Är Corona den tredje stora skakningen?

Coronaviruset drabbar också världens urfolk och rapporter från Navajo Nation i sydvästra USA visar att deras siffror över smittade och döda per capita är jämförbara med storstäder som New York. Navajo Nation är glesbefolkad, här bor bara omkring 200 000 människor, men där de bor så bor de tätt – ofta flera generationer tillsammans. Omsorgen om de äldre är stor vilket medför täta sociala kontakter och därmed också smittorisk. Att det var en besökare från storstaden Tucson som förde in coronaviruset på reservatet spelar kanske mindre roll – i längden hade det varit omöjligt att hålla det ute. Även i hopi-reservatet, som ligger mitt inne i Navajo Nation, har smittan dykt upp, dock i mycket mindre omfattning än bland navajoerna. Det har säkert att göra med att de 12 hopibyarna redan i vardagslag håller sig rätt så isolerade från omvärlden.

Vilka traditionella ceremonier som nu utförs bland hopi och navajo har jag ingen aning om, men för min del har händelserna lett till en omläsning om hopis traditionella profetior som förutser tre väldiga skakningar som tecken på att vår värld – den fjärde världen – står inför sitt slut och att en femte värld väntar på att födas. De två första skakningarna har tolkats som första och andra världskriget och många traditionella hopier har trott att den tredje skakningen är ett kommande tredje världskrig. Nu funderar jag på om det kanske är coronapandemin som är den tredje skakningen.

Först dock några ord om vad hopiprofetiorna egentligen är. De ingår som delar av hopis berättelse om världens ursprung, födelse, utveckling, undergång och pånyttfödelse. Profetiorna är en del av den ursprungliga kunskapen (the original teachings) och uttrycker hopis hågkomster (remembrance) om sin egen historia och deras ömsesidiga samspel med allt annat i Det stora kretsloppet. I sådana profetior finns inga exakta förutsägelser utan mer allmän visdom om livets bittra realiteter och maningar till beredskap inför stora och oväntade förändringar. Livet är ingen trygg seglats i lugnt vatten.

Profetiorna rymmer också etiska och moraliska regler för rätt sätt att leva och varningar för vad som kan hända om man beter sig annorledes. De är platsbaserade, dvs de har sitt ursprung och sin innebörd i landskapet och förespråkar ett enkelt leverne med odling av majs och bönor som viktigaste inslag tillsammans med ceremoniella danser och det hemliga andliga arbetet i de underjordiska ceremonirummen, kivorna. Det som är speciellt med just hopis profetior är att de har tillmätts mycket stor betydelse inte bara av hopi själva utan även av andra urfolk. Hopis ceremoniella livssätt ses som en garant för att upprätthålla balans, inte bara i deras eget område i Arizona utan i världen som helhet.

Begreppet hopi är väldigt komplext och omfattar egentligen bara de gemensamma kulturella och andliga ramarna för tolv byar i nuvarande Arizona med sinsemellan stora skillnader. De flesta hopibyarna ligger på tre utskjutande bergsplatåer från det stora massivet Black Mesa – First Mesa, Second Mesa och Third Mesa. Mångfald är det naturliga tillståndet för allt liv och det gäller även för hopis andlighet och politik som kännetecknas av mångfald och splittring. Det sociala och religiösa livet präglas av indelningen i klaner, där olika klaner har olika historier och olika historiskt bestämda uppgifter. Utöver klanerna finns dessutom de hemlighetsfulla andliga sällskapen som har sina specifika uppgifter bl a i samband med årscykelns olika ceremonier. Det innebär att det inte finns någon enhetlig och en gång för alla fastställd framställning eller tolkning av hopiprofetiorna. Sedan 1970-talet har traditionella hopiledare utifrån sina tolkningar av profetiornas varningar gjort åtskilliga försök att få världen att ändra riktning – bort från industricivilisationens hotande kaos och kollaps. Det har skett vid möten i olika FN-organ och jag var själv med vid den fjärde Russeltribunalen i Rotterdam 1980 där traditionella hopiledare deltog med en sällsamt kraftfull ceremoni och vittnesmål om kolonialismens förödelse på de amerikanska kontinenterna. 

En av de hopiledare som under de senaste decennierna har framträtt offentligt (och det gör traditionella hopiledare helst inte) är Grandfather Martin Gashweseoma som tillhör eldklanen och där har rollen som väktare av de heliga stentavlorna, som enligt hopi själva stammar från Drömtiden. Jag återkommer till dessa stentavlor men ska först återge något av vad Gashweseoma sa på The Star Knowledge Conference i Sedona 1998 ”eftersom det nu är dags för den här informationen att komma ut”:

- Vi är på väg in i en framtid med mer intensiv förstörelse än den vi ser idag. Det som kommer är större än ni tror. Ni behöver förbereda er för det som kommer.

- För att förbereda er för de förändringar som kommer så måste ni ha tro och leva på det heliga sättet. Det är inte många, inte ens bland indianer, som håller fast vid den traditionella tron. Det har sagts att när förändringarna börjar så kommer människor tillbaka till de gamla sätten. De som inte följer de gamla sätten kommer att ställas inför svåra frågor. Det kommer att bli starkare vindar, bränder, jordbävningar, väderförändringar, naturkatastrofer och annat som ni inte kan se nu… Pengar kommer att bli värdelösa, människor måste kunna leva av landet och skaffa sin mat på det sättet. Vi kommer att gå igenom en depression där det kommer att bli ont om mat… Det kommer att bli svält. Det kommer att bli en stor förintelse, en massa liv kommer att förloras… De onda människorna kommer att elimineras. Bara de godhjärtade människorna kommer att klara det.

Martin Gashweseoma sa också att han trodde att det tredje världskriget skulle bryta ut omkring år 2000 (!) men att det inte finns något bestämt datum för när den stora Reningen kommer att inträffa. Det gäller att iaktta tecknen och förbereda oss själva. Efter Reningen kommer mänskligheten att bli enad igen med ett språk och en lag.

Förutsägelsen om det tredje världskriget föll ju lyckligtvis inte in – i alla fall inte år 2000, men jag vill påminna läsarna om att kärnvapenkapprustningen under de senaste åren har kommit in i en ny och farlig fas, där olika begränsningsavtal sägs upp till höger och vänster samtidigt som nya kärnvapenmakter kommer till. Hopiprofetiorna innehåller varningar och därmed också handlingsmöjligheter för att vi ska kunna undvika, eller i alla fall mildra, katastrofala händelser. För att förstå essensen av den andliga visdomen och kraften i profetiorna måste vi ha en viss kunskap om hopis historia och tankar. Primärt är då att hopi ser historien som cyklisk. Allt som hänt har hänt för att det har haft en mening och allt som händer har en mening i ett större kosmiskt perspektiv. Civilisationer, epoker och hela världar föds, utvecklas och dör för att ersättas av något nytt.

Alla cirka 30 hopiklanerna har olika berättelser om de vandringar som förde dem till deras nuvarande mesor. Men klanerna har inte bara olika historier, de har också olika uppgifter och funktioner. Att veta vilken klan man tillhör är att veta något om ens plats i världen, om varifrån man kommer och vilken roll man har i världen. All denna kunskap är muntlig och överförs mellan generationerna genom berättande, framför allt i kivorna och genom de årstidsbaserade ceremonierna. Det innebär att berättelsen förändras över tid och om delar av den faller i glömska eller om ceremonier slutar att utföras så är kunskapen borta.

I begynnelsen fanns bara tom, oändlig rymd. Ur den skapade Tawa den första världen som hyste insektsliknande varelser. Under ledning av Mormor Spindel begav sig varelserna ut på en lång vandring som småningom förde dem in i nya världar. Gradvis ändrade de form, fick päls och svansar och blev vargar och björnar och andra djur och så småningom utvecklades vissa till människor som odlade majs, vävde tyger, tillverkade lerkrukor, byggde byar och lärde sig göra eld. Nu befann de sig i den tredje världen. Svart magi, spel och dobbel fick människorna att missköta sina åkrar, regnen uteblev och stor nöd bröt ut. Efter många strapatser lyckades de människor som hade goda hjärtan att ta sig in i den fjärde världen via ett bambuträd. De andra gick under. Den nya världen formades av Mormor Spindel och den fick sol och måne, berg och floder, träd och gräs.

Människorna blev uppdelade på stammar som fick välja vilken majsplanta de ville odla och leva samman med. Hopi valde sist och fick den blå majsen som är den mest svårodlade och dessutom ger ganska mager skörd. Därmed valde hopi ett liv som är hårt, fullt av svårigheter och materiellt knapert men som samtidigt kan vara både högkvalitativt och långt. Hopi valde frivillig enkelhet i ett torrt och kargt område, men vet att de kommer att överleva alla svårigheter som de ställs inför. A och O för att klara detta hårda och enkla liv är vördnad för de heliga varelserna; för Tawa, Skaparen/solen, för Masauwu, den fjärde världens väktare och samtidigt eldens och dödens härskare, för Muyingwa, frukbarhetskraften, och för Balolohong, vattenormen som bringar regn.

För att få reda på var de skulle bosätta sig måste de olika hopi-klanerna vandra över hela den amerikanska kontinenten i både öst-västlig och nord-sydlig riktning. De lämnade spår efter sig bl a i form av bilder och symboler på klippor och bergväggar medan de väntade på ett tecken på himlen som skulle vägleda dem till deras plats i världen. Detta tecken kom i form av en supernova år 1054 som visade dem till de tre mesorna i nuvarande Arizona. Detta kallas klanernas återsamling och den pågick under flera hundra år. Den första klan som kom till mesorna var björnklanen som byggde byn Shungopavi, där de fortfarande bor. Alla klaner förde med sig någon speciell kunskap eller ceremoni som skulle vara till nytta för alla.

I hopiklanernas egna berättelser finns kunskap om de många platser dit de vandrat och där de bott och lämnat sina spår. Än idag genomför de pilgrimsvandringar till sådana platser för att hålla dem och deras kunskap vid liv och för att själva komma ihåg sin egen historia. Utan denna hågkomst tappar de orienteringen i världen och i tiden. Genom dessa pilgrimsvandringar återskapar hopiklanerna ständigt Drömtidens upplevelser, ja pilgrimsvandringarna är tillsammans med ceremonierna i kivorna och danserna på bytorgen deras sätt att delta i världens drömmande, i det eviga framfödandet av världen.

När hopiprofetiorna talar om den stora Reningen förefaller den vara en oundviklig och stor omskakning som världen måste genomgå för att kunna transformeras till den femte världen. Samtidigt sägs Reningen vara en följd av att så många människor har avvikit från den rätta vägen av harmoni och balans med Moder Jord och det osynliga och i den bemärkelsen är den ju inte oundviklig.

På sätt och vis kan man säga att hopiprofetiorna har förutsett industricivilisationens negativa inverkan på land, hav och vädersystem och dess kommande implosion. Att Moder Jord manifesterar sitt motstånd mot utvecklingen i form av jordbävningar, vulkanutbrott, torka, översvämningar och smittsamma sjukdomar förvånar ingen traditionell hopi. Profetiorna säger däremot inte så mycket konkret om hur den stora Reningen kommer att gå till eller vilken sorts värld som kommer att födas fram ur denna process. Det kan mycket väl tänkas att det finns hopipräster som förvaltar hemliga delar av profetiorna som också rymmer sådana aspekter och kanske mer konkreta råd om hur just hopi ska förbereda sig inför transformationen. Det kanske inte är självklart att dela med sig av den kunskapen till den värld som är icke-hopi och som i sig är orsak till civilisationens urspårning?

Ett tecken som hopi väntar på är den vite broderns återkomst. I den fjärde världens begynnelse, när de olika stammarna och klanerna fick i uppgift att vandra över kontinenterna i sökandet efter sina avsedda boplatser, fanns en grupp vita människor som drog österut och som i tidens fullbordan skulle återvända. Den vite brodern, pahana, förebådar den stora reningen och har en viktig funktion att fylla i den processen. Hopi har därför nyfiket hälsat de vita människor som närmat sig deras mesor från öster, men dessa vita har på olika sätt i stället försökt förslava hopi genom våld, missionering och tvångsomvändelse, kulturellt folkmord och dollarmutor till dem som övergivit den traditionella vägen. Effekten har blivit splittring och osämja bland hopi – något som faktiskt också har förutsetts i profetiorna och något som i sig driver på processen mot Reningen.

När vi så är inne på den försvunne vite brodern kommer vi osökt in på stentavlorna. Det är små tavlor i mörk sten med bilder och symboler inristade. På bilden intill håller Martin Gashweseoma en kopia av en av eldklanens stentavlor.

Vi vet inte när och hur dessa tavlor kom till hopi men enligt vissa uppgifter är de en gåva från den fjärde världens väktare Masauwu som hopi fick vid inträdet genom sipapu i den här världen (som för hopis del för övrigt ligger i Grand Canyon).

Den ena av eldklanens stenar saknar ett hörn och enligt profetian ska den vite brodern ha med sig detta hörn när han återkommer. Vare sig spanjorer eller amerikaner har bringat med sig det saknade hörnet. Tavlorna rymmer inte några fullständiga berättelser eller profetior eftersom sådana alltid är muntliga. Här finns bara enstaka symboler som är knutna till respektive klan med en del anvisningar om rätt sätt att leva. Kanske kan man se stentavlorna som en sorts minnesanteckningar som hopis andliga ledare fått som ett sätt att underlätta ihågkommandet av vem man är och var man kommer ifrån.

En av de mest intressanta hällbilderna i hopiland, som Martin Gashweseoma här visar, är den som brukar kallas Prophesy Rock, alltså profetiaklippan, och som innehåller en något mer detaljerad beskrivning av skillnaden mellan den rätta, traditionella vägen att leva och den vite mannens väg. Denna bild sägs vara ristad av Masauwu själv när han instruerade hopi i rätt sätt att leva för drygt 900 år sedan. 

I starkt stiliserad form kan denna bild återges som nedan.

En möjlig tolkning följer här: svastikan i solen och korset längst till höger är symboler för Det stora kretsloppet, de fyra kardinalriktningarna och tillvarons inneboende ursprungliga harmoni och balans. Den stora figuren till vänster är den fjärde världens väktare Masauwu, som ibland också kallas Den store anden. Han markerar med ena armen hopis inträde i den här världen genom sipapu i Grand Canyon. Den lodräta linje som börjar vid Masauwu är livets väg, den traditionella vägen som hopi får i uppdrag att vandra och bevara. Den delar sig snart i två, där den nedre är den traditionella vägen, medan den övre är den väg som leder allt längre bort från harmoni och balans med Moder Jord till kaos och förvirring. Korset och den lodräta linjen över det markerar den vite mannens och kristendomens inträde på kontinenten. Människorna på den övre linjen är hopier som valt den vite mannens väg som efterhand övergår i en zickzacklinje som mynnar ut i intet. Det visar hur den vite mannens civilisation upplöses i förödelse och undergång.

De två första cirklarna på den nedre linjen omtalas som de två stora skakningarna, som har tolkats som första och andra världskriget. Den lodräta linjen längre till höger visar på sista möjligheten att återvända till rätt sätt att leva och strax därefter kommer en cirkel som omnämns som den tredje stora skakningen. En del hopier anser att den förutser ett tredje världskrig, andra att den symboliserar den stora Reningen. Efter den fortsätter den traditionella vägen, majs kommer att växa i överflöd igen, dvs harmoni och balans kommer att återställas och regnen kommer som de ska. Allt ont har utrotats och figuren visar hur Masauwu återkommer. Han kallas den förste och den siste. Nu kan den traditionella livsvägen fortsätta för evärdlig tid.

Kan det vara så att den tredje cirkeln, den tredje stora skakningen, är coronapandemin som nu i maj 2020 har sitt epicentrum på de amerikanska kontinenterna? Och signalerar pandemin att vi nu har trätt in i den process som hopi talar om som den stora reningen? Otvetydigt finns ett mycket djupt och allvarligt budskap inbyggt i pandemin.

Det handlar inte om att vi ska försöka bli majsodlare i någon större omfattning i vår del av världen, men visst kan även vi dra lärdom ur denna komplexa berättelse. Industricivilisationens väg är ohållbar, ja den är en återvändsgränd. Vi bör förbereda oss för stora och omskakande omvälvningar, men det finns också kreativa möjligheter i denna transformation. Ur den kan vi skapa en livsväg i harmoni och balans med Moder Jord. För att citera vårt eget profetiska kväde Völvans spådom: ”vet ni nu eller ej?”

The existential shamanism of Carlos Castaneda

After taking part in a basic course in shamanism with the late Michael Harner in southern Sweden in 1983 my own shamanic journey brought me into different paths of wisdom; among them the Nordic tradition of Rune Magic and the strange world of Carlos Castaneda’s books. Many enthralling experiences and synchronicities convinced me that these different paths in mystical ways were quite entangled. So how is it that a shamanic tradition from Scandinavia has so much in common with the world of pre-Columbian Mesoamerican sorcerers? The longer and deeper that I have worked with rune magic, the more I have understood of Castaneda’s writings and the more I have been able to extract workable shamanic methods from the long expositions of Castaneda’s teacher don Juan Matus.

The authenticity of don Juan’s teachings have been questioned but to me it is crystal clear that they stem from ancient Mesoamerican traditions. This is corroborated e.g. by the new book by Carl Johan Calleman on the cosmological implications of Maya spirituality – Quantum Science of Psychedelics. The Mayan macrocosmic quantum theories fit very well with Castaneda’s view of the cosmos as a dynamic flow of vibrating fibres. To Castaneda this flow has its origin in what he calls the Eagle, or The Active Side of Infinity, and this is very close to what Calleman (and the Maya) calls The Tree of Life, or the Place of Creation. The origin of the runes is described in similar ways as the Great Void, Ginnungagap, a dimension that alchemists call Unus Mundus.

This understanding of the origin and essence of cosmos as a dynamic flow of formless energy which manifests in manifold ways in ordinary reality is the basis of everything that Castaneda wrote. His 12 books are filled with remarkable experiences and stories of how to achieve balance with this cosmic flow in order to gain knowledge and power; something that ultimately might lead to what Castaneda calls total freedom. My 90-page book on Castaneda is an effort to extract workable shamanic methods from his vast and overwhelming sea of words and, at the same time, keep him at arm’s length, since he harbors some very obvious and treacherous trickster qualities.

The main constituent of Castaneda’s path of knowledge is how to move one’s assemblage point, i.e. the receiving area on one’s energy body of flowing fibres in order to see and experience the essence of everything. A prerequisite of this is to dethrone one’s self-importance, erase one’s personal history, disrupt the routines of life, take full responsibility for one’s actions, achieve inner silence, become inaccessible and utilize death as an adviser (“our only true friend”). The aim of Castaneda’s path is to become a warrior, a man of knowledge, and when that happens all that counts is “energetic facts”. A man, or woman, of knowledge touches the world sparingly but with quality.

Castaneda’s way might seem very individualistic but that is an illusion. The warrior is part of everything else, being neither more nor less important than anything else, and he/she is in deep love with Mother Earth. Castaneda describes this in a wonderful scene where don Juan’s cohort don Genaro after an exhausting show of bodily tricks is lying on his stomach embracing the earth. She is his mother, his teacher and his conveyor of cosmic energy flowing from the active side of infinity. To me this means that the shaman’s knowledge and power is very much an outflow of the earth and the shaman’s freedom implies the freedom of Mother Earth.

(My books The Active Side of Infinity: Castaneda and Shamanism and Rune Magic and Shamanism can be ordered from Amazon or directly from norrshaman@gmail.com

This article was originally published in the May 2020 issue of The Echo World.) 

Frank Fools Crow - budbärare från Wakan-Tanka

Frank Fools Crow, också känd som Wanbli Mato (Eagle Bear), betraktas bland lakotas som något mycket mer än en medicinperson, nämligen som en helig man. Den beteckningen delar han med sin farbror Black Elk, som blev känd för omvärlden genom Joseph Epes Browns bok The Sacred Pipe (på svenska 1978 som Den heliga pipan: Svarta Hjortens berättelse om Oglala Siouxindianernas sju riter). Förutom att vara släkt med varandra så har dessa två heliga män det gemensamt att de föddes på 1800-talet, levde till mycket hög ålder, avled på Pine Ridge-reservatet i South Dakota i tillstånd av yttersta armod och förknippades inte bara med bevarandet av lakotas traditionella ceremonier utan också med berättelser om mirakulösa bedrifter.

Frank Fools Crows liv, tankar och förmågor beskrivs i två böcker av den lutheranske prästen, författaren och konstnären Thomas E. Mails med titlarna Fools Crow (1979) och Fools Crow: Wisdom and Power (1991/2001), en högintressant bok som kommit i min ägo först nu 2020. Jag kan bara uttrycka djup tacksamhet för den synkronistiska händelse som förde in denna bok i min värld. Här finns häpnadsväckande insikter att ta del av för den som idag vill vandra en shamansk kunskapsväg. Kännetecknande för både Black Elk och Fools Crow är deras ödmjuka attityd och andliga innerlighet. De såg sig båda två som hängivna katoliker, väl insatta i Bibelns berättelser, men primärt representerade de en mycket traditionell lakota-andlighet och Fools Crow var en väldigt viktig inspiratör för de unga indianaktivisterna i American Indian Movement på 1970- och 1980-talen. Det var t ex Fools Crow som lyckades återuppliva den traditionella soldansen.
 

När man tar del av berättelser om Fools Crows healing-bedrifter och om vad som kunde hända under hans ceremonier i reningshyddan (mer känd som sweat lodge) där det slog gnistor ur hans kropp och han kunde rödglödga stenar med mental kraft så får man helt enkelt släppa taget om sitt västerländska paradigm. Det gäller förstås också Thomas E. Mails som fått bevittna åtskilliga mirakel under sin samvaro med Fools Crow. När Fools Crow själv beskriver vad som händer i svetthyddan säger han att den är fylld av ”tryck och energi”, som får hans kropp att spritta och skaka. Det hörs höga skrik från örnar och hökar, åskknallar, människoröster som sjunger och trummor som dånar och hela hyddan börjar skaka och slamra. Detta kan pågå i någon timme eller mer och under den tiden upplever Fools Crows patienter att något som är väldigt hett, som en stor hand, drar sjukdomen ur dem på ett smärtsamt sätt. Fools Crow konstaterar: ”dessa människor blir alltid fullständigt botade”. 

Svetthyddan är bara en av många metoder som Fools Crow använder. Han betonar oupphörligt att han själv inte har någon botekraft – all kraft kommer från Wakan-Tanka, Det stora mysteriet. Fools Crow är bara ”ett ihåligt ben” som förmedlar Wakan-Tankas kraft. För varje enskild patient frågar han Wakan-Tanka om sjukdomens orsak och hur han ska kunna bota den – med svetthydda, handpåläggning, skallra, trumma, sång, läkeväxter, pipceremoni eller någon annan av många olika flexibla metoder. Sätten att fråga Wakan-Tanka tycks vara lika många – och lika kreativa. Ibland frågar han sina ”talande stenar” som han förvarar i medicinknytet och som var och en har en alldeles specifik historia. De talande stenarna fungerar, precis som bergskristaller, som mottagare av budskapen från den gudomliga sfären. Deras funktion är alltså att precis som Fools Crow själv fungera som ihåliga ben och länkar mellan den andliga sfären och det jordiska livet. Det fantastiska i denna bok är hur Fools Crow beskriver dessa processer inifrån och inte bara utanverket. Det är i mörker som han talar med stenarna som då blir röda och varma och ger ifrån sig knastrande ljud som omvandlas till lakotaspråk och ger Fools Crow information om vad som bör göras. Vid andra tillfällen ägnar han sig åt det han kallar visioning, som beskrivs som en sorts vakendrömmande eller ”att se med sinnet, beröra med ögonen och besluta med hjärtat”. Visioning är att låta de heliga makterna visa hur saker och ting ter sig genom deras ögon. ”Wakan-Tanka and Hjälparna kastar ett andligt ljus på saker så att jag kan se dem som de verkligen är”. Han beskriver detta som bilder på hans ”sinnesskärm” (mind screen) som han förlägger till insidan av pannan. Det rör sig alltså om en variant av den process som Jung kallade aktiv imagination.

En något mer komplicerad metod är det Fools Crow kallar spirit travel (anderesa) och som han använder i svetthyddan. Han skakar sin skallra, sjunger sin sång och svävar som en örn upp i rymden. Efter bara några sekunder passerar han förbi fåglar, moln, planeter, stjärnor och vintergatan och flyter fritt i rymden. Hyddan har då blivit lika stor som hela universum och Fools Crow möter de formlösa heliga varelserna som han beskriver som ”ljus av visdom”. Wakan-Tanka är ett enormt vitt ljus, Tunkashila ett blått, Mormor Jord ett grönt och de fyra kardinalriktningarna har sina specifika ljus. ”Jag möter dem ansikte mot ansikte. Jag ser dem.” Ur de heliga ljusen kommer röster som svarar på hans frågor och tolkar hans visioner. Det finns en komplikation med dessa anderesor och det är att Fools Crow svimmar när han gör dem och förblir medvetslös tills själen återvänder till kroppen, något som kan ta upp till två dagar! Under tiden håller hans hustru Katie ett vakande öga över honom. Förmågan att göra anderesor betecknar han som en speciell gåva som man inte kan få förrän man förtjänar den och det sker först när Wakan-Tanka och Hjälparna anser att man är redo. ”Det hände inte mig förrän jag hade blivit en erfaren helig man”. En ödmjuk attityd som borde bli ett rättesnöre för den nyshamanska rörelsen! 

En annan klassisk magisk förmåga som Fools Crow behärskade var det som kallas shape-shifting, alltså att uppträda i djurgestalt. Han beskriver det som att Wakan-Tanka förvandlar honom till en fågel, en hund eller en katt och att han då kan besöka olika platser och få reda på vad folk säger och gör. Förvandlingen kan komma utan förvarning men det tycks också som om Fools Crow själv kan be om den. Så gjorde han t ex 1973 när han under FBI:s belägring av indianaktivister i Wounded Knee fick rollen som en sorts medlare. Han gjorde då täta besök hos de omringade aktivisterna - vid flera tillfällen i gestalt av en hund för att få bättre upplysningar om hur de resonerade. Det här har jag aldrig berättat för någon tidigare, säger han till den häpne Thomas E. Mills. 

Att beskriva Fools Crows olika metoder mer ingående skulle föra alltför långt i en enkel recension men genomgående för såväl informationsinhämtning som botande är att han arbetar i mörker, antingen i svetthyddan eller med ögonbindel eller en huva nerdragen över huvudet (vilket också kan gälla för patienten). Mörkret skapar en tyst plats där han kan fokusera helt och fullt på det problem han står inför och på de svar han behöver från de heliga. En annan ytterst viktig förutsättning är den totala tilliten; boteceremonierna fungerar enbart om Fools Crow har absolut tilltro till Wakan-Tanka och om patienten i sin tur har tilltro till Fools Crows förmåga att fungera som förmedlare av Wakan-Tankas kraft. Om han känner att patientens tro inte är tillräckligt stark så åtar han inte uppdraget.

 

Ett av Fools Crows stora bekymmer (liksom tidigare Black Elks) var hur han skulle kunna föra sina kunskaper vidare till nya generationer. Det är så få som är villiga att leva moraliskt och enkelt, sa han till Thomas E. Mails, som blev den som fick dokumentera kunskaperna för eftervärlden. Fools Crow var också djupt bekymrad över det utbredda alkoholmissbruket, det sociala eländet och den allmänt sett bedrövligt låga andliga nivån på lakota-reservaten. Beklagligtvis blev Fools Crow själv ett offer för detta när han mot slutet av sitt liv blev utsatt för en ytterst förnedrande stöld av all sin egendom – möbler, hushållsattiraljer, ceremoniella dräkter och föremål, ja allt – och fick framleva sin sista tid i en utrangerad husvagn uppställd på hans dotters tomt. Begravningen i december 1989 på Pine Ridge-reservatet blev dock en stor och hedersam manifestation och efter sin död har Frank Fools Crow betydelse som en av lakotas heligaste män och en symbol för den traditionella andligheten antagit sina rättmätiga proportioner. Han är också en stor inspirationskälla inte bara för lakotas utan för alla som vill föra in traditionell andlig och magisk kunskap i dagens och morgondagens värld. Fools Crow trodde definitivt inte på reinkarnation utan sa med emfas: ”Vi föds på den här jorden och vi dör här, och sedan fortsätter vi för att för alltid vara med Wakan-Tanka.” Och för oss, som än så länge är kvar på jorden, gäller ett annat av Fools Crows motton: ”Var och en som är villig att leva ett sådant liv som jag har gjort kan åstadkomma samma saker som jag.”

A thoughtful and thought provoking book

Review of THE ACTIVE SIDE OF INFINITY: Castaneda and Shamanism by Nicholas Breeze Wood in Sacred Hoop No 107.

I first read the books by Carlos Castaneda back in the late 1970s and they ‘blew my mind’ as the old adage goes. They were the first books I ever read about ‘shamanism,’ and at that time they were about the only books available to read on the subject, outside of academic studies. For the next ten-twelve years my life took me in directions where I met and worked with several Native American people, who hinted darkly that they were students of messrs Juan and Genaro and I learned a lot of medicine ways from them. That was the way it was back then. However, gradually I started to meet with other medicine people from legitimate lineage and cultures, and also started to look at the wider global traditions of real shamanism from other cultures, and I started to smell a rat as my experience grew broader and deeper. I also started to see the New Age Toltec franchise start to develop, even profited a little from it as dear Carlos paid for a few adverts for books and other things in the pages of Sacred Hoop, and all the time I was trying to make sense of it because his books still had a certain something to them. Now, forty years later, with a lot more shamanic air-miles under my belt and with all the anthropological studying I have done privately and for my job as editor of Sacred Hoop Magazine, I have - I think - a clearer overall picture of the myth of Carlos.

But his books still attract people.; on an almost daily basis I come across heated and impassioned conversations about him online, with people refusing to even entertain the idea that he might be a fake, or merely a bloody clever novelist. And then along comes a book like this, clearly written dispassionate, non evangelical book about him and his works. Jörgen has done a remarkable separating out of the man and his myth in this book, which is a clearly written and engaging textual analysis of all twelve of Castaneda’s books. In it the author looks at the Castaneda through dispassionate eyes, tries to see through the smoke screen of misinformation he put out about himself, as well as the fog created by other authors who said they were associated with Castaneda. I think Castaneda was a very clever writer, he put a lot of universal truths in his books, and was able to distil complex concepts into brilliant soundbites of sham-manic jargon; and I still use a lot of those short hand concepts myself, because they are so good at describing things, so concise and so understandable. 

As Jörgen points out in his book ‘We find very few concrete description of methods in Castaneda’s books,’ but none the less Castaneda did describe something and did write some books of great beauty. I think Castaneda is ultimately a sort of metaphor, a (sham)man for all seasons, a metaphor we each individually make sense of, depending on our own understandings and life experiences. His books do not describe shamanism as I have come to understand and experience it, or even the Native American medicine ways as I have come to understand and experience those, but his books do have that certain something. I am reminded of the article in this issue of Sacred Hoop about aspects of the Mystery in Lakota cosmology, Castaneda’s books seem to contain a trace of his šicų. I think Jörgen has done a splendid job with this clear, thoughtful and thought provoking book. It is, I am quite sure, a very valuable addition to the cannon of works dear Carlos has generated and I would highly recommend it to anyone interested in Castaneda, whether they think he was the ‘way and the light’ or a complete fake. One thing I know for certain is that I - and many others owe Castaneda a great debt. I can say fairly confidently that if I hadnt come across his books - which so explained ‘my condition’ I would most likely not have gone on to do all I have subsequently done, and you probably would not be reading Sacred Hoop today because it would not have been born as a magazine. Life - and Dear Carlos - is a mystery.
Available from Amazon or www.norrshaman.net

An amazing book on Carlos Castaneda

(Review of Jörgen I Eriksson's book The Active Side of Infinity: Castaneda and Shamanism written by Michael Peter Langevin for the April issue of The Echo World, www.theechoworld.com)

Those of you who enjoy Carlos Castaneda and traditional shamanism, I got one for you. This is an amazing book. Not since Peter Luce’s Getting Castaneda, have I read such an insightful book. Sofia turned me on to Jörgen I Eriksson because he has written of Nordic Runes and Seidr. However, I had no idea his understated succinct Nordic writing style would cut so well and deeply into aspects of Castaneda’s teachings which I have wondered about for many years. Eriksson does not get caught up in any of the soap opera or drama which distracts people from Castaneda. Rather, he tells the story of how Don Juan warned Carlos about choosing the Coyote as his spirit guide. That that explains who Carlos was and what his life consisted of.

Eriksson has studied shamanism and rune magic for over forty years. To prepare for this book he reread all twelve of Castaneda’s books for two years. He states that by distancing Castaneda from Castaneda we can see that his writings are important in the cannon of shamanic literature. I had never thought to compare Don Juan’s teachings to Nordic shamanism or Nordic myths. This book does that wonderfully. It also hit many of the parts of Castaneda’s books that seem important but challenging to grasp. How can a sorcerer defy death for 800 years and still be alive? What is the Tonal and the Nagual? What exactly is the assemblage point, how can we shift it and what can that achieve? My favorite points are how Eriksson deals with death as an ally and the ultimate importance of intent.

Ny fas i Callemans medvetanderevolution

Carl Johan Calleman har utifrån sin djupanalys och vidareutveckling av maya-kulturens kosmologi skrivit flera böcker som banat väg för ett helt nytt, revolutionärt paradigm. Nu bidrar han med ytterligare ett medvetandemässigt kvantsprång – Quantum Science of Psychedelics (Bear & Company 2020) med den långa undertiteln The Pineal Gland, Multidimensional Reality, and Mayan Cosmology.

Det som frambringat denna nya bok är dels nya insikter som Calleman har fått sedan den förra boken (The Nine Waves of Creation som jag recenserade här), och som han själv härleder till den resonans som han sedan 2011 har utvecklat med den nionde skapelsevågen, dels den återupplivade forskningen kring psykedelika och deras andliga och terapeutiska potential, som fått stor spridning genom Michael Pollans bok Psykedelisk renässans (Fri Tanke 2019).

Att psilocybinsvamp, peyotekaktus och ayahuasca har transcendenta egenskaper och sedan länge har använts i shamanska och ceremoniella sammanhang är ju väl känt. Vad den återupptagna forskningen kring dessa ämnen och mer nutida laboratorieframställda ämnen som LSD främst är intresserad av är om och hur de transcendenta upplevelserna kan vara framgångsrika i behandlingen av depressioner, ångest, posttraumatisk stress, missbruk m m. Callemans intresse för de psykedeliska substanserna handlar om hur och varför de framkallar medvetandemässiga kvantsprång, som leder till det han kallar kvant-healing, och vilken roll de kan spela i den stora kosmiska skapelseprocessen. För Calleman är det nyvaknade intresset för psykedelika (och för shamanism) del i en kosmisk plan, där de kan spela en konstruktiv roll i att omvandla mänskligheten – något som dock förutsätter att detta intresse på kollektiv nivå kan samordnas med impulserna till ett nyskapande enhetstänkande som utgår från den nionde skapelsevågen. Innan jag går vidare behöver jag nog rekapitulera huvuddragen i Mayas och Callemans kosmologiska tänkande om de nio skapelsevågorna. En grundlig översikt över denna kosmologi ingår förstås i Science of Psychedelics.

Mayas kosmologi är enligt Calleman en makrokosmisk kvantteori. De kvantteorier som vi i allmänhet hör talas om är mikrokosmiska kvantteorier, som kvantfysiken. Calleman tillämpar nu kvanttänkandet på kosmisk nivå och konstaterar att all utveckling har ägt rum genom kvantsprång, t ex hur livet en gång skapades och hur olika livsformer och arter har framträtt (och även försvunnit). Evolutionen har inte ägt rum gradvis och slumpmässigt utan språngvis och enligt en kosmisk plan som fanns närvarande redan före den materiella skapelsens begynnelse i Big Bang, i form av ett mönster, eller en matris, eller en geometri som Calleman kallar det. Den makrokosmiska kvantteorin beskriver evolutionen – materiellt, biologiskt, andligt och mentalt – som en lång serie av kvantsprång som utgår från skapelsevågorna. De uppför sig som sinuskurvor med toppar och dalar (här kallade dagar respektive nätter) som utgår från någonstans mitt i universum, från något som Maya kallade Skapelsens plats, eller Himlens hjärta eller Livets träd. Det är därifrån mönstret för hela skapelsen utgår och allt som frambringas i skapelsen är så att säga avbilder av detta ursprungliga Livets träd. Skapelsevågorna och de resonansmönster som uppstår mellan de olika vågorna bildar den underliggande rytmen och kvantfältet för hela universums utveckling.

Vi har att göra med nio skapelsevågor som har väldigt olika startpunkter och våglängder. Den första vågen, som gav upphov till galaxer, stjärnor, planeter och encelliga organismer, inleddes för drygt 16 miljarder år sedan och har en våglängd av 2,5 miljarder ljusår. Varje därpå följande våg har en våglängd som är en tjugondedel av den föregående vågens. Den andra vågen som inleddes för 820 miljoner år sedan och gav upphov till flercelliga djur, växter och svampar har därmed en våglängd på 126 miljoner år. Den tredje vågen inleddes för 41 miljoner år sedan och frambringade primater, däribland sådana som använde verktyg. Den fjärde började för drygt 2 miljoner år sedan och resulterade i homo-arter med stora hjärnor, redskapstillverkning och användning av eld. Ur den femte vågens mönster – aktiverat för 104 000 år sedan – uppstod andlighet, stamkulturer och konst. Den sjätte vågen, inledd för drygt 5 000 år sedan och med en våglängd på 788 år, gav upphov till ett dualistisk tänkande som födde fram civilisationer, nationer, vetenskap och religioner. Den sjunde vågen, aktiverad år 1755 och med en våglängd på 39 år, har resulterat i materialism, industrialism, demokrati, globalisering. De två sista skapelsevågorna har aktiverats först i vår egen tid. Den åttonde i januari 1999 med en våglängd av 2 år och effekter som digitala teknologier, kvinnliga energier och framryckning för asiatiska ekonomier och så den nionde i mars 2011 som kännetecknas av enhetsmedvetande. Den har så kort våglängd som 36 dagar vilket innebär att dess dag- och nattfaser är 18 dagar respektive.

Dessa nio skapelsevågor är det som driver kosmos evolution och de ligger bakom dess ökande komplexitet och tidsacceleration där kvantsprången har ägt rum allt snabbare och med kortare intervall. Denna vågformiga evolutionsprocess beskrevs av Maya som en bevingad orm, Quetzalcoatl eller Kukulcan. Den ena skapelsevågen har följt på den andra samtidigt som den föregående har fortsatt att vara aktiv. Idag har vi alltså, för första gången i historien, alla nio skapelsevågor aktiva samtidigt, vilket ger upphov till väldigt komplexa mönster av resonans mellan vågorna. Dessa mönster kallar Callamen för en helig kosmisk geometri som utgår från Livets träd och som flätar samman alla existensens nivåer – från den kosmiska till den mikrokosmiska. De högre vågorna, den femte till och med den nionde, innehåller de paradigm som skapar människors tänkande och kreativitet – paradigm som laddas ner i våra hjärnor. Det är alltså inte människans hjärna som skapar medvetandet utan hjärnan fungerar som en mottagare av information från skapelsevågorna. Våra individuella medvetanden skapas av de kosmiska vågorna och vågornas mönster är för oss som vatten är för fiskarna, skriver Calleman. Vi simmar i dem hela tiden.

När kvantsprång äger rum i skapelsevågorna sker förändringar i hur vi upplever verkligheten. Den femte vågen gav upphov till ett icke-dualistiskt ”shamanskt” medvetande där människor i gemen hade ett gränslöst medvetande där allting upplevdes som andligt och besjälat. Det var en epok där det inte fanns något behov av andliga och magiska specialister som shamaner och där det inte heller användes psykedeliska preparat eftersom det transcendenta medvetandet var människornas standardmedvetande (defaultläget). Shamaner och psykedelika dök upp för omkring 10 000 år sedan när kulturen höll på att förlora den direkta kontakten med Drömtiden, något som ”fullbordades” med det dualistiska paradigm som installerades med den sjätte vågen och gav upphov till civilisationer, stater och patriarkat. Då blockerades direktkanalen till Skapelsens plats och medvetandet kom att domineras av egot.

Det kan låta som om Calleman har en deterministisk syn på tillvaron och att allt i skapelsen, inklusive människors medvetanden och handlingar, helt och fullt bestäms av skapelsevågorna, men så är det definitivt inte. Vad hans kvantteori beskriver är snarare potentialiteter, alltså möjligheter och sannolikheter för hur världen kan utvecklas – fysiskt, mentalt och andligt. Essensen i teorin är att vi är kosmiska varelser, formgivna av skapelsevågornas matriser, att våra hjärnor är mottagare av ett kosmiskt medvetande som förmedlas till oss via jorden och att förändrade medvetandetillstånd har ett kosmiskt ursprung och frambringas av hur våra hjärnor samspelar med de kosmiska skapelsevågorna.

Det finns många olika metoder för att öppna en kanal till den kosmiska heligheten. Calleman har själv en del erfarenheter av traditionella ayahuasca-ceremonier som han analyserar och jämför med andra shamanska metoder som trumning och dans och metoder från andra traditioner som kundalini yoga och så kallad holotropisk andning a la Stanislav Grof. Alla dessa metoder handlar om en strävan efter att uppnå ett icke-splittrat helhetsmedvetande där direktkontakt kan upprättas (eller snarare återskapas) med det stora kosmiska medvetandet. Förutsättningen för detta är att gå bortom de medvetandeslöjor som den sjätte och sjunde skapelsevågen laddade ner i våra hjärnor och kärnan i alla metoder för att uppnå detta är att koppla bort egots begränsande ramar och göra hjärnan mottaglig för de högre skapelsevågornas kvantfält. Vi befinner oss idag i en unik historisk situation av möjligheter eftersom numera alla nio skapelsevågor är aktiva. Den åttonde vågen som inleddes 1999 innehåller visserligen ett dualistiskt paradigm men av ett slag som upphäver den sjätte vågens patriarkala dualitet. På så vis har den åttonde vågen banat väg för en ny feminism och en ny andlighet – i form av t ex neoshamanism och den nya vågen av psykedelisk forskning. Med den nionde vågen, som saknar dualitet och vars paradigm är dominerat av ljus, finns förutsättningar för att helt upphäva egots dominerande roll.

Det som shamanska tekniker och psykedeliska preparat kan åstadkomma är att upplösa de begränsande delar av medvetandet som hämmar eller omöjliggör vår kontakt med det kosmiska. Det finns inga helgjutna förklaringar, vare sig farmakologiska eller neurologiska, till hur psykedelika fungerar och Calleman analyserar på djupet möjliga sådana förklaringar, t ex vilka receptorer i hjärnan som kan vara de viktigaste när det gäller att binda till de sinnesvidgande molekylerna, och varför dessa i så fall är sinnesvidgande. För honom spelar tallkottkörteln en viktig funktion – ett ärtstort organ beläget exakt i mitten på undersidan av hjärnan. Dess funktion är långt ifrån fullständigt klarlagd och den är idag mest känd för att producera melatonin som reglerar kroppens sömnmönster. För Calleman fyller tallkottkörteln en central funktion som en sorts omkopplare och ankare för det kosmiska medvetandet och den fungerar därmed som en sorts organisatör av våra tankar och känslor enligt det grundläggande mönstret från Livets träd. Att med hjälp av psykedelika, yoga eller shamanska extasmetoder nå denna direktkontakt med högre kosmiska dimensioner är enligt Calleman en form av kvant-healing, vilket innebär att våra organismer då blir stämda i resonans med de kosmiska kvantfälten. Och väl att märka: de mystika upplevelserna är både verkliga och kosmiska och de är inte någon produkt av hjärnan. Vi lever i ett hav av möjligheter som skapas av det dynamiska samverkansmönstret mellan skapelsevågorna.

Var finns Livets träd och Skapelsens plats? Vanligtvis brukar Calleman placera dem någonstans mitt i universum men mot slutet av Quantum Science of Psychedelics skriver han uttryckligen att denna plats visserligen existerar men att vi inte vet vad eller var den är och att det också saknas bevis för deras existens. Här finns behov av fortsatt och fördjupande forskning. Det skulle vara väldigt intressant att försöka koppla samman Mayas och Callemans makrokosmiska kvantteori med den mikrokosmiska, alltså med kvantfysiken. Den har ju bland mycket annat kommit fram till en teori om icke-lokalitet, dvs att elementarpartiklar kan påverka varandra ömsesidigt och ögonblickligen även över stora avstånd. Allt tycks alltså befinna sig i ett kvantfält där det som inträffar på ett ställe omedelbart påverkar allt annat på andra ställen. Kvantfältet är inte lokaliserat utan finns därmed överallt och alltid – som en underliggande psykofysisk urgrund för allt som existerar. Vi kan kalla det för Unus Mundus, Drömtiden, Oändlighetens aktiva sida, Ginnungagap eller Himlens hjärta. Kanske är det just så som don Juan Matus svarar när Carlos Castaneda frågar honom var denna icke-ordinära värld finns: just här runtomkring oss som en parallell men vanligtvis osynlig värld. En förståelse för hur det makrokosmiska och mikrokosmiska hänger samman ser jag som en förutsättning för möjligheten att utöva verklig magi.

Calleman för också ett resonemang om begreppet andar som jag finner högintressant och som har många likheter med Castanedas syn även om Calleman närmar sig företeelsen från ett helt annat håll. Han betraktar andar som icke-fysiska vågformer i en parallell verklighet som vi normalt inte kan se men som blir synliga t ex med hjälp av psykedelika. Castanedas term är snarlik: icke-organiska varelser. Det kan finnas många olika sådana icke-fysiska vågformer skriver Calleman: sådana som alltid varit och kommer att förbli icke-fysiska, sådana som nu är icke-fysiska men kan komma at manifestera sig fysiskt när de får tillgång till de nödvändiga atomerna och molekylerna, och sådana som är vågformer frigjorda från fysiska kroppar som avlidit.

Att tillståndet i dagens värld i många avseenden är bedrövligt är enligt Calleman ett uttryck för att den globala civilisationens fundament fortfarande präglas av den sjätte vågen. Resultatet är människors dominans av naturen, överbefolkning, naturförstörelse, utrotning av växter och djur, klimatförändring och socialt förtryck och dominans. Den åttonde och nionde vågen skapar möjliga motkrafter och utvägar men kreativa förändringar kräver en kollektiv synkronisering med framför allt den nionde vågens enhetsparadigm – alltså att stora grupper agerar i resonans med dessa kvantfält. Shamanism och psykedelika ingår i en medvetanderevolution som kan upphäva egots dominans och som är väldigt olik andra revolutioner. ”Den är mer som en anti-revolution av människor som helt enkelt gör det som de av kosmos inspireras till att göra för helheten snarare än för sig själva.” Individer som kanske inte ens blir synliga i vårt sensationslystna samhälle, påpekar Calleman, som med denna bok själv definitivt har lämnat ett stort bidrag till denna medvetanderevolution.

Coronarisk senarelägger kurs

Min kurs Shamansk runmagi - Portal till Drömtiden som skulle ha hållits i Stockholm i mars har skjutits fram i tiden till följd av den ökande spridningen av coronaviruset. Nya datum blir 26-27 september + 3 oktober. De två första dagarna sker undervisningen i en lokal i Stockholm medan den tredje kursdagen är en halvdag som kommer att tillbringas på en helig plats norr om Stockholm. Mer info om kursen finns på norrshamans hemsida.
Arrangör av kursen är som tidigare Jordstrålningscentrum och alla anmälningar görs dit. Att kursen flyttats innebär att det finns några lediga platser.

Drömtiden knackar på - nu som fri pdf

Min bok Drömtiden knackar på: Om synkronicitet, arketyper och talmagi från 2015 är slutsåld sedan länge men finns nu tillgänglig i fulltext som gratis PDF-fil på min hemsida. 55 sidor. Sedan tidigare finns där även de utgångna böckerna Eddans dolda visdom (2014), Drömtid, visdom, paradox (2011) samt Ibland inträffar mirakel: Analys och lärdomar av folklig läkekonst och shamanism (2003) tillgängliga som fria PDF-filer.
På hemsidan finns dessutom aktuell information om mina böcker, kurser, föredrag samt en uppsjö texter och tankar med shamanskt innehåll nedskrivna från 2004 och fram till nutid.
Allt detta, och mer därtill, finns på http://norrshaman.net/ - min portal till Drömtiden.

The Active Side of Infinity: Castaneda and shamanism

My book on Carlos Castaneda has now been translated into English with the title The Active Side of Infinity: Castaneda and shamanism. The book is a textual analysis of Castaneda’s all twelve books, extracting deep shamanic knowledge for our time. My effort has been to demystify Castaneda, to liberate Castaneda from Castaneda by analyzing all his major concepts at arm’s length from a Nordic shamanic perspective.

More than 50 years after Carlos Castaneda’s first book and 20 years after his death the interest in his legacy is growing. The books on his apprenticeship with the Yaqui sorcerer don Juan Matus contain fabulous stories but most of all an abundance of shamanic wisdom. Although Castaneda himself always refused to be described as a shaman  I don’t hesitate about categorizing him in that way, especially when considering the impact that his books have had and still have. He was not working as a healer but he fulfilled and developed other aspects of the shaman’s traditional role, foremost as a spiritual inspirer and wisdom keeper. Furthermore he had a special way of writing that in itself can be characterized as shamanic. Reading Castaneda is mind expanding; the reading in itself might induce an altered state of consciousness. Castaneda didn’t write about shamanism, he wrote shamanism.

When entering Castaneda’s world a certain precaution and a critical distance is recommendable and my book is an attempt to analyze him within a wide comprehensive shamanic context. The books in do contain fantastic life wisdom and point to many possible entrances into shamanism and Dreamtime. Every new reading seems to open up new perspectives into an almost inexhaustible source. We owe Castaneda many thanks for making this magnificent path of knowledge available to the world. From a plain literary perspective Castaneda does fit well into the Latin American magical realism as one of its most enthralling authors.

My book is a textual analysis of Castaneda based on my own experiences of 40 years of shamanic work in the Nordic tradition. My ambition is to provide a guide into Castaneda’s authorship that offers a grand adventure to the patient reader. My hope is that it might work as a manual and a guide to some of the gateways into Dreamtime.

ISBN 9789163990779, Paperback 92 pages. The book can be ordered by e-mail and will cost US $30, £20 or 25 Euros (postage included); within Sweden 160 SEK. When ordering the book, be sure to include your postal address. It is also possible to order the book from Amazon or the Swedish web sites Adlibris and Bokus. 

Jung, Castaneda och det ovetbara

1936 och 1937 höll C.G. Jung en serie föreläsningar i USA där han i detalj analyserade ett antal av kvantfysikern Wolfgang Paulis drömmar. Eftersom Jung talade fritt ur hjärnan och hjärtat på engelska, som ju inte är hans förstaspråk, är föreläsningarna på sätt och vis betydligt mer konkreta och lättförståeliga än hans vanliga texter som ju är författade på en mer vetenskaplig och abstrakt tyska. Referaten av föreläsningarna kan därför fungera som en överskådlig introduktion till Jungs tänkande och det är glädjande att det nu, drygt 80 år efteråt, går att ta del av föreläsningarna i bokform – Dream Symbols of the Individuation Process (Princeton University Press, 2019) – under redaktörskap och med ytterst sakkunnig inledning av den svenska terapeuten Suzanne Gieser. Det tackar vi för och speciellt tackar vi de kvinnor ur den amerikanska arrangörsstaben som tog stenografiska referat av föreläsningarna.

I och för sig är det kanske först och främst Jung-fantaster och terapeuter som kan tilltalas av denna bok, men jag tror att också shamanskt och alkemiskt intresserade personer kan ha stort utbyte av den. Det jag riktar in mig på i denna text är just de aspekter i Jungs föreläsningar som berör en shamansk praxis och kosmologi. Läsaren bör ha i åtanke att Jungs tänkande var ett kontinuerligt pågående arbete och att han vid den här tidpunkten egentligen bara hade påbörjat sin grundliga djupdykning i de alkemiska traditionerna. Det gör att hans analyser av Paulis drömmar är väldigt fokuserade på mandala-symbolik samtidigt som man ändå kan skönja det ökande inslaget av alkemiskt tankegods.

Den individuationsprocess som Jung behandlar i föreläsningarna är den process som för de flesta människor blir möjlig i mogen ålder, under den andra halvan av människolivet, då våra inre motsättningar behöver försonas så att vi kan bli det vi är, eller kanske snarare har potential att vara. Det är en process som pågår kontinuerligt i det omedvetna, vare sig vi vill eller ej. Det omedvetna kommer till oss, som Jung betonar. Det är inget som vi behöver söka upp. De viktiga psykologiska processerna pågår i det omedvetna, de är omedvetna men producerar resultat, bl a i form av drömmar. Det finns alltså, enligt Jung, en inbyggd tendens till självläkning i vårt drömmande, men drömmarna säger inte åt oss vad vi ska göra; de ger inga råd. ”Drömmen är inte en sorts välmenande lärare, en pappa eller något liknande, som säger åt en vad man borde göra. Drömmen är ett symptom, en manifestation, en naturlig händelse. Den är som, i själva verket väldigt mycket som, en kompass. Kompassen säger inte vilket mål man ska segla mot.” Så vad vi som drömmare kan göra är att helt enkelt observera våra drömmar, meditera på de bilder som dyker upp och se vad som händer. Det balanserande arbetet sker i det omedvetna som är drömmarnas hemvist och upphov.

Som Jung ser det är det omedvetna en kontinuerlig process utan början och slut och det är en process som vi inte vet något om – det är ju därför vi använder uttrycket det omedvetna. Vi kan bara se effekterna av det omedvetna, t ex i form av drömsymboler, men vad som ligger bakom dessa processer vet vi inget om. Drömsymbolerna har sitt upphov i det som Jung kallar arketyper, alltså en sorts ordnande strukturer i det omedvetna som tycks ha ett eget liv. De arketypiska symbolerna uttrycks individuellt olika i olika personers drömmar och därför är tolkningen av dem helt beroende av sammanhanget. Det finns alltså inga allmänt fastställda betydelser av olika drömsymboler och vår tids olika drömlexikon utgör därför en väldig vulgarisering av såväl drömmandet som drömtolkningarna. Något som ytterligare komplicerar drömanalyser är att våra drömmar mycket väl kan innehålla element från vår omgivning, som ju också är uppkopplad till det omedvetna, understryker Jung; ”vi kan drömma andras problem i stället för våra egna”. Men det trösterika när det gäller drömarbetet är att när man än står inför svåra problem (vilket Wolfgang Pauli definitivt gjorde), så uppstår hjälpsamma krafter ur det omedvetna: ”… det är som om det fanns en intelligent kraft som är verksam i vår omedvetna och som åstadkommer den läkande effekten”.

Denna intelligenta kraft är det som Carlos Castaneda kallade ”oändlighetens aktiva sida” och jag ser flera likheter mellan Castanedas och Jungs kosmologiska tankar. Det handlar t ex om vad det omedvetna är och vari skillnaderna består mellan vårt medvetna och det personliga omedvetna respektive det kollektiva omedvetna (för att tala med Jung) eller mellan tonalen och nagualen (för att tala med Castaneda). Jung definierar det kollektiva omedvetna på liknande sätt som Castaneda definierar nagualen, nämligen som det ovetbara. När Jung säger att vårt mänskliga medvetande bara är en ljusprick ”omgiven av en intensitet av mörker, som vi inte är medvetna om eftersom vi inte ser det” känner jag direkt igen Castanedas resonemang om tonalen, det ordinära, som en ö omgiven av den oändliga nagualen, det fullkomligt icke-ordinära. I en av föreläsningarna konkretiserar sig Jung och beskriver vårt medvetande som en liten cirkel som finns inuti det omedvetnas större cirkel. Även om Jung har en tendens att betona det statiska hos arketyperna och det kollektiva omedvetna så är han ändå medveten om att även det kollektiva omedvetna förändras och utvecklas, där varje tidsepok ”avsätter ett nytt skikt i det omedvetna”. Senare kommer Jung att tydligare se det dynamiska också i det kollektiva omedvetna och formulera sig som att det kollektiva omedvetna är en levande process som följer sina egna inre lagar och springer fram som en källa när det är dags. Här, i de amerikanska föreläsningarna, nöjer sig Jung med att säga att det kollektiva omedvetna, som finns överallt och alltid, är den odödliga substansen i människan. Det medvetna däremot är dödligt och ”vi kommer att upptäcka att inget kommer att återstå av det som vårt medvetande har uppnått”. Här måste jag låta Castaneda anmäla en avvikande uppfattning: de som förmår hålla samman sitt medvetande i dödsögonblicket kan med bibehållen identitet smita förbi den kosmiska Örnen och transformeras till rent medvetande och ren energi som en sorts icke-organiska ”höghastighetsvarelser”. (Den som är intresserad av en djupare analys av Castanedas tankar hänvisas till min bok Oändlighetens aktiva sida – Castaneda och shamanismen).

Om vi applicerar allt detta på vår tids shamanska själsresor kan man nog säga att det båtar föga att försöka styra sina resor i enlighet med kärnshamanismens metoder. Det omedvetna, det icke-ordinära, finns ju redan överallt och alltid och kommer till oss på det sätt som det själv vill. Det handlar alltså helt enkelt om att öppna sin perceptionsbubbla och göra sig mottaglig för det omedvetna, ge akt på vilka symboler det visar sig i och meditera över dem. Då befinner sig den shamanska själsresenären i samma skikt av det omedvetna som den jungianskt inspirerade kan nå med ”aktiv imagination”. För den som vill gå djupare in i det omedvetna, in i det kollektiva omedvetna, in i alkemisternas Unus Mundus och uppnå verklig transformation behövs något mycket mer. Och detta mycket mer kan inte ske när som helst utan just när Oändlighetens aktiva sida är redo att släppa in oss i nagualen, det ovetbara.