Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Denna blogg söker realisera den gamla nordiska definitionen av begreppet visdom som insikt i världen och i det fördolda.

måndag 30 januari 2012

Att finna drömtidsaspekten

Drömtiden är en beteckning som handlar om såväl tid som plats och process. En motsvarighet är Castanedas ”den icke-ordinära verkligheten” eller det traditionella nordiska begreppet ”det fördolda”. Shamaner hämtar kraft, kunskap och inspiration från Drömtiden och i nyshamanska sammanhang talar man om under- och övervärldsresor, kraftdjur, andehjälpare och liknande. Jag föredrar numera i stället att tala om att ta del av Drömtidens resurser. De saknar gestalt i vår mening och att kalla dessa resurser för ”energi”, ”andar” eller ”kraftdjur” förklarar egentligen ingenting. Det handlar mer om tricks för att vårt medvetande ska kunna få grepp om Drömtidens resurser. Jag anser dock att vårt medvetande inte kan ”förstå” och kanske inte ens ”greppa” Drömtidens egenskaper. De ligger bortom språket och även bortom bilderna. Våra ord och våra bilder blir bara en mycket approximativ version av det verkliga.
Det är inte för inte som många ursprungsamerikanska kulturer använder begrepp som Det stora mysteriet eller Det stora mysteriösa om Drömtidens karaktär – begrepp som felaktigt har översatts som t ex Den store anden. En nordisk motsvarighet är Urds väv, den allomfattande kosmiska väv som nornorna väver eller drömmer fram. En annan motsvarighet är Ginnungagap, det omätliga gap/tomrum som fanns ”arla i urtid”, ”i åldrarnas morgon”. Drömtiden är ett mysterium som glider undan när vi försöker greppa det, på liknande sätt som nattens drömmar skingras vid uppvaknandet. Vi kan inte kontrollera skeendet i Drömtiden, men vi kan släppa in Drömtiden i våra liv.
Drömtiden finns närvarande överallt och alltid. Dels som en plats eller snarare dimension som omfattar det synliga kosmos och mycket därtill. Den ordinära verkligheten finns som en särskild dimension eller sfär inuti Drömtiden. Dels är den en tid för allt – det som vi kallar dåtid, nutid och framtid – och vi skulle kunna kalla den för en all-tid. Allt sker nu, samtidigt och överallt. Drömtiden är också en process, Drömmandet, som drömmer fram hela kosmos i ett dynamiskt och öppet kretslopp – en spiralrörelse från tomhet via manifestation tillbaka till tomhet osv. Big bang är alltså bara en fas av många i denna spiralrörelse.
Eftersom Drömtiden finns överallt och alltid och befinner sig i en dynamisk rörelse kan vi bli åtkomliga för den genom att vidga vårt medvetande – det som Castaneda kallade att förflytta medvetandets samlingspunkt. När vi vidgar vårt medvetande blir vi varse dimensioner eller aspekter av verkligheten som vi med vardagsmedvetandet inte är medvetna om eller i alla fall inte öppna för. Det vanliga i nyshamanska sammanhang är att man använder en trumma för att vidga sitt medvetande, men det finns mängder av andra traditionella, enklare och mer subtila metoder. En som jag själv använder flitigt är utharken, den nordiska runspiralen. Men man kan, som Castaneda, lära sig att få tillgång till Drömtiden genom en speciell viljeakt, det han kallade intending eller employing intent.
Att på detta sätt få tillgång till Drömtiden, eller göra sig tillgänglig för Drömtiden, kan vara en nog så subtil upplevelse, som är svår att förklara med ord. Men grunden är att man märker en sorts förskjutning i medvetandet och en stark känsla av att man är med i något större, att allt har en annan lyster och ett annat djup än man vanligen upplever. I denna upplevelse ligger också en övertygelse om att man är något mer än man brukar vara och är reellt förbunden med allt annat. Denna övertygelse går långt bortom tänkandet. Det är inte så att man tänker att man är förbunden med eller en del av allt annat. Man vet med hela sin organism att det förhåller sig så.
I allt vi gör, som att laga frukost, gå och handla, ta en löprunda, hugga ved, trösta ett barn, klia en katt, finns en drömtidsaspekt eller drömtidsdimension. Också katten har självklart en drömtidsaspekt och när vi med vårt vidgade medvetande möter katten så umgås vi faktiskt i Drömtiden. Det vet katten också.
I allt vi gör kan vi söka och bli medvetna om drömtidsaspekten. Det är ett sätt att vandra i skönhet och det är ett sätt att verkligen uppleva samhörigheten, ömsesidigheten med allt annat. Man kan sträva efter att låta denna aspekt genomsyra det mesta av vad vi gör. Då närmar vi oss det tillstånd som Castaneda kallade impeccability, en sorts fulländning. Den finns också i den nordiska traditionen, t ex i runa nr sju, wynja, som står för fred, frid, fröjd. Att släppa in drömtidsaspekten i sitt liv innebär inte att fly den ordinära verkligheten och dess problem – tvärtom ser jag det som en förutsättning för att man ska kunna handla rätt. Som en kreativ medaktör till Moder Jord.

lördag 21 januari 2012

”Våra ceremonier håller samman världen”

Runt om i USA och Kanada hålls urgamla kunskaper, traditioner och ceremonier vid liv – framför allt av äldre män och kvinnor, som för det mesta lever under mycket enkla förhållanden i de små enklaver som ursprungsamerikanerna trängts undan till (och som brukar kallas reservat). Dessa ödmjuka män och kvinnor brukar kallas för elders, faith keepers, wisdom keepers, medicine people och liknande och de är för det mesta okända utanför sin egen kultur. Ibland har de en ”titel” på sitt eget språk men ofta kallas de ingenting särskilt, men deras kunskaper är välkända inom den egna regionen och de anlitas av sina medmänniskor för ceremonier, för sjukdomsbot och rådgivning, för att lösa tvister och för att berätta historier och undervisa de unga generationerna.
Att de här människorna och de här kunskaperna över huvud taget har bevarats och fortfarande fungerar som levande traditioner är anmärkningsvärt med tanke på den kolonisation som ursprungsamerikanerna varit utsatta för under 500 år. Även de nu levande visa männen och kvinnorna har upplevt sin beskärda del av kolonisering i form av tvångsförflyttningar och kulturella övergrepp genom missionering och hjärntvätt på internatskolor. Men dessa fantastiska människor har hållit fast vid traditionerna, vid det som de själva kallar de ursprungliga instruktionerna som deras folk fick i tidernas begynnelse. De har all anledning att vara misstänksamma mot vita män och kvinnor som söker upp dem för att få del av deras kunskap och kraft.
Det gäller även upphovsmännen till den utsökta och elegant bildsatta boken Wisdomkeepers: Meetings with Native American Spiritual Elders (Atria Books/Beyond Words 2006). De heter Harvey Arden och Steve Wall och är båda sedan tidigare kända som skribent respektive fotograf för National Geographic. De båda reste under 1980- och 1990-talen runt på indianreservat i Nordamerika och sökte upp äldre traditionsbevarare – inte för att få dem att avslöja andliga och ceremoniella hemligheter utan helt enkelt för att låta dem tala fritt om saker som engagerade dem och som de eventuellt ville att omvärlden skulle ta del av. Arden och Wall möttets ofta av stor misstänksamhet när de väl hittat fram till visdomsbärarnas enkla stugor och de och deras motiv granskades ingående innan några samtal inleddes. Alla vita som någon gång närmat sig traditionella shamaner och medicinmän kan känna igen sig i Ardens och Walls försök, som dock för det mesta så småningom avlöpte lyckosamt. Boken innehåller intervjuer av olika längd med omkring 20 traditionsbärare från så pass skilda kulturer som mohawk, seneca, onondaga, lakota, ute, hopi, seminole och pawnee. En av de mer kända personerna som intervjuas är Oren Lyons, onondaga, som karakteristiskt frågar författarna vad det är som de egentligen vill ha av deras äldste. ”Vi vaktar dem som rent källvatten”. Vill ni ha hemligheter, mysterier? ”Jag kan direkt säga till er att det inte finns några hemligheter. Det finns inget mysterium. Det finns bara sunt förnuft”.
Rätt typiskt är också mötet med ute-indianen Charlie Knight i sydvästra Colorado. De hittar honom i hans lilla husvagn ute i en ödsligt belägen fårhage efter att ha fått en vägbeskrivning av Charlies dotter. Charlies första mening till Arden/Wall är: ”När ska ni ge er av?” Han har annat att göra än att svara på frågor. Han ska upp i bergen och fånga in några tjurar som han ska sälja på kreatursauktion. Vem har sagt att jag är medicinman, frågar Charlie. Nä, ni har fått tag i fel man. ”That’s me, wild bull Charlie – not medicine man Charlie! You fellas got the wrong Charlie!” Naturligtvis är det rätt Charlie de har hittat men han börjar inte berätta förrän de har hjälpt honom med tjurar och får i några dagar. Och då får de bland annat höra hur han fått sina kraftsånger, hur Skaparen i en vision gav honom helande händer och lite om hur han ser på tillvaron i stort.
Buffalo Jim, seminole, som varit verksam som botare i 70 år hälsar författarna med orden: ”Den vite mannen vill alltid veta sådant som han inte kan förstå, sådant som bara kan skada honom. Men om ni vill tala om andra saker än medicin och ceremonier, så är ni välkomna in. Ställ era frågor från hjärtat, så ska jag svara från hjärtat.” När de säger att de inte har några frågor utan att han kan prata om precis vad han själv vill blir Buffalo Jim tyst en stund, sedan säger han eftertänksamt: ”Vi kan tala om fåglar.” Så skrattar han och flaxar med armarna som vingar samtidigt som han berättar om den heliga örnen, som flyger högst och därmed är närmast Skaparen och vars fjädrar har en sådan ceremoniell helighet. På detta respektfulla sätt närmar sig Arden/Wall de äldste och med nödvändighet blir bokens sammanställning av berättelser mångfaldig och komplex.
Mathew King, lakota på Pine Ridge-reservatet, säger direkt till Arden/Wall: ”Jag vet varför ni är här. Den vite mannen kom till det här landet och glömde sina ursprungliga instruktioner. Vi har aldrig glömt våra instruktioner. Så ni är här för att leta efter de instruktioner som ni har tappat bort. Jag kan inte säga vilka de är, men jag kan kanske förklara en del saker. Det är dags att indianerna berättar för världen vad vi vet om naturen och om Gud. Så jag ska berätta för er vad jag vet och vem jag är. Det är bäst att ni lyssnar. Ni har mycket att lära.” Sedan berättar Mathew King delar av sin och lakotas historia, bl a om ceremonipipan som han ärvt efter den legendariske Red Cloud. ”Pipan medlar mellan människan och Gud.” King är en av de mer meddelsamma äldste och eftersom mycket av det han säger uttrycker en gemensam grundsyn hos många ursprungsamerikaner har jag valt ut några korta och belysande citat:
”Vi behöver inte er kyrka. Vi har Black Hills som vår kyrka. Och vi behöver inte er bibel. Vi har vinden och regnet och stjärnorna som vår bibel. Världen är en öppen bibel för oss. Vi indianer har studerat den i miljontals år.” ”När vi behöver visdom går vi upp på berget och talar med Gud.” ”Indiansk religion är lika gammal som Skaparen. I vårt sätt att leva ger de äldste andlig inriktning. Flera tusen års visdom flödar genom deras läppar. Andra vill lära sig vad våra äldste vet. Men man säljer inte sitt folks religion. Våra ceremonier och vår religion är inte till salu.”
Mathew King berättar också, liksom flera andra intervjuade, om dystra framtidsprofetior. Eftersom den vite mannen har stulit och genom sin girighet förstört indianernas land kommer Skaparen att sända förstörelse tillbaka för att skydda och rena Moder Jord. Tecknen är tydliga: vulkanutbrott, jordbävningar, stormar och översvämningar. Kanske kan ni ändra er och lägga om kurs, säger King, men det är inte mycket tid kvar. ”Vi indianer är inte rädda för att dö. Vi är beredda.”
Ord som ofta kommer igen i berättelserna är fred, harmoni, balans och bön. T ex hos Thomas Banyacya, hopi: ”Låt oss leva i fred och harmoni för att hålla landet och allt liv i balans. Bara bön och meditation kan åstadkomma det.” Eller hos Leon Shenandoah, onondaga: ”Vår religion handlar framför allt om att tacka Skaparen. Det är det vi gör när vi ber. Vi ber Honom inte om saker. Vi tackar Honom. Vi tackar Honom för världen och för varje djur och växt i världen. Vi tackar Honom för allt som existerar. Vi ber för harmoni i hela världen. Vi tror att om vi inte gjorde våra ceremonier i Långhuset så skulle världen upphöra. Det är våra ceremonier som håller samman världen.” ”Vi är gjorda av Moder Jord och vi återvänder till Moder Jord. Vi kan inte ’äga’ Moder Jord. Vi är bara besökare här. Vi är Skaparens gäster. Han bjöd in oss att stanna ett tag – och se vad vi har gjort med Hans skapelse. Vi har förgiftat den, vi har gjort ett vrak av den. Han måste bli rasande – och det är han.”
I en epilog beskriver Arden och Wall att de genom sina samtal med visdomsbärare lärt sig ett annorlunda sätt att tänka som djupt har påverkat deras åsikter om jorden, om självständighet, om familj och samhälle och om framtiden – att i alla beslut försöka tänka sju generationer framåt – och att livet i sig självt är en helig ceremoni. Hela boken präglas av begreppet respekt och många inom den nyshamanska rörelsen borde läsa den för att förstå hur grundläggande denna attityd är för allt andligt arbete.
Till sist kan jag inte avhålla mig från ett kort citat av Louis Farmer, onondaga: ”Vem behöver en telefon? Det här (han tog fram en nypa tobak ur en pung) är min kommunikation. Bättre än någon telefon. Telefoner kan bära din röst runt jorden, men inte upp till Skaparen. Du behöver ingen telefon för att tala med Skaparen. När vi vill tala med Honom bränner vi tobak och det tar våra böner hela vägen upp till Himlen. Vilken telefon kan göra det?”

söndag 15 januari 2012

Rätt plats, rätt tid, rätt attityd

Tillsammans med Vargmannen är jag på väg in i en alldeles särskild skog – någonstans i Uppland. Vargmannen är områdets mänskliga väktare. Det rör sig om ett naturreservat, som inte varit utsatt för industriellt skogsbruk under de senaste 50 åren. Här finns tjäder och järpe, korp och hackspettar. Och ibland spår efter varg.
Vi ska inte spana efter varg – vi ska sjunga för och med ett berg inne i reservatet. På vägen dit passerar vi en gammal ihålig, men ännu levande, ek, som man kan kliva in i. Sittande inne i stammen – omfamnad av Moder Ek – hör jag en hackspett som trummar på en av ekens döda grenar. Om man sluter ögonen kan man resa in i Drömtiden med hjälp av hackspettens rytmiska trumslag. Då och då avbryter den trummandet för att hämta en ny tallkotte att bearbeta.
Efter att Vargmannen och jag turats om att sitta inne i eken står vi en bit därifrån och iakttar hackspetten. Plötsligt och till synes slumpmässigt kastar hackspetten ner en delvis bearbetad kotte framför fötterna på mig. Snacka om övertydligt budskap! Jag tar upp kotten och tittar upp mot hackspetten, som lugnt fortsätter med sina göromål. Ingen hjälp därifrån, men jag känner intuitivt att jag ska ta med mig kotten för att senare i lugn och ro försöka avkoda innebörden i det skedda.
Vi fortsätter upp på bergknallen där vi sjunger högt och rakt ut en spontan, ordlös och böljande sång utan egentlig början eller slut. Vi sjunger med berget. Vi låter berget och Moder Jord sjunga genom oss. Och när vi tystnat hör vi korp. Vi deltar i en rörelse och ett flöde av energi som genomströmmar hela kosmos – det som i nordisk tradition kallades Urds väv och som Carlos Castaneda kallade intent, universums inneboende avsikt eller nödvändighet. Det som sker kan också beskrivas som att vi med sången öppnar en port till Drömtiden och att vi låter Drömtiden strömma in i den ordinära verkligheten.
På natten kontemplerar jag kotten som hackspetten kastade till mig genom att sova med den under kudden. Drömmer märkliga saker som jag inte kan återkalla i minnet, men fortsätter kontemplationen under en löprunda dagen därpå. Plötsligt kommer hackspettens budskap till mig: Den som är på rätt plats, vid rätt tid och med rätt attityd får del av kunskap och kraft.
Budskapet kan synas enkelt, ja rent av banalt, men då har man inte förstått dess djup. Det sköna finns i det enkla. Plats, tid och attityd hänger nära samman. För en shaman är attityd A och O. Har man inte rätt attityd kan man inte stämma sig i harmoni och balans med vare sig tid eller plats och inte heller få del av landskapets inneboende kunskap. Än mindre kan man påverka saker och ting. Man kan alltså befinna sig på rätt plats vid rätt tid och ändå inte få del av någon kunskap om man har fel attityd. Å andra sidan: om man har rätt attityd är sannolikheten stor att man hamnar på rätt plats vid rätt tid.
Vad är rätt plats? Alla platser är heliga men vissa platser, så kallade kraftplatser, är mer heliga än andra. På dessa platser kan kraft och kunskap vara lättare åtkomlig – sprickan mellan världarna är vidare. Men eftersom universum är statt i dynamisk förändring varierar heligheten och kraften mellan olika platser vid olika tidpunkter. I princip är varje plats rätt plats.
Med rätt tid förhåller det sig på liknande sätt. All tid är helig men vissa tider är mer heliga än andra. Det kan vara lättare att gå in i Drömtiden i gryningen eller skymningen, vid solstånden eller i förhållande till månens olika faser. Men i princip är varje tid rätt tid – om man har rätt attityd.
Vad är då rätt attityd? Det handlar om en ödmjuk inställning av ömsesidighet och respekt för allt annat. När man har den inställningen och är i balans med Urds väv och Moder Jord, ja då kommer kraft och kunskap. Man behöver inte jaga den. Shamanen är ingen jägare, shamanen är en person som låter kraft och kunskap komma till honom/henne. Shamanen är inte en person som försöker påtvinga omvärlden sin vilja – det är en vrångföreställning av vad verklig magi handlar om. Shamanen bjuder in den grundläggande kosmiska energin, önd, att dansa med honom/henne. Det är ett sätt att röra sig med och inte emot Urds väv, intent, nödvändigheten.

söndag 8 januari 2012

Knivskarp blottläggning av kolonialismens fasor

Roger Casement var en av sin tids stora anti-kolonialister och försvarare av mänskliga rättigheter och infödda kulturer, och en hängiven förkämpe för Irlands självständighet. Men han var inget perfekt dygdemönster utan en människa med självmotsägelser och kontraster, styrkor och svagheter där änglar och demoner oupplösligt blandades med varandra i personligheten. Så skriver 2010 års nobelpristagare Mario Vargas Llosa i epilogen till Keltens dröm (Norstedts 2011), som är en biografisk roman om denne Roger Casement. Detta är en ytterst välskriven och djupt empatisk bok om en person som kom att viga sitt liv åt att avslöja och bekämpa kolonialismen och som 1916 slutade sitt liv i galgen i ett brittiskt fängelse – dödsdömd av den kolonialmakt som bara några år tidigare hade adlat honom för hans insatser. Keltens dröm är samtidigt en litterär obduktion av kolonialismens fasansfulla övergrepp i Afrika och Sydamerika, framför allt i Kongo och Peru, i början av 1900-talet.
Vargas Llosa låter sin text noggrant följa Roger Casements biografiska fakta. Vad han med romanförfattarens rätt tillför är skildringen av Casements inre processer – hans tankar och känslor, hans strategiska och taktiska överväganden och, förstås, hans samtal med vänner och fiender, som ju aldrig har nedtecknats. Vad läsaren får är en komplex och dynamisk bild av ett sällsamt öde, av vem Roger Casement egentligen var och av vad det var som drev honom. Till på köpet får man en skakande insikt i kolonialismens fasor som även i vår tid fortsätter runt om i världen.
Roger Casement föddes 1864 i Dublin i en familj som, i likhet med många andra, hade kommit att acceptera den brittiska kolonisationen av Irland och mer eller mindre betraktade sig själva som engelsmän. Hans far, som var protestant, var till och med kapten i den brittiska armén. Modern var katolik och hon lät i hemlighet döpa sonen katolskt när han var tre år gammal – en handling som kom att få stor betydelse i slutfasen av Casements liv.
En stark längtan efter äventyr förde honom i tidig ålder till Afrika. Bara 20 år gammal kom han till Kongo för att delta i en av Henry Morton Stanleys expeditioner. Stanley var Casements barndomshjälte men redan under denna första expedition falnade glansen kring den så kallade upptäcktsresanden och expeditionens syfte, som knappast var att sprida civilisationens frukter utan snarare att bana väg för ohejdad exploatering av naturresurser, främst rågummi, och mänsklig arbetskraft. Casements illusioner om att kolonialismen skulle föra välstånd och modernitet till Afrikas primitiva människor i form av tre k – kristendom, kultur, kommers – fick sig snart en allvarlig knäck. Som brittisk konsul i Kongo, då kallad Fristaten Kongo och en koloni direkt underställd Belgiens kung Leopold II – blev Casement vittne till kolonialismens reella följder för kongoleserna; massakrer, tvångsarbete, våldtäkter, folkförflyttningar, stympningar och andra kroppsliga bestraffningar. Bokens sakliga beskrivning av kolonisatörernas framfart i Kongo är inget för den känsliga läsaren. Det nakna och godtyckliga våldet hade en så fruktansvärd omfattning att det är svårt att ta till sig och just i den belgiske kungens privata koloni verkar det ha varit allra värst.
Casement ställde för det brittiska utrikesdepartementet samman en detaljerad rapport om den belgiska kolonialmaktens vedervärdiga framfart. Den fick stor internationell uppmärksamhet och ledde till starka internationella påtryckningar på Belgien om att förbättra sin förvaltning av Kongo. Som den uppmärksamme läsaren minns blev Kongo inte självständigt förrän 1960 och landet har även därefter fortsatt att plågas av våld och råvaruexploatering – numera inte av gummi utan främst av diamanter och metaller som koppar, kobolt och guld. Dagens Kongo känns som en tröstlös fortsättning på de hemskheter som Casement dokumenterade.
Efter sina 20 år i Kongo kom Casement till Brasilien som brittisk konsul. Där blev han snabbt uppmärksam på liknande kolonisationsexcesser som han bevittnat i Kongo. Nu handlade det om kolonisationen av Amazonas-området, framför allt i Peru och Colombia och dess ödesdigra följder för områdets indianska befolkning. Liksom kongoleserna blev de med våld tvingade till slavarbete med att samla in rågummi från gummiträden. Processen var densamma: massakrer, kidnappningar, tvångsarbete, våldtäkter och kroppsliga stympningar i en omfattning som är svårt att ta till sig. Exploateringen gav jätteprofiter till de så kallade gummibaronerna medan den indianska befolkningen pinades och reducerades – åtskilliga stammar blev helt utraderade i denna så kallade civilisationsprocess. Ett av de allra värsta bolagen var det Londonbaserade Peruvian Amazon Company och Casement fick i uppdrag av den brittiska regeringen att dokumentera bolagets framfart. Även denna rapport fick stor uppmärksamhet och ett resultat blev att det undersökta bolaget gick i konkurs. Ett annat resultat var att Roger Casement adlades för sina insatser mot kolonialismens avigsidor.
Kan man bevittna kolonialismens våld utan att själv förråas och bli delaktig i det eller drabbas av psykiskt sammanbrott? Det var frågor som Casement ofta ställde sig, inte minst till följd av alla krämpor som han utvecklade. Han hade åkt på malaria flera gånger och var även drabbad av artrit, alltså reumatism, samt ett antal andra fysiska lidanden som framför allt gjorde sig påminda i samband med den oerhörda stress som den orädde Casement ofta befann sig under när han samlade material för sina rapporter långt från ära och redlighet och omgiven av våldsbenägna människor som inte ville ha Casement snokande i deras smutsiga hantverk. Men han lyckades både behålla sin psykiska hälsa och undvika att bli mördad.
Som en indirekt följd av alla hemskheter som Casement bevittnade kan man säga att han upptäckte Irland. Redan under tiden i Kongo började Casement se paralleller mellan kolonisationen av Afrika och av Irland. När han var klar med sin Amazonasrapport gav han sig med full energi in i den irländska självständighetskampen. Casement blev snabbt en av de ledande förespråkarna för väpnad kamp mot britterna. Han skrev artiklar och pamfletter, han reste Irland runt och höll entusiasmerande tal, han samlade in pengar till vapenköp och andra förberedelser för upproret. När första världskriget bröt ut såg han, liksom många andra irländare, stora möjligheter öppna sig. Kriget mot Tyskland skulle kunna försvaga den brittiska krigsmakten så mycket att en irländsk frigörelse blev möjlig – i synnerhet om man kunde få Tyskland att aktivt ingripa på irländarnas sida. Casement begav sig till Tyskland för att försöka få med tyskarna på ett understödjande anfall mot britterna i Irland. Tyskarna var intresserade men kom aldrig att sträcka sig längre än till att skicka vapen till upprorsmännen och låta Casement försöka rekrytera irländska krigsfångar (från den brittiska armén) till det irländska upproret. Detta försök misslyckades. Av 2000 irländska krigsfångar var bara 50 villiga att ansluta sig till Casements brigad – för de flesta var det omöjligt att tänka sig att samarbeta med Tyskland även om det gällde Irlands frigörelse. En vapenlast avgick dock mot Irland samtidigt som Casement och två av hans närmaste medarbetare fraktades till Irland i en tysk u-båt. Aktionen slutade i fiasko. Fartyget med vapnen uppbringades av engelsmännen och kaptenen sänkte då fartyget. Den kraftigt sjösjuke Casement landsattes i Tralee Bay i Kerry men greps nästan omgående, den 21 april 1916, av brittiska soldater. Han fördes till London, rannsakades för högförräderi och avrättades genom hängning den 3 augusti sedan hans nådeansökan avslagits trots en omfattande kampanj för benådning där många framstående brittiska kulturpersonligheter engagerade sig.
Det paradoxala i historien är att Casement själv hävdade att hans avsikt med återkomsten till Irland var att försöka övertala ledarna för självständighetsrörelsen att skjuta upp det planerade upproret eftersom han var övertygad om att det skulle misslyckas utan ett direkt tyskt militärt understöd. Bara tre dagar efter Casements snöpliga landstigning på den irländska kusten inleddes det så kallade påskupproret i Dublin och flera andra irländska städer. Det slogs ner med stor brutalitet av den brittiska krigsmakten efter en veckas hänsynslösa gatustrider. 318 irländare dödades i striderna, över 3000 sårades – de flesta civila. 15 utpekade upprorsledare arkebuserades i Dublin i början av maj, 1480 deltagare i upproret internerades i Wales och England. Ändå: 1922 fick Irland självstyre och 1937 blev det en helt självständig republik, men som bekant är Nordirland fortfarande koloniserat av Storbritannien och under många år plågat av det politiska våld som föddes ur kolonisationen.
Så här i efterhand kan det synas dumdristigt att söka stöd hos Tyskland för Irlands frigörelse, men många befrielserörelser har genom historien framgångsrikt kunnat utnyttja sin fiendes fiende som en vän. Jag tänker t ex på ANC i Sydafrika och FNL i Vietnam. Men misslyckas ett sådant projekt kan man, som Roger Casement, hamna i galgen. Direkt efter avrättningen utsattes Casement dessutom för en ytterst förnedrande undersökning av den närvarande läkaren som förutom att bekräfta att döden inträtt hade fått i uppdrag att undersöka den avrättades anus. Läkaren konstaterade att Casements anus var tydligt vidgad, vilket skulle vara ett belägg för hans ”perversa böjelser”. Casement var homosexuell och i hans dagboksanteckningar finns detaljerade beskrivningar av sexuella upplevelser med tillfälliga kontakter och prostituerade. Delar av innehållet i dessa så kallade svarta dagböcker läcktes av myndigheterna till brittiska medier i avsikt att smutskasta Casement och underminera benådningskampanjen. Äktheten hos dagböckerna, som länge var hemligstämplade, har ifrågasatts, men Vargas Llosa utgår från att de verkligen har skrivits av Casement själv, men att det i många fall handlar om sexuella fantasier snarare än verkliga upplevelser.
Avslöjandena satte en negativ stämpel på allt som hade med Casement att göra, även på Irland. Hans kropp hade begravts på fängelsekyrkogården i London och de brittiska myndigheterna avslog gång på gång släktens ansökan om att få begrava kvarlevorna på Irland. Inte förrän 1965 kunde kvarlevorna återföras till Irland, där Casement ärades med en statsbegravning. Flera hundra tusen irländare deltog i ceremonin i Dublin för att ge Roger Casement sin hyllning som en av det fria Irlands stora förkämpar.Om allt detta och med empatisk inlevelse i Casements egen tankevärld och hans andliga ruelse i dödscellen har Mario Vargas Llosa skrivit en ytterst gripande och tänkvärd roman. Man kan naturligtvis fundera över varför författaren skriver en sådan bok år 2010. Kanske bara för att Casements liv är en bra story? Eller för att undersöka vad en hjälte verkligen är? Eller för att säga något väsentligt om dagens globaliserade värld, i mångt och mycket formgiven av kolonialismen och dess syn på ”de andra” och på naturen? Oavsett vilket kan man önska att fler nobelpristagare kunde åstadkomma lika angelägen litteratur.