Bön vid ceremoni på Mariavall 15 september

Jörgen I Eriksson och Moder Christa

Söndagen den 15 september höll vi en interreligiös ceremoni i Mariavalls fullsatta klosterkyrka på Österlen - FÖR att värna Moder Jord och MOT planerna på gruvbrytning av vanadin. Böner från följande traditioner framfördes: shamanism, judendom, buddhism, kristendom och islam. Mycket kraftfull ceremoni med kongenialt utvald jazzmusik mellan bönerna - framför av Blue Light Jazzband. Ceremonin avslutades med allsång av Taubes underbara Änglamarken. Här följer den bön som jag framförde: 

Jag hälsar öster; gryningen, upplysningen.
Jag hälsar söder; dagen, insikten.
Jag hälsar väster; skymningen, självkännedomen.

Jag hälsar norr; natten, visdomen.

Jag hälsar jorden vår moder.

Jag hälsar Det stora mysteriet som har skapat och ordnat allt; Det kosmiska kretsloppet.

Jag hälsar alla våra relationer, jag hälsar alla medvarelser; vi är alla släkt, vi är alla ett.

Jag ber om beskydd för denna ceremoni så att vi alla som deltar kan bidra till att människorna kan vandra i skönhet med ömsesidig respekt för medmänniskor, medvarelser och Moder Jord.

Allt är ett och hänger samman.

Allt är rörelse och relation.

Allt har liv och är liv.

Allt har medvetande och är medvetande.

Allt har helighet och är helighet.

Allt är en del av en kosmisk dans och en kosmisk väv där allt utgår från och återgår till Oändligheten, den kosmiska matrisen, möjlighetsfältet.

Vi är alla medverkande i den stora kosmiska pågående Skapelsen. Att vi samlas här idag till denna gemensamma ceremoni är ett svar på impulser från Oändligheten som vi kanske upplever på olika sätt men som har gett oss en gemensam önskan att kunna bidra med kreativ energi.

Jorden är en levande, kännande och medveten varelse som kan behöva vår hjälp för att läka de sår som mänskligheten åsamkat henne och för att kunna stå emot fortsatta destruktiva exploateringsplaner – inte bara här i Skåne utan på många andra platser i Sverige och världen i övrigt, t ex i Tiveden och Norduppland där kobolt eftersöks och vid Vättern där berggrunden rymmer sällsynta jordartsmetaller. 

Dagens ceremoni är vårt bidrag till att värna Jorden, till att laga världen, till att hitta fram till ett ödmjukt och rättvist sätt för människan att leva på jorden i ömsesidig respekt för alla andra varelser och allt annat levande. 

Måtte de goda tankar och energier som vi frammanar idag bidra till att stärka Moder Jord och alla andliga och världsliga krafter som arbetar för jordens värnande. Måtte alla goda och rättskaffens aktivister få kraft och inspiration inför de många och svåra uppgifter som väntar. 

Med skönhet framför oss vandrar vi.

Med skönhet bakom oss vandrar vi.

Med skönhet ovan oss vandrar vi.

Med skönhet under oss vandrar vi.

Med skönhet runt omkring oss vandrar vi.

Med skönhet inom oss vandrar vi.

I skönhet avslutas allt.

(Därefter 3 ggr Utharken med trumma.)

Med Castaneda in i Oändligheten

Den 16 oktober släpps min nya bok Oändlighetens aktiva sida – Castaneda och shamanismen. Den är ett försök att på 90 sidor dra fram essensen ur Castanedas författarskap som utgår från den läroperiod han inledde hos den mexikanske shamanen don Juan Matus i början av 1960-talet. Att läsa Castaneda kan vara ett äventyr i sig och på rätt sätt kan läsningen fungera som en virvel in i Drömtiden. Min bok är ett försök att avdramatisera, av-exotisera och avmystifiera Castaneda – att befria Castaneda från Castaneda.

Carlos Castaneda skrev mellan åren 1968 och 1998 tolv böcker om don Juan Matus. Det är böcker som ger djupa inblickar i en sällsam magisk tradition med rötter långt tillbaka i förcolumbiansk tid. Det finns många sätt att läsa Castaneda, som ju är en mycket omstridd figur både inom och utom shamanska kretsar. Jag har under nära 40 år umgåtts flitigt med hans texter och min läsning innebär att jag utifrån mina egna shamanska erfarenheter analyserar de grundläggande begreppen i don Juans kunskapsväg – krigarens väg, den inre dialogen och självviktigheten, viljan och uppsåtet, drömmandet och smygandet, döden som rådgivare, rekapitulationen av minnesvärda händelser, konsten att se och att uppleva energin direkt, våra lysande energikokonger, medvetandets fogpunkt, icke-organiska varelser, Örnen och oändlighetens energikluster, medvetandets mörka hav och den totala friheten. Castanedas terminologi är delvis unik men parallellerna med andra shamanska traditioner är många och påtagliga, även om såväl don Juan som Castaneda undvek att beteckna sig själva som shamaner. När Castaneda tvingar don Juan att sätta en benämning på sitt tankesystem kommer denne motvilligt fram till att det mest träffande uttrycket borde vara nagualism. Det är en avledning av nagual som hos don Juan betecknar både den ovetbara dimensionen av kosmos och ledaren för hans grupp av magiker.

Denna bok är tänkt som en manual till don Juans och Castanedas idévärld och mynnar ut i tankar om hur deras idéer kan inspirera den som idag söker personlig kunskap och kraft och samtidigt vill värna och skydda Moder Jord.

Oändlighetens aktiva sida är på 90 sidor, häftad i A5-format. Priset är 150 kr + frakt och den går att förboka redan nu via mejl till norrshaman@gmail.com. Boken går också utmärkt att förboka hos Adlibris och Bokus. 

Interreligiös ceremoni för Moder Jord 15 sept

Vår Änglamark - Hur tar vi ansvar för vår jord och vår natur? 

Perspektiv, musik och böner för en planet i kris utifrån olika traditioner, trosinriktningar och livsåskådningar.

Ceremonin hålls söndagen den 15 september klockan 15 på Mariavalls kloster på Österlen.

Impulsen till denna ceremoni kommer från Moder Christa på Mariavalls kloster och gruppen Vetonu  som arbetar mot planerna på storskalig brytning av vanadin på Österlen. Men inte bara på Österlen utan runt om i Skåne och övriga Sverige (liksom i en rad andra länder) finns planer på gruvbrytningar, stenbrott, olje- och gasutvinning m m som på allvar hotar Moder Jords och människors hälsa och balans. 

Grundtanken för denna ceremoni är dock positiv – det är en ceremoni FÖR Moder Jord, en ceremoni för att värna och bevara naturliga miljöer och kretslopp samt för att stärka alla som aktiverar sig på Moder Jords sida. Bland de medverkande finns förutom värden Carl Piper också representanter för ett brett spektrum av andliga traditioner – buddhism, judaism, kristenhet och shamanism.

Medverkande:

Calle Piper,
dharma master Ming Bao, Malmö Chan Buddhist Temple,
rabbin Moshe David HaCohen, Judiska Församlingen Malmö,
Johan Rosqvist, Karma Yönten Ling,
norrschamanen Jörgen I Eriksson,
moder Christa Claesson, Mariavalls kloster,
syster Thérèse Arkbrant, Rögle kloster,
biskop Johan Tyrberg och kontraktsprost Åke Appelgren, Svenska kyrkan/Lunds stift.

Mer detaljer om ceremonin kommer framöver. 

Till minne av John Hedberg

Författaren och civilisationskritikern John Hedberg har avlidit 88 år gammal. I och med detta tystnar ett författarskap som var unikt djuplodande och tanketransformerande. Det gäller framför allt hans böcker om wixárica/huicholindianerna i Mexiko och hans djärva tankar om hur mänskligheten utvecklats till en ny hybridart, underordnad maskinen. 

För att göra John Hedbergs unika författarskap någorlunda rättvisa måste man, även i en kort text som denna, sätta in honom och hans tankar i ett större perspektiv av civilisationskritik och anti-kolonialism. Hedberg hann ge ut uppemot 30 böcker som jag schematiskt delar in i fyra huvudgrupper – även om de griper in i varandra på ett organiskt sätt.

* Civilisationskritisk filosofi, framför allt i Den nya arten, Hybridiseringen och Megalomanias epikris: sökandet efter den ultimata Higgspartikeln. Det är texter där Hedberg lägger fram sin evolutionsteori om hur människan utvecklats till att inte längre vara en egen art utan numera ingår som en underordnad biologisk komponent i en ny hybridart av människa och maskin. Även om Den nya arten kom redan i början av 1970-talet känns den nästan profetisk med tanke på hur den moderna människan blivit mer eller mindre förslavad av sina digitala apparater och system.

* Skönlitteratur baserad på denna civilisationskritiska filosofi, som Sydamerika, genom en döende, Vingdöden, Pilens ande och Pojken och monstret. 

* Undersökningarna av wixárica-kulturen i en serie böcker: Dagbok från Mexico, Den blå hjorten, Wixárica, Indiansommar, Paradisets barnbarn och Schizofrenia: klyvnaden.

* Rapporter och tankar om segling i små båtar: Anteckningar om en liten båt och en lång resa, Nära vattnet – långa seglingar i liten båt och Exit – segling i små båtar. Dokumentär om en döende art.

Under sitt sista decennium bearbetade Hedberg sitt eget åldrande och förestående död i böcker som Livets mening: uppgradering till rationell insikt, Helvete, med önskan om död i njutning: livets slutskede belyst genom en åldrings problem med prostata och Hjärta, prostata, stroke: erfarenheter av sjukdomsförlopp och behandlingar - med förslag om livets slutskede ur en patients perspektiv. Dessutom tog han sig före att i tre band försöka beskriva kristendomens historiska utveckling under titeln Caesar, Cleopatra, Antipater, Jesus: perspektiv på kristendomens uppkomst.

Hedbergs civilisationskritik är grunden för hela författarskapet och därmed också för hans intresse för wixárica, båtbyggnad och segling. Han kom ur en blekingsk släkt av sjömän, lotsar och fiskare, byggde sina segelbåtar själv hemma på tomten och skrev för några år sedan i ett brev till mig att: ”…det är först genom kontakten med wixárica och deras konkreta rituella återvändande jag insett den djupare betydelsen av mitt seglande”. Det han syftar på är främst wixáricas återkommande pilgrimsvandringar till Virakotaöknen, där de samlar in peyotekaktusar för senare ceremoniell användning, och till Stilla havskusten vid San Blas, där de ber Moder Hav om god nederbörd och fruktsamhet. 

Det var en sådan pilgrimsgrupp som Hedberg i maj 1970 fick syn på när han stressade av på de milslånga sandstränderna vid San Blas efter en ansträngande resa genom USA. Det blev en livsomvälvande upplevelse för Hedberg och inledningen på hans mångåriga undersökningar om wixárica: ”För några ögonblick tycktes de stanna upp i andakt inför något de såg eller upplevde. Mellan människorna och stranden, himlen och havet fanns plötsligt en märkbar spänning av energi lik den man känner under åskväder. Den föreföll koncentrera en oerhörd laddning av krafter över stranden och för en kort stund förbinda allt med sin genomträngande utstrålning. Jag kände detta som en hastig adrenalinkick och en vibrerande känsla i snabba växlingar mellan överväldigande lycka, vemod, styrka, sorgsenhet, kraft och tomhet. Ingången till en hemlig grotta hade öppnats framför mig. Den lät mig bevittna en tillvaro jag inte kände till och som förmedlade djup ångest och samtidigt en känsla av tillfredsställelse, som om jag tillförts väsentligheter som saknats i mitt liv. Den lilla gruppen hade förbundit mig med djupa känslomässiga stämningar ur människans förflutna, tidigare kulturella utvecklingssteg, som vi nu förlorar kontakten med.”

Alla som är intresserade av urfolks filosofi och motstånd mot kolonial exploatering har en guldgruva att ösa ur i Hedbergs böcker. Och det gäller även alla som är intresserade av mer djupgående kritik av grunderna för industricivilisationen. John Hedbergs författarskap går utöver det mesta och saknar motstycke, åtminstone i svensk litteratur. 

2010 när Paradisets barnbarn kom ut skrev jag en längre text om Hedbergs författarskap och tankar som finns att läsa här. 

Seidr 5.0 now available again

The book Seidr 5.0: A Guide to Nordic Shamanism is now in stock again and possible to order directly from norrshaman@gmail.com. Details: 96 pages, A5, hardcover spiral, price (postage included) €25, £20, $30. ISBN 978-91-978832-8-3.

The book has been reviewed by readers on Amazon – with views differing from full of praise to a more critical stand. Here are a few quotations:

“Very good book. Informative and well written which should be no surprise as this is the fifth edition. Highly recommended.”

“It is an excellent handbook allowing the reader to understand how to bring Seidr into modern times. It shows ancient practices in modern settings. It is not an academic tome of Seidr practice and is not meant to be one. My favorite part of the book is the 154 ‘points of shamanic philosophy’ - each one a short paragraph with concise (and potent) content - a frequent source for my daily meditation/journey.”

But everybody doesn’t like my version of shamanic philosophy, or just don’t get it right:

“Extremely disappointed at the blatant pro-communist stance of this book. I hope the people who embrace this book look at the real history of communism throughout the world and not just the rainbows and unicorn lies professors at ‘higher’ learning institutions shove down their throats. This is pure garbage.”

 One reader has a somewhat more academic stance:

 “One of the book's meatier sections focuses on reconciling Shamanism with Marxism, though the author then affirms that this is not an attempt at politicizing spirituality but to bolster Shamanism and move it forward. An interesting section that I was not expecting, to come across in a book titled as a guide to ‘Norse Shamanism’ and Seidr.”

 “This is indeed a guide to the author’s style of Shamanism, based on years of personal work and inspired gnosis, with a Nordic flavor. Yet it really covers a skeletal approach to Harner style shamanism (drumming, using rattles, etc), coupled with the author’s own views and experiences, rather than really delving into Seidr as something distinct in its own right, or drawing from other in depth Nordic sources to reconstitute Seidr. It seems that many cultural sources are drawn from here, and then ‘Nordicized’ with heathen terms such as Seidr.”

Surprisingly to me even the editor of the journal Sacred Hoop, Nicholas Breeze Wood, has some difficulties with the political dimension of my shamanic way:

“One section of the book contains a list of 154 tenets of shamanism, most of which I whole heartedly agree with, although a few I would refute, and some feel well out of place, as they get more and more Marxist and literally Communist as the list gets towards its close, and they have very little to do with any form of shamanism as I know it, and seem to say much more about the authors political leanings. I think this list could and should - have been largely omitted.”

Personally I think this kind of critique says more about the lack of political and philosophical understanding among modern shamanically inclined persons than anything else.  

However the review by Nicholas Breeze Wood is mainly very positive:

“The book has a very Nordic feel, with many mentions of the shamanic traditions of the Saami people of Northern Norway and Finland, including some interesting discussion on various types of spirits and their importance… and we have sections on utiseta (an ancient Nordic vision quest practice), the use of the drum, shamanic journeying, the practice of seidr, the use of sacred yoiks (songs), runes and sacred dance, ritual objects, ceremony and other topics. It’s not the most comprehensive book, but it’s solid, and for those who feel the need to explore shamanism from a more European basis it will, I am sure, give much food for thought and trigger further explorations.”

More information about the book on norrshaman.

My book Rune Magic and Shamanism is also still available at norrshaman@gmail.com.

Magiska runor och heliga platser

Jag håller föredrag på temat Magiska runor och heliga platser den 10 april kl 18:45-22:00 hos Jordstrålningscentrum, Kammakargatan 56, Stockholm. Inträde 200 kr.

Detta föredrag är en introduktion i shamansk runmagi med rötterna ”arla i urtid” men under de senaste decennierna förädlad och utvecklad med inspiration från kvantfysik, djuppsykologi och alkemi. Jag förklarar varför jag arbetar med runorna som en uthark och varför detta kunskapssystem är allomfattande, inkluderande, självinstruerande och dynamiskt. Runorna är hjälpmedel för att öppna vår perceptionsbubbla och möta Oändlighetens aktiva sida.

Föredraget skulle också kunna ha rubriken Heliga runor och magiska platser eftersom det även belyser runornas innerliga och komplexa samband och samspel med landskapets heliga platser.

Mer praktisk info hos Jordstrålningscentrum.  

Nu är den här – Sejd 6.0

Den första upplagan av Sejd - en vägledning i nordlig shamanism gavs ut 1985 av förlaget Gimle och nu är det återigen dags för en ny större omarbetning. Denna nya utgåva innehåller så mycket omskrivet och nyskrivet att den fått en ny titel, Sejd 6.0, och därmed också nytt ISBN-nummer.  De stora kosmiska kretsloppen befinner sig i en ständigt pågående dynamisk förändring. Allt är process. Allt fast förflyktigas och en del av föränderligheten sipprar även ner till mig i form av nya kunskaper och erfarenheter. 

Jämfört med den första utgåvan, som präglades av Michael Harners core shamanism har jag i senare utgåvor satt in shamanismen i ett större samhälleligt, filosofiskt och evolutionärt perspektiv. Jag har arbetat in insikter som jag skaffat under drygt 30 års studier av nordisk, samisk och indiansk shamanism och genom resor i Sápmi och i Navajo Nation i sydvästra USA. 

Till detta kommer mina erfarenheter av praktiskt arbete med att värna och vårda heliga platser och nya perspektiv som inspirerats av kvantfysik, alkemi och djuppsykologins tankar om synkroniciteter och arketyper. Allt detta och mer därtill har också fått mig att återvända till den kanske mest innehållsrika litteratur som har skrivits om shamanism, nämligen Carlos Castanedas svit om hans lärotid med don Juan Matus i Mexiko. I ett nyskrivet kapitel försöker jag reda ut hans grundläggande begrepp tonal och nagual och vad de kan innebära för shamansk verksamhet idag.

Sammantaget har detta för min del lett till ett medvetandemässigt kvantsprång som jag nu delar med mig av i ett försök att utveckla shamanismen i en kreativ riktning. Sejd 6.0 är en introduktion till shamanismens kärna, en manual och vägvisare in i shamanens sällsamma värld, samtidigt som den överskrider såväl shamanismens som alkemins och djuppsykologins begränsningar. Uppgifterna i dagens värld går långt utöver vad tidigare generationers shamaner och alkemister föreställt sig – det handlar om inget mindre än att bidra till såväl en global som en kosmisk balans. 

Sejd 6.0 är tryckt i A5-format med spiralbindning. 105 sidor. ISBN 9789163990755.

Kan beställas direkt från norrshaman och kostar då 180 kr + porto. Går också att beställa hos Bokus, Adlibris, Bokbörsen och alla andra bokhandlar.

Om Drömtiden, tonal och nagual

I Tales of Power lägger Carlos Castaneda, eller snarare hans mentor don Juan Matus, ut texten om tonal och nagual och relationen mellan dem. Detta gäller framför allt bokens näst sista kapitel med rubriken The Bubble of Perception (= Varseblivningens bubbla). Don Juans utläggning ingår i den sista förberedelsen inför Castanedas slutliga avsked från sin mentor. Nu är det dags för den verkliga initiationen för att fortsättningsvis klara sig helt på egen hand som en impeccable warrior (= otadlig krigare). 

Här är några citat ur don Juans utläggning: "Nagualen är det outsägliga". "Det finns inget sätt att referera till det okända, man kan bara uppleva det." "Nagualen är det obeskrivbara tomrum som innehåller allting". Här finns onekligen många likheter med Jungs kollektiva omedvetna som vi enligt Jung ju bara kan se effekterna av när det påverkar vårt medvetna. Om vi kunde beskriva själva det omedvetna vore det ju inte omedvetet utan medvetet! Ännu fler likheter finns med Jungs alkemiska begrepp Unus Mundus, alltså beteckningen på det som allting kommer ur och där allt bara finns som Det Enda, alltså före uppdelningen i ande och materia, ljus och mörker, liv och död; före utvecklingen av tid och rum. Det ännu oskapade finns där bara i sin potentialitet Jag ser tydliga paralleller till det som en del kvantfysiker kallar potentialitetsfältet (= möjlighetsfältet) och till det begrepp som jag själv föredrar att använda, nämligen Drömtiden. 

Castaneda själv talade i sina tidiga böcker om den ordinära kontra den icke-ordinära verkligheten. I hans senare texter tycks då nagualen vara mer eller mindre liktydig med den icke-ordinära verkligheten och tonalen med den ordinära verkligheten. Men det är mer komplext än så. Don Juan förklarar att vi alla har ett centrum varifrån vi kan bevittna eller uppleva nagualen. Han kallar detta centrum för vilja. Med hjälp av denna vilja kan den andlige krigaren bege sig in i nagualen och där låta sitt medvetandekluster omforma sig på alla möjliga sätt så att hen kan "beröra andra medvetanden", t ex en kråkas, en coyotes eller en syrsas. Jag tolkar detta som att det är möjligt att "gå in i och uppleva" andra varelsers medvetande inifrån, som en sorts sammansmältning. Kanske var det så bärsärkarna och ulvhednarna upplevde sin sammansmältning med björnar resp vargar? 

Med don Juans ord: I nagualen "flyter alla möjliga känslor, medvetanden, väsen och själv (obs pluralform) omkring som 'pråmar' - fredligt, oföränderliga, för alltid. När livets lim binder samman dessa känslor så skapas en varelse som då förlorar känslan för sin sanna natur och blir förblindad av glansen och larmet från det område där varelser håller till, tonalen." Tonalen är alltså den sfär eller värld där vi existerar. Vår egen tonal börjar när vi föds och slutar vid döden. "Så snart som livskraften lämnar kroppen så upplöses alla dessa enskilda medvetanden och återvänder dit de kom ifrån, nagualen". När krigaren reser in i nagualen är det väldigt likt att dö förutom att krigarens kluster av medvetande och känslor inte upplöses utan i stället utvidgas utan att förlora sin sammanhållning. Det där klustret kallar don Juan för "förnimmelsens bubbla". För de flesta öppnas denna bubbla bara när man dör men krigaren kan medvetet öppna bubblan och resa in i nagualen. 

Detta påminner mig starkt om den judiska mystikens uttryck "att lyfta illusionens slöja". Vad krigaren kan åstadkomma med sin resa in i nagualen (som alltså befinner sig bortom det som går att beskriva) är att "bygga om" sitt kluster och t ex uppleva sådant som sker på flera ställen samtidigt eller sådant som andra varelser upplever. Med det som don Juan kallar vilja kan krigaren bevittna/uppleva nagualens effekter utan att dock kunna beskriva vad nagualen egentligen är; alltså lika lite som Jung ansåg att det var möjligt att beskriva vad det kollektiva omedvetna egentligen är. När det gäller tonalen säger don Juan att vi bara kan bevittna/uppleva den med hjälp av förnuftet. Men i båda fallen, betonar han, finns inget hopp om att vi verkligen ska kunna förstå eller förklara vad det är som vi bevittnar. Tonalen tycks alltså vara lika komplex och svår att förstå som nagualen även om det är i tonalen som vi lever. Don Juan avslutar utläggningen med att peka på den paradox som alla "lysande varelser" ställs inför, nämligen: "Tonalen hos var och en av oss är inget annat än en återspegling av det obeskrivbara okända som är fyllt med ordning; nagualen hos var och en av oss är bara en återspegling av det obeskrivbara tomrum som innehåller allt."

Det här resonemanget öppnar för en mer komplex uppdelning av existensen än den mellan ordinär och icke-ordinär verklighet. Att nagualen är det icke-ordinära, det totalt okända är ju helt klart. Men även tonalen tycks innehålla en icke-ordinär aspekt eller dimension. Det understryks av vad don Juan säger om de psykoaktiva växter som Castaneda fick sätta i sig i begynnelsen av deras bekantskap:”De öppnade upp dig genom att sätta stopp för din bild av världen. I det hänseendet har kraftväxter samma effekt på tonalen som det rätta sättet att gå. Båda översvämmar den med information och tvingar den inre dialogen att stanna av. Växterna är utmärkta för detta, men till ett väldigt högt pris. De orsakar kroppen outsäglig skada.” Castaneda själv lägger till att det inte var förrän under de sista åren av sin lärotid hos don Juan som han insåg att shamanernas meningsfulla transformationer och upptäckter alltid gjordes i tillstånd av ”nyktert medvetande”.

I Castanedas världsbild har vi alltså att göra med både en ordinär som en icke-ordinär aspekt av tonalen och med den fullständigt icke-ordinära nagualen (som definitivt inte har någon ordinär aspekt över huvud taget). I The Bubble of Perception gör han också ett par försök att beskriva upplevelsen av att resa in i nagualen. Det låter först som en sorts initiationsupplevelse där han upplever att han faller i en rasande fart och där kläder och kött slits av honom för att sedan explodera i ”tusen bitar” där hans jag inte längre finns. ”Det fanns ingenting och ändå var detta ingenting fyllt. Det var inte ljus eller mörker, hetta eller köld, behagligt eller obehagligt… Jag var en myriad av själv, som alla var ’jag’… Det var inte så att jag visste detta bortom skuggan av ett tvivel för det fanns ingenting som jag kunde ha ’vetat’ med, men alla mina enskilda medvetanden ’visste’ att ’jaget’ i min bekanta värld var en koloni, en hopgyttring av åtskilda och oberoende känslor som hade en obändig solidaritet med varandra. Den obändiga solidariteten hos mina oräkneliga medvetanden, den lojalitet som dessa delar hade gentemot varandra var min livskraft.” Och det är denna solidaritet och lojalitet som återför alla delar till ett helt, till Castanedas jag. Det han har upplevt är sin egen totalitet som don Juan uttrycker saken.

Castaneda har medvetet lyckats öppna sin perceptionsbubbla, rest in i nagualen, expanderat sitt medvetandekluster och sedan återvänt till tonalen. Den beskrivning han i efterhand gör av resan är egentligen ingen beskrivning av själva nagualen eftersom den är det obeskrivbara, Det Enda, enbart potentialitet. Det är inte ens hans ”jag” som registrerar det som händer utan ”något någonstans” som gör det. I min terminologi skulle det kanske kunna formuleras som att det är själva Drömtiden, eller drömmandet, som registrerar.

Hur som helst beskriver don Juan dessa upplevelser som att Castaneda till slut har mött kraften, eller kanske snarare inte flytt undan när kraften har sökt honom. Carlos beskrivs i och med detta som redo för friheten och att axla den krigarens uppgift som kraften kommer att ge honom.

Även om don Juans och Castanedas utläggningar är mångordiga så är de ändå inexakta och saknar i mångt och mycket användbara konkretioner. Det är kanske inte heller särskilt viktigt att försöka analysera mer exakt vad de la in i begreppen. Det är ju upplevelsen som är det intressanta, inte den intellektuella beskrivningen av upplevelsen. Jag vill därför snarare använda deras resonemang som en avstamp för mitt eget sökande, baserat på mina egna shamanska erfarenheter och likheterna med andra andliga traditioner.

Inom shamanismen talas om det inre ljus som kan uppfylla ens hela organism i samband med initiationer eller övningar som utesittning, själsresa, extastrumning och dans. Det är en extatisk upplevelse av att helt och hållet uppfyllas av ett starkt ljus där ens egna gränser gentemot omvärlden upplöses, i alla fall för en stund. Den har sin motsvarighet inom alkemins heliga giftermål mellan himmel och jord, mellan det maskulina och det feminina. Det brukar bildmässigt skildras som ett samlag mellan arketyperna kungen och drottningen men är en inre process som ska frambringa det inre guldet, de vises sten, den filosofiska sonen – kort sagt upplysning och visdom. 

När en shamansk själsresa eller ett alkemiskt giftermål verkligen äger rum på djupet och inte bara som en tankefigur hos utövaren så föreställer jag mig att processen äger rum i nagualen och då är den bara möjlig att uppleva, inte att beskriva. När upplevelsen är mer av en tankekonstruktion rör sig utövaren fortfarande i tonalen, om än kanske i tonalens icke-ordinära aspekt. Jag är övertygad om att detta gäller för majoriteten av nyshamanismens så kallade trumresor och alkemisternas aktiva imaginationer. Att dessa upplevelser av möten med kraftdjur, avlidna personer och andliga lärare från andra dimensioner i själva verket äger rum i den ordinära verkligheten gör dem dock inte meningslösa eller verkningslösa, men de bryter inte igenom utövarens egen perceptionsbubbla, de sätter inte stopp för den inre dialogen och kan därmed inte heller ingripa i eller påverka nagualen, dvs möjlighetsfältet. Å andra sidan: i drömmar och även i samband med trumresor och imaginationer kan en ibland uppleva sådant som flyr undan försöken att sätta ord på dem. I efterhand tycks det omöjligt att ens få grepp om vad det är som en har varit med om – det försvinner ur medvetandet ungefär som vatten kan rinna mellan fingrarna när en försöker gripa tag om det. Sådana upplevelser kan vara följden av att den egna perceptionsbubblan har öppnats och att en faktiskt har lyckats doppa en tå i det outsägligas ocean, i nagualen. Och sådana perceptionsöppningar kan ibland komma opåkallat och överraskande för den som råkar befinna sig på rätt plats och tid.

För att kunna medverka i djupgående magiska förändringar tycks det nödvändigt att röra sig in i nagualen – annars stannar ansträngningen kvar i tonalen. Även där kan den i och för sig utöva en starkt transformerande effekt på utövarens personlighet, men den kan också vara en betydligt mer trivial händelse som saknar djupare mening. Så frågan för den seriösa shamaneleven är hur hen kan öppna sin perceptionsbubbla och resa in i nagualen, Drömtiden. Eller kanske snarare hur en kan öppna sin perceptionsbubbla och släppa in nagualen i sitt medvetande och sitt liv. Och huruvida hen är beredd att verkligen möta kraften. Det är först då som begreppet Drömtidens portar får sin verkligt djupgående betydelse.

I Tales of Power sammanfattar don Juan Matus några av de metoder som han låtit Castaneda praktisera för att nå detta tillstånd. Det handlar om att 1) stoppa den inre dialogen genom att tillämpa det rätta sättet att gå (= maktens gångart) och genom att handla utan att tro och utan att vänta sig belöning, 2) utplåna den personliga historien genom att släppa självviktighet, axla ansvar och använda döden som rådgivare och 3) tillämpa drömmandet. Som synes en inte särskilt kodifierad eller dogmatiserad visdomsväg. Min uppfattning är att kodifiering av den andliga vägen snarast kan fungera som hinder i stället för hjälpmedel för att få kraft och kunskap. Ju mer kodifierad och noggrant utstakad vägen beskrivs desto större hinder kan den bli. Några exempel på detta: instruktionerna i Michael Harners kärnshamanism om hur resor till ”undervärlden” resp ”övervärlden” bör ske; de väldigt detaljerat beskrivna rörelsemomenten i den tensegrity som Carlos Castaneda utvecklade, påminnande om tai chi men betydligt mer kraftfull; alkemisternas oändliga imaginationer om vad som bör göras i det mentala laboratoriet. Mot detta sätter jag den ursprungliga shamanismens mer anarkistiska hållning: det handlar helt enkelt om att göra sig mottaglig för kraft och kunskap genom att släppa sin självviktighet, stoppa den inre dialogen och ödmjukt ge akt.

Denna text är del i ett pågående arbete med nagualen och tonalen. Om du vill bidra till detta är du välkommen att mejla synpunkter till: norrshaman@gmail.com.

Drömtidens portar – Manual för heliga platser

Heligt landskap: Platser för kraft och kunskap är slutsåld och det finns behov av en uppföljare. Arbetet om, på och med heliga platser är ett pågående arbete där ständigt ny kunskap föds fram. Allt i naturen (och hela kosmos) befinner sig i ett ständigt pågående, dynamiskt flöde vilket gör att vi idag kan veta mer än vi visste igår, och imorgon kan vi veta ännu mer. 

Uppföljaren heter Drömtidens portar: Manual för heliga platser Det är en bok om vad heliga platser är och vilken funktion de fyller i landskapet och i det stora kosmiska kretsloppet. Den är praktiskt inriktad och fokuserar på hur en kan hitta, aktivera, bevara och skydda heliga platser. Här finns också klargörande resonemang om hur en bör bete sig på heliga platser och hur en kan samspela med platsernas andliga dimension. Med hjälp av bokens omfattande lista med drygt 100 heliga platser i Sverige kan läsaren själv ge sig in i landskapet och delta i det stora arbetet med ”att laga världen”.

Drömtidens portar består av två delar. Den första teoretiska delen om heliga platser bygger på de omarbetade inledningskapitlen från Heligt landskap. Jag har uppdaterat kunskapsläget, lagt till åtskilligt, strukit en del och uppdaterat annat. Den andra delen innehåller en sammanställning av över 100 heliga platser i Sverige och är tänkt att fungera som en vägvisare in i det heliga landskapet för den hugade besökaren. Sammanställningen är en öppen lista som lätt kan fyllas på och utvecklas allteftersom nya platser kommer till min kännedom. Tanken är att läsarna kan hjälpa till att bygga ut denna lista genom att skicka tips om ”nya” platser till mig så att listan kan utökas till nya tryckningar.

Min shamanska bokutgivning vilar därmed på fyra ben som alla kan beskrivas som pågående arbete och där ny kunskap lätt kan tillföras genom print-on-demand-tekniken: Sejd 5.0: En vägledning i nordlig shamanism, Runmagi och shamanism 4.0, Drömtidens portar: Manual för heliga platser samt Atrid Grimssons Svartkonstbok. 

Dessa böcker är mina personliga bidrag till harmoni och balans för Moder Jord och med dem vill jag uttrycka min tacksamhet över att ha fått ta del av Drömtidens och de heliga platsernas kyss av kunskap – en process som bara fortsätter.

Fakta om nya boken:
Titel: Drömtidens portar – Manual för heliga platser.
Förlag: norrshaman 2018.
Utförande: A5, spiralbunden, 75 sidor.
ISBN: 9789163990748.
Kan beställas direkt från norrshaman@gmail.com eller från Adlibris, Bokus och alla andra internetbokhandlar och fysiska bokhandlar. 

Vid beställning direkt från norrshaman blir priset 170 kr: glöm inte att skriva ut din adress!

Alkemin som port eller återvändsgränd

Den 615 sidor tjocka Alkemi: Det gudomliga verket (Alkemiska Akademin 2018) av Katarina Falkenberg och Tommy Westlund är ett imponerande arbete. För den allmänintresserade andlige sökaren erbjuder den en grundlig introduktion till både alkemins historia och filosofi med en mängd fina illustrationer från gamla alkemiska verk. För den som bestämt sig för att vandra alkemistens väg kan den fungera som en manual för många kommande år. Den som vill få en mer kritisk infallsvinkel på alkemin bör dock vända sig åt annat håll, t ex C. G. Jungs två djuplodande verk Psykologi och alkemi och Mysterium Coniunctionis som jag tidigare recenserat här och här.

Jung ansåg att alkemisterna huvudsakligen rörde sig inom ett kristet paradigm även om dess rötter fanns i gnosticismen och han betraktade alkemin som en sorts korrektiv till kristendomen. Alkemin är kristen, ehuru kättersk, slog Jung fast. Falkenbergs/Westlunds bok bär syn för sägen. Den är väldigt inspirerad av Jungs syn på alkemin – minus den kritiska distansen – och jag skulle beteckna deras alkemi som en alltigenom kristen, psykologisk alkemi. I bokens omfattande praktik-kapitel finns egentligen ingenting om verkligt laboratoriearbete med mineraler, metaller eller örter – däremot en väldig mängd imaginationsövningar i ett tänkt mentalt laboratoriet. Jesus beskrivs som mästeralkemisten som ska ha ”visat hur, varför och på vad sätt denna mest heliga alkemi kan fullbordas”. Alkemins målsättning sägs vara att möjliggöra ”det gudomliga rikets manifestation på jorden”, ”det förlorade paradisets återkomst” och skapa ”den nya världen, det himmelska Jerusalem och den gudomliggjorda människan”. Författarna rör sig här helt och hållet inom en kristen mytologi, som de till skillnad från Jung inte försöker avkoda utan snarare excellerar i. 

Det är fluffigt värre men vad innebär det mer konkret i dagens värld av klimatförändring och exploatering av naturresurser? Kan vi räkna med alkemisternas stöd i arbetet med att värna Moder Jord? Och alkemisternas eviga tjat om att rena och förädla allt möjligt i tillvaron. Finns kanske rentav en likhet mellan alkemins och industricivilisationens förädlingsiver? 

Jag vill dock betona att läsaren av Alkemi: Det gudomliga verket ändå kan hitta ett antal givande och kreativa uppslag och beröringspunkter oavsett vilken andlig tradition hen kommer från. Här är några av dem:

·        Den alkemiska vägen frambringar visioner, mystika upplevelser, kollektiva arketyper och ett omfamnande av paradoxen mellan människans himmelska och jordiska natur.

·        Det ligger en fara i att intellektualisera arbetet i stället för att leva det och att särskilja det andliga arbetet från sig självt och från det egna livet.

·        En stor del av det andliga arbetet består i att beröra, älska och heliggöra allt.

·        Det gäller att lära sig se bortom ytan, genomtränga det illusoriska skalet av separation som vi tolkar som verklighet.

·        Målet är att nå det oskapade medvetandet där allt bara finns i sin potentialitet.

·        Arbetet innebär ett ständigt vävande av rumstidens trådar där alkemisten är både den som väver och det som vävs.

·        Det alkemiska bröllopet, giftermålet mellan himmel och jord kan ske inom varje människa och det leder till ny skapelse i både makro- och mikrokosmos.

Det här är ju sympatiska attityder som återfinns inom många esoteriska traditioner och som vi alla kan lära mycket av. Jag vidhåller min inställning att fler inom den nyshamanska rörelsen borde lära sig av alkemin och ta till sig delar av dess filosofi. Frågan är dock om vår tids alkemister å sin sida är villiga att ta till sig lärdomar från t ex shamanismen och kvantfysiken? Falkenberg/Westlund gör visserligen en del referenser till modern kosmologi men det känns mer som påklistrat bling-bling än djupare införlivanden. Eftersom kosmos befinner sig i en ständig dynamisk förändring kan man tycka att dagens alkemi borde skilja sig mer från den medeltida än vad den gör i Alkemi: Det gudomliga verket.

Ett annat problem med Falkenbergs/Westlunds bok, med alkemin i stort och, för övrigt också med många andra andliga läror, hänger samman med kodifieringen av det mystika. Mystika upplevelser (och den magi som kan följa av dem) går ju bortom och överskrider logikens och språkets begränsningar. Risken är påtaglig när en försöker stadfästa, kodifiera eller dogmatisera andliga praktiker, dvs vägarna till de mystika upplevelserna. De många och detaljerade anvisningarna blir lätt ett hinder i stället för ett hjälpmedel. Inom alkemin är anvisningarnas mängd rent avskräckande, men problemet finns också inom t ex Michael Harners kärn-shamanism. Upplevelser av det mystika, av Drömtiden, av det kosmiska möjlighetsfältet kan nås med mycket enkla och odogmatiska hjälpmedel, t ex en trumma, en uppsättning runor, en helig plats och, framför allt, en öppen och ödmjuk attityd. 

Kort sagt: Alkemisterna krånglar i onödan till det som kan vara mycket enkelt. Och det gjorde även en man som Carlos Castaneda. Min läsning av Alkemi: Det gudomliga verket förde mig (oväntat) till en omläsning av Castanedas Tales of Power. I en kommande bloggtext ska jag utifrån den fördjupa mig i skillnaden mellan tonal och nagual och vad denna insikt kan innebära för andligt arbete i världen av idag.