Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Denna blogg söker realisera den gamla nordiska definitionen av begreppet visdom som insikt i världen och i det fördolda.

söndag 7 augusti 2016

Praktverk om nordiska gudar saknar djup

Johan Egerkrans nya bok Nordiska gudar (B. Wahlströms 2016) är ett praktverk – precis som hans Nordiska väsen som kom ut 2013 och som jag recenserade här. Egerkrans är en driven illustratör som med sin hemvist i fantasygenren lyckas få in såväl dynamik som mystik när han ger sig i lag med den nordiska mytvärlden, eller ska vi säga tillvarons icke-ordinära dimension. Denna bok ligger helt rätt i tiden för en generation unga (och den lanseras som en barn- och ungdomsbok) som matats med estetik från dataspelsvärlden och filmatiseringar som Sagan om ringen. Egerkrans bilder känns därför betydligt mer moderna och ”rätt” än de nationalromantiska alster som brukar illustrera berättelserna ur Eddan. Men de är samtidigt lika mycket uttryck för sin egen tid som de nationalromantiska varianterna var för sin och kommer småningom att liksom de bli mer eller mindre obsoleta.

Egerkrans texter om skapelsen, gudarna och andra väsen samt världsundergången bygger nästan uteslutande på Snorre Sturlassons Edda med en del citat insprängda från Den poetiska Eddan. Detta riktar sökarljuset mot stora och viktiga problem. Egerkrans rör sig, liksom Snorre, nästa fullständigt på myternas exoteriska nivå där han rakt upp och ner berättar historier om märkliga gestalter som håller till i en sagovärld. Även om jag förstår att en barn- och ungdomsbok med tema från förkristna nordiska myter kanske måste utgå från denna nivå finns ju inget som förbjuder författaren att också glänta på myternas esoteriska innebörd. De nordiska myterna är oerhört komplexa berättelser om tillvarons allra innersta och yttersta. De handlar om visdom och kunskapsvägar, inre andlig utveckling och stora kosmiska skeenden.

Att Snorre skrev ner berättelserna på det sätt han gjorde hänger samman med att han var en storpolitisk spelare i den isländska eliten, att han var kristen och att han hade ett tydligt patriarkalt sätt att se på världen. Snorres manliga blick kommer i dagen i hans betoning av myternas krigiska inslag och hyllande av typiskt manliga egenskaper. Denna manliga blick går igen i Egerkrans bilder av muskulösa krigargudar och smala, vackra och i de flesta fallen också unga gudinnor. Det blir i längden tämligen schablonmässigt. (Vad alla ser arga och sura ut, undrade en bekant som just bläddrat igenom boken). Varför inte teckna Freja och Frigg som mogna kvinnor med svällande kroppsformer a la Venus från Wilmersdorf? Och inte måste Frej tecknas som en krigare i full rustning på en bepansrad galt? Den enda kända förkristna avbildningen av fruktbarhetsguden Frej är ju en sittande mansfigur med ståtlig erektion. Den hade varit något att bygga vidare på.
Snorres kristna livssyn återspeglas i uppdelningen av tillvaron i sådant som är ont respektive gott och Egerkrans överskrider inte denna kristet dualistiska hållning. Ragnaröksstriden skildras helt endimensionellt som en strid mellan ”ondskans och godhetens styrkor”. Det hade varit betydligt mer givande för läsaren om Egerkrans i stället hade utgått från de mer komplexa och ibland paradoxala skildringarna som återfinns i Den poetiska Eddan. I Völvans spådom skildras Ragnarök som en oundviklig och nödvändig världsförnyelse som frambringats ur en invecklad förhistoria där många olika väsen spelat roll, ibland konstruktivt, ibland destruktivt. Ragnarök kan också ses som en berättelse om inre processer – den kunskapssökande människans transformation, genom död till liv, och försök att balansera sina egna inneboende ljusa och mörka sidor.
Utifrån Egerkrans bok har jag funderat vidare på frågan om på vilket sätt myternas märkliga väsen över huvud taget ska kunna avbildas utan att ens egen kultur och tid sätter sin begränsande stämpel på dem. Här tror jag att vi får ta kvantfysiken till hjälp. Hans-Peter Dürr hävdar bestämt att vi bara kan närma oss beskrivningen av tillvarons innersta genom att tala i liknelser. Strängt taget finns inte materia. Företeelser kan visa sig som partiklar eller vågrörelser beroende på vilket betraktelsesätt som vi väljer. Allt kommer ur det kosmiska potentialitetsfältet som vi egentligen inte kan beskriva eftersom det föregår de kategorier som vi använder för att beskriva. Så är det också med de mytiska varelserna. De är arketyper och som arketyper saknar de form, som även C.G. Jung själv påpekade. Människans symboler är försök att approximativt försöka få ett grepp om arketyperna. Jamen, då skulle ju Egerkrans bilder kunna fungera som en sorts liknelser för att närma sig det ogripbara? Javisst, men han öppnar egentligen inga sådana esoteriska dörrar i denna bok.
Jag skulle vilja se en annan sorts litteratur och bildkonst ta sig an den förkristna nordiska mytvärlden. En litteratur som omskapar myterna utifrån nya kunskaper om tillvaron och utifrån den faktiska dynamik som kontinuerligt omvandlar kosmos. En bildkonst som kanske är mer abstrakt än avbildande. Oden måste ju inte avbildas som en skäggig man med spjut i ett högsäte. Det finns över 200 olika namn belagda för Oden. De är helt enkelt uttryck för olika sätt att betrakta den energi eller information som fått namnet Oden. Ibland ter han sig si och ibland så, på liknande sätt som partiklar och vågrörelser gör. Han kan ta kvantsprång, skifta hamn och förvandla sig till fågel eller fyrfotadjur, fisk eller orm. Och när vi dissekerar honom i hans inre upplöses hans form och blir bara vibration – den vilda jakten som drar fram som en rasande vind genom kosmos. Kanske har vi i Oden att göra med kvantfysikens gudfader? Någon borde skriva om det.

fredag 1 juli 2016

Storeberg i Göteborg - En port till drömtiden

(Artikel av Johan Nilsson, publicerad i Göteborgs-Posten 29 juni).

Det finns ett heligt berg i Gamlestan, och i förra veckan besteg jag det.
Berget är 80 meter högt och heter Storeberget. Det ligger bakom Nylöseskolan. På stigarna runt berget brukar folk jogga och promenera, och på toppen finns en stenlabyrint som eventuellt är över tusen år gammal.
Ett fint ställe, med andra ord. Men heligt? Vem påstår det?
Jo, det gör Jörgen I Eriksson och Jonas Unger, författare till boken Heligt landskap. Det är en sorts guidebok där de listar omkring 75 platser runt om i Sverige där de menar att uråldriga energier är i rörelse och ”det kosmiska medvetandet” manifesteras.
Dessa platser är ingenting mindre än portar till drömtiden, en mytologisk tid då gudalika gestalter formade världen och landskapet. Enligt fornnordisk tro skapade till exempel Oden, Vile och Ve världen av jätten Ymers kropp (efter att först ha slagit ihjäl honom, förstås). Drömtiden är både urtida och evig, och på vissa platser kan vi än idag träda i kontakt med den.
Bland annat då på Storeberget.
I labyrinten har det med all sannolikhet utförts ritualer som gällt fruktbarhet och jakt- och fiskelycka. Men det är inte labyrinten som gör platsen helig, enligt Eriksson och Unger. De menar tvärtom att den har anlagts här eftersom berget redan var heligt. Labyrintbyggarna har velat dra nytta av platsens energier för att göra sin egen magi starkare.
Jörgen I Eriksson, tänker kanske någon nu, låter inte det namnet bekant?
Jodå, en gång tiden var han nyhetsuppläsare på Dagens Eko. Sedan bytte han bana. Numera är han verksam som schaman.
I en glänta på Storebergets topp hittar jag den halvt överväxta labyrinten. Jag tar av mig strumpor och skor och ger mig in i den. Barfota går jag på mark som andra har trampat tusen år före mig.
Det blöta gräset kittlar skönt under fotsulorna.
I labyrintens hjärta hittar jag fem skalade grankottar. Här, vid själva drömtidsporten, har tydligen några ekorrar haft fest. En bit bort ligger tomma ölburkar och cigarettpaket slängda i en eldstad.
Personligen är jag inte mycket för övernaturligheter, men magi kan också definieras på ett annat sätt: som det vi upplever när vi skärper våra sinnen.
På väg nerför berget möter jag en mamma och en liten flicka. Flickan har ritat en skattkarta som leder till labyrintens mitt. Jag visar henne en av de skalade grankottarna, som jag tagit med mig, och säger att det finns fler i labyrinten. En riktig skatt.
Flickan lyser upp. Och om inte det är magi så vet jag inte vad.
Källor:
Jörgen I Eriksson och Jonas Unger: Heligt landskap (norrshaman 2015)
John Kraft: Labyrinter på svenska västkusten och norska sydkusten

En port till drömtiden

(Artikel av Johan Nilsson, publicerad i Göteborgs-Posten 29 juni).
Det finns ett heligt berg i Gamlestan, och i förra veckan besteg jag det.
Berget är 80 meter högt och heter Storeberget. Det ligger bakom Nylöseskolan. På stigarna runt berget brukar folk jogga och promenera, och på toppen finns en stenlabyrint som eventuellt är över tusen år gammal.
Ett fint ställe, med andra ord. Men heligt? Vem påstår det?
Jo, det gör Jörgen I Eriksson och Jonas Unger, författare till boken Heligt landskap. Det är en sorts guidebok där de listar omkring 75 platser runt om i Sverige där de menar att uråldriga energier är i rörelse och ”det kosmiska medvetandet” manifesteras.
Dessa platser är ingenting mindre än portar till drömtiden, en mytologisk tid då gudalika gestalter formade världen och landskapet. Enligt fornnordisk tro skapade till exempel Oden, Vile och Ve världen av jätten Ymers kropp (efter att först ha slagit ihjäl honom, förstås). Drömtiden är både urtida och evig, och på vissa platser kan vi än idag träda i kontakt med den.
Bland annat då på Storeberget.
I labyrinten har det med all sannolikhet utförts ritualer som gällt fruktbarhet och jakt- och fiskelycka. Men det är inte labyrinten som gör platsen helig, enligt Eriksson och Unger. De menar tvärtom att den har anlagts här eftersom berget redan var heligt. Labyrintbyggarna har velat dra nytta av platsens energier för att göra sin egen magi starkare.
Jörgen I Eriksson, tänker kanske någon nu, låter inte det namnet bekant?
Jodå, en gång tiden var han nyhetsuppläsare på Dagens Eko. Sedan bytte han bana. Numera är han verksam som schaman.
I en glänta på Storebergets topp hittar jag den halvt överväxta labyrinten. Jag tar av mig strumpor och skor och ger mig in i den. Barfota går jag på mark som andra har trampat tusen år före mig.
Det blöta gräset kittlar skönt under fotsulorna.
I labyrintens hjärta hittar jag fem skalade grankottar. Här, vid själva drömtidsporten, har tydligen några ekorrar haft fest. En bit bort ligger tomma ölburkar och cigarettpaket slängda i en eldstad.
Personligen är jag inte mycket för övernaturligheter, men magi kan också definieras på ett annat sätt: som det vi upplever när vi skärper våra sinnen.
På väg nerför berget möter jag en mamma och en liten flicka. Flickan har ritat en skattkarta som leder till labyrintens mitt. Jag visar henne en av de skalade grankottarna, som jag tagit med mig, och säger att det finns fler i labyrinten. En riktig skatt.
Flickan lyser upp. Och om inte det är magi så vet jag inte vad.
Källor:
Jörgen I Eriksson och Jonas Unger: Heligt landskap (norrshaman 2015)
John Kraft: Labyrinter på svenska västkusten och norska sydkusten

En port till drömtiden


(Artikel av Johan Nilsson, publicerad i Göteborgs-Posten 29 juni).
Det finns ett heligt berg i Gamlestan, och i förra veckan besteg jag det.
Berget är 80 meter högt och heter Storeberget. Det ligger bakom Nylöseskolan. På stigarna runt berget brukar folk jogga och promenera, och på toppen finns en stenlabyrint som eventuellt är över tusen år gammal.
Ett fint ställe, med andra ord. Men heligt? Vem påstår det?
Jo, det gör Jörgen I Eriksson och Jonas Unger, författare till boken Heligt landskap. Det är en sorts guidebok där de listar omkring 75 platser runt om i Sverige där de menar att uråldriga energier är i rörelse och ”det kosmiska medvetandet” manifesteras.
Dessa platser är ingenting mindre än portar till drömtiden, en mytologisk tid då gudalika gestalter formade världen och landskapet. Enligt fornnordisk tro skapade till exempel Oden, Vile och Ve världen av jätten Ymers kropp (efter att först ha slagit ihjäl honom, förstås). Drömtiden är både urtida och evig, och på vissa platser kan vi än idag träda i kontakt med den.
Bland annat då på Storeberget.
I labyrinten har det med all sannolikhet utförts ritualer som gällt fruktbarhet och jakt- och fiskelycka. Men det är inte labyrinten som gör platsen helig, enligt Eriksson och Unger. De menar tvärtom att den har anlagts här eftersom berget redan var heligt. Labyrintbyggarna har velat dra nytta av platsens energier för att göra sin egen magi starkare.
Jörgen I Eriksson, tänker kanske någon nu, låter inte det namnet bekant?
Jodå, en gång tiden var han nyhetsuppläsare på Dagens Eko. Sedan bytte han bana. Numera är han verksam som schaman.
I en glänta på Storebergets topp hittar jag den halvt överväxta labyrinten. Jag tar av mig strumpor och skor och ger mig in i den. Barfota går jag på mark som andra har trampat tusen år före mig.
Det blöta gräset kittlar skönt under fotsulorna.
I labyrintens hjärta hittar jag fem skalade grankottar. Här, vid själva drömtidsporten, har tydligen några ekorrar haft fest. En bit bort ligger tomma ölburkar och cigarettpaket slängda i en eldstad.
Personligen är jag inte mycket för övernaturligheter, men magi kan också definieras på ett annat sätt: som det vi upplever när vi skärper våra sinnen.
På väg nerför berget möter jag en mamma och en liten flicka. Flickan har ritat en skattkarta som leder till labyrintens mitt. Jag visar henne en av de skalade grankottarna, som jag tagit med mig, och säger att det finns fler i labyrinten. En riktig skatt.
Flickan lyser upp. Och om inte det är magi så vet jag inte vad.
Källor:
Jörgen I Eriksson och Jonas Unger: Heligt landskap (norrshaman 2015)
John Kraft: Labyrinter på svenska västkusten och norska sydkusten

En port till drömtiden


(Artikel av Johan Nilsson, publicerad i Göteborgs-Posten 29 juni).
Det finns ett heligt berg i Gamlestan, och i förra veckan besteg jag det.
Berget är 80 meter högt och heter Storeberget. Det ligger bakom Nylöseskolan. På stigarna runt berget brukar folk jogga och promenera, och på toppen finns en stenlabyrint som eventuellt är över tusen år gammal.
Ett fint ställe, med andra ord. Men heligt? Vem påstår det?
Jo, det gör Jörgen I Eriksson och Jonas Unger, författare till boken Heligt landskap. Det är en sorts guidebok där de listar omkring 75 platser runt om i Sverige där de menar att uråldriga energier är i rörelse och ”det kosmiska medvetandet” manifesteras.
Dessa platser är ingenting mindre än portar till drömtiden, en mytologisk tid då gudalika gestalter formade världen och landskapet. Enligt fornnordisk tro skapade till exempel Oden, Vile och Ve världen av jätten Ymers kropp (efter att först ha slagit ihjäl honom, förstås). Drömtiden är både urtida och evig, och på vissa platser kan vi än idag träda i kontakt med den.
Bland annat då på Storeberget.
I labyrinten har det med all sannolikhet utförts ritualer som gällt fruktbarhet och jakt- och fiskelycka. Men det är inte labyrinten som gör platsen helig, enligt Eriksson och Unger. De menar tvärtom att den har anlagts här eftersom berget redan var heligt. Labyrintbyggarna har velat dra nytta av platsens energier för att göra sin egen magi starkare.
Jörgen I Eriksson, tänker kanske någon nu, låter inte det namnet bekant?
Jodå, en gång tiden var han nyhetsuppläsare på Dagens Eko. Sedan bytte han bana. Numera är han verksam som schaman.
I en glänta på Storebergets topp hittar jag den halvt överväxta labyrinten. Jag tar av mig strumpor och skor och ger mig in i den. Barfota går jag på mark som andra har trampat tusen år före mig.
Det blöta gräset kittlar skönt under fotsulorna.
I labyrintens hjärta hittar jag fem skalade grankottar. Här, vid själva drömtidsporten, har tydligen några ekorrar haft fest. En bit bort ligger tomma ölburkar och cigarettpaket slängda i en eldstad.
Personligen är jag inte mycket för övernaturligheter, men magi kan också definieras på ett annat sätt: som det vi upplever när vi skärper våra sinnen.
På väg nerför berget möter jag en mamma och en liten flicka. Flickan har ritat en skattkarta som leder till labyrintens mitt. Jag visar henne en av de skalade grankottarna, som jag tagit med mig, och säger att det finns fler i labyrinten. En riktig skatt.
Flickan lyser upp. Och om inte det är magi så vet jag inte vad.
Källor:
Jörgen I Eriksson och Jonas Unger: Heligt landskap (norrshaman 2015)
John Kraft: Labyrinter på svenska västkusten och norska sydkusten

söndag 19 juni 2016

Verkligheten - ett immateriellt relationsmönster

När vi plockar isär materien återstår till slut inget som påminner om materia utan bara form, gestalt, symmetri och relation. Materia är inte sammansatt av materia. Det primära är relation, materian är sekundär. I grunden för allt hittar vi något som mer liknar det andliga och som möjligen kan beskrivas med språkliga begrepp som helhetligt, öppet, levande och potentialitet.

Så lyder några av huvudtankarna hos den tyske kvantfysikern Hans-Peter Dürr (1929-2014) och som finns koncist sammanfattade i boken Geist, Kosmos und Physik: Gedanken über die Einheit des Lebens (Crotona 2016) – Ande, kosmos och fysik: Tankar om livets enhet. Dürr som under många år samarbetade med ”kvantfysikens fader”, Werner Heisenberg (1901-1976), och efterträdde denne som chef för Max Planck-institutet i München, har skrivit åtskilliga böcker och artiklar om kvantfysik. Många av dem primärt avsedda för andra fysiker men också flera för en bredare allmänhet där han försökte bygga broar mellan kvantfysik, filosofi och religion.
Geist, Kosmos und Physik tillhör den mer genreöverskridande kategorin och en del av boken består av ett samtal mellan Dürr och en ledande tysk buddhist – ett samtal där han visserligen går med på ett visst samband mellan kvantfysikens och buddhismens världsbilder men betonar att han själv är vare sig buddhist eller icke-buddhist, vare sig kristen eller icke-kristen, utan snarare en ”älskande a-teist”. För Dürr är tanken på personliga gudar eller en gud som står utanför eller ovanför skapelsen omöjlig. För honom är tillvarons fundament en processartad och odelbar potentialitet, en källa, som manifesteras i en ständigt pågående skapelseprocess där ”potentialiteten blir realitet”. Evolutionen ses som en process där det grundläggande odelbara (det Enda/det Hela) differentieras och tar gestalt i mångfalden av företeelser, ting och varelser. Skapelseprocessens urgrund bär visserligen drag av en holistisk ”ande”, men denna är ingen realitet utan kan snarare beskrivas som en ”aning om” och en ”vilja till” konkreta handlingar. Skaparen är identisk med skapelsens urgrund, som Dürr ibland också sätter beteckningen ”kärlek” på. Skaparen kan inte finnas utanför skapelsen och även vi människor är som ”inbäddade” i detta kosmiska, gemensamma system deltagare i den fortlöpande skapelseprocessen.
Den odelbara potentialiteten som utgör urgrunden förblir ogripbar (obegriplig) för oss, men vi kan uppleva den, påpekar Dürr, som dock betonar att det inte behövs någon speciell meditationsmetod för att nå detta tillstånd. Han talar i stället om en förmåga till inre ro som kan göra oss hög-mottagliga för potentialiteten. (Någon mer än jag som kommer att tänka på Carlos Castanedas tal om att ”uppleva energin direkt”?). Alla har förmågan till detta upplevande och här ser Dürr hoppet för mänsklighetens möjligheter att ta sig ur den pågående ekologiska katastrofen. Verkligheten är ett icke delbart immateriellt relationsmönster, ett slags ”förväntansfält” för framtida möjliga energimässiga och materiella manifestationer.  I varje ögonblick skapas världen på nytt när potentialiteten blir realitet. Framtiden är därmed i det väsentliga öppen och vi kan i viss mån medverka kreativt i att gestalta den, fast inte godtyckligt eftersom skapelseprocessen har bestämda fysikaliska ramar. Till att börja med måste vi människor erkänna den andliga dimensionen i vår existens, att grunden för vår verklighet inte är materien utan något andligt som är ogripbart, en sorts källa som är levande.
Dürrs tolkning av kvantfysikens filosofiska och andliga implikationer delas knappast av majoriteten av kvantfysiker, men resonemangen har sitt ursprung i hans många och långa samtal med Werner Heisenberg. Det var samtal som fördes på ett intuitivt och associativt sätt där de gemensamt trevade sig fram till möjliga beteckningar för att beskriva de (för oss) paradoxala sammanhang som kvantfysiken har öppnat upp. (Till Heisenberg lovar jag mina läsare att återkomma – hans texter tar tid att läsa och smälta). Svårigheten, eller omöjligheten, i att beskriva kvantverkligheten med vårt mänskliga språk har för Dürrs del lett till slutsatsen att den nya fysiken bara kan tala i liknelser. Och då är frågan, som han själv dock inte ställer, om dessa liknelser på något avgörande sätt skiljer sig från mytologiska skildringar av den kosmiska skapelsen - t ex de nordiska berättelserna om Ginnungagapet, det väldiga tomrum som världen föddes fram ur, om nornornas kosmiska väv och om världsträdet Yggdrasils väsen. I alla fall finns det åtskilliga beröringspunkter och paralleller. Den kvantfysiska världsbilden har visserligen vuxit fram ur en rad olika handfasta experiment, t ex i partikelacceleratorer, men är på inget sätt helt ”objektiv” eller befriad från mänsklig påverkan och tolkning. Hur de mytologiska beskrivningarna kom till människorna vet vi inte men Jungs teori om det kollektiva omedvetna och arketyper kan duga långt som förklaring. I såväl kvantfysiken som myterna handlar det om mänskliga medvetanden som upplever det som vi kallar verkligheten och som Hans-Peter Dürr försöker beskriva med begrepp som ”verkan”, ”passerande” och ”inträffande”. Eller som aboriginer i Australien uttrycker det hela: drömmande.
De hittillsvarande naturlagarna är i grunden felaktiga, skriver Dürr. Det finns ingen materia, inga elektroner och atomkärnor utan bara en sorts svängningar och svängningsfigurer. Det är själva förändringen, som är tillvarons ”byggelement”, och våra ”jag”, som är inbäddade i denna transformation, är inte lokaliserade i tid och rum utan är oändligt utbredda. Det ”språk” som enligt min mening allra bäst fångar det komplexa och paradoxala i det kosmiska potentialitetsfältet är utharken – det 24-typiga runsystemet som finns inbyggt i själva skapelsen och förändras med den.
Återkommer.

fredag 27 maj 2016

En gyllene väg till det kollektiva omedvetna

Det var psykiatrikern C. G. Jung som initierade teoribygget om synkroniciteter, dvs meningsfulla sammanträffanden. De viktigaste stegen kunde han ta genom samarbetet med kvantfysikern Wolfgang Pauli som på ett helt nytt sätt kunde förankra tankarna om synkroniciteter i kvantfysikens nya framväxande världsbild. Senare har såväl jungianska psykologer som forskare och filosofer med rötterna i kvantfysiken vidareutvecklat Jungs banbrytande insatser. En av dem är Jeff Vézina som är verksam som jungiansk terapeut i Quebec City i Kanada och som sammanfattat sina rön i boken Necessary Chances: Synchronicity in the Encounters that Transform Us (Pari Publishing 2009).

Vézina behandlar egentligen bara en aspekt av synkroniciteten, nämligen den som handlar om möten – sådana möten med personer, litteratur, teater, film och musik som kan innebära omvälvande personlig transformation och ny inriktning i livet. Han bygger mycket på sina egna och sina patienters erfarenheter och ägnar rätt stort utrymme åt att knyta samman teorin om synkroniciteter med moderna kaosteorier. Personligen anser jag att kvantfysiken har en större potential när det gäller att förstå och utveckla synkronicitetstänkandet – i synnerhet för vårt sätt att samspela med världen – men Vézina har ändå många skickligt formulerade tankar som är väl värda att uppmärksammas.
I Jungs anda definierar Vézina synkroniciteter som sammanträffanden mellan inre och yttre verklighet där händelser binds samman på ett icke-kausalt sätt genom mening. Det handlar om sammanträffanden som kan inträffa vid kriser, fastlåsta lägen och kaotiska situationer och som kan leda till djupgående transformationer. Vézina beskriver det som att synkroniciteter förbinder oss med en djupare ordning som på mystisk väg försöker omorganisera vårt liv. Detta sätt att uppfatta händelser bygger på en världsbild där allt är relaterat till allt annat ”som om materia och medvetande är delar av samma träd”.  Synkroniciteter erbjuder en öppning in i det kollektiva omedvetna, en öppning till det som förbinder individen med det hela. Jag själv brukar tala om synkroniciteter som portar eller virvlar in i Drömtiden.
För Vézina tycks det kollektiva omedvetna ha en egen tendens, ”vilja” eller ”omtanke” som via impulser drar oss till vissa personer, platser och situationer. Synkroniciteter representerar därmed en gyllene väg som ger oss tillgång till det kollektiva omedvetna och dess arketyper. Med Vézinas egna ord är det Självet som skapar arketypiska bilder (symboler) i drömmar och även genererar symboliska händelser (synkroniciteter) i det verkliga livet. De arketyper som är närvarande i synkronistiska händelser är framför allt Självet och Trickstern, skriver han. Det är dock inte arketyperna som skapar synkroniciteter men de är ”den organiserande principen därbakom”.
Synkroniciteter är alltså ett sätt för oss att få tillgång till visdomen i det kollektiva omedvetna, vare sig det handlar om möten med andra människor eller med kulturprodukter som litteratur, musik och film. Dessa möten kan ”avslöja oss för oss själva” och leda till en förändrad världsbild där allt hänger samman och till en akt av spontant skapande och personlig transformation. Synkroniciteter är alltså något som kan föra in kreativitet och transformation i våra liv.
Även om Vézina betonar att alla sammanträffanden – alltså även meningsfulla sådana – inte behöver vara synkroniciteter så tycker jag att han övertolkar förekomsten av synkroniciteter. Det gäller t ex hans redovisning av hur vissa datum och årsdagar tycks styra händelserna i en del familjer. Även om Vézina hos några av sina patienter tycker sig hitta sådana sammanträffanden över generationerna så är dessa likväl en försvinnande minoritet – och vad säger då att de är en synkronicitet och inte en slump?
En annan fråga som infinner sig är huruvida det kollektiva omedvetna, alltså Drömtiden, eller Unus Mundus som alkemisterna talar om, verkligen kan ha en ”avsikt” för olika individer och deras behov av synkroniciteter. I mina öron har detta drag av en söndagsskoleversion av synkronicitetstänkandet. Synkroniciteter inträffar helt enkelt, och det som de i första hand signalerar är en uppmaning till oss (och alla andra varelser) att vara uppmärksamma. Något händer i Drömtiden och för den som är vaken finns kunskap att utvinna – utan att Drömtiden för den skull har någon avsikt med enskilda individer och deras behov.
En av Vézinas tankar som jag däremot instämmer i till fullo är att synkroniciteter kan vara verksamma och förändra oss utan att vi är medvetna om dem – precis som drömmar kan. Ibland blir vi medvetna om dem först efterhand som vi förändrar våra liv. Det är inte heller alltid möjligt att söka efter eller att finna mening i synkroniciteter. Delar av meningen kommer alltid att undgå oss eftersom de kommer ur alltings gemensamma grund, Drömtiden, Unus Mundus, där materia och ande fortfarande är en odelbar enhet och som vårt mänskliga tänkande inte kan greppa i dess totalitet. Det stora mysteriösa som traditionella lakotas kallar det.

onsdag 25 maj 2016

Från det fattbara till det ofattbara

Det är definitivt inte alla vetenskapsmän som ser en andlig dimension i kvantfysiken eller vill kännas vid några samband mellan kvantfysik och traditionell andlighet. Men de finns och de betonar att även de bygger sina tankemodeller på en vetenskaplig grund. Dessutom anser de att kvantfysikaliska utsagor om verkligheten inte bara förändrar vårt sätt att se på världen utan också bör leda till ett förändrat sätt att vara i världen.

Några av dessa som jag tidigare har skrivit texter om är David Peat, Lothar Schäfer och Wolfgang Pauli. Nu är det dags att bekanta sig lite mer med Hans-Peter Dürr – något senkommet kanske med tanke på att Dürr avled 2014 och tilldelades The Right Livelihood Award redan 1987 (men då fanns ju inte min blogg!). Det var Dürrs arbete mot kärnvapen och kärnkraft som ledde fram till det alternativa nobelpriset. I motiveringen framhölls särskilt Dürrs arbete mot det så kallade strategiska försvarsinitiativet (SDI) som Pentagon arbetade fram under Ronald Reagans presidentskap (”stjärnornas krig”) och hans verksamhet med att använda högteknologi i fredliga syften. Utöver detta är Dürr kanske mest känd för det så kallade Potsdamsmanifestet från 2005 - We have to learn to think in a new way – som kom att undertecknas av drygt 130 vetenskapsmän.
Mitt intresse för Dürr handlar främst om hans försök att sammanföra kvantfysik, ekologi, filosofi och andlighet i en ny livssyn. Dürr var professor i fysik vid Ludwig Maximilian-universitetet i München och föreståndare för Max-Planck-Institutet i fysik. Han är publicerad huvudsakligen på tyska med titlar som Geist, Kosmos und Physik och Es gibt keine Materie! (Till dessa ska jag återkomma efter lite tyska språkövningar.) Den här texten utgår från en föreläsning som Dürr höll i München 2011 på Akademie der Bildenden Kunste och som finns tillgänglig i tvåspråkig bokversion - Vom Greifbaren Zum Unbegreiflichen/From the Comprehensible to Incomprehensible: Revolutionär neue Wege der modernen Physik/Revolutionary New Paths in Modern Physics (Deutscher Kunstverlag 2012).
Dürr slår i föredraget fast att världen egentligen inte är materiell och inte heller immateriell utan snarare a-materiell. De hittills formulerade naturlagarna är fundamentalt felaktiga, hävdar han. ”I princip existerar inte materia längre. Allt som återstår är till slut en sorts våg. Strängt taget finns inga elektroner, inga kärnor, de är bara vågfigurer – som en mobiltelefonkonversation i det elektromagnetiska fältet, inget materiellt i ordets egentliga bemärkelse.”
Han säger också att i fysiken är verkligheten egentligen inte realitet utan snarare potentialitet. Den är en icke-lokal ”möjlighet” som kan manifestera sig någonstans som energi och materia. Utifrån detta drar Dürr slutsatsen att världen är ”en och hel”. Det finns egentligen inga ”gränser” mellan företeelserna och inga ”delar” eftersom allt är en odelbar helhet. Konsekvenserna av detta är enligt Dürr ”fantastiska”: ”Det innebär till exempel att om vi verkligen inkluderar oss i denna värld så är vi inte åtskilda, även om vi alla är olika och möjliga att särskilja. Vi befinner oss alla så att säga i denna gemensamhet, och det är en väsentlig förutsättning för att vi över huvud taget ska kunna kommunicera med varandra.” Därmed ansluter sig Dürr till den uråldriga synen att världen är icke-dualistisk, att världen är både Den enda och Den hela.
Detta kan vara svårt eller rent av omöjligt att ta till sig och verkligen förstå med sitt logiska intellekt. I ett annat avsnitt av föredraget säger Dürr att vi med vårt språk inte kan känna igen verklighetens struktur utan att vi i stället anpassar vår varseblivning så att den passar in i vårt språk. Kanske ligger i förlängningen av detta resonemang att vi inte kan förstå världen fullt ut med vårt tänkande utan att en sådan förståelse egentligen är bortomspråklig, att det alltså handlar om en mystik upplevelse. Nu närmar vi oss det som traditionella lakotas kallar Det stora mysteriet eller Det stora mysteriösa, och som Carlos Castaneda så genialt formulerade som ”att uppleva energin direkt”.
Vad blir då konsekvenserna av denna syn på världen? Allt befinner sig i konstant rörelse, ett dynamiskt flöde, och det är detta flöde som är själva byggstenen för allt. ”Verkligheten är en immateriell väv av relationer som inte kan repas upp, en sorts ’förväntansfält’ för möjliga energimässiga och materiella manifestationer i framtiden. Därigenom är framtiden i det väsentliga öppen.” ”Skapelsen är inte avslutad; ny skapelse äger rum i varje ögonblick och vi är alla deltagare i ett kosmos som inte kan repas upp och i en kontinuerlig skapande process.”
Här hittar vi förklaringen till Dürrs aktivistiska sida: ”Vi är inneslutna i Det enda/Det hela och därför vet vi redan något som vi kan dela med oss av. På detta sätt har vi också förmågan att förstärka vissa processer som verkligen kan trygga den framtida existensen för alla levande varelser.”
För Dürr handlar kvantfysiken inte bara om att förklara världen utan också om att förändra den - på liknande sätt som Karl Marx nästan 200 år tidigare uttryckte sig om filosofins roll. Såväl kvantfysik som filosofi kan vara en lek med ord och begrepp men rymmer också en aktivistisk dimension för den som har öron att höra.

söndag 22 maj 2016

Valen – om drömmen som vi alla drömmer

Linus Alfredsson i stencirkeln i Vibble
Av Linus Alfredsson

(Linus skrev ner denna händelse 2009. "Den kom till mig som dröm men den är ett minne. Det är som om minnet växer när jag vistas i dess verklighet. Det är väldigt avslappnat. Det är inte jag och ändå minns jag det, minnet är äldre än den ålder som jag nu bär. Kanske finns det mer att minnas?
Kanske minns du mitt minne när du läser? Kanske är det vårt minne, jordens minne och livet i oss som minns.")

Jag minns en gång, en gång för länge sedan
Jag skulle kalla hem en val
Vi hade inte haft mat på en lång tid
Det var en kall vinter och jaktlyckan hade varit dålig
Hela stammen litade på mig
Jag stod vänd mot havet och sjöng en sång
Jag visste att valen skulle komma
Jag kände det
Och så blev det 

Det fanns en stund innan jag visste att valen skulle komma
En stund innan jag kände att han var på väg
Jag visste att jag kunde stå där och kalla
Valen skulle komma eller också inte
Det berodde inte på mig
Valen skulle komma om valen skulle komma
Det är så det är
Det är inte sången utan påminnelsen om det som är
Valen kommer om det är meningen att valen ska komma 

Jag visste att det var så
Och jag visste att om inte valen skulle komma så skulle jag dö
Så var det
Så är det alltid
Vi kan inte göra något
Verkligheten är
Och ändå stod jag där och sjöng
För jag visste att jag inte visste vilken verklighet som var verklig
Först när jag kallat den till mig så blev den verklig i mig och i världen 

Den stora kupolen fylldes av glädje och ljus
När valen landade på isen utanför
Det var länge sedan någon sjungit hem en val
Alla var stolta över mig
Och lite rädda
Jag visste ändå att det inte var jag
Det var verkligheten som visat sig nådig
Tacksamheten stod skriven i mina ögon
Min kvinna såg den och jag visste att hon visste 

Den våren fick vi tre barn
Det var ett lyckligt tecken
Jag visste att det var dags att göra en resa till det stora berget
När jag packade hade jag en känsla
Min fru visste men ville inte säga något
Natten innan jag for berättade hon sin dröm för mig
Det hade varit svåra år men nu skulle det bli goda
Det  var meningen att min son skulle få äran av dem
Jag tog därför med mig min son 

Jag visade honom vägen till berget
Som min morbror gjort före mig
Och berättade om den stora drömmen
Den som vi alla drömmer
Den som vi som vet inte får glömma
När vi var färdiga gav jag honom min trumma och bad honom hänga den på min plats
Jag sade låt den hänga där tills tiden berättar för dig att det är dags
Då vet du
Skär av snodden med pärlan, kasta den i havet, bränn trumman och gör dig sen en egen 

Vi skiljdes åt och jag var inte ensam
Björnen fanns
Jag gjorde en eld och satte mig att vänta på honom
När björnen kommit talade vi länge om det som varit
Sen talade vi om det som skulle komma
Han berättade om hur en man i stammen skulle visa sig för min fru i drömmen
Hon skulle känna igen honom
Och han skulle göra min fru lycklig
Våra barn skulle tycka om honom 

Min son skulle hålla stammen hel i femtio år
När han fick tecknet skulle han berätta drömmen för hövdingens dotter
Hon skulle ta över efter honom
Hon skulle älska en son till ett av mina tre barn
Den sonen skulle vara jag
Jag skulle veta som jag vet nu men det skulle inte spela någon roll
Allt skulle ändå vara annorlunda
Björnen skulle vara med mig
Men tiden skulle vara annorlunda 

Min tid nu är snart slut
Björnen väntar
Jag klär av mig alla kläder
Sist lägger jag min lilla påse på elden
Första bettet tar skuldran och halva halsen
Då står jag redan bredvid
Björnen äter upp mig helt och jag följer röken uppåt
Den med många ansikten möter mig
Jag försvinner in i dem och blir en del av deras rörelse deras sång
 

fredag 13 maj 2016

Stenar som sjunger i själen

Tidlös står jag i dimman
Fram träder stenar
Stående stilla i landskapet
Förankrar något förborgat
Sakta stillar jag mig
Deras röster sjunger i min själ
Något jag glömt minns jag
Så står jag när solen syns 

(Foto och text: Linus Alfredsson)
 
Bilden ovan visar stencirkeln i Vibble strax söder om Visby – en helig plats som drömts och skapats fram av stenhuggaren Linus Alfredsson. Stencirkeln och litet om dess historia finns skildrad i boken Heligt landskap: Platser för kraft och kunskap (norrshaman 2015) av Jörgen I Eriksson och Jonas Unger.

Framöver kommer jag att publicera flera av Linus texter/drömmar/visioner som ofta rymmer djup visdom. Som Linus själv skriver till mig: ”Den som sjunger stenarnas sång vill börja sjunga. Jag känner att jag vill detta nu. Jag vill göra dessa sånger för att vi alla ska kunna minnas. Självklart är det en hjälp att jag skriver dem till dig för då blir de till.”