Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Denna blogg söker realisera den gamla nordiska definitionen av begreppet visdom som insikt i världen och i det fördolda.

fredag 26 oktober 2012

Oumbärlig analys av eurokrisen

Den europeiska valutaunionen kan vara det dyrbaraste ekonomisk-politiska experimentet i modern tid. Slutresultatet blir förmodligen att valutaunionen kollapsar eller att bara en liten kärna blir kvar. Det är några av de bistra slutsatserna i ekonomen Stefan de Vylders nya bok Eurokrisen (Ordfront 2012). Boken är en imponerande djupanalys av eurons historia, inneboende problem, taffliga krishantering och dystra framtidsutsikter och under läsningen får läsaren sig till livs en gedigen genomgång av företeelser som budgetunderskott, växelkurser och valutaunioner, penningpolitik och finanspolitik, bankunion och finanspakt, den nya ekonomiska världsordningen och en del annan nationalekonomisk grundkunskap. Bra gjort av de Vylder att få in allt detta på 180 sidor.
Författaren var inför den svenska folkomröstningen om euron 2003 aktiv på nej-sidan så han skulle ju skadeglatt kunna utropa; vad var det jag sa, om den kris som nu skakar eurozonen. Men de Vylder är mer bekymrad än skadeglad. Han ser framför sig en stor risk för oordnad upplösning av euron med oöverblickbara konsekvenser för EU-ländernas medborgare. En ordnad upplösning vore förstås bättre, men en sådan förefaller inte särskilt trolig, med tanke på hur de högsta EU-ledarna har hanterat krisen hittills.
Ett försök till kort sammanfattning av de Vylders analys; skuldkrisen som drabbat framför allt EU:s medelhavsländer är i huvudsak en fortsättning på 2008 års finanskris; de stora budgetunderskotten är en följd av krisen snarare än dess orsak; krishanteringen med drakonisk åtstramningspolitik har i själva verket förvärrat problemen och dessutom skärpt de obalanser och motsättningar som fanns inbyggda i euron redan från start. Det handlar om strukturella problem, enorma skillnader i internationell konkurrenskraft mellan eurons medlemsländer som eurons skapare mer eller mindre medvetet valde att bortse ifrån eller hoppades att euron skulle överbrygga. Det gick bra ett tag, i ekonomisk medvind, men finanskrisen blottlade med knivskarp precision att euron hade blåst upp ekonomiska bubblor (t ex fastighetsbubblor i Spanien och Irland), försämrat enskilda länders internationella konkurrenskraft (typ Grekland och Italien) och förstärkt obalanserna inom EMU mellan starka och svaga medlemmar.
De så kallade krispaketen med lån och andra stödåtgärder har förvärrat problemen, menar de Vylder i likhet med många andra ekonomer. Vinnare är banker, försäkringsbolag, fonder och privatpersoner som har tjänat på krislånen och olika former av spekulation med statsobligationer. Förlorare är de vanliga medborgarna och de många småföretagarna i länder som Grekland, Portugal och Spanien. (Hur de drakoniska sparåtgärderna slår behandlas mer utförligt av Björn Elmbrant i hans böcker om eurokrisen; Europas stålbad och Det skulle bli så bra.) Länder med massarbetslöshet och tomma fabriker, butiker och turisthotell lever inte över utan långt under sina tillgångar, betonar de Vylder, som betecknar krispaketen som såpa på ett sluttande plan.
Vad förordar de Vylder själv då? Ja, han menar ju att euron aldrig skulle ha sjösatts, men när den nu ändå fanns så hade det bästa varit att upplösa valutaunionen när krisen började bli akut, det näst bästa hade varit att låta Grekland lämna euron i början av 2010. Hur som helst måste en förnuftig krishantering ha skuldavskrivning som ett helt centralt tema och för de krisdrabbade länderna skulle det vara lättare att ta sig ur krisen om de träder ut ur valutaunionen, inför egen valuta och egen räntepolitik. Bland de högsta ansvariga inom EU verkar man snarare tro att ännu mer EU, ännu mer överstatlighet med så kallad bankunion och alltmer gemensam finanspolitik är lösningen. Det är en linje som har allt mindre stöd hos EU-medborgarna och som underminerar den europeiska demokratin. (Just den aspekten i eurokrisen utreds mer djupgående av Elmbrant i Det skulle bli så bra.) Frågan om huruvida euron får ett fasansfullt slut eller är en fasa utan slut får inget definitivt svar i de Vylders bok – svaret kommer i en verklighet nära oss inom en inte alltför avlägsen framtid.
Till skillnad från många andra euroanalytiker försöker de Vylder sätta in krisen i ett större globalt perspektiv där han menar att krisen i Europa är ett av många uttryck för att vi går mot en helt ny ekonomisk världsordning där Europas och USA:s dominans minskar i allt snabbare takt. Jag skulle ha önskat ännu mer av den sortens analys i denna för övrigt utmärkta bok. Är det inte så att krisen i Europa också är ett uttryck för att den globala kapitalismen håller på att uttömma sina möjligheter att växa över huvud taget; att den har slagit i den så kallade resursväggen som Björn Forsberg skriver om i Omställningens tid; och att vi nått tillväxtens slut som Richard Heinberg menar i The End of Growth?

tisdag 16 oktober 2012

Att gå med morfar


”Källan till visdom är våra äldsta. Visdomen finns tillgänglig om vi vänder oss till dem, så det vore en mycket vis sak att göra.” Så avslutar Joseph M Marshall III med mild röst den cd som medföljer hans bok Walking with Grandfather – The Wisdom of Lakota Elders (Sounds True 2005). Detta är, som han själv säger, en bok om identitet och visdom. Den är till synes enkel och rymmer ett antal berättelser som Joseph fått från sin morfar Albert som han växte upp hos på Rosebud-reservatet i South Dakota. Morfar tog ofta med den unge Joseph på walkabouts i naturen som ett sätt att skola in gossen i lakotakulturen och lakotasättet att tänka.
Fram till han var åtta år och började skolan talade – och tänkte – Joseph enbart lakota. Han har sedermera gjort sig känd som historiker och författare till flera böcker om lakotas och deras mest mytomspunne hjälte Crazy Horse. För mig var läsningen av Walking with Grandfather min första kontakt med Joseph M Marshall III men jag räknar med att snart återkomma med texter om hans andra böcker. Han har ett till synes enkelt sätt att berätta historier men i och under denna enkelhet ryms en djup dimension av uråldrig visdom. Därför bör man läsa Marshall med långsam, eftertänksam, ja meditativ läsart.
Han är själv numera en elder även om han understryker att han inte har hunnit bli vis ännu, fastän han strävar ditåt. Vår resa mot visdom börjar i ögonblicket när vi föds, skriver Marshall. Visdom är en resa som aldrig tar slut, den är livets gåva. Allt som har hänt oss och händer oss är livets sätt att ge oss visdom. När vi kan betrakta oss själva och handla utan arrogans kan vi bli visa.
Marshall ger inte läsaren några detaljer om de gamla lakotaceremonierna även om man förstår att de bör ha genomsyrat morföräldrarnas liv. I stället berättar han lågmält om att hitta sin lakotaidentitet i en modern värld och om lakotasättet att tänka.
”I cirkeln finns inget först eller sist, inget högre eller lägre. Många urkulturer, lakota inräknad, accepterade verkligheten att alla livsformer har en plats i den cirkeln. Därför är ingen eller inget först eller sist. Ingen eller inget är högre eller lägre än någon annan livsform. För att ytterligare bekräfta denna verklighet är liv och död de ovedersägliga utjämnarna.”
Och boken är en hyllning till mor- och farföräldrar och elders överallt, som Marshall skriver på försättsbladet.
”Utvecklingen av tekniken är ingen automatisk bekräftelse på att vi, som människor, också har blivit visare. Vi är visare bara om vi förstår att det förflutna inte är passé. Vi är visare bara om vi förstår att våra förfäders redskap och kunskap är grunden för vår utveckling. Den insikten gör det möjligt för oss att återknyta till vårt förflutna, vår historia, och hindra oss från att bli förblindade av den moderna versionen av oss själva.”
I dagens värld är det inte självklart att morfar eller farfar representerar visdom, tänker jag. Och så tänker också den tyske historikern Moritz Pfeiffer som lyssnade till sin farfar yrkesofficerens berättelser om hans upplevelser i andra världskriget och slogs av farfaderns brist på självkritik, moraliskt omdöme och empati med nazismens offer. Han tog sig före att jämföra farfars berättelser med de historiska fakta han kunde få fram och tvingades konstatera att diskrepansen var stor. Resultatet blev boken Mein Grossvater im Krieg 1939-1945 (Min farfar i kriget 1939-1945). Pfeiffer menar att många unga och medelålders tyskar borde ställa frågan om vad farfar och morfar verkligen gjorde i kriget - detta för att kunna gå till botten med nazismuppgörelsen. Det skulle kunna vara ett sätt att omvandla erfarenheterna från andra världskrigets barbari till en källa till visdom.
Moritz Pfeiffers bok har rönt stor uppmärksamhet i Tyskland men när han rest runt och hållit föredrag om boken har publiken mestadels bestått av personer på mellan 50 och 70 år. De är barnen till andra världskrigets soldater som möttes av tigande och tystnad om de vågade fråga om nazismen och kriget. Deras kunskapstörst är stor. Barnbarnen däremot har under de senaste decennierna mer eller mindre översköljts av information om nazitiden och många av dem uppfattar alltihop som en ganska abstrakt historia. Kunskapen tycks för dem sakna konkret relevans i dagens värld. Pfeiffer beklagar detta och jag instämmer. Hur vi än vrider och vänder på det är vi våra far- och morföräldrars barnbarn och vi bär inte bara på deras genetiska arv utan även deras kulturella, sociala, mentala och andliga arv. Och vi är mer lika dem än vi tror. Bara om vi verkligen tar del av deras öden och berättelser, och deras förfäders öden och berättelser, kan vi utveckla någon djupare grad av självinsikt, som ju är en förutsättning för visdom. Eller hur?

lördag 6 oktober 2012

Kan barbari någonsin sonas?


Topographie des Terrors i Berlin.

Sedan slutet av 1960-talet har jag då och då besökt Berlin – mitt senaste besök i början på oktober 2012 var det nionde i ordningen. Ni som är bekanta med utharkens runsystem vet att runa nummer nio – naud – är nornornas och nödvändighetens runa. Och så kan man kanske sammanfatta avsikten med detta besök; det var nödvändigt (för mig) och det handlade om hur tyska erfarenheter ska kunna infogas och balanseras i det stora kosmiska kretsloppet.
Med begreppet ”tyska erfarenheter” syftar jag främst på spåren av 1900-talets brutala historia som återfinns överallt i den tyska huvudstaden och dess omgivningar. Första världskriget, krossad revolution, kapitalistisk depression, nazistisk terror och maktövertagande, Förintelsen och andra världskriget, delningen och Berlinmuren, implosionen av Sovjetimperiet och murens fall samt vrålkommersialismens omdaning av det återförenade Berlin.
Berlin (och Tyskland) är lite som USA – här kan man hitta allt från högt till lågt, från briljant till vulgärt, från insikt till fördomsfull okunskap. Det som de senaste åren har intresserat mig mest är frågan om hur den nazistiska rörelsen kunde växa fram och förvandlas från en liten skränande och våldsam gatupöbel till en monstruös stat som lade stora delar av Europa i aska och ruiner och fabriksmässigt mördade miljontals människor. Sent omsider, sisådär 50 år efter andra världskrigets slut, har många viktiga initiativ till tysk självprövning tagits. Runt om i landet finns de så kallade Gedenkstätten, alltså minnesplatser över de nazistiska brotten i koncentrationsläger och liknande. I Berlin byggdes i slutet av 1990-talet det stora monumentet över Förintelsen i det tidigare ingenmanslandet mellan öst och väst strax intill Riksdagshuset och Potsdamer Platz, där den globaliserade kapitalismens storaktörer numera verkar ha fått fria händer vad gäller arkitektur och verksamhet. Och på kort gångavstånd finns det imponerande museet Topographie des Terrors som byggts ur ruinerna av det som under nazitiden var Förintelsens hjärntrust; här hade SS, SD och Gestapo sina högkvarter, här satt Himmler och Heydrich bakom sina skrivbord och planerade massmorden på judar, kommunister, socialdemokrater, zigenare och homosexuella, ja på alla som var emot det nazistiska projektet. Museet började i blygsam skala som en liten utomhusutställning 1989 och det var först 2010 som själva museibyggnaden var färdig. Museiområdet är delvis avgränsat av en del av Berlinmuren och strax intill ligger Görings jättelika flygvapenministerium som klarade sig undan de allierades bombningar och där numera det tyska finansdepartementet (!) håller till.
Museet Terrorns topografi är ett dokumentationscentrum som är tänkt att fungera som en dynamisk kunskaps- och erfarenhetsöverförare till uppväxande och kommande tyska generationer. Så här gick det till när nazi-barbariet växte fram och efterhand kom att få aktivt eller passivt stöd från en majoritet av det tyska folket; så här utövades terrorn mot oliktänkande och grupper som utdefinierades ur ”folkgemenskapen”; så här blev resultatet för Tyskland och den övriga världen. Jag blir imponerad av hur djupt utställningen borrar i det tyska barbariets förutsättningar (såväl organisatoriskt som kulturellt och mentalt) och ingen som tar del av den kan lämna den utan att vara djupt berörd och bedrövad. Det kunde hända i Tyskland för inte så länge sedan, liknande processer har hänt på många håll senare och pågår fortfarande runt om i världen. Alla borde analysera hur och varför och fundera över sin egen roll i världen – såväl aktiv som passiv. Utställningens rika bildmaterial finns samlat i en utmärkt bok tillsammans med några analyserande texter, på 432 sidor och drygt 1,5 kilo.
En annan mörkrets plats som känns viktig att besöka är den stora villa vid Wannsee, mellan Berlin och Potsdam, där den så kallade Wannseekonferensen ägde rum den 20 januari 1942. Där diskuterades och beslutades om hur Förintelsen, ”judefrågans slutgiltiga lösning” skulle genomföras praktiskt-administrativt. Deltagare var tjänstemän på mycket hög nivå under ledning av Reinhard Heydrich, chefen för Reichssicherheitshauptamt, och protokollfört av Adolf Eichmann. Wannseeutställningen borrar i samma frågor som Topographie des Terrors men är förstås koncentrerad till en mindre yta och är något mer fokuserad på naziterrorns offer än på dess hjärntrust. Det är en mycket speciell känsla att sitta i samma rum som de 15 toppnazisterna en gång gjorde när de på typisk byråkrattyska fattade ”administrativa” beslut som kom att betyda lidande och undergång för miljontals människor. Den förtvivlan och ångest som kan överväldiga i denna situation måste man konfrontera för att kunna vända till motstånd och kreativt handlande.
Som jag definierar begreppet ”tiden” så finns ingen egentlig skillnad mellan dåtid, nutid och framtid. Allt är oupplösligt förenat i en all-tid där det som hänt fortfarande händer. Mötet i Wannseevillan pågår fortfarande, Heinrich Himmler fattar fortfarande beslut om massmord bakom sitt skrivbord där nu Topographie des Terrors ligger. Förintelsen pågår fortfarande. Vad vi som lever idag kan göra är att försöka medverka till att balansera dessa platser som haft så mycket övermått av destruktiva krafter genom att be böner, sjunga helande sånger och runor och dansa in balanserande energier. Minst lika viktigt är att vi också granskar våra egna liv och våra egna samhällen när det gäller synen på ”de andra” och hur vi har ”rätt” att hantera dem. Med ”de andra” menar jag här inte bara andra människor utan minst lika mycket andra arter och existensformer – djur, växter, vatten, luft, vädersystem och i förlängningen hela Moder Jord. Där genomför industricivilisationen just nu en annan sorts förintelse.
Till sist ändå heder åt de många tyskar som i många år kämpat för att bygga upp dessa minnes- och läroplatser över den egna kulturens missdåd. Det har tagit lång tid kan man tycka men Tyskland har ändå nått betydligt längre i sin självrannsakan än andra stater som gjort sig skyldiga till folkmord av olika slag. I många fler huvudstäder borde det byggas museer över den egna statens terror och övergrepp mot såväl urbefolkningar som det egna folket, t ex i Washington (om folkmordet på de amerikanska urfolken), London (om den brittiska kolonialismens härjningar), Madrid (om förstörelsen av högkulturerna i Mellan- och Sydamerika), Moskva (om Stalinterrorn), Peking (om de statliga övergreppen under Stora språnget och kulturrevolutionen och i Tibet) och Phnom Penh (om röda khmerernas terrorvälde). Läsarna kan säkert tänka ut ännu flera platser lämpliga för museer över terrorns topografi. Folkmord kan aldrig sonas, men man kan belysa dem och deras orsaker och lära sig leva med och utifrån erfarenheterna, vilket kan göra världen till en något bättre plats att leva på.
Här hölls Wannseekonferensen 20 januari 1942.