Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Denna blogg söker realisera den gamla nordiska definitionen av begreppet visdom som insikt i världen och i det fördolda.

söndag 25 november 2018

Om Drömtiden, tonal och nagual


I Tales of Power lägger Carlos Castaneda, eller snarare hans mentor don Juan Matus, ut texten om tonal och nagual och relationen mellan dem. Detta gäller framför allt bokens näst sista kapitel med rubriken The Bubble of Perception (= Varseblivningens bubbla). Don Juans utläggning ingår i den sista förberedelsen inför Castanedas slutliga avsked från sin mentor. Nu är det dags för den verkliga initiationen för att fortsättningsvis klara sig helt på egen hand som en impeccable warrior (= otadlig krigare). 
Här är några citat ur don Juans utläggning: "Nagualen är det outsägliga". "Det finns inget sätt att referera till det okända, man kan bara uppleva det." "Nagualen är det obeskrivbara tomrum som innehåller allting". Här finns onekligen många likheter med Jungs kollektiva omedvetna som vi enligt Jung ju bara kan se effekterna av när det påverkar vårt medvetna. Om vi kunde beskriva själva det omedvetna vore det ju inte omedvetet utan medvetet! Ännu fler likheter finns med Jungs alkemiska begrepp Unus Mundus, alltså beteckningen på det som allting kommer ur och där allt bara finns som Det Enda, alltså före uppdelningen i ande och materia, ljus och mörker, liv och död; före utvecklingen av tid och rum. Det ännu oskapade finns där bara i sin potentialitet Jag ser tydliga paralleller till det som en del kvantfysiker kallar potentialitetsfältet (= möjlighetsfältet) och till det begrepp som jag själv föredrar att använda, nämligen Drömtiden. 
Castaneda själv talade i sina tidiga böcker om den ordinära kontra den icke-ordinära verkligheten. I hans senare texter tycks då nagualen vara mer eller mindre liktydig med den icke-ordinära verkligheten och tonalen med den ordinära verkligheten. Men det är mer komplext än så. Don Juan förklarar att vi alla har ett centrum varifrån vi kan bevittna eller uppleva nagualen. Han kallar detta centrum för vilja. Med hjälp av denna vilja kan den andlige krigaren bege sig in i nagualen och där låta sitt medvetandekluster omforma sig på alla möjliga sätt så att hen kan "beröra andra medvetanden", t ex en kråkas, en coyotes eller en syrsas. Jag tolkar detta som att det är möjligt att "gå in i och uppleva" andra varelsers medvetande inifrån, som en sorts sammansmältning. Kanske var det så bärsärkarna och ulvhednarna upplevde sin sammansmältning med björnar resp vargar? 
Med don Juans ord: I nagualen "flyter alla möjliga känslor, medvetanden, väsen och själv (obs pluralform) omkring som 'pråmar' - fredligt, oföränderliga, för alltid. När livets lim binder samman dessa känslor så skapas en varelse som då förlorar känslan för sin sanna natur och blir förblindad av glansen och larmet från det område där varelser håller till, tonalen." Tonalen är alltså den sfär eller värld där vi existerar. Vår egen tonal börjar när vi föds och slutar vid döden. "Så snart som livskraften lämnar kroppen så upplöses alla dessa enskilda medvetanden och återvänder dit de kom ifrån, nagualen". När krigaren reser in i nagualen är det väldigt likt att dö förutom att krigarens kluster av medvetande och känslor inte upplöses utan i stället utvidgas utan att förlora sin sammanhållning. Det där klustret kallar don Juan för "förnimmelsens bubbla". För de flesta öppnas denna bubbla bara när man dör men krigaren kan medvetet öppna bubblan och resa in i nagualen
Detta påminner mig starkt om den judiska mystikens uttryck "att lyfta illusionens slöja". Vad krigaren kan åstadkomma med sin resa in i nagualen (som alltså befinner sig bortom det som går att beskriva) är att "bygga om" sitt kluster och t ex uppleva sådant som sker på flera ställen samtidigt eller sådant som andra varelser upplever. Med det som don Juan kallar vilja kan krigaren bevittna/uppleva nagualens effekter utan att dock kunna beskriva vad nagualen egentligen är; alltså lika lite som Jung ansåg att det var möjligt att beskriva vad det kollektiva omedvetna egentligen är. När det gäller tonalen säger don Juan att vi bara kan bevittna/uppleva den med hjälp av förnuftet. Men i båda fallen, betonar han, finns inget hopp om att vi verkligen ska kunna förstå eller förklara vad det är som vi bevittnar. Tonalen tycks alltså vara lika komplex och svår att förstå som nagualen även om det är i tonalen som vi lever. Don Juan avslutar utläggningen med att peka på den paradox som alla "lysande varelser" ställs inför, nämligen: "Tonalen hos var och en av oss är inget annat än en återspegling av det obeskrivbara okända som är fyllt med ordning; nagualen hos var och en av oss är bara en återspegling av det obeskrivbara tomrum som innehåller allt."
Det här resonemanget öppnar för en mer komplex uppdelning av existensen än den mellan ordinär och icke-ordinär verklighet. Att nagualen är det icke-ordinära, det totalt okända är ju helt klart. Men även tonalen tycks innehålla en icke-ordinär aspekt eller dimension. Det understryks av vad don Juan säger om de psykoaktiva växter som Castaneda fick sätta i sig i begynnelsen av deras bekantskap:”De öppnade upp dig genom att sätta stopp för din bild av världen. I det hänseendet har kraftväxter samma effekt på tonalen som det rätta sättet att gå. Båda översvämmar den med information och tvingar den inre dialogen att stanna av. Växterna är utmärkta för detta, men till ett väldigt högt pris. De orsakar kroppen outsäglig skada.” Castaneda själv lägger till att det inte var förrän under de sista åren av sin lärotid hos don Juan som han insåg att shamanernas meningsfulla transformationer och upptäckter alltid gjordes i tillstånd av ”nyktert medvetande”.
I Castanedas världsbild har vi alltså att göra med både en ordinär som en icke-ordinär aspekt av tonalen och med den fullständigt icke-ordinära nagualen (som definitivt inte har någon ordinär aspekt över huvud taget). I The Bubble of Perception gör han också ett par försök att beskriva upplevelsen av att resa in i nagualen. Det låter först som en sorts initiationsupplevelse där han upplever att han faller i en rasande fart och där kläder och kött slits av honom för att sedan explodera i ”tusen bitar” där hans jag inte längre finns. ”Det fanns ingenting och ändå var detta ingenting fyllt. Det var inte ljus eller mörker, hetta eller köld, behagligt eller obehagligt… Jag var en myriad av själv, som alla var ’jag’… Det var inte så att jag visste detta bortom skuggan av ett tvivel för det fanns ingenting som jag kunde ha ’vetat’ med, men alla mina enskilda medvetanden ’visste’ att ’jaget’ i min bekanta värld var en koloni, en hopgyttring av åtskilda och oberoende känslor som hade en obändig solidaritet med varandra. Den obändiga solidariteten hos mina oräkneliga medvetanden, den lojalitet som dessa delar hade gentemot varandra var min livskraft.” Och det är denna solidaritet och lojalitet som återför alla delar till ett helt, till Castanedas jag. Det han har upplevt är sin egen totalitet som don Juan uttrycker saken.
Castaneda har medvetet lyckats öppna sin perceptionsbubbla, rest in i nagualen, expanderat sitt medvetandekluster och sedan återvänt till tonalen. Den beskrivning han i efterhand gör av resan är egentligen ingen beskrivning av själva nagualen eftersom den är det obeskrivbara, Det Enda, enbart potentialitet. Det är inte ens hans ”jag” som registrerar det som händer utan ”något någonstans” som gör det. I min terminologi skulle det kanske kunna formuleras som att det är själva Drömtiden, eller drömmandet, som registrerar.
Hur som helst beskriver don Juan dessa upplevelser som att Castaneda till slut har mött kraften, eller kanske snarare inte flytt undan när kraften har sökt honom. Carlos beskrivs i och med detta som redo för friheten och att axla den krigarens uppgift som kraften kommer att ge honom.
Även om don Juans och Castanedas utläggningar är mångordiga så är de ändå inexakta och saknar i mångt och mycket användbara konkretioner. Det är kanske inte heller särskilt viktigt att försöka analysera mer exakt vad de la in i begreppen. Det är ju upplevelsen som är det intressanta, inte den intellektuella beskrivningen av upplevelsen. Jag vill därför snarare använda deras resonemang som en avstamp för mitt eget sökande, baserat på mina egna shamanska erfarenheter och likheterna med andra andliga traditioner.
Inom shamanismen talas om det inre ljus som kan uppfylla ens hela organism i samband med initiationer eller övningar som utesittning, själsresa, extastrumning och dans. Det är en extatisk upplevelse av att helt och hållet uppfyllas av ett starkt ljus där ens egna gränser gentemot omvärlden upplöses, i alla fall för en stund. Den har sin motsvarighet inom alkemins heliga giftermål mellan himmel och jord, mellan det maskulina och det feminina. Det brukar bildmässigt skildras som ett samlag mellan arketyperna kungen och drottningen men är en inre process som ska frambringa det inre guldet, de vises sten, den filosofiska sonen – kort sagt upplysning och visdom. 
När en shamansk själsresa eller ett alkemiskt giftermål verkligen äger rum på djupet och inte bara som en tankefigur hos utövaren så föreställer jag mig att processen äger rum i nagualen och då är den bara möjlig att uppleva, inte att beskriva. När upplevelsen är mer av en tankekonstruktion rör sig utövaren fortfarande i tonalen, om än kanske i tonalens icke-ordinära aspekt. Jag är övertygad om att detta gäller för majoriteten av nyshamanismens så kallade trumresor och alkemisternas aktiva imaginationer. Att dessa upplevelser av möten med kraftdjur, avlidna personer och andliga lärare från andra dimensioner i själva verket äger rum i den ordinära verkligheten gör dem dock inte meningslösa eller verkningslösa, men de bryter inte igenom utövarens egen perceptionsbubbla, de sätter inte stopp för den inre dialogen och kan därmed inte heller ingripa i eller påverka nagualen, dvs möjlighetsfältet. Å andra sidan: i drömmar och även i samband med trumresor och imaginationer kan en ibland uppleva sådant som flyr undan försöken att sätta ord på dem. I efterhand tycks det omöjligt att ens få grepp om vad det är som en har varit med om – det försvinner ur medvetandet ungefär som vatten kan rinna mellan fingrarna när en försöker gripa tag om det. Sådana upplevelser kan vara följden av att den egna perceptionsbubblan har öppnats och att en faktiskt har lyckats doppa en tå i det outsägligas ocean, i nagualen. Och sådana perceptionsöppningar kan ibland komma opåkallat och överraskande för den som råkar befinna sig på rätt plats och tid.
För att kunna medverka i djupgående magiska förändringar tycks det nödvändigt att röra sig in i nagualen – annars stannar ansträngningen kvar i tonalen. Även där kan den i och för sig utöva en starkt transformerande effekt på utövarens personlighet, men den kan också vara en betydligt mer trivial händelse som saknar djupare mening. Så frågan för den seriösa shamaneleven är hur hen kan öppna sin perceptionsbubbla och resa in i nagualen, Drömtiden. Eller kanske snarare hur en kan öppna sin perceptionsbubbla och släppa in nagualen i sitt medvetande och sitt liv. Och huruvida hen är beredd att verkligen möta kraften. Det är först då som begreppet Drömtidens portar får sin verkligt djupgående betydelse.
I Tales of Power sammanfattar don Juan Matus några av de metoder som han låtit Castaneda praktisera för att nå detta tillstånd. Det handlar om att 1) stoppa den inre dialogen genom att tillämpa det rätta sättet att gå (= maktens gångart) och genom att handla utan att tro och utan att vänta sig belöning, 2) utplåna den personliga historien genom att släppa självviktighet, axla ansvar och använda döden som rådgivare och 3) tillämpa drömmandet. Som synes en inte särskilt kodifierad eller dogmatiserad visdomsväg. Min uppfattning är att kodifiering av den andliga vägen snarast kan fungera som hinder i stället för hjälpmedel för att få kraft och kunskap. Ju mer kodifierad och noggrant utstakad vägen beskrivs desto större hinder kan den bli. Några exempel på detta: instruktionerna i Michael Harners kärnshamanism om hur resor till ”undervärlden” resp ”övervärlden” bör ske; de väldigt detaljerat beskrivna rörelsemomenten i den tensegrity som Carlos Castaneda utvecklade, påminnande om tai chi men betydligt mer kraftfull; alkemisternas oändliga imaginationer om vad som bör göras i det mentala laboratoriet. Mot detta sätter jag den ursprungliga shamanismens mer anarkistiska hållning: det handlar helt enkelt om att göra sig mottaglig för kraft och kunskap genom att släppa sin självviktighet, stoppa den inre dialogen och ödmjukt ge akt.
Denna text är del i ett pågående arbete med nagualen och tonalen. Om du vill bidra till detta är du välkommen att mejla synpunkter till: norrshaman@gmail.com.

måndag 12 november 2018

Drömtidens portar – Manual för heliga platser

Heligt landskap: Platser för kraft och kunskap är slutsåld och det finns behov av en uppföljare. Arbetet om, på och med heliga platser är ett pågående arbete där ständigt ny kunskap föds fram. Allt i naturen (och hela kosmos) befinner sig i ett ständigt pågående, dynamiskt flöde vilket gör att vi idag kan veta mer än vi visste igår, och imorgon kan vi veta ännu mer. 

Uppföljaren heter Drömtidens portar: Manual för heliga platser Det är en bok om vad heliga platser är och vilken funktion de fyller i landskapet och i det stora kosmiska kretsloppet. Den är praktiskt inriktad och fokuserar på hur en kan hitta, aktivera, bevara och skydda heliga platser. Här finns också klargörande resonemang om hur en bör bete sig på heliga platser och hur en kan samspela med platsernas andliga dimension. Med hjälp av bokens omfattande lista med drygt 100 heliga platser i Sverige kan läsaren själv ge sig in i landskapet och delta i det stora arbetet med ”att laga världen”.
Drömtidens portar består av två delar. Den första teoretiska delen om heliga platser bygger på de omarbetade inledningskapitlen från Heligt landskap. Jag har uppdaterat kunskapsläget, lagt till åtskilligt, strukit en del och uppdaterat annat. Den andra delen innehåller en sammanställning av över 100 heliga platser i Sverige och är tänkt att fungera som en vägvisare in i det heliga landskapet för den hugade besökaren. Sammanställningen är en öppen lista som lätt kan fyllas på och utvecklas allteftersom nya platser kommer till min kännedom. Tanken är att läsarna kan hjälpa till att bygga ut denna lista genom att skicka tips om ”nya” platser till mig så att listan kan utökas till nya tryckningar.
Min shamanska bokutgivning vilar därmed på fyra ben som alla kan beskrivas som pågående arbete och där ny kunskap lätt kan tillföras genom print-on-demand-tekniken: Sejd 5.0: En vägledning i nordlig shamanism, Runmagi och shamanism 4.0, Drömtidens portar: Manual för heliga platser samt Atrid Grimssons Svartkonstbok
Dessa böcker är mina personliga bidrag till harmoni och balans för Moder Jord och med dem vill jag uttrycka min tacksamhet över att ha fått ta del av Drömtidens och de heliga platsernas kyss av kunskap – en process som bara fortsätter.
Fakta om nya boken:
Titel: Drömtidens portar – Manual för heliga platser.
Förlag: norrshaman 2018.
Utförande: A5, spiralbunden, 75 sidor.
ISBN: 9789163990748.
Kan beställas direkt från norrshaman@gmail.com
eller från Adlibris, Bokus och alla andra internetbokhandlar och fysiska bokhandlar. 
Vid beställning direkt från norrshaman blir priset 170 kr: glöm inte att skriva ut din adress!

onsdag 7 november 2018

Alkemin som port eller återvändsgränd


Den 615 sidor tjocka Alkemi: Det gudomliga verket (Alkemiska Akademin 2018) av Katarina Falkenberg och Tommy Westlund är ett imponerande arbete. För den allmänintresserade andlige sökaren erbjuder den en grundlig introduktion till både alkemins historia och filosofi med en mängd fina illustrationer från gamla alkemiska verk. För den som bestämt sig för att vandra alkemistens väg kan den fungera som en manual för många kommande år. Den som vill få en mer kritisk infallsvinkel på alkemin bör dock vända sig åt annat håll, t ex C. G. Jungs två djuplodande verk Psykologi och alkemi och Mysterium Coniunctionis som jag tidigare recenserat här och här.
Jung ansåg att alkemisterna huvudsakligen rörde sig inom ett kristet paradigm även om dess rötter fanns i gnosticismen och han betraktade alkemin som en sorts korrektiv till kristendomen. Alkemin är kristen, ehuru kättersk, slog Jung fast. Falkenbergs/Westlunds bok bär syn för sägen. Den är väldigt inspirerad av Jungs syn på alkemin – minus den kritiska distansen – och jag skulle beteckna deras alkemi som en alltigenom kristen, psykologisk alkemi. I bokens omfattande praktik-kapitel finns egentligen ingenting om verkligt laboratoriearbete med mineraler, metaller eller örter – däremot en väldig mängd imaginationsövningar i ett tänkt mentalt laboratoriet. Jesus beskrivs som mästeralkemisten som ska ha ”visat hur, varför och på vad sätt denna mest heliga alkemi kan fullbordas”. Alkemins målsättning sägs vara att möjliggöra ”det gudomliga rikets manifestation på jorden”, ”det förlorade paradisets återkomst” och skapa ”den nya världen, det himmelska Jerusalem och den gudomliggjorda människan”. Författarna rör sig här helt och hållet inom en kristen mytologi, som de till skillnad från Jung inte försöker avkoda utan snarare excellerar i. 
Det är fluffigt värre men vad innebär det mer konkret i dagens värld av klimatförändring och exploatering av naturresurser? Kan vi räkna med alkemisternas stöd i arbetet med att värna Moder Jord? Och alkemisternas eviga tjat om att rena och förädla allt möjligt i tillvaron. Finns kanske rentav en likhet mellan alkemins och industricivilisationens förädlingsiver? 
Jag vill dock betona att läsaren av Alkemi: Det gudomliga verket ändå kan hitta ett antal givande och kreativa uppslag och beröringspunkter oavsett vilken andlig tradition hen kommer från. Här är några av dem:
·        Den alkemiska vägen frambringar visioner, mystika upplevelser, kollektiva arketyper och ett omfamnande av paradoxen mellan människans himmelska och jordiska natur.
·        Det ligger en fara i att intellektualisera arbetet i stället för att leva det och att särskilja det andliga arbetet från sig självt och från det egna livet.
·        En stor del av det andliga arbetet består i att beröra, älska och heliggöra allt.
·        Det gäller att lära sig se bortom ytan, genomtränga det illusoriska skalet av separation som vi tolkar som verklighet.
·        Målet är att nå det oskapade medvetandet där allt bara finns i sin potentialitet.
·        Arbetet innebär ett ständigt vävande av rumstidens trådar där alkemisten är både den som väver och det som vävs.
·        Det alkemiska bröllopet, giftermålet mellan himmel och jord kan ske inom varje människa och det leder till ny skapelse i både makro- och mikrokosmos.
Det här är ju sympatiska attityder som återfinns inom många esoteriska traditioner och som vi alla kan lära mycket av. Jag vidhåller min inställning att fler inom den nyshamanska rörelsen borde lära sig av alkemin och ta till sig delar av dess filosofi. Frågan är dock om vår tids alkemister å sin sida är villiga att ta till sig lärdomar från t ex shamanismen och kvantfysiken? Falkenberg/Westlund gör visserligen en del referenser till modern kosmologi men det känns mer som påklistrat bling-bling än djupare införlivanden. Eftersom kosmos befinner sig i en ständig dynamisk förändring kan man tycka att dagens alkemi borde skilja sig mer från den medeltida än vad den gör i Alkemi: Det gudomliga verket.
Ett annat problem med Falkenbergs/Westlunds bok, med alkemin i stort och, för övrigt också med många andra andliga läror, hänger samman med kodifieringen av det mystika. Mystika upplevelser (och den magi som kan följa av dem) går ju bortom och överskrider logikens och språkets begränsningar. Risken är påtaglig när en försöker stadfästa, kodifiera eller dogmatisera andliga praktiker, dvs vägarna till de mystika upplevelserna. De många och detaljerade anvisningarna blir lätt ett hinder i stället för ett hjälpmedel. Inom alkemin är anvisningarnas mängd rent avskräckande, men problemet finns också inom t ex Michael Harners kärn-shamanism. Upplevelser av det mystika, av Drömtiden, av det kosmiska möjlighetsfältet kan nås med mycket enkla och odogmatiska hjälpmedel, t ex en trumma, en uppsättning runor, en helig plats och, framför allt, en öppen och ödmjuk attityd. 
Kort sagt: Alkemisterna krånglar i onödan till det som kan vara mycket enkelt. Och det gjorde även en man som Carlos Castaneda. Min läsning av Alkemi: Det gudomliga verket förde mig (oväntat) till en omläsning av Castanedas Tales of Power. I en kommande bloggtext ska jag utifrån den fördjupa mig i skillnaden mellan tonal och nagual och vad denna insikt kan innebära för andligt arbete i världen av idag.

måndag 5 november 2018

Magiska runor och heligt landskap 2019

Nu är mitt kursprogram för 2019 klart. Det blir två kurser (inte fler!) på temat runmagi, shamanism och heliga platser. Den första hålls 22-24 mars på Yogaretreats kursgård i Färjås utanför Kungsbacka på Västkusten och den andra den 11-13 oktober intill Dalälvens forsar i Gysinge i Norduppland. 

22-24 mars: Yogaretreats ligger mellan naturreservaten Vallda Sandö och Hördalen, med skogen bakom sig och utsikt över Västerhavet. Här har legat ett gammalt klosterhemman, och många medicinalörter växer fritt i naturen. Området är fullt av det helande och heligas historia med bronsåldersgravar, rösen, skålgropsstenar och "Prostens Hälsokälla". Färjås Yogaretreats tar aktiv del i att vårda områdets naturvärden och att etablera ett hållbart åkerbruk. Observera att denna kurs tar max 10 deltagare! 

11-13 oktober: Gysinge är ett gammalt bruk där järnhantering bedrevs under nära 300 år med hjälp av kraften från Dalälvsforsarna. Idag ger Dalälven kraft åt annan verksamhet på denna plats. Här ligger PRO:s folkhögskola i den upprustade herrgården med inkvartering i de topprenoverade bruksvillorna och annexen. Gysinge är porten till den storslagna Färnebofjärdens nationalpark och under kursdagarna kommer vi att samarbeta inte bara med Dalälvens forsar utan också med de heliga källorna i Ingbo. På denna kurs kan jag ta 21 deltagare. 
Mer information om kurserna med uppgifter om anmälan, kostnad etc finns på min hemsida www.norrshaman.net 

tisdag 16 oktober 2018

Samisk shamanism i nyutgåva


Den samiska shamanismen upplever en renässans till följd av och som en integrerad del av samernas kamp för självbestämmande, politisk makt och kulturell identitet. Gamla botare framträder på ett nytt sätt samtidigt som nya botare och ”nyshamaner” träder in på scenen. Allt fler unga samer visar öppet sitt intresse för shamanism och samisk förkristen andlighet, och det tar sig bland annat uttryck i en vitalisering av samiska kulturformer som jojk, film, teater, bildkonst, musik och litteratur.
Jörgen I Eriksson har under många år studerat den samiska shamanismen. I denna bok har han samlat sina tidigare erfarenheter och redogörelser och tar ett samlat och heltäckande grepp på den gamla samiska andligheten i en ny tid. 

Förlag: h:ström.
Bindning: Danskt band (limhäftad med flikar).
Omfång: 269 sidor. 
ISBN: 9789173272452
Går att beställa hos h:ströms förlag eller hos alla internetbokhandlare och fysiska bokhandlar.

onsdag 3 oktober 2018

Eddans dolda portar till Drömtiden


Min bok Eddans dolda visdom har varit slutsåld ett tag nu och eftersom jag beslutat att inte trycka upp någon ny upplaga har jag i stället gjort den tillgänglig i fulltextformat (pdf) på min hemsida. Den finns här att fritt ta del av men jag vill påpeka att copyright fortfarande gäller så det är inte fritt fram att sprida den vidare eller att vidarepublicera den utan mitt godkännande. 
Vad är då Eddans dolda visdom för en bok? Så här lyder baksidestexten till pappersutgåvan:
”Sångerna i Den poetiska Eddan innehåller gåtfulla och spännande mytiska berättelser sprängfyllda av dold andlig kunskap, som det är möjligt även för oss idag att finna och avkoda. Det är kunskap inte bara om den yttre världen och dess skapelse utan också om våra inre världar, våra personligheters födelse, död och transformation och olika vägar att nå visdom.
Myterna innehåller kunskap av Moder Jord, för Moder Jord. Eddans dolda visdom handlar om hur vi kontinuerligt kan utvinna nya insikter ur de mytiska berättelserna om hur människor kan röra sig i balans med naturen och de stora kosmiska kretsloppen. Även i det tjugoförsta århundradet fungerar Eddasångerna som portar in i den icke-ordinära verkligheten, Drömtiden.”
Förutom Eddans dolda visdom finns även följande tidigare skrifter i fulltextformat på min hemsida: Drömtid, visdom, paradox och Ibland inträffar mirakel. Inom en ganska nära framtid kommer jag också att lägga ut Drömtiden knackar på.
När det gäller tryckta böcker/skrifter så kommer följande att fortsatt finnas tillgängliga för så lång tid jag kan överblicka: Sejd 5.0, Runmagi och shamanism 4.0 och Atrid Grimssons Svartkonstbok. Dessutom kommer mot slutet av 2018 en ny bok: Drömtidens portar: Manual för heliga platser. Info om alla dessa på norrshamans hemsida.

måndag 30 juli 2018

Regnbågsormen + Heimdall = sant?


Under den långa värmeböljan i juni-juli 2018 hamnade jag i en omläsning av en sinnesvidgande bok om shamanska traditioner och ritualer bland aboriginer i Australien. Boken heter Aboriginal Men of High Degree med undertiteln Initiation and Sorcery in the World´s Oldest Tradition. Den gavs ut första gången 1945, utvidgades 1976 och har sedan dess tryckts i nya utgåvor. Min är från 1999 och utgiven av Inner Traditions i Rochester, Vermont. Författaren är, eller rättare sagt var, A. P. Elkin, antropolog vid universitetet i Sydney.
Elkins bok kom ut innan Mircea Eliade gjorde sin globala sammanställning av fenomenet shamanism i den epokgörande boken Shamanism – Archaic Techniques of Ecstacy så Elkin må vara ursäktad för att han inte analyserar de många paralleller som finns mellan aboriginsk andlighet och andliga traditioner i Sibirien, Nord- och Sydamerika och även Europa. Men hans bok intar lätt en plats bland de viktigaste studierna av ursprunglig andlighet genom de djupa inblickar som Elkin ger i aboriginsk kosmologi och tänkesätt, shamanska initiationer och ceremoniella praktiker.
De aboriginska kulturerna i Australien är bland de allra äldsta och, vilket är viktigt att påpeka, allra mest framgångsrika mänskliga kulturer som har manifesterats. Vi vet att aboriginer funnits i Australien i minst 60 000 år, rentav kanske i 100 000 år. Deras kulturer har varit extremt framgångsrika, komplexa och högtstående. Aboriginer har kort sagt funnit sätt att vandra i skönhet på Moder Jord. Årtusende in och årtusende ut har de funnit sin utkomst som samlare och jägare. Med sina komplexa ceremonier har de ständigt rört sig i gränslandet mellan den ordinära verkligheten och Drömtiden och genom sina walkabouts har de skickligt undvikit en incestuös utarmning av genpoolen. Allt detta fungerade på ett balanserat sätt ända tills vita européer började kolonisera Australien i slutet av 1700-talet. Massakrer, tvångsförflyttningar, religiöst och kulturellt förtryck, tvångsadoptioner, internatskolor och inte minst alkohol har varit kolonisatörernas vapen mot aboriginerna. Att det över huvud taget finns kvar aboriginer i Australien idag är ett uttryck för den enorma segheten i dessa kulturer, som under de senaste decennierna har upplevt en hoppingivande identitetspolitisk renässans där även de gamla andliga traditionerna återigen ses som en nyckel till överlevnad på verkligt lång sikt.
Materialet i Elkins bok bygger till stor del på hans egna fältstudier bland aboriginer från 1920-talet fram till mitten av 1970-talet. Han öser också ur antropologkollegers material och uppteckningar av missionärer, läkare och andra representanter för kolonialmakten som kommit i kontakt med aboriginer. Hur mycket av aboriginsk kosmologi och initiationer som lever kvar idag, eller har återupprättats, är svårt att säga något om, men boken är en guldgruva för alla som är intresserade av old school shamanism. Elkin skriver till nästan 100 procent om manliga traditioner, men vi vet att det har funnits och finns kvinnliga andliga traditioner bland aboriginerna i minst samma omfattning. Det finns numera också litteratur som behandlar Wise Women of the Dreamtime.
Aboriginska män och kvinnor av hög grad uppvisar shamaners vanliga karakteristika: invigning genom en upplevelse av död-återfödelse, samarbete med en eller flera skydds- eller hjälpandar, förmåga att se in i det förflutna, i framtiden och vad som utspelar sig på avlägsna platser, förmåga att materialisera sig på flera platser samtidigt, skicklighet i att resa in i Drömtiden och kommunicera med andliga väsen, en allmänt accepterad och respekterad funktion som diagnostiker, botare och vädermagiker samt, inte minst, djupgående insikter i världens skapelseprocesser och beskaffenhet. Även om aboriginska kosmologier är mycket arkaiska och old school så rymmer de en världsbild som i många avseenden ligger nära en modern kvantfysisk syn på tillvaron. 
Här tänker jag ta upp två företeelser där jag ser likheter med nordisk shamanism och där man med hjälp av runmagi kan öppnar för kreativa nytolkningar. Det handlar om användningen av bergskristall och rödockra. Båda dessa används mycket flitigt av aboriginer – framför allt i samband med shamanska initiationer. Den blivande shamanens upplevelse av död-återfödelse innehåller ofta beskrivningar av hur initiandens kropp sprättas upp och de inre organen avlägsnas för att ersättas med organ av bergskristall. Pånyttfödd med dessa kristaller inne i kroppen får shamanen förmåga att se och att utföra magi. Vad som i själva verket äger rum vid sådana initiationer är att gamla shamaner skrapar, skär och trycker in vassa bergskristaller i initiandens kropp. Ibland ska den blivande shamanen svälja kristaller och ofta görs också ett hål i hens tunga med hjälp av en kristall. Aboriginer ser bergskristaller som bärare av magisk kraft och möjlighet till visionära upplevelser. De härstammar från den mytiska och heliga urvarelsen Regnbågsormen och kan ofta hittas vid vattenhål som denna har besökt. Regnbågsormen är en av de varelser från Drömtiden som har format det landskap vi kan se idag. Den är också väktaren vid regnbågen, alltså övergången till himmelsvärldarna där heliga varelser har sin hemvist och som är starkt förknippade med just bergskristall. I himlen sitter t ex en av de högsta gudomliga varelserna, Baiame, på en tron av bergskristall. 
När jag läser om detta går mina tankar osökt till Heimdall, den arkaiske väktaren vid Regnbågen och Vintergatan. Heimdall är ju en av de supervisa varelserna som fått sin enorma hörförmåga (att kunna höra gräset växa t ex) genom att dricka en klunk ur jätten Mimers källa vid en av världsträdet Yggdrasils rötter efter att ha deponerat sitt ena öra i källan. Genom att Heimdall är starkt förknippad med övergången till Drömtiden/övervärldarna har han också en stark anknytning till bergskristallen. Han kallas för den ljuse asen och står alltså precis som kristallen för ljus och insikt. Enligt Snorre har Heimdall guldtänder och går även under namnet Gyllentand. Eftersom guld i nordisk tradition står för visdom så har han alltså munnen full av visdom. När Heimdall talar strömmar visdom från Drömtiden in i vår ordinära verklighet. Heimdall är vanligen förknippad med runa nr 8 i utharken, alltså Hagal, men det här resonemanget knyter honom även till en annan runa, nämligen nr 23 Dagaz, den runa som representerar dag, ljus, insikt, transformation och sprickan mellan världarna. 
Heimdall beskrivs som son till nio mödrar – nio tidigare universum – och han har därmed klara paralleller till samernas Veralden olmai, dvs Världsmannen. I detta finns en klar koppling mellan Heimdall och Världsträdet Yggdrasil och vi kan konstatera att Heimdall tycks vara en mycket uråldrig gestalt, en arketyp i det kollektiva omedvetna. Vi skulle, med lite god vilja, kunna säga att Heimdall i sin boning på Himinbjörg/Himmelsberget är en nordisk motsvarighet till aboriginernas Baiame, och att han därmed också är en av shamanernas främsta lärare och inspiratörer. Det som strömmar ur Heimdalls gyllene mun när han talar är utharkens runor! Men kanske motsvarar Heimdall också självaste Regnbågsormen och är därmed medskapare av världen och en kreativ kraft att räkna med även idag, både på mänsklig individuell nivå och på kosmisk nivå.
Så till rödockran. Den används bland aboriginer som ett tecken på att en initiand har genomgått de nödvändiga prövningarna och återfötts med ny kunskap och kraft. Den nya shamanen blir insmord med rödockra som betraktas som Moder Jords blod. Inte bara bland aboriginer utan i ursprungliga kulturer världen över har rödockra använts till klippmålningar, hällristningar och i samband med olika magiska ceremonier och initiationer. Så även i nordisk tradition. Rödockran kommer ur källor med järnhaltigt vatten och framställs genom att lera från sådana källor rostas över öppen eld. När allt vatten ångats bort återstår rödockra. Här har vi att göra med en transformation av alkemiskt slag, alltså ett heligt giftermål mellan himmel och jord. Leran är Moder Jord – i utharken är det runa nr 12 Pertra – som transformeras av Farfar Eld – runa nr 5 Ken. 12+5=17 som är den runa som kallas Bjarka och representerar Moder Jord som liv och växande. En viktig aspekt av Bjarka är läkekraftens gudinna Eir som också kan betraktas som rödockrans väsen och beskyddare. Giftermålet Jord + Eld representerar alkemins heliga famntag, coniunctio, och coniunctio leder i den kosmiska väven till det som alkemisterna kallade multiplicatio. Det innebär att den transformation som äger rum vid framställningen och användningen av rödockra omedelbart sprider sig överallt och samtidigt som en vibration i den kosmiska väven. Det kände förmodligen aboriginernas visa män och kvinnor till. Nu gör vi det också.

torsdag 14 juni 2018

Nyheter från norrshaman och h:ström


Heligt landskap – Platser för kraft och kunskap är nu helt slutsåld. Inget nytryck planeras. Däremot kommer en uppföljning av ett helt annat slag – också den med fokus på heliga platser. Denna bok kommer att vara ett pågående arbete som kontinuerligt trycks i nya upplagor allt eftersom ny kunskap tillkommer. Planerad första utgivning: någon gång under senhösten 2018.
I höst ger också h:ströms förlag ut en ny upplaga av Samisk shamanism – Var tids noaidi. Det är en lätt uppdatering av Var tids noaidi som kom ut 2009 och var en sammanfattning och utvidgning av de tidigare böckerna Samisk shamanism, Vandrare i två världar och Blodstämmare och handpåläggare. Efterfrågan på nyutgivning har varit stor sedan boken tog slut för några år sedan. H:ström räknar med att ha nya Samisk shamanism klar till mitten av september i god tid före Bokmässan. Den kommer att finnas tillgänglig hos h:ström, Adlibris, Bokus och i den vanliga bokhandeln.
Norrshamans övriga böcker kommer att finnas fortsatt tillgängliga med kontinuerliga uppdateringar. Det gäller Sejd 5.0, Runmagi och shamanism 4.0 samt Atrid Grimssons Svartkonstbok. De två förstnämnda finns även i engelsk version: Seidr 5.0 och Rune Magic and Shamanism.
Jörgen I Erikssons kursverksamhet fortsätter på temat Magiska runor och heligt landskap. Under 2019 planeras två kurser – en under våren på västkusten och en under hösten i Tiveden. Mer information kommer i höst.

onsdag 11 april 2018

Runorna är ett inkluderande kunskapssystem

Ju längre jag arbetar med runor desto mer inser jag deras inkluderande karaktär. Det gäller såväl människor som traditioner. I och för sig kan runor kännas lättare och mer självklara att ta till sig för dem som är uppväxta i våra nordliga trakter – runornas kärnområde. Men eftersom runorna kommer ur den icke-lokala urgrunden för all existens – Drömtiden, Unus Mundus, det kosmiska potentialitetsfältet – så innebär det att de finns allmänt tillgängliga. Runorna kommer till alla som gör sig mottagliga för deras kunskap och kraft, oavsett var personerna råkar vara uppväxta eller bosatta. Förutsättningen är rätt attityd; att man närmar sig runorna utan självviktighet och behandlar dem med respekt och ödmjukhet – utan att förfalska eller fördärva dem som det heter i Sången om Sigdrifa i Den poetiska Eddan. Runorna är vare sig patriotiska eller nationalistiska. De är kosmiska och erkänner inga gränser, vare sig geografiska, politiska, etniska eller kulturella.

Den inkluderande karaktären gäller också runornas relation till andra andliga och kosmologiska system. Eftersom runorna innehåller den kosmiska matrisen och både innehåller och speglar världen så speglar de också andra andliga traditioners väsen. Ju mer jag går på djupet i andra traditioner desto mer lär jag mig om runorna och desto mer ser jag likheterna och beröringspunkterna med andra system. Här följer några exempel:
Runor och shamanism. Runorna som extasmetod och färdmedel in i Drömtiden tillsammans med eller i stället för trumma. Enskilda runor motsvarar shamanismens kraftdjur och andehjälpare. Runmagins väsen är att bringa balans i tillvaron och det är ju shamanens huvuduppgift.
Runor och navajo-andlighet. Navajos grundläggande föreställning om hozho, att vandra i skönhet, finns inbyggt i runsystemet. Den healingceremoni som går under namnet Blessingway motsvaras av att sjunga alla utharkens 24 runor. Såväl navajos andlighet som utharken genomsyras av det heliga fyrtalet.
Runor och samisk tradition. Precis som jojken saknar utharken början och slut. Att jojka eller sjunga runor är ett sätt att sjunga landskapet och därmed balansera sig i de stora kretsloppen. Bilderna på de samiska shamantrummorna har många grundläggande likheter med runorna, som ett sätt att beskriva och orientera sig i både den ordinära och den icke-ordinära verkligheten.
Runor och judisk mystik. Precis som det hebreiska alfabetet är runorna en gudomlig gåva som kommit till människorna direkt från den kreativa kosmiska urkraften. Båda systemen har intrikata och heliga talmagiska sammanhang och innebörder. Såväl den judiske mystikern som runmagikern kan genom bön och sång lyfta illusionens slöja och se tillvaron sådan den är. Den judiska bönen har liksom runsången funktionen ”att laga världen”. Liksom Elohim har utharken en kosmisk kreativ dimension. Impulsen nedifrån framkallar impulsen uppifrån.
Runor och Jung. Alla runor rymmer yttre och inre dimensioner och kan liksom Jungs aktiva imagination föra oss i kontakt med våra djupast liggande skikt i det personliga och det kollektiva omedvetna. Att använda aktiv imagination eller runor har en helande djuppsykologisk effekt. Runorna är arketyper som genom användning kan frambringa synkroniciteter, alltså sammanfallande händelser i det inre och yttre som ger oss vägledning i det andliga arbetet.
Runor och kvantfysik. Runorna har frambringats ur den ursprungliga kosmiska matrisen. De är manifestationer av det kosmiska potentialitetsfältet och är i grunden icke-lokala mönster av relationer stadda i en ständig dynamisk förändring och förvandling. Runorna uttrycker den pågående kosmiska skapelsen och deras användning kan ha en ögonblicklig och kosmisk påverkan. Det som händer på en plats i väven händer samtidigt överallt i väven; som i det inre, så i det yttre; som där uppe, så här nere. 
Runor och alkemi. Det heliga giftermålet mellan ande och materia, mellan himmel och jord, mellan kungen och drottningen kan åstadkommas med utharken. Varje runa har en ljus och en mörk sida, en manlig och en kvinnlig, en andlig och en materiell, en inre och en yttre. Att viga samman polära runor är ett sätt att frambringa de vises sten, det alkemiska guldet, visdomen. Transformationen på individuell nivå kan få en spridning till kosmisk nivå i den process som alkemisterna kallar multiplicatio, och som finns inneboende i utharkens talmagi.
Runor och Maya-kosmologin. Carl Johan Callemans tolkning av Mayas nio kosmiska skapelsevågor har många beröringspunkter med utharken. De nio första runorna är matrisrunor som representerar nio olika aspekter (även kronologiska) av den kosmiska skapelsen. Den nionde runan, Naud, som är nornornas runa representerar den kosmiska nödvändigheten. Den nionde skapelsevågen har frambringat ett kosmiskt paradigm som kännetecknas av enhetstänkande och balans och det är precis vad nornornas runa är ett uttryck för.
Runor och Castaneda. Kärnan i Castanedas system är att uppleva energin direkt och bli en otadlig andlig krigare. Runorna är portar eller virvlar in i denna direktupplevelse av den kosmiska grundenergin. Runa nummer 16, Tyr-runan, är den andlige krigarens runa. Otadlig? Ja! Och Castanedas ”örn” som sitter i kosmos mitt och slukar avlidnas medvetande är för mig detsamma som Den Tomma, alltså den icke-runa, den Tomhet, som allt skapats ur och som allt återgår till.
Runorna talar till var och en på ett individanpassat sätt och de hjälper alla som respektfullt och ödmjukt samarbetar med dem att hitta sin egen väg. Runmagin innehåller ingen dogmatism. I runmagin är det runorna själva som är lärarna och utharken är ett självinstruerande system. Min erfarenhet säger mig dock att den som verkligen vill nå djup kunskap och även kunna medverka kreativt i den kosmiska skapelseprocessen bör arbeta med den 24-typiga utharken, alltså den runcykel som inleds med Ur-runan och som har Den Tomma som en underliggande potential. Det finns visserligen runmagiska skolor som arbetar med 16 runor (den yngre futharken) eller 18 runor (baserat på en tysk feltolkning av Havamal) men utövarna riskerar att gå miste om den mer fullödiga kraft och kunskap som kan utvecklas genom samverkan med de 24 runorna i utharken – oavsett hur högt man ropar eller hur mycket man rör på armar och ben medan man ropar.

torsdag 5 april 2018

Magiska runor vid Friggs sjöar i Värmland

Efterfrågan på kunskap om runor och runmagi växer och jag kan nu erbjuda ytterligare ett kurstillfälle 2018 på temat Magiska runor och heligt landskap. Kursen hålls den 19-21 oktober hos Lövjerskan Ulrika Jäger i Östra Ämtervik strax söder om Sunne. Trakterna runt de djupa Fryken-sjöarna (= Friggs sjöar) har varit bebodda sedan urminnes tid och längs sjöarnas östra stränder finns mängder av gravrösen och kultplatser som går tillbaka åtminstone till bronsåldern. På västra sidan av sjön ligger det heliga berget Tossebergsklätten. I Gösta Berlings saga kallar Selma Lagerlöf berget för Gurlita klätt och hon beskriver det som hemvist för en jättelik slagbjörn som bara kan fällas med en kula av silver och kyrkklockemalm tillverkad en torsdagsnatt vid nymåne. Kanske får vi under kursdagarna möta björnens ande på Tossebergsklätten, vars namn kan hänga samman med det norska ordet för alver – tusser – eller det gamla namnet för jättar – tursar.

Som vanligt under mina kurser ligger fokus på att undersöka runornas väsen, kosmologi och inneboende kraft. Runorna är portar eller virvlar in i Drömtiden, den icke-ordinära verkligheten; de fångar de kosmiska processernas ständiga rörelse och de uttrycker totaliteten av all kunskap som finns utspridd överallt i naturen. De stammar från alltings begynnelse, ”arla i urtid”, och de innehåller den kosmiska matris som formger hela skapelsen. Via runorna kan vi ta del av den kunskap som finns inbyggd i den flödande kosmiska processen. Runorna både kan och vill användas för att bringa harmoni och balans till människor, djur, växter och landskap.
Under kursdagarna kombinerar vi runorna med andra shamanska metoder som själsresor, utesittning, landskapsgång och ceremonier för att undersöka och utveckla deras fulla potential. Vi går igenom runmagins beröringspunkter med kvantfysik, alkemi, djuppsykologi och Maya-kosmologins insikter om de nio skapelsevågorna. Avsikten är att deltagarna ska hitta sin egen väg till att använda runorna som hjälpmedel för att kunna tänka och handla i skönhet.  
All information kring anmälningar och andra praktiska detaljer finns på min hemsida. OBS - bara 9 deltagare!