Att finna drömtidsaspekten

Drömtiden är en beteckning som handlar om såväl tid som plats och process. En motsvarighet är Castanedas ”den icke-ordinära verkligheten” eller det traditionella nordiska begreppet ”det fördolda”. Shamaner hämtar kraft, kunskap och inspiration från Drömtiden och i nyshamanska sammanhang talar man om under- och övervärldsresor, kraftdjur, andehjälpare och liknande. Jag föredrar numera i stället att tala om att ta del av Drömtidens resurser. De saknar gestalt i vår mening och att kalla dessa resurser för ”energi”, ”andar” eller ”kraftdjur” förklarar egentligen ingenting. Det handlar mer om tricks för att vårt medvetande ska kunna få grepp om Drömtidens resurser. Jag anser dock att vårt medvetande inte kan ”förstå” och kanske inte ens ”greppa” Drömtidens egenskaper. De ligger bortom språket och även bortom bilderna. Våra ord och våra bilder blir bara en mycket approximativ version av det verkliga.
Det är inte för inte som många ursprungsamerikanska kulturer använder begrepp som Det stora mysteriet eller Det stora mysteriösa om Drömtidens karaktär – begrepp som felaktigt har översatts som t ex Den store anden. En nordisk motsvarighet är Urds väv, den allomfattande kosmiska väv som nornorna väver eller drömmer fram. En annan motsvarighet är Ginnungagap, det omätliga gap/tomrum som fanns ”arla i urtid”, ”i åldrarnas morgon”. Drömtiden är ett mysterium som glider undan när vi försöker greppa det, på liknande sätt som nattens drömmar skingras vid uppvaknandet. Vi kan inte kontrollera skeendet i Drömtiden, men vi kan släppa in Drömtiden i våra liv.
Drömtiden finns närvarande överallt och alltid. Dels som en plats eller snarare dimension som omfattar det synliga kosmos och mycket därtill. Den ordinära verkligheten finns som en särskild dimension eller sfär inuti Drömtiden. Dels är den en tid för allt – det som vi kallar dåtid, nutid och framtid – och vi skulle kunna kalla den för en all-tid. Allt sker nu, samtidigt och överallt. Drömtiden är också en process, Drömmandet, som drömmer fram hela kosmos i ett dynamiskt och öppet kretslopp – en spiralrörelse från tomhet via manifestation tillbaka till tomhet osv. Big bang är alltså bara en fas av många i denna spiralrörelse.
Eftersom Drömtiden finns överallt och alltid och befinner sig i en dynamisk rörelse kan vi bli åtkomliga för den genom att vidga vårt medvetande – det som Castaneda kallade att förflytta medvetandets samlingspunkt. När vi vidgar vårt medvetande blir vi varse dimensioner eller aspekter av verkligheten som vi med vardagsmedvetandet inte är medvetna om eller i alla fall inte öppna för. Det vanliga i nyshamanska sammanhang är att man använder en trumma för att vidga sitt medvetande, men det finns mängder av andra traditionella, enklare och mer subtila metoder. En som jag själv använder flitigt är utharken, den nordiska runspiralen. Men man kan, som Castaneda, lära sig att få tillgång till Drömtiden genom en speciell viljeakt, det han kallade intending eller employing intent.
Att på detta sätt få tillgång till Drömtiden, eller göra sig tillgänglig för Drömtiden, kan vara en nog så subtil upplevelse, som är svår att förklara med ord. Men grunden är att man märker en sorts förskjutning i medvetandet och en stark känsla av att man är med i något större, att allt har en annan lyster och ett annat djup än man vanligen upplever. I denna upplevelse ligger också en övertygelse om att man är något mer än man brukar vara och är reellt förbunden med allt annat. Denna övertygelse går långt bortom tänkandet. Det är inte så att man tänker att man är förbunden med eller en del av allt annat. Man vet med hela sin organism att det förhåller sig så.
I allt vi gör, som att laga frukost, gå och handla, ta en löprunda, hugga ved, trösta ett barn, klia en katt, finns en drömtidsaspekt eller drömtidsdimension. Också katten har självklart en drömtidsaspekt och när vi med vårt vidgade medvetande möter katten så umgås vi faktiskt i Drömtiden. Det vet katten också.
I allt vi gör kan vi söka och bli medvetna om drömtidsaspekten. Det är ett sätt att vandra i skönhet och det är ett sätt att verkligen uppleva samhörigheten, ömsesidigheten med allt annat. Man kan sträva efter att låta denna aspekt genomsyra det mesta av vad vi gör. Då närmar vi oss det tillstånd som Castaneda kallade impeccability, en sorts fulländning. Den finns också i den nordiska traditionen, t ex i runa nr sju, wynja, som står för fred, frid, fröjd. Att släppa in drömtidsaspekten i sitt liv innebär inte att fly den ordinära verkligheten och dess problem – tvärtom ser jag det som en förutsättning för att man ska kunna handla rätt. Som en kreativ medaktör till Moder Jord.

”Våra ceremonier håller samman världen”

Runt om i USA och Kanada hålls urgamla kunskaper, traditioner och ceremonier vid liv – framför allt av äldre män och kvinnor, som för det mesta lever under mycket enkla förhållanden i de små enklaver som ursprungsamerikanerna trängts undan till (och som brukar kallas reservat). Dessa ödmjuka män och kvinnor brukar kallas för elders, faith keepers, wisdom keepers, medicine people och liknande och de är för det mesta okända utanför sin egen kultur. Ibland har de en ”titel” på sitt eget språk men ofta kallas de ingenting särskilt, men deras kunskaper är välkända inom den egna regionen och de anlitas av sina medmänniskor för ceremonier, för sjukdomsbot och rådgivning, för att lösa tvister och för att berätta historier och undervisa de unga generationerna.
Att de här människorna och de här kunskaperna över huvud taget har bevarats och fortfarande fungerar som levande traditioner är anmärkningsvärt med tanke på den kolonisation som ursprungsamerikanerna varit utsatta för under 500 år. Även de nu levande visa männen och kvinnorna har upplevt sin beskärda del av kolonisering i form av tvångsförflyttningar och kulturella övergrepp genom missionering och hjärntvätt på internatskolor. Men dessa fantastiska människor har hållit fast vid traditionerna, vid det som de själva kallar de ursprungliga instruktionerna som deras folk fick i tidernas begynnelse. De har all anledning att vara misstänksamma mot vita män och kvinnor som söker upp dem för att få del av deras kunskap och kraft.
Det gäller även upphovsmännen till den utsökta och elegant bildsatta boken Wisdomkeepers: Meetings with Native American Spiritual Elders (Atria Books/Beyond Words 2006). De heter Harvey Arden och Steve Wall och är båda sedan tidigare kända som skribent respektive fotograf för National Geographic. De båda reste under 1980- och 1990-talen runt på indianreservat i Nordamerika och sökte upp äldre traditionsbevarare – inte för att få dem att avslöja andliga och ceremoniella hemligheter utan helt enkelt för att låta dem tala fritt om saker som engagerade dem och som de eventuellt ville att omvärlden skulle ta del av. Arden och Wall möttets ofta av stor misstänksamhet när de väl hittat fram till visdomsbärarnas enkla stugor och de och deras motiv granskades ingående innan några samtal inleddes. Alla vita som någon gång närmat sig traditionella shamaner och medicinmän kan känna igen sig i Ardens och Walls försök, som dock för det mesta så småningom avlöpte lyckosamt. Boken innehåller intervjuer av olika längd med omkring 20 traditionsbärare från så pass skilda kulturer som mohawk, seneca, onondaga, lakota, ute, hopi, seminole och pawnee. En av de mer kända personerna som intervjuas är Oren Lyons, onondaga, som karakteristiskt frågar författarna vad det är som de egentligen vill ha av deras äldste. ”Vi vaktar dem som rent källvatten”. Vill ni ha hemligheter, mysterier? ”Jag kan direkt säga till er att det inte finns några hemligheter. Det finns inget mysterium. Det finns bara sunt förnuft”.
Rätt typiskt är också mötet med ute-indianen Charlie Knight i sydvästra Colorado. De hittar honom i hans lilla husvagn ute i en ödsligt belägen fårhage efter att ha fått en vägbeskrivning av Charlies dotter. Charlies första mening till Arden/Wall är: ”När ska ni ge er av?” Han har annat att göra än att svara på frågor. Han ska upp i bergen och fånga in några tjurar som han ska sälja på kreatursauktion. Vem har sagt att jag är medicinman, frågar Charlie. Nä, ni har fått tag i fel man. ”That’s me, wild bull Charlie – not medicine man Charlie! You fellas got the wrong Charlie!” Naturligtvis är det rätt Charlie de har hittat men han börjar inte berätta förrän de har hjälpt honom med tjurar och får i några dagar. Och då får de bland annat höra hur han fått sina kraftsånger, hur Skaparen i en vision gav honom helande händer och lite om hur han ser på tillvaron i stort.
Buffalo Jim, seminole, som varit verksam som botare i 70 år hälsar författarna med orden: ”Den vite mannen vill alltid veta sådant som han inte kan förstå, sådant som bara kan skada honom. Men om ni vill tala om andra saker än medicin och ceremonier, så är ni välkomna in. Ställ era frågor från hjärtat, så ska jag svara från hjärtat.” När de säger att de inte har några frågor utan att han kan prata om precis vad han själv vill blir Buffalo Jim tyst en stund, sedan säger han eftertänksamt: ”Vi kan tala om fåglar.” Så skrattar han och flaxar med armarna som vingar samtidigt som han berättar om den heliga örnen, som flyger högst och därmed är närmast Skaparen och vars fjädrar har en sådan ceremoniell helighet. På detta respektfulla sätt närmar sig Arden/Wall de äldste och med nödvändighet blir bokens sammanställning av berättelser mångfaldig och komplex.
Mathew King, lakota på Pine Ridge-reservatet, säger direkt till Arden/Wall: ”Jag vet varför ni är här. Den vite mannen kom till det här landet och glömde sina ursprungliga instruktioner. Vi har aldrig glömt våra instruktioner. Så ni är här för att leta efter de instruktioner som ni har tappat bort. Jag kan inte säga vilka de är, men jag kan kanske förklara en del saker. Det är dags att indianerna berättar för världen vad vi vet om naturen och om Gud. Så jag ska berätta för er vad jag vet och vem jag är. Det är bäst att ni lyssnar. Ni har mycket att lära.” Sedan berättar Mathew King delar av sin och lakotas historia, bl a om ceremonipipan som han ärvt efter den legendariske Red Cloud. ”Pipan medlar mellan människan och Gud.” King är en av de mer meddelsamma äldste och eftersom mycket av det han säger uttrycker en gemensam grundsyn hos många ursprungsamerikaner har jag valt ut några korta och belysande citat:
”Vi behöver inte er kyrka. Vi har Black Hills som vår kyrka. Och vi behöver inte er bibel. Vi har vinden och regnet och stjärnorna som vår bibel. Världen är en öppen bibel för oss. Vi indianer har studerat den i miljontals år.” ”När vi behöver visdom går vi upp på berget och talar med Gud.” ”Indiansk religion är lika gammal som Skaparen. I vårt sätt att leva ger de äldste andlig inriktning. Flera tusen års visdom flödar genom deras läppar. Andra vill lära sig vad våra äldste vet. Men man säljer inte sitt folks religion. Våra ceremonier och vår religion är inte till salu.”
Mathew King berättar också, liksom flera andra intervjuade, om dystra framtidsprofetior. Eftersom den vite mannen har stulit och genom sin girighet förstört indianernas land kommer Skaparen att sända förstörelse tillbaka för att skydda och rena Moder Jord. Tecknen är tydliga: vulkanutbrott, jordbävningar, stormar och översvämningar. Kanske kan ni ändra er och lägga om kurs, säger King, men det är inte mycket tid kvar. ”Vi indianer är inte rädda för att dö. Vi är beredda.”
Ord som ofta kommer igen i berättelserna är fred, harmoni, balans och bön. T ex hos Thomas Banyacya, hopi: ”Låt oss leva i fred och harmoni för att hålla landet och allt liv i balans. Bara bön och meditation kan åstadkomma det.” Eller hos Leon Shenandoah, onondaga: ”Vår religion handlar framför allt om att tacka Skaparen. Det är det vi gör när vi ber. Vi ber Honom inte om saker. Vi tackar Honom. Vi tackar Honom för världen och för varje djur och växt i världen. Vi tackar Honom för allt som existerar. Vi ber för harmoni i hela världen. Vi tror att om vi inte gjorde våra ceremonier i Långhuset så skulle världen upphöra. Det är våra ceremonier som håller samman världen.” ”Vi är gjorda av Moder Jord och vi återvänder till Moder Jord. Vi kan inte ’äga’ Moder Jord. Vi är bara besökare här. Vi är Skaparens gäster. Han bjöd in oss att stanna ett tag – och se vad vi har gjort med Hans skapelse. Vi har förgiftat den, vi har gjort ett vrak av den. Han måste bli rasande – och det är han.”
I en epilog beskriver Arden och Wall att de genom sina samtal med visdomsbärare lärt sig ett annorlunda sätt att tänka som djupt har påverkat deras åsikter om jorden, om självständighet, om familj och samhälle och om framtiden – att i alla beslut försöka tänka sju generationer framåt – och att livet i sig självt är en helig ceremoni. Hela boken präglas av begreppet respekt och många inom den nyshamanska rörelsen borde läsa den för att förstå hur grundläggande denna attityd är för allt andligt arbete.
Till sist kan jag inte avhålla mig från ett kort citat av Louis Farmer, onondaga: ”Vem behöver en telefon? Det här (han tog fram en nypa tobak ur en pung) är min kommunikation. Bättre än någon telefon. Telefoner kan bära din röst runt jorden, men inte upp till Skaparen. Du behöver ingen telefon för att tala med Skaparen. När vi vill tala med Honom bränner vi tobak och det tar våra böner hela vägen upp till Himlen. Vilken telefon kan göra det?”

Rätt plats, rätt tid, rätt attityd

Tillsammans med Vargmannen är jag på väg in i en alldeles särskild skog – någonstans i Uppland. Vargmannen är områdets mänskliga väktare. Det rör sig om ett naturreservat, som inte varit utsatt för industriellt skogsbruk under de senaste 50 åren. Här finns tjäder och järpe, korp och hackspettar. Och ibland spår efter varg.
Vi ska inte spana efter varg – vi ska sjunga för och med ett berg inne i reservatet. På vägen dit passerar vi en gammal ihålig, men ännu levande, ek, som man kan kliva in i. Sittande inne i stammen – omfamnad av Moder Ek – hör jag en hackspett som trummar på en av ekens döda grenar. Om man sluter ögonen kan man resa in i Drömtiden med hjälp av hackspettens rytmiska trumslag. Då och då avbryter den trummandet för att hämta en ny tallkotte att bearbeta.
Efter att Vargmannen och jag turats om att sitta inne i eken står vi en bit därifrån och iakttar hackspetten. Plötsligt och till synes slumpmässigt kastar hackspetten ner en delvis bearbetad kotte framför fötterna på mig. Snacka om övertydligt budskap! Jag tar upp kotten och tittar upp mot hackspetten, som lugnt fortsätter med sina göromål. Ingen hjälp därifrån, men jag känner intuitivt att jag ska ta med mig kotten för att senare i lugn och ro försöka avkoda innebörden i det skedda.
Vi fortsätter upp på bergknallen där vi sjunger högt och rakt ut en spontan, ordlös och böljande sång utan egentlig början eller slut. Vi sjunger med berget. Vi låter berget och Moder Jord sjunga genom oss. Och när vi tystnat hör vi korp. Vi deltar i en rörelse och ett flöde av energi som genomströmmar hela kosmos – det som i nordisk tradition kallades Urds väv och som Carlos Castaneda kallade intent, universums inneboende avsikt eller nödvändighet. Det som sker kan också beskrivas som att vi med sången öppnar en port till Drömtiden och att vi låter Drömtiden strömma in i den ordinära verkligheten.
På natten kontemplerar jag kotten som hackspetten kastade till mig genom att sova med den under kudden. Drömmer märkliga saker som jag inte kan återkalla i minnet, men fortsätter kontemplationen under en löprunda dagen därpå. Plötsligt kommer hackspettens budskap till mig: Den som är på rätt plats, vid rätt tid och med rätt attityd får del av kunskap och kraft.
Budskapet kan synas enkelt, ja rent av banalt, men då har man inte förstått dess djup. Det sköna finns i det enkla. Plats, tid och attityd hänger nära samman. För en shaman är attityd A och O. Har man inte rätt attityd kan man inte stämma sig i harmoni och balans med vare sig tid eller plats och inte heller få del av landskapets inneboende kunskap. Än mindre kan man påverka saker och ting. Man kan alltså befinna sig på rätt plats vid rätt tid och ändå inte få del av någon kunskap om man har fel attityd. Å andra sidan: om man har rätt attityd är sannolikheten stor att man hamnar på rätt plats vid rätt tid.
Vad är rätt plats? Alla platser är heliga men vissa platser, så kallade kraftplatser, är mer heliga än andra. På dessa platser kan kraft och kunskap vara lättare åtkomlig – sprickan mellan världarna är vidare. Men eftersom universum är statt i dynamisk förändring varierar heligheten och kraften mellan olika platser vid olika tidpunkter. I princip är varje plats rätt plats.
Med rätt tid förhåller det sig på liknande sätt. All tid är helig men vissa tider är mer heliga än andra. Det kan vara lättare att gå in i Drömtiden i gryningen eller skymningen, vid solstånden eller i förhållande till månens olika faser. Men i princip är varje tid rätt tid – om man har rätt attityd.
Vad är då rätt attityd? Det handlar om en ödmjuk inställning av ömsesidighet och respekt för allt annat. När man har den inställningen och är i balans med Urds väv och Moder Jord, ja då kommer kraft och kunskap. Man behöver inte jaga den. Shamanen är ingen jägare, shamanen är en person som låter kraft och kunskap komma till honom/henne. Shamanen är inte en person som försöker påtvinga omvärlden sin vilja – det är en vrångföreställning av vad verklig magi handlar om. Shamanen bjuder in den grundläggande kosmiska energin, önd, att dansa med honom/henne. Det är ett sätt att röra sig med och inte emot Urds väv, intent, nödvändigheten.

Knivskarp blottläggning av kolonialismens fasor

Roger Casement var en av sin tids stora anti-kolonialister och försvarare av mänskliga rättigheter och infödda kulturer, och en hängiven förkämpe för Irlands självständighet. Men han var inget perfekt dygdemönster utan en människa med självmotsägelser och kontraster, styrkor och svagheter där änglar och demoner oupplösligt blandades med varandra i personligheten. Så skriver 2010 års nobelpristagare Mario Vargas Llosa i epilogen till Keltens dröm (Norstedts 2011), som är en biografisk roman om denne Roger Casement. Detta är en ytterst välskriven och djupt empatisk bok om en person som kom att viga sitt liv åt att avslöja och bekämpa kolonialismen och som 1916 slutade sitt liv i galgen i ett brittiskt fängelse – dödsdömd av den kolonialmakt som bara några år tidigare hade adlat honom för hans insatser. Keltens dröm är samtidigt en litterär obduktion av kolonialismens fasansfulla övergrepp i Afrika och Sydamerika, framför allt i Kongo och Peru, i början av 1900-talet.
Vargas Llosa låter sin text noggrant följa Roger Casements biografiska fakta. Vad han med romanförfattarens rätt tillför är skildringen av Casements inre processer – hans tankar och känslor, hans strategiska och taktiska överväganden och, förstås, hans samtal med vänner och fiender, som ju aldrig har nedtecknats. Vad läsaren får är en komplex och dynamisk bild av ett sällsamt öde, av vem Roger Casement egentligen var och av vad det var som drev honom. Till på köpet får man en skakande insikt i kolonialismens fasor som även i vår tid fortsätter runt om i världen.
Roger Casement föddes 1864 i Dublin i en familj som, i likhet med många andra, hade kommit att acceptera den brittiska kolonisationen av Irland och mer eller mindre betraktade sig själva som engelsmän. Hans far, som var protestant, var till och med kapten i den brittiska armén. Modern var katolik och hon lät i hemlighet döpa sonen katolskt när han var tre år gammal – en handling som kom att få stor betydelse i slutfasen av Casements liv.
En stark längtan efter äventyr förde honom i tidig ålder till Afrika. Bara 20 år gammal kom han till Kongo för att delta i en av Henry Morton Stanleys expeditioner. Stanley var Casements barndomshjälte men redan under denna första expedition falnade glansen kring den så kallade upptäcktsresanden och expeditionens syfte, som knappast var att sprida civilisationens frukter utan snarare att bana väg för ohejdad exploatering av naturresurser, främst rågummi, och mänsklig arbetskraft. Casements illusioner om att kolonialismen skulle föra välstånd och modernitet till Afrikas primitiva människor i form av tre k – kristendom, kultur, kommers – fick sig snart en allvarlig knäck. Som brittisk konsul i Kongo, då kallad Fristaten Kongo och en koloni direkt underställd Belgiens kung Leopold II – blev Casement vittne till kolonialismens reella följder för kongoleserna; massakrer, tvångsarbete, våldtäkter, folkförflyttningar, stympningar och andra kroppsliga bestraffningar. Bokens sakliga beskrivning av kolonisatörernas framfart i Kongo är inget för den känsliga läsaren. Det nakna och godtyckliga våldet hade en så fruktansvärd omfattning att det är svårt att ta till sig och just i den belgiske kungens privata koloni verkar det ha varit allra värst.
Casement ställde för det brittiska utrikesdepartementet samman en detaljerad rapport om den belgiska kolonialmaktens vedervärdiga framfart. Den fick stor internationell uppmärksamhet och ledde till starka internationella påtryckningar på Belgien om att förbättra sin förvaltning av Kongo. Som den uppmärksamme läsaren minns blev Kongo inte självständigt förrän 1960 och landet har även därefter fortsatt att plågas av våld och råvaruexploatering – numera inte av gummi utan främst av diamanter och metaller som koppar, kobolt och guld. Dagens Kongo känns som en tröstlös fortsättning på de hemskheter som Casement dokumenterade.
Efter sina 20 år i Kongo kom Casement till Brasilien som brittisk konsul. Där blev han snabbt uppmärksam på liknande kolonisationsexcesser som han bevittnat i Kongo. Nu handlade det om kolonisationen av Amazonas-området, framför allt i Peru och Colombia och dess ödesdigra följder för områdets indianska befolkning. Liksom kongoleserna blev de med våld tvingade till slavarbete med att samla in rågummi från gummiträden. Processen var densamma: massakrer, kidnappningar, tvångsarbete, våldtäkter och kroppsliga stympningar i en omfattning som är svårt att ta till sig. Exploateringen gav jätteprofiter till de så kallade gummibaronerna medan den indianska befolkningen pinades och reducerades – åtskilliga stammar blev helt utraderade i denna så kallade civilisationsprocess. Ett av de allra värsta bolagen var det Londonbaserade Peruvian Amazon Company och Casement fick i uppdrag av den brittiska regeringen att dokumentera bolagets framfart. Även denna rapport fick stor uppmärksamhet och ett resultat blev att det undersökta bolaget gick i konkurs. Ett annat resultat var att Roger Casement adlades för sina insatser mot kolonialismens avigsidor.
Kan man bevittna kolonialismens våld utan att själv förråas och bli delaktig i det eller drabbas av psykiskt sammanbrott? Det var frågor som Casement ofta ställde sig, inte minst till följd av alla krämpor som han utvecklade. Han hade åkt på malaria flera gånger och var även drabbad av artrit, alltså reumatism, samt ett antal andra fysiska lidanden som framför allt gjorde sig påminda i samband med den oerhörda stress som den orädde Casement ofta befann sig under när han samlade material för sina rapporter långt från ära och redlighet och omgiven av våldsbenägna människor som inte ville ha Casement snokande i deras smutsiga hantverk. Men han lyckades både behålla sin psykiska hälsa och undvika att bli mördad.
Som en indirekt följd av alla hemskheter som Casement bevittnade kan man säga att han upptäckte Irland. Redan under tiden i Kongo började Casement se paralleller mellan kolonisationen av Afrika och av Irland. När han var klar med sin Amazonasrapport gav han sig med full energi in i den irländska självständighetskampen. Casement blev snabbt en av de ledande förespråkarna för väpnad kamp mot britterna. Han skrev artiklar och pamfletter, han reste Irland runt och höll entusiasmerande tal, han samlade in pengar till vapenköp och andra förberedelser för upproret. När första världskriget bröt ut såg han, liksom många andra irländare, stora möjligheter öppna sig. Kriget mot Tyskland skulle kunna försvaga den brittiska krigsmakten så mycket att en irländsk frigörelse blev möjlig – i synnerhet om man kunde få Tyskland att aktivt ingripa på irländarnas sida. Casement begav sig till Tyskland för att försöka få med tyskarna på ett understödjande anfall mot britterna i Irland. Tyskarna var intresserade men kom aldrig att sträcka sig längre än till att skicka vapen till upprorsmännen och låta Casement försöka rekrytera irländska krigsfångar (från den brittiska armén) till det irländska upproret. Detta försök misslyckades. Av 2000 irländska krigsfångar var bara 50 villiga att ansluta sig till Casements brigad – för de flesta var det omöjligt att tänka sig att samarbeta med Tyskland även om det gällde Irlands frigörelse. En vapenlast avgick dock mot Irland samtidigt som Casement och två av hans närmaste medarbetare fraktades till Irland i en tysk u-båt. Aktionen slutade i fiasko. Fartyget med vapnen uppbringades av engelsmännen och kaptenen sänkte då fartyget. Den kraftigt sjösjuke Casement landsattes i Tralee Bay i Kerry men greps nästan omgående, den 21 april 1916, av brittiska soldater. Han fördes till London, rannsakades för högförräderi och avrättades genom hängning den 3 augusti sedan hans nådeansökan avslagits trots en omfattande kampanj för benådning där många framstående brittiska kulturpersonligheter engagerade sig.
Det paradoxala i historien är att Casement själv hävdade att hans avsikt med återkomsten till Irland var att försöka övertala ledarna för självständighetsrörelsen att skjuta upp det planerade upproret eftersom han var övertygad om att det skulle misslyckas utan ett direkt tyskt militärt understöd. Bara tre dagar efter Casements snöpliga landstigning på den irländska kusten inleddes det så kallade påskupproret i Dublin och flera andra irländska städer. Det slogs ner med stor brutalitet av den brittiska krigsmakten efter en veckas hänsynslösa gatustrider. 318 irländare dödades i striderna, över 3000 sårades – de flesta civila. 15 utpekade upprorsledare arkebuserades i Dublin i början av maj, 1480 deltagare i upproret internerades i Wales och England. Ändå: 1922 fick Irland självstyre och 1937 blev det en helt självständig republik, men som bekant är Nordirland fortfarande koloniserat av Storbritannien och under många år plågat av det politiska våld som föddes ur kolonisationen.
Så här i efterhand kan det synas dumdristigt att söka stöd hos Tyskland för Irlands frigörelse, men många befrielserörelser har genom historien framgångsrikt kunnat utnyttja sin fiendes fiende som en vän. Jag tänker t ex på ANC i Sydafrika och FNL i Vietnam. Men misslyckas ett sådant projekt kan man, som Roger Casement, hamna i galgen. Direkt efter avrättningen utsattes Casement dessutom för en ytterst förnedrande undersökning av den närvarande läkaren som förutom att bekräfta att döden inträtt hade fått i uppdrag att undersöka den avrättades anus. Läkaren konstaterade att Casements anus var tydligt vidgad, vilket skulle vara ett belägg för hans ”perversa böjelser”. Casement var homosexuell och i hans dagboksanteckningar finns detaljerade beskrivningar av sexuella upplevelser med tillfälliga kontakter och prostituerade. Delar av innehållet i dessa så kallade svarta dagböcker läcktes av myndigheterna till brittiska medier i avsikt att smutskasta Casement och underminera benådningskampanjen. Äktheten hos dagböckerna, som länge var hemligstämplade, har ifrågasatts, men Vargas Llosa utgår från att de verkligen har skrivits av Casement själv, men att det i många fall handlar om sexuella fantasier snarare än verkliga upplevelser.
Avslöjandena satte en negativ stämpel på allt som hade med Casement att göra, även på Irland. Hans kropp hade begravts på fängelsekyrkogården i London och de brittiska myndigheterna avslog gång på gång släktens ansökan om att få begrava kvarlevorna på Irland. Inte förrän 1965 kunde kvarlevorna återföras till Irland, där Casement ärades med en statsbegravning. Flera hundra tusen irländare deltog i ceremonin i Dublin för att ge Roger Casement sin hyllning som en av det fria Irlands stora förkämpar.Om allt detta och med empatisk inlevelse i Casements egen tankevärld och hans andliga ruelse i dödscellen har Mario Vargas Llosa skrivit en ytterst gripande och tänkvärd roman. Man kan naturligtvis fundera över varför författaren skriver en sådan bok år 2010. Kanske bara för att Casements liv är en bra story? Eller för att undersöka vad en hjälte verkligen är? Eller för att säga något väsentligt om dagens globaliserade värld, i mångt och mycket formgiven av kolonialismen och dess syn på ”de andra” och på naturen? Oavsett vilket kan man önska att fler nobelpristagare kunde åstadkomma lika angelägen litteratur.

Shamaner, fåglar och supervision

I en traditionell livssyn, ur-tänkandet, är shamanen ”den som ser”, ”den som vet” eller ”den som vet hur”. Seendet är förmågan att se alltings sanna väsen, att se den inre karaktären i alla företeelser och se in i den icke-ordinära verkligheten, in i Drömtiden, in i det fördolda. Det ”hur” som man lägger till handlar om hur man ska kunna återställa harmoni och balans i människans alla relationer – till andra människor, till andra arter, till landskapet och alla dess synliga och osynliga invånare, till Moder Jord.
Shamanens förmåga att se in i Drömtiden kan man kalla för ”supervision”. I nordisk myt finns åtskilliga uråldriga fragment om sådan supervision och dess koppling till olika fåglar, som är shamanens hjälpare och medaktörer.
Oden, som har många shamanska drag, åtföljs av två korpar, Hugin och Munin (Tanke och Minne) som representerar Odens förmåga till fjärrsyn genom världens alla dimensioner:

Var morgon flyga Hugin och Munin
ut över jordens yta;
jag ängslas för Hugin att han ej kommer åter,
jag är mer orolig för Munin.

Tanken på att förlora minnet av vem man är och var man kommer ifrån ger hos Oden upphov till stor oro. Minnet, Alltets kollektiva minne, har med Drömtiden att göra. Allt som någonsin utspelat sig har lämnat spår efter sig i Drömtiden, drömspår, som rymmer stor kunskap om vad som hänt. Landskapet genomkorsas av sådana drömspår, som Australiens aboriginer kallar sånglinjer. Genom att följa drömspår i landskapet kan man gå samma vägar som de heliga varelserna en gång gjorde arla i urtid. Genom att lyssna till, kontemplera och uppleva drömspåren kan man också återskapa dessa avlägsna händelser och så att säga bidra till att förnya dem. Detta var uppenbarligen en av Munins uppgifter. Hugin var mer inriktad på att se sådant som hände i den ordinära verkligheten och rapportera tillbaka till Oden.
Ett annat fågelpar med supervision sitter i toppen av världsträdet Yggdrasil, en ständigt grönskande ask. I Snorres Edda sägs: ”Det sitter en örn i askens grenverk, och han vet mycket. Mellan hans ögon sitter en hök som heter Väderfölne.” Örnen betecknas på liknande sätt som en shaman, ”han vet mycket”, och med tillskottet av hökens syn har vi här att göra med en extrem form av supervision. Från världsträdets topp kan dessa två magiska fåglar tveklöst skåda genom alla världens dimensioner. De genomskådar allt.
I Valans spådom nämns ytterligare ett annat fågelpar (tvillingar?) som är knutna till världsträdet. De båda börjar gala ödesmättat inför slutstriden mellan gudar och jättar, det som kallas Ragnarök och leder till att den gamla världen och de gamla gudarna går under och en ny värld föds fram (en kraftfull poetisk beskrivning av samspelet mellan nedbrytande och uppbyggande krafter i kosmos):

Gol för asarne / Gullenkamme,
som hjältarne väcker / hos Valfader;
en annan gal / i underjorden,
sotröde hanen / i Helsalarne.

Den gyllene tuppen gal från världsträdets topp och hans röde tvilling från dödsriket när världen går in i en förnyelseprocess, när Drömmandet föder fram den nya världen:

Upp ser hon stiga / för andra gången
jord ur vågen / vårlikt grön;
forsar falla / örnen flyger,
spanar från fjället / efter fisk att fånga.

Även i den nya världen som föds ur det brinnande infernot i Ragnarök flyger örnen som en budbärare från Drömtiden, med bibehållen supervision.
För shamaner har fåglar alltid varit och är fortfarande budbärare från Drömtiden. Det kan handla om vilken fågel som helst i den enskilde shamanens fall – och då baserat på individuella upplevelser i Drömtiden. Vad man mestadels hör om i shamanska berättelser är fåglar av det slag som befolkar myterna: örn, hök, falk, gök, korp, kondor, kråka, lom och allehanda ugglor. För shamanen är fåglarna inte bara lärare och budbärare från Drömtiden utan också ett hjälpmedel för att kunna resa in i Drömtiden och hämta kunskap och kraft.
Har jag själv fått fågelbudbärare från Drömtiden? Javisst! Bästa sättet är genom utesittning, en vision quest. Om man sitter ute en natt på en kraftplats i naturen där ”sprickan mellan världarna” är stor, en plats som är en port in i Drömtiden, då kan man få spännande möten med fåglar som man inte vet om de är reella eller drömfåglar. Man kan få höra fågelläten som man inte visste fanns och fåglarna kan komma med mer eller mindre tydliga budskap från Drömtiden. Det kan handla om allt från att få ett eget magiskt namn (som i allmänhet inte ska avslöjas för den ordinära omvärlden) via kunskap om vad man bör göra för att bringa harmoni och balans i världen till djupgående insikter i alltets essens, i Det stora kretsloppet, dvs visdom.
Har man riktig ”tur” kan man möta vad vi skulle kalla arketypiska fåglar, som Åskfågeln (se upp för blixten bara!) eller Räsvelg (Hräsvelg), den kanske kraftfullaste fågel som har beskrivits i nordisk andlig tradition. Denna skräckinjagande örn beskrivs i Eddasången Vaftrudners ordskifte, där Vaftrudner och Oden duellerar i ”urtidskunskap”:
Oden:
Säg mig för det nionde, / då du slug mig synes,
om du, Vaftrudner, vet det:
vadan kommer vinden, / som över vågen far?
Ingen honom själv har skönjt.

Vaftrudner:
Räsvelg heter han, / som sitter vid himlens ände,
jätten i örnahamn;
från vingarne hans / sägs vinden komma,
som far över alla folk.

Räsvelg sitter i norr och piskar upp den fruktansvärda nordanvinden och om man uttyder hans namn ser man vad det är för vind det handlar om. Räsvelg kan betyda ”likslukaren” men en annan tolkning är ”andesväljaren”. Räsvelg är den destruktiva kraft som oupphörligt slukar den anda som de kreativa krafterna föder fram ur Den stora tomheten, Ginnungagap. Den anda som åsyftas är den grundläggande anda som genomsyrar hela världen och ger liv åt alla varelser. Den kallades i nordisk tradition för önd och motsvarar det som navajo kallar den heliga vinden. När vi andas är det önd som strömmar genom vår organism. Det är önd som andas oss. När vi talar är det önd som strömmar genom vår organism och får våra stämband att vibrera – på samma sätt som önd sätter allt annat i hela kosmos i vibration och rörelse. Om man möter Räsvelg i Drömtiden kan han för en stund ta andan ifrån oss och i den tomhet vi då störtar in i finns stor visdom att hämta – insikt i dödens och livets förutsättningar. Men andan kommer tillbaka till oss från Drömmandets envetna skapande och vi kan återvända till den ordinära verkligheten med ny och större kunskap, rentav kanske visdom.
Vi lever i en dröm som drömmer oss. Genom våra upplevelser i Drömtiden utforskar drömmandet sig själv. Drömmandet drömmer sig självt.

Markens tysta poesi och stenålderns själ

"Men jag hade öppnat porten till underjorden. Och jag såg underbara saker. Frågan är bara: vad var det jag såg?” Så skriver arkeologen Jonathan Lindström på ett ställe i De dödas tempel – Om arkeologi och jakten på stenålderns själ (Norstedts 2011). Boken handlar om en utgrävning 1993 inför en vägbreddning mellan Södertälje och Nykvarn. Den är inte som i Maja Hagermans digra Försvunnen värld (som jag tidigare recenserat här ) en sammanfattning av ett antal stora grävprojekt utan en minutiös beskrivning av en enda utgrävd plats och vad denna underbara sak som de kunde skönja konturerna av egentligen var för något. Det skulle ta flera års efterbearbetning av materialet innan svaret blev någorlunda fullständigt.
Jonathan Lindström har tidigare hyllats för sin bok om bronsåldern, Bronsåldersmordet, där han tog sin utgångspunkt i ett likfynd som gjordes på 1950-talet men visade sig vara flera tusen år gammalt. Han är en mycket samvetsgrann och engagerad arkeolog, som inte tycks lämna något åt slumpen. I efterarbetet vänder han sig till forskarkolleger inom olika discipliner för att få hjälp med dateringar, med analyser av träkol och brända benbitar, av stenyxor och keramikkärl, med diskussioner om forntida byggteknik och forn kosmologi. Mödosamt och långsamt finner han ledtrådar som kan ge svar på frågan: vad var det jag såg? Det fina med Lindström är att han också är en god författare som har skrivit en riktig bladvändare om sitt långsamt framåtskridande arbete. Samtidigt som man ivrigt läser vidare för att få svar på den inledande frågan får man sig till livs mängder av kunskaper om den så kallade stenåldern och främst de människor som skapade det som går under namnet stridsyxekultur – en kultur där försörjningsbasen var småskaligt jordbruk och boskapsskötsel med viktiga inslag av jakt och fiske. Det rör sig om människor som kommit österifrån och fört med sig nya sätt att bygga och bo, att tillverka keramik och redskap. Såväl stridsyxingarna som deras samtida levde enligt Lindström betydligt rörligare och hade ett mer komplext samhälle än vi brukar föreställa oss med ”stora samlingsplatser, framväxande hierarkier, olika levnadssätt, omfattande kolonisationsföretag, täta expeditioner över havet”.
Vad var det då som arkeologerna grävde fram utanför Nykvarn? Det visar sig vara resterna av ett så kallat dödshus som är cirka 4400 år gammalt och som då låg på en udde alldeles intill en havsvik, en liten bit bort från en dåtida boplats. Det var en liten byggnad som hade haft vasstak och plankväggar och där fynden av mänskliga benfragment tydde på att man hade förvarat döda människor, senare bränt upp dem och placerat resterna i gropar utanför huset tillsammans med sönderslagna dryckeskärl, flisor av kvarts och flinta och stenyxor.
Utifrån tanken att kvinnorna spelade en central roll i det ceremoniella livet menar Lindström att det var gårdens styreskvinna som lät bygga dödshuset, antagligen efter sin avlidne make. Senare fick den döde husbonden sällskap inne i huset av andra avlidna familjemedlemmar, såväl barn som vuxna. Flera av liken måste ha legat i denna ”mellanförvaring” i åratal innan allihop så småningom brändes i samband med en storslagen ceremoni. Benen har därefter krossats ytterligare och grävts ner i gropar längs dödshusets väggar, framför allt den östra. Bakom allt detta – från husets konstruktion till de brända benens placering i groparna tillsammans med keramik och stenföremål anar Lindström ett mönster, en kosmologi. Dödshuskonstruktörerna lämnade inga skriftliga dokument efter sig – de skrev direkt i marken.
Kosmologin ligger väntande i marken som ett slags tyst poesi, för att använda Lindströms egen formulering, och han kan till slut rita upp en ”dödshusets symboliska grundstruktur”. I denna grundstruktur finner vi bl a en föreställning om världens olika dimensioner – från undervärldar till himlar – och medvetenhet om de fyra kardinalriktningarnas olika karaktär. De nedgrävda stenyxorna, som troligtvis ska skydda dödshusets invånare, ligger just i kardinalriktningarna. I norr ligger en flintyxa som representerar ljus, himmel och riktningen uppåt. Fynden i dödshusets södra del innehåller sådant som representerar mörker, underjord och riktningen nedåt. Sydväst, några meter från huset, hade de grävt ner en liten ceremoniell stridsyxa, antagligen som en sorts superskydd för de döda. Stridsyxingarna var extremt noggranna och hade enligt Lindström inte lämnat något åt slumpen när de designade dödshuset utifrån sina föreställningar om det synliga som det osynliga, om himlar och undervärldar, om liv och död, om kropp och själ och om hur de dödas själar kunde hjälpas vidare i det stora kretsloppet.
4400 år senare kom en ovanlig arkeolog som förstod att det var ett helt kosmos som han grävde upp med detta lilla hus. I sina försök att greppa stridsyxingarnas kosmologi, i sin jakt ”efter stenålderns själ” använder sig Lindström en del av förkristen nordisk myt och han tar hjälp av hällristningarna vid Nämforsen. Det är ett bra försök, men jag tror att han hade kunnat nå ännu längre och kommit stridsyxingarna ännu närmare om han i större omfattning hade bedömt fynden i ljuset av den traditionella livssyn som ännu idag är en levande kraft bland många urfolk, också i de samiska områdena. Stridsyxingarna hade säkert kontakt med samernas förfäder och förmödrar och sådana perspektiv hade kunnat göra De dödas tempel till en ännu bättre bok.

Shamanismen är en feminin praxis

Naturen är gudomlig, shamanismen är en väg till insikt och den är en feminin praxis där kraften och kontakten med Alltet står i fokus. Det är några av grundtankarna hos den samiske shamanen Eirik Myrhaug. Han är en känd healer och kursledare i Norge och beskriver healing som en tvåvägskommunikation mellan botaren och klienten, men betonar att det också är en tredje dimension närvarande – universum. ”Universet kobler alt sammen til et hele. Universets felt har mange navn, som Gud, Store Ånd, Livets Tre, Verdenstreet, Himmelens hjerte og andre”.
Eirik Myrhaug är en shaman, som har kommit ur en samisk miljö och botetradition och vävt samman den med intryck från flera andra andliga traditioner och, inte minst, från modern kvantfysik och Carl Johan Callemans tolkningar av maya-kosmologin. Denna intressanta idémässiga sammanvävning får man en god inblick i om man läser boken Eirik Myrhaug – Sjaman for livet (Nova Forlag 2011). Den innehåller Eiriks egen berättelse om sitt liv, om sin verksamhet som botare och om sin kosmologi nedskriven av Grace Brynn och hans hustru och medarbetare Bente Brunvoll.
Boken om Eirik Myrhaug visar att det finns många individuella ingångar i shamanismen och att vägen till kunskap kan vara nog så kringlig och krånglig. Ibland kan den te sig rent paradoxal. Eirik var anläggningsingenjören som slutade bygga ut vattenkraft i norra Sverige och Norge för att i stället bli en av organisatörerna i Alta-motståndet 1980-81. Han ”kom ut” som same och började praktisera de healingmetoder han fått ärva av sin far. Han utvecklade sina teorier om en ekologisk ekonomi i balans med de naturliga kretsloppen. Men det var inte förrän i slutet av 80-talet som Eirik närmade sig trumman via en kurs hos den samiske shamanen Ailo Gaup. ”Misjonarene i sameland hade tatt fra oss trummen, og nå fikk jag den tillbake. Trommens kraft åpnet meg for deler av meg selv som hade ligget i dvala”. Från 1993 har han varit verksam som healer och kursledare på heltid. Healing är för Eirik alltid ett stöd till hela människan där botaren hjälper klienterna att själva finna svaret. Han lovar aldrig bot men säger att han ”blir svaert glad när noen blir friske”. Healing ska inte användas i stället för skolmedicin utan är ett supplement till skolmedicinen.
Eirik ser universum som ett sammanhängande fält av subtil energi, att vi lever våra liv i ett energifält av vågor, partiklar och möjligheter. Det mänskliga medvetandet, intentionen från en botare, kan påverka fältet och skapa en förändring som kan leda till bot, även när healingen görs på avstånd. Denna förmåga att utföra healing har alla. Vi är alla omslutna av denna healingenergi, som enligt Eirik är baserad på och uttryck för kärleksenergi.
Med tydlig inspiration från Carl Johan Callemans teorier om mayakalendern (som jag för övrigt har recenserat tidigare här) anser Eirik att vi är på väg in i ett medvetandeskifte, som handlar om något mycket större än healingmetoder: ”Som medskapende i det universelle kvantefeltet vet vi nå at vi har muligheten til å korrigere den fiktive ökonomiske virkeligheten. Vi behöver ikke lenger vaere låst av troen på det fiktive pengesystemet, det tilhörer et gammelt paradigme, og det understöttes ikke lenger av bevissthetens utvikling og den nåvaerende kosmiske impuls.”
Eirik ser 2011 års stora förändringar – revolution i arabvärlden, jordskalvet i Japan, svältkatastrofen på Afrikas horn, extremväder och den globala ekonomiska krisen – som tecken till oss människor att vi måste ”dö” ifrån gamla uppfattningar och gammalt tänkande. Också på ett personligt plan har det senaste året för Eirik handlat mycket om död och återfödelse. Han har under hösten genomgått en tuff cancerbehandling och arbetet med boken har inneburit att han måste gå igenom, rekapitulera och bearbeta hela sitt liv – något som har medfört att han i större grad har ”blivit färdig” med sin personliga historia. Denna avslutande del av boken är starkt berörande och som läsare hoppas man innerligt att Eirik ska få rätt i sin slutförhoppning: ”Jeg håper helsa mi holder, for jeg har et önske om å få muligheten til å formidle den innsikten jeg har om en ökologisk ökonomi som samsvarer med naturens prinsipper. Jeg tror dagens mennesker er modne til å ta emot denne innsikten. Jeg håper også at jeg får muligheten til å fortsette å hjelpe enkeltindivider.”
Mer info om boken och om Eiriks och Bentes verksamhet finns på http://www.sjamanhealing.com/
En längre och mer djuplodande recension av boken om Eirik finns här.

Carlos Castaneda och utharken

1998 – 30 år efter den första publiceringen av The Teachings of Don Juan: A Yaqui Way of Knowledge trycktes en jubileumsutgåva av boken med en nyskriven inledande kommentar av Carlos Castaneda själv. På blott tio sidor sammanfattar där Castaneda på ett ypperligt sätt kärnan i don Juan Matus kosmologi, som han tidigare använt tolv böcker för att utveckla. Dessa tio sidor som Castaneda skrev strax före sin död i april 1998 är den koncisa och stringenta höjdpunkten på ett märkligt författarskap som kommer att fascinera och förbrylla världen under lång tid framöver. Det som Castaneda kom att ägna sitt liv åt var en urfilosofi som har tydliga paralleller med liknande system världen över. Inte minst gäller det den nordiska shamanismens sakrament framför andra, nämligen utharken och runmagin.
En kort sammanfattning av dessa paralleller kan sammanfattas i punktform:

• Utharken som helhet är en sammanfattning av det Castaneda kallar oändligheten (infinity) och som närmast kan översättas som universum i dess medvetna form.
• Utharken uppfattar precis som don Juan och Castaneda kosmos som ett uttryck för en dynamisk och mångfacetterad energi och den delar grunduppfattningen om uppdelningen i motsatta och kompletterande energier (u ur och T thurs).
• Medvetenhet är enligt Castaneda en egenskap hos den besjälade energin i kosmos och i utharken finns universums inbyggda medvetenhet i den tredje runan (a ass) som representerar den heliga vinden, önd.
• The dark sea of awareness, medvetenhetens mörka hav, som Castaneda beskriver som en energimassa av ofattbara proportioner är detsamma som Urds väv, den kosmiska väv som nornorna väver med hjälp av runorna. Utharken är ett sätt att koppla upp sig på den kosmiska energiväven.
• Shamanerna i det gamla Mexiko lärde sig att se alltings sanna natur genom att ”uppleva energin direkt”. Med hjälp av utharken kan man se alltings sanna väsen, dess inre form och essens.
• Om man betraktar världen genom utharkens ”filter” kan man se den som den verkligen är.
• Genom att låta världen strömma in i medvetandet via utharken låter man den komma in som den är.
• Att på detta sätt använda utharken för att filtrera energivågorna från kosmos är ett sätt att förflytta det som Castaneda kallar samlingspunkten (the assemblage point) och vars placering är helt avgörande för hur vi uppfattar världen omkring oss.
• Universum har enligt Castaneda en inbyggd strävan att öka kunskapen och bli medvetet om sig självt genom alla de olika organismer och medvetanden som frambringas. Denna strävan efter ökad kunskap finns inbyggd i utharken, vilket man märker om man arbetar praktiskt med runorna. Utharkens avsikt är därmed ett uttryck för universums inbyggda avsikt, det som Castaneda kallar intent.
• Intent och intending är processer som har sin motsvarighet i den nionde runan i utharken (n naud). Det är nornornas runa och den representerar nödvändigheten i existensen. Denna nödvändighet är identisk med Castanedas intent.
• Tillståndet av otadlighet, fulländning (impeccability), som Castaneda eftersträvar återfinns i flera runor, t ex den sjunde runan (w wynja), den femtonde runan (t tyr), den nittonde runan (m madr) och den tjugofjärde runan (f feh).

Den kosmologi som don Juan Matus och Carlos Castaneda företrädde har uråldriga rötter i Mexiko. Utharken har uppstått, utvecklats och förfinats i det skandinaviska landskapet och är därför synnerligen lämplig att använda just här för den som vill vandra den andlige krigarens väg och strävar efter kunskap och fulländning. Utharken är dessutom ett öppet och dynamiskt system, en process i kontinuerlig utveckling, välkomnande för var och en som använder runorna utan att fördärva och förfalska dem.
Den som vill läsa en mer djuplodande text om Carlos Castaneda och utharken hittar en sådan på min hemsida, här. Den som vill läsa en kritisk analys av den ödesdigra utvecklingen i hans sekt av anhängare kan göra det i artikeln The Dark Legacy of Carlos Castaneda.

Att söka mening i en försvinnande existens

Författaren John Hedberg om ”Drömtid visdom paradox”, av Jörgen I Eriksson

Den svenska lutheranska religiositeten har kollapsat under övergången från direkt naturberoende näringssystem till människokontrollerad industrialisering med dess vetenskapliga bas. Man ska inte tro, man ska veta, förklarade min föreståndarinna redan i realskolans första klass. Och Sverige sägs nu vara det religiöst minst engagerade av jordens folkslag.
Kristet engagemang finns dock kvar genom eftersläpande kulturell tröghet. Inför vetenskapens beskrivningar av skapelsen har man i USA försökt försvara sin tro med forskningsrelaterade bevis för ”guds” finger i all tillvaro under beteckningen ”Intelligent Design”, förkortat ID. Andra religiösa varianter håller okritiskt kvar rigida system och förklarar kategoriskt en guds allmakt som inte kan ifrågasättas eller behöver bevisas. Vilket har hållbarhet så länge kunskapsnivåer är låga och yttrandefrihet kan kontrolleras.
I Sverige framförde redan Gustaf Vasa (1500-talet) åsikten att ”i vårt land må var och en bli salig på sin fason”. Vilket han motsägelsefullt följde upp med reformationen avsedd att bryta den katolska kyrkans dominans över själarna. Men det underliggande, mindre religiöst färgade motivet var att överföra kyrkans förmögenheter till staten. Han behövde dessa för att betala utgifter för den tyska flotta och legoknektar som låg bakom hans väg till makten. Som andra politiska ledare var han dock medveten om nödvändigheten av religion som styrmedel, och den katolska läran ersattes av den protestantiska som modell för ”salighet”.
Nu är vi i en liknande situation. Staten har deklarerat Gustav Vasas ursprungliga synpunkt. I det andliga vakuum som statskyrkans nedläggning gett upphov till slåss nu andra etablerade religioner om detta utrymme, medan övergivna sekulariserade protestanter famlar efter något som kan ersätta den förbindelse med himmelska, eviga, makter som de förlorat.
Det är uppenbarligen så att industrialiseringsprocessen med dess accelererande teknologiska utveckling saknar en andlig komponent som var väsentlig för den evolutionärt alltmer övergivna klassiska människan, och som finns som en diffus nyans i religioner. Något irrationellt, svårdefinierbart, bortom det religiöst eller teknologiskt förklarliga eller manipulerbara.
Dostojevskij (1821-1881) beskrev denna egenskap i ljuset av livets mekanisering så här: ”Även om människan verkligen visar sig vara en pianotangent, om man bevisar detta för henne med naturvetenskaperna och matematiken, så tar hon ändå inte reson utan gör avsiktligt tvärtom endast av otacksamhet. Egentligen bara för att vara självständig. Människan blir avsiktligt vansinnig bara för att slippa vara förnuftig, för att kunna hävda sig ”. Poeten William Woodsworth (1770-1850) påpekade orsaken till denna desperat tecknade alienation: ”… genom att skilja sig från naturen har människan skurit av rötterna till sitt eget varande…” Filosofen Erich Fromm (1900-1980) summerade sin tolkning av splittringen: ”Människan har frigjort sig från traditionella auktoriteter och blivit en `individ`. Men på samma gång har hon blivit isolerad, vanmäktig och ett redskap som ligger utanför henne själv och andra”.
En som har insett denna människans klyvnad, och även försöker göra något åt den, är författaren Jörgen I Eriksson. Den första impulsen kom genom kontakt med indiansk syn på tillvaron i Rotterdam 1980. Där bevakade han Russeltribunalen på uppdrag av Sveriges Radio. Det djupaste intrycket fick Jörgen I Eriksson från en hopiindian som framförde en invigningsceremoni, jag citerar: ”en man som från en annan tid … som på ett subtilt sätt slår an en ton och sätter igång en resa djupt i mitt inre”.
Hopi indianen representerade en livsåskådning som var människans innan vetenskap och teknologiskt styrda processer börjat dominera hennes tanke- och känslovärld. Som jag uppfattat saken kände Jörgen I Eriksson (som med utgångspunkt från denna upplevelse började intressera sig för indiankulturer) att han genom indianer, och senare med fokus på samer, kom i kontakt med människans mer ursprungliga tillvaro. En tid då hon fortfarande var direkt beroende av den natur i vilken hon kunde ses som den biologiska skapelsens krona. Jörgen anade därmed möjligheten av en annan, kompletterande inställning till livet än den vår maskinellt dominerade kultur ger.
Ett exempel på den förindustriella människans behov av, och uttryck för, upplevelse och erkännande av förbindelse med tillvarons totalitet, fanns hos wixárica indianerna i västra Mexikos bergområden. Ledda av maraakamer (shamanliknande funktioner) genomförde de en månadslång pilgrimsvandring. Under denna återvände de rituellt från sitt aktuella näringsfång som svedjebrukare till en tidigare kultur som jägare, och därifrån vidare till alltings födelse i den första elden (Big Bang för oss), personifierad som ”farfar eld”. För att i ritualernas slutskede pånyttfödas, ”ur sitt hemlands livmoder”, som fullvärdiga, mogna medlemmar förbundna med sin kulturhistoria och all tillvaro.
Jörgen I Eriksson summerar insikt om dessa naturnära relationer och intuitiva förståelse för alltings beroenden, genom en föreställning om Drömtid, översatt från shamaners upplevelser: ”Världen är en dynamisk process. Det är Drömmandet som har gett världen dess nuvarande form och den processen pågår fortfarande – Drömtiden är inte slut, den är närvarande här och nu. Allt är ett och hänger samman med allt annat … världen är en pågående ömsesidighet, ett hav av relationer, där vi alla är släkt och vi alla är ett”.
Jörgen I Eriksson tillägger en slutkommentar som för in en filosofisk nyans från vetenskapens vision om entropi, energiernas återgång till intet: ”Världen har uppstått ur formlöshet som har framfött en mångfald i form som så småningom återgår till formlöshet. Världen har en gång skapats och kommer en gång att upphöra. Är det ett mål? Ja, på sätt och vis. Personligen har jag inga som helst problem med att acceptera att utslocknandet är målet”. Men på vägen dit ser Jörgen I Eriksson människan förklaras av en så sann och fullständig insikt om tillvaron att hon en gång kommer att vandra på den ”i skönhet”.
Genom att upptas av ”Drömtid”, den shamaninspirerade inlevelsen i vårt förhållande till den värld vi lever i, föreställer sig Jörgen I Erikssons alltså att människan kan harmoniera sin existens. Därför – om du som läser detta är osäker på hur du ska förhålla dig i det radikala kulturskifte människan nu genomgår, kan det vara intressant att även ta del av Jörgen I Erikssons sökande, som han själv inte ser som avslutat. Och, som antytts, deklarerar han en viss utgångspunkt: vi är här som en tillfällig människans del av en helhet, engagerar våra energier i denna helhet och lämnar den för att som grundämnen återgå till andra sammanhang. Det är från denna realitet man ska söka kontakt med det innersta väsen som driver helheten och så acceptera att bli ett med denna även när man lämnar människans speciella roll.
John Hedberg