Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Denna blogg söker realisera den gamla nordiska definitionen av begreppet visdom som insikt i världen och i det fördolda.

fredag 24 november 2017

Runmagi och shamanism i Gysinge 22-23 sept

Välkomna till kurser Magiska runor och heligt landskap - två dagar i Drömtiden och Gysinge med Jörgen I Eriksson den 22-23 september 2018.

Runmagin ingår i en nordisk shamansk kunskapsväg som har återkommit med stor kraft i dagens värld. Under dessa kursdagar alldeles intill Dalälvens forsar i Gysinge i norra Uppland undersöker vi på djupet runornas väsen, kosmologi och inneboende kraft. 
Runorna är portar eller virvlar in i Drömtiden, den icke-ordinära verkligheten; de fångar de kosmiska processernas ständiga rörelse och de uttrycker totaliteten av all kunskap som finns utspridd överallt i naturen. De stammar från alltings begynnelse, ”arla i urtid”, och de innehåller den kosmiska matris som formger hela skapelsen. Via runorna kan vi ta del av den kunskap som finns inbyggd i den flödande kosmiska processen. Här finner vi kunskap av Moder Jord och för Moder Jord. Runorna både kan och vill användas för att bringa harmoni och balans till människor, djur, växter och landskap. Under kursen kombinerar vi runorna med andra shamanska metoder som själsresor, utesittning, landskapsgång och ceremonier för att undersöka och utveckla deras fulla potential. Vi går igenom runmagins beröringspunkter med kvantfysik, alkemi, djuppsykologi och Maya-kosmologins insikter om de nio skapelsevågorna. Avsikten är att deltagarna ska hitta sin egen väg till att använda runorna som hjälpmedel för att kunna tänka och handla i skönhet.  
Kursens bas ligger i Gysinge bruk alldeles intill Dalälvens forsar, kant i kant med Färnebofjärdens nationalpark. Pris 2500 SEK (helpension). Mer info på norrshamans hemsida

torsdag 23 november 2017

Rune Magic and Shamanism – expanded edition


Rune Magic and Shamanism: Original Nordic Knowledge from Mother Earth has now been updated and expanded. There is now much more on the hidden knowledge of the runes, on the numerical magic of the runic system and on the similarities between rune magic and alchemy, deep psychology and quantum physics.
The runes are an integral part of a Nordic shamanic way of knowledge that was long forgotten but recreated by new shamans towards the end of the 20th century. Their aim was to pull the essence of the runes, their origins and meanings from the recesses of history and bring them into our own time in a dynamic and creative way. 
I have been working with the runes since the early 1980’s trying to apply a dynamic and creative shamanic method to the runes. They possess a great inherent power and function as whirls into Dreamtime. The runes do express the totality of all knowledge that is dispersed everywhere and they can manifest their full potential when combined with other shamanic methods and with new insights from alchemy, deep psychology and quantum physics. In one of the new chapters in this book I also analyze the connections between the runes and the nine creation waves of Mayan cosmology and how to contribute to harmony and balance in the great cosmic cycles.  
Rune Magic and Shamanism is a book about real magic and a manual to the Nordic shaman’s philosophy and practice. More information on the book can be found here. It can be ordered directly from norrshaman@gmail.com. The cost is £20, €25 or $30 – depending on which country you live in.

torsdag 16 november 2017

Runmagi och shamanism i Tiveden 27-29 april


Välkomna till kursen Magiska runor och heliga platser – Tre dagar i Tiveden och Drömtiden med Jörgen I Eriksson den 27-29 april 2018.
Runmagin ingår i en nordisk shamansk kunskapsväg och har återkommit med stor kraft i dagens värld. Under dessa kursdagar i den magiska Tiveden (= Tyrs skog) undersöker vi på djupet runornas väsen, kosmologi och inneboende kraft.  
Runorna är portar eller virvlar in i Drömtiden, den icke-ordinära verkligheten; de fångar de kosmiska processernas ständiga rörelse och de uttrycker totaliteten av all kunskap som finns utspridd överallt i naturen. De stammar från alltings begynnelse, ”arla i urtid”, och de innehåller den kosmiska matris som formger hela skapelsen. Via runorna kan vi ta del av den kunskap som finns inbyggd i den flödande kosmiska processen. Här finner vi kunskap av Moder Jord och för Moder Jord. Runorna både kan och vill användas för att bringa harmoni och balans till människor, djur, växter och landskap. Under kursen kombinerar vi runorna med andra traditionella metoder som utesittning, landskapsgång, sejd och skakande badstugan för att undersöka och utveckla deras fulla potential. Vi går igenom runmagins beröringspunkter med kvantfysik, alkemi, djuppsykologi och Maya-kosmologins insikter om de nio skapelsevågorna. Avsikten är att deltagarna ska hitta sin egen väg till att använda runorna som hjälpmedel för att kunna tänka och handla i skönhet.  
Kursens bas är den ekologiska kursgården Hemma hos Martha& Anders i Perstorp, Tiveden, men vi kommer också att göra övningar och ceremonier i den omgivande skogen, vid sjön Unden och inne i Tivedens nationalpark. Kursen börjar kl 15 fredagen och slutar kl 16 söndagen. Pris: 2000 SEK. Mer info på norrshamans hemsida

lördag 4 november 2017

Allt är nytt – hela tiden nytt

Det gamla förbundet mellan människa och natur grundades på mytiska och religiösa föreställningar som smulades sönder av den västerländska vetenskapliga revolutionen. Nu har dock denna vetenskap i sig nått därhän att den själv har upptäckt den transcendenta verkligheten och därmed banat väg för ett nytt förbund mellan människa och natur.

Så skulle en kanske kunna sammanfatta huvudlinjen i Lothar Schäfers bok In Search of Divine Reality: Science as a Source of Inspiration (The University of Arkansas Press 1997). Schäfer som under lång tid varit professor i fysikalisk kemi vid universitetet i Arkansas gör en djupdykning i kvantfysikens omskakande genombrott, som enligt honom själv alltså bör leda fram till ett nytt transcendent tänkande med djupt andliga dimensioner. Boken är väldigt akademiskt skriven och hårdfjällad för oss icke-fysiker, men väldigt tankeväckande. Dock bör den ses som ett preludium till Schäfers senare och mer lättillgängliga bok Infinite Potential som kom 2013 och som jag tidigare recenserat här. Så, den som vill få grepp om Schäfers tänkande ska nog primärt läsa Infinite Potential.

Enligt Schäfer visar kvantfysikens genombrott att universum är icke-lokalt, dvs att händelser i en del av universum ögonblickligen och snabbare än ljuset kan påverka förhållanden även långt borta, att universum är gjort av något icke-materiellt (mind-stuff), att människors medvetande är direkt sammankopplat med ”universums medvetandelika bakgrund” (the mind-like background of the universe), alltså en sorts universellt medvetande, att grunden för den materiella världen är icke-materiell, men att även allts minsta beståndsdelar (vågor eller partiklar beroende på hur vi mäter och observerar dem) har ”medvetandeliknande egenskaper” (mind-like properties), alltså en sorts proto-medvetande, att mänsklig moral kommer ur universums medvetandeliknande bakgrund, att vi via vårt medvetandes antenner får vägledning från universums djup, att vi har andliga behov eftersom universums natur är andlig. 
”Upptäckten av kvantvärlden har varit en källa till djup insikt i verklighetens natur, och många forntida idéer har fått en ny mening och oväntad betydelse”, skriver Schäfer.
Han gör främst en genomgång av vetenskapsteoretiska och filosofiska idéer (inte mytiska och religiösa) och kommer fram till att de hade en sorts förkunskap om det som kvantfysiken långt senare skulle komma fram till. De är inte korrekta om vi tar dem bokstavligt eller ordagrant men innehåller ändå en sanning (not correct when its archaic form is taken verbatim, but containing a truth nevertheless). Det är ju vad jag själv kommit fram till när det gäller t ex våra egna förkristna myter; de innehåller fragment av och potential till mer fullkomlig kunskap men behöver självfallet vidareutvecklas, nytolkas och anpassas till den nivå som universum befinner sig på idag. 
Schäfers resonemang om skillnaderna mellan det gamla och det nya förbundet med naturen känns väldigt givande. Det gamla förbundet är obsolet och behöver ge plats åt det nya förbundet, baserat på kvantfysikens genombrott. Här ser jag klara paralleller med Carl Johan Callemans tolkning av Maya-kosmologins nio skapelsevågor (min recension av Callemans The Nine Waves of Creation finns här. Den nionde vågen, vars hologram innehåller det som Calleman kallar enhetstänkandet, aktiverades först 2011. Det är först i och med dess aktivering som fullständig kunskap är möjlig. Idag kan vi veta. Och som jag ser det är utharkens runsystem ett av de bästa dynamiska verktygen för att kunna läsa av den kosmiska klockans tickande. Som Schäfer skriver: ”Universum är ett nätverk, inte ett urverk” (The universe is network, not clockwork). 
Kvantfysikens insikt i att universum är icke-lokalt och att påverkan kan ske ögonblickligen över enorma avstånd banar väg för en vetenskaplig förståelse av vad verklig magi är och vilka dess möjliga effekter kan vara. Samtidigt är jag ense med Schäfer om att förbundet med naturen och med kosmos måste nyskapas utifrån nya insikter om alltings essens. Magi behöver finna nya former för att vara verksam. Eftersom fullkomlig kunskap numera är möjlig och vi därmed kan bli det som Castaneda kallade otadliga andliga krigare (impeccable warriors) behöver vi inse att även om det ryms viktig kunskap i gamla traditioner så behöver de överskridas och transformeras. Allt fast förflyktigas; allt blir ständigt nytt. Och som Schäfer betonar: att sträva efter att leva i enlighet med universums ordning leder till ett autentiskt liv som leder till ett förbund med universums medvetandeliknande grund och möjliggör ett liv i harmoni med naturen, något han kallar det goda livet. Visst är detta ett hoppfullt och kreativt perspektiv i dessa mörka tider!

söndag 8 oktober 2017

Runmagi och shamanism 4.0


Kunskapen om runornas essens har under de senaste åren tagit flera kvantsprång. Orsaken till detta är impulser från Drömtiden – den urgrund som också brukar kallas Unus Mundus, det kollektiva omedvetna, det kosmiska potentialitetsfältet eller den kosmiska holorörelsen. Jag har försökt fånga dessa nya impulser i den nya, uppdaterade och utvidgade upplagan av Runmagi och shamanism
Förändringarna jämfört med tidigare utgåvor är så stora att boken fått namnet Runmagi och shamanism 4.0 och nytt ISBN-nummer. Förutom nya insikter om vad verklig magi är och när den är möjlig innehåller 4.0 betydligt mer än tidigare utgåvor om utharkens komplexa talmagiska samband, dess beröringspunkter med alkemi och med djuppsykologins teorier om arketyper och synkroniciteter. Dessutom ett helt nyskrivet kapitel om sambanden mellan runornas kosmologi och Maya-kalenderns teorier om de nio kosmiska skapelsevågorna och om varför full förståelse av runornas väsen är möjlig först nu.
Allt är ett och hänger samman med allt annat – alltid och överallt. Allt fast förflyktigas och den kosmiska skapelseprocessen föder ständigt fram ny materia, nya relationer och ny kunskap. Det sker för närvarande i sådant tempo att det kan vara svårt att hänga med i svängarna. Ett ödmjukt samarbete med utharken är ett utmärkt sätt att försöka röra sig i balans med den stora kosmiska dansen – ett sant äventyr värdig en andlig krigare!
Runmagi och shamanism 4.0 är på 134 sidor med spiralbindning. ISBN 9789197883290. Den går att beställa direkt från norrshaman@gmail.com eller från internetbokhandlar som Adlibris och Bokus samt från Bokbörsen. Vid beställning från norrshaman är priset 200 kr + porto 42 kr = 242 kr.
Några av mina gamla böcker, som inte kommer att tryckas upp igen, håller på att ta slut! Det gäller Drömtiden knackar på som nu bara finns i några få ex hos Adlibris och Eddans dolda visdom som finns både hos mig och hos Adlibris. Den som vill ha någon av dessa bör skrida till handling omgående!

torsdag 27 juli 2017

Heimdall, Odin and the Nine Waves of Creation


Myths constantly need to be decoded and reinterpreted so that we shall be able to retrieve new knowledge from them – new knowledge which is continuously being created by the great cosmic dance and thrown into the molds of the old myths. Everything is in constant state of movement and change - and so is the essence of the myths. Rereading Carl Johan Calleman’s seminal book The Nine Waves of Creation led me into the following contemplation: Do these insights exist in a fragmentary form in the pre-Christian myths, insights created from an alchemical coalescence of the cosmologies of the Mayan calendar and quantum physics? It does! – and this leads into an expanded interpretation of some truly archaic themes that concern Urvölvan, Heimdall and Odin. 
In his book, which I have previously reviewed in Swedish on this blog Calleman points out that the very number nine recurs in many original myths from across the world. There seems to have existed a rudimentary, or maybe better said intuitive, understanding that the world has been formed by nine different impulses, which qualitatively speaking are very different. In the Nordic tradition we have the myth of the world tree Yggdrasil and the nine worlds that are connected to, or maybe rather interwoven with the world tree. In the first song of the poetic Edda Urvölvan (the original female seer) has the following to say: 
I, born of giants, remember very early
those who nurtured me then;
I remember nine worlds, I remember nine giant women,
the mighty Measuring Tree down below the earth.
Calleman sees what he calls the Tree of Life – somewhere close to the center of the universe – as the sphere that all the creative impulses, both on a macro and a micro level, have emanated from. The Tree of Life is thus a sort of a cosmic matrix for everything that ever was and is: as above, so below; as inside, so outside. The question is now if the nine worlds in the Nordic tradition correspond to the nine creation waves that has brought the world forth. There does not seem to be a total conformity between the two, but common elements do exist and in this case there also exists a chronological order of the Nordic “worlds”, even if it is not a question of a hierarchical order. 
Eight of the worlds, which I would rather call spheres, can be combined into pairs and thus exist in a complementary and at the same time contradictory relationship to each other. They are polarities that mutually condition each other. The two oldest spheres are the cold and the heat, which from the Emptiness (Ginnungagap) bring forth the very first being, the androgynous giant Ymer (= the roaring, the rambunctious). The Cold = Nifelhem, the Heat= Muspellhem. The third sphere, which then takes the shape of Ymer is Jotunhem, which is balanced by Vanahem, the domain of fertility. The next pair in this chronological tale about cosmic creation is Helhem, the sphere of death, and Asgård, the dimension of the heavenly gods. Then follows Svartalvhem and Ljusalvhem, the life-generating forces of the earth and the air, and finally we have Mannhem, the sphere of the humans. What we are looking at here is a cosmic as well as a planetary and inner process of evolution. 
If we analyze the correspondence of the nine Nordic worlds with the nine waves of creation described by Calleman by means of the runic system of the uthark and in particular consider the numerological magic we arrive at the following highly interesting result: Nifelhem = Iss, which is rune no 10, Muspellhem = Ken with the numerical value 5, Jotunhem = Thurs (2), Vanahem = Lagu (20), Helhem = Eh (18), Asgård = Ass (3), Svartalvhem = Bjarka (17), Ljusalvhem = Sol (15) and Mannhem = Madr (19). The sum of these becomes 109. If we reduce this to a single digit number we get 1+0+9= 10, which in turn becomes 1+0=1. Rune no 1 is Ur, which represents the origin, the beginning and the creative, constructive primordial power. This seems to indicate that the myth about Yggdrasil and the nine worlds implies a creation story, which is consistent with the nine waves of creation of Calleman.
A character, which is strongly connected with this creative cosmic process, is Heimdall – the divine being which drank from the well of wisdom in exchange for one of his ears and thus had been endowed with a supernatural hearing and as a result had taken the place of guardian at the gate of the Dreamtime. Heimdall has been interpreted as a personification of the World Tree or the World Pillar and has a counterpart in Sapmi cosmology in the character called Veralden olmai, the man of the world or the worlds. That Heimdall indeed is the man of the worlds becomes clear from the Edda song about Hyndla. 
One was born in bygone days,
with enormous power of the sons of men;
then nine women gave birth to him, to the
spear-magnificent man,
daughters of giants, at the edge of the world.
Gialp bore him, Greip bore him,
Eistla bore him, and Eyrgiafa,
Ulfrun and Angeyia,
Imd and Atla, and Iarnsaxa.
One was born greater than all,
he was empowered with the strength of earth;
he is said to be the wealthiest of princes,
closely related to all the families. 
In the Edda of Snorres it is said about Heimdall: ”He is called the white god. He is big and holy. Nine virgins, all of them sisters, gave birth to him as a son.” A fragment from Heimdallsgaldern is also given there: 
I am the child of nine mothers,
I am the son of nine sisters. 
This song also exists in a more complete version: 
You are Heimdall, white among Asar,
high and holy and great.
Amazingly born in earliest days.
Man with mothers nine,
son of sisters nine. 
The mothers of Heimdall may simply be the nine waves of creation. That they are described as sisters is in order to point to the organic connections between the waves of creation. They have a common origin and are intimately connected, even if they carry different qualities, or better said potentialities. The nine waves bring forth Heimdall as a representative of the world in its totality. In this myth there is also an evolutionary chronology inscribed. 
Acording to Calleman the three last waves of creation were activated in the years 1755, 1999 and 2011. How did people more than a thousand years ago know that there were actually nine waves when only six had been activated? This is undoubtedly a question which complicates the analysis, but maybe people leaning towards esoterics felt a kind of pre-waves (as Calleman talks about) or they simply had a prophetic intuition about the cosmic dynamics – maybe attained by using runes as a means of divination. In contrast, it seems fully clear that it is only after 2011 that we are able to gain a more complete understanding of the nine waves of creation as well as the nature of the world and thus also possible ways towards bringing peace, harmony and balance. For this, there was an intuitive understanding already when the old myths were told, which emerges for instance from the initiatory rite of Odin at the World Tree. 
In Odins own words in Havamal: 
I know that I hung on a windy tree,
nine long nights,
wounded with a spear, dedicated to Oden,
myself to myself,
on that tree of which no man knows
from where its roots run.
No bread did they give me nor a drink from a horn,
downwards I peered,
I took up the runes, screaming I took them,
then I fell back from there. 
Then I began to quicken and be wise,
and to grow and to prosper;
one word found another word for me,
one deed found another deed for me.
Consequently it is only after the ninth night (read the ninth wave), that complete knowledge is possible. This is potentially present in all of creation for whoever makes oneself receptive. It did not exist in a complete form when these myths were narrated or written down and it only existed as a premonition or pre-wave when CG Jung developed his thoughts about the collective unconscious and synchronicities, or when Carlos Castaneda and Michael Harner wrote their texts about the path of the shaman in the 70-ties and 80-ties. This may explain why these groundbreaking authors chose individualist positions. Their stances are today completely insufficient, but they should be recognized that they have opened doors for us to acquire new knowledge. They were however not themselves capable of entering these doors, but yet made it possible for us to do so at this later point and then transcend their limitations. Today all necessary knowledge exists for us to be able to create peace and harmony and as a result it falls upon ourselves and those living today to do so. And this can only be the result of shared views and not in the form of spiritual ego trips. Carl Johan Calleman has realized this and through this he has made a very significant contribution to the world. As he himself writes as the final words of The Nine Waves of Creation: ”Everything is now available for us to go in this direction toward Oneness with the Divine and unity among ourselves”. 
(Translation from Swedish by Carl Johan Calleman. The quotes from The Poetic Edda are from the translation by Carolyne Larrington (2014).)

tisdag 4 juli 2017

Heimdall, Oden och de nio skapelsevågorna

Heimdall och hans nio mödrar
Myter behöver ständigt avkodas och nytolkas för att vi ska kunna utvinna ny kunskap ur dem – ny kunskap som den stora kosmiska dansen kontinuerligt skapar och häller i de gamla myternas gjutformar. Allt är i rörelse och förändring – så även myternas essens. En omläsning av Carl Johan Callemans nyskapande bok The Nine Waves of Creation ledde fram till följande kontemplation: Finns det i de förkristna myterna några fragment av dessa nya insikter, som är gjorda utifrån en alkemisk sammansmältning av Mayakalenderns och kvantfysikens kosmologier? Det gör det – och det leder fram till en utvidgad tolkning av några riktigt uråldriga teman som berör Urvölvan, Heimdall och Oden. Häng med!

Calleman påpekar i sin bok, som jag tidigare recenserat här, att just nio-talet går igen i många ursprungliga myter världen över. Det verkar ha funnits en rudimentär eller ska vi säga intuitiv förståelse av att världen har formats av nio olika impulser, som kvalitativt sett är väldigt olika. I den nordiska traditionen har vi myten om världsträdet Yggdrasil och de nio världarna som är knutna till eller snarare kanske sammanvävda med världsträdet. I den första sången i Den poetiska Eddan berättar Urvölvan följande:

Urtidens mäktiga
jättar minns jag,
dem som i forntiden
fostrade mig;
nio världar minns jag,
nio jättekvinnor,
innan världsträdet
började växa.
Calleman ser det han kallar Livets träd – någonstans i universums mitt – som den sfär som alla skapande impulser på såväl makro- som mikronivå har utgått från. Livets träd är alltså en sorts kosmisk matris för hur allting har blivit och är: as above, so below; as inside, so outside. Frågan är nu om de nio världarna i nordisk tradition motsvarar de nio skapelsevågor som har frambringat världen som vi känner dem. Det rör sig inte om någon fullständig överensstämmelse men beröringspunkter finns och i så fall finns det också en kronologisk ordning på de nordiska världarna, även om det inte handlar om någon hierarkisk ordning.
Åtta av världarna, som jag hellre kallar sfärer, kan föras samman parvis och står alltså i ett komplementärt motsatsförhållande till varandra. De är polariteter som ömsesidigt betingar varandra. De två äldsta sfärerna är kölden och hettan som ur Tomheten (Ginnungagap) frambringar den allra första varelsen, den tvåkönade jätten Ymer (=den dånande, den larmande). Kölden = Nifelhem, hettan = Muspellhem. Den tredje sfären som alltså tar kropp i Ymer är Jättehem som balanseras av Vanahem, fruktbarhetens domän. Nästa par i denna kronologiska berättelse om den kosmiska skapelsen är Helhem, dödens sfär, och Asgård, himmelsgudarnas dimension. Därefter kommer Svartalvhem och Ljusalvhem, jordens och luftens alstrande krafter, och till sist Mannhem, människornas sfär. Vi har här att göra med såväl en kosmisk som en planetarisk som en inre utvecklingsprocess.
Om vi analyserar detta jämställande av de nordiska nio världarna med Callemans nio skapelsevågor med hjälp av utharkens runsystem och särskilt beaktar de talmagiska sammanhangen får vi följande högintressanta resultat: Nifelhem = Iss som är runa nr 10, Muspellhem = Ken med talvärde 5, Jättehem = Thurs (2), Vanahem = Lagu (20), Helhem = Eh (18), Asgård = Ass (3), Svartalvhem = Bjarka (17), Ljusalvhem = Sol (15) och Mannhem = Madr (19). Summan blir 109. Om vi reducerar detta till ett naturligt ental får vi 1+0+9= 10 som i sin tur blir 1+0=1. Runa nr 1 är Ur som står för ursprunget, början och den skapande, uppbyggande urkraften. Detta talar för att myten om Yggdrasil och de nio världarna rymmer en skapelseberättelse som väl låter förena sig med Callemans nio skapelsevågor.
En gestalt som är starkt förknippad med denna kreativa kosmiska process är Heimdall – den gudomliga varelse som hade fått en klunk ur visdomens källa i utbyte mot sitt ena öra och då hade begåvats med en översinnlig hörförmåga och sedan tagit plats som vaktman vid porten till Drömtiden.  Heimdall har tolkats som en personifikation av Världsträdet eller Världspelaren och har en motsvarighet i samisk kosmologi i den gestalt som kallas Veralden olmai, alltså världens eller världarnas man. Och att Heimdall är världarnas man framgår av Eddasången om Hyndla:
Arla i forntid
föddes en mäktig
och urstark man
av asarnas ätt,
en man med spjut,
född av nio mödrar,
nio jättekvinnor
vid jordens ände.
Han föddes av Gjalp,
han föddes av Greip,
han föddes av Eistla
och av Eyrgjafa,
han föddes av Ulfrun
och av Angeyja,
Imd och Atla
och Järnsaxa även.
En vart född
mäktigare än andra,
han som blev given
jordens krafter
och sades vara
av alla den störste,
släkt med varje
varelse på jorden.
I Snorres Edda sägs om Heimdall: ”Han kallas den vite asen. Han är stor och helig. Nio mör, alla systrar födde honom som sin son.” Där återges också ett fragment ur Heimdallsgaldern:
Nio mödrars barn är jag,
nio systrars son är jag.
Denna galder finns också i en mer fullständig version:
Heimdall är du, hudvit bland asar
hög och helig och stor.
Underbart född i urtidsdagar.
Man med mödrar nio,
son av systrar nio.
Heimdalls mödrar kan helt enkelt vara de nio skapelsevågorna. Att de beskrivs som systrar är för att visa på det organiska sambandet mellan skapelsevågorna. De har ett gemensamt ursprung och hänger intimt samman, även om de innehåller olika kvaliteter, eller ska vi säga potentialiteter. De nio vågorna frambringar Heimdall som representerar världen i sin totalitet. I denna myt finns också en evolutionär kronologi inskriven.
Enligt Calleman har de tre sista skapelsevågorna aktiverats år 1755, 1999 och 2011. Hur kunde människor för över 1 000 år sedan veta att det rörde sig om nio vågor när det bara var sex av dem som då var aktiverade? Det är onekligen en fråga som komplicerar analysen, men kanske var det så att esoteriskt bevandrade människor kände av en sorts ”förvågor” (Calleman talar om pre-waves) eller helt enkelt hade en profetisk intuition om den kosmiska dynamiken – kanske uppnådd genom att använda runor som divinationsmetod. Däremot är det helt klart att det är först efter 2011 som vi kan nå en mer fullständig förståelse av de nio skapelsevågorna och världens karaktär och därmed också möjliga vägar för att bringa fred, harmoni och balans. För detta fanns en intuitiv förståelse redan när de gamla myterna berättades, vilket framgår t ex av Odens initiationsrit på Världsträdet. Här med Odens egna ord i Havamal:
Jag vet att jag hängde
i vindpinat träd
nio hela nätter,
stungen med spjut
och offrad till Oden,
själv given till mig själv
på det mäktiga träd
som ingen mänska vet
av vad rot det är vuxet.
Jag fick ingen mat,
ej heller mjöd,
rätt ner såg jag,
runor tog jag upp,
tog dem skrikande
och föll från trädet.
Då började jag frodas,
fatta och förstå,
växa och trivas väl.
Alltså: det är först efter den nionde natten, läs den nionde vågen, som full kunskap är möjlig. Den finns närvarande som en potential i hela skapelsen för den som gör sig mottaglig. Den fanns inte i fullständig form när dessa myter berättades eller skrevs ner och den fanns inte annat än som en föraning eller för-våg när C G Jung utvecklade sina tankar om det kollektiva omedvetna och synkroniciteter, eller när Carlos Castaneda och Michael Harner skrev sina texter om shamanens väg på 1970- och 1980-talen. Det kan förklara varför dessa banbrytande författare valde individuella förhållningssätt. Deras hållning är idag helt otillräcklig men de ska naturligtvis ha kredd för att ha öppnat dörrar till ny kunskap. De förmådde dock inte själva att träda in genom dessa dörrar, men gjorde det ändå möjligt för oss att senare göra detta och därmed överskrida deras begränsningar. Nu finns all nödvändig kunskap för att skapa fred och harmoni och därmed faller också ett ansvar på oss idag att också göra detta. Och det kan bara ske gemensamt, inte i form av andliga egotrippar. Det har Carl Johan Calleman insett och därmed har han gjort en mycket viktig insats för världen. Som han själv skriver i avslutningen av The Nine Waves of Creation: ”Everything is now available for us to go in this direction toward Oneness with the Divine and unity among ourselves”. Allt finns alltså tillgängligt för oss för att kunna uppnå enhet med det heliga och enhet bland oss själva.
(Citaten ur Den poetiska Eddan är från Lars Lönnroths utgåva från 2016. Citaten ur Snorres Edda från Karl G Johanssons och Mats Malms utgåva från 2015).

tisdag 13 juni 2017

Den tredje uppmärksamheten

En rundivination som jag gjorde efter en ceremoni ledde till att jag började läsa om Carlos Castanedas Örnens gåva. Många år sedan sist. Anledningen var primärt att jag ville fördjupa mig i frågeställningen om medvetandets möjlighet att överleva den fysiska döden. Den här gången upplevde jag boken som tämligen trist med mycket svammel och dödkött men den rymmer, liksom Castanedas övriga böcker, även en del glimrande avsnitt.

För att sätta in läsaren i Castanedas resonemang ska jag kort rekapitulera vad Örnen är för något. Den beskrivs som ”den makt som styr alla levande varelser … inte för att den är en örn eller har något med en örn att göra, utan därför att den för den seende framträder såsom en omätlig kolsvart örn. Vilande i upprätt ställning, så som örnar brukar sitta, når den upp i oändligheten.”

Alltså: någonstans mitt i kosmos finns en kraft som allt utgår ifrån och även återvänder till. Om vi ska ge detta en uppdaterad analys kan vi se paralleller med begrepp som det mytiska Ginnungagap, Carl Johan Callemans kosmiska livsträd, David Bohms Cosmic Holomovement, Rupert Sheldrakes morfiska fält, C G Jungs kollektiva omedvetna och alkemisternas Unus Mundus.
Enligt Castaneda förtär Örnen allt medvetande hos de varelser som ögonblicket innan levde på jorden men nu är döda och har svävat upp till Örnens näbb ”för att möta sin härskare, skälet till att de ägt liv”. Medvetande är Örnens föda.
Örnen låter sig inte bevekas av någon levande varelses böner men alla dessa har ändå fått en gåva av honom, nämligen möjligheten att ”hålla medvetandets låga vid liv och därmed makten att inte åtlyda budet att dö och förtäras.” Det finns alltså en möjlighet att i dödsögonblicket smita förbi Örnen och behålla sitt medvetande. Detta kallar Castaneda en övergång in i ”den tredje uppmärksamheten” – ett tillstånd av totalt medvetande och frihet. ”Att dö och bli slukad av Örnen är ingen utmaning. Att däremot smita förbi Örnen och bli fri är största djärvhet.”
Även om Castaneda ingår i en tradition där kunskapen sedan flera hundra år överförts direkt från mentor till elev ser jag detta försök att bevara medvetandet intakt efter döden som ett sätt att göra kunskapen tillgänglig för alla i eftervärlden. Det är ett sätt att lämna tydliga spår i Drömtiden, att aktivt nyskapa eller förstärka morfiska fält. Därför kan dessa resonemang vara av största intresse även för oss idag som försöker hitta fram till långsiktigt hållbara vägar att leva i balans och harmoni med Moder Jord. Sedan Castaneda skrev Örnens gåva i början av 1980-talet har de kosmiska processerna dock trätt in i så nya faser att vi kan tala om medvetandemässiga kvantsprång som gör hans författarskap mer eller mindre obsolet.
Kanske var det inte möjligt för Castaneda att komma längre än han gjorde medvetandemässigt. Om vi betraktar hans böcker och Michael Harners samtida popularisering av core shamanism utifrån Carl Johan Callemans teorier om maya-kalendern så kan vi konstatera att de skrev sina huvudverk när vare sig den åttonde eller nionde skapelsevågen hade aktiverats. (Mer om Callemans teorier i min recension av hans The Nine Waves of Creation) Det kan (i alla fall delvis) förklara den nästan extrema individualism som präglar såväl Castanedas som Harners versioner av shamanism. De befann sig i resonans med den sjunde dualistiska skapelsevågen och var så att säga det andliga uttrycket för den kosmiska impuls som på ekonomins och politikens område tog form av nyliberalism, reaganism och thatcherism. Samtidigt försökte de spränga och överskrida dualismen och förebådade på så vis även den åttonde och nionde vågen, som enligt Calleman aktiverades 1999 resp 2011). Det gjorde även C G Jung, märkligt nog flera decennier tidigare, vilket gör Jung till en än mer beundransvärd visionär.
Idag när den åttonde och framför allt den nionde skapelsevågen är aktiverade finns en helt annan och ny potential för att överskrida dualismen och uppleva och manifestera enhetstänkandet. Vi kan alltså idag träda in i Castanedas tredje uppmärksamhet inte bara när vi dör och sugs in av "Örnen" – utan här, i världen, nu och i vardagslivet. Castanedas och Harners shamanism var individuellt fokuserade – om shamanismen vill bidra kreativt till världen idag måste den vara kollektivt fokuserad; för det gemensamma bästa, för Moder Jords bästa, för kosmos bästa. Såväl Castaneda som Harner måste överskridas.
Det är där jag ser ett begrepp som ceremoniellt motstånd komma in. Vi kan idag gå in i "den tredje uppmärksamheten" genom vårt varande i världen. Detta kommer då också att växelverka med och återverka på det jag kallar Drömtiden, Unus Mundus, The Cosmic Holomovement. Vi kan med rätt handlingar vid rätt tidpunkt även återverka på och förändra Örnen, alltings upphov. Kanske kommer saker att verkligen kunna vända omkring år 2031 när den sjunde vågen, enligt Calleman, går in i en ny dagfas och då för första gången kan resonera med den åttonde och nionde vågen. Då kan det finnas oanade möjligheter att åstadkomma avgörande kreativa förändringar i världen. Men det vi gör även dessförinnan är viktigt. Vi kan redan nu bidra till att nyskapa och förstärka de morfiska fält som gynnar kreativa handlingar och därmed vandring i skönhet. Om det dessutom, som Castaneda förutskickar, kan leda till att vi som individer får möjlighet att smita förbi Örnen när vi dör är det väl bara att tacka och ta emot?

söndag 28 maj 2017

Renässans för förkristna tempel

Det finns flera sätt att förstärka kraften på heliga platser, t ex genom att uppföra olika jord- eller stenkonstruktioner eller byggnader av trä, så kallade kulthus. Den nyaste arkeologin visar att kulthus har varit relativt vanliga i Skandinavien och uppförts under en väldigt lång tidsrymd – ända från yngre stenålder (ca 4000-1700 f.Kr) fram till yngre järnålder (ca 375-1050 e.Kr). Byggnaderna har ingått som viktiga delar av större rituella komplex i en tradition som säkerligen har förändrats en hel del under årens gång men inte desto mindre visat sig vara väldigt seglivad. Det är dock först under de senaste decennierna som företeelsen uppmärksammats av arkeologer – de viktigaste fynden har gjorts i samband med stora så kallade uppdragsgrävningar som genomförts inför stora byggen av vägar, bostäder och kommersiella anläggningar. När de här nya fynden sätts in i större teoretiska sammanhang bl a via jämförande analyser med andra traditioner runt om i världen så leder det också till omprövningar av etablerade arkeologiska ”sanningar” och en uppvärdering av äldre skriftliga källor, t ex Adams av Bremen berättelse om hednatemplet i Gamla Uppsala.

Detta – och mycket annat spännande – kan man läsa om i den färska boken Tempel och kulthus i det forna Skandinavien: Myter och arkeologiska fakta (Carlssons 2017). Författare är Anders Kaliff, professor i arkeologi vid Uppsala universitet, och Julia Mattes, doktor i arkeologi vid Ruhr-Universität Bochum i Tyskland. Denna bok är en pärla för den som är intresserad inte bara av heliga platser utan även den modernaste arkeologins nya upptäckter och omtolkningar av gamla etablerade men ensidiga teorier.
De byggnader som går under beteckningen kulthus har i allmänhet varit ganska små – typ 3x5 meter. Det viktiga är inte storleken utan placeringen och innehållet och därmed också funktionen. De har i allmänhet, men inte alltid, legat i anslutning till gravfält, storhögar och andra monumentala konstruktioner och därför utgår arkeologerna från att de ofta har använts i samband med begravningar, men antagligen också i anslutning till andra viktiga händelser i livet och i årsvarvet. De har tjänstgjort som plats för ceremoniella måltider och som kontaktyta gentemot den osynliga världen av gudomligheter och andeväsen. Det framgår också av de fynd som har gjorts i lämningarna efter husen: spår av eld, matlagningsgropar, lerkärl med livsmedel, offereldar, offergåvor som metaller, stenyxor och glaspärlor samt djur- och människoben. Det tycks också som om det har varit viktigt för husens dåtida användare att förr eller senare rituellt försegla platsen och låta den återgå till jorden, t ex genom att bränna byggnaden och täcka den med sten och jord.
Författarna ger ett flertal exempel på kulthus som påträffats i Syd- och Mellansverige och i Danmark. Det hade varit bra om de också hade prickat in platserna på kartor men den intresserade läsaren kan säkert leta sig fram själv i landskapet genom att gå in i de arkeologiska rapporter från de aktuella utgrävningarna som finns i bokens litteraturlista. Riksantikvarieämbetets webbtjänst Fornsök kan säkert också vara till hjälp. Men eftersom flera av de uppräknade platserna upptäckts vid uppdragsgrävningar så är risken att de nu ligger under en relativt nybyggd motorväg eller en rondell. De som finns kvar kan dock vara viktigt att besöka och ceremoniera på som ett sätt att knyta an till och nyskapa platsernas drömspår.
Ett par av bokens intressantaste kapitel handlar om två platser i Uppsala som redan är väl kända men som i skenet av de nya fynden visar sig vara ännu märkvärdigare än många tänkt sig. Den ena är Håga-högen som också går under namnet kung Björns hög. Den är konstruerad redan på bronsåldern, alltså kanske 1 500 år innan storhögarna i Gamla Uppsala uppfördes, och är ”bara” en del av ett betydligt större monument. Det rör sig dels om en anläggning strax söder om storhögen som kallas Björns kyrka och som uppenbarligen är en storskalig, ceremoniell stenkonstruktion, dels om ett kulthus med tillhörande klangsten i en ekdunge ca 200 meter väster om storhögen. Det är intressant att läsa om hur arkeologerna har knackat på stenen för att lyssna på dess sång – just så som platsens nutida ceremoniella utövare också gör.
Den andra platsen i Uppsala är, förstås, fornområdet i Gamla Uppsala med de tre storhögarna. De senaste årens utgrävningar av storhallarna norr om kyrkan och de sensationella fynden av den kilometerlånga ceremonivägen som blottlades inför omdragningen av järnvägsspåret genom Gamla Uppsala. Det visar, enligt författarna, att allt talar för att Gamla Uppsala har varit en mycket viktig förkristen helgedom. Berättelsen om hednatemplet som skrevs ner av Adam av Bremen och som länge varit utdömd som värdelös källa får i och med de nya arkeologiska fynden en förnyad och ny aktualitet. Fortfarande är det dock oklart var denna byggnad, som Kaliff och Mattes gärna kallar tempel verkligen låg. Den väntar fortfarande på sin upptäckt ”någonstans i kyrkans nära omgivningar”. Och, som de skriver på ett annat ställe: ”De flesta lämningar från forntiden som döljs i landskapet återstår fortfarande att upptäcka…”
Kanske läge för intuitiv arkeologi i Drömtidens spår? Då kan Tempel och kulthus i det forna Skandinavien fungera som god inspiration.
(Vår bok Heligt landskap innehåller också en tämligen utförlig text om Uppsala-klustret: Håga, Gamla Uppsala och Valsgärde.)

måndag 22 maj 2017

Heligt landskap: Platser för kraft och kunskap

Efterfrågan överskred tillgången och nu har vi låtit trycka upp en ny upplaga av Heligt landskap: Platser för kraft och kunskap. Boken analyserar grundligt vad en helig plats är, hur vi kan hitta heliga platser och hur vi kan hjälpa till att heliggöra, bevara och skydda viktiga platser. Ett kapitel ägnas åt heliga platser i samisk tradition och så innehåller boken beskrivningar av över 100 heliga platser i Sverige med noggranna vägbeskrivningar. Den är på 260 sidor och har 80 högkvalitativa färgfoton.
Här är omdömen från några av bokens läsare:
En fantastisk bok på flera vis. Lovsången till marken, platserna, ceremonierna. Men även bokens språk - orden, tilltalet... intentionen. Tack.
Jörgen I Eriksson och Jonas Unger guidar oss, med hjälp av enkla och precisa ord, samt av fina bilder i färg, genom skogar och berg, runstenar och björnspår, klinter och lundar i vårt Moderland Sverige. Deras arbete liknar en befruktning....
Något som förvånade mig var att jag fick tårar i ögonen vid vissa passager när jag läste. Men det var inte för att det var rörande på ett sentimentalt sätt, utan jag tror att det var för att jag fick en stark känsla av vördnaden och kärleken till Moder Jord och Naturen, som vi säkert har gemensam.
Texten är skön och vilsam att läsa, och samtidigt stringent. Innehållet tillåts lysa i sina egna, inneboende färger.
En perfekt resehandbok för en själsligt bejakande resenär.
Unik och synnerligen välskriven, flow!
Och till sist som ett crescendo – Jonathan Horwitz vackra kortrecension:
To all my Swedish and Swedish-reading friends! I just got my copy of "Heligt Landskap" by Jörgen I. Eriksson with beautiful color photos by Jonas Unger. This book is a "must" for anyone interested in exploring the powerful prehistoric landscape of Sweden. Jörgen is one of the founding grandfathers of the shamanic revival in Sweden and he has been intimately researching his homeland in many ways for years. This book is a great gift to all who feel a deep relationship to the Earth.
Heligt landskap kan beställas direkt från norrshaman@gmail.com eller från Adlibris, Bokus eller andra nätbokhandlar. ISBN 978-91-978832-4-5.