Den tredje uppmärksamheten

En rundivination som jag gjorde efter en ceremoni ledde till att jag började läsa om Carlos Castanedas Örnens gåva. Många år sedan sist. Anledningen var primärt att jag ville fördjupa mig i frågeställningen om medvetandets möjlighet att överleva den fysiska döden. Den här gången upplevde jag boken som tämligen trist med mycket svammel och dödkött men den rymmer, liksom Castanedas övriga böcker, även en del glimrande avsnitt.

För att sätta in läsaren i Castanedas resonemang ska jag kort rekapitulera vad Örnen är för något. Den beskrivs som ”den makt som styr alla levande varelser … inte för att den är en örn eller har något med en örn att göra, utan därför att den för den seende framträder såsom en omätlig kolsvart örn. Vilande i upprätt ställning, så som örnar brukar sitta, når den upp i oändligheten.”

Alltså: någonstans mitt i kosmos finns en kraft som allt utgår ifrån och även återvänder till. Om vi ska ge detta en uppdaterad analys kan vi se paralleller med begrepp som det mytiska Ginnungagap, Carl Johan Callemans kosmiska livsträd, David Bohms Cosmic Holomovement, Rupert Sheldrakes morfiska fält, C G Jungs kollektiva omedvetna och alkemisternas Unus Mundus.

Enligt Castaneda förtär Örnen allt medvetande hos de varelser som ögonblicket innan levde på jorden men nu är döda och har svävat upp till Örnens näbb ”för att möta sin härskare, skälet till att de ägt liv”. Medvetande är Örnens föda.

Örnen låter sig inte bevekas av någon levande varelses böner men alla dessa har ändå fått en gåva av honom, nämligen möjligheten att ”hålla medvetandets låga vid liv och därmed makten att inte åtlyda budet att dö och förtäras.” Det finns alltså en möjlighet att i dödsögonblicket smita förbi Örnen och behålla sitt medvetande. Detta kallar Castaneda en övergång in i ”den tredje uppmärksamheten” – ett tillstånd av totalt medvetande och frihet. ”Att dö och bli slukad av Örnen är ingen utmaning. Att däremot smita förbi Örnen och bli fri är största djärvhet.”

Även om Castaneda ingår i en tradition där kunskapen sedan flera hundra år överförts direkt från mentor till elev ser jag detta försök att bevara medvetandet intakt efter döden som ett sätt att göra kunskapen tillgänglig för alla i eftervärlden. Det är ett sätt att lämna tydliga spår i Drömtiden, att aktivt nyskapa eller förstärka morfiska fält. Därför kan dessa resonemang vara av största intresse även för oss idag som försöker hitta fram till långsiktigt hållbara vägar att leva i balans och harmoni med Moder Jord. Sedan Castaneda skrev Örnens gåva i början av 1980-talet har de kosmiska processerna dock trätt in i så nya faser att vi kan tala om medvetandemässiga kvantsprång som gör hans författarskap mer eller mindre obsolet.

Kanske var det inte möjligt för Castaneda att komma längre än han gjorde medvetandemässigt. Om vi betraktar hans böcker och Michael Harners samtida popularisering av core shamanism utifrån Carl Johan Callemans teorier om maya-kalendern så kan vi konstatera att de skrev sina huvudverk när vare sig den åttonde eller nionde skapelsevågen hade aktiverats. (Mer om Callemans teorier i min recension av hans The Nine Waves of Creation) Det kan (i alla fall delvis) förklara den nästan extrema individualism som präglar såväl Castanedas som Harners versioner av shamanism. De befann sig i resonans med den sjunde dualistiska skapelsevågen och var så att säga det andliga uttrycket för den kosmiska impuls som på ekonomins och politikens område tog form av nyliberalism, reaganism och thatcherism. Samtidigt försökte de spränga och överskrida dualismen och förebådade på så vis även den åttonde och nionde vågen, som enligt Calleman aktiverades 1999 resp 2011). Det gjorde även C G Jung, märkligt nog flera decennier tidigare, vilket gör Jung till en än mer beundransvärd visionär.

Idag när den åttonde och framför allt den nionde skapelsevågen är aktiverade finns en helt annan och ny potential för att överskrida dualismen och uppleva och manifestera enhetstänkandet. Vi kan alltså idag träda in i Castanedas tredje uppmärksamhet inte bara när vi dör och sugs in av "Örnen" – utan här, i världen, nu och i vardagslivet. Castanedas och Harners shamanism var individuellt fokuserade – om shamanismen vill bidra kreativt till världen idag måste den vara kollektivt fokuserad; för det gemensamma bästa, för Moder Jords bästa, för kosmos bästa. Såväl Castaneda som Harner måste överskridas.

Det är där jag ser ett begrepp som ceremoniellt motstånd komma in. Vi kan idag gå in i "den tredje uppmärksamheten" genom vårt varande i världen. Detta kommer då också att växelverka med och återverka på det jag kallar Drömtiden, Unus Mundus, The Cosmic Holomovement. Vi kan med rätt handlingar vid rätt tidpunkt även återverka på och förändra Örnen, alltings upphov. Kanske kommer saker att verkligen kunna vända omkring år 2031 när den sjunde vågen, enligt Calleman, går in i en ny dagfas och då för första gången kan resonera med den åttonde och nionde vågen. Då kan det finnas oanade möjligheter att åstadkomma avgörande kreativa förändringar i världen. Men det vi gör även dessförinnan är viktigt. Vi kan redan nu bidra till att nyskapa och förstärka de morfiska fält som gynnar kreativa handlingar och därmed vandring i skönhet. Om det dessutom, som Castaneda förutskickar, kan leda till att vi som individer får möjlighet att smita förbi Örnen när vi dör är det väl bara att tacka och ta emot?

Renässans för förkristna tempel

Det finns flera sätt att förstärka kraften på heliga platser, t ex genom att uppföra olika jord- eller stenkonstruktioner eller byggnader av trä, så kallade kulthus. Den nyaste arkeologin visar att kulthus har varit relativt vanliga i Skandinavien och uppförts under en väldigt lång tidsrymd – ända från yngre stenålder (ca 4000-1700 f.Kr) fram till yngre järnålder (ca 375-1050 e.Kr). Byggnaderna har ingått som viktiga delar av större rituella komplex i en tradition som säkerligen har förändrats en hel del under årens gång men inte desto mindre visat sig vara väldigt seglivad. Det är dock först under de senaste decennierna som företeelsen uppmärksammats av arkeologer – de viktigaste fynden har gjorts i samband med stora så kallade uppdragsgrävningar som genomförts inför stora byggen av vägar, bostäder och kommersiella anläggningar. När de här nya fynden sätts in i större teoretiska sammanhang bl a via jämförande analyser med andra traditioner runt om i världen så leder det också till omprövningar av etablerade arkeologiska ”sanningar” och en uppvärdering av äldre skriftliga källor, t ex Adams av Bremen berättelse om hednatemplet i Gamla Uppsala.

Detta – och mycket annat spännande – kan man läsa om i den färska boken Tempel och kulthus i det forna Skandinavien: Myter och arkeologiska fakta (Carlssons 2017). Författare är Anders Kaliff, professor i arkeologi vid Uppsala universitet, och Julia Mattes, doktor i arkeologi vid Ruhr-Universität Bochum i Tyskland. Denna bok är en pärla för den som är intresserad inte bara av heliga platser utan även den modernaste arkeologins nya upptäckter och omtolkningar av gamla etablerade men ensidiga teorier.

De byggnader som går under beteckningen kulthus har i allmänhet varit ganska små – typ 3x5 meter. Det viktiga är inte storleken utan placeringen och innehållet och därmed också funktionen. De har i allmänhet, men inte alltid, legat i anslutning till gravfält, storhögar och andra monumentala konstruktioner och därför utgår arkeologerna från att de ofta har använts i samband med begravningar, men antagligen också i anslutning till andra viktiga händelser i livet och i årsvarvet. De har tjänstgjort som plats för ceremoniella måltider och som kontaktyta gentemot den osynliga världen av gudomligheter och andeväsen. Det framgår också av de fynd som har gjorts i lämningarna efter husen: spår av eld, matlagningsgropar, lerkärl med livsmedel, offereldar, offergåvor som metaller, stenyxor och glaspärlor samt djur- och människoben. Det tycks också som om det har varit viktigt för husens dåtida användare att förr eller senare rituellt försegla platsen och låta den återgå till jorden, t ex genom att bränna byggnaden och täcka den med sten och jord.

Författarna ger ett flertal exempel på kulthus som påträffats i Syd- och Mellansverige och i Danmark. Det hade varit bra om de också hade prickat in platserna på kartor men den intresserade läsaren kan säkert leta sig fram själv i landskapet genom att gå in i de arkeologiska rapporter från de aktuella utgrävningarna som finns i bokens litteraturlista. Riksantikvarieämbetets webbtjänst Fornsök kan säkert också vara till hjälp. Men eftersom flera av de uppräknade platserna upptäckts vid uppdragsgrävningar så är risken att de nu ligger under en relativt nybyggd motorväg eller en rondell. De som finns kvar kan dock vara viktigt att besöka och ceremoniera på som ett sätt att knyta an till och nyskapa platsernas drömspår.

Ett par av bokens intressantaste kapitel handlar om två platser i Uppsala som redan är väl kända men som i skenet av de nya fynden visar sig vara ännu märkvärdigare än många tänkt sig. Den ena är Håga-högen som också går under namnet kung Björns hög. Den är konstruerad redan på bronsåldern, alltså kanske 1 500 år innan storhögarna i Gamla Uppsala uppfördes, och är ”bara” en del av ett betydligt större monument. Det rör sig dels om en anläggning strax söder om storhögen som kallas Björns kyrka och som uppenbarligen är en storskalig, ceremoniell stenkonstruktion, dels om ett kulthus med tillhörande klangsten i en ekdunge ca 200 meter väster om storhögen. Det är intressant att läsa om hur arkeologerna har knackat på stenen för att lyssna på dess sång – just så som platsens nutida ceremoniella utövare också gör.

Den andra platsen i Uppsala är, förstås, fornområdet i Gamla Uppsala med de tre storhögarna. De senaste årens utgrävningar av storhallarna norr om kyrkan och de sensationella fynden av den kilometerlånga ceremonivägen som blottlades inför omdragningen av järnvägsspåret genom Gamla Uppsala. Det visar, enligt författarna, att allt talar för att Gamla Uppsala har varit en mycket viktig förkristen helgedom. Berättelsen om hednatemplet som skrevs ner av Adam av Bremen och som länge varit utdömd som värdelös källa får i och med de nya arkeologiska fynden en förnyad och ny aktualitet. Fortfarande är det dock oklart var denna byggnad, som Kaliff och Mattes gärna kallar tempel verkligen låg. Den väntar fortfarande på sin upptäckt ”någonstans i kyrkans nära omgivningar”. Och, som de skriver på ett annat ställe: ”De flesta lämningar från forntiden som döljs i landskapet återstår fortfarande att upptäcka…”

Kanske läge för intuitiv arkeologi i Drömtidens spår? Då kan Tempel och kulthus i det forna Skandinavien fungera som god inspiration.

(Vår bok Heligt landskap innehåller också en tämligen utförlig text om Uppsala-klustret: Håga, Gamla Uppsala och Valsgärde.)

Heligt landskap: Platser för kraft och kunskap

Efterfrågan överskred tillgången och nu har vi låtit trycka upp en ny upplaga av Heligt landskap: Platser för kraft och kunskap. Boken analyserar grundligt vad en helig plats är, hur vi kan hitta heliga platser och hur vi kan hjälpa till att heliggöra, bevara och skydda viktiga platser. Ett kapitel ägnas åt heliga platser i samisk tradition och så innehåller boken beskrivningar av över 100 heliga platser i Sverige med noggranna vägbeskrivningar. Den är på 260 sidor och har 80 högkvalitativa färgfoton.

Här är omdömen från några av bokens läsare:

En fantastisk bok på flera vis. Lovsången till marken, platserna, ceremonierna. Men även bokens språk - orden, tilltalet... intentionen. Tack.

Jörgen I Eriksson och Jonas Unger guidar oss, med hjälp av enkla och precisa ord, samt av fina bilder i färg, genom skogar och berg, runstenar och björnspår, klinter och lundar i vårt Moderland Sverige. Deras arbete liknar en befruktning....

Något som förvånade mig var att jag fick tårar i ögonen vid vissa passager när jag läste. Men det var inte för att det var rörande på ett sentimentalt sätt, utan jag tror att det var för att jag fick en stark känsla av vördnaden och kärleken till Moder Jord och Naturen, som vi säkert har gemensam.

Texten är skön och vilsam att läsa, och samtidigt stringent. Innehållet tillåts lysa i sina egna, inneboende färger.

En perfekt resehandbok för en själsligt bejakande resenär.

Unik och synnerligen välskriven, flow!

Och till sist som ett crescendo – Jonathan Horwitz vackra kortrecension:

To all my Swedish and Swedish-reading friends! I just got my copy of "Heligt Landskap" by Jörgen I. Eriksson with beautiful color photos by Jonas Unger. This book is a "must" for anyone interested in exploring the powerful prehistoric landscape of Sweden. Jörgen is one of the founding grandfathers of the shamanic revival in Sweden and he has been intimately researching his homeland in many ways for years. This book is a great gift to all who feel a deep relationship to the Earth.

Heligt landskap kan beställas direkt från norrshaman@gmail.com eller från Adlibris, Bokus eller andra nätbokhandlar. ISBN 978-91-978832-4-5.

"Heligt landskap" är nu slutsåld

Två år efter publiceringen av vår bok om heliga platser - Heligt landskap: Platser för kraft och kunskap - är den första upplagan helt slutsåld. Efter alla positiva omdömen vi fått om boken har vi dock beslutat att trycka upp en liten extraupplaga. Det innebär att denna guidebok till det heliga åter kommer att finnas tillgänglig någon gång i juni.
Den som till äventyrs är intresserad av min bok Naturens återkomst: Shamanism och frigörelse måste sno sig på. Den finns nämligen bara i ett mycket litet fåtal ex hos Adlibris. Ingen nytryckning planeras.
Båda böckerna finns också på en del bibliotek och kan, om inte annat, fås på fjärrlån.

Skapelsens nio vågor och mänsklighetens öde

Den som vill förändra världen måste ha insikt i hur den är beskaffad och hur och när den kan förändras – annars är det stor risk att ens aktivism förblir fromma böner eller tomma gester. Ett viktigt steg på vägen kan vara att läsa Carl Johan Callemans nya bok The Nine Waves of Creation: Quantum Physics, Holographic Evolution and the Destiny of Humanity (Bear & Company 2016). Den innehåller en kosmologisk berättelse där vetenskap och andlighet befruktar och kompletterar varandra. Calleman har tidigare skrivit flera böcker med utgångspunkt från maya-kalenderns tideräkning och det är den som utgör fundamentet även i denna bok.

Callemans kosmologi är komplex men den som gör en djupläsning av The Nine Waves of Creation får vara med om en ögonöppnande och kanske även omvälvande process. Jag ska försöka sammanfatta huvuddragen i teorin. Källan till allt som finns och som hänt i universum är något som Calleman kallar Den centrala kosmiska axeln, eller Livets träd, eller Det Gudomliga Allt Som Är. Det är en sorts kosmisk matris, ”den geometriska källan till rum-tiden”, som sänder ut vågor och frambringar de hologram som skapar de materiella och mentala aspekterna hos livet överallt i kosmos. Alla existensnivåer är resultat av och reproducerar denna matris så att mikrokosmos avspeglar makrokosmos. Universum består av en hierarki av hologram inuti hologram, som är delar i en styrd och ändamålsenlig process. Världen är helt enkelt skapad för att genomgå ett antal stadier i en rörelse mot fullkomning.

Livets träd är det ursprungliga, det som frambringar Big Bang och allt som hänt därefter. Teorin om de nio vågorna hämtar Calleman från maya-kalendern men han visar att medvetenheten om universums nio nivåer eller stadier har funnits och finns i många kulturer världen över. The Nine Waves of Creation är fylld av diagram och sinuskurvor som åskådliggör de olika vågornas funktioner och egenskaper. De nio vågorna är inte materiella men de existerar. Vi kan inte se dem, vi kan inte mäta dem men vi kan se effekterna av dem. Calleman tänker sig att de sprider sig med ljusets hastighet och i en sorts spiralrörelse. Jämfört med andra vågor som mänskligheten lärt sig att studera, mäta och använda – som radiovågor, mikrovågor, ljusvågor och röntgenstrålning – så har skapelsevågorna otroligt mycket längre våglängder. Den första skapelsevågen har en våglängd på 2,5 miljarder ljusår. För varje efterföljande våg minskar våglängden med en faktor 20. Den andra vågen har då en våglängd på 126 miljoner ljusår, den sjätte en våglängd på 788,6 ljusår, den åttonde en på 2 år och den nionde en våglängd på ”bara” 36 dagar.

Den första vågen ger upphov till galaxer, stjärnor, planeter och de första biologiska cellerna; den andra vågen frambringar flercelliga organismer och växter; den tredje skapar upprättgående varelser som använder verktyg; under den fjärde vågen uppstår homosläkten som kan göra både eld och verktyg; den femte skapar stamkulturer, den första konsten och en ursprunglig andlighet; den sjätte föder fram det rationella tänkandet, civilisationer, nationer, skrivkonst, vetenskap, religioner, patriarkat, slaveri och krig; den sjunde resulterar i industrialism och demokrati; den åttonde i smart teknik, feminina energier och nyandlighet och den nionde slutligen i något som Calleman benämner enhetsmedvetande.

På bokens många sinuskurvor har Calleman prickat in imperiers uppgång och fall (inklusive det nuvarande USA-imperiets), vetenskapliga och teknologiska genombrott, ekonomiska uppgångar och kriser, historiska händelser som revolutioner och sammanbrott. Allt tycks vara styrt av skapelsevågornas hologram. Callemans genomgång tycks väldigt gedigen även om den som söker säkert kan hitta händelser som kan gå på tvärs mot sinuskurvornas förväntade toppar och dalar.

De olika vågorna har aktiverats enligt en exakt, matematiskt bestämd tidtabell och Calleman prickar in årtal och datum för de senaste vågorna: den sjunde aktiverades år 1755, den åttonde den 5 januari 1999 och den nionde den 9 mars 2011. Det unika med vår tid är inte att vågorna eller världen tar slut – de nio vågorna kommer att fortsätta i oändlighet – utan det unika är att för första gången i universums historia är alla nio vågorna aktiva samtidigt. För Calleman har totaliteten av de nio skapelsevågorna en tydlig riktning, de utvecklas i enlighet med inneboende rytm och mönster och har därmed också ett ändamål. Samtidigt måste jag betona att Calleman inte har en deterministisk syn på vågorna, alltså att de skapar världen oavsett vad vi och andra varelser tar oss före. Vågorna skapar möjligheter, potentialiteter och framför allt är det det intrikata samspelet, resonansen, mellan de olika vågorna och mellan de olika vågornas dag- och nattfaser som bidrar till variationerna i evolutionen. Interferensen, samspelet, mellan vågorna befinner sig i ett flöde av ständig förändring och utveckling.

Hur kommer vi människor in i denna kosmologiska modell? Vågorna skapar hologram som sätter ramarna för våra medvetanden – vad vi kan uppfatta och vad vi kan förstå. Vi förstår världen utifrån den information som vi får genom det särskilda filter som den dominerande vågens hologram förser oss med. Det innebär t ex att den mänskliga ”naturen” är starkt föränderlig och varierar beroende på vilken av vågorna som vi är i resonans med. Den femte vågen gav t ex upphov till ett medvetande som Calleman kallar ett shamanskt enhetstillstånd; den sjätte frambringade ett dualistiskt medvetande och hierarkiska religioner; den sjunde framfödde ateismen; den åttonde new age och nyshamanismen och slutligen den nionde som öppnar för en individuell relation till det gudomliga baserad på direkta upplevelser.

Det var den sjätte vågen som ledde till människans separation från naturen och det gudomliga och om vi vill förändra världen på ett avgörande sätt måste vi överskrida dualismen i vårt medvetande. Calleman benämner den sjätte vågens hologram som ”hologrammet av gott och ont” och skriver att det inte kan bekämpas öga mot öga utan helt enkelt måste överskridas och lämnas bakom oss. Vi människor har visserligen ingen makt över hologrammens design men vi har ändå ett val när det gäller vilka vågor vi vill utveckla resonans med. För första gången sedan universums tillblivelse har vi nu sedan mars 2011 möjlighet att balansera oss gentemot alla nio vågorna. Och enligt Calleman är detta helt avgörande för om mänskligheten ska kunna ta de avgörande stegen för att uppfylla sin ändamålsenliga ”kallelse”. Det enda sättet som mänskligheten kommer att ha en framtid på är om människor överskrider den sjätte vågen och skapar resonans med den nionde vågen. Det kan möjliggöra ”övergången till en civilisation som bygger på det feminina i den åttonde vågen och enhetstänkandet i den nionde vågen”. Vi står inför utmaningen att manifestera den gyllene åldern som kan skapa en fredlig värld, där vi lever ”i enhet med det gudomliga och i enighet bland oss själva”.

Den nionde vågen gör det möjligt för oss att överskrida våra egon och komma i resonans med det gudomliga, Allt Som Är. Detta medvetandesprång sker dock inte automatiskt utan är beroende av vår intention att nå enhetsmedvetandet, det högsta medvetandetillstånd som är tillgängligt för oss.

Calleman presenterar några förslag om hur vi kan börja förverkliga dessa intentioner:

1. Skaffa och sprida kunskapen om hur skapelsen har gått till och pågår.
2. Koppla samman oss själva och våra handlingar med den nionde vågen och därigenom få en personlig direktupplevelse av den nionde vågen. Till vår hjälp finns dataprogram, kalkylatorer, som visar när dag- och nattfaserna inträffar för den åttonde och nionde vågen (Calleman anger flera länkar till sådana kalkylatorer).
3. Hela oss själva och lämna bakom oss separationen från naturen och andra.
4. Förena andlighet och politik och med politisk handling arbeta för jämlikhet och balans.
5. Utveckla en personlig relation med det heliga. Gör er av med alla mellanhänder! Vi behöver personlig och direkt vägledning från Källan för att styra våra liv.

Framtiden hänger på oss, men än så länge är det bara en minoritet som har utvecklat resonans med den nionde vågen, skriver Calleman. Jag uppfattar ändå hans budskap som optimistiskt. Ingen är maktlös, skriver han på ett ställe i denna högintressanta bok som absolut är värd att läsa även om han skulle ha rätt bara till 50 procent.

Till sist ska jag ändå framföra några kritiska tankar som djupläsningen av The Nine Waves of Creation har lett till: Callemans nio vågor är inte riktigt detsamma som de traditionella uppfattningarna om nio världar. Det gäller t ex den nordiska varianten med nio världar längs världsträdet Yggdrasil – världar som alla antogs ha blivit skapade vid ett och samma tillfälle. Sedan har vi antydningarna i Völvans spådom om att det kan ha funnits nio tidigare universum. Traditionella hopis och navajoer anser att vi idag lever i den fjärde eller möjligen den femte världen. Världar och vågor är inte samma sak. Snarare ska skapelsevågorna jämföras med den kosmiska väven, Urds väv, som de tre nornorna väver vid en av världsträdets rötter. Den beskrivningen handlar ju om ett kosmiskt dynamiskt flöde som fortfarande äger rum.

Jag är också lite förvånad över att Calleman tänker sig att vågorna sprider sig med ljusets hastighet. Kvantfysiken öppnar ju för ett annat perspektiv, nämligen att påverkan mellan alla ting är omedelbara; att de äger rum ögonblickligen via det kosmiska kvantfältet eller potentialitetsfältet, som ju finns överallt.

När jag analyserar eventuella samband mellan skapelsevågorna och utharkens runsystem finner jag både likheter och skillnader. Jag ser det som att alla 24 runorna fanns närvarande redan i den första skapelsen, i det ursprungliga famntaget mellan isen och elden som frambringade den tvåkönade jätten Ymer (=den larmande, den dånande). Ymers vrål var så att säga den första vågen och de 24 runorna representerar olika frekvenser/våglängder av detta urvrål, alltså de grundläggande energier som skapat och fortsätter att skapa allt i kosmos. De nio första runorna är matrisrunor för de övriga och innehåller en viss kronologi. Alla fanns visserligen med från början men tyngdpunkten mellan de olika runorna och deras inflytande varierade. Kanske kan vi tala om en flödande oscillation mellan de olika runorna och då finns ju klara paralleller till Callemans interferenser mellan vågorna. Vad är det då som styr dessa oscillationer och interferenser? För Calleman handlar det om en inbyggd matematiskt exakt matris medan jag själv snarare lutar åt CG Jungs förklaring till vad som aktiverar olika arketyper i det kollektiva omedvetna. Detta omedvetna, som jag kallar Drömtiden, är enligt Jung ”en levande process som följer sina egna inre lagar”. Kanske kommer vi aldrig till fullo att kunna förstå Drömtidens egna inre lagar och varför impulser från det kosmiska potentialitetsfältet kommer när de kommer. Vi får helt enkelt försöka avläsa impulserna genom synkronistiska händelser och intuition. Kanske måste vi nöja oss med att kalla hela processen för Det Stora Mysteriet. Och även fortsättningsvis kommer livet att handla om  att balansera tillvarons motsatser. Kunskap om de nio skapelsevågorna kan då vara till stor hjälp.

(Callemans tidigare bok Vårt intelligenta universum har jag recenserat här.)

Mysterium Coniunctionis – Jung i sitt esse

1955, vid 80 års ålder, publicerade C G Jung sitt sista stora verk med titeln
Mysterium Coniunctionis. Den engelska utgåvan kom 1963, två år efter Jungs död. Verket, som av många initierade ses som kulmen på Jungs arbete, har senare tryckts i flera nya upplagor och finns fortfarande tillgänglig. Den version jag har läst är utgiven av Princeton University Press 1989.

Den långa undertiteln lyder: An Inquiry into the Separation and Synthesis of Psychic Opposites in Alchemy. Verket är med sina nära 700 sidor strängt fokuserat på alkemin men den som tar sig igenom denna grundliga text får på köpet en mycket god sammanfattning av kärnan i Jungs eget tänkande. Eftersom Jung kontinuerligt sökte ny kunskap och befann sig i ständig utveckling in i det sista är Mysterium Coniunctionis Verket med stort V för den som vill veta vad Jung egentligen kom fram till.

Den som läser denna bok tillsammans med (själv)biografin Mitt liv och kryddar läsningen med den storslagna faksimilutgåvan av The Red Book får bästa möjliga insikt i Jungs tankevärld och en god plattform för att själv ta sig vidare i sin undersökning av hur allting är beskaffat och hänger samman.

Jung kom i kontakt med alkemin redan i slutet av 1920-talet och det var med hjälp av alkemin som han förmådde gå vidare efter de omskakande upplevelserna i utforskandet av den egna skuggan och det kollektiva omedvetna som skildras i The Red Book. Redan 1944 kom Jungs bok Psykologi och alkemi men uppenbarligen kände han senare ett behov att gå ännu djupare. En kort recension kan självfallet inte göra rättvisa åt vare sig Mysterium Coniunctionis eller åt Jungs visionära arbete. Jag får helt enkelt lyfta fram några av tankarna som kan ha stor betydelse för oss som idag verkar i en shamansk tradition. Jag har sagt det förr och upprepar det gärna: Jungs arbete med aktiva imaginationer och hans kunskaper om det kollektiva omedvetna samt om samspelet mellan det medvetna och det omedvetna går betydligt djupare än vad de flesta av portalfigurerna inom den nyshamanska rörelsen har gjort. Den som vill arbeta i dagens värld med shamanska metoder och inte bekantar sig med Jung går miste om en rikhaltigt flödande inspirationskälla.

För Jung var alkemisternas verksamhet ett sätt att korrigera den dogmatiserade kristendomen. Varje dogm blir själlös, skriver han, och när så har skett aktiveras arketyper i det kollektiva omedvetna som uttrycker själens mysterier på nya sätt. Man kan dock aldrig förutsäga vilken arketyp som kommer att aktiveras. Alkemisterna uttryckte denna nyskapande impuls från det omedvetna med sitt arbete för att åstadkomma coniunctionis och skapa de vises sten (lapis), guldet eller Anthropos (den sanna, fullödiga människan). Alkemin är kristen, ehuru kättersk, slår Jung fast. I coniunctionis försökte alkemisterna förena motsatserna ande-materia, manligt-kvinnligt, kungen-drottningen, himmel-jord, ljus-mörker i en substans som var både materiell och andlig, både levande och död, både maskulin och feminin, både gammal och ung. Coniunctionis, som är ett heligt famntag och ett arketypiskt drama av död och återfödelse, skulle äga rum i behållaren/ugnen/kroppen och innebära en fullständig förening av kropp, själ och ande med unus mundus, världens ursprungliga, icke-differentierade enhet, det ursprungliga omedvetna, det kollektiva omedvetna, den potentiella världen – det som kvantfysiker kallar det kosmiska potentialitetsfältet och som jag brukar kalla Drömtiden. ”Allt är förbundet med allt annat och i djupet är de en enhet”.

Alkemisternas heliga sten, lapis philosophorum, frambringades aldrig men Jung ser denna metafysiska sten som den tidens uttryck för en aktiverad arketyp. För honom uttrycker sig denna arketyp som självet. Som jag ser det är det samma arketyp som i traditionell shamanism har beskrivits som det inre ljuset. Det är ju, som Jung själv skriver, på det viset att våra metafysiska begrepp är antropomorfiska bilder och åsikter – något som alltså även gäller de begrepp som t ex kvantfysiken rör sig med. Begreppen är historiskt, socialt och kulturellt bestämda och begränsade. Arketypen är autonom och den viktiga frågan är enligt Jung om arketypen griper tag i människan – inte människans intellektuella formulering av arketypen. Det är upplevelsen av helhet som är det viktiga, inte dess intellektuella representation eller klassifikation. Att uppleva energin direkt, som Carlos Castaneda beskrev denna process.

För alkemisterna hade materien en gudomlig aspekt som de ville befria och just den aspekten knyter samman alkemin med gnosticismen. Men, som Jung nogsamt påpekar, alkemisterna misslyckades med att upptäcka materiens fördolda struktur. Däremot upptäckte de psykets fördolda struktur även om de inte var medvetna om det och inte insåg vad det innebar. På så vis förberedde alkemisterna marken – utan att vara medvetna om det – för det omedvetnas psykologi. Det omedvetna kan bara uppfattas i projekterad och symboliserad form och på liknande sätt som alkemisterna var begränsade av sin tids allmänna uppfattningar var Jung självfallet också begränsad av sin egen tidsanda. Det är också något som han själv var högst medveten om och formulerar mycket tydligt i Mysterium Coniunctionis: den psykologiska tolkningen av mysteriet kommer inte att vara det sista ordet, skriver han.

Går det att säga något mer djuplodande över huvud taget om de arketypiska impulserna ur det omedvetna som gnostikerna, alkemisterna och Jung uttryckte på så olika sätt och med så olika förutsättningar när det gäller kunskap och förståelse? Jung har tidigare lanserat sina teorier om synkroniciteter, alltså sammanträffandet mellan impulser från unus mundus och upplevelser och händelser i den ordinära verkligheten. I Mysterium Coniunctionis skriver han: ”Det kollektiva omedvetna är en levande process som följer sina egna inre lagar och flödar fram som en källa vid den fastställda tidpunkten”. I ett brev som återges i Alfred Ribis bok om Jung och gnosticismen – The Search for Roots – skriver Jung att ”det kollektiva omedvetna omger oss på alla sidor. Det är mer som en atmosfär som vi lever i än som något som finns i oss. Det är helt enkelt den okända kvantiteten i världen. En universell grundval som är närvarande i omgivningen”. Visst är detta en beskrivning av Drömtiden!

Är det möjligt för oss människor att känna av detta flöde från det omedvetna och därmed få en ökad förståelse för när arketyper aktiveras och synkroniciteter kan vara i antågande och därmed t ex lämpliga tidpunkter för magiska ceremonier? Jung använder själv den aktiva imaginationen för att vidga och närma medvetandet till det omedvetna. ”Om uppmärksamheten riktas mot det omedvetna kommer detta att ge ifrån sig av sitt innehåll och befrukta det medvetna som en fontän med levande vatten”.

Det omedvetna är neutralt och dess normala funktion är enligt Jung att kompensera den medvetna positionen. Ju mer ensidig den medvetna ståndpunkten är desto mer smärtsam och farlig kan den omedvetna reaktionen bli. ”Om naturen kränks så tar hon hämnd”. Processen att närma sig det omedvetna kan föra in sökaren i kaos och mörker och hen måste vara beredd att möta, acceptera och integrera sin skugga. Då kan sökaren förena det medvetna och det omedvetna och skapa balans på en ny nivå. Alkemisterna såg detta som en kemisk process medan Jung betraktar det som en psykisk process – en psykisk syntes som också är en gudomlig, helig upplevelse. Han skriver dessutom att insikterna bör göras verkliga, något som jag tolkar som att den balanserade människan som åstadkommit coniunctionis i sitt inre också måste ta sitt ansvar för världen och världens tillstånd. Nu hör det ju till bilden av Jung att han hade en ganska pessimistisk syn på världen – inte så underligt med tanke på att han upplevde både det första och det andra världskriget, nazismen och stalinismen och även det kalla kriget. Han ansåg att även om det kollektiva omedvetna är neutralt så är det godas krafter inte tillräckliga för att frambringa en rationell värld eller ett etiskt uppträdande hos individen. ”Det omedvetna är både gott och ont och ändå ingetdera, matrisen för alla möjligheter”.

Jag kan bara instämma och till läsaren överlämna denna djupa insikt: I Drömtiden finns matrisen för alla möjligheter. Eller som traditionella navajoer kan säga: Livet går ut på att balansera motsatser.

Seidr 5.0 – A Guide to Nordic Shamanism

The first Swedish edition of Seidr was published in 1985. The English version is based on the fifth edition that was published in 2016 and is focused on the distinctive features of Nordic shamanism.

The book is both a theoretical and a practical guide to Nordic shamanism with extensive accounts of sacred sites, non-ordinary reality, Dreamtime, vision quests, soul journeys, power, magic, runes, seidr, ceremonies and shamanic medicine.

Seidr 5.0 incorporates new perspectives on synchronicities and archetypes as well as impulses from quantum physics, alchemy and deep psychology in an attempt to develop Nordic shamanism in a creative direction. It is really about time to publish an English edition of Nordic shamanism and its creative possibilities in the twenty-first century.

Shamanism is about finding and walking one’s own way. The aim of this book is to serve as a manual and a guide to the strange world of the Nordic shaman – a world that is possible to enter for anyone who is willing to let go of self-importance and start walking in humility on Mother Earth.

This is the opinion of the Saami shaman Eirik Myrhaug after reading Seidr 5.0: ”Eriksson has a Nordic starting point for his shamanism, but he has also been much inspired by Saami shamanism. He also brings in perspectives from quantum physics into a shamanic world view and that makes the book very up to date. It can be used as an encyclopedia of shamanism. This book is recommended!”

Details: ISBN 978-91-978832-8-3. 96 pages, A5, hardcover spiral. When the book is ordered directly from norrshaman the price is (postage included) €25, £20, $30. The book will also be available at Amazon and the Swedish web sites Adlibris and Bokus.

Course in Rune Magic and Shamanism

A course with Jörgen I. Eriksson 21-24 September 2017 in Tiveden, Southwest Sweden.

Rune magic is an integral part of a Nordic shamanic way of knowledge that was long forgotten but has come back with great strength towards the end of the 20th century. The runes are now flowing into our own time in a dynamic and creative way. This course is held in the wilderness area of Tiveden.

The runes possess a great inherent power. They represent knowledge from Mother Earth and do express the totality of all knowledge that is dispersed everywhere. The runes are archetypes originating from the beginning of creation and they are doorways into Dreamtime, the non-ordinary reality. They can be utilized to bring healing, harmony and balance to humans, animals, plants, minerals and Mother Earth.

In this course the participants will work with the runes in combination with other shamanic methods such as soul journeying, vision quests and walkabouts, ceremonies at sacred sites and the Nordic variant of the sweat lodge. The course also deals with the many connections between rune magic and quantum physics, alchemy and the concepts of archetypes and synchronicities. The aim is to give the participants a personal understanding of how the runes can be used as tools in order to think and act in beauty and contribute to harmony and balance in the world. The runes will help participants to find their own unique ways to knowledge and power.

Venue: The Hos Martha & Anders conference centre in Perstorp, Tiveden. You will find it on this map. 

All practicalities are handled by Sabrina Biscardi at Terra Sacra in London. More information on the course, costs, registration, travels etc at norrshaman.

Jörgen I. Eriksson has worked in the Nordic shamanic tradition for more than 35 years. He has written several books on Nordic shamanism and on Saami and Navajo spiritual traditions. His book Rune magic and shamanism has been translated into English, German and Estonian. His work is presently focused on runes, synchronicities and quantum physics and on reawakening, protecting and preserving sacred sites. More info at norrshaman.

Om C G Jungs strövtåg i Drömtiden

Åren mellan 1913 och 1916 var tumultartade för psykiatrikern C G Jung. Han hade brutit med sin mentor och kollega Sigmund Freud (det tackar vi för!) och hamnade därmed i det psykoanalytiska kylskåpet. Han hade haft starka drömmar som förebådade första världskrigets katastrofer och våldsamheter. Jung var inne i en kaotisk kris som han försökte bearbeta med egen drömanalys och genom att utveckla den metod som han kallade aktiv imagination. Under en treårsperiod steg han ner i sin eget innersta djupa mörker, skrev ner alla upplevelser och budskap och fångade också många av visionerna i målningar. Allt detta samlade han i sina svarta anteckningsböcker, bearbetade materialet och förde över det i vackert handskrivet skick till en bok med röda pärmar.

Denna röda bok kom Jung att arbeta med i 16 år alltså fram till 1929/30. I en epilog som han hade tänkt sig skulle avsluta boken avbryter han sig mitt i en mening och lägger hela projektet åt sidan. Förklaringen finns i denna ofärdiga epilog där Jung skriver att det var bekantskapen med alkemin som förde honom bort från boken. Det var alkemin som gjorde det möjligt för honom ”att absorbera den överväldigande kraften i de ursprungliga upplevelserna. Med hjälp av alkemin kunde jag slutligen ordna dem till en helhet.”

Alkemin hjälpte Jung att få någon sorts ordning på de märkvärdiga och starka upplevelserna men det var upplevelserna i sig som gjorde det möjligt för honom att utveckla sin egen variant av djuppsykologi och teorierna om individuationen, självet, symboler, arketyper, synkroniciteter och det kollektiva omedvetna. I boken Mitt liv berättar Jung ganska ingående och öppenhjärtigt om de intensiva åren som gav upphov till Röda boken. Han säger där att det tog honom 45 år att kunna ”infånga de ting som jag då upplevde och skrev ned”. Han beskriver upplevelserna som en lavaström som tvingade sig på honom. ”De år då jag helt var upptagen av de inre bilderna var de viktigaste i mitt liv, varunder allt väsentligt avgjordes. Därmed tog det hela sin början, och de senare detaljerna är endast kompletteringar och förtydliganden. Mitt senare livsverk bestod i att utarbeta det som under dessa år hade brutit fram ur det omedvetna och sånär hade dränkt mig. Det var råmaterialet för ett livsverk.”

Jung själv hittade aldrig fram till någon vettig form att publicera Röda boken i och det beror säkert delvis på att han fruktade att hans vetenskapliga renommé skulle ta skada av ett offentliggörande av de flummiga upplevelserna och mötena i det omedvetnas sfär. Hela Röda boken kan betraktas som en väldigt personlig och lång katarsis och initiation i andlig kunskap och vem vill väl skylta med att visa upp sina skuggsidor på detta sätt? När Jung avled 1961 var boken fortfarande opublicerad och skulle så förbli ända till 2009 sedan hans efterlevande efter lång tvekan gått med på publicering. Nu finns The Red Book i två olika versioner, dels som en vacker faksimilutgåva med alla Jungs målningar och hans egen gammaltyskt handskrivna text, dels som A Reader’s Edition med enbart textenöversatt till engelska och transformerad till normalt typsnitt. Båda versionerna har en lång och väldigt bra inledande text av Jung-kännaren Sonu Shamdasani. Det kalligrafiska konstverket kostar cirka 2000 kr medan läsupplagan går på 400 kr. Den är på 580 sidor och det är den som jag nu har tagit mig igenom – med viss möda. För mig är det obegripligt att förlaget (W.W. Norton & Company) inte har lagt in några målningar alls i A Reader’s Edition. Som läsare känner jag mig lämnad i sticket när redaktör Shamdasani med liv och lust i långa fotnoter analyserar bilder som jag inte kan se.

Det är självfallet oerhört svårt att i en recension ge någon sorts rättvis beskrivning av detta ytterst märkliga verk. Vad är det som ska recenseras? Jungs litterära stil? Kvaliteten på hans möten med arketyper ur det kollektiva omedvetna? Innehållet i budskapen från de andliga budbärarna? Jungs egna slutsatser av mötena – i den mån de går att särskilja från de andliga gestalternas åsikter? Finns det över huvud taget något som är allmängiltigt i Jungs upplevelser?

För min del väljer jag att sikta in mig på sådant som tangerar shamanism och magi – och det är faktiskt en hel del. Jungs metod med aktiv imagination påminner väldigt starkt om nyshamanismens själsresor. I stället för trumma använder Jung helt enkelt inre bilder för att stiga ned i sitt inre mörker. Och hans upplevelser där skulle kunna vara hämtade ur Michael Harners böcker om core shamanism. Jung rör sig in i märkliga landskap där han möter andliga gestalter som genom långa dialoger förser honom med floder av andliga insikter. Till att börja med sker mötena huvudsakligen med Jungs egen kvinnliga själ men efterhand dyker allt fler andra gestalter upp – ofta modellerade efter bibliska gestalter som Elijah, Salome och Kristus, eller från andra klassiska traditioner som Ammonius, Izdubar och Philemon, som också blir huvudläraren. Till och med gnostikernas högste gud Abraxas kommer med på ett hörn.

Jung överöses med information från dessa varelser och det är lätt att föreställa sig hans känsla av att bli överväldigad och rent av vara på väg in i galenskap. Samtidigt är det mödosamt att ta sig igenom alla dessa budskap – efter ett tag får jag en stark känsla av att allt tuggas om gång på gång, hela tiden. Ibland känns The Red Book som en neverending story och här finns ytterligare en likhet med nyshamanismens själsresor. Den som har hållit på med själsresor ett tag märker att det mesta kommer igen och upprepas, om än med lätta variationer. Och en fråga som inställer sig är: upplever Jung (och nyshamanen) det som han vill uppleva, får han de budskap som han vill ha; eller kommer allt från en källa utanför och bortom?

Ur Jungs lavaström av upplevelser där själva kärnan är den eftersträvade inre föreningen av manligt och kvinnligt, ljus och mörker, intellekt och känsla, plockar jag upp några citat av intresse för shamaner och magiker:

”Det som var mest väsentligt var inte att tolka eller förstå fantasierna utan att uppleva dem.” (Läsaren ser säkert parallellen till Castanedas tes om att ”uppleva energin direkt”.)

”Min väg är inte er väg, därför kan jag inte undervisa er. Vägen finns inom oss, och inte i gudar, lärdomar eller lagar… Det finns bara en väg och det är din väg… Må var och en gå sin egen väg.”

”Hur kan jag uppnå hjärtats kunskap? Man kan uppnå denna kunskap enbart genom att leva sitt liv fullt ut.”

”Du ska öppna själens portar för att låta den mörka floden av kaos strömma in i din ordning. Om du förenar det ordnade med kaos frambringar du det gudomliga barnet, den högsta meningen bortom mening och meningslöshet.” (Alkemi i superkort sammanfattning.)

”Du, man, ska inte söka det feminina i kvinnor, utan söka och erkänna det i dig själv, eftersom du äger det från början. Du, kvinna, ska inte söka det maskulina i män, utan ta på dig det maskulina i dig själv, eftersom du äger det från början.”

”Vi behöver dödens kylighet för att se klart. Livet vill leva och dö, börja och sluta… Döden lär mig hur jag ska leva. Utan döden skulle livet vara meningslöst.” (Kanske kommer även andra än jag att åter tänka på Castaneda och hans resonemang om döden som den bästa rådgivaren?)

”Det finns inte många sanningar, bara några få. Deras mening är för djup att förstå annat än i symboler.”

”Kristus levde bara sitt eget liv och imiterade ingen. Han försökte inte efterlikna någon modell. Om jag således verkligen imiterar Kristus så imiterar jag ingen utan jag går min egen väg och jag kommer inte längre att kalla mig kristen.”

”Det finns bara en väg och det är din väg; det finns bara en frälsning och det är din frälsning… Du måste fullfölja den väg som finns inom dig… På denna väg växer himmel och helvete samman och på denna väg förenas kraften i det undre och kraften i det övre. Vägens natur är magisk.”

”Vår frihet ligger inte utanför oss, utan inom oss… Man skapar inre frihet bara genom symbolen… Frälsningen är en lång väg som leder genom många portar. Dessa portar är symboler.”

”Det är ett misstag att tro att det finns magiska metoder som man kan lära sig. Man kan inte förstå magi. Magi stämmer överens med oförnuft som man inte kan förstå. Det magiska är gott och ont och varken gott eller ont… Vi behöver magi för att kunna ta emot eller framkalla budbäraren och kommunikationen med det obegripliga… Den magiska vägen uppstår av sig själv. Om man öppnar upp för kaos uppstår också magi. Man kan lära ut den väg som leder till kaos, men man kan inte lära ut magi… Magi är ett sätt att leva… Man kan inte säga vad effekten av magi kommer att vara, eftersom ingen kan veta det i förväg därför att det magiska är det laglösa, som uppstår utan regler och av en slump.” (Detta pekar fram mot Jungs teorier om synkroniciteter som dock inte är slumpartade utan snarare uttryck för en icke-kausal ordning.)

Jung får ett uppdrag från det omedvetna att skapa en ny sorts religion och genom hela Röda boken brottas han med kristna symboler, vilket säkert kan förklaras inte bara av hans uppväxt i en prästfamilj utan också av den tidens allmänt omfattade paradigm i Europa. Bokens sista kapitel avslutas med en dialog mellan Philemon och Skuggan, som i själva verket är Jesus. Slutrepliken från Jesus blir: ”Jag bringar er lidandets skönhet”. Men dessförinnan för Jung själv ett långt resonemang om Guden som han betraktar som en arketyp i det kollektiva omedvetna. Här följer ett kort citat ur detta resonemang:

"Genom att förenas med självet når vi Guden, som i sig förenar Himmel och Helvete... Jag har upplevt detta. Det har hänt i mig. Och det hände definitivt på ett sätt som jag varken väntade mig eller önskade mig. Upplevelsen av Guden i denna form var oväntad och oönskad... Självet är inte Guden, fastän vi når Guden genom självet. Guden är bakom självet, ovan självet, självet i sig självt, när han framträder. Men han framträder som vår sjukdom, som vi måste hela oss själva ifrån. Vi måste hela oss själva från Guden, eftersom han också är vårt tyngsta sår... Om jag bär mig själv befriar jag mänskligheten från mig själv och helar mig själv från Guden."

Märk väl att Jung skriver Guden och inte Gud. Eftersom Guden är en allomfattande arketyp (annars vore den ju inte Guden) innehåller den också Djävulen. Jungs The Red Book är en rapport från Drömtiden och själens mörka skrymslen och den handlar primärt om att finna sin egen unika väg till att bli en fullödig människa.

"Tiden har kommit när var och en måste göra sitt eget frälsningsarbete".

Möte med valkyria på Rösaring

Det kan vara en stor upplevelse att just vid vintersolståndet vandra den 500 meter långa ceremonivägen på Rösaring i Upplands-Bro. Den som gör det klockan 12 vid klart väder vandrar inte bara rakt in i områdets största gravhög utan också rakt in i solen.

Jag och min medvandrare hade bestämt oss för att göra denna vandring just klockan 12 den 21 december men av flera skäl blev vi tvungna att skjuta på det hela till den 22 december och dessutom tog medvandraren tåget en timme för tidigt så nu stod vi vid ceremonivägens början fel dag och fel tid. Men det visade sig ändå vara helt rätt tid, dag och plats. Ingenting sker ju av en slump.

Just som vi förberedde oss för att inleda vandringen blev vi varse en ryttare till häst som närmade sig. Såväl ryttare som häst hade reflexväst och vår första tanke var: En polis! Men det visade sig vara en mogen valkyria som långsamt närmade sig och lite avvaktande sökte kontakt med oss. Valkyrian (och även hästen) var verklig. Vi hade mött en av Rösarings mänskliga väktare och hon hade intressanta saker att berätta.

Det handlade om att nya markägare efter Säbyholms nedlagda naturbruksgymnasium har satt upp vägskyltar och bommar i uppenbar avsikt att försvåra åtkomsten till Rösaring. Jakttorn har också uppförts i området, som till stor del är naturreservat enligt beslut av länsstyrelsen 2015. Jakt i ett naturreservat? Biltrafik förbjuden på vägen som leder till parkeringsplatsen vid Rösaring? Valkyrian var upprörd och berättade att hon har inlett en dialog med ansvariga på länsstyrelsen om den nya markägarens tilltag.

Jag har genomfört ceremonier på Rösaring sedan början på 1980-talet men under alla dessa år aldrig mötts av förbudsskyltar eller jakttorn. Rösaring är en av de heliga platser som vi beskriver i vår bok Heligt landskap, men när den skrevs var området ännu inte skyddat som naturreservat utan bara som Natura 2000-område. Det är onekligen lite märkligt att naturreservatet inte (ännu i alla fall) omfattar hela ceremonivägen och området med gravrösen och den stora stenlabyrinten som gett platsen dess namn. I och för sig skyddas den delen av kulturminneslagen, men ändå.

Efter vår ceremoni gjorde jag en del efterforskningar och fick snabbt fram följande: ägare till Säbyholms marker är ett bolag på Ekerö som heter Ladza Förvaltning. Deras affärsidé med Säbyholm är att renovera och bygga om naturbruksgymnasiets tomma lokaler till dyra bostadsrätter. Ett antal nya bostäder kommer också att byggas på området. Är det detta bolag som försöker smygprivatisera Rösaring? I länsstyrelsens beslut om naturreservat nämns också en annan berörd markägare: Carl Wingårdh på Toresta gård som ligger lite nordost om Rösaring, alldeles intill konferensanläggningen Thoresta. Kan det vara Toresta eller Ladza som tänker sig någon sorts jaktturism på Rösaring?

Rösaring ligger i Upplands-Bro kommun som på ett föredömligt sätt har skyltat vandringslederna i området och satt upp nya informationstavlor om fornminnesplatserna. Det visar sig att kommunen redan har fått ta emot frågor från upprörda kommuninvånare som ställt sig undrande inför jakttornet och skylten som förbjuder biltrafik. Kommunens svar har gått ut på att 1) vägarna i området är enskilda och att kommunen inte har någon juridisk möjlighet att ta bort vägskyltar där och 2) att det är länsstyrelsen som ansvarar för naturreservatet.

Nu har såväl kommunen som länsstyrelsen fått nya frågor om hur de ser på att en privat markägare försöker begränsa tillgången till Rösaring och om det inte är en överträdelse av bestämmelserna för reservatet att bygga jakttorn. Punkt fyra i bestämmelserna säger nämligen att det är förbjudet att ”uppföra byggnad, mast eller annan anläggning”. Mer om reservatet och bestämmelserna finns här: http://www.lansstyrelsen.se/stockholm/SiteCollectionDocuments/Sv/djur-och-natur/skyddad-natur/Naturreservat/beslut-och-skotselplan-2/Rösaringsåsen%202015-07-03%20beslut.pdf

Det ska vara fri tillgång till Rösaring! Det är därför bra om så många som möjligt aktivt markerar närvaro på platsen, bl a genom att använda den vanliga bilvägen och parkeringen. Samtidigt är det naturligtvis bra om flera personer uppvaktar både Upplands-Bro kommun och länsstyrelsen med frågor och synpunkter.

Länsstyrelsen: http://www.lansstyrelsen.se/stockholm

Upplands-Bro kommun: http://www.upplands-bro.se/