Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Denna blogg söker realisera den gamla nordiska definitionen av begreppet visdom som insikt i världen och i det fördolda.

tisdag 29 mars 2011

Det var urfolken som var fredliga

Freds- och konfliktforskningens nestor Johan Galtung, 80, är fortfarande aktiv som en arbetsmyra. NRK Sápmi har gjort en läsvärd intervju med Galtung som spänner över ett brett fält – från samisk självständighet till könsrelationer och konfliktlösning i vardagen. Jag återger här några av Galtungs högintressanta tankar om urfolk, våld och konfliktlösning
Enligt Galtung var urfolkens nomadism (eller ska vi säga lättrörliga livssätt) grunden för deras icke-krigiska tillvaro.
– Urfolk var i stor grad nomadisk. Nomader flytter seg i sirkler, ikke linjært – det ville være en folkevandring. Dette er jo kjent fra reindrifta, hvor det dreier seg om klare kretsløp. Erfaringen stort sett er at urfolk ikke hadde kriger. De hadde feider, de hadde krangler, av og til brukte de vold, men det som vi forbinder med en krig kom senere. Krigen kom for det første med at man ble fastboende, og for det det andre med at det begynte å utkrystalisere seg en krigerkaste som hadde det som sin profesjon.
– Urfolk hadde gjensidige rettigheter og plikter. Når de drev med sine kretsløp som nomader var det klart at de støtte på hverandre, men de utviklet en tradisjon rundt håndteringen av dette… Av den kan grunn kan man si at urfolk utviklet tradisjoner som virket fredsskapende fordi de var konfliktløsende.
Galtung betonar att urfolken har utvecklat sina konfliktlösande metoder under tusentals år. Vår civilisation har bara ägnat ett par hundra år åt detta – efter Napoleonkrigen. Galtungs institut för fredsforskning har på basis av data från hela världen funnit att de fredligaste samhällena var de som var mest ”primitiva”, dvs nomadiska och icke-hierarkiska. I dessa samhällen förekom visserligen ibland så kallade krig, men det rörde sig om rituella slagsmål med andra grupper som oftast avbröts när någon enstaka individ skadades eller dödades. Det var först med bofasthet och egendom som krig kom att gälla ekonomisk och politisk vinning och då blev krigen också något mycket större och våldsammare.
-Men så kommer eiendomsrett og bindingen til et territorium, hvor man sier dette er bare mitt. Nomadisme tar mye plass, sprer seg over store områder. Enorme områder. Men den sprer seg tynt, og den sprer seg innenfor visse tider, og den legger ikke beslag på de stedene de er på som i dette er vårt, bare vårt, men den sier her må vi ha adgang i en viss periode for et visst formål, som beiting, eller på vei til kysten for at dyrene kan legge seg på svøm over til øyene. Det store arealet kompenseres ved veldig tynn eiendomsrett. Mens derimot de som har mindre naturressurser, mindre areal, har en veldig tykk og fet eiendomsrett som er absolutt. Så kan man spørre, kan det være en mellomformel her som er interessant? Også griper man fatt i det med felles eie, men du har retten til privat nytte hvis du gjør det bra, også må du ha monitoring, en viss overvåking av det. Innenfor dette ligger det mange muligheter til å løse konflikter.
Här pekar Galtung på några centrala begrepp som gjort urfolken fredliga och som vi bör lära av om vi vill en långsiktig framtid på Moder Jord: tunn egendomsrätt och gemensamt ägande.

fredag 25 mars 2011

Tickande atombomb i Washington

Den plats i västvärlden som är mest radioaktivt förorenad ligger i delstaten Washington i nordvästra hörnet av USA, skriver Spiegel Online i ett skakande reportage. Det handlar om plutoniumfabriken i Hanford som togs i drift 1943 för att få fram material till det amerikanska kärnvapenprogrammet i andra världskrigets slutskede. Bland annat tillverkades den plutoniumbomb (Fat Man) som utplånade stora delar av Nagasaki den 9 augusti 1945 med plutonium från Hanford.
Som mest fanns nio reaktorer i drift i Hanford som försåg det amerikanska kärnvapenprogrammet med plutonium ända fram till 1988 då driften las ner. Sedan dess har arbetet med att sanera anläggningen pågått. Det gäller att ta hand om och oskadliggöra 240 000 kubikmeter högaktivt avfall, bl a i form av 100 000 utbrända bränslestavar som nu förvaras i provisoriska stålbehållare som läcker till omgivningen. Mark och grundvatten har förorenats i ett stort område och på sikt hotas livet i Columbia River av det radioaktiva giftet i form av uran, cesium, strontium, plutonium m fl.
52 byggnader på anläggningen är kraftigt kontaminerade. Ett område på 600 kvadratkilometer runt anläggningen anses obeboeligt. Saneringen är bara halvvägs – fyra av de nio reaktorerna har förseglats för ”slutförvaring”. Uppstädningen kostar två miljarder dollar om året och beräknas inte vara slutförd förrän år 2052 – 109 år efter att anläggningen startades!
Hälsoeffekterna för människor då? Hanford ligger i ett relativt glesbefolkat område men tre städer med sammanlagt 240 000 invånare ligger i närheten – Richland, Pasco och Kennewick. Spiegel beskriver dess invånare som de mest bestrålade i världen och rapporterar om missfall, fosterskador, sällsynta barnsjukdomar och märkliga dödsfall bland såväl människor som boskap. När plutoniumfabriken var i drift skedde både kontrollerade och okontrollerade radioaktiva utsläpp i atmosfären som kontaminerade mjölk, ägg, kött och grönsaker även i angränsande delstater som Oregon, Idaho och Montana.
Till råga på allt finns också en kärnkraftsreaktor på anläggningen. Den togs i drift 1984 och anses nu vara illa placerad med tanke på den risk för stora jordbävningar som finns i det här området. Reaktorn sägs kunna klara en jordbävning med styrkan 6,3, men det låter inte särskilt betryggande, eller hur? Spiegel beskriver hela anläggningen i Hanford som en tickande atombomb – och det utan att några olyckor egentligen inträffat där. Normaldrift helt enkelt. Vilket visar – precis som Folkkampanjen hävdade 1980 – att kärnkraften är livsfarlig.

onsdag 23 mars 2011

Hopi ber för healing i Japan och för Moder Jord

De traditionella ledarna i Shungopavi, en av hopibyarna på Andra mesan, brukar sällan kommunicera med omvärlden men har med anledning av jordbävnings- och tsunamikatastrofen i Japan skickat ut följande meddelande.
”Hopi ber för folket i Japan och för folk runt om i världen i den nuvarande krisen med en värld som är ur balans.
Vi befinner oss alla i en tid av stor förändring på Moder Jord och dessa händelser har förutspåtts av våra Äldste. Genom våra profetior och våra ceremonier vet vi att denna jords heliga land nu gråter. Våra barn riktar blickarna mot hopi för att balansera livet för deras framtid.
Våra Äldste har gett oss vägledning om hur vi ska ta oss igenom dessa förändringar. Mänskligheten väljer nu vilken väg allt liv ska ta och vi har vetat att den här tiden skulle komma.
Som hopi ber vi er att förena er med oss i bön för att balansera Moder Jord och allt liv. Vi tror att vi genom våra böner, och om vi ber med goda hjärtan som våra Äldste lärt oss, kan mildra följderna av dessa händelser.
Vi, hopi, förenar våra böner med Dalai Lamas och med människor från hela världen för att sända healing till Japan, jorden och allt liv. I denna förändringens tid uppmanar vi alla folk i världen att återvända till ett mer balanserat sätt att leva.
Det finns en väg för oss att följa som kan ta oss igenom denna förändringens tid. Vandra mjukt på jorden med respekt för henne och för allt liv. Återvänd till att förena våra hjärtan med hjärtat hos framtidens väg.
Förena era hjärtan med hopi och hedra vår Moder Jord genom att plantera trädgårdar och respektera vårt heliga liv som bringar regn och liv till kommande generationer.
Tack, och måtte goda saker hända i framtiden.
Lee Wayne Loamayestewa
Kikmongwi, ledare för Shungopavi”

söndag 20 mars 2011

Fukushima – deja vu

Vad var det vi sa? Visst är frestelsen stor att säga just så med anledning av det pågående kärnkraftshaveriet i Fukushima i Japan. För mig som var med i kärnkraftsmotståndet redan på 1970-talet är det mesta bekant. Framför allt kärnkraftsmaffians argument, som nu tycks löpa enligt två gamla huvudspår: exotisering och bagatellisering. Det som hände/händer i Japan sägs vara följden av unika faktorer som är otänkbara här (jättelik jordbävning och enorm tsunami) och egentligen är det inte så allvarligt det som händer om det nu över huvud taget händer.
Precis som på 70-talet kan vi nu se experter med akademiska meriter som proklamerar att rädslan för strålning är farligare än själva strålningen och att inte ens katastrofen i Tjernobyl har gett några spår i cancerstatistiken (frånsett sköldkörtelcancer hos barn i kärnkraftverkets närhet). Också Dagens Nyheter raljerar på ledarplats över rädslan för strålning genom att tala om strålpistoler och liknande från vår barndoms serier. Argumenten är en förolämpning mot vår intellektuella förmåga. Om nu utsläppen från Tjernobyl inte var farligare än så då skulle man väl inte behöva vidmakthålla de förbjudna zonerna runt haveriplatsen?
Kärnkraften är livsfarlig var en av parollerna från Nej-sidan i folkomröstningen om kärnkraft 1980. Den förlöjligades å det grövsta av kärnkraftsmaffian, men är faktiskt lika sann idag som då. Om vi betraktar hela kärnkraftcykeln så rymmer den livsfarliga dimensioner såväl vid normaldrift utan haverier, som vid eventuella haverier. Man måste nämligen räkna in även uranbrytningen och bränsleprocessen liksom förvaringen av det utbrända kärnbränslet i ekvationen. Vad gäller uranbrytning har jag noga studerat dess effekter på navajo-reservatet i sydvästra USA. Flera väldokumenterade böcker visar de förödande konsekvenserna för landskapet, för grundvattnet och för djuren och människorna i form av tidigare helt okända sjukdomar (inte bara cancer). Och det handlar om konsekvenser som fortsätter att ticka långt efter att själva uranbrytningen upphört. Navajo-nationen har förbjudit all framtida uranhantering på reservatet, men i närområdet realiseras nu förnyade planer på uranutvinning. Inte bara navajo utan även hopi, havasupai, hualapai och flera andra av områdets ursprungsfolk kämpar emot så gott de kan.
De långsiktiga konsekvenserna är än mer uttalade när det gäller det utbrända kärnbränslet som måste hållas åtskilt från grundvatten, luft och allt liv i minst hundratusen år. Naturligtvis en omöjlighet att kunna garantera något sådant. Det kan inte heller det aktuella förslaget om att förvara avfallet i kopparkapslar 500 meter ner i urberget. Här har vi ett stort dilemma att hantera. Personer som inte längre finns i livet beslutade om den svenska kärnkraftsatsningen har generöst överlämnat avfallsproblemet till oss och till kommande generationer. På något sätt måste skiten tas om hand, men ännu viktigare är att se till att det inte produceras nytt högstrålande avfall.
Dags att blåsa liv i motståndsrörelsen mot kärnkraft och uranbrytning! Just nu pågår en namninsamling under namnet Ja till livet – Nej till kärnkraft som ska överlämnas till regeringen den 26 april – årsdagen av Tjernobylkatastrofen. Skriv på här . Och just den 26 april planeras demonstrationer mot kärnkraften, bl a genom uppropet Tiotusen mot kärnkraftFacebook.

fredag 18 mars 2011

The Soul of the Indian

Charles Alexander Eastman var en dakota (en av sioux-nationerna) som föddes i nuvarande Minnesota och tillbringade sin barndom i Manitoba i Kanada dit många dakotas flydde efter nederlagen mot den amerikanska armén 1862. Hans dakotanamn var Ohiyesa och hans far, Ite Wakandhi Ota (Many Lightnings) var en av de 300 dakotakrigare som dömdes till döden för att de gripit till vapen mot USA:s armé. Majoriteten av de dödsdömda fick sina domar omvandlade till fängelsestraff men 38 av dem hängdes annandag jul 1862 i USA:s största massavrättning. Övriga dakota tvingades iväg på långa marscher till fångenskap i andra delstater, en del flydde över gränsen till Kanada – bland dem den då fyraårige Ohiyesa som kom att uppfostras av sin farmor och farbror.
Fadern var en av de benådade och under fängelsetiden gick han över till kristendomen och började sedan ett nytt liv som jordbrukare. Han hämtade hem den då 15-årige Ohiyesa från Manitoba, gav sonen hans engelska namn och satte honom i amerikansk skola övertygad om att den vite mannens väg var den enda realistiska att vandra. Ohiyesa blev framgångsrik i vitingarnas utbildningssystem och avlade småningom läkarexamen i Boston. Hans första jobb som läkare blev på Pine Ridge-reservatet i South Dakota där han fick vara med och ta hand om den ruggiga efterbörden till sjunde kavalleriets massaker på uppemot 300 lakotas vid Wounded Knee 1890.
Även om Charles Eastman under många år hade skolats i den vita kulturen gjorde hans starka barndomsupplevelser av det fria livet i Manitoba och mötet med det vita barbariet i Wounded Knee att han i själ och hjärta alltid kom att betrakta sig som en dakota. Han kom att viga sitt liv åt att försvara ursprungsamerikanernas kultur, religion och mänskliga rättigheter. Hans kritik av de federala myndigheterna gjorde det svårt för honom att få jobb som läkare men med hjälp av sin vita hustru Elaine Goodale, som själv var kunnig i lakota-språket och var verksam som indianskoleinspektör och författare, lyckades han finna en ny väg för sin livsuppgift, nämligen författarens väg. Hans unika kombination av djupa kunskaper om traditionellt dakota-liv och förmågan att uttrycka sig på engelska gjorde hans böcker till storsäljare. Genombrottet kom 1902 med Indian Boyhood och hans skrivartalang ledde senare till ytterligare elva böcker.
Charles Eastman är en av huvudpersonerna i den amerikanska tv-filmen Bury My Heart at Wounded Knee som nyligen visades på SvT. Jag blev starkt gripen av Eastmans öde, som skildras på ett korrekt och inkännande sätt i filmen, och jag fick en stark lust att bekanta mig närmare med hans författarskap. Valet föll på den tunna boken (45 sidor) med titeln The Soul of the Indian i nyutgåva från 2003 på Dover Publications. Den publicerades ursprungligen 1911 och är naturligtvis präglad av sin tid, men den är ändå en av de mest stringenta och skarpa sammanställningarna som finns om indiansk andlighet och traditionell livssyn. Eastman ansåg att indiansk andlighet under ganska lång tid hade urvattnats och korrumperats av mötet med den vita kulturen och hans ambition var att beskriva hur den genuina andligheten tedde sig före kontakten med de vita.
Eastman beskriver genomgående det högsta andliga väsendet som Det stora mysteriet och han påpekar att dyrkan av detta mysterium skedde i tystnad, i ensamhet och helt fritt från självhävdelse. Språk är otillräckligt för kontakten med det heliga eftersom detta möte går bortom språket. Den andliga upplevelsen är personlig och direkt och ingen annan kan förmedla eller kritisera en andlig upplevelse. ”Varje själ måste möta morgonsolen, den nya, friska jorden och Den stora tystnaden ensam!” Mötet med det andliga som Eastman också kallar Det osynliga sker i naturen utan några tempel och helgedomar – förutom naturens egna.
Samvaron med Det osynliga, som är kärnan i den andliga strävan, beskriver han som hambeday, ett uttryck som han översätter till ”mystisk känsla”, ”drömmande” och ”medvetande om det heliga”. Om man vistas bland många människor i städer eller byar försvinner mycket av den andliga kontakten och kraften. I naturen däremot är allt genomsyrat av ande, alla varelser har en själ, och redan i moderslivet och som litet barn skolas indianen in i ett religiöst sätt att tänka och förhålla sig, påpekar Eastman. Känslan av samhörighet och syskonskap med alla andra varelser och hela skapelsen inympas som ett självklart sätt att vara. Det finns bara en enda plikt i livet och det är att be, att ge uttryck för ett dagligt erkännande av Det osynliga och Det eviga. Alla dagar är heliga och varje handling är en andlig handling.
Redan på Eastmans tid fanns människor som exploaterade och förvrängde den traditionella andligheten i kommersiella syften och han bemödar sig om att beskriva de ursprungliga tankarna bakom de viktigaste ceremonierna och det ursprungliga sättet att utföra dem, det som traditionella ursprungsamerikaner idag kallar proper protocol. De fundamentala ceremonier som han beskriver närmare är framför allt inipi, det som brukar kallas svetthydda, soldansen och bruket av den heliga pipan och hur de hänger intimt samman med de mytiska berättelserna om deras ursprung och uppkomst. Det är ceremonier som bara kan utföras inom specifika kulturella ramar.
Ett särskilt avsnitt ägnar Eastman åt de egenskaper som ansågs viktiga bland traditionella dakotas, egenskaper som vi idag kanske skulle säga är grunden i en andlig kunskapsväg. Det allra viktigaste var att utveckla självkontroll, han skriver till och med om perfekt självkontroll. Till självkontrollen hör tystnaden som han beskriver som balans mellan kropp, själ och tanke. I tystnaden finns Det stora mysteriet, i tystnaden kan man höra Det stora mysteriet och utveckla självkontroll, mod, uthållighet, tålamod, värdighet och vördnad. Tystnad är karaktärens hörnsten, skriver Eastman. Till en traditionell karaktär räknar han också givmildhet. Kärlek till ägodelar är en svaghet som ska övervinnas. Den som samlade på saker hade låg status i indianska kulturer.
Till modet hör att inte frukta döden, för själen är odödlig och återvänder till sitt ursprung – Det stora mysteriet – när man dör. Därmed finns själen överallt och genomsyrar hela naturen. Det var också dit, till naturen, som Eastman/Ohiyesa själv alltid längtade – för alltid positivt präglad av sina barndomsupplevelser. Sina sista elva år levde han i en liten stuga han lät bygga i Ontario i Kanada vid Lake Hurons strand. När han avled 1939 vid 81 års ålder hade han inte publicerat en enda rad de sista 18 åren. Man kan anta att han kontemplerade sitt unika levnadsöde men kanske framför allt ägnade den tiden åt att söka samvaro med Det stora mysteriet.
Den som vill läsa mer om dakotas kan med fördel bekanta sig med Waziyatawins arbete som jag skrivit om här . Hon hämtar åtskilliga beskrivningar av dakota-livet ur Eastmans böcker, som alltså är lätt åtkomliga som nytryck.

tisdag 15 mars 2011

Wixárica vädjar till omvärlden

Wixárica-indianerna i Mexiko (också kända som huicholer) fortsätter att göra motstånd av all kraft mot det kanadensiska bolaget First Majestic Silvers planer på att bryta silver i det heliga området Virakota i San Luis Potosi i centrala Mexiko. I mer än tusen år har wixárica gjort sina årliga pilgrimsvandringar till Virakota där de under ceremoniella former samlar peyotekaktusar och genomför ceremonier på berget Cerro Quemado – solens födelseplats.
I samband med att traditionella wixáricaledare från det autonoma området Tatei Kie uppvaktade parlamentet i Mexico City gjorde de också den 3 mars ett uttalande där de vädjade om stöd från omvärlden. De ger uttryck för wixáricas hopp om respekt för sina andliga traditioner och de heliga platser som de har ansvarat för sedan urminnes tid genom att sjunga, be och göra pilgrimsvandringar ”för livet och för hela världen, som våra förfäder lärde oss”.
I uttalandet fördöms den mexikanska regeringens inkonsekventa politik där den å ena sidan har undertecknat ett fördrag med wixárica om skydd av deras heliga platser och förklarat Virakota som ett historiskt och kulturellt skyddat område och å andra sidan har gett First Majestic Silver 22 licenser för silverutvinning i området. En gruvbrytning skulle medföra oåterkalleliga skador på flora, fauna och vattentillgångar i detta torra, men biologiskt mångfaldiga område.
Gruvbolaget har i en desinformationskampanj hävdat att brytningen ska äga rum mer än två kilometer från de heliga platser där wixárica genomför sina ceremonier, men det är inte bara själva offerplatsen som är heliga påpekas det i uttalandet. Det är hela berget och hela Virakota som är heligt.
”Vi uttrycker vårt folks totala motstånd mot gruvan i Virakota som har förenat oss för att försvara den plats där solen föddes och där vi vårdar livet självt. Vi kommer inte att vika undan för något i detta försvar och vi kallar på hela världen att delta i ansträngningarna att undvika denna fruktansvärda förstörelse av det heliga och bestämt motsätta sig de mörka intressena bakom den, som söker vår andliga död”.
Uttalandet uppmanar den mexikanska regeringen att respektera tidigare överenskommelser om att skydda Virakota och införa ett moratorium för alla gruvprojekt i området. Hur kan vi hjälpa till i denna kamp? T ex genom att delta i kampanjen mot gruvplanerna hos Cultural Survival och genom att skriva brev till sametingen i Norge och Sverige och uppmana dem att göra solidaritetsuttalanden för wixárica.
Hela uttalandet från wixárica finns att läsa på Intercontinental Cry som också har en utmärkt engelskspråkig video på 12 minuter om wixárica och Virakota. En av de intervjuade beskriver där Virakota som en naturens juvel som ger balans åt hela världen. Författaren John Hedberg som ägnat en rad böcker åt wixárica har också skrivit en mycket bra artikel om den pågående striden som finns att läsa på norrshaman . Hedbergs författarskap finns presenterat här och själv har jag tidigare skrivit om wixáricas kamp mot gruvplanerna här .

söndag 13 mars 2011

En folkbildare i Kalahari

Lasse Berg är en resenär och världsreporter av rang och en sann folkbildare i ordets verkliga bemärkelse. Med utgångspunkt i sina möten med san-folken i Kalahariöknen i södra Afrika har han i två ytterst läsvärda böcker skildrat människans ursprung, evolution, utvandring från Afrika och kolonisering av så gott som hela jordklotet. Gryning över Kalahari: hur människan blev människa kom 2005 och nu föreligger uppföljaren Skymningssång i Kalahari - Hur människan bytte tillvaro (Ordfront 2011).
Om den första Kalahariboken fokuserade på människans uppkomst är huvudtemat för den andra frågan om varför människorna övergick från den rätt så bekväma tillvaron som samlare och jägare till att bli bofasta jordbrukare. Övergången förde nämligen med sig en rad viktiga försämringar. Kosten blev betydligt mer ensidig, det allmänna hälsotillståndet försämrades, människorna blev kortare, den nära samvaron med boskap ledde till helt nya och farliga sjukdomar, det hårda arbetet med grödorna gav förslitningsskador, ur arbetsdelningen mellan män och kvinnor utvecklades patriarkatet och ur jordbrukets överskott växte egendom och hierarkiska maktstrukturer och religioner fram. På bara några tusen år utvecklades stadsstater, militärmakt och imperier – och resten känner vi till.
Lasse Berg går igenom de olika jordbrukscivilisationernas uppkomst i nuvarande Turkiet, kring Eufrat och Tigris, längs Nilen, vid Indus, Gula floden och Yangtse, i Centralamerika och i nuvarande Peru. De grundades på olika grödor som vete, hirs, ris, majs och potatis och uppvisade även många andra skillnader, men det viktiga är att de uppstod ungefär samtidigt och av liknande orsaker. Bergs huvudförklaring till jordbrukets uppkomst är de klimatförändringar som under och alldeles efter den senaste istiden gjorde att livet som samlare och jägare blev allt svårare eller omöjligt när såväl växter som bytesdjur minskade och blev mer svåråtkomliga eller dog ut. Människan tvingades helt enkelt att gå över till jordbruk som en överlevnadsstrategi och med den övergången grundlades mycket av det elände som vi brottas med idag.
Nu har inte Lasse Berg en så svartvit förklaringsmodell att han anser att allt var frid och fröjd före jordbrukets uppkomst. Såväl odling i mindre skala som bofasthet och våld grupper emellan förekom långt innan det storskaliga jordbruket med dess statsmakt, krig och naturförstörelse växte fram. Men en bärande tanke i Bergs livssyn är att människan genom sin långa evolutionsprocess i Afrika är en empatisk varelse som är gjord för att lugnt och långsamt ta sig fram genom landskapet till fots i gemensamt samspråk och matsamlande i en ”kontemplativ närvaro i nuet”. Vi är inte gjorda för att leva i hierarkier, skriver Berg, men konstaterar samtidigt att om vi alla skulle gå ”tillbaka” till livet som samlare och jägare skulle jorden inte kunna föda mer än tio miljoner människor. En omöjlig utopi alltså och Berg lovprisar globaliseringen som gjort att framför allt Asiens människor har lyfts upp ur materiell misär och att ”världen har blivit påfallande mycket bättre under de senaste femtio åren”.
Samtidigt konstaterar han att människan nu står inför sin kanske svåraste utmaning någonsin: ”Under de världsåldrar som förflutit sedan människans stam skildes från andra apors så har två dussin människoarter, homininer, våra föregångare, uppstått och samtliga har dött ut. Det obehagliga i sammanhanget är att de alla gick under i samband med stora klimatförändringar. Och nu står vi kanske inför den snabbaste av dem allihop”. Ändå hyser Lasse Berg optimism inför framtiden ”om vi förmår tillverka ett ’vi’ som består av hela mänskligheten”.
Med all respekt för Bergs stora sakkunskap om människans evolution tror jag att hans resonemang är alltför snävt och saknar insikt om att det som drivit globaliseringen har varit en storskalig våldsutövning mot jorden och dess ändliga resurser av mineraler och fossila bränslen. Mänskligheten kan överleva på lång sikt bara om den kan tillverka ett ”vi” som omfattar hela skapelsen – Moder Jord, alla växter och djur, vatten och berg, atmosfär och vädersystem och det osynliga. Annars är risken som Robert Jensen nyligen påpekade att homo sapiens kan visa sig vara en evolutionär återvändsgränd i och med att vår kollektiva moraliska förmåga överväldigas av de ekologiska kriserna.

torsdag 10 mars 2011

Om själens kretslopp

Vad händer med en människas väsen/själ när hon dör? Är det någon skillnad mellan människor som gjort goda respektive onda handlingar? Är själen odödlig? Reinkarnerar människan? Det är några av de frågor som jag har fått – med följdfrågan: vad har shamanismen för svar på dessa frågor?
Man kan inte säga att ”shamanismen” erbjuder något samstämmigt svar över huvud taget på dessa djupgående och mycket komplexa frågor. Det är stora skillnader mellan olika traditioner och mellan olika shamaner. Shamanismen bygger på en individuell kunskapsväg där shamanen utifrån sina upplevelser utarbetar sin egen kosmologi – om än inom sin kulturs ganska vida referensramar.
Inom den nordiska andliga traditionen, sejdtraditionen eller shamanismen om vi så vill, har jag stött på sju olika begrepp för själen, eller snarare för olika aspekter av själen, där den grundläggande själskraften är önd, den heliga vind/anda som genomströmmar allt och alla varelser. De övriga själsaspekterna är olika uttryck för önd – aspekter som utvecklas såväl omedvetet som medvetet under en människas jordevandring.
När träder önd in i den enskilda människan? Är det när hon nyfödd tar sitt första andetag eller sker det redan i moderlivet, eller rent av redan vi befruktningen? Min personliga tolkning är att önd ligger slumrande redan i det befruktade ägget, önd som en potential, som utvecklas och blir hel när barnet tar sitt första andetag. Och denna ”lilla” önd är fortfarande en del av den ”stora” önden, den som genomsyrar allt. Visserligen manifesterar den sig hos den enskilda individen som individuella särdrag men den är primärt en del av den stora önden som är en och odelbar.
Här finns en parallell i kosmisk skala. När uppstår önd, den heliga vinden över huvud taget? I den nordiska traditionen finns ”arla i urtid”, ”i åldrarnas morgon”, bara ett tomrum – ett väldigt gap, Ginnungagap. Det kan också uttryckas som att formlösheten är ursprunget. Men på ena ”sidan” gapet utvecklas elden/hettan och på den andra isen/kölden och när dessa två krafter möts i Ginnungagap uppstår önd, eller snarare väcks liv i önd, som tidigare funnits slumrande, som en potential i formlösheten. Ur detta famntag mellan hetta och köld skapas önd som materialiserar sig i jätten Ymer (den larmande) och urkon Audhumbla (möjligen en älgko) och därmed är själva den materiella skapelsen igång, för att i det som kallas Ragnarök långt senare återvända till formlöshet och därefter en ny skapelseprocess. På liknande sätt föds vi människor ur formlöshet och blir form för att så småningom upplösas och återgå till formlöshet igen (det som en del andligt inriktade personer kallar evigheten).
Denna process omfattar också önden/själen. På samma sätt som Moder Jord när vi har dött komposterar och transformerar våra kroppar till näringsämnen och byggstenar för andra och nya existenser transformerar hon också vår individuella önd, som ju ”bara” är ett individuellt uttryck för den stora önden, den heliga vinden. När vi dör lämnar önden oss och återgår till den stora önden och i den processen försvinner alla individuella särdrag. Det finns alltså inga själar med individuella särdrag eller ”minnen” kvar som svävar omkring i kosmos. Den del av önden som uppehållit mitt liv kommer inte att minnas att den varit i och gett liv åt min kropp. Det är ingen skillnad på vad som händer med önden hos den som gjort ont och den som gjort gott. Önden i sig är vare sig ond eller god, den bara är. Våra kroppar är bara förgängliga skal som den ”eviga” önden hållit vid liv ett kort ögonblick. Också våra föreställningar om våra jag, att vi skulle vara något från allt annat avgränsat och individuellt, är ett ”skal” eller snarare en illusion som önden ger liv en kort stund.
Vi, som individer, kommer ur formlöshet och går via form tillbaka till formlöshet. Frågan om etik och moral och om vi vill bidra till att göra gott eller ont i den här världen har alltså ingen bäring på vad som händer efter döden. Däremot har den en väldigt stor betydelse för hur livet på jorden gestaltar sig, inte bara för oss utan också för efterkommande generationer och för alla andra varelser och för Moder Jord själv. Valet är för mig helt enkelt och självklart; jag vill bidra till harmoni och balans, inte till kaos och förödelse. Jag vill hjälpa till att minska lidandet inte till att öka lidandet. Det är det enda värdiga sättet att leva.
(En längre och mer djuplodande version av denna artikel finns på norrshaman).

söndag 6 mars 2011

Att höja medvetenheten och bearbeta traumat

Jag har tidigare skrivit en del om hur man kan bearbeta sin förtvivlan inför världens tillstånd för att försöka omvandla förtvivlan och ångesten till kreativ handlingskraft (Att hitta hopp och kraft i mörkret ). En artikel av Robert Jensen i Energy Bulletin ger en del nya infallsvinklar (Consciousness rising, world fading ). Jensen är verksam som professor i journalistik vid University of Texas i Austin, han är en radikal aktivist och har en lång rad böcker bakom sig. Artikeln i Energy Bulletin innehåller berättelsen om hans eget politiska uppvaknande och det jag främst finner användbart är hans resonemang om det oundvikliga i att konfrontera de destruktiva följderna av industricivilisationens naturförstörelse. Här följer några tänkvärda utdrag i översättning:
”Mer än någonsin är jag medveten om att oavsett hur högt den politiska medvetenheten höjs hos var och en i USA, så kan det vara väldigt lite som vi kan göra för att upphäva konsekvenserna av det moderna industrisamhällets övergrepp på den levande världen. Jag menar inte att det inte finns något som vi kan eller borde göra för att främja ekologisk uthållighet, utan bara att de processer som har satts i rörelse under den industriella eran kan ha nått bortom återvändo, att ekosfärens hälsa som gör våra liv möjliga kan ha äventyrats så att den inte kan räddas.”
Jensen hänvisar till ett resonemang av Martin Luther King som menade att man måste vara beredd att kämpa för sin sak även om man inte har några som helst garantier för att den ska lyckas, eftersom det moraliska universums båge ändå på sikt pekar mot rättvisa. Även om inte vi lyckas så kanske vi lägger grunden för en bättre tillvaro för dem som kommer efter oss. Men vad gör vi om bågen inte längre pekar mot rättvisa, frågar Jensen. Vad gör vi om de ekologiska kriserna överväldigar vår kollektiva moraliska förmåga?
”För att vara rakt på sak: Vad gör vi om homo sapiens visar sig vara en evolutionär återvändsgränd?”
”När jag politiserades för 20 år sedan gjorde jag ett åtagande att se sanningen i vitögat efter bästa förmåga, även när sanningen är otrevlig och smärtsam. Mina ideal har inte förändrats och mitt åtagande att organisera engagemanget har inte avtagit, men tyngden i bevisen säger mig att vår art är på väg in i en period av permanent nedgång där mycket av det som vi lärt oss kommer att dränkas av snabbt försämrade ekologiska förhållanden. Jag tror att vi är i större knipa än de flesta är villiga att erkänna.”
”Det här är inte ett argument för att ge upp eller hoppa av från en radikal politik. Det är helt enkelt en beskrivning av vad som verkar vara sant för mig, och jag kan inte förstå hur våra rörelser har råd att undvika dessa frågor.”
Jensen pekar på den arrogans som människan har behandlat den levande världen med, något som kan vara uttryck för ett karaktärsfel hos vår art:
”Omgivna av stora majestätiska byggnaden och små sofistikerade elektroniska apparater som skapats genom mänsklig intelligens är det lätt för oss att tro att vi är tillräckligt smarta för att sköta en komplex värld. Men intelligens är inte visdom, och förmågan att skapa garanterar inte en förmåga att kontrollera den förstörelse som vi hat släppt lös.
Inte alla mänskliga samhällen har gått under på det här sättet, men vi lever i en värld som domineras av dem som inte bara uttrycker denna arrogans utan också omfamnar den och vägrar acceptera att nedgången är verklig. Det innebär att våra individuella uppvaknanden kanske äger rum inom ramen för ett större döende. Att acceptera detta är att leva i ett djupgående tillstånd av sorg. Att vara trogen en radikal politisk medvetenhet är att möta och acceptera denna sorg.”
Detta får mig osökt att komma ihåg av lakota-medicinmannen Archie Fire Lame Deer sa till mig när jag intervjuade honom 1981: ”Det är möjligt att mänskligheten går under, men Moder Jord kommer att överleva”. Denna insikt gav honom tröst och styrka.

fredag 4 mars 2011

Respektfullt om Coloradoflodens sånger

Vid Coloradoflodens nedre lopp i Arizona, Nevada och Kalifornien lever fortfarande ett tiotal ursprungsfolk som alla ingår i språkgruppen Yuma. Det är folk som havasupai, walapai, yavapai, maricopa, mojave, quechan, cocopah och kumeyaay. Precis som när det gäller många andra ursprungsamerikaner upplever även coloradoindianerna ett uppenbart hot mot såväl språk som kultur. Antalet äldre som har språket som förstaspråk tunnas ut och med det försvagas också den kulturella identiteten och värderingarna.
Filmaren Daniel Golding, som själv är quechan, har som ett bidrag till kampen för att bevara språk och kultur gjort en film Songs of the Colorado, som nu kan ses i en kortversion på drygt sju minuter på Intercontinental Cry . Golding har intervjuat flera så kallade lead singers som förvaltar den urgamla sångtraditionen bland yuma-stammarna. Det handlar om långa sångcykler med berättelser från de olika folkens myter och historia. Detta är sånger som härstammar från Drömtiden och som också är portar in i Drömtiden. Sångcykler kan innehålla så många som 300 enskilda sånger, som ska framföras i en bestämd ordning (”proper protocol”). Vanligtvis sjungs de nattetid. Sångaren börjar vid solnedgång och håller på till soluppgång.
Att bli lead singer tycks vara en livslång uppgift – det kan ta åratal att behärska alla sångerna. Men tar några yngre över denna viktiga kulturella uppgift? Goldings film skildrar bl a en sammankomst med lead singers från många olika folk som samlades sommaren 2009 för att dryfta problemen och dela med sig av sina respektive sånger och berättelser. Filmen i sin helhet visas runt om på reservaten. Den är väl värd att se även i kortversionen – detta är äkta vara, de intervjuade är människor med djup kunskap och stor erfarenhet och filmarens attityd kan sammanfattas i ett enda, men mycket viktigt ord: respekt.

tisdag 1 mars 2011

Geronimo – förloraren som hade rätt

Geronimo är kanske den ursprungsamerikan som vid sidan av Crazy Horse blivit den främsta symbolen för ett kompromisslöst motstånd mot koloniseringen av Nordamerika. Geronimo har blivit en ikon och projektionsyta för senare tiders motstånd mot USA-imperiet, nästan i klass med superikonen Che Guevara. Nu har den svenske författaren Peter Glas (pseudonym) skrivit en bok om denna ikon med titeln Geronimo (Bakhåll 2011), där han försöker ge en mer komplex bild av mannen som person, motståndsledare och strateg och sätter in honom i ett större sammanhang. Geronimo var apache och det innebar att leva i och vara del av en kultur som hade utvecklats i samspel med ett kargt, storslaget och krävande landskap i sydvästra USA, dit apacherna kommit vandrande norrifrån för drygt 1 000 år sedan.
Peter Glas färdas själv genom detta landskap mer än 100 år efter de så kallade apachekrigen, han besöker platser där Geronimo bott och jagat, där han fredsförhandlat och kapitulerat för de federala trupperna, där han hållits inspärrad i krigsfångenskap och där han slutligen dog. Han träffar och intervjuar motvilliga apacher och han skildrar det magnifika landskapet i Arizona. Författarens egna upplevelser ger liv och närvarokänsla åt berättelsen om Geronimo, som han bygger på ett gediget researcharbete av tillgänglig litteratur om den gamle krigaren i synnerhet och om apacher i allmänhet.
Motvilliga apacher, ja. Det är åtskilliga som inte vill bli intervjuade och jag känner väl igen den attityden från mina resor bland apachernas grannar och språkliga släktingar – navajo. Varför vill du intervjua mig? Skriva en bok om Geronimo? Varför det? Vitingar skriver bara lögner om oss, varför skulle du göra annorlunda? Peter Glas har stor förståelse för apachernas ovilja till samtal men strävar enträget vidare och får också en del riktigt bra intervjuer. Men egentligen tycker jag inte att han lyckas förklara varför just han bör skriva en bok till om Geronimo – inte ens för läsaren.
Lär vi känna Geronimo på djupet med denna bok? Ja och nej. Han kan vara lika undflyende för den moderne läsaren som för de generaler som hade i uppdrag att fånga in honom och hans stamfränder i gränstrakterna mellan Arizona/New Mexico i USA och Sonora/Chihuahua i Mexiko. Glas gör ett gediget arbete med att redovisa de olika turerna i Geronimos kamp för att försvara apachernas livsrum och kultur, hans kapitulationer och förflyttningar till reservat, hans utbrytningar från reservaten och till sist den fruktansvärda fångenskapen långt borta i Floridas fuktiga träskklimat. Geronimo hade ett bindande (!) löfte från USA:s armé att hans grupp skulle få återvända till hemtrakterna efter två års krigsfångenskap, men det dröjde 27 år innan så skedde – via reservatsliv i Alabama och Oklahoma. Geronimo själv avled i hög ålder i Oklahoma 1909. De drygt 500 apacher som från början spärrades in i Florida tillsammans med Geronimo hade genom sjukdomar som TBC och malaria minskat till drygt 250. Majoriteten av dem valde att ansluta sig till mescalero-apachernas reservat i New Mexico där deras ättlingar bor än idag.
Peter Glas är förundrad över flera paradoxer han stöter på hos apacherna. Geronimo själv som var den federala statens fiende nummer ett belönades småningom av president Theodore Roosevelt med en medalj för att han deltog i en parad i Washington som en symbol för att indiankrigen nu var slut. Och apacher idag kan se det som en ära i att kriga för USA i t ex Irak. Att livet innehåller många paradoxer när man försöker leva i två världar samtidigt – både den traditionella och den moderna – har jag själv sett åtskilliga exempel på hos navajo.
Jag hade önskat att Peter Glas hade försökt sätta sig mer in i den traditionella livssyn som apacherna hade (och har) utöver enkla konstateranden om att de levde i samklang med naturen, hade en bärkraftig livsstil och att de blev förlorare i den historiska processen trots att de hade rätt. Den som vill få en inblick i apachernas komplexa kosmologi har inte så mycket att hämta i boken Geronimo – de får gå vidare till t ex Keith Bassos fantastiska Wisdom Sits in Places, som jag tidigare recenserat här
Glas får av flera apacher höra att Geronimo fortfarande är mycket omstridd också bland apacher. Många anser att han med sin kompromisslösa våldsutövning (som Glas ingalunda döljer) drog olycka över apacherna som helhet. Jag hade önskat att Glas tydligare hade analyserat att Geronimo aldrig representerade någon stor del av apache-folket. Han tillhörde en underavdelning till de som kallas chiricahua-apacherna. Den största apache-gruppen kallas Western Apache och där ingår White Mountain Apache, San Carlos Apache, Yavapai-Apache och Tonto Apache, som idag återfinns på flera stora och mindre reservat i Arizona. Sedan finns jicarilla, mescalero och lipan på reservat i New Mexico. Många apacher bor också i storstäder som Phoenix, Tucson och Los Angeles. Flera av dagens apache-folk livnär sig på kasino- och hotellverksamhet, turism, hantverk, skogsbruk och boskapsskötsel. White Mountain Apache driver till och med en alpin skidanläggning. Och att traditionella värderingar och livssyn lever starkt även där framgår inte minst av Keith Bassos bok. Det hade jag velat läsa om i Peter Glas bok också. Jag hade också velat läsa mer om Geronimos andliga sida - han ska bl a haft botekraft och andra magiska förmågor, men man får aldrig riktigt klart för sig om det verkligen förhöll sig så eller om det handlar om skrönor.