Hur shamaner kan överskrida sig själva

Natten mot min 65:e födelsedag vaknade jag halv tre och kunde inte somna om. Något ville förmedla något. Jag tror att det var Det stora kosmiska kretsloppet. Efter att ha repriserat en del minnesfilmer ur mitt förflutna (oftast pinsamma sekvenser!) verkar det som om mitt medvetande var moget för djupare budskap från Drömtiden. Här följer ett försök till referat.

Shamanismen innehåller ett paradigm, som rymmer kunskap om hur man bör tänka och leva för att vandra i skönhet på Moder Jord. Enligt detta paradigm (liksom i den kosmiska verkligheten) finns inga skarpa gränser mellan genus, alltså mellan det vi brukar kalla manligt och kvinnligt. Shamanen är en hen. Det råder heller inga skarpa gränser mellan människa och djur; mellan människa och allt annat; eller mellan den ordinära verkligheten och den icke-ordinära verkligheten. Allt är ett och hänger samman. Allt är ömsesidighet och process där det ena omvandlas i det andra. Allt fast förflyktigas och Drömtiden spiller in i den ordinära verkligheten.   

Formuleringarna kan skärpas ytterligare; Gränserna är flytande mellan genus, mellan människa och djur, mellan människa och allt annat, mellan den ordinära verkligheten och Drömtiden.

Och en ytterligare skärpning kan formuleras som; det finns inga gränser mellan genus, mellan människa och allt annat, mellan den ordinära verkligheten och Drömtiden. Det är inte bara så att allt fast förflyktigas; det finns inget fast. Allt är processer och i grunden är allt bara energi, eller ska vi säga vibrationer?

Kunskap om detta är något man måste uppleva. Carlos Castaneda beskriver det som att uppleva energin direkt – utan att gå omvägar via de uppenbarelseformer som vårt medvetande försöker tvinga in den formlösa energin i. Shamanska metoder är utmärkt bra för att nå detta tillstånd och få del av kunskapens kyss från Det stora kosmiska kretsloppet. Idag står shamanens vägar öppna för alla och när en når denna kunskap överskrider en inte bara shamanens sociala och andliga roll utan också shamanismen som företeelse. Shamanen har då överskridit sig själv (och därmed även sina begränsningar) och transformerats till något annat, som är svårdefinierbart eller rent av odefinierbart.

Ur Tomheten föds världens mångfald och mångfald är något gott. Men efterhand återgår mångfalden till Tomheten. Och det är också gott. Det är som när man kastar en sten i ett stilla vatten. Vågorna sprider sig som ringar på vattenytan men upphör efterhand, eller ska vi säga – uppgår i stillheten?

Att få del av kunskapens kyss innebär att ens egen individualitet upphör; jaget upphör, eller ska vi säga utplånas; eller uppgår i Alltet, som är detsamma som att uppgå i Tomheten och bli till ingenting. Den som arbetar med runmagi vet att utharken är framfödd ur Den Tomma och återgår till Den Tomma. Det vi gör under tiden, eller längs vägen, är bara en parentes, men vi vill ju att parentesen ska präglas av skönhet.

Michael Harner skriver testamente

Man skulle kunna tro att bilden här bredvid utgör omslag till en fantasyroman av dussinslaget. Så är det inte. Detta är omslaget till Michael Harners nya bok Cave and Cosmos – Shamanic Encounters with Another Reality (North Atlantic Books 2013). Det har gått 33 år sedan Harner (nu 84 år gammal) gav ut sin förra bok – den shamanska klassikern The Way of the Shaman. Den kom på svenska 1983 på Bokförlaget Korpen med titeln Shamanens väg och jag hade den stora äran att få skriva ett förord som jag avslutade med följande mening; ”För den som praktiskt vill pröva shamanens väg är Michael Harners bok oundgänglig.” Det kan ha stämt då, men det stämmer inte riktigt idag och mitt omdöme om Cave and Cosmos kan sammanfattas; ”För den som vill förankra shamanens väg i världen är det oundgängligt att överskrida Michael Harners version av shamanism, den som kallas core shamanism.”

The Way of the Shaman bidrog till att öppna en ny dimension av tillvaron för väldigt många västerlänningar. Marken var förberedd sedan flera år genom bl a Carlos Castanedas böcker om tiden med hans läromästare don Juan Matus i Mexiko men till skillnad från Castanedas böcker så hade Harner skrivit en manual – en systematisk beskrivning av hur shamaner praktiskt kan gå till väga. Jag minns hur jag nästan febrigt vände blad i The Way of the Shaman och fick en obändig lust att börja trumma och resa in i de andra världarna. Att Harner själv kom till Sverige och höll en grundkurs i shamanism 1983 kändes som en skänk från Drömtiden. Och vilken fart det blev på det shamanska arbetet därefter med trumgrupper, själsresor och extasdanser! Vi var lite drygt 40 personer på Harners kurs i Värmlandsnäs; jag undrar hur många av dem som fortfarande arbetar med shamanska metoder; hur många som gör det à la Harner och hur många som hittat egna vägar eller kanske hittat tillbaka till eller snarare fram till den egna inhemska traditionen?

Michael Harner spred en god stämning omkring sig i Värmlandsnäs; han var energisk och humoristisk; jag minns fortfarande hans säregna gnäggande skratt och några av hans one-liners, som den under kafferasten; ”Coffee is indispensable in all shamanic work!” För egen del fick jag ett par livsavgörande råd av Harner; dels att resa till Sápmi för att söka kontakt med samiska botare och shamaner, dels hur jag skulle kunna utröna runornas väsen genom att hitta en lärare i den icke-ordinära verkligheten. Jag står därför i en viss tacksamhetsskuld till Harner, vilket bör påpekas innan jag tar itu med min kritiska granskning av Cave and Cosmos som faktiskt är riktigt seg att ta sig igenom – inte minst därför att den till stor del utgörs av berättelser från västerlänningar (till övervägande del amerikaner) om vad de har upplevt på sina resor till det som i core shamanism kallas övervärldarna. För mig är det något av ett mysterium varför Harner fyller boken med dessa individuella redogörelser över hur det kan se ut i de andra världarna – hans tes är ju nämligen att vi alla upplever olika saker; att upplevelserna i den icke-ordinära verkligheten är perfekt anpassade till just den individ som gör dem och att innebörden i det upplevda därmed bara kan förstås på djupet av den individen.

Jag minns hur Harner frenetiskt antecknade vad alla berättade om sina upplevelser i det icke-ordinära under kursen i Värmlandsnäs. Många av deltagarna gick in i en sorts koma medan andra pladdrade på om än det ena än det andra som de hade sett och mött, men Harner var oupphörligt nyfiken. Han förklarade att han höll på med en kosmologisk kartografi och det tog alltså 30 år att få den färdig. Men det är ingen karta över den icke-ordinära verkligheten han presterat eftersom dessa kartor är individuella och ingen kan rita en allmängiltig sådan. I boken finns dock ett par versioner från några av Harners elever; teckningar som anger vad som finns i övervärldarna, hur många nivåer de stött på etc etc. När jag ser dessa teckningar kommer jag osökt att tänka på en gestalt som Emanuel Swedenborg och hans bok Himmel och helvete från 1758 (De Caelo et Ejus Mirabilibus et de inferno, ex Auditis et Visis = ungefär Om himlen och dess under och om helvetet, såsom hört och sett). Också Harners tankar om att det man upplever i den icke-ordinära verkligheten och att de råd man får där är perfekt anpassade till den individ som gör resan klingar lite swedenborgskt i mina öron.

Vad är då Cave and Cosmos för slags bok? Har Harner lagt grunden till en ny religion? Nej, säger han själv bestämt. Detta är inte religion eftersom det bygger på vad var och en med hjälp av shamansk trumning kan uppleva. Här tror man inte på vad andra säger – inte ens Harner – utan tar själv reda på hur saker och ting förhåller sig genom egen direkt upplevelse. Om The Way of the Shaman var en introduktion till några av shamanismens metoder så är Cave and Cosmos en djupdykning i och utveckling av core shamanism, som är en modern, västerländsk, individuellt inriktad version av shamanism som har rensats på det mesta av kulturella och traditionella särdrag. Enligt Harner är denna ”kulturfria” version av shamanism den som passar västerlänningar bäst. Han kan ha rätt, i alla fall vad gäller amerikaner som ju lever på koloniserat land, men samtidigt innebär denna ”kulturfria” variant att man kopplar loss hela systemet från det landskap och det levnadssätt där shamanismen vuxit fram. Är Harner helt up-to-date med hur hans nutida antropologkollegor resonerar? De tycks alltmer avlägsna sig från Eliades klassiska tolkning av shamanismen som Archaic Techniques of Ecstacy alltså som en samling metoder, till att betrakta shamanismen som ett sätt att leva och tänka, alltså som ett sätt att vara i världen.

Om Michael Harner själv får bestämma har han kanske inte skapat en ny religion men ingen kan ju säga hur hans Foundation for Shamanic Studies kommer att förvalta arvet efter honom. Vad man kan säga helt klart är att Harner med sin core shamanism och dess fokusering på själsresor med hjälp av trumma (som ju bara är en del av vad shamaner brukar ägna sig åt) har skapat ett sammanhållet system, en shamanism som är genomsystematiserad på ett sätt som den aldrig varit hos traditionella shamaner; kanske kan man kalla det som Harner skapat för en shamansk kropp, som hålls samman av vissa bestämda, grundläggande teoretiska grundvalar. I denna core-shamanska kropp finns ganska många västerländska shamanic practitioners som ägnar sig åt att hjälpa och heala andra västerlänningar men som sällan rör sig utanför denna västerländska kropp. Är Harners disciplar närvarande och aktiva i kampen för att skydda och försvara Moder Jord, för att stödja urfolkens kamp för land och identitet? I alla fall inte påfallande mycket. Jag kan tänka mig att deras resonemang kan gå så här: genom att hjälpa och heala oss själva och andra människor hjälper vi till att heala Moder Jord och rätta till obalanser i kosmos och därmed bidrar vi till att ge världen en bättre inriktning. Det finns en poäng i detta, det håller jag med om, men resonemanget kan också vara ett sätt att undvika att behöva ta ställning i viktiga frågor i världen. För mig har shamanismen alltid haft en politisk dimension, inte en partipolitisk utan en större politisk dimension, en Moder Jord-dimension och då kan det verkligen handla om att på plats, i det reellt existerande landskapet sätta eller ställa sig i vägen för en maskin som ska provborra efter uran.

Tyngdpunkten i Michael Harners paradigm verkar idag ligga på frågan om andars existens. I The Way of the Shaman talar han mer om energier och kraft, t ex i termer som kraftdjur; nu har dessa uttryck övergivits och allt mer handlar om andar; formlös energi och kraft har blivit andar med bestämd form och identitet. Harner lägger ner en hel del möda på att bena ut skillnaden mellan de andar som finns i den här världen (mellanvärlden i hans terminologi), de som finns i gränsområdet mellan den här och de andra världarna och de som enbart finns i undervärldarna respektive övervärldarna. Shamanen fungerar som förmedlande länk mellan andarna och människorna som behöver hjälp och andarna vet alltid vad alla behöver.

Vilka andar är det då som Harners resenärer möter i övervärldarna? Det kan vara Benjamin Franklin, eller Albert Einstein, eller Jesus eller Buddha; den gestalt som anden antar tycks anpassad till den individuella resenären. Det gemensamma för dem är att de är compassionate spirits, alltså medkännande andar. De har alla erfarenheter från livet på jorden (som människa eller djur), känner allas behov och vill bara gott. Detta till skillnad från de andar som håller till i mellanvärlden, t ex själar efter avlidna människor som inte kunna genomföra resan in i ”himlen”, och som kan ställa till kaos, problem och sjukdomar. I dessa resonemang känns Harner nästan som grundare av någon sorts andevetenskap à la Rudolf Steiner.

Bokens rapporter från resor in i övervärldarna visar att resenärerna har liknande upplevelser som grundarna av de stora religionerna haft. Enligt Harner visar detta att ”himlarna” är verkliga, ”men de är verkliga i en annan verklighet, den verklighet som shamaner kan nå för att hjälpa och heala andra”. Och denna verklighet nås alltså med hjälp av trumma eller annan form av det Harner kallar sonic driving.

Jag, och många andra, har använt core-shamanska metoder för att återknyta till den shamanska traditionen i våra egna landskap, i mitt fall till den nordiska shamanismen. Vi har då överskridit core-shamanismen för att kunna skjuta ner rötterna i den egna kulturella myllan. Så använd har core shamanism haft en avgörande betydelse för många människor, men i Cave and Cosmos ser jag en annan tendens framträda som dominerande hos Harner, nämligen att core shamanism är nog i sig själv. Det är den inte. Den fångar inte alls den spännande mångfald som finns i den shamanska livssynen; den har inte mycket att säga om de flytande gränserna mellan den ordinära och den icke-ordinära verkligheten; om de flytande gränserna mellan genus; mellan djur och människor; mellan människor och andeväsen och mellan det som har form och det som är formlöst. Core shamanism begränsar shamanismen till bara en del av vad den har varit och vad den kan vara; den har en statisk syn på vad de olika världarna egentligen är och hur de hänger samman; den begränsar innebörden av traditionella begrepp som bön och ceremoni; den uppskattar inte till fullo landskapet, de reellt existerande djuren och växterna och Moder Jord som de bästa lärarna och den anger inga vägar för att gå bortom formerna.

Harner skriver på ett ställe att universums kraft är så stark att shamaner arbetar med förmedlare, som kraftdjur och andar. Man kanske skulle kunna säga att kosmos väljer att låta sin energi när den möter våra medvetanden ta bekanta former, helt enkelt för att vi ska kunna handskas med dem. Carlos Castaneda ville ta ett steg till, nämligen att uppleva energi direkt i stället för via dessa uppenbarelseformer. I boken The Wheel of Time låter han don Juan Matus förklara att han använt shamanskt svammel om ”allierade, kraftväxter, Mescalito, den lilla röken, vinden, andarna i floder, berg och snår” som ett sätt att locka Castanedas uppmärksamhet, som ett sätt att lura honom in på den andlige krigarens väg. Harner väljer den motsatta vägen; i stället för att gå bortom formerna och uppleva energin direkt utarbetar han en systematik just kring formerna. Det är inte vad jag kallar andlig frihet.

Läsaren av dessa rader kanske får för sig att jag här ägnar mig åt ett lustfyllt fadermord. Icke alls. Detta är vad tyskarna kallar en auseinandersetzung, ett klargörande av ståndpunkter, som kan vara nödvändigt för det som komma skall. Om shamanismen ska bli verksam som kreativ medaktör i världen måste den förankras i Moder Jord och gå vida utöver core-shamanismens ramar för att kunna träda in i Drömtiden och delta i drömmandet av världen. Traditionell shamanism öppnar upp för ett betydligt större äventyr än den västerländska variant som kallas core shamanism.

Dygder hos ojibwe, lakota och nordbor

Denna text är tänkt som en begrundan av begreppet dygder, alltså goda egenskaper som bör vägleda våra, och därmed samhällets, liv. Ordet dygd fanns redan i fornsvenskan och hade då betydelsen duglighet, godhet. Traditionella berättelser från många olika kulturer rymmer dramatiserade versioner av vilka dygder som bör beaktas och föras vidare till kommande generationer.

Såväl dessa berättelser som själva dygderna spelar en central roll i den antikoloniala kamp som pågår för att bevara och utveckla den egna kulturen. I boken Dancing on Our Turtle’s Back (Arbeiter Ring Publishing 2011) sammanfattar Leanne Simpson kärnan i det hon kallar mormorskunskapen, Grandmother Teachings, hos nishnaabeg, eller ojibwe;

·         mod,

·         ödmjukhet,

·         sanning,

·         respekt,

·         visdom,

·         hederlighet,

·         kärlek.

En liknande sammanställning av dygder hos lakota har gjorts av Joseph M Marshall i The Lakota Way – Stories and Lessons for Living (Penguin Compass 2002). Han djupdyker där i tolv dygder som han anser karakteriserar det traditionella lakotatänkandet; 

·         ödmjukhet,

·         uthållighet,

·         respekt,

·         heder,

·         kärlek,

·         offervilja,

·         sanning,

·         medkänsla,

·         mod,

·         själsstyrka,

·         generositet,

·         visdom.

En av dessa står ut speciellt eftersom den är förutsättningen för alla de övriga, och det är ödmjukheten, som Marshall också kallar ”den lågmälda vägen”.

Jämför detta med de dygder som jag själv kondenserat ur nordisk traditionell livssyn med hjälp av de 24 runorna i utharken och som jag kallar den andlige krigarens dygder;

·         styrka,

·         oåtkomlighet,

·         visdom,

·         ansvar,

·         patos,

·         offervilja,

·         kärlek,

·         mod,

·         beslutsamhet,

·         självkontroll,

·         självtillit,

·         uthållighet,

·         osjälviskhet,

·         ödmjukhet,

·         vördnad,

·         heder,

·         tålamod,

·         överskridande,

·         självinsikt,

·         intuition,

·         kreativitet,

·         målmedvetenhet,

·         klarsyn,

·        förnöjsamhet.

Här finns naturligtvis kulturella särdrag och skillnader, men förbluffande mycket är gemensamt, eller hur? Kunskap av Moder Jord, för Moder Jord.

Moder Jord talar (6)

Detta är sista delen i serien med texter från min drygt 30 år gamla anteckningsbok där jag skrivit ner rapporter från egna utesittningar, ceremonier och landskapsgång som en sorts poesi. Detta är också den sista texten i anteckningsboken, daterad den 7 augusti 1983. En morgon när jag vaknade ur starka drömmar och världen bara forsade in i mig.

Detta ljus!

När jag vaknade
den här morgonen
var det
som om ljuset
inte hade funnits
förr.

Detta ljus!
strömmade mot mig
som skymningen
omfamnar träden.

Detta Ljus!
larmande över mig
och jag föll
genom långa tunnlar
svarta som onda
tankar
och jag föll
genom jord
som åt mig
och jag föll
genom vatten
som renade mig
och jag föll
genom eld
som gav mig sånger
och jag föll
genom luft
och fick makt.

Detta Ljus!
som i skalbaggar
kryllade över mig.

Detta ljus!
som i ormar
ringlade genom
näsan
väsande.

Råttors föda.
Grävlingar bökande
i tarmslyngorna.
Rävar tuggande
på fingrarna
och korpar
som slet köttstycken
ur bröstet.

Detta ljus!
som överväldigande
sätter mig i sten
beslår mig med järn
och sänker mig
i havet
för att
på okända vägar
bli kosmisk tomhet.

Allt detta ljus!
som sätter allt
i rörelse.
Allt som krälar,
kryper, simmar, flyger
och går.

Detta ljus!
som vibrerar
av sånger
alltför länge glömda.

Detta ljus!
som var ofött
låt det äta dig.

Detta ljus!

Moder Jord talar (5)

Detta är del fem i serien med texter från min drygt 30 år gamla anteckningsbok där jag skrivit ner rapporter från egna utesittningar, ceremonier och landskapsgång som en sorts poesi. När jag åter läser texterna känner jag igen varenda situation och slungas åter in i de gamla drömspåren. En märklig känsla. Jag delar nu med mig av dessa upplevelser i en serie bloggtexter. 
 
Initiation på berget

Taltrast väcker mig
intensivt klockan två.
Jag reser mig på armbågen
i sovsäcken
på berget
högt över Mälaren.

Trasten ryttlar
och sjunger
intensivt
flyger rakt mot
mina ögon.

Jag sjunker tillbaka
i sömn.

Vaknar i gryningen
och ser att
taltrastens tall
inte står
där jag
såg den först.
Den har flyttat
flera meter!

Springande steg
var det
som väckte mig.

Avlägsnar sig.

Snart går solen upp.

Jag får ett nytt namn.

Moder Jord talar (4)

Detta är del fyra i serien med texter från en drygt 30 år gammal anteckningsbok där jag skrivit ner rapporter från egna utesittningar, ceremonier och landskapsgång som en sorts poesi. När jag åter läser texterna känner jag igen varenda situation och slungas åter in i de gamla drömspåren. En märklig känsla. Jag delar nu med mig av dessa upplevelser i en serie bloggtexter. 

Kontemplation i majkväll

När mitt huvud somnar
sjunker koltrasten
genom
både ordnade och oordnade
nivåer av
omfamning.

Vi kommer från
Uppsala högar
plockar liljekonvaljer.

Treåringen plaskar
i lerpölar
och studerar hästbajs -
noga.

I den sönderfallande logen
står ett åldrigt tröskverk.
Jag snurrar på drivhjulet
med handen.
Otroligt lättdraget.

Senare - syrenen utanför
treåringens sovrumsfönster
förtätar närvaron
emellan och runt
omkring
oss
till en väldig samandning.

Koltrasten sjunker
genom nivåer
av ordnad och oordnad
omfamning.

Jag beslutar mig för
att hålla elden
vid liv

ständigt

för att garantera
solens uppgång
varje morgon.

Jag skriver ett brev
om detta
och sänder det
till världens urfolk.

Moder Jord talar (3)

Detta är del tre i serien med texter från en drygt 30 år gammal anteckningsbok där jag skrivit ner rapporter från egna utesittningar, ceremonier och landskapsgång som en sorts poesi. När jag åter läser texterna känner jag igen varenda situation och slungas åter in i de gamla drömspåren. En märklig känsla. Jag delar nu med mig av dessa upplevelser i en serie bloggtexter. 

Ceremoni

Jag häller mjöd
tre gånger på blotstenen.

Árs ok fridr.

Åkallar de sex
riktningarna
söker visdom
kraft
tålamod
och visioner.

Inte för egen del.

Sjunger mig
skallrar mina skallror
mullrar min trumma.

Ett uppgående
som bryter sönder
som släpper loss
isbjörnskäftarnas malande
till slamsor

för att sedan sätta samman
och se igenom
allt.

Det ljus som avslöjar
hemligheterna
som ger insikter i det fördolda
finns som ett strömmande.

Det går alltid nerifrån
och upp
ur Jorden.

Ibland hörs det
nästan som om det passerade
en vindharpa
upphängd i en björk
innan lövverket tätnat.

Oftast i skymning
eller gryning
då det väger
mellan världarna
och passagen
är fri.

Moder Jord talar (2)

Här fortsätter serien med texter från en drygt 30 år gammal anteckningsbok med rapporter från egna utesittningar, ceremonier och landskapsgång – nedtecknade som en sorts poesi. När jag åter läser texterna känner jag igen varenda situation och slungas åter in i de gamla drömspåren. En märklig känsla. Jag delar nu med mig av dessa upplevelser i en serie bloggtexter. Här är del 2.

Utesittning

Jag somnar
i den ljumma
augustinatten
just som månen
i söder
slukas av ett jättelikt
svart moln.

Alla ljud är så nära.
De betande korna
på andra sidan Svartån.
Långt i norr
ett intensivt åskväder
som mullrar utdraget
och bländar månen.

Jag sover djupt
och drömmer
om en man
som ligger ute
på samma sten som jag.
Bara ett järngaller
skiljer oss åt.

Jag vaknar strax före
soluppgången.
Någon startar en traktor
för att pumpa upp vatten
till en torr beteshage.
Hans närvaro
är i mig.

När solen glider över
skogsbrynet
kommer en sång
till mig
och ur mig.
Entonigt glider den ner
från stenen och ut över
ungskogen.
Hej Sol!

En man
insvept i en filt
på en stor sten i norra Uppland
hälsar solen
med en entonig sång.
Allt eftersom soluppgången
rör sig västerut
hälsas den av andra
män och kvinnor
på många andra platser.
De är övertygade om
att solen tog sig över
horisonten
tack vare deras sånger.
Alla andra sover
och tror att solens uppgång
är självklar.

De skulle bara veta!

Moder Jord talar (1)

Häromdagen kom en gammal anteckningsbok från början av 1980-talet fram. Ingenting sker av en slump så jag började läsa. Boken innehåller rapporter från egna utesittningar, ceremonier och landskapsgång – nedtecknade som en sorts poesi. När jag läste texterna kände jag igen varenda situation och slungades åter in i de gamla drömspåren. En märklig känsla. Jag delar nu med mig av dessa drygt 30 år gamla upplevelser i en serie bloggtexter. Varsågoda!

Urskogsvandring

Jag stirrar
i det strömmande vattnet.
Forsen
mumlar om
vattnet i mina ådror
som faller
och är av vatten.
Kråka
blickstilla
iakttar mig
från toppen av sin al.

Vandrar
i mitt inre landskap.
Bäck
ringlar
under kullfallna träd.
Porlet öronbedövande
i tystheten.
Ljuset faller ner
i tunnlar.
Träffar också mig.

Höstskogen
står uppochner
i sjön.
Dimmorna driver.
Hackspett hackar
i torr tall.
En and
landar långt ut
och långt
in.

Jag tackar martallarna
för att de
fullgör sina uppgifter.
Försöker finna mina egna.
Korp
visar sig
rakt ovanför.
Vänder snabbt
som om
den visste.

Plötsligt
finner jag
min kultplats
djupt inne
bland
vindfällda träd
torrakor
och mossa.
Hjärtat bankar
och jag vill vara
ensam.
Bara nötskrika
raspar.

En bön för lodjuren

Den statligt sanktionerade och mycket illa genomtänkta vargjakten i Sverige pågick bara i några dagar innan den stoppades i rättssamhällets juridiska maskineri. Heder åt Rovdjursföreningen och Naturskyddsföreningen som drev den juridiska processen. Bara tre vargar hann dödas innan jägarna fick lomma hem med oförrättat ärende. Förhoppningsvis är denna seger för vargen inte bara temporär utan ett första steg mot en mer upplyst och vidsynt vargpolitik.

Men nu väntar i stället årets upplaga av lodjursjakten. Beslutet om jaktkvoter ligger hos länsstyrelserna som kommit fram till att 102 lodjur får skjutas under jaktsäsongen som varar i en månad i Mellansverige och en och en halv månad längre norrut. På en del håll, som i Norrbotten och Västerbotten, får jägarna skjuta fler lodjur än förra året; i andra områden betydligt färre, som i Västernorrland, eller inga alls, som i Jämtland. (Fler uppgifter om årets lojakt finns hos Svenska Rovdjursföreningen).

Enligt riksdagens rovsdjurspolitik är målet för lodjuren, som beskrivs som en ”nära hotad” art, cirka 300 föryngringar om året. Det betyder att det bör födas 300 kullar med lodjursungar för att stammen som nu är på 1400-1900 individer inte ska minska. Årets jaktkvoter är enligt Rovdjursföreningen för höga för att ens nå upp till dessa blygsamma mål. Och man kan ju rent allmänt ställa sig kritisk till den mänskliga hybris som tar sig uttryck i så kallad rovdjurspolitik där människor stadgar hur många djur som ska få finnas av den ena eller andra arten. Det handlar om en rent kolonial hållning mot den övriga skapelsen att människan som klok ”förvaltare” av naturen ska bestämma över jordens tillgångar. Förr motiverades en sådan inställning med att den monoteistiske guden (alltid manlig!) delegerat ansvaret för skapelsen till människan. Idag kan regering och riksdag knappast motivera sin rovdjurspolitik med att den är given av Gud; nu handlar det mer om att gå högljudda minoriteter som jägarna till mötes – för att knipa röster och för den nuvarande miljöministerns del försöka förhindra att man ramlar ur riksdagen. Visst är det jämmerligt att sådana överväganden ska få avgöra ödet för andra arter!

För min del anser jag att människan inte alls har någon ”rätt” att bestämma eller ”reglera” andra arters numerär. Tillvaron handlar om att alla arter ska ha sin rättmätiga plats i livets stora cirkel. Människans ansvar handlar om våra egna aktiviteter – inte om andras aktiviteter. Det är vi människor som ska lägga band på oss själva i hela skapelsens intresse. Vi ska reglera och förvalta oss själva och våra handlingar så att vi också kan ta vår rättmätiga plats i det stora kretsloppet – och rättmätig i det sammanhanget innebär att ta hänsyn till hela den övriga skapelsen och dess rättigheter.

Så, för mig låter det absurt att låta skjuta 102 lodjur. Det finns inte för många lodjur i Sverige. Det finns för få lodjur och det finns trakter där det inte finns några alls trots att naturen både är lämplig för lo och har behov av lo. Jakten är helt enkelt ett stolleprov, som bör upphöra. Som icke-våldsanhängare kan man hjälpa till i arbetet för lodjuren genom att stödja organisationer som Rovdjursföreningen och Naturskyddsföreningen som driver det opinionsmässiga och juridiska arbetet gentemot maktetablissemanget. Utöver det kan vi ägna oss åt det som traditionella indianer kallar bön och som jag föredrar att kalla ceremoni. En god vän till mig gjorde följande upprop inför lojakten på en shamansajt;

”Jag beger mig till en högt belägen plats och vänder mig i sång och dans till makterna och ber för att lons fruktsamhet ska vara stabil. Att de utvalda lokatternas ångest och lidande före döden blir minimal och jägarnas effektivitet hög. Att enskilda jägares aversion gentemot lon ska minska och att respekten och empatin ska öka. Att motståndarsidans förakt minskar och respekten och förtroendet för jaktlagen ökar. Att det kalla kriget mellan jägarkåren och motståndarna ska minska och samverkan öka. Att användningen av ordet dom minskar och ordet vi ökar. Den som har en liknande syn kan med fördel göra något där den befinner sig. Väl mött!”

Den heliga pipan är mäktigare än en atombomb, sa Mathew King, lakota. Med den heliga pipan ber man och därför kan man säga att bönen och ceremonin är mäktigare än en atombomb. Man kan precis som min vän söka sig till en helig plats och ceremoniera för att lokatterna ska lyckas hålla sig undan jägarna, för att vädret ska gynna lokatterna och de ska bli svåra att spåra, för att jägarna ska inse att troféjakt är en meningslös syssla och för att de ska förstå att lon har lika stor eller större ”rätt” till rådjuren än jägarna har. Man kan sjunga runor, trumma, jojka och dansa för lokatterna. Och precis som traditionella irokeser gör bör man inleda ceremonin genom att tacka Moder Jord, vintern, lokatterna, ja allt.

Ett litet tips till dem som arbetar med kraftdjur; det här är ett utmärkt tillfälle att sätta dem i arbete. Skicka in dem i landskapet där de praktiskt kan assistera i lokatternas försök att göra sig oåtkomliga. Om det är kraftdjur värda namnet kommer de att kunna göra skillnad!

Den 1 mars är startdatum för jakten.