Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Jag strävar efter att manifestera det kosmiska i det jordiska genom shamansk aktivism.

torsdag 22 februari 2018

Judisk shamanism lyfter illusionens slöja

Att det har funnits judiska mystika traditioner under flera tusen år är väl allmänt känt. Den som undersöker ämnet lite noggrannare kommer att finna att det också har funnits en judisk shamanism och att gränsen mellan mystiken och shamanismen har varit flytande och föränderlig.

Av någon anledning har ett par böcker om judisk mystik och shamanism kommit till mig och det är böcker som rymmer fantastisk visdom att ta del av. Den ena är Gershom Scholems klassiker Den judiska mystiken från 1962 som kom i svensk översättning på Symposion 1992 och fortfarande går att få tag på i bokhandeln. Det är en väldigt akademisk analys av den judiska mystikens långa och mångfacetterade utveckling, där de olika mystika riktningarna utvecklades ur och i opposition till varandra. Scholem är själv ingen mystiker men har åstadkommit ett verkligt djuplodande och lärt verk. Den andra boken är Magic of the Ordinary: Recovering the Shamanic in Judaism (North Atlantic Books 2003) av rabbinen Gershon Winkler, verksam i sydvästra USA. Om Scholems bok är litterärt knäckebröd så kan Winklers bok snarast betecknas som en andlig ädelsten av högsta karat.
Winkler är en minst sagt ovanlig rabbin, uppvuxen och initierad inom ultraortodox judaism, men numera en utövare av judisk mystik och shamanism i nära samarbete med andliga företrädare för amerikanska ursprungsfolk, bl a genom organisationen Walking Stick Foundation. Utgångspunkten för Magic of the Ordinary är att det faktiskt finns en judisk shamanism och att den kännetecknas av att den är jordbaserad och ärar det feminina; att den betraktar jorden som helig och ser gudomligt medvetande i alla organismer och företeelser; att den arbetar med de fyra riktningarna och medicin från djur, växter och mineraler; att den anser att allt i den materiella världen har sitt ursprung i den andliga världen och att det bara är en illusionens slöja som skiljer de andliga och fysiska dimensionerna. 
Den ursprungliga judiska andligheten handlar om att få en direktupplevelse av Skaparen genom Skapelsens pågående process. Illusionens slöja finns i våra medvetanden som ett inrotat tänkesätt som kan överskridas genom sinnesvidgande ceremonier och droger eller genom att man är så närvarande i den kända världen att det okända blir som en andra natur. Det är detta som navajoerna kallar ”att vandra i skönhet”. Andligheten, transcendensen och magin finns i mötet med den vanliga världens alla företeelser och händelser. Winkler kallar detta för Den heliga vandringen (The Sacred Walk) vilket innebär att man öppnar sig för och tar del av den gudomligt inspirerade visdomen hos växter, djur och stenar. ”Naturen är mer än döljandet av mysteriet. Den är i sig själv just det mysterium som den så skickligt döljer.” Det gudomliga mysteriet är inpräglat i hela Skapelsen och därför är hela Skapelsen också bärare av visdom och kraft. Vad den judiska mystikern/shamanen tar del av är ”den ständigt flödande floden av visdom och insikt, magi och upplysning, som oavbrutet strömmar ut från den Heliga Källan”. Det evigt dynamiska skapandet har sitt ursprung i den aspekt av gudomen som betecknas som Elohim. Det namn som vi oftast förknippar med judaismens gud är Jahve (JHVH), men det är, som Winkler påpekar, inte namnet på Gud utan på Guds relation med universum (i pluralform!).
Winkler betraktar judiska profeter som Moses, Job och Jesaja som shamaner och hans bok innehåller en mängd citat från deras böcker i Gamla testamentet. Här tycker jag att Winkler suddar ut gränserna mellan mystik och shamanism lite väl mycket men jag håller med om att det finns många shamanska fragment i Gamla testamentets böcker – precis som det gör i Den poetiska Eddans sånger. För att utvinna den dolda visdomen ur dessa bibeltexter behöver man nog som Winkler behärska hebreiska. Jag har läst citaten i 1917 års svenska översättning och den missar helt eller delvis esoteriken i texterna, t ex när det gäller hebreiskans namn på de olika aspekterna av Gud. I svensk översättning blir det nästan alltid ”Herren” och alltså en kristen definition av judisk mystik. Fungerar inte alls!
Gershon Winkler
Något av det viktigaste i den judiska mystiken och shamanismen – och något som föregriper kvantfysikens paradigm – är synen på Skapelsens ömsesidighet och flödande dynamik. Allt speglas i allt; det oändliga skimrar fram genom det ändliga; det gudomliga ljuset visar sig i ständigt nya former och modifikationer, ”för den ene si, för den andre så”; Guds ord, som alltså genomströmmar hela skapelsen, har en unik innebörd för varje enskild människa; Gud är i allt och i Gud finns något som ligger djupare än alla begrepp och bara kan framställas i paradoxer; den ständiga kosmiska förändringen omfattar inte bara skapelsen och människans värld utan även Gud själv; i denna dynamiska process har människan en kosmisk mission i att ”laga världen” och bidra till att återupprätta den ursprungliga enheten från Skapelsens begynnelse; i bönen/ceremonin strålar den mänskliga och gudomliga impulsen samman och samverkar; varje unikt ögonblick kräver en egen unik bön i detta kosmiska flöde.
Därmed är vi inne på frågan om magin i den judiska mystiken och shamanismen. Det har alltid funnits en klar insikt om att den som transcenderar illusionens slöja och kommer i direktkontakt med Den gudomliga källan kan få förmågan att påverka saker och förhållanden i den ordinära verkligheten. ”Impulsen nedifrån framkallar impulsen uppifrån.” Förutsättningen för att kunna manifestera det andliga på det fysiska planet är att shamanen/magikern har en ödmjuk attityd och är balanserad i förhållande till hela Skapelsen, alltså allt som är. Men Winkler höjer ett varningens finger: den som tror att hen har greppat Mysteriet är fortfarande kvar i illusionen. Ytterst är det Skaparen som avgör om magin, t ex i form av healing, kommer att vara verkningsfull.
Det finns andra judiska mystiker som betraktar utövandet av magi som ett stickspår eller rent av något som är negativt i sig själv. Det gäller t ex den medeltida kabbalisten Abraham Abulafia (1200-talet) som betraktade magin som en förfalskning av den sanna mystiken. Det får mig osökt att tänka på Segerdrivas varning till Sigurd Fafnesbane om att inte använda förvanskade och förvrängda runor. Magi och magisk förmåga kan faktiskt bli ett hinder för andlig insikt och därmed också en broms i den mänskliga missionen ”att laga världen”. Detta var ju också ett bärande tema hos Carlos Castanedas mentor don Juan Matus. Inte för inte avslutar Gershon Winkler sin bok med att definiera judisk shamanism som ”att göra utan att göra.”
Både Magic of the Ordinary och Den judiska mystiken är inspirerande guldgruvor för alla som trevar sig fram längs shamanska vägar. Båda delar rikligt med sig av visdom från en väldigt ursprunglig och komplex tradition, som är oändligt mycket mer omfattande än vad denna lilla recension lyckas beskriva.

fredag 2 februari 2018

En levande shamansk kultur i Norge

 Nordnorge har gått från att vara en perifer och inskränkt landsända till att bli ett centralt område i ett globalt sammanhang, nämligen den internationella shamanismen.

Så skulle man kunna sammanfatta en av huvudteserna i boken Contemporary Shamanisms in Norway: Religion, Entrepreneurship and Politics (Oxford University Press 2017) av Trude Fonneland, professor i kulturvetenskap vid universitetet i Tromsö. Fonneland slår fast att det i Norge är den samiska shamanismen som har framträtt som den främsta shamanska riktningen. Men det är inte den gamla traditionen, noaidievuohta, som avses utan de nya varianter (observera pluralformen i Shamanisms) som framträdde mot slutet av 1900-talet och fått rejält med luft under vingarna under det senaste decenniet. Denna form av samisk shamanism är ”komplex, mångfacetterad och löst organiserad” och den har uppstått genom en högst modern kombination av element från den gamla noaidievuohta, från Michael Harners core shamanism, från nordisk sejdtradition och från andliga traditioner hos urfolk världen över, framför allt Nordamerika. Denna nya norska shamanism befinner sig i en spännande dynamik där den blir mindre och mindre ”core” och mer och mer lokalt inspirerad och förankrad – inte bara i gammal samisk tradition utan också i det nordnorska landskapet. Nordnorge, och framför allt området runt Tromsö, är i detta sammanhang inte längre ett perifert utan snarare ett centralt område som i sin tur återverkar på den internationella shamanscenen.

Akademiska kretsar har under lång tid sett ner på modern shamanism och betraktat den som icke-autentiskt New Age-flum, men nu har uppenbarligen denna fisförnäma attityd imploderat under trycket från verkligheten. Fonneland tar den moderna shamanismen på allvar och skriver: ”Jag studerar shamanismen utan fördomar och hoppas att jag har kunnat uppnå ett sympatiskt men kritiskt förhållningssätt.” Det är något helt annat än de attityder jag möttes av när jag vid mitten av 1980-talet började utforska shamanismen i Sápmi: roat höjda ögonbryn, lite spefulla leenden och mummel om romantiserad verklighetsbild. Idag utgör mina ”romantiserande” texter källmaterial för akademikerna. Det brukar sägas att även en klocka som står still visar rätt tid två gånger per dygn, och då vill jag påpeka att det inte är min klocka som står still.
Fonnelands bok bygger bl a på djupgående intervjuer med ledande personer inom den mångfacetterade norska shamanismen, bland dem Ailo Gaup (1944-2014), Eirik Myrhaug, Kyrre Gram Franck (initiativtagare till Världstrumman och Sjamanistisk forbund) och Ronald Kvernmo (ledare för shamanfestivalen Isogaisa). Ailo var länge den stora motorn i denna process och han drev en intensiv utåtriktad verksamhet i form av kurser och litteratur redan i slutet av 1980-talet. Även om Ailo till att börja med byggde väldigt mycket på core shamanism sökte han inspiration och kraft inom många andliga traditioner och på många håll i världen. Vid ett tillfälle beskrev han sig själv som en parabol inställd på kunskap från alla möjliga håll. Den attityden har förts vidare av hans adepter och framför allt i Sjamanistisk forbund som sedan 2012 är registrerat som statsunderstött religiöst samfund med rätt att utföra ceremonier som dop, vigsel och begravning. Sjamanistisk forbund har en uttalad ambition att skapa en levande shamansk kultur i Norge och förena samisk och nordisk shamanism. Det framgår också av förbundets kongeniala logga – världsträdet Yggdrasil med en trummande shaman som är innesluten i den samiska solsymbolen. Allt ses som besjälat; heligheten och kunskapen finns i naturen.
Trude Fonneland karakteriserar dessa moderna shamaner som bärare av lokala traditioner i en global miljö och skriver att de förenar natur och kultur, nya och gamla generationer, den andliga och den mänskliga världen, det samiska och det norska, det lokala och det globala. Hon noterar också att såväl Sjamanistisk forbund som Isogaisafestivalen har fått övervägande positiv behandling i norska medier (frånsett några sura reaktioner från kristna fundamentalister) för att vara ”ett positivt bidrag och ett nödvändigt alternativ, som förkroppsligar viktiga attityder när det gäller samtida miljöfrågor och materialistiska livsstilar”.
Jag tycker dock att professorn missar en del viktiga aspekter när hon så mycket fokuserar på sambanden mellan den nya shamanismen och New Age. Jag vill understryka att influenser även har kommit från helt andra håll, t ex från ekosofi och kvantfysik genom Eirik Myrhaug. Det komplexa förhållandet mellan den nya shamanismen och den traditionella noaidievuohta hade också varit givande att gräva djupare i. Hur ser representanter för den traditionella samiska botekonsten på den nya shamanismen? En fråga som hänger intimt samman med denna är också frågan om en norskspråkig samisk shamanism förlorar något väsentligt i jämförelse med en samiskspråkig. Vilka samband finns t ex mellan landskap och språk? 
Fonnelands undersökning hade kunnat vidgas till att också undersöka i vilken mån shamanismen har influerat och kommit till uttryck i andra kulturella sammanhang som film, bildkonst, litteratur, teater och även politik. Nu kopplar hon i och för sig samman den samiska shamanismens framträdande med samisk identitetspolitik och kampen mot exploatering av Sápmi (framför allt Altakampen) och det ger i och för sig en bra bakgrund. Men kan vi idag se någon påverkan från samisk shamanism i t ex Sametinget?
Hur som helst så kan Contemporary Shamanisms in Norway göra en svensk läsare grön av avund inför den enorma energi som tycks finnas i dessa shamanismer och i det fruktbara samarbete som i Norge har utvecklats mellan det samiska och det nordiska.