Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Denna blogg söker realisera den gamla nordiska definitionen av begreppet visdom som insikt i världen och i det fördolda.

onsdag 28 september 2011

Vad har det tagit åt Evo Morales?

Sedan en protestmarsch med urfolksrepresentanter från bolivianska delarna av Amazonas stoppats med våld av polis har flera ministrar avgått ur Bolivias regering. Försvarsministern i protest mot ingripandet. Inrikesministern som åtminstone delvis ansvarig för ingripandet. President Evo Morales förnekar allt eget ansvar för det våldsamma ingripandet, men har i denna fråga likväl hamnat på kollisionskurs med flera av de ursprungsbefolkningar som fört honom till makten.
Bolivia har 36 olika urfolk. De största är aymara, som Evo Morales tillhör, och quechua. Bakom den aktuella protesten står majoriteten av de övriga urfolken, som motsätter sig bygget av vägen genom nationalparken och reservatet Tipnis. För dem är vägen ett hot mot deras livssätt och kultur. Vägen är tänkt att gå mellan provinserna Beni och Cochabamba och finansieras av brasilianskt kapital. För Brasilien skulle denna väg, som redan påbörjats kan det påpekas, innebära kortare avstånd till hamnar vid Stilla havet. Evo Morales har förklarat att han ser vägen som oerhört viktig – inte minst för att bringa välstånd och ”utveckling” till de tropiska delarna av Bolivia. Problemet är dock att Morales varit alltför ivrig att sätta spaden i marken och inlett vägbygget utan att först konsultera urbefolkningen – något som stadgas i Bolivias författning numera.
De oppositionella har tänkt sig att marschera de 50 milen till huvudstaden La Paz för att protestera direkt hos president Morales och dessutom framför en rad andra krav, men stoppades nu drygt halvvägs. Det var inte bara polisen som stod i vägen utan också grupper av nybyggare från aymara- och quechua-folken, som är intresserade av att området ”öppnas upp” – inte minst för kokaodling. Här står alltså grupper som fört Morales till makten emot varandra. Morales själv kastade bränsle på elden genom att deklarera att vägen kommer att byggas och att det bakom protesten finns högergrupper som är lierade med och även betalade av USA-imperiet. Visserligen har landets högeropposition backat upp marschen som ett sätt att underminera Morales men hans beskyllningar är grovt missvisande och förödmjukande.
Frågan är: varför kunde inte Morales och hans regering ha låtit marschen gå till La Paz? Och varför konsulterades inte områdets urbefolkningar från början? Nu kommer marschen ändå att ta sig till La Paz på det ena eller andra sättet och Morales har bidragit till att splittra sitt eget stöd. Nu har han visserligen lagt i alla fall en del av vägbygget på is och talat om att hålla en folkomröstning om det (utan att ge några detaljer), men skadan är redan skedd. Kanske skulle Morales till att börja med ha frågat de aymara-shamaner som installerade honom i ämbetet om råd?
Samtidigt visar konflikten i blixtbelysning mer av vad som komma kan, nämligen om länder som Bolivia ska försöka höja sig ur materiell fattigdom genom att exploatera sina naturresurser åt den globala kapitalismen eller om man ska försöka hitta en annan väg där man definierar välstånd annorlunda och ser balansen med Moder Jord som det primära. Morales har försökt profilera sig som Moder Jords, Pachamamas försvarare, men många av de grupper som stöder honom har en konventionell vänstersyn med ”utveckling” som bygger på naturexploatering. Att leva väl eller leva bättre. Så brukar den konflikten beskrivas. Morales kan inte sitta på två stolar samtidigt.
(En utförlig artikel som försöker att blottlägga flera av de komplexa mönstren i denna konflikt finns på Upside Down World.)

onsdag 21 september 2011

Livet regerar och vi måste anpassa oss

Mänskligheten lever över jordens tillgångar och det har lett till en ansamling av samverkande kriser när det gäller miljö, klimat, ekonomi, energi, samhälle och politik. Denna ansamling av kriser som hotar mänsklighetens överlevnad är som ett virus som attackerar jordens immunsystem, dvs de metoder som Livet har utvecklat under fyra miljarder år för att skydda och hela sig själv. Det skriver den amerikanska författaren och bonden Ellen LaConte i boken Life Rules (Green Horizon 2010) där hon jämför processen med vad som händer när en människa drabbas av aids. Boken har den långa undertiteln Why som much is going wrong everywhere at once and how Life teaches us to fix it, alltså Varför så mycket går fel överallt på samma gång och hur Livet lär oss hur vi ska greja det – en mycket exakt innehållsförteckning.
Precis som när det gäller aids och hiv kan man lindra lidandet genom att behandla symptomen men det undanröjer inte själva orsaken till lidandet. LaConte söker en beteckning på tillståndet i världen och vill undvika ord som kollaps och undergång. I stället använder hon begreppet kritisk massa (critical mass) för att understryka att det går att hitta en utväg. Om vi vill kan vi åtgärda det som gått fel och därmed undvika den kritiska massan.
Men då måste vi ju känna till orsaken och där är LaConte lika entydig som en tidigare amerikansk president var i ett annat sammanhang: Det är ekonomin, tokstolle! Alltså: vårt sätt att leva, producera och konsumera är det som är grundorsaken till de sammanfallande kriserna. Ekonomin är som ett virus (the economy has gone viral), skriver LaConte. Vi är alla deltagare i denna virala process även om det är en ekonomisk och politisk elit som är främsta pådrivare och förmånstagare.
Jag kan sakna en mer djupgående analys av de verkliga drivkrafterna i denna ekonomiska process även om LaConte gör en skarp analys av pengarnas fetischkaraktär. Det ursprungliga ekonomiska utbytet av vara mot vara har via utbytet vara-pengar-vara, utvecklats till ett utbyte av pengar mot pengar, som i våra dagar blivit pengar mot låtsaspengar (funny-money) och till slut låtsaspengar som byts mot låtsaspengar, där själva varorna också antar en imaginär form. Låtsaspengar bygger på förväntningar om värden snarare än på verkliga värden, konstaterar LaConte. Och detta har fört mänskligheten till en hotande ekonomisk och social implosion, där de pågående försöken att få fart på den globala ekonomin igen är detsamma som att injicera hiv i en patient som redan har aids.
Mot detta ställer LaConte en djupgrön vision av praktiska handlingar som är nödvändiga för överlevnad på lång sikt. I grunden handlar det om att det mänskliga samhället måste leva inom ramarna för jordens tillgångar. Det kan ske genom att lyda Livets regler och anta ett livssätt som efterliknar Livets sätt. I denna process är nycklarna krympning, differentiering och lokalisering av ekonomin plus det som LaConte kallar ekologisk demokrati, organisk demokrati eller biokrati, alltså en demokrati där medborgarbegrepp och juridik utsträcks till att omfatta också andra arter, livsformer och hela ekosystem, som människan då bygger partnerskap med. Organisk demokrati beskrivs som något som vi gör tillsammans.
LaConte gör en grundlig genomgång av hur Livet utvecklat den organiska demokratin från de allra första samhällena av encelliga bakterier. Grundbulten i denna organiska demokrati som genomsyrar alla naturliga samhällen och livsformer är ömsesidighet, samarbete, ett ständigt cykliskt samspel, en ständigt pågående förhandling, inom och mellan arter, inom och mellan samhällen och ekosystem. Denna organiska demokrati, som vi människor alltså bör efterlikna, kännetecknas av sådant som jämlik och snabb tillgång till information för alla medlemmar liksom gemensamt beslutsfattande i en process som kan beskrivas som kollektiv intelligens.
För oss människor gäller det enligt LaConte att skapa kluster, koalitioner och nätverk av regionalt och ömsesidigt beroende ekologiska samhällen som bygger på lokala resurser, lokalt arbete och förnybar energi. Det handlar om samhällen som håller sig inom de gränser som ekosystemet sätter och som är vad hon kallar biocentriska. Där kan vi människor organisera och styra oss själva enligt livets organiskt demokratiska modell för att kunna ta itu med den nödvändiga krympningen av befolkning, konsumtion, produktion och (inte minst) förväntningar – helt enkelt för att det är nödvändigt. Vi måste leva våra platser och inte av våra platser och bädda in oss i dem och deras ekosystem, skriver LaConte.
Detta är ett sätt att försöka bygga en ny värld underifrån, under maktens radar. Vi kan separera från de sittande regeringarna och bygga icke-officiella styrelseformer, skriver LaConte som här resonerar djuplodande om lokala och regionala valutor, om energilösningar och om nya definitioner av medborgarskap och lagar bland mycket annat. Hon ger ett antal exempel på olika lokala och regionala pågående initiativ, framför allt i USA, som hon menar visar att en omställning både är möjlig och i vardande. Även om LaConte betonar att hennes metoder är konstruktiva och bygger på samarbete, icke-konfrontation och icke-våld utesluter hon inte att den djupgröna rörelsen i vissa lägen kanske också måste ta till sabotage, olydnad och till och med väpnat motstånd.
Life Rules är en oerhört rik bok, om än lite tjatig och lite naiv i sina förväntningar på ett djupgrönt samhälle. Antagligen underskattar LaConte också maktens motstånd mot försöken till djup samhällsomvandling men hon har rätt i sin grundhållning: Det finns ett liv bortom låtsaspengar och fossila bränslen.

fredag 16 september 2011

Kapitalet som Gud (3) – Om Karl Marx och Sitting Bull

Tillväxt, arbete, konsumtion är industricivilisationens berättelse om meningen med livet. Det duger inte för att lindra den existentiella ångest som människan alltid burit med sig. Däremot fungerar denna ångest som drivkraft för Tillväxten, bl a genom att människor försöker döva den existentiella ångesten genom att ”arbeta” och genom att ”konsumera” – varor, tjänster, resor, människor, ”kultur” etc. Men redan Sigmund Freud förstod att vantrivseln (egentligen obehaget) sitter i själva kulturen, ja konstituerar själva kulturen. Och långt tidigare hade Karl Marx analyserat alienationen i det kapitalistiska produktionssystemet, först och främst den alienation som människan upplever i lönearbetet. Själva arbetets natur skapar en klyvnad mellan den arbetande och själva verksamheten, mellan den arbetande och produkten. Enligt Marx kan denna klyvnad upphävas först när ägandet till produktionsmedlen blir allmänt och gemensamt och när produktionen syftar till att tillfredsställa allmänna, gemensamma behov, och inte primärt till att få kapitalet att växa och produktionsmedlens ägare att bli rikare.
Men den existentiella ångesten är äldre än det kapitalistiska produktionssystemet och går betydligt djupare. Den har med själva vår existens som människor att göra och är säkert jämngammal med vår egen art Homo sapiens. Under tusentals år utvecklade människor olika kreativa lösningar för att lindra den existentiella klyvnaden i känslan av att vara avskild/åtskild från allt det övriga i skapelsen. Det handlar om metoder för att såväl tillfälligt som mer permanent överbrygga känslan av existentiell ensamhet och fruktan för Tomheten, som vi fötts ur och snart ska återgå till. Jag tänker på ceremonier av olika slag som går ut på att betona och uppleva samhörigheten med allt annat. Jag tänker på shamanens arbete med extas, själsresor, kraftdjur och andehjälpare. Jag tänker på utesittning och andra meditativa metoder för att uppleva enhet med allt annat och få del av landskapets och det osynligas inbyggda kunskap och kraft.
Avsikten med alla dessa och liknande metoder var/är att återskapa balans mellan människan och den övriga skapelsen så att hon kan komma överens med världen och vandra i skönhet. Den gemensamma nämnaren i dessa metoder är begreppet ömsesidighet. Allt är ett och hänger samman med allt annat i ett ömsesidigt beroende. Ömsesidighet innebär gemenskap – gemenskap med andra människor och arter, gemenskap med Moder Jord och alla hennes manifestationer i landskap och vädersystem, gemenskap med det osynliga, med den andliga dimensionen/essensen i allt som existerar.
Industricivilisationens berättelse om tillväxt, arbete och konsumtion går på tvärs mot dessa ömsesidighetsövningar och förstärker därigenom den existentiella ångesten. Människan betraktas i denna berättelse inte som en del av något annat utan som en fri och fristående enhet – en fristående produktions- och konsumtionsenhet. I centrum för berättelsen står JAG och inte VI. Eller som en traditionell navajo beskriver skillnaden mellan västerländsk och traditionell filosofi: ”Västerländsk filosofi är jag, jag, jag (me, me, me) medan urfilosofi är vi, oss, vårt (we, us, ours). Det västerländska tänkandet utgår från jaget medan urfilosofin i vi-et innefattar jaget, alla släktingar, djuren, växterna, jorden, luften, vattnet, allt. Den står för en holistisk förståelse av världen”.
I traditionella kulturer bearbetar man existentiell ångest med ceremonier för att skapa harmoni och balans, för att påminna om ömsesidigheten i existensen. I industricivilisationen sjukdomsstämplar man existentiell ångest som diagnostiseras och medicineras till läkemedelsindustrins fromma. Bara i Sverige använder ungefär en halv miljon människor antidepressiva preparat – långvarigt!
Jag ser ömsesidighetsfrämjande metoder som ett sätt att förbereda sig för industricivilisationens implosion. Om man vet att allt är ett och att man hänger samman med allt annat i en kosmisk väv behöver man inte vara så ängslig inför denna implosion. Den kommer förvisso att innebära mängder av problem som kommer att behöva en lång och säkerligen svår övergångsperiod innan något nytt och bättre, förhoppningsvis, utkristalliserar sig. Även vi som är civilisationskritiska lever ju i och av civilisationen och kan inte hoppa av, men vi kan redan nu inleda en process av att komma överens med världen och beväpna oss med kunskap. Framtidens samhälle blir definitivt ett kunskapssamhälle, men inte på det vis som makten använder denna term idag. Det handlar om praktisk kunskap, handfast kunskap om hur vi ska kunna leva i ett uthålligt samhälle. Det handlar om att odla sin mat (inte minst inne i städerna), att ordna rent vatten, lösa avloppsfrågor, omvandla avfall till näring för Moder Jord, väva tyger, sy kläder, lappa och laga, återanvända industricivilisationens skrot som råvaror, bygga energisnåla bostäder, bota och föda utan droger, producera och använda elektricitet utan att skada Moder Jord, skapa uthålliga system av energisnåla transporter med hjälp av förnybar energi (allt kanske inte behöver gå med häst och vagn?), hitta nya vägar att kommunicera och lagra information för perioden efter internet och mycket, mycket annat. Det finns hur många kreativa behov som helst och processen borde ha börjat redan igår.
Men processen att underifrån skapa det nya måste kombineras med en process av motstånd mot olika former av våld och förstörelse som hotar livet och Moder Jord och som försvårar en omvandling till ett samhälle i balans med naturen. Även här finns ett överflöd av uppgifter, t ex att få stopp på uranbrytning och kärnkraft, att avveckla industrijordbruket och därmed den pågående utarmningen av de odlingsbara jordarna och övergödningen av hav och vattendrag, att stoppa skogsbrukets industriella förödelse av skogar och våtmarker, att stödja projekt med skogsplantering, att skydda utrotningshotade arter av växter och djur, att stödja urfolkens kamp för att leva på traditionellt sätt i sina traditionella områden etc.
Båda dessa processer – att skaffa kunskap för ett nytt och förhoppningsvis enklare sätt att leva och att motverka förstörelse på och av Moder Jord – är i sig kreativa sätt att bearbeta sin existentiella ångest. I synnerhet om de kombineras med ömsesidighetsfrämjande metoder från traditionell andlighet. För mig är detta ett sätt att viga samman inflytanden från två av mina inspiratörer – Karl Marx och Sitting Bull (Thathanka Iyotake). De var samtida och ibland leker jag med tanken på hur ett samtal mellan dessa intellektuella giganter skulle ha kunnat gestalta sig. Det hade hur som helst säkert präglats av mångfald i infallsvinklar. Mångfald är Moder Jords spontana sätt att formge livet och mångfald måste också prägla ett samhälle som frigör sig från Kapitalets Gud.

tisdag 13 september 2011

Kapitalet som Gud (2) – Om illusioner och uppror

Du skall inga andra gudar hava jämte mig. Denna lutherska tolkning av det första kristna budordet gäller även i dagens industricivilisation där ”jaget” i budordet är Kapitalet eller dess manifestation som Kapitalackumulation eller i vardagligt tal Tillväxten. I detta budord ligger implicit följande order: Arbeta! Konsumera!
Precis som Karl Marx för 150 år sedan lyckades avtäcka och beskriva det som verkligen sker i det som synes ske måste vi idag se genom de illusioner, det skådespel, som döljer de verkliga processerna. En sådan illusion är att pengar är levande och skapar nya pengar genom skickliga ”placeringar”, som i själva verket handlar om digitala förflyttningar av fiktiva ”värden” utan någon direkt koppling till produktion av varor eller nyttigheter. Nya pengar skapas kontinuerligt genom nya lån och uppfinnandet av nya finansiella instrument – allt i den heliga tillväxtens namn.
En annan illusion går i Sverige under namnet ”arbetslinjen”. Den skapar en bild av att alla möjliga sorters verksamhet på det som kallas ”arbetsplatser” är nyttiga eller nödvändiga och skapar ”värde” som till viss del betalas tillbaka till den verksamma som ”lön”. Det är otvivelaktigt så att de flesta människor som befinner sig på en ”arbetsplats” 30-40 timmar per vecka är aktiva och bedriver någon sorts verksamhet, men det är inte detsamma som att de arbetar och skapar reella värden eller att verksamheten är nödvändig. Verksamheten handlar ofta om att organisera och administrera den egna institutionens eller företagets verksamhet eller utföra mer eller mindre fiktiva uppgifter åt andra institutioner och företag. Det kan t ex handla om så kallad konsultverksamhet, pr, reklam och annan medieverksamhet, eller kommunikation som det heter idag, eller något som har med begreppet ”human resources” att göra. Många som har försökt förklara för sina barn vad sådana här ”arbeten” går ut på märker (om de är ärliga) att de egentligen inte går ut på någonting – utom att få en ”lön” så att man kan överleva i civilisationens komplexa samhällsmaskin. Industricivilisationen har utvecklats till en oerhört komplex global företeelse och precis som tidigare civilisationer kommer den att implodera under sin egen komplexitet.
Ett samhälle som har som övergripande berättelse att skapa ”värde” och ”tillväxt” genom att ”arbeta” och ”konsumera” är ett påvert samhälle utan andligt och filosofiskt djup. När Tillväxten inte sker på jämställda villkor mellan de som äger och inte äger produktionsmedel bygger den in oförsonliga motsättningar som hotar att spränga systemet. Det såg också Karl Marx men eftersom hans tänkande inte förmådde spränga sin västerländska tvångströja såg han revolutionen och det klasslösa samhället som en förutsägbar och nödvändig konsekvens av dessa inbyggda motsättningar. Men faktum är att vi idag omöjligt kan säga vad industricivilisationens implosion kommer att leda till. Vi kan säga att den måste ersättas/omvandlas med/till ett samhälle i långsiktig harmoni och balans med Moder Jord, men vi vet ju inte alls om så kan ske, eller vilka krafter som kan åstadkomma detta.
Dyrkandet av Tillväxten skapar ökande klyftor mellan klasser, stater och arter på ett så uppenbart orättfärdigt sätt att det bäddar för uppror i stor skala. Men vilken sorts uppror? Arbetarklassens? Multitudens? De ”illegala” migranternas? Minoriteternas? Urfolkens? De utrotningshotade djurens? Bakteriernas och virusens? Moder Jords? Kanske många av dessa eller alla samtidigt? Traditionella ursprungsamerikaner talar t ex om att Moder Jords uppror redan pågår i form av extrema väderhändelser, jordbävningar, tsunamis och epidemier. Årets olika arabiska uppror och sommarens upplopp i London visar att upplopp och revolter idag (liksom förr) kan locka fram mycket destruktiva processer och även i sig själva ha fula trynen. Revolutioner och uppror är bara vackra i revolutionsromantikernas fantasier. Redan en så gammal ärrad revolutionär som Mao Zedong påpekade för snart 100 år sedan att en revolution aldrig kan vara förfinad som en middagsbjudning. Och som Gil Scott-Heron, salig i åminnelse, konstaterade 1970 så kommer revolutionen inte heller att sändas i tv (the revolution will not be televised). Med det menade han att den verkliga revolutionen, den som äger rum i människors medvetande, det som gör att de är beredda att ta steget in i en revolutionär transformation av sig själva och av världen inte är möjlig att sända i tv eftersom den är en inre process. Medierna skildrar på sin höjd vissa manifestationer av revolutionen – som massmöten, förstörelse, plundring och våld på gatorna – men inte själva revolutionen. Revolutionen sker ”under” eller ”bortom” eller ”före” det som synes ske och medierna är en del av civilisationen, en del av det synsätt som konstituerar systemet med Kapitalet som Gud. Därför skildrar de mestadels bara det som synes ske.
Att industricivilisationen så småningom imploderar under sin egen komplexitet och till följd av de skador den orsakar Moder Jord är en process som kommer att öppna möjligheter för att ett nedskalat och rättskalat (downsized and rightsized) samhälle ska kunna växa fram – och det kommer i så fall att växa fram underifrån, inte som ett påbud från makten eller Kapitalets prästerskap. I nästa avsnitt av denna textserie (den sista) ska jag peka på några kreativa sätt att förhålla sig för att lindra den existentiella ångest som fördjupas i och av industricivilisationen och några handlingsvägar som kan ha betydelse för framtiden.

lördag 10 september 2011

Kapitalet som Gud (1) - Om fetischer och teckentydning

Vad Karl Marx en gång försökte göra i sina analyser av den kapitalistiska ekonomin var att beskriva det som verkligen sker i det som synes ske. Det som på ytan förefaller vara ett jämlikt och ”rättvist” utbyte mellan köpare och säljare, mellan arbetare och kapitalägare är i själva verket ett parasitärt förhållande mellan den som äger och den som inte äger. Alla utbyten överför värde från den ena till den andra parten – i kapitalismen från den egendomslöse, som egentligen bara har sin arbetskraft att sälja, till den som äger produktionsmedlen och berikas av varje transaktion.
Marx gav sig också på att analysera begreppet pengar - som många tror är något som arbetar och skapar värde i sig – och betecknade träffsäkert pengar som en fetisch. Slår man upp ordet fetisch i Svenska Akademiens ordlista får man följande förklaring: ”föremål som tros ha magisk kraft; föremål för överdriven beundran eller sexuell fixering”. Stämmer ganska väl överens med hur pengar betraktas i industricivilisationen. Sedan Marx’ dagar har kapitalismen utvecklat en del nya drag, som dock inte kullkastar Marx grundanalys av att arbetet är det enda som skapar värde och att driften att skapa ständigt större mervärde är själva motorn i den kapitalistiska ekonomin. Det nya är t ex finanskapitalets frikoppling från den reella ekonomin där ”värden” av astronomiska tal ”skapas” genom så kallade ”finansiella transaktioner” i stället för som förr genom produktion av varor. Detta om något är ett uttryck för pengarnas fetischkaraktär. Pengarna tycks ha magisk kraft och ständigt nyskapa sig själva genom skickliga ”placeringar”. I själva verket handlar det om att nya pengar skapas genom ständigt nya lån som ges ut av banker, finansinstitut och centralbanker – lån som uppgår till betydligt större belopp än summan av de handfasta produkterna. Låtsaspengar, funny money, kallas detta träffsäkert av en del civilisationskritiker.
Men frågan är om man inte rent av skulle beteckna själva kapitalackumulationen, ja hela kapitalet, som en fetisch ”som tros ha magisk kraft” – t ex när det gäller att lösa den olösliga ekvationen med en ekonomi i ständig ”tillväxt” på ett jordklot som faktiskt är ändligt. Kanske skulle man kunna jämföra industricivilisationens syn på kapitalet och kapitalackumulationen med tidigare civilisationers syn på Gud. Kapitalet som Gud och ekonomkåren som dess prästerskap – ett prästerskap som försöker tyda kapitalets/marknadens/konjunkturens vägar och irrvägar, men väldigt ofta går bet. Förr sa det kristna prästerskapet att ”Guds vägar är outgrundliga”. Idag talar vår finansminister om en internationell skuldstorm vars risker ”är svåra att bedöma” och att ”marknader fungerar ju inte alltid helt rationellt”.
Man skulle kunna jämföra dagens ekonomiska teckentydare med tidigare civilisationers uttolkare av ”gudomliga” tecken. De kunde studera och diskutera himlakroppars rörelser eller ovanliga händelser i naturen och ur dem försöka utröna eventuella samband med händelser i staten eller ekonomin och möjliga handlingsvägar. Våra dagars teckentydare sitter dagarna i ända och stirrar på ständigt föränderliga siffror och diagram på dataskärmar för att kunna dra liknande slutsatser.
Teckentydarna har alltid varit betalade av och lierade med makten och därför har tecknen alltid tolkats till maktens fördel och undersåtarnas nackdel. De ”offer” som krävts för att lösa problem och återställa balans har alltid lagts på undersåtarna – eller möjligen ”de andra”, dvs andra stater eller folk. Det kan gälla allt från aztekernas offrande av levande människohjärtan för solens fortlevnad, via den katolska kyrkans avlatsbrev till USA-imperiets permanenta krigföring och dagens ekonomiska stimulans- och nedskärningsförslag. Påbuden kommer uppifrån och riktar sig nedåt. De kommer från Gud eller Guds ställföreträdare, från Kapitalet eller dess alias Tillväxten eller dess mänskliga ställföreträdare i gestalt av regeringar, finansinstitut och överstatliga organ som Internationella valutafonden, Europeiska centralbanken och EU-kommissionen – när så är nödvändigt dessutom uppbackade av våld och militära styrkor. Kravet mot ”dem därnere” är samma nu som då – mästerligt sammanfattat i en Joe Hill-sång som ”bed och slit, gnag din bit, du får smör ovanför när du dör”.
Nästa text i denna serie handlar om Kapitalets illusioner och om de uppror som kan växa fram ur systemets inneboende motsättningar.