Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Denna blogg söker realisera den gamla nordiska definitionen av begreppet visdom som insikt i världen och i det fördolda.

söndag 19 juni 2016

Verkligheten - ett immateriellt relationsmönster

När vi plockar isär materien återstår till slut inget som påminner om materia utan bara form, gestalt, symmetri och relation. Materia är inte sammansatt av materia. Det primära är relation, materian är sekundär. I grunden för allt hittar vi något som mer liknar det andliga och som möjligen kan beskrivas med språkliga begrepp som helhetligt, öppet, levande och potentialitet.

Så lyder några av huvudtankarna hos den tyske kvantfysikern Hans-Peter Dürr (1929-2014) och som finns koncist sammanfattade i boken Geist, Kosmos und Physik: Gedanken über die Einheit des Lebens (Crotona 2016) – Ande, kosmos och fysik: Tankar om livets enhet. Dürr som under många år samarbetade med ”kvantfysikens fader”, Werner Heisenberg (1901-1976), och efterträdde denne som chef för Max Planck-institutet i München, har skrivit åtskilliga böcker och artiklar om kvantfysik. Många av dem primärt avsedda för andra fysiker men också flera för en bredare allmänhet där han försökte bygga broar mellan kvantfysik, filosofi och religion.
Geist, Kosmos und Physik tillhör den mer genreöverskridande kategorin och en del av boken består av ett samtal mellan Dürr och en ledande tysk buddhist – ett samtal där han visserligen går med på ett visst samband mellan kvantfysikens och buddhismens världsbilder men betonar att han själv är vare sig buddhist eller icke-buddhist, vare sig kristen eller icke-kristen, utan snarare en ”älskande a-teist”. För Dürr är tanken på personliga gudar eller en gud som står utanför eller ovanför skapelsen omöjlig. För honom är tillvarons fundament en processartad och odelbar potentialitet, en källa, som manifesteras i en ständigt pågående skapelseprocess där ”potentialiteten blir realitet”. Evolutionen ses som en process där det grundläggande odelbara (det Enda/det Hela) differentieras och tar gestalt i mångfalden av företeelser, ting och varelser. Skapelseprocessens urgrund bär visserligen drag av en holistisk ”ande”, men denna är ingen realitet utan kan snarare beskrivas som en ”aning om” och en ”vilja till” konkreta handlingar. Skaparen är identisk med skapelsens urgrund, som Dürr ibland också sätter beteckningen ”kärlek” på. Skaparen kan inte finnas utanför skapelsen och även vi människor är som ”inbäddade” i detta kosmiska, gemensamma system deltagare i den fortlöpande skapelseprocessen.
Den odelbara potentialiteten som utgör urgrunden förblir ogripbar (obegriplig) för oss, men vi kan uppleva den, påpekar Dürr, som dock betonar att det inte behövs någon speciell meditationsmetod för att nå detta tillstånd. Han talar i stället om en förmåga till inre ro som kan göra oss hög-mottagliga för potentialiteten. (Någon mer än jag som kommer att tänka på Carlos Castanedas tal om att ”uppleva energin direkt”?). Alla har förmågan till detta upplevande och här ser Dürr hoppet för mänsklighetens möjligheter att ta sig ur den pågående ekologiska katastrofen. Verkligheten är ett icke delbart immateriellt relationsmönster, ett slags ”förväntansfält” för framtida möjliga energimässiga och materiella manifestationer.  I varje ögonblick skapas världen på nytt när potentialiteten blir realitet. Framtiden är därmed i det väsentliga öppen och vi kan i viss mån medverka kreativt i att gestalta den, fast inte godtyckligt eftersom skapelseprocessen har bestämda fysikaliska ramar. Till att börja med måste vi människor erkänna den andliga dimensionen i vår existens, att grunden för vår verklighet inte är materien utan något andligt som är ogripbart, en sorts källa som är levande.
Dürrs tolkning av kvantfysikens filosofiska och andliga implikationer delas knappast av majoriteten av kvantfysiker, men resonemangen har sitt ursprung i hans många och långa samtal med Werner Heisenberg. Det var samtal som fördes på ett intuitivt och associativt sätt där de gemensamt trevade sig fram till möjliga beteckningar för att beskriva de (för oss) paradoxala sammanhang som kvantfysiken har öppnat upp. (Till Heisenberg lovar jag mina läsare att återkomma – hans texter tar tid att läsa och smälta). Svårigheten, eller omöjligheten, i att beskriva kvantverkligheten med vårt mänskliga språk har för Dürrs del lett till slutsatsen att den nya fysiken bara kan tala i liknelser. Och då är frågan, som han själv dock inte ställer, om dessa liknelser på något avgörande sätt skiljer sig från mytologiska skildringar av den kosmiska skapelsen - t ex de nordiska berättelserna om Ginnungagapet, det väldiga tomrum som världen föddes fram ur, om nornornas kosmiska väv och om världsträdet Yggdrasils väsen. I alla fall finns det åtskilliga beröringspunkter och paralleller. Den kvantfysiska världsbilden har visserligen vuxit fram ur en rad olika handfasta experiment, t ex i partikelacceleratorer, men är på inget sätt helt ”objektiv” eller befriad från mänsklig påverkan och tolkning. Hur de mytologiska beskrivningarna kom till människorna vet vi inte men Jungs teori om det kollektiva omedvetna och arketyper kan duga långt som förklaring. I såväl kvantfysiken som myterna handlar det om mänskliga medvetanden som upplever det som vi kallar verkligheten och som Hans-Peter Dürr försöker beskriva med begrepp som ”verkan”, ”passerande” och ”inträffande”. Eller som aboriginer i Australien uttrycker det hela: drömmande.
De hittillsvarande naturlagarna är i grunden felaktiga, skriver Dürr. Det finns ingen materia, inga elektroner och atomkärnor utan bara en sorts svängningar och svängningsfigurer. Det är själva förändringen, som är tillvarons ”byggelement”, och våra ”jag”, som är inbäddade i denna transformation, är inte lokaliserade i tid och rum utan är oändligt utbredda. Det ”språk” som enligt min mening allra bäst fångar det komplexa och paradoxala i det kosmiska potentialitetsfältet är utharken – det 24-typiga runsystemet som finns inbyggt i själva skapelsen och förändras med den.
Återkommer.