödningar och värk med mera.