Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Denna blogg söker realisera den gamla nordiska definitionen av begreppet visdom som insikt i världen och i det fördolda.

fredag 29 juli 2011

En helig geografi i ständig förändring


När Uppland efter den senaste nedisningen reste sig ur havet var det ett skärgårds- och vattenlandskap i snabb förändring där havsstranden ibland kunde förskjutas över 20 meter på ett år. Hit kom säljägare redan för drygt 5 000 år sedan. Efterhand befolkades landet av andra människor som höll boskap, odlade grödor och dyrkade Den stora modern. Människor, saker och tankar som kommit långväga ifrån slog rot i den uppländska jorden där de lämnade spår som kan vara lätta att hitta men svåra att tolka. Den som skrapar lite på ytan kan hitta spår av klimatförändringar, sociala omvälvningar, maktförskjutningar och andliga paradigmskiften – allt manifesterat i ett landskap där människor både medvetet och omedvetet gjorde ny historia på gamla platser.
Allt detta och mycket mer därtill skildras på ett lysande sätt av Maja Hagerman i boken Försvunnen värld (Norstedts 2011). Bokens långa undertitel lyder ”Om den största arkeologiska utgrävningen någonsin i Sverige”. Det handlar om hundratusentals kvadratmeter som undersöktes inför bygget av den nya motorvägen mellan Uppsala och Tierp och där ett antal mer eller mindre sensationella fynd gjordes. Vägverket ville att de många arkeologiska knastertorra rapporterna skulle populariseras för en bredare allmänhet och gav 2005 Maja Hagerman uppdraget. Den bok som både Hagerman och Vägverket trodde skulle ta något år att ställa samman visade sig ta fem år att få färdig. Med Hagermans egna ord: ”Det skulle visa sig att det tog flera år bara att sätta sig in i vad arkeologerna hade hittat på de olika platserna, och förstå hur deras iakttagelser kunde fogas ihop till en berättelse”. Nu föreligger denna ”berättelse om ett landskap som förändrades”, där åtskilliga av stenåldersfolkets boplatser än idag är levande byar och deras upptrampade stigar längs havsvikar och åar fortfarande är färdvägar, om än asfalterade och breddade. Boken är ett 400-sidigt praktverk – flyhänt skriven och utsökt illustrerad med foton och fantastiska landhöjningskartor.
Maja Hagerman sätter in arkeologernas fynd i ett större kulturellt och mytologiskt sammanhang och diskuterar paralleller med och influenser från bl a Egypten, Kreta, Grekland och Romarriket. Resultatet blir en delvis ny historieskrivning. Inne i det som under lång tid varit skog och under åkrar och beteshagar gjorde arkeologerna märkliga fynd – spår efter väldiga långhus, stora gravfält och kultplatser med långväga föremål av brons, koppar och guld. Redan för 4 000 år sedan förekom en utvecklad handel med metaller från områden i nuvarande Polen, Tjeckien och Slovakien, och självfallet också utbyte av människor, idéer och teknologi. Fynden visar t ex att den inhemska produktionen av järn från både myrmalm och bergmalm började betydligt tidigare än man trott, liksom framställningen av tjära (en oerhört viktig produkt i ett skärgårdslandskap där båtar var det överlägset snabbaste transportmedlet).
Förändringsmönstret är komplext och svårfångat: ”Folkrörelser skedde inte ’en gång’ utan pågick i årtusenden, och i många olika riktningar. Poängen är väl snarare att allt på olika sätt hänger ihop. Att trådar av kulturförbindelser går kors och tvärs, som i en snårig och svåröverskådlig härva. Forntiden är inte ’svensk’, inte nationellt avgränsad eller ens präglad av nordlig isolering".
Inte bara bosättningsmönster, näringar och teknik var stadda i förändring. Också kosmologin i detta föränderliga landskap stöptes om, även om den under flera tusen år huvudsakligen kretsade kring sol, jord, fruktsamhet och hur människorna på bästa sätt skulle samspela med naturen och de stora kretsloppen. Här ser Hagerman vad hon kallar ett slags helig geografi där en mängd platser som uppkallades efter heliga varelser (hon envisas med att skriva ”gudar”) ingår i en större väv av heligheter. Helt riktigt beskriver hon de heliga platserna som ett gränsområde mellan det jordiska och det övernaturliga, som portaler för att kommunicera med andra världar och deras invånare. Hur hittar man ett heligt berg, frågar sig Hagerman när hon beskriver hur arkeologerna bit för bit och med en hel del tur gradvis förstod att den höjd som kallas Torsberget är en gammal kultplats som använts av många olika människor under mycket lång tid. För att hitta sådana heliga platser, som kan vara dolda under stock och sten och sedan länge varit som bortblåsta ur det kollektiva minnet, skulle man kanske behöva använda någon sorts intuitiv eller shamansk arkeologi. Nu är också själva Torsberget bortsprängt och E4 skär rakt genom det som en gång var ett heligt berg. Frågan borde kanske ställas: vad händer när ett heligt berg sprängs i småbitar? Intill det gamla berget ligger en rastplats med en informationstavla om utgrävningarna längs motorvägen och dit har Vägverket låtit transportera några av de stora stenblock med älvkvarnar som påträffades på berget. Så lite av heligheten kanske finns kvar.
Trots Hagermans öppenhet för hur kulturella och andliga strömningar genomkorsat geografin tycker jag att hon (liksom arkeologerna) är lite för fixerad vid det romerska perspektivet. Väldigt mycket av föremål, hierarkier och kultur kopplas samman med utvecklingen i Romarriket. Det stämmer säkert i många fall men när man applicerar det på en så komplex företeelse som runorna vill jag ropa stopp och belägg. Det är inte så enkelt som att runorna skulle vara en nordisk omarbetning av det romerska alfabetet. De äldsta runorna, utharken (eller futharken som en del vill kalla systemet), är inget alfabet utan symboler för grundläggande krafter i kosmos. De är ljud och tecken som har en djupgående innebörd och är äldre än de abstrakta alfabeten. Hagerman öppnar visserligen för en gotisk dimension när det gäller utvecklingen i Uppland, alltså ett inflytande från kulturer och människor runt Svarta havet, och det hade varit intressant om hon applicerat den även på runorna. Myten berättar ju om Oden som förde med sig runorna (och mycket annat) just från Svarta havsområdet och, som Hagerman själv påpekar flera gånger, så innehåller myten ofta fragment av det verkligen har hänt.
En annan aspekt av denna myt är beskrivningen av kriget mellan vaner och asar, som av många religionshistoriker har tolkats som en form av patriarkalt andligt maktövertagande. Utan att direkt nämna den aspekten landar Försvunnen värld i de omvälvningar som kan spåras i Gamla Upsala, ”kungshögarna” och gravfältet i Valsgärde strax intill. Hagerman resonerar både djuplodande och mångsidigt om maktförskjutningar till en ny krigarelit, social turbulens och klimatförändringar som präglade området kring 500-talet av vår tideräkning. Den folkliga fruktbarhetskult som varit fokuserad på heliga varelser som gått under namn som Nerthus, Njärd, Njord, Frej och Freja, fick konkurrens av och betvingades också i viss mån av en esoterisk Odenkult och på denna andliga legering injicerades så småningom den kristna läran. Mycket av den gamla, traditionella livssynen levde dock kvar under många hundra år i det som brukar kallas vardagskulten. Det har jag skildrat i en tidigare bloggtext om det märkliga altarskåpet i Lena kyrka. Ett annat påtagligt tecken i landskapet är den runsten som är avbildad ovan och som står intill väg 700 i Flotä vid Björklingeavfarten från den nya motorvägen – den enda runsten som påträffats med ett älskande par avbildat. Enligt Hagerman är den en sorts vägvisare för kommande generationer till de heliga kullarna i Ryssgärdet någon kilometer bort. Vi rör oss i en helig geografi där allt hänger samman.

söndag 24 juli 2011

Högerkristen islamofobisk terror

Att Anders Behring Breivik har en bisarr verklighetsbild – egenhändigt hopsnickrad ur en högerextrem islamofob ideologisk kökkenmödding – står helt klart sedan hans 1 500 sidor långa ”deklaration” publicerats. Att denna bisarra verklighetsbild mynnade ut i ett enormt sprängdåd i centrala Oslo och en massaker på unga socialdemokrater visar också att denna ideologiska häxbrygd är både farlig och oberäknelig. Farlig därför att det säkert finns ganska många gravt störda personer, som under vissa omständigheter kan vara beredda att gå från ord till handling på liknande sätt som Breivik gjorde.
Vad som gjorde just Breivik till detta monster kanske vi aldrig får svar på och jag ska inte spekulera i vilken grad störd anknytning i spädbarnsåren (inte tillräckligt vaggad) eller senare övergrepp och frustrationer haft avgörande betydelse i just detta fall. Inte heller ska jag här resonera i karma-termer på annat sätt än att jag konstaterar att Breivik självfallet inte kan undandra sig den kosmiska rättviseprincipen (den som sänder ut ont får ont tillbaka). I stället ska jag bara försynt peka på några faktorer som placerar in Breivik i ett samhälleligt, politiskt-historiskt sammanhang som inte riktigt har kommit fram i den bedövande sorgen efter dåden.
Breivik själv betonar att han är kristen, han ser sig som en ”tempelriddare” (med ett rött kors à la korsriddare, dvs den beteckning som Usama bin Ladin använde om t ex George Bush), han är ”anti-muslimsk” och ”anti-marxist” (”marxist hunter”). Till skillnad från Oklahomabombaren Timothy McVeigh, som visserligen kan karakteriseras som högerextrem, riktade Breivik inte primärt sina våldshandlingar mot staten som sådan utan mot ett specifikt politiskt parti som han har definierat som huvudfienden, nämligen socialdemokratin. Hans ”anti-marxism” gäller i första hand den reformistiska vänstern, och i förlängningen dess samhällsmodell - välfärdsstaten, folkhemmet. Välfärdsstaten bygger på mångfald och tillit och ett av syftena med sådana här attentat är att underminera tilliten människor emellan i samhället. Attentatet kom från höger, mot vänster – något som åtminstone en del medier, politiker och debattörer medvetet, eller omedvetet, helst vill undvika, men som är väsentligt att ha klart för sig.
Genom att massakrera unga socialdemokrater trodde sig Breivik försvaga den reformistiska vänsterns möjligheter att verka i framtiden. Det skulle kunna karakteriseras som en attack mot framtiden – ett i ordets klassiska mening reaktionärt dåd som försöker vrida historiens hjul tillbaka. Sådana dåd har genom historien visat sig nog så desperata, men fåfänga från förövarens synpunkt. Det går inte att stoppa framtiden, eller stoppa världen för att kliva av och Breiviks attentat kommer inte att hejda det han ville hejda. Tvärtom!
Breivik har hämtat sin ideologiska näring ur en ful ideologisk ”kropp” av främlingsfientlighet, islamofobi, vänsterhat, antiintellektualism och populism dit även mer eller mindre etablerade företeelser som Fremskrittspartiet (där han själv varit medlem), Dansk folkeparti, Sannfinländarna, Sverigedemokraterna, Gert Wilders och English Defense League kan räknas tillsammans med många mycket mer radikala och desperata organisationer. Denna ideologiska ”kropp” kan te sig nog så bisarr och verklighetsfrämmande, men den hänger faktiskt samman och attentaten i Norge visar att den är farlig, att den måste tas på allvar och att den måste motverkas. Inte bara för den reformistiska vänsterns skull, utan i förlängningen för Moder Jords skull.

söndag 17 juli 2011

Den stora modern vid altaret

Trots att jag gick ur Svenska kyrkan vid första möjliga tillfälle – alltså när jag fyllde 18 – brukar jag ändå ibland titta in i kyrkobyggnader, framför allt gamla kyrkor i landsbygden. De är ofta byggda på traditionella heliga platser vars kraft och kunskap ännu idag finns kvar (”det finns en strand under asfalten”) och det är vanligt att man inne i det meditativa kyrkorummet, i synnerhet i Uppland, kan finna ett överflöd av medeltida målningar, som är mycket intressanta att kontemplera. I Lena kyrka vid Vattholma norr om Uppsala finns dessutom ett altarskåp som slår det mesta och visar att gammal hednisk livssyn levde kvar flera hundra år efter det offentliga kristnandet av Sverige.
Altarskåpet är tillverkat år 1491 av Lars Germundsson i Enköping på uppdrag av församlingen och ”till den allsmäktige gudens, den heliga Annas och Johannes döparens ära” som inskriften på skåpet förklarar. Skåpet är placerat mitt framför altaret – platsen som i de flesta kristna kyrkor är reserverad för den korsfäste Jesus. Men i Lena kyrka står inte Jesus i centrum, nej den platsen har förärats Anna, som här kallas ”Anna själv tredje”. Anna är Marias mor och alltså Jesus mormor. Altarskåpets Anna-scen är över en meter hög och visar Anna sittande i centrum med den kronförsedda Maria i knäet som i sin tur har Jesusbarnet i sitt knä. På dörren till altartavlan finns en målning som visar hur Anna och den nyfödda Maria blir ompysslade av fyra heliga kvinnor i vackra klänningar. Ingen tvekan alltså om att det är Anna och Maria som hyllas i Lena kyrka.
Jag läste om detta altarskåp i Maja Hagermans högklassiga bok Försvunnen värld (som jag tar upp i nästa bloggtext) och hon gör följande analys:
”Maria övertog alltså en hel del av de roller som fruktbarhetsgudarna Frej och Freja … haft i kulten. Hon åkallades som hjälpare vid barnsbörd men även i sådant som rörde väderlek, grödor och boskap. För att be om en god skörd kunde man bära omkring en kultbild av Jungfrun i procession runt åkrarna under de så kallade gångedagarna. Under tre dagar på våren före Kristi himmelfärdsdag, försökte bönder under medeltiden på detta sätt förstärka växtkraften på fälten. Och även den sedvänjan är nog ett arv efter kulten av Frej och Freja”.
Hagerman träffar rätt fast det var ju inte Jungfrun utan Modern som man anropade för att få god skörd – Den stora modern, Moder Jord, Pachamama. Altarskåpet i Lena kyrka visar att den lokala eller regionala varianten av kristendom medvetet tog upp och i sig införlivade traditionella föreställningar om Den stora modern. Men man kan också vända på resonemanget och säga att den traditionella livssynen levde kvar även under den nya kristna ideologiska överbyggnaden – av den enkla orsaken att den var förenad med sättet att leva och det livssättet förändrades inte av kristnandet. Även fortsättningsvis var människor beroende av jordens och djurens alstringskraft, av regn och sol och allt det osynliga som ingår i och även är med och styr de stora kretsloppen.
Altartavlan i Lena kyrka påminner starkt om målningarna i kyrkan i Taos Pueblo i New Mexico (där fotoförbud råder). Där är det inte Anna utan Maria som står i centrum, omgiven av majsstänglar. Maria har smält samman med Majsmodern, som ju är en aspekt av Moder Jord. Taos invånare blev formellt kristnade av de spanska erövrarna på 1600-talet, men fortsatte, och fortsätter än idag, att leva enligt den gamla andliga traditionen och livssynen. Så nära det är mellan Lena och Taos!

tisdag 12 juli 2011

"Vi lär oss av andarna"

”Jag är regnskogens shaman (xapiripë thëpë) och jag arbetar med naturens krafter, inte med kraften hos pengar eller vapen. Vår visdom är annorlunda. Vår kunskap är en annan sorts kunskap. Det är visdomen hos våra shamanska andar, hos jorden, en visdom som är mycket viktig för mänsklighetens överlevnad.”
Så säger Davi Kopenawa, shaman i brasilianska Amazonas i ett fint bildspel hos Survival International som beskriver shamanismen hos Yanomami.
”Vi Yanomami lär oss av de stora andarna, xapiripë. Vi lär känna xapiripë, hur man kan se dem och lyssna till dem. Bara shamaner – de som känner xapiripë – kan se dem, för de ser ut som människor men är tunna som glittrande damm och skinande som ljus. Deras sånger är kraftfulla och deras tänkande är logiskt.”
”Det finns många, många xapiripë, inte bara några stycken, utan tusentals, som stjärnor. En del lever i himlen, en del lever under marken och andra lever i de höga bergen som är fulla av skogar och blommor. Vi kallar dessa heliga platser ’hutu pata’.”
”När solen står högt på himlen sover xapiripë. I skymningen börjar de visa sig. När vi sover dansar de. Xapiripë kommer ner till oss på trådar som är lika fina som spindelväv. De är vackra, målade i starka färger. Deras små armar är smyckade med fjädrar från aror och andra papegojor. De dansar mycket vackert och sjunger annorlunda. Det finns olika sånger: papegojans sång, tapirens sång, sköldpaddans sång och örnens sång.”
Genom att kommunicera med xapiripë skyddar yanomamishamanerna inte bara sitt eget samhälle, utan de har ansvar även för resten av världen. Davi Kopenawa anser att det behövs många kraftfulla shamaner för att skydda planeten.
”Vi shamaner arbetar också för er, de vita. Våra shamaner vet att vår planet förändras. Vi känner till Amazonas hälsotillstånd. Vi vet att det är farligt att missbruka naturen och att när man förstör regnskogen så skär man av framtidens pulsåder och världens kraft ebbar helt enkelt ut.”
”Himlen är full av rök eftersom vår regnskog huggs ner och bränns. Regnen kommer sent, solen uppträder på ett konstigt sätt. Himlens lungor är förorenade. Världen är sjuk. Skogen kommer att dö om den förstörs av de vita. Vart ska vi ta vägen när vi har förstört vår värld? När planeten är tyst hur ska vi då lära oss?”

torsdag 7 juli 2011

Om att äga sin egen tanke


Jag har just läst en liten bok på 106 sidor från 1997 som rymmer en skarp samhällskritik och kopplar samman den med strävan efter personlig frigörelse och strävan att överskrida sina omständigheter. Detta är en bok som jag rekommenderar alla som vill få nya och kanske oväntade infallsvinklar på vad det innebär att vara människa och hur demokrati kan växa fram ur dialog mellan jämställda människor. Den heter Den offentliga lögnen, är skriven av Bengt Nerman, utgiven av Atlas och kan fortfarande köpas hos internetbokhandlar som Bokus.
Bengt Nerman var lärare på Journalisthögskolan när jag gick där 1968-1970. Hans ämne hette först språkvård men döptes sedan om till massmedieretorik. Nerman är alltså en man som funderat mycket på språk och hur språk påverkar och begränsar vårt tänkande. En av hans tidigare böcker heter också Människan som språk. Med den nyskapade Journalisthögskolan ville Nerman förändra massmedierna inifrån och hitta nya vägar för journalistiken. Det lyckades inget vidare och för Nerman är medierna idag ”det etablerade samhällets uttryck och språkrör”, som erbjuder ”scener för ljugandet”, det offentliga ljugandet uppifrån som döljer och befäster rådande maktförhållanden.
Den offentliga lögnen skrevs i efterdyningarna av 90-talskrisen och dess stora nedskärningar, en process som Nerman beskriver som att marknaden håller på att vinna över demokratin, ”ett makalöst maktövertagande, en ockupation med ordens och bildernas hjälp”:
”När Sverige blir ett företag förvandlas samtidigt idédebatten och det offentliga samtalet till en åsiktsmarknad, där erfarenheter, visioner, utmaningar och förslag blir varor, så lika varandra att det går att välja mellan dem”. Medborgarna genomgår ett totalt identitetsbyte och reduceras till kunder, men denna odemokratiska process döljs för medborgarna genom det offentliga ljugandet, det som också kallas information. Orden döljer i stället för att upplysa. Ljugandet är förvillande likt sanningen, ”samhällsformen skyddar sig och döljer sina medel att hålla sig intakt, osynlig och självklar”. Medborgarna internaliserar förtrycksmekanismen, ”klassamhällets relationer har flyttat in i oss”, vi går in i en djup fångenskap, vi börjar själva imitera systemet i stället för att göra det synligt och försöka förändra det.
Detta marknadens yttre och inre maktövertagande har ju drivits betydligt längre under den borgerliga alliansens regeringsår och det skulle ha varit intressant att ta del av den nu 89-årige Nermans analys av det senaste decenniet. Redan 1997 gjorde han följande närmast profetiska förutsägelse om de nya kommunikationssystemen:
”Vi binder inte bara upp oss ekonomiskt: vi överlämnar både makt och kontroll till de väldiga elektroniska näten. De styr oss: de behärskar vår tid, våra sätt att se och förstå, vår valfrihet”.
För Bengt Nerman är demokrati inte frågan om form utan om de reella relationerna människor emellan. Vår demokratis sätt att tala är monologen, i form av befallningar och övertalning från makten, ofta dold i så kallad information som låtsas se ut som ett samtal. Mot det ställer Nerman dialogen mellan jämställda människor, ett sätt att tala som frigör, skapar nytt och där ingen utövar makt över den andre. Ur en sådan dialog mellan subjekt som har kunnande, identitet och integritet kan verklig demokrati växa fram.
Människan är för Nerman en relation, noga räknat ett system av relationer i system av relationer. ”Vi är på det sättet alltid många, var och en av oss, i förbindelse med varandra och med andra. Varje sådant system kan vi kalla ett ’jag’ eller en ’identitet.”
Jag ser också människan som en relation men då som en relation i ett hav av relationer med landskapet och alla dess synliga och osynliga invånare. Nerman tycks begränsa sig till relationerna mellan människor. Och därmed sitter han på sätt och vis också själv fast i det västerländska tänkandets tvångströja.
Nyckeln till vår mänsklighet ligger för Nerman i förmågan att i tanken överskrida våra omständigheter och utifrån våra egna tankar och erfarenheter handla i gemenskap med andra ”jag”. Den innersta friheten är för honom ”att äga sin egen tanke”, då kan vi uppleva hur världen öppnar sig, överväldigande rik på mening och liv.
Trots sitt lilla format är denna bok liksom sin upphovsman mycket sammansatt och rymmer en hel del glimrande formuleringar som sätter läsarens egna tankar i brand, t ex där Nerman definierar livssyn varken som en tro eller en väg utan som ett ”gående genom tiden och rummet”. Woaw!

måndag 4 juli 2011

Till dem som älskar träd


Christel Kvant som tidigare har skrivit flera trädgårdsböcker har nu gett sig ut på djupare vatten med boken Trädets tid (Norstedts 2011) – en genialt illustrerad ge-bort-bok med avsikt att ”fördjupa relationen till naturen och det växande”. Kvant tillägnar den ”dig som älskar träd” och nystar i mängder av trådar som på något sätt har med träd att göra: träd och identitet, träd och tid, träd i olika religioner och andliga traditioner, träd och hälsa och fakta om varför träd är så viktiga inte bara för människor utan för hela jorden och dess klimat, för Moder Jord.
Kvant är en driven skribent. Texten flödar jämnt och fint men ibland känns boken ibland som en samling anekdotiska berättelser om fantastiska träd i myt och verklighet, där t ex Buddhas bodhiträd och världsträdet Yggdrasil avhandlas på bara ett par sidor vardera. Det känns lite lättviktigt även om hon vill förmedla en känsla av vördnad inför träden och vikten av att vi vördar och vårdar dem. Och visst finns fina formuleringar som:
”Det finns en rikedom av liv som är så stor och så komplicerad i sina vävar av ömsesidigt beroende, att man bara kan knäfalla”.
Och litet mer naturvetenskapligt formulerat när det gäller trädens betydelse för rent vatten, frisk luft, jord att odla i, skydd mot översvämningar, klimat som går att leva i:
”För allt som är oumbärligt, inte bara i vårt eget människoliv utan även i alla andra arters liv, utgör träden grundförutsättningen”.
Boken rymmer även många faktauppgifter om träd och skog, som jag tror att många med mig kan ha nytta av.
Christel Kvant föreslår att ”vi återtar vår litenhet” inför träden och där tycker jag att hon fångar kärnan i en attityd som är nödvändig om vi ska kunna leva i en långsiktigt hållbar harmoni och balans med Moder Jord.
”Inför trädet är man liten. En kortlivad existens, vid jämförelse. Ställd inför denna tysta storhet, som lever sitt liv i trygga cykler i en oändlighet som sträcker sig både framåt och bakåt, kan man erfara en känsla av ödmjukhet som har en andlig dimension”.
Och skulle jag vilja tillägga: om man öppnar sig för en kommunikation med träden så kan man också erfara att träden inte bara har liv utan även medvetande, personlighet och vilja och är möjliga att kommunicera med. Det är ett djupare sätt att med hela sin organism inse sin litenhet och sitt sammanhang med allt annat levande.
Eftersom Trädets tid är skriven i en anda av ödmjukhet inför växandet rymmer den också en skarp kritik, både uttalad och outtalad, av det moderna skogsbruket – inte bara den variant som härjar i Asiens och Sydamerikas regnskogar utan också i våra egen del av taigan, det gigantiska barrskogsbälte som sträcker sig över hela norra halvklotet och (än så länge) utgör en tredjedel av världens skogar.