Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Denna blogg söker realisera den gamla nordiska definitionen av begreppet visdom som insikt i världen och i det fördolda.

torsdag 28 maj 2020

Är Corona den tredje stora skakningen?


Coronaviruset drabbar också världens urfolk och rapporter från Navajo Nation i sydvästra USA visar att deras siffror över smittade och döda per capita är jämförbara med storstäder som New York. Navajo Nation är glesbefolkad, här bor bara omkring 200 000 människor, men där de bor så bor de tätt – ofta flera generationer tillsammans. Omsorgen om de äldre är stor vilket medför täta sociala kontakter och därmed också smittorisk. Att det var en besökare från storstaden Tucson som förde in coronaviruset på reservatet spelar kanske mindre roll – i längden hade det varit omöjligt att hålla det ute. Även i hopi-reservatet, som ligger mitt inne i Navajo Nation, har smittan dykt upp, dock i mycket mindre omfattning än bland navajoerna. Det har säkert att göra med att de 12 hopibyarna redan i vardagslag håller sig rätt så isolerade från omvärlden.

Vilka traditionella ceremonier som nu utförs bland hopi och navajo har jag ingen aning om, men för min del har händelserna lett till en omläsning om hopis traditionella profetior som förutser tre väldiga skakningar som tecken på att vår värld – den fjärde världen – står inför sitt slut och att en femte värld väntar på att födas. De två första skakningarna har tolkats som första och andra världskriget och många traditionella hopier har trott att den tredje skakningen är ett kommande tredje världskrig. Nu funderar jag på om det kanske är coronapandemin som är den tredje skakningen.

Först dock några ord om vad hopiprofetiorna egentligen är. De ingår som delar av hopis berättelse om världens ursprung, födelse, utveckling, undergång och pånyttfödelse. Profetiorna är en del av den ursprungliga kunskapen (the original teachings) och uttrycker hopis hågkomster (remembrance) om sin egen historia och deras ömsesidiga samspel med allt annat i Det stora kretsloppet. I sådana profetior finns inga exakta förutsägelser utan mer allmän visdom om livets bittra realiteter och maningar till beredskap inför stora och oväntade förändringar. Livet är ingen trygg seglats i lugnt vatten.

Profetiorna rymmer också etiska och moraliska regler för rätt sätt att leva och varningar för vad som kan hända om man beter sig annorledes. De är platsbaserade, dvs de har sitt ursprung och sin innebörd i landskapet och förespråkar ett enkelt leverne med odling av majs och bönor som viktigaste inslag tillsammans med ceremoniella danser och det hemliga andliga arbetet i de underjordiska ceremonirummen, kivorna. Det som är speciellt med just hopis profetior är att de har tillmätts mycket stor betydelse inte bara av hopi själva utan även av andra urfolk. Hopis ceremoniella livssätt ses som en garant för att upprätthålla balans, inte bara i deras eget område i Arizona utan i världen som helhet.

Begreppet hopi är väldigt komplext och omfattar egentligen bara de gemensamma kulturella och andliga ramarna för tolv byar i nuvarande Arizona med sinsemellan stora skillnader. De flesta hopibyarna ligger på tre utskjutande bergsplatåer från det stora massivet Black MesaFirst Mesa, Second Mesa och Third Mesa. Mångfald är det naturliga tillståndet för allt liv och det gäller även för hopis andlighet och politik som kännetecknas av mångfald och splittring. Det sociala och religiösa livet präglas av indelningen i klaner, där olika klaner har olika historier och olika historiskt bestämda uppgifter. Utöver klanerna finns dessutom de hemlighetsfulla andliga sällskapen som har sina specifika uppgifter bl a i samband med årscykelns olika ceremonier. Det innebär att det inte finns någon enhetlig och en gång för alla fastställd framställning eller tolkning av hopiprofetiorna. Sedan 1970-talet har traditionella hopiledare utifrån sina tolkningar av profetiornas varningar gjort åtskilliga försök att få världen att ändra riktning – bort från industricivilisationens hotande kaos och kollaps. Det har skett vid möten i olika FN-organ och jag var själv med vid den fjärde Russeltribunalen i Rotterdam 1980 där traditionella hopiledare deltog med en sällsamt kraftfull ceremoni och vittnesmål om kolonialismens förödelse på de amerikanska kontinenterna. 


En av de hopiledare som under de senaste decennierna har framträtt offentligt (och det gör traditionella hopiledare helst inte) är Grandfather Martin Gashweseoma som tillhör eldklanen och där har rollen som väktare av de heliga stentavlorna, som enligt hopi själva stammar från Drömtiden. Jag återkommer till dessa stentavlor men ska först återge något av vad Gashweseoma sa på The Star Knowledge Conference i Sedona 1998 ”eftersom det nu är dags för den här informationen att komma ut”:

- Vi är på väg in i en framtid med mer intensiv förstörelse än den vi ser idag. Det som kommer är större än ni tror. Ni behöver förbereda er för det som kommer.

- För att förbereda er för de förändringar som kommer så måste ni ha tro och leva på det heliga sättet. Det är inte många, inte ens bland indianer, som håller fast vid den traditionella tron. Det har sagts att när förändringarna börjar så kommer människor tillbaka till de gamla sätten. De som inte följer de gamla sätten kommer att ställas inför svåra frågor. Det kommer att bli starkare vindar, bränder, jordbävningar, väderförändringar, naturkatastrofer och annat som ni inte kan se nu… Pengar kommer att bli värdelösa, människor måste kunna leva av landet och skaffa sin mat på det sättet. Vi kommer att gå igenom en depression där det kommer att bli ont om mat… Det kommer att bli svält. Det kommer att bli en stor förintelse, en massa liv kommer att förloras… De onda människorna kommer att elimineras. Bara de godhjärtade människorna kommer att klara det.

Martin Gashweseoma sa också att han trodde att det tredje världskriget skulle bryta ut omkring år 2000 (!) men att det inte finns något bestämt datum för när den stora Reningen kommer att inträffa. Det gäller att iaktta tecknen och förbereda oss själva. Efter Reningen kommer mänskligheten att bli enad igen med ett språk och en lag.

Förutsägelsen om det tredje världskriget föll ju lyckligtvis inte in – i alla fall inte år 2000, men jag vill påminna läsarna om att kärnvapenkapprustningen under de senaste åren har kommit in i en ny och farlig fas, där olika begränsningsavtal sägs upp till höger och vänster samtidigt som nya kärnvapenmakter kommer till. Hopiprofetiorna innehåller varningar och därmed också handlingsmöjligheter för att vi ska kunna undvika, eller i alla fall mildra, katastrofala händelser. För att förstå essensen av den andliga visdomen och kraften i profetiorna måste vi ha en viss kunskap om hopis historia och tankar. Primärt är då att hopi ser historien som cyklisk. Allt som hänt har hänt för att det har haft en mening och allt som händer har en mening i ett större kosmiskt perspektiv. Civilisationer, epoker och hela världar föds, utvecklas och dör för att ersättas av något nytt.

Alla cirka 30 hopiklanerna har olika berättelser om de vandringar som förde dem till deras nuvarande mesor. Men klanerna har inte bara olika historier, de har också olika uppgifter och funktioner. Att veta vilken klan man tillhör är att veta något om ens plats i världen, om varifrån man kommer och vilken roll man har i världen. All denna kunskap är muntlig och överförs mellan generationerna genom berättande, framför allt i kivorna och genom de årstidsbaserade ceremonierna. Det innebär att berättelsen förändras över tid och om delar av den faller i glömska eller om ceremonier slutar att utföras så är kunskapen borta.

I begynnelsen fanns bara tom, oändlig rymd. Ur den skapade Tawa den första världen som hyste insektsliknande varelser. Under ledning av Mormor Spindel begav sig varelserna ut på en lång vandring som småningom förde dem in i nya världar. Gradvis ändrade de form, fick päls och svansar och blev vargar och björnar och andra djur och så småningom utvecklades vissa till människor som odlade majs, vävde tyger, tillverkade lerkrukor, byggde byar och lärde sig göra eld. Nu befann de sig i den tredje världen. Svart magi, spel och dobbel fick människorna att missköta sina åkrar, regnen uteblev och stor nöd bröt ut. Efter många strapatser lyckades de människor som hade goda hjärtan att ta sig in i den fjärde världen via ett bambuträd. De andra gick under. Den nya världen formades av Mormor Spindel och den fick sol och måne, berg och floder, träd och gräs.

Människorna blev uppdelade på stammar som fick välja vilken majsplanta de ville odla och leva samman med. Hopi valde sist och fick den blå majsen som är den mest svårodlade och dessutom ger ganska mager skörd. Därmed valde hopi ett liv som är hårt, fullt av svårigheter och materiellt knapert men som samtidigt kan vara både högkvalitativt och långt. Hopi valde frivillig enkelhet i ett torrt och kargt område, men vet att de kommer att överleva alla svårigheter som de ställs inför. A och O för att klara detta hårda och enkla liv är vördnad för de heliga varelserna; för Tawa, Skaparen/solen, för Masauwu, den fjärde världens väktare och samtidigt eldens och dödens härskare, för Muyingwa, frukbarhetskraften, och för Balolohong, vattenormen som bringar regn.

För att få reda på var de skulle bosätta sig måste de olika hopi-klanerna vandra över hela den amerikanska kontinenten i både öst-västlig och nord-sydlig riktning. De lämnade spår efter sig bl a i form av bilder och symboler på klippor och bergväggar medan de väntade på ett tecken på himlen som skulle vägleda dem till deras plats i världen. Detta tecken kom i form av en supernova år 1054 som visade dem till de tre mesorna i nuvarande Arizona. Detta kallas klanernas återsamling och den pågick under flera hundra år. Den första klan som kom till mesorna var björnklanen som byggde byn Shungopavi, där de fortfarande bor. Alla klaner förde med sig någon speciell kunskap eller ceremoni som skulle vara till nytta för alla.

I hopiklanernas egna berättelser finns kunskap om de många platser dit de vandrat och där de bott och lämnat sina spår. Än idag genomför de pilgrimsvandringar till sådana platser för att hålla dem och deras kunskap vid liv och för att själva komma ihåg sin egen historia. Utan denna hågkomst tappar de orienteringen i världen och i tiden. Genom dessa pilgrimsvandringar återskapar hopiklanerna ständigt Drömtidens upplevelser, ja pilgrimsvandringarna är tillsammans med ceremonierna i kivorna och danserna på bytorgen deras sätt att delta i världens drömmande, i det eviga framfödandet av världen.

När hopiprofetiorna talar om den stora Reningen förefaller den vara en oundviklig och stor omskakning som världen måste genomgå för att kunna transformeras till den femte världen. Samtidigt sägs Reningen vara en följd av att så många människor har avvikit från den rätta vägen av harmoni och balans med Moder Jord och det osynliga och i den bemärkelsen är den ju inte oundviklig.

På sätt och vis kan man säga att hopiprofetiorna har förutsett industricivilisationens negativa inverkan på land, hav och vädersystem och dess kommande implosion. Att Moder Jord manifesterar sitt motstånd mot utvecklingen i form av jordbävningar, vulkanutbrott, torka, översvämningar och smittsamma sjukdomar förvånar ingen traditionell hopi. Profetiorna säger däremot inte så mycket konkret om hur den stora Reningen kommer att gå till eller vilken sorts värld som kommer att födas fram ur denna process. Det kan mycket väl tänkas att det finns hopipräster som förvaltar hemliga delar av profetiorna som också rymmer sådana aspekter och kanske mer konkreta råd om hur just hopi ska förbereda sig inför transformationen. Det kanske inte är självklart att dela med sig av den kunskapen till den värld som är icke-hopi och som i sig är orsak till civilisationens urspårning?

Ett tecken som hopi väntar på är den vite broderns återkomst. I den fjärde världens begynnelse, när de olika stammarna och klanerna fick i uppgift att vandra över kontinenterna i sökandet efter sina avsedda boplatser, fanns en grupp vita människor som drog österut och som i tidens fullbordan skulle återvända. Den vite brodern, pahana, förebådar den stora reningen och har en viktig funktion att fylla i den processen. Hopi har därför nyfiket hälsat de vita människor som närmat sig deras mesor från öster, men dessa vita har på olika sätt i stället försökt förslava hopi genom våld, missionering och tvångsomvändelse, kulturellt folkmord och dollarmutor till dem som övergivit den traditionella vägen. Effekten har blivit splittring och osämja bland hopi – något som faktiskt också har förutsetts i profetiorna och något som i sig driver på processen mot Reningen.


När vi så är inne på den försvunne vite brodern kommer vi osökt in på stentavlorna. Det är små tavlor i mörk sten med bilder och symboler inristade. På bilden intill håller Martin Gashweseoma en kopia av en av eldklanens stentavlor.

Vi vet inte när och hur dessa tavlor kom till hopi men enligt vissa uppgifter är de en gåva från den fjärde världens väktare Masauwu som hopi fick vid inträdet genom sipapu i den här världen (som för hopis del för övrigt ligger i Grand Canyon).

Den ena av eldklanens stenar saknar ett hörn och enligt profetian ska den vite brodern ha med sig detta hörn när han återkommer. Vare sig spanjorer eller amerikaner har bringat med sig det saknade hörnet. Tavlorna rymmer inte några fullständiga berättelser eller profetior eftersom sådana alltid är muntliga. Här finns bara enstaka symboler som är knutna till respektive klan med en del anvisningar om rätt sätt att leva. Kanske kan man se stentavlorna som en sorts minnesanteckningar som hopis andliga ledare fått som ett sätt att underlätta ihågkommandet av vem man är och var man kommer ifrån.

En av de mest intressanta hällbilderna i hopiland, som Martin Gashweseoma här visar, är den som brukar kallas Prophesy Rock, alltså profetiaklippan, och som innehåller en något mer detaljerad beskrivning av skillnaden mellan den rätta, traditionella vägen att leva och den vite mannens väg. Denna bild sägs vara ristad av Masauwu själv när han instruerade hopi i rätt sätt att leva för drygt 900 år sedan. 


I starkt stiliserad form kan denna bild återges som nedan.


En möjlig tolkning följer här: svastikan i solen och korset längst till höger är symboler för Det stora kretsloppet, de fyra kardinalriktningarna och tillvarons inneboende ursprungliga harmoni och balans. Den stora figuren till vänster är den fjärde världens väktare Masauwu, som ibland också kallas Den store anden. Han markerar med ena armen hopis inträde i den här världen genom sipapu i Grand Canyon. Den lodräta linje som börjar vid Masauwu är livets väg, den traditionella vägen som hopi får i uppdrag att vandra och bevara. Den delar sig snart i två, där den nedre är den traditionella vägen, medan den övre är den väg som leder allt längre bort från harmoni och balans med Moder Jord till kaos och förvirring. Korset och den lodräta linjen över det markerar den vite mannens och kristendomens inträde på kontinenten. Människorna på den övre linjen är hopier som valt den vite mannens väg som efterhand övergår i en zickzacklinje som mynnar ut i intet. Det visar hur den vite mannens civilisation upplöses i förödelse och undergång.

De två första cirklarna på den nedre linjen omtalas som de två stora skakningarna, som har tolkats som första och andra världskriget. Den lodräta linjen längre till höger visar på sista möjligheten att återvända till rätt sätt att leva och strax därefter kommer en cirkel som omnämns som den tredje stora skakningen. En del hopier anser att den förutser ett tredje världskrig, andra att den symboliserar den stora Reningen. Efter den fortsätter den traditionella vägen, majs kommer att växa i överflöd igen, dvs harmoni och balans kommer att återställas och regnen kommer som de ska. Allt ont har utrotats och figuren visar hur Masauwu återkommer. Han kallas den förste och den siste. Nu kan den traditionella livsvägen fortsätta för evärdlig tid.

Kan det vara så att den tredje cirkeln, den tredje stora skakningen, är coronapandemin som nu i maj 2020 har sitt epicentrum på de amerikanska kontinenterna? Och signalerar pandemin att vi nu har trätt in i den process som hopi talar om som den stora reningen? Otvetydigt finns ett mycket djupt och allvarligt budskap inbyggt i pandemin.

Det handlar inte om att vi ska försöka bli majsodlare i någon större omfattning i vår del av världen, men visst kan även vi dra lärdom ur denna komplexa berättelse. Industricivilisationens väg är ohållbar, ja den är en återvändsgränd. Vi bör förbereda oss för stora och omskakande omvälvningar, men det finns också kreativa möjligheter i denna transformation. Ur den kan vi skapa en livsväg i harmoni och balans med Moder Jord. För att citera vårt eget profetiska kväde Völvans spådom: ”vet ni nu eller ej?”

torsdag 14 maj 2020

The existential shamanism of Carlos Castaneda

After taking part in a basic course in shamanism with the late Michael Harner in southern Sweden in 1983 my own shamanic journey brought me into different paths of wisdom; among them the Nordic tradition of Rune Magic and the strange world of Carlos Castaneda’s books. Many enthralling experiences and synchronicities convinced me that these different paths in mystical ways were quite entangled. So how is it that a shamanic tradition from Scandinavia has so much in common with the world of pre-Columbian Mesoamerican sorcerers? The longer and deeper that I have worked with rune magic, the more I have understood of Castaneda’s writings and the more I have been able to extract workable shamanic methods from the long expositions of Castaneda’s teacher don Juan Matus.

The authenticity of don Juan’s teachings have been questioned but to me it is crystal clear that they stem from ancient Mesoamerican traditions. This is corroborated e.g. by the new book by Carl Johan Calleman on the cosmological implications of Maya spirituality – Quantum Science of Psychedelics. The Mayan macrocosmic quantum theories fit very well with Castaneda’s view of the cosmos as a dynamic flow of vibrating fibres. To Castaneda this flow has its origin in what he calls the Eagle, or The Active Side of Infinity, and this is very close to what Calleman (and the Maya) calls The Tree of Life, or the Place of Creation. The origin of the runes is described in similar ways as the Great Void, Ginnungagap, a dimension that alchemists call Unus Mundus.

This understanding of the origin and essence of cosmos as a dynamic flow of formless energy which manifests in manifold ways in ordinary reality is the basis of everything that Castaneda wrote. His 12 books are filled with remarkable experiences and stories of how to achieve balance with this cosmic flow in order to gain knowledge and power; something that ultimately might lead to what Castaneda calls total freedom. My 90-page book on Castaneda is an effort to extract workable shamanic methods from his vast and overwhelming sea of words and, at the same time, keep him at arm’s length, since he harbors some very obvious and treacherous trickster qualities.

The main constituent of Castaneda’s path of knowledge is how to move one’s assemblage point, i.e. the receiving area on one’s energy body of flowing fibres in order to see and experience the essence of everything. A prerequisite of this is to dethrone one’s self-importance, erase one’s personal history, disrupt the routines of life, take full responsibility for one’s actions, achieve inner silence, become inaccessible and utilize death as an adviser (“our only true friend”). The aim of Castaneda’s path is to become a warrior, a man of knowledge, and when that happens all that counts is “energetic facts”. A man, or woman, of knowledge touches the world sparingly but with quality.

Castaneda’s way might seem very individualistic but that is an illusion. The warrior is part of everything else, being neither more nor less important than anything else, and he/she is in deep love with Mother Earth. Castaneda describes this in a wonderful scene where don Juan’s cohort don Genaro after an exhausting show of bodily tricks is lying on his stomach embracing the earth. She is his mother, his teacher and his conveyor of cosmic energy flowing from the active side of infinity. To me this means that the shaman’s knowledge and power is very much an outflow of the earth and the shaman’s freedom implies the freedom of Mother Earth.

(My books The Active Side of Infinity: Castaneda and Shamanism and Rune Magic and Shamanism can be ordered from Amazon or directly from norrshaman@gmail.com

This article was originally published in the May 2020 issue of The Echo World.) 

söndag 3 maj 2020

Frank Fools Crow - budbärare från Wakan-Tanka

Frank Fools Crow, också känd som Wanbli Mato (Eagle Bear), betraktas bland lakotas som något mycket mer än en medicinperson, nämligen som en helig man. Den beteckningen delar han med sin farbror Black Elk, som blev känd för omvärlden genom Joseph Epes Browns bok The Sacred Pipe (på svenska 1978 som Den heliga pipan: Svarta Hjortens berättelse om Oglala Siouxindianernas sju riter). Förutom att vara släkt med varandra så har dessa två heliga män det gemensamt att de föddes på 1800-talet, levde till mycket hög ålder, avled på Pine Ridge-reservatet i South Dakota i tillstånd av yttersta armod och förknippades inte bara med bevarandet av lakotas traditionella ceremonier utan också med berättelser om mirakulösa bedrifter.

Frank Fools Crows liv, tankar och förmågor beskrivs i två böcker av den lutheranske prästen, författaren och konstnären Thomas E. Mails med titlarna Fools Crow (1979) och Fools Crow: Wisdom and Power (1991/2001), en högintressant bok som kommit i min ägo först nu 2020. Jag kan bara uttrycka djup tacksamhet för den synkronistiska händelse som förde in denna bok i min värld. Här finns häpnadsväckande insikter att ta del av för den som idag vill vandra en shamansk kunskapsväg. Kännetecknande för både Black Elk och Fools Crow är deras ödmjuka attityd och andliga innerlighet. De såg sig båda två som hängivna katoliker, väl insatta i Bibelns berättelser, men primärt representerade de en mycket traditionell lakota-andlighet och Fools Crow var en väldigt viktig inspiratör för de unga indianaktivisterna i American Indian Movement på 1970- och 1980-talen. Det var t ex Fools Crow som lyckades återuppliva den traditionella soldansen.
 
När man tar del av berättelser om Fools Crows healing-bedrifter och om vad som kunde hända under hans ceremonier i reningshyddan (mer känd som sweat lodge) där det slog gnistor ur hans kropp och han kunde rödglödga stenar med mental kraft så får man helt enkelt släppa taget om sitt västerländska paradigm. Det gäller förstås också Thomas E. Mails som fått bevittna åtskilliga mirakel under sin samvaro med Fools Crow. När Fools Crow själv beskriver vad som händer i svetthyddan säger han att den är fylld av ”tryck och energi”, som får hans kropp att spritta och skaka. Det hörs höga skrik från örnar och hökar, åskknallar, människoröster som sjunger och trummor som dånar och hela hyddan börjar skaka och slamra. Detta kan pågå i någon timme eller mer och under den tiden upplever Fools Crows patienter att något som är väldigt hett, som en stor hand, drar sjukdomen ur dem på ett smärtsamt sätt. Fools Crow konstaterar: ”dessa människor blir alltid fullständigt botade”. 

Svetthyddan är bara en av många metoder som Fools Crow använder. Han betonar oupphörligt att han själv inte har någon botekraft – all kraft kommer från Wakan-Tanka, Det stora mysteriet. Fools Crow är bara ”ett ihåligt ben” som förmedlar Wakan-Tankas kraft. För varje enskild patient frågar han Wakan-Tanka om sjukdomens orsak och hur han ska kunna bota den – med svetthydda, handpåläggning, skallra, trumma, sång, läkeväxter, pipceremoni eller någon annan av många olika flexibla metoder. Sätten att fråga Wakan-Tanka tycks vara lika många – och lika kreativa. Ibland frågar han sina ”talande stenar” som han förvarar i medicinknytet och som var och en har en alldeles specifik historia. De talande stenarna fungerar, precis som bergskristaller, som mottagare av budskapen från den gudomliga sfären. Deras funktion är alltså att precis som Fools Crow själv fungera som ihåliga ben och länkar mellan den andliga sfären och det jordiska livet. Det fantastiska i denna bok är hur Fools Crow beskriver dessa processer inifrån och inte bara utanverket. Det är i mörker som han talar med stenarna som då blir röda och varma och ger ifrån sig knastrande ljud som omvandlas till lakotaspråk och ger Fools Crow information om vad som bör göras. Vid andra tillfällen ägnar han sig åt det han kallar visioning, som beskrivs som en sorts vakendrömmande eller ”att se med sinnet, beröra med ögonen och besluta med hjärtat”. Visioning är att låta de heliga makterna visa hur saker och ting ter sig genom deras ögon. ”Wakan-Tanka and Hjälparna kastar ett andligt ljus på saker så att jag kan se dem som de verkligen är”. Han beskriver detta som bilder på hans ”sinnesskärm” (mind screen) som han förlägger till insidan av pannan. Det rör sig alltså om en variant av den process som Jung kallade aktiv imagination.

En något mer komplicerad metod är det Fools Crow kallar spirit travel (anderesa) och som han använder i svetthyddan. Han skakar sin skallra, sjunger sin sång och svävar som en örn upp i rymden. Efter bara några sekunder passerar han förbi fåglar, moln, planeter, stjärnor och vintergatan och flyter fritt i rymden. Hyddan har då blivit lika stor som hela universum och Fools Crow möter de formlösa heliga varelserna som han beskriver som ”ljus av visdom”. Wakan-Tanka är ett enormt vitt ljus, Tunkashila ett blått, Mormor Jord ett grönt och de fyra kardinalriktningarna har sina specifika ljus. ”Jag möter dem ansikte mot ansikte. Jag ser dem.” Ur de heliga ljusen kommer röster som svarar på hans frågor och tolkar hans visioner. Det finns en komplikation med dessa anderesor och det är att Fools Crow svimmar när han gör dem och förblir medvetslös tills själen återvänder till kroppen, något som kan ta upp till två dagar! Under tiden håller hans hustru Katie ett vakande öga över honom. Förmågan att göra anderesor betecknar han som en speciell gåva som man inte kan få förrän man förtjänar den och det sker först när Wakan-Tanka och Hjälparna anser att man är redo. ”Det hände inte mig förrän jag hade blivit en erfaren helig man”. En ödmjuk attityd som borde bli ett rättesnöre för den nyshamanska rörelsen! 

En annan klassisk magisk förmåga som Fools Crow behärskade var det som kallas shape-shifting, alltså att uppträda i djurgestalt. Han beskriver det som att Wakan-Tanka förvandlar honom till en fågel, en hund eller en katt och att han då kan besöka olika platser och få reda på vad folk säger och gör. Förvandlingen kan komma utan förvarning men det tycks också som om Fools Crow själv kan be om den. Så gjorde han t ex 1973 när han under FBI:s belägring av indianaktivister i Wounded Knee fick rollen som en sorts medlare. Han gjorde då täta besök hos de omringade aktivisterna - vid flera tillfällen i gestalt av en hund för att få bättre upplysningar om hur de resonerade. Det här har jag aldrig berättat för någon tidigare, säger han till den häpne Thomas E. Mills. 

Att beskriva Fools Crows olika metoder mer ingående skulle föra alltför långt i en enkel recension men genomgående för såväl informationsinhämtning som botande är att han arbetar i mörker, antingen i svetthyddan eller med ögonbindel eller en huva nerdragen över huvudet (vilket också kan gälla för patienten). Mörkret skapar en tyst plats där han kan fokusera helt och fullt på det problem han står inför och på de svar han behöver från de heliga. En annan ytterst viktig förutsättning är den totala tilliten; boteceremonierna fungerar enbart om Fools Crow har absolut tilltro till Wakan-Tanka och om patienten i sin tur har tilltro till Fools Crows förmåga att fungera som förmedlare av Wakan-Tankas kraft. Om han känner att patientens tro inte är tillräckligt stark så åtar han inte uppdraget.
 
Ett av Fools Crows stora bekymmer (liksom tidigare Black Elks) var hur han skulle kunna föra sina kunskaper vidare till nya generationer. Det är så få som är villiga att leva moraliskt och enkelt, sa han till Thomas E. Mails, som blev den som fick dokumentera kunskaperna för eftervärlden. Fools Crow var också djupt bekymrad över det utbredda alkoholmissbruket, det sociala eländet och den allmänt sett bedrövligt låga andliga nivån på lakota-reservaten. Beklagligtvis blev Fools Crow själv ett offer för detta när han mot slutet av sitt liv blev utsatt för en ytterst förnedrande stöld av all sin egendom – möbler, hushållsattiraljer, ceremoniella dräkter och föremål, ja allt – och fick framleva sin sista tid i en utrangerad husvagn uppställd på hans dotters tomt. Begravningen i december 1989 på Pine Ridge-reservatet blev dock en stor och hedersam manifestation och efter sin död har Frank Fools Crow betydelse som en av lakotas heligaste män och en symbol för den traditionella andligheten antagit sina rättmätiga proportioner. Han är också en stor inspirationskälla inte bara för lakotas utan för alla som vill föra in traditionell andlig och magisk kunskap i dagens och morgondagens värld. Fools Crow trodde definitivt inte på reinkarnation utan sa med emfas: ”Vi föds på den här jorden och vi dör här, och sedan fortsätter vi för att för alltid vara med Wakan-Tanka.” Och för oss, som än så länge är kvar på jorden, gäller ett annat av Fools Crows motton: ”Var och en som är villig att leva ett sådant liv som jag har gjort kan åstadkomma samma saker som jag.”


fredag 1 maj 2020

A thoughtful and thought provoking book


Review of THE ACTIVE SIDE OF INFINITY: Castaneda and Shamanism by Nicholas Breeze Wood in Sacred Hoop No 107.

I first read the books by Carlos Castaneda back in the late 1970s and they ‘blew my mind’ as the old adage goes. They were the first books I ever read about ‘shamanism,’ and at that time they were about the only books available to read on the subject, outside of academic studies. For the next ten-twelve years my life took me in directions where I met and worked with several Native American people, who hinted darkly that they were students of messrs Juan and Genaro and I learned a lot of medicine ways from them. That was the way it was back then. However, gradually I started to meet with other medicine people from legitimate lineage and cultures, and also started to look at the wider global traditions of real shamanism from other cultures, and I started to smell a rat as my experience grew broader and deeper. I also started to see the New Age Toltec franchise start to develop, even profited a little from it as dear Carlos paid for a few adverts for books and other things in the pages of Sacred Hoop, and all the time I was trying to make sense of it because his books still had a certain something to them. Now, forty years later, with a lot more shamanic air-miles under my belt and with all the anthropological studying I have done privately and for my job as editor of Sacred Hoop Magazine, I have - I think - a clearer overall picture of the myth of Carlos.

But his books still attract people.; on an almost daily basis I come across heated and impassioned conversations about him online, with people refusing to even entertain the idea that he might be a fake, or merely a bloody clever novelist. And then along comes a book like this, clearly written dispassionate, non evangelical book about him and his works. Jörgen has done a remarkable separating out of the man and his myth in this book, which is a clearly written and engaging textual analysis of all twelve of Castaneda’s books. In it the author looks at the Castaneda through dispassionate eyes, tries to see through the smoke screen of misinformation he put out about himself, as well as the fog created by other authors who said they were associated with Castaneda. I think Castaneda was a very clever writer, he put a lot of universal truths in his books, and was able to distil complex concepts into brilliant soundbites of sham-manic jargon; and I still use a lot of those short hand concepts myself, because they are so good at describing things, so concise and so understandable. 

As Jörgen points out in his book ‘We find very few concrete description of methods in Castaneda’s books,’ but none the less Castaneda did describe something and did write some books of great beauty. I think Castaneda is ultimately a sort of metaphor, a (sham)man for all seasons, a metaphor we each individually make sense of, depending on our own understandings and life experiences. His books do not describe shamanism as I have come to understand and experience it, or even the Native American medicine ways as I have come to understand and experience those, but his books do have that certain something. I am reminded of the article in this issue of Sacred Hoop about aspects of the Mystery in Lakota cosmology, Castaneda’s books seem to contain a trace of his šicų. I think Jörgen has done a splendid job with this clear, thoughtful and thought provoking book. It is, I am quite sure, a very valuable addition to the cannon of works dear Carlos has generated and I would highly recommend it to anyone interested in Castaneda, whether they think he was the ‘way and the light’ or a complete fake. One thing I know for certain is that I - and many others owe Castaneda a great debt. I can say fairly confidently that if I hadnt come across his books - which so explained ‘my condition’ I would most likely not have gone on to do all I have subsequently done, and you probably would not be reading Sacred Hoop today because it would not have been born as a magazine. Life - and Dear Carlos - is a mystery.
Available from Amazon or www.norrshaman.net