Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Denna blogg söker realisera den gamla nordiska definitionen av begreppet visdom som insikt i världen och i det fördolda.

söndag 30 december 2012

Som en varg i skymningen


”Det är därför jag har kommit till dig. Ditt folk hör oss inte eftersom de inte ser oss. De ser fyllon. De ser ruckel. De ser kasinon och visa män och människor som sträcker fram händerna. De ser allt de vill se, men de ser inte oss. Och om de inte ser oss så hör de oss inte. Och om de inte hör oss kan de inte lära sig av oss.”
Så förklarar den gamle lakotamannen Dan det uppdrag han gett den vite författaren Kent Nerburn – att synliggöra den indianska livssynen och erfarenheten; ett synliggörande som är nödvändigt både för ursprungsamerikanerna och för de vita. Han betecknar rentav uppdraget som en gåva – ehuru ingen lätt gåva;
”Inte alla gåvor är lätta gåvor. Den här gåvan som jag ger dig är inte någon lätt gåva. Folk kommer att utmana dig. Vita människor kommer att säga att du ljuger. Indianska människor kommer att säga att du försöker stjäla våra ord och lägga dem i den egen mun.”
Nerburn lyckas skriva på ett sätt som vederlägger sådana anklagelser och resultatet av hans ”gåva” från Dan är två böcker som på ett knivskarpt sätt blottlägger brutaliteten i koloniseringen av den nordamerikanska kontinenten och synliggör dess offer som levande, kännande och tänkande människor. Människor vars traditionella livssyn blir allt viktigare att ta till vara i en värld som är på väg mot ett existentiellt stup.
Citaten ovan kommer från Kent Nerburns andra bok om och med Dan; The Wolf at Twilight (New World Library 2009). Den utspelar sig drygt tio år efter händelserna i den första boken om Dan – Neither Wolf Nor Dog – som jag har recenserat i en tidigare bloggtext. Nu är Dan en mycket gammal och svag man, nära 90 år gammal och egentligen döende. Han kallar på Nerburn, som är den ende vite man han någonsin kunnat lita på, för att få hjälp med att söka spåren efter sin lillasyster Zintkala Zi/Yellow Bird, som försvann när hon gick på internatskola i North Dakota i början av 1920-talet. Att indianska barn helt enkelt dog eller bara ”försvann” var ganska vanligt på internatskolorna – skolor som drevs av olika kyrkor och religiösa samfund enligt en federal områdesindelning.
The Wolf at Twilight är en skakande blottläggning av de oerhörda övergrepp som begicks mot indianbarnen på internatskolorna. Den uttalade målsättningen för skolorna var ”att utrota indianen och rädda människan”. Barnens indianska identitet skulle förintas; de mer eller mindre kidnappades till skolorna som ofta låg mycket långt hemifrån, de tvångsklipptes, tvingades använda västerländska kläder, förbjöds att tala sina egna språk, fick västerländska namn, indoktrinerades med en massiv kristen propaganda, blev utsatta för sexuella övergrepp och bestraffades med brutala och bisarra våldsamma metoder för varje liten förseelse. Dans berättelser om sina egna upplevelser från samma internatskola som hans syster vistades på är en oerhört plågsam läsning. Dan berättar och Nerburn skriver på ett sådant sätt att läsaren känner en nästan fysisk samhörighet med alla dessa plågade indianbarn. Och man är villig att helt hålla med Dan när han beskriver internatskolesystemet som ”det sista stora indianmördandet” där den vita övermakten försökte döda det indianska hjärtat genom att göra det vitt.
När Zintkala Zi med tvång fördes iväg till internatskolan begav sig Dan frivilligt dit sedan han lovat sina föräldrar att skydda och ta hand om sin dövstumma lillasyster. Det misslyckades han givetvis med. Pojkar och flickor hölls strikt åtskilda på internatskolorna och på somrarna placerades de ofta ut hos vita bönder för att lära sig jordbruk. Familjen förlorade helt enkelt kontakten med Zintkala Zi och detta har plågat Dan under hela livet. Nu tror han att Kent Nerburn ska kunna hjälpa honom så att han innan han dör kan få klarhet i och kunna försonas med lillasysterns öde.
Bokens undertitel An Indian Elder’s Journey through a Land of Ghosts and Shadows visar att uppdraget är näst intill omöjligt. Det har gått 80 år sedan de båda var på internatskolan. De lyckas visserligen hitta själva skolbyggnaden men den är övergiven sedan många år och stadd i förfall. Register över elever är bristfälliga och fyllda av felaktigheter när det gäller namn och härkomst – om det över huvud taget finns några register kvar. Och dåtidens internatskolepersonal är sedan länge avlidna. Dan förtvivlar och blir allt bittrare i sin kritik av den vita kulturen och Nerburn känner sig alltmer maktlös och trött på utfallen mot de vita. Det var ju inte han som deltog i massakern vid Wounded Knee; det var inte han som plågade eleverna på internatskolorna. Dan påpekar då att Nerburn lever nedströms dessa händelser men att han likväl drar fördel av det som då hände. Står inte hans hus i Minnesota på mark som en gång ”tillhörde” dakotas?
”Ditt folks största svaghet är att ni inte vet hur ni ska lyssna. Ni har stängt era öron för andra röster. Inte bara för andra människors röster, utan för rösterna från hela skapelsen.”
När Nerburn och Dan tillsammans med följeslagaren Grover och blandrashunden Charles Bronson (förra bokens hund Fatback är död och begraven) kört av och an i det väldiga prärielandskapet i North och South Dakota, såväl i sommarens dallrande hetta som i vinterns skoningslösa snöstormar, utan att få tag på några verkligt användbara spår efter lillasystern befarar läsaren att hela projektet kommer att kollapsa eller att Dan ska hinna dö innan han kan komma till klarhet. Men genom Nerburns envisa efterforskningar på egen hand sedan han återvänt till Minnesota får han till slut upp ett spår som visar sig leda till Zintkala Zis grav på en övergiven bondgård i North Dakota. Den mycket skröplige Dan kan till slut genomföra sin egen begravnings- och försoningsceremoni för lillasystern och boken avslutas med ett Mitakuye oyas’in – till alla mina relationer.
Bokens titel då? Vargen i skymningen? Förklaringen kommer mot slutet där Dans följeslagare Grover beskriver honom som ”en gammal varg som vandrar i skymningen och gör sig redo att lägga sig ner”. Och dö, skulle man kunna lägga till. The Wolf at Twilight är en smärtsam berättelse om folkmordet på ursprungsfolken på den nordamerikanska kontinenten; ett folkmord som faktiskt fortsätter än idag genom institutionaliserat och strukturellt våld, missionering, fattigdom, sjukdomar, förgiftning av mark och luft genom utvinning av kol, olja och uran. Det är viktigt även för oss i det gamla Europa att känna till, för i urfolkens erfarenheter och livssyn finns nycklar till vår gemensamma framtid. Eller med Dans ord;
”Allt talade till oss. Allt gav oss ett budskap. Stenarna, träden, fåglarna, gräset. Det var därför vi tränades i att hålla munnen stängd och våra öron och ögon öppna”.

söndag 23 december 2012

Árs ok fridr 2013

Finns några tydliga tecken på att ett skifte är på gång? Ett medvetandeskifte med en kosmisk dimension av ömsinthet gentemot Moder Jord? En transformation som förebådar en ny tidsålder? Högaktuella frågor i samband med just årets solvända den 21 december, men frågor som saknar entydiga svar. Det var i alla fall vad jag och den norsk-samiske shamanen Eirik Myrhaug kom fram till när vi nyligen satt ner för att analysera några trender i dagens värld. Eirik var på Stockholmsbesök för att hälsa på barn och barnbarn och han påpekade att det var i Stockholm som han utbildade sig till ingenjör på 1960-talet.
Eirik som ser sitt shamanska arbete som en del av ett betydligt större socialt, ekonomiskt och politiskt sammanhang ville veta mer om vad som händer på den shamanska scenen i Sverige. Jag märkte när jag berättade om sådant som jag känner till att det faktiskt pågår en hel del utöver de ”vanliga” shamankurserna; arbete för att aktivera och skydda heliga platser; ökande skaror som ceremonierar på gammalt och nytt sätt, försök att knyta samman traditionell andlighet med civilisationskritik och omställningsrörelsen, sammanvävningar av prästinne- och shamantraditioner och så, inte minst, arbetet kring nästa års möte i Gällivare med TheInternational Council of 13 Indigenous Grandmothers. Mormödrarna representerar en ödmjuk traditionell andlighet, manifesterad i bön och ceremoni, som tycks vara på frammarsch. Allt fler inser att visdom bara kan växa ur tacksamhet och att ödmjukhet förutsätter uppgörelse med egot och självviktigheten.
Det står inte stilla i Norge heller; i Sápmi tycks ett genombrott ha skett, manifesterat bl a i Ronald Kvernmos shamanfestival Isogaisa; utanför Oslo arrangerar Ailo Gaup sin årliga sjaman gathering och Eirik själv initierar viktigt ceremoniellt arbete. Men nu vill han vidga detta genom att återknyta till och vidareutveckla sitt 70-talsprojekt ekologisk ekonomi – en ekonomi som bygger in naturens kretslopp i sina beräkningsmodeller och som därmed kan bli en del av dessa kretslopp. Idag är det ännu tydligare än då att industricivilisationen, den globala kapitalismen, har passerat sin peak och är på nedgång. Den har uttömt sin förmåga till långsiktig förnyelse och vi ser många sammanhängande faktorer som samverkar och förstärker varandra i denna nedåtgående rörelse; skuldkris, peak oil, överexploatering av naturresurser (peak everything), ökande sociala klyftor åtföljda av politisk extremism och brutalt våld, klimatförändringar med oförutsägbara konsekvenser i form av oväder, översvämningar och torka, fortsatt befolkningsökning och tilltagande kamp om mark och andra naturresurser såväl inom som mellan stater.
I detta dystra perspektiv; hur långt räcker de tecken på medvetandeskifte och transformation som vi kan skönja? För både Eirik och mig ter sig de destruktiva krafterna som så mycket starkare än de kreativa motkrafterna. Det är uppenbart att en omställning till ett annat sätt att leva inte kommer att initieras uppifrån, vare sig från den ekonomiska eller politiska maktens kluster. Omställningen kan bara växa fram underifrån, ur motrörelsen som primärt måste bli en rörelse för det nya och inte emot det gamla. Och kanske kan den bara växa fram ur en situation där väldigt många människor fler än idag upplever tillvaron som outhärdlig? Ur kaos? Oddsen just nu är inget vidare, konstaterade vi, men kanske finns i det stora kosmiska kretsloppet en avsikt eller impuls som, oss ovetande, kan gripa in och påskynda en omställning. Behövs ett gudomligt ingripande? Ni som sett Quentin Tarantinos film Pulp Fiction vet vad jag menar. Jag tänker på scenen där Samuel L. Jackson och John Travolta ska driva in pengar från några knarkhandlare åt sin boss Marsellus Wallace och en av knarkhandlarna tömmer sin automatpistol mot de båda. Kulorna borde ha genomborrat dem två flera gånger om, men som genom ett mirakel är de oträffade. Ett fall av divine intervention, fastslår Jackson, som beslutar sig för att avbryta sin torpedverksamhet och i stället bli en kringvandrande pilgrim.
Men vi kan knappast förlita oss på ett gudomligt, medvetet ingripande från Det kosmiska kretsloppets avsikt eller från Moder Jord för att styra saker och ting rätt. Vi kan bara förlita oss på vår egen kraft och förmåga. Och det var nog så maya tänkte om sin långa kalender och den trettonde baktunens slut, som enligt de flesta kunniga bedömare inträffade den 21 december 2012 (enligt Carl Johan Calleman redan 28 oktober 2011); nämligen att den signalerar att det är dags för oss att byta spår; dags att ställa om. I det nya som växer fram är vi alla delaktiga med våra tankar och handlingar.
Árs ok fridr! För ett gott år/god äring och fred, frid, fröjd! Välkomna till den paleolitiska världsrevolutionen.

måndag 10 december 2012

Varken varg eller hund


En vit författare som fördjupat sig i och skrivit om indiansk livssyn kontaktas av en gammal man på ett reservat. Den gamle har något att berätta. Författaren kommer efter viss betänketid och en lång bilfärd fram till den gamle mannens lilla hus och en märklig historia med djupdykningar i indiansk livssyn och leverne tar sin början och resulterar naturligtvis i en bok.
Jag kan förstå om läsaren anar ugglor i mossen. Är detta ytterligare en bluffbok av en viting som säger sig ha blivit invigd i de djupaste shamanska och andliga hemligheterna av en av de äldste? Svaret är nej. Det som Kent Nerburn åstadkommit med boken Neither Wolf Nor Dog (New World Library 1994, 2002) är ett verk av helt annan kvalitet och dimension. Detta är äkta vara. Den gamle lakotamannen – i boken kallad Dan – gör inte Nerburn till shaman, men får i denna underbara bok komma till tals i en serie monologer (little talks) som handlar om koloniseringen av landet (”Amerika”), övergreppen på dess ursprungliga invånare och hur alla dessa sår fortfarande smärtar och plågar många människor.
”Låt mig berätta hur vi förlorade landet”, inleder Dan en av sina många utläggningar. Och så berättar han, sida upp och sida ner, om koloniseringens alla fasor, om skillnaderna i tänkande mellan de vita och indianerna när det gäller grundläggande saker som synen på jorden – som ett levande, kännande väsen eller en resurs att äga och exploatera – synen på medvarelser, synen på att äga, vad som är viktigt i livet, frihet, heder, ordens och tystnadens betydelse, skillnaden på ledare och härskare, vad som är historia och hur man ska förhålla sig till den. Och en hel del annat också som skiljer de vitas föreställningsvärld från indianernas och som innebär att det faktiskt finns en till synes oöverbryggbar klyfta mellan dessa världar. Dan har en vision om att denna klyfta måste överbryggas för kommande generationers – och Moder Jords – skull. Han har helt enkelt valt Nerburn som språkrör eller snarare nedtecknare av alla tankar han samlat på sig under sitt nära 80-åriga liv. ”Jag vill få ner allt det här, det som jag har i sinnet”.
Bakgrunden till att han valde just Nerburn som språkrör är att denne tidigare har lett ett projekt på ojibwereservatet Red Lake i norra Minnesota där skolelever intervjuat sin far- och morföräldrar och nedtecknat deras traditionella berättelser. Resultatet blev två böcker – To Walk the Red Road och We Choose to Remember – som Dan har läst. Han säger sig lita på Nerburn eftersom ”du inte försöker vara indian”, men samarbetet mellan de båda blir knappast friktionsfritt – något som Nerburn skildrar på ett både självutlämnande och humoristiskt sätt. Efter Nerburns första försök att skriva ner Dans tankar blir han kritiserad för att ”skriva alltför vitt” och han måste rannsaka sina egna attityder i grunden. Är han bara en av dessa välmenande vita som drivs av skuldkänslor för övergreppen mot de indianska folken och vill ställa saker och ting tillrätta men gör det med ett typiskt ”vitt” förhållningssätt som i själva verket bara är en ny form av det koloniala förtrycket? Projicerar han sin egen bild av Indianen på Dan i stället för att verkligen lyssna till vad denne har att säga på sitt eget sätt? Berätta bara historien, får han höra. Just tell the story. Och Dan, ja han kan vara nog så skarp i sin kritik av de vita;
”Vi vet att vita människor har en ändlös hunger. De vill konsumera allt och göra det till en del av sig själva. Även om de inte äger det fysiskt så vill de äga det andligt. Det är det som händer med indianerna nu. De vita människorna vill äga oss andligt. Ni vill svälja oss så att ni kan säga att ni är oss. Det här är något nytt. Tidigare ville ni göra oss till er. Men nu är ni olyckliga med vilka ni är så ni vill göra er till oss. Ni vill ha våra ceremonier och våra sätt så att ni kan säga att ni är andliga. Ni försöker bli vita indianer.”
Dan är ju född efter de stora indiankrigen men har fått utstå sin beskärda del av det ännu pågående kulturella folkmordet. Som liten pojke blev han tvingad in i det avskyvärda internatskolesystemet vars uttalade syfte var att ”utrota indianen för att rädda människan”. Militärisk disciplin, tvångsklippning, förbud mot att använda det egna språket och allt som kunde påminna om den egna kulturen var några av de metoder som användes för att utrota den indianska identiteten. Resultatet enligt Dan;
”En del av vårt folk försöker vara vita. En del hatar allt som har med den vite mannen att göra. En del indianer försöker vara både och. En del försöker till och med återvända till de gamla livssätten som om inget av allt detta har hänt. Vi kämpar alla och det finns aldrig några svar. Varje generation måste kämpa. Kanske måste vi helt enkelt överlämna det i Den store andens händer.”
Neither Wolf Nor Dog innehåller inte bara Dans monologer utan också en ramberättelse i form av en sällsam bilfärd över prärien i South Dakota. Nerburn skriver med skönlitterära ambitioner och lyckas väl i sina beskrivningar av det vidsträckta prärielandskapets bistra skönhet och hur det kan påverka det mänskliga medvetandet. Färden går i en gungande Buick med den snaggade exsoldaten Grover (också lakota) vid ratten, den åldrade Dan bredvid honom i framsätet och Nerburn i baksätet tillsammans med Dans gamla hund Fatback, som spelar en viktig roll genom hela berättelsen. Läsaren får ta del av interiörer från dystra vägkrogar i det amerikanska bakvattnet, inblickar i strukturell vardagsrasism, besök på heliga platser och nedslag på historiska minnesplatser. Nerburn sjunker djupt ner i depressiva känslor av utanförskap – en känsla som han förstår präglar de flesta indianers relation till det vita USA, de rådande maktförhållandena.
Länge svävar Nerburn i okunnighet om vart bilfärden ska leda. Den går bl a via Sitting Bulls monument och ett omskakande möte med en regnstorm av värsta slag innan de kommer fram till Wounded Knee, den plats där USA:s federala armé den 29 december 1890 massakrerade uppemot 300 lakotas som var på flykt med hövdingen Sitanka/Big Foot. Majoriteten av de dödade var försvarslösa och utmärglade kvinnor, barn och gamlingar som mejades ner med kulspruta. Dan tar med Nerburn på en nattlig ceremoni och utesittning vid minnesplatsen över massakern. ”Mitt hjärta är tungt med det förflutna”, säger Dan som hela sitt liv har funderat på varför de vitas marsch västerut tog sig dessa fullständigt bestialiska former. Han säger sig fortfarande höra sina förfäders gråt och i Wounded Knee gråter också själva jorden. Den enkla ceremoni som Dan genomför får Nerburn att uppleva det som hände där och då som om det fortfarande händer. I en av bokens mest förtätade höjdpunkter hör och ser Nerburn människornas ordlösa skräck; han hör och ser dem bli mördade av det sjunde kavalleriet; han (och läsaren) känner allt detta som om han själv är en av Big Foots lakotas som får hela sin värld förstörd. Och han känner sig medskyldig till massakern.
”Jag känner mig så fruktansvärd, så skyldig, det är som om det är verkligt och jag måste göra något och det finns ingenting jag kan göra. Och jag kan inte stoppa det men jag vill inte att det ska hända… att det ska ha hänt. Jag vill inte att något av detta ska ha hänt. Jag vill att det ska ha funnits en annan väg”.
Vår ilska måste begravas och ni vita måste släppa er arrogans. Så sammanfattar Dan sina egna nattliga insikter i Wounded Knee. Jorden gråter och inget kan torka bort hennes tårar, säger Nerburn. Dan är nöjd med att den vite mannen vid hans sida på ett organiskt sätt har kunnat identifiera sig med det inträffade och när Nerburn berättar en märklig dröm som han haft efter att ha fallit i sömn utmattad av de starka upplevelserna konstaterar Dan; ”Jag tror att du är redo att skriva”.
Det kanske är dags att förklara bokens titel Neither Wolf Nor Dog. Den kommer från ett tal som tillskrivs Sitting Bull där denne förklarar att han inte vill bli instängd på ett reservat. Alla reservatsindianer som han sett har varit värdelösa säger han; ”De är varken röda krigare eller vita jordbrukare. De är varken varg eller hund”. Just detta är det som hänt med oss, säger Dan till Nerburn; ”Vi lyssnade till den vite mannen. Nu är vi varken varg eller hund. Sitting Bull hade rätt”.
När jag vänt det sista bladet i boken känner jag en stor tomhet, ja nästan en smärta, över att boken är slut. Var det inte så man kände som barn i slukaråldern när böckerna var utlästa? Man ville att de bara skulle fortsätta. Jag skulle kunna fortsätta lyssna till Dan – hur länge som helst. Vilken tur då att Kent Nerburn skrivit ytterligare en bok om denne visman – en bok som utspelar sig tio år senare när Dan är 90. Den heter The Wolf at Twilight. Den är beställd men ännu inte läst. Kanske återkommer jag till den.

tisdag 4 december 2012

Lakota köper in del av Black Hills


Tre lakotagrupper - Crow Creek Sioux Tribe, Rosebud Sioux Tribe och Shakopee Mdewakanton Sioux Community – har för nio miljoner dollar köpt in området Pe’Sla i Black Hills i South Dakota. Avsikten är att för framtida generationer skydda denna heliga plats som spelat och spelat en så viktig roll för lakotas andliga och kulturella liv.
Bland lakotas har försöken att samla in pengar till markköpet varit livligt diskuterat. Orsaken är att hela Black Hills redan är lakotaområde – stadfäst i fördrag mellan lakota och USA:s federala regering 1851 och 1868. Dessa fördrag upphävdes ensidigt av USA när guld påträffades i Black Hills och den federala regeringen ville öppna området för ekonomisk exploatering. Att samla in pengar för att köpa in ett område som enligt alla tänkbara rättsliga principer redan tillhör lakota kan inte vara rätt, anser många lakota. Det är ju ett sätt att faktiskt godkänna att USA brutit mot de gamla fördragen. Mot denna åsikt har många andra sagt att vi nu befinner oss i ett läge där huvuduppgiften är att skydda och bevara Black Hills som ett andligt kraftcentrum och då är detta markköp ett viktigt steg.
Nu är alltså köpet i hamn och hövdingar från de tre grupper som genomfört köpet säger i ett gemensamt uttalande;

- Idag är vi tacksamma över att tillsammans kunna stå inför Skaparen för att hjälpa vårt folk att bli helat genom att återta en av våra heligaste platser.
- Vi väntade inte på att USA skulle behandla oss rättvist vad gäller våra rättigheter till Black Hills. Vi handlade nu och utövade vår inneboende suveräna makt för att skydda denna högst heliga plats. Vi måste vidmakthålla vårt sätt att leva för framtida generationer.

På sajten LastRealIndians skriver Chase IronEyes att det otänkbara nu har inträffat;

- Det här en berättelse som överskrider ras, rum och linjär tid. Ceremonier har genomförts på Pe’Sla i tusentals år. De ceremonier som har genomförts vid Pe’Sla är för mänsklighetens överlevnad och förnyelsen av livets gåvor.

Vid Pe’Sla gjorde den kände andlige ledaren Black Elk sin vision quest och Arvol Looking Horse, beskyddare i 19:e generationen av Buffelkvinnans heliga pipa, har betonat Black Hills betydelse i vår tid när världen står inför omskakande förändringar;

- Vi människor sänder ut helig energi, vi har kraft, men vi använder den inte på det sätt som dessa tider kräver; våra profetior säger oss att vi ska återvända till Black Hills.

Chase IronEyes skriver i samma anda;

- Vi är villiga att försvara landet eftersom landet älskar oss. Vi vet att den här prestationen (köpet av Pe’Sla) är historisk; vi vet att detta bara är början. Vi måste leva genom att be, genom att behandla varandra med respekt, genom att rena våra sinnen och våra kroppar, genom att lära oss själva och våra barn våra språk, genom att erbjuda mat och vatten, och slutligen genom att delta i våra ceremonier i och utanför Black Hills.
- Det här landet älskar oss och vi får aldrig glömma vårt ansvar för Moder Jord och inte heller våra andliga instruktioner om hur vi ska leva på den här jorden, i den här tiden. Alla som är på den här kontinenten och runt om i världen måste respektera karaktären hos våra heliga platser – det är mänsklighetens sanna kännetecken.

Klokt talat. Att skydda, bevara och hålla de heliga platserna aktiva är en uppgift inte bara för lakotas utan lika mycket för oss andra i våra egna landskap.

tisdag 27 november 2012

Rolling Thunder i Ledusjö - revisited

JIE, RT och Paul-Anders Simma i Ledusjö 1982.
På den nyshamanistiska sajten Shaman Portal har The Voice of Rolling Thunder (Bear & Company 2012) utsetts till månadens bok. När jag såg det hade jag redan plöjt huvuddelen av de 340 sidorna om den remarkable shamanen John Rolling Thunder Pope (1916-1997). Boken hade kommit till mig via andra krokiga vägar, precis som den första boken om RT som han oftast kallas – skriven av Doug Boyd och utgiven 1974 under titeln Rolling Thunder. Den boken var en stor aha-upplevelse för mig och gav mig en knuff in på den shamanska väg som jag har försökt vandra sedan dess. Boyds bok var också bidragande orsak till att ett 50-tal personer i juni 1982 befann sig i Ledusjö i Västerbotten för att under ett veckoslut ta del av Rolling Thunders kunskaper. Jag var där och vid läsningen av The Voice of Rolling Thunder blev det nödvändigt för mig att gå tillbaka och rekapitulera mitt eget möte med RT. Jag sökte i minnet, kontaktade några vänner som var med i Ledusjö för att lyssna till deras hågkomster, läste om min egen artikel i tidskriften Sökaren om detta evenemang (Rolling Thunder, son av Moder Jord, Sökaren nr 8 1982) och tittade igenom gamla pärmar med material från nätverket Yggdrasil från nyshamanismens första spirande år i Sverige (jodå, jag har en deltagarlista från Ledusjö 1982!). Denna konfrontation med det förflutna (som känns väldigt förflutet) har inte enbart varit angenämt. RT var en man som väckte motstridiga känslor och reaktioner hos dem som mötte honom och allt detta väller fram på nytt vid researchen inför denna text. Jag tror att det finns en del allmängiltiga lärdomar att dra av RT:s nedslag i Ledusjö och därför försöker jag mig på en ny analys – 30 år efteråt.
Den nya boken om RT är sammanställd av hans dotterson Sidian Morning Star Jones och den kände psykologiprofessorn Stanley Krippner, som under flera år hade nära kontakt med RT. Undertiteln är; A Medicine Man’s Wisdom for Walking the Red Road. Jag skulle tro att det var just det vi trodde att Rolling Thunder skulle delge oss i Ledusjö, men den dominerande känslan var besvikelse för det var ganska tunnsått med praktiska råd om hur vi skulle kunna vandra denna röda väg. Det RT bjöd på i sina långa monologer var allmängods om ”indianskt” tänkande och örtmedicin – framfört på ett tämligen grovhugget och odisponerat sätt – och vi kände oss nästan förorättade. Hallå, allt det där känner vi till – visa oss i stället hur vi ska kunna samtala med växter och djur och hitta tillbaka till ett ödmjukt sätt att leva på Moder Jord. Fast det sa vi aldrig till RT, i synnerhet inte eftersom vi hade blivit strängt tillsagda av hans vite road manager och livvakt Larry att närma oss RT respektfullt och bara ställa frågor via Larry. Detta skedde i den svala junimånaden 1982 strax före midsommar med oss deltagare sittandes i skolbänkar i en gammal utrymd och utkyld skolsal som RT:s medhjälpare hade försökt rena genom att tutta eld på några enekvistar i en stekpanna. Det var verkligen ingen lyckad inledning på en kurs med en medicinman! Men först lite bakgrund.
John Rolling Thunder Pope var född i Oklahoma. Mamman var vit, fadern cherokee och cajun. RT var alltså en fjärdedels cherokee och hade alltså kunnat enrollera sig i stammen. Han valde dock att stå utanför alla sådana registreringsprocesser – något som senare bidrog till ifrågasättanden av hans verksamhet. Vad stod RT egentligen för? Cherokee-traditionen? Eller byggde han på shoshone-traditionen som han gift in sig i genom sin andra hustru, Spotted Fawn? Stod han över huvud taget för en traditionell andlighet? RT hade oomtvistade shamanska förmågor att bota sjukdomar, kommunicera med djur och påverka väder och vind; det framgår av vittnesmålen i de båda böckerna om honom. Han hade också en imponerande kunskap om läkeväxter. Men vem hade han gått i lära hos? Han jobbade under en stor del av sitt liv som bromsare på Southern Pacific Railroad och bodde inte på något reservat. I The Voice of Rolling Thunder nämns ett antal traditionella medicinmän från flera olika kulturer som skulle ha fungerat som hans lärare, men ingenting är känt om hur långa perioder han tillbringade med dem. Själv talade han ofta och gärna om att han hade utbildat sig i 30 år till medicinman och om de sju olika prov som han hade måst genomgå för att bli medicinman; ett av dem handlade om att bli biten av en skallerorm och bevisligen tålde RT bett av giftormar senare i livet.
I början av 1970-talet började RT nå en viss berömmelse i alternativkretsar i USA sedan han framträtt på konferenser om alternativa terapier och shamanism. Berömmelsen närmast exploderade när han började umgås med hippierockgruppen Grateful Dead och blev mycket nära vän till en av gruppens trummisar, Mickey Hart. Gruppen köpte till och med in ett markområde på 130 hektar i Nevada åt RT där han upprättade en sorts eko-andligt kollektiv, Meta Tantay (vandra i fred).
Till Meta Tantay kom mest unga människor, såväl vita som indianer, för att bli ”andliga krigare” och leva i harmoni med varandra och Moder Jord. RT byggde sin vision på en gammal profetia som han själv tillskrev hopi-indianerna, nämligen att när den vite mannens barn börjar odla långt hår och klä sig som indianer är tiden mogen att dela med sig av visdomen till dessa vita. (Det är ytterst tveksamt om denna profetia har något med traditionella hopis att göra – om den nu över huvud taget existerar). I visionen ingick att Meta Tantay skulle bli självförsörjande genom odling, boskapsskötsel, vindkraftverk och solpaneler, men man får aldrig kläm på hur långt de kom i den verksamheten. En noggrann läsning av boken antyder snarare rätt så kaotiska förhållanden på Meta Tantay med folk som kom och gick, många av dem drogberoende eller med andra problem eller flummiga idéer. RT fungerade som samhällets andlige ledare, omgiven av en grupp unga indianska andliga krigare/livvakter, men den som verkligen höll samman ”kommunen” var hustrun Spotted Fawn. Hon fungerade som klanmoder i detta samhälle som RT hade designat med en traditionell uppdelning av sociala roller mellan män och kvinnor. Männen arbetade med jord och djur; kvinnorna lagade mat, tvättade och skötte barn. Först åt männen, sedan kvinnorna. Detta var naturligtvis väl magstarkt för en del feministiskt lagda vita kvinnor som dök upp på Meta Tantay och hade svårt att finna sig tillrätta. Det framgår också av Jones/Krippners bok att relationerna inom kommunen periodvis komplicerades avsevärt av att det förekom en hel del så kallad fri sex. RT själv beskrivs med förskönande ord som ”flörtig”.
Som läsaren förstår ställde sig många traditionella indianer frågande eller starkt kritiska till allt detta. Det blev helt enkelt för mycket hippieguru över RT. Han hade heller ingen djup förankring i någon specifik ursprungskultur och att som bokens redaktörer försöka ta sig förbi problemet genom att kalla honom för en intertribal medicinman löser inte RT:s autenticitetsproblem. Detta är bara en av de många paradoxer som präglade denne man. Han tog till sig kunskaper från alla möjliga håll och utformade sin egen shamanism. På så vis skulle man kunna säga att han å ena sidan fullföljde en sann shamansk tradition att nyskapa och gå sin egen väg. Å andra sidan gjorde han likväl anspråk på att manifestera en väldigt traditionell kunskap. Betänk att detta var på 70-talet, den pan-indianska rörelsen var stark och radikal, t ex i form av American Indian Movement, och RT hade ett otadligt indianpolitiskt engagemang, även om han aldrig blev en del av AIM; han hade deltagit aktivt i motståndskampen mot skogsavverkningar i Nevada; han talade militant om kamp för fred och för Moder Jord och hans anhängare såg sig som den nya tidens andliga krigare; The Thunder People. Det lockade inte bara vita radikaler och sökare till Meta Tantay utan också unga indianer som sökte en ursprunglig identitet.
Det var så vi som satt där i skolsalen i Ledusjö hade hört talas om RT och nu trodde vi att han skulle visa oss hur vi skulle kunna hitta tillbaka till en ursprunglig identitet och bli en sorts nordiska andliga krigare. Vilket han alltså inte gjorde. Att inte leva upp till sina åhörares förväntningar kan ju vara ett användbart trick när man vill få någon att konfronteras med sin egen dumhet (vilket Carlos Castaneda skildrar infernaliskt skickligt i böckerna om sin läromästare don Juan Matus). RT beskrivs i den nya boken också som en sorts trickster, men jag tror inte att det var som medveten trickster han framträdde inför oss. Jag tror snarare att hans oinspirerande sätt innehöll såväl en gnutta arrogans som ett ointresse för vad vi verkligen ville uppnå. Han hade kommit till Ledusjö efter en turné i Österrike och Tyskland – väl påpassad och vaktad av sina tre andliga krigare (Larry + två unga indianer som även tjänstgjorde som trummare och sångare). Om RT:s umgänge med Grateful Dead och hippiescenen fjärmade honom från många indianska traditionalister i USA så spelade hans road manager Larry en liknande roll i Ledusjö. Det var rena upprorsstämningen i vårt tältläger efter den första dagen med RT där han hade pratat runt om sådant vi redan visste och skrytsamt om sina egna mirakulösa och magiska ingripanden. En man som betonade ödmjukhet och bön och samtidigt skröt om sina egna bedrifter och tycktes njuta av att bli satt på piedestal. Vi fick helt enkelt inte ihop dessa paradoxer och kände oss snuvade på utlovad kunskap.
Till den dåliga stämningen bidrog naturligtvis också den erbarmliga skolsalen. Arrangörens plan hade varit att all undervisning med RT skulle ske i vårt tältläger vid Ledusjön (helt OK plats) och att även RT och hans krigare skulle bo där. Planerna ändrades dock abrupt när arrangören (jag skonar honom genom att utelämna namnet) i samråd med RT:s krigare fick för sig att en grupp deltagare som höll sig lite för sig själva planerade ett attentat mot RT. Därför inhystes RT i arrangörens lägenhet inne i Nordmaling och föreläsningarna flyttades till skolsalen. Visserligen brukade FBI-agenter snoka runt i trakterna av Meta Tantay, men ett attentat i Ledusjö? Eftersom misstankarna från arrangören och RT-folket riktade sig mot en specifik grupp personer och eftersom vi var flera som snappade upp detta kan läsaren säkert förstå att stämningen i lägret inte bara var upprorisk utan även depressiv. Vad gjorde vi där – egentligen? Inte blev det bättre av att arrangören själv på kvällen dök upp i tältlägret och framförde kritik från road manager Larry om att vi var en väldigt passiv publik som inte gav RT något gensvar. Men hallå! Det var ju Larry själv som sett till att vi vördnadsfullt höll oss på mattan!
-          Ni ska inte tro att ni köpt något bara för att ni betalat pengar, svarade arrangören med inte så väl valda ord.
Det var naturligtvis oerhört provocerande men ledde till långa diskussioner i lägret där vi kom överens om att nästa dag genomföra en midsommarceremoni för RT. Så skedde också – vi sjöng bl a Rune Lindströms Visa i midsommartid, som inte är så särskilt uråldrig – och RT blev på bättre humör. Han kom till vårt läger, ledde en vacker solhälsningsceremoni och genomförde också en stor cirkeldans med oss. Vi kände att vi i alla fall fick en glimt av hans andliga kunskap och vägledning. Sedan höll RT hov sittande i en bekväm stol i lägret svarandes på frågor – också från den tillresta lokala pressen. Det syntes att han njöt av situationen. Några mirakel utförde han inte, även om han botade en migrän i tältlägret.
Under den mer avslappnade slutfasen av helgen överlämnade jag en stor torshammare till RT. Han höll den en stund i handen och sa sedan;
-          Mmmm, den har stor kraft. Jag har mött Tor en gång och han sa då att vi är bröder. Vi är av samma slag.
RT bar denna hammare om halsen när han dansade cirkeldansen med oss och jag har funderat mycket över hans uttalande om Tor – också nu när jag rekapitulerar upplevelserna i Ledusjö. Man kan se uttalandet som en sorts hybris – att vara bror med Tor – men jag anser numera att det mera är ett uttryck för en verkligt traditionell andlig inställning. För traditionella indianer står ”gudar” egentligen inte över oss; de flesta ursprungsfolk har inga egna ord som betyder ”gud” utan talar i stället om andar, förfäder eller urtidens heliga varelser, som visserligen är annorlunda än vi människor men ändå är våra släktingar. Att betrakta sig som en bror till Tor uttrycker då inte hybris utan insikten om att allt är ett och hänger samman.
I min artikel i Sökaren ställde jag frågan; Vad ville Rolling Thunder egentligen med oss? Jag vred och vände på frågeställningen utan att hitta något entydigt svar utom möjligen att sprida en livsattityd, en attityd av ömhet mot jorden och allt skapat. Ceremonier och böner genomsyrade hans budskap och vi fick en glimt av hur man kan bli delaktig i en magisk verklighet. Men bara en glimt. Kanske var det viktigaste som hände i Ledusjö den gruppdynamik han skapade bland oss deltagare genom att inte leva upp till våra förväntningar?
En av mina vänner som var med i Ledusjö berättar att han kom på god talefot med RT:s två indianska medhjälpare. De var förbryllade över oss. Vad ville vi – egentligen? Inte så förvånande då att det inte blev någon djupare kontakt mellan oss och RT. Han talade ofta om att det finns en rätt tid och plats för allt och jag lutar numera åt att Ledusjö i juni 1982 var både fel tid och plats för såväl oss som RT. Och antagligen var det fel arrangör och fel road manager också. Och kanske fel medicinman och fel deltagare? Det hindrar ju inte att man även ur en sådan situation kan utvinna kraft och kunskap när man ändå har hamnat där – men det blir ju knappast av det maximala slaget.
Boken The Voice of Rolling Thunder vill ge en komplex bild av RT och vi får ta del av goda såväl som dåliga sidor hos denne man. I ett anonymiserat samtal mellan dottersonen Sidian Morning Star och fyra av RT:s närmaste (antagligen hans barn) används bland många andra epitet flera gånger ordet asshole för att beteckna RT:s karaktär. Familjemedlemmarna var uppenbarligen inte alltid imponerade av hans kvaliteter. Boken bekräftar min bild av RT som en paradoxal man; en egensinnig shaman utan djup förankring i någon ursprungsamerikansk andlig tradition; en aktivist för Moder Jord som gillade att bli skjutsad i bilar och flygplan; en blygsam man som betonade bön och ödmjukhet men njöt av att sättas på piedestal av anhängarna; en healer av rang som själv drabbades av diabetes och misskötte den så att han så småningom tvingades amputera ena benet; en renlevnadsman som förbjöd alkohol och droger i Meta Tantay men själv tog till flaskan.
Vad hände med Meta Tantay? Det imploderade efter att ”klanmodern” Spotted Fawn avlidit i cancer 1984 (troligen till följd av det radioaktiva nedfallet över Nevada efter atombombsproven på 1950- och 60-talet). RT bodde kvar där och fortsatte resa runt och hålla föreläsningar – dock med avtagande intensitet. En av hans söner Mala Spotted Eagle Pope driver numera Nanish Shontie i Oregon - en sorts fortsättning på Meta Tantay.
Vad lämnade RT för arv genom alla oss som träffade och lyssnade på honom? För min egen del kan jag tveklöst säga att han gav mig en puff i en viss riktning som jag är tacksam för, men jag kände mig aldrig riktigt bekväm med honom och den känslan vittnar också andra om. För min del hade jag svårast med hans skrytsamma sida, något som jag i Sökarenartikeln kallade ”amerikansk egofixering”. Och hans föreläsningar var i ärlighetens namn ganska gaggiga. Det går inte att förklara bort med att alla indianer talar i cirklar. Jag har senare träffat och lyssnat till ganska många traditionella ursprungsamerikaner och de talar på ett annat sätt – utan självhävdelse och genomsyrade av äkta ödmjukhet. RT hade nog inte gjort upp med sin självviktighet. Riktiga traditionalister talar inte heller om sig själva som ”indianer”, som RT gjorde. De har alltid en förankring i en specifik kultur och är diné, lakota, onondaga etc. RT stod utanför det riktigt traditionella och försökte som en sorts kompensation skapa sin egen stam, sin egen community. Kanske hade han inte kunnat göra annorlunda med sin bakgrund som enkel järnvägsarbetare och i den speciella tid han verkade? Han var möjlig på 70- och 80-talen men vore han möjlig som andlig ledare/lärare idag? Inte i den formen. Inte på det sättet.
Så, rekommenderar jag denna bok? Kanske för den som behöver få insikt i att en shaman är en komplex och sammansatt människa, precis som alla andra. Kanske för den som träffat RT och vill slutföra sin analys. Kanske för den som är intresserad av den amerikanska alternativscenen på 1970-talet. Men knappast för dem som primärt är intresserade av att i bokform ta del av traditionell andlighet – för dem finns en uppsjö av bättre böcker.

Vad drar jag själv för lärdomar av min rekapitulation av mötet med Rolling Thunder i Ledusjö? Att det viktigaste är att släppa sin självviktighet. Sann ödmjukhet och tacksamhet kan bara växa ur en attityd utan självviktighet. Och visdom växer ur ödmjukhet och tacksamhet. Den bästa läraren är Moder Jord och för att kunna höra Moder Jord måste man stänga av den inre monologen. Moder Jord hör man bäst på den plats där man är, i det landskap som man tillhör. Att lyssna till visdomsbärare från andra traditioner kan vara en hjälp i början men man måste hitta sin egen väg, sin egen sång, sin egen dans i enlighet med det ceremoniella protokoll som gäller just där man är. Detta skulle säkert Rolling Thunder hålla med om.


torsdag 22 november 2012

Runor, sejd och heliga riter


Runor, sejd och den nordiska shamanismens heliga riter är dominerande tema i mina kurser 2013. Kurserna hålls på vitt skilda platser i Skåne, Jämtland, Stockholmstrakten och Kiruna.
I den nordiska shamanska traditionen nämns sex heliga riter som härstammar från ”arla i urtid”. På mina kurser undersöker och praktiserar dessa sex heliga riter - runmagi, utesittning, ceremoni, galdersång, sejd och kontemplation/visdomsövning. Det handlar om riter som fungerar som portar till Drömtiden, där vi kan ta del av Moder Jords och den icke-ordinära verklighetens resurser. Dessa riter hänger intimt samman i en helhet där den ena följer på och övergår i den andra. Avsikten är att deltagarna på ett självständigt och skapande sätt ska kunna integrera dessa riter och den kunskap de ger i sina egna liv och hitta fram till ett sätt att vandra i skönhet, ett sätt att leva som präglas av harmoni och balans med Moder Jord.
Runmagi är de sex riternas moder på liknande sätt som Drömtiden är moder till den ordinära verkligheten och Ginnungagap moder till hela världen. Runorna gör sin entré redan i Eddans första sång Valans spådom där de kopplas samman med de tre nornorna Urd, Verdande och Skuld och den kosmiska livsväven.
Utesittning är ett av de bästa sätten att få insikt, kraft och vägledning direkt av Moder Jord. Ceremoni är ett samtal med det osynliga, med den icke-ordinära verkligheten för att uttrycka ödmjukhet och tacksamhet inför Moder Jord och uppleva den ömsesidighet som präglar all existens. Allt hänger samman med allt annat i den dynamiska kosmiska väven.
Galdersång är en metod för att stämma sig själv i harmoni och balans med Moder Jord och för att åstadkomma förändringar i den kosmiska väven. Genom galdern kan människan samtala med och lära av allt annat i skapelsen.  
Sejd är den ursprungliga beteckningen på den shamanska trancen och själsresan och den därmed förbundna magin. I sejden kombineras trumning med magisk sång på ett mycket kraftfullt sätt som ansetts förbunden med den ”största makt”.
Kontemplation/visdomsövning är ett sätt att djupt begrunda sina andliga upplevelser och med sitt tänkande försöka lära känna alla företeelser inifrån.
Vi arbetar kreativt med att anpassa dessa uråldriga riter till dagens värld, och till det kosmiska kretsloppets föränderliga spiraldans.
Kurserna hålls enligt följande;
22-24 mars i Sorunda, mellan Stockholm och Nynäshamn,
26-28 april i Jänkänalusta utanför Kiruna,
23-25 augusti vid Snogeholmssjön i Skåne i samarbete med Sejdman Kluve,
19-22 september i Glösa och Gärde i Jämtland i samarbete med Carola Korpstjärna.
4-6 oktober medverkar jag också i en kunskapshelg i Tiveden på temat Att vandra i skönhet – ut ur industricivilisationen.
Hela kursprogrammet finns på www.norrshaman.net

måndag 19 november 2012

Putin försöker tysta urfolken

Vid det nyss genomförda mötet i Haparanda med Arktiska rådet stod en stol tom. Där skulle ha suttit en representant för det ryska förbundet för urfolken i norr – Russian Association of Indigenous Peoples of the North (RAIPON). Det är en organisation som representerar 41 urfolk med ungefär 300 000 medlemmar från Murmansk till Kamtjatka. Stolen stod tom eftersom det ryska justitiedepartementet förklarat organisationen som olaglig. Det är en åtgärd som ingår i Putin-regimens offensiv mot de ryska organisationer som ägnar sig åt internationellt samarbete eller som får ekonomiskt stöd från utlandet. Åtgärden mot RAIPON för tankarna till stalinismens förtryck av urfolken i Ryssland och avsikten tycks vara att undanröja eventuellt motstånd mot exploatering av naturresurser i de nordliga områdena.
Organisationen RAIPON spelar en central roll i det internationella samarbetet mellan urfolk och arktiska stater. I våras tecknade norska Barentssekretariatet ett officiellt samarbetsavtal med RAIPON.
"Vi beklagar en nedläggning av RAIPON", säger chefen för det norska Barentssekretariatet Rune Rafaelsen till Barents Observer
Ordern att avveckla RAIPON kommer trots att organisationen har gjort flera försök att justera sina stadgar i överensstämmelse med kraven från ministeriet. Organisationen har förgäves försökt bestrida ministeriebeslutet på juridisk väg och vädjar nu till omvärlden om hjälp.
Under sina 20 år har RAIPON arbetat aktivt för att skydda ursprungsbefolkningarnas mänskliga rättigheter och rättsliga intressen samt att främja deras rätt till självstyre. Organisationen har varit starkt engagerad i ett antal rättsliga processer kring de ryska arktiska områdena och har representerat Rysslands arktiska urfolk i ett antal internationella forum. Förutom Arktiska rådet har RAIPON t ex en rådgivande status i FN:s ekonomiska och sociala råd och är observatör i FN:s miljöprogram och representerad i FN:s permanenta forum för ursprungsfolk.
Anja Salo är rådgivare i frågor som rör ursprungsbefolkningarna i det norska Barentssekretariatet. Hon säger att en eventuell nedläggning av RAIPON kommer att få allvarliga konsekvenser för den inhemska befolkningen i Barentsregionen.
"Om RAIPON som organisation stängs kommer det att ha allvarliga konsekvenser för ursprungsbefolkningen i Barentsregionen. De representerar nenetsfolket, vepser och samer på den ryska sidan i viktiga forum såsom Arktiska rådet och FN. Ursprungsbefolkningarna i Ryssland kommer att sakna en gemensam politisk röst för att påverka beslutsprocessen på federal nivå, och det kommer också att begränsa det internationella samarbetet när det gäller urfolkens angelägenheter”, säger Anja Salo till Barents Observer.

onsdag 14 november 2012

Att återvända till jorden


Mormor,
Du som lyssnar och hör allt,
Du som alla goda ting kommer från…
Det är din omfamning vi känner
När vi återvänder till dig…
Med denna traditionella lakota-bön till Mormor Jord inleder Joseph M. Marshall III sin senaste bok To You We Shall Return – Lessons about Our Planet from the Lakota (Sterling 2010). För läsaren av denna blogg är Marshall ingen ny bekantskap. Jag har tidigare recenserat två av hans böcker om lakotaindianernas traditionella livssyn; Walking with Grandfather och The Lakota Way. Marshall bygger sina böcker på traditionella lakotaberättelser om svunna tider och sina egna minnen av uppväxten hos morfar och mormor på Rosebud-reservatet i South Dakota. Han har ett inbjudande och behagligt sätt att föra in läsaren i lakotas kosmologi och förhållningssätt i världen. I To You We Shall Return tar han ett litet större grepp och sätter in lakotatänkandet i ett större urfolksperspektiv och går bortom präriehorisonten i sin omtanke om Mormor Jord och hennes öde;
”Den väg som våra förföräldrar vandrade i tusentals år före européernas ankomst är inte betydelselös historia. Den kan vara en nyckel till framtiden för denna kontinent, och kanske för hela världen”.
Marshall återkommer även i denna bok till morfaderns lektioner under vandringarna på reservatet. Syftet var, förstod Marshall senare, att lära känna landet, landskapet, och upprätta ett verkligt, närmast fysiskt band till jorden. Den kultur och livssyn som lakota och andra amerikanska ursprungsfolk utvecklade under årtusendena och förde vidare genom muntlig tradition ända in i våra dagar bygger på respekt för Mormor Jord. Om man känner respekt för och har en genuin relation till sitt landskap är det lättare att anpassa sig och samexistera med allt annat levande, skriver Marshall och i detta innefattar han inte bara andra arter utan också alla möjliga av Mormor Jords uttryckssätt i form av väder och vind, hetta och köld, översvämning och torka, snöstorm och värmebölja.
Respekt förhindrar arrogans och respekt möjliggör kunskap om landet som blev som en andra natur för ursprungsfolken. ”Sådan kunskap kan återigen bli nyckeln till vår överlevnad som människor, men den här gången handlar det, i stället för att anpassa oss till miljön för att bevara vår existens, om att vi måste rädda och hela den sårade jorden så att framtida generationer kan överleva. För att åstadkomma detta måste vi gå tillbaka till begynnelsen”.
Det gör också Marshall när han översiktligt skildrar inte bara lakotas utan också de andra ursprungsamerikanernas historia; hur de anpassat sig till en mångfald av klimat och landskapstyper och efterhand också tvingats anpassa sig efter den vite mannens kolonisering. Trots att också många indianer gradvis lagt sig till med den vite mannens värderingar och syn på jorden som en råvaru- och produktionsresurs i stället för ett levande och medvetet väsen, så lever ändå mycket av det traditionella tänkandet, så intimt förenat med plats och landskap, kvar. ”Landet – jorden som helhet – gav upphov till vad och vilka vi är”. Det är den insikten, att vi är en del av jorden och inte åtskild från den - we are part of the earth, not apart from it – som Marshall vill bibringa läsaren. Han hyser uppenbarligen hopp om att även den vite mannen ska kunna återupprätta en andlig relation till jorden och han ser framför sig en värld där vi kan förena avancerad teknik med ett respektfullt sätt att samexistera med jorden.
Traditionella lakotas har kunnat förena det arkaiska med det moderna; ”Att anpassa oss till den vite mannens saker och sätt innebär inte att vi ska anpassa oss till hans sätt att tänka”. ”Jag är en lakotaperson, styrd och vägledd av lakotavärderingar i en värld som är övervägande icke-lakota”.
Bokens titel och den inledande bönen anspelar på döden men Marshall betonar att vi kan återvända till jorden även innan vi dör ”genom att anta ett sätt att tänka som gör det möjligt för oss att samspela med den naturliga omgivningen utifrån en attityd av respekt”. Och respekt växer ur ödmjukhet, eller hur?