Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Denna blogg söker realisera den gamla nordiska definitionen av begreppet visdom som insikt i världen och i det fördolda.

torsdag 30 juni 2011

Är vi födda till att springa?

Boken Born to Run av Christopher McDougall har seglat upp som en måstebok för människor som ägnar sig åt att springa eller som vill ägna sig åt att springa och som gärna vill sätta in sin löpning i ett större filosofiskt och kanske också andligt perspektiv. Boken är bra – inget snack om saken. Den är flyhänt skriven och man drivs framåt genom kapitlen på liknande sätt som bokens ultralöpare rör sig genom storslagna och strapatsrika landskap. Men, och detta är ett viktigt men, detta är faktiskt ingen bok om andlig löpning även om den till viss del handlar om en grupp mexikanska indianer – tarahumara eller rarámuri som de kallar sig själva – som ser löpningen som ett oumbärligt inslag i livsstilen och därmed också i livsfilosofin.
Rarámuri betyder helt enkelt ”löpare till fots” eller ”de som springer snabbt”. Och till fots har tarahumara dragit sig allt längre in i de otillgängliga Kopparkanjonerna i norra Mexiko för att undkomma spanska conquistadorer, missionärer och i dagens Mexiko också de våldsamma narkotikasyndikaten. Det skulle definitivt ha varit intressant att tränga in i tarahumaras egen syn på löpningens betydelse i livet (och även hopis syn på löpning som författaren hänvisar till i en bisats). Men det hade krävt en annan författare – inte en journalist från tidskrifter som Men’s Health, Men’s Journal, Runner’s World och Outside. Det machoinspirerade språk, som frodas i sådana publikationer, står i vägen för djupare karaktärsteckningar och filosofiska utvikningar – även om det kan vara lättläst och underhållande.

Det finns flera huvudspår i boken: 1) McDougalls försök att komma i närmare kontakt med tarahumara via en mytomspunnen vit outcast, Caballo Blanco (Vita hästen) som en stor del av året ägnar sig åt att springa omkring i tarahumaras kanjoner, 2) berättelser om ett antal extrema och excentriska ultralöpare (ibland undrar man om det inte handlar om rena skrönor) och några av ultraloppen i USA, det ena mer extremt än det andra, 3) belägg för att moderna löparskor är förkastliga och leder till skador, underbyggt med berättelser om bedrövligt skadedrabbade och mer eller mindre invalidiserade löpare som genom att kasta löpskorna och börja springa barfota blir framstående ultralöpare eller i alla fall nya människor, 4) teorier om löpningens betydelse för människans evolution och 5) ett märkligt ultralopp i tarahumaras bergstrakter där både tarahumaralöpare och ultralöpare från USA deltar.

Huvudspåren går in i och ut ur varandra i ett flöde som nästan påminner om en besvärsfri löpning (the flow). Och, jodå, McDougall hittar Caballo Blanco (i bokens slut får vi också denne märklige mans märkliga historia), får kontakt med tarahumaras och hjälper till att genomföra Caballo Blancos stora dröm – ultraloppet över åtta mil mellan tarahumaras och ultralöpare från norr. Själv tycker jag dock att skildringen av detta lopp, som förväntas vara bokens höjdpunkt, tillhör dess svagare partier. Det är inte särskilt kul att läsa om vem som leder här och vem som gör ett ryck där under en obarmhärtig sol och med stigningar på mer än 1 000 meter i backarna. Som väntat vinner en tarahumara före en amerikan medan McDougall själv halvdöd lyckas ta sig i mål efter drygt 12 timmar – sex timmar efter segraren.

På ett ganska omedvetet (och typiskt amerikanskt!) och i och för sig vänskapligt sätt exotiserar McDougall tarahumara som ett bärande element i sin berättelse. Men de är ingen så kallad okontaktad stam, som det är förenat med oöverstigliga strapatser att över huvud taget komma till tals med (även om narkotikasyndikatens närvaro i området kan göra resor där livsfarliga). De har vid flera tidigare tillfällen deltagit i ultralopp i USA, främst 16-milaloppet i Leadville högt uppe i Klippiga bergen i Colorado. De fick då betalt i majs och andra livsmedel till sina hembyar, vann förstås loppen då också, men kände sig utnyttjade av arrangörerna, tröttnade på uppståndelsen och drog sig tillbaka från den vite mannens tävlingar.

McDougall lägger ner stor möda på att med hjälp av forskare och idrottsläkare påvisa sambanden mellan moderna stötdämpande löpskor och ökande förekomst av löpskador, men man kan ändå notera att ingen löpare, inte ens den man som kallas Barefoot Ted, genomför det mexikanska ultraloppet barfota. Ted gör som tarahumaras – han skär till sandaler av ett gammalt bildäck, men måste efter loppet anträda hemfärden med kraftigt bandagerade fötter.

Barfotalöpning har ju fått en renässans, bl a som en följd av McDougalls bok, även om han själv inte är någon barfotafundamentalist. Frågan är om det verkligen går att bevisa att moderna löpskor är skadliga för användarna? Kanske hänger ökad skadefrekvens mer samman med att det är betydligt fler som löper, och kanske löper, äter, lever fel? Det som kännetecknar tarahumaras är att de är uppväxta med att gå och springa för att komma någon vart och att de njuter av att löpa, som ett sätt att uttrycka livsglädje, så den västerländska skadefrekvens kanske hänger samman mer med attityd än med löpskor? Individuella olikheter spelar självfallet också in. Det passar helt enkelt bättre för somliga än för andra att kasta löpskorna och lära kroppen ett nytt sätt att springa. För egen del har jag mörka minnen från ungdomen då jag sportade i så kallade gympaskor med tunn gummisula eller i odämpade spikskor. Ont i knäna och hälarna var bara förnamnet! Det som gjorde det möjligt för mig att börja springa igen (i 40-årsåldern) var just de nya stötdämpande löpskorna. De gjorde det möjligt för mig att springa kilometer efter kilometer på alla möjliga underlag utan att drabbas av smärta eller skador. Men de forskningsrön som McDougall lägger fram stämmer likväl till eftertanke: ju dyrare löpskor, desto fler idrottsskador. Man behöver inga monstersulor och man behöver absolut inte köpa nya löpskor så ofta som tillverkarna föreslår. Själv tänker jag med nöje nöta ner mina sulor till bildäcksnivå.

Bokens bästa kapitel handlar om löpningens betydelse för människans evolution. Det finns få eller kanske ingen annan art som kan springa så pass fort så länge som människan och det gjorde det möjligt för oss att hitta överlevnadsnischer. Den ursprungliga formen av jakt som utövades av våra förfäder Homo erectus långt innan spjut och pilbågar var uppfunna gick helt enkelt till så att de sprang ihjäl villebrådet. Jakt som går ut på att till fots förfölja villebrådet tills det stupar av utmattning tillämpas ännu av små grupper så kallade bushmen i Kalahari i Namibia. Homo sapiens är den löpande människan och vår förmåga till långlöpning gav oss klara överlevnadsfördelar jämfört med storviltjägare som neanderthalarna, som gick in i den stora glömskan tillsammans med sina bytesdjur. Men våra förfäder och förmödrar gick mer än de sprang eftersom de primärt livnärde sig på samlande och inte på jakt (precis som bushmännen). Att gå är därför minst lika genetiskt inpräntat i oss som att löpa och kanske mår man allra bäst om man växlar mellan löpning och gång i proportioner som är individuellt anpassade.

Born to Run lockar säkert fram lusten att löpa hos många. Då och då under läsningens gång kände jag ett starkt sug att ge mig ut på en löprunda. Men barfota? Nej. Och ultralopp? Aldrig! Att utforska löpningens andliga essens? Absolut!

måndag 27 juni 2011

Vi har inte makt att äga landet

Anthony Lee Sr är en navajo-sångare, dvs medicinman i den gamla traditionen. Han har inför det amerikanska nationaldagsfirandet den 4 juli skrivit ett långt brev till tidningen Navajo Times som är av intresse även många människor utanför Diné Bikeyah, Navajo Nation. Rubriken på texten är: 4 juli går emot traditionen.
Det är en text ursprungligen formulerad på navajo och med många utvikningar men den röda tråden är kritik av det paradoxala förhållandet att många diné, dvs navajo, utan några djupare tankar bakom, firar 4 juli på liknande sätt som vita amerikaner – med patriotiska sånger och fyrverkerier. Men traditionella dinéer har aldrig firat 4 juli påpekar Anthony Lee:

-Det sprakande fyrverkeriet inne i den enkla vedspisen var gott nog för våra traditionella far- och morföräldrar. De naturliga färgerna i den heliga regnbågen och de naturliga färgerna (non-man made colors) vitt, blått, gult och svart har alltid varit allestädes närvarande och kraftfulla.

Lee ironiserar över texten i sånger som My country och This Land is Your Land:

-Nej, detta land är definitivt inte ditt land och kommer aldrig att vara det herr Uncle Sam – och det är inte heller vårt land även om vi var de första amerikanerna på den här kontinenten. Landet tillhör Skaparna, Diyin Diné, de heliga varelserna. Vi lever bara tillfälligt på denna jords yta i ett försök att bevara och fortsätta våra liv på det sätt som det var avsett utan några politiska ingripanden utifrån. Vi har definitivt inte någon inneboende övernaturlig makt att äga landet eller de fundamentala lagar som styr vår dagliga existens. Vi försöker bara leva i enlighet med dem. Som diné och jordens barn försöker vi helt enkelt att leva ett liv med kvalitet på Moder Jord. När mänskligheten försöker äga, vanhelga, missbruka och exploatera jordens system så måste det få konsekvenser, t ex global uppvärmning, tornados, jordbävningar, tsunamier, torka, oljeläckor och spill och andra stora katastrofer.

Och vad gäller 4 juli då:

-Fjärde juli firas bara en gång om året medan stjärnorna faktiskt visar sig varje natt. De uppträder med en känsla av avsikt och värdighet. Stjärnornas speciella församling och formation har något att lära oss om livets kvalitet. Fyrverkerierna den fjärde juli försvinner i intet och lämnar efter sig bara en dålig lukt som är skadlig för vår hälsa.

-Den ursprungliga diné-flaggan – fast den inte kallas flagga – är en majsstängel. Majsstängeln är en manifestation av Blessing Way-ceremonin och representerar ryggraden i diné-samhället. Stängeln har i toppen en blåhake (doolii, bluebird) vars röst resonerar med fukten, mörka regnmoln, i Fader Himmel. De gula fransar som omger stängeln kopplas samman med majspollen – tadidiin. Majsstängeln har rötter som växer djupt ner i marken och ger stabilitet åt växten. Dessa andliga begrepp och principer är extremt viktiga för den yngre generationen att känna till och uppskatta. I själva verket är detta en förutsättning för dinés kunskapssystem för att kunna leva ett stabilt liv.

Denna förankring i jorden och kontakt med himlen är något som stjärnbaneret saknar och i idéerna bakom stjärnbaneret finns ingen djupare förståelse för vad färgerna rött, vitt och blått egentligen står för. För en traditionell diné däremot är dessa färger intimt förbundna med naturelement betonar Lee:

-Blått är förbundet med Fader Himmel – Yadihil – den oändliga utbredningen av kunskap och visdom som finns i galaxen. Rött är förbundet med Moder Jord – Nahasdzaan – som tillhandahåller liv, näring och upprätthållande för alla livsformer på jorden. Vitt är förbundet med den heliga vinden – Nilch’i Diyin – som finns inom oss och cirkulerar inom oss. Vindens inre form – bigistiin – har en självreglerande, återkommande, cyklisk och mäktig kraft i vår kropp och själ. Vi andas in den feminina mjuka kraften hos vinden och andas ut den maskulina kraften hos vinden. Andningen skapar en helig förening, balans, fred och harmoni i våra liv.

-Trä är maskulint och luften är feminin. När de två elementen kommer samman i en helig förening skapar detta en gnista och en helig eld tänds. Denna eld blir den eviga elden hos farfar eld och farmor eld. Det är därför som barnen har fått lära sig att inte missbruka eller leka med elden som vid fyrverkerierna den fjärde juli.

-Elden fördes metafysiskt ned från den mäktiga solen av en orsak och avsikt och för att upprätthålla vårt sätt att leva. Mäktiga lärdomar kom från farfar eld och farmor eld när elden hade en central plats i dinés bostäder – hooghan. Idag är den centrala elden ersatt av sofistikerade moderna propan- och gasspisar, storbilds-tv och höghastighetsinternet. Det förklarar varför våra barn och även en del vuxna har tagit sin tillflykt till fyrverkerier som en sorts underhållning. Det är ledsamt men sant.

-Förra året, och året innan, satt jag ödmjukt i min hooghan trots allt sprakande och vanvett runt omkring. Jag hade en liten eld i min vedspis nere vid fårhagen och jag framförde min hyllning och tacksamhet till universums stjärnor. Efter att ha smuttat på lite hett kaffe gick jag ut för att andas frisk luft. Ett stjärnfall lyste upp den svala natthimlen och det var gott nog för mig, precis som det var för mormor och farfar.

onsdag 22 juni 2011

Apache-visdom om monsterskogsbranden

Den enorma skogsbrand som rasar i östra Arizona sedan slutet av maj är delstatens hittills värsta brand. Branden sprider sig fortfarande, men det tycks som om brandmanskapet har lyckats dämpa spridningstakten och människor som evakuerats från samhällena Springerville och Greer har kunnat återvända till sina hem. Den 20 juni omfattar branden drygt 250 000 hektar – kartor över dess utbredning och spridning finns på Arizona Republic .
Många kommentatorer kopplar den jättelika branden, som tycks har orsakats av en osläckt lägereld på en campingplats, till de pågående klimatförändringarna. Sydvästra USA upplever en decennielång torrperiod, torkan har gynnat skadeinsekter som i sin tur har dödat många träd som torkat på rot och brinner lättare än annars. Skogsbränderna i hela västra USA har blivit vanligare, mer omfattande och mer svårsläckta under det senaste decenniet. Kaliforniens f d guvernör Arnold Schwarzenegger har beskrivit förändringen som att det nu är brandsäsong 365 dagar om året.
Branden i Arizona, Wallow-branden, hotade ett tag att sprida sig västerut in i de två stora apachereservaten – White Mountain och San Carlos – och under några dagar var faran överhängande för en av White Mountan-apachernas viktigaste inkomstkällor – Sunrise Ski Resort. Men intensivt förebyggande arbete med brandgator, skyddsbränder och annat gjorde att bara mindre delar av reservaten har drabbats. Detta till skillnad från den stora branden 2002, den numera näst största branden i Arizona, som brände av stora områden i apachereservatens skogar.
I samband med den pågående branden rapporterade Navajo Times den 16 juni från White Mountain-reservatets huvudort Whiteriver och intervjuade då Ramon Riley, direktör för White Mountain Apache kulturcentrum. Riley betonade för de församlade medierna att stammens äldste definitivt inte vill att skogsbranden ska nå berget Dzil Ligai (Vita Berget) eftersom det är en helig plats. På den vite mannens kartor kallas berget Mount Baldy. Med sina dryga 3 700 meter är det den högsta punkten i White Mountain-reservatet.
”Dzil Ligai har medicinalväxter”, sa Riley och jämförde berget med ett apotek dit icke-indianer går för att skaffa medicin. ”Berget är också hem för djur, insekter och mikroorganismer som har funnits där sedan livet började”.
I apachernas skapelseberättelse finns förklaringar om vad som är heligt och varför, men:
”Vi som är White Mountain-apacher delar inte med oss av all vår information. Man måste vara en apache för att få veta”. Enligt Riley tar det en livstid för en apache att lära sig och förstå stammens sätt att leva som, betonade han, inte är en religion. ”Icke-indianer förstår helt enkelt inte”.
Riley sa vidare att han fick lära sig att livet för White Mountain-apacherna började mellan fyra heliga berg: Black Mountain eller Sierra Madres i öster, Blue Mountain eller Turkosberget i söder, Red Mountain eller Four Peaks i väster och White Mountain eller San Francisco Peaks i norr.
”Vi migrerade inte hit. Vi kommer härifrån”.
Med det syftade Riley på den västerländska vetenskapens allmänt accepterade tes om att ursprungsamerikanerna ursprungligen kom från Asien via en landförbindelse över Berings sund. Men enligt traditionella apacheberättelser började allt, inklusive livet, i öster. Det är därför som White Mountain-apachernas böner och ceremonier alltid inleds i den riktningen och utförs medsols. Riley nämnde också för medierna att de traditionella berättelserna säger att det var fyra spindlar som skapade jorden och att det är en berättelse som lärde apacherna att jorden är rund.
Riley sa att om Wallow-branden når Dzil Ligai kommer de vilda djuren att fly och bosätta sig någon annanstans där de kan föröka sig för att så småningom återvända till Dzil Ligai. Men insekter, som spindlar, och mikroorganismer kommer inte att kunna fly undan elden.
”Träd, gräs och annan växtlighet kommer att återvända så småningom, men vi kommer antagligen inte att leva tillräckligt länge för att få se det”.
Riley berättade också att en del av stammens äldste hade hållit egna svetthyddeceremonier för att be elden att skona landet.
”Vi använder eld och vatten i våra böner eftersom de är delar av livets element. Elden är renande”.
Riley berättade att han själv arbetade som brandman på 1960-talet. Men sedan dess har vädret förändrats. Idag är det mer torka och bränderna är mer vildsinta.
"Jorden förbereder sig för att renovera sig själv. Det finns en lärdom som White Mountain-apacher har försökt dela med sig till icke-indianer: Ta vara på jorden. Om ni inte gör det kommer den att utplåna er”.

tisdag 14 juni 2011

World Peace and Prayer Day 2011

Vid sommarsolståndet den 21 juni är det sextonde året i rad som World Peace and Prayer Day, WPPD, arrangeras. Initiativet till denna ceremoni kommer från Arvol Looking Horse, beskyddare i 19:e generationen av den heliga pipan som lakota, dakota och nakota i urtiden fick av den vita buffelkvinnan.
Det var sedan en vit buffelkalv hade fötts i Wisconsin 1994 som Arvol fick en vision om hur denna ceremoni ska genomföras för att hedra och läka Moder Jord. Tanken är att man genom att hedra heliga platser världen över ska bidra till ett energiskifte för att läka Moder Jord (”a great healing”). Den första freds- och bönedagen hölls 1996 vid He Hota Paha, det heliga berg i Wyoming som på den vite mannens kartor kallas Devil’s Tower. Därefter har Arvol genomfört ceremonin bl a i Paha Sapa (Black Hills) i South Dakota, i Pipestone i Minnesota, i Costa Rica, Irland, Sydafrika, Australien, Japan, Alaska, Mexiko och Nya Zeeland.

I år hålls ceremonin i Bdote i Minnesota. Det är den plats där floderna Minnesota och Mississippi flyter samman och där tvillingstäderna Minneapolis och Saint Paul nu ligger. Bdote har alltid varit en helig plats för dakotas, för dem är detta universums heliga centrum. Bdote, som på moderna kartor kallas Mendota har under århundraden fungerat som en ceremoniell samlingsplats för dakotas och där har också viktiga förhandlingar hållits, såväl med andra ursprungsamerikaner som med den vita kolonialmakten.

Också denna gång är Arvol Looking Horse en av huvudtalarna den 21 juni. Bland övriga talare finns representanter för maoris från Nya Zeeland och aboriginer från
Australien. Ett kort budskap från Arvol inför årets ceremoni finns på WPPD:s hemsida.
“Det finns en Skapare och en Moder Jord som vi alla delar. Vi har rest över hela världen en gång om året för att be med andra trossamfund och urfolk på deras heliga platser. Vi har rest till FN för att tala om miljön och profetior. Som ursprungsnationer har vi åtagit oss att behålla vårt heliga sätt att leva. Vi ber alla trosriktningar att förena sig med oss i en stor healing den 21 juni i en helig livscirkel där det inte finns något slut och ingen början.
Mitakuye Oyasin (Alla mina relationer) – Chief Arvol Looking Horse.”

Temat för årets World Peace and Prayer Day är vatten, eld och tystnad och huvudceremonin avslutas med en bön i de fyra kardinalriktningarna. Och även vi som inte är närvarande i Bdote kan delta i denna globala ceremoni genom att hedra Moder Jord på hemmaplan i samband med sommarsolståndet, ensamma eller tillsammans med andra och helst på en helig plats. Ramarna för en sådan ceremoni är vida, men som det står på affischen: ta med en gåva för att hedra Moder Jord. Det viktiga är att ceremonin genomförs i ett ärligt syfte och med ett öppet hjärta – för Moder Jord och alla varelser som vi delar denna planet med, för balans och harmoni med jord, eld, vatten, luft och med det osynliga, för att det stora kosmiska kretsloppet ska fortsätta sin dans. Eftersom tystnad är ett av årets teman kan ceremonin mycket väl genomföras i tystnad.

Väl mött inne i landskapet den 21 juni.

fredag 10 juni 2011

Att ladda ner Gaias intelligens

"Det är ett verkligt mirakel att vår art har överlevt den patriarkala kampanjen för att eliminera Gudinnan och hennes mysterier. Jag är säker på att utan urfolk världen över, som bevarar den ursprungliga kunskapen i sina liv, skulle vi aldrig ha klarat oss fram till denna dag när jag skriver dessa ord”. Jag citerar från sid 298 i John Lamb Lashs bok Not in His Image – Gnostic Vision, Sacred Ecology and the Future of Belief (Chelsea Green Publishing 2006). Boken är en mäktig genomgång av den gnostiska historien och kosmologin, av myten om gudinnan Sophia som blir jorden och av hur denna myt ska kunna förenas med de moderna Gaia-teorierna, hur Sophia-myten ska ge djupekologin en andlig dimension, vilket enligt Lamb Lash är nödvändigt för att komma till en framtid som är värd att leva.
Med titeln Not in His Image vill John Lamb Lash kondensera sin kritik av de patriarkala religionerna. Människan är inte skapad till Guds avbild utan i naturens avbild. Detta är en bok som demaskerar patriarkatets terror mot jorden och dess arter och mot de människor som gjort motstånd mot de patriarkala monoteistiska religionerna, först och främst de abrahamitiska religionerna från Mellanöstern. Lamb Lash dissekerar framför allt kristendomens väsen och beståndsdelar och han driver tesen att den med sin syn på utomvärldslig frälsning och människans överhöghet över andra arter är direkt fientlig inte bara mot jorden utan också mot människan. Patriarkat och monoteistisk religion = terror.
Försöken att i kristendomen hitta en ekologiskt sund kärna där människan beskrivs som en hänsynstagande förvaltare av jorden avfärdas av Lamb Lash med argument som att världen inte behöver någon förvaltare, den tar vara på sig själv. Vildmarken klarar sig själv och planeten är ett paradis även utan trädgårdar. Vi är inte Gaias oumbärliga förvaltare. Sophia-visionen är planetens medicin för att motstå patriarkatet och läka dess sår. Det gäller att bryta den patriarkala berättelsen och införliva Gnosis i djupekologin, att förse den med en andlig dimension, och skapa vad Lamb Lash kallar ecognosis.
För John Lamb Lash är gnosticismen inte en alternativ religion utan ett alternativ till religion som erbjuder en väg för att uppleva kunskapen direkt från källan utan några förmedlande mellanhänder. Där kommer gnosticismen väldigt nära shamanismen och Lamb Lash ser också gnostikerna som arvtagare till och utvecklare av den ursprungliga shamanismen. Gnostikerna bevarade en helig historia om mänsklighetens ursprung, om hur jorden utvecklats och om hur vi som art kan samspela med planetens intelligens. Gnostikerna betraktade jorden som den förkroppsligade Sophia - själva visdomen som hade materialiserat sig som planet.

Om vi byter ut Sophia mot Moder Jord, Pachamama, Maderakka och liknande kan vi se många beröringspunkter mellan kunskapsvägarna inom gnosticismen och shamanismen. Jorden är en gudomlig varelse med en levande och aktiv intelligens. Gnostiker och shamaner vill utvecklas tillsammans med denna planetära intelligens och det kan ske genom en upplevelsebaserad kunskapsväg som innebär att man tar emot kunskapen direkt från Moder Jord och leder till ett tillstånd av att ”veta det som Gud vet”. Vi kan lära oss att känna vad planeten känner. Gnosis erbjuder en vägledande berättelse, ett manus för att hjälpa mänskligheten att hitta sin nisch i den naturliga världen, skriver Lamb Lash.
Så långt kan jag och säkert många andra följa med John Lamb Lash men när han fördjupar sig i den gnostiska kosmologin med alla dess utomplanetariska existenser som anses spela en aktiv roll även för livet på jorden, ja då känns han och gnostikerna väldigt far out. Om man vill förena djupekologin med en andlig dimension tycker jag att det är en omväg att gå via gnostikernas komplicerade teoretiska överbyggnad. Jag är pre-gnostiker och går till urfilosofin och traditionell livssyn, och direkt till Moder Jord/Gaia-intelligensen. Och det är väl det som John Lamb Lash egentligen vill – att vi ska lyssna till den tysta kunskapen och svara direkt på visdomsgudinnans röst.
En längre analys av Not in His Image finns på norrshaman.

torsdag 9 juni 2011

Hedgefonder – de nya kolonisatörerna

Hedgefonder lägger under sig väldiga landområden i Afrika för att göra stora vinster på framställning av livsmedel, biobränslen och snittblommor. Det skriver den amerikanska tankesmedjan Oakland Institute in en rapport som refereras av BBC .
Enligt rapporten blir följden att fungerande småskaliga jordbruk slås ut, att miljontals småbönder tvingas flytta samt att hedgefonderna och andra internationella företag stärker sin kontroll över den globala livsmedelsmarknaden.
-Detta skapar en osäkerhet i det globala livsmedelssystemet som kan vara ett mycket större hot än terrorismen, sägs det i rapporten, som bygger på undersökningar av förhållandena i Etiopien, Tanzania, Sudan, Sierra Leone, Mali och Mozambique.
Bara under 2009 köpte eller hyrde hedgefonder och andra spekulanter nära 60 miljoner hektar i Afrika – en yta som motsvarar Frankrikes.
-Samma finansiella företag som drev in oss i en global recession genom att med riskabla finansiella manövrer blåsa upp fastighetsbubblan gör nu samma sak med världens livsmedelsförsörjning, hävdas det i rapporten.
En del av markkontrakten har gjorts upp med korrupta regeringsföreträdare och lättlurade stamhövdingar. Här talas till och med om kontrakt som köpts i utbyte mot en flaska whisky. Mönstret känns igen från koloniseringen av den amerikanska kontinenten.
-När de här investerarna lovar framsteg och jobb till lokala hövdingar låter det storslaget men de levererar inte, säger Anuradha Mittal, direktör på Oakland Institute. Ingen ska tro att de här investerarna är där för att mätta hungrande afrikaner.
Tidigare har det uppmärksammats att stater som Sydkorea, Saudiarabien och Kina har köpt eller hyrt stora landområden i Afrika för att där odla grödor för sin egen befolkning. Nu visar det sig alltså att även hedgefonder och andra finansiella institut världen över deltar i denna nya version av kolonialism. Dags att kolla var pensionspengarna finns och kanske också avstå från att mitt i vintern köpa färska grönsaker eller snittblommor ”made in Africa”.

söndag 5 juni 2011

Brasilien utmanar Moder Jord

Brasiliens miljömyndighet, IBAMA, har nu slutgiltigt godkänt den kontroversiella megadammen i Xingu-floden, en biflod till Amazon. Trots envetet motstånd från områdets urfolk, från miljöorganisationer och vetenskapsmän världen över har konsortiet Norte Energia fått de miljötillstånd som behövs för att sätta igång med dammbygget, som så småningom ska leverera stora mängder el. Jag skrev om detta tillstånd redan den 1 februari här på bloggen men därefter kom ett mellanspel där en domstol tillfälligt stoppade projektet eftersom miljöprövningen inte ansågs tillfyllest. Nu verkar dock utbyggnadsbeslutet definitivt.
Alliansen COIAB som representerar ett antal urfolksorganisationer i Amazonas säger i en kommentar att den brasilianska regeringen genom att inte konsultera urfolken visar upp en auktoritär sida som aldrig tidigare skådats i det demokratiska Brasilien. ”I verkligheten vill regeringen förstöra urfolkens samhällen med sin utvecklingsmodell”.
De brasilianska urfolken har vänt sig till den interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter för att försöka stoppa Belo Monte-dammen och kommissionen har uppmanat den brasilianska regeringen att konsultera alla urfolk som kommer att påverkas av dammbygget. Så har emellertid inte skett. I stället blev det brasilianska svaret ett hot om att helt dra sig ur kommissionen.
Nu är frågan hur kampen kan gå vidare mot dammbygget som kommer att översvämma 1 500 kvadratkilometer land och kraftigt påverka tillgången på fisk och färskvatten för dem som lever i området och i förlängningen förstås hela deras livssätt. Organisationen Movimento Xingu Vivo par Sempre (Länge leve Xingu-rörelsen) säger i ett uttalande: ”Vi kommer inte att ge efter en enda centimeter. Varje misstag, varje lögn kommer att öka vår indignation och vår förmåga att kämpa”.
Mer info om kampen för Xingu finns hos Survival International .

onsdag 1 juni 2011

Arbete är krig mot ekologin

I en tid när de makthavande talar om att alltfler måste arbeta alltmer är det en lisa för själen att ta del av den Maine-baserade bloggen An Ecology of Home där James Bannon analyserar relationen mellan arbete och ekologi och drar slutsatsen att vi inte bör arbeta mer utan tvärtom betydligt mindre med tanke på vår långsiktiga överlevnad på Moder Jord.
Här följer några tankeinspirerande utdrag.
”Arbete börjar, för en individ eller för ett samhälle, med den ansträngning som krävs för att modifiera eller utplåna den ekologi som finns på platsen och ersätta den med något annat. Under större delen av historien är detta i själva verket exakt vad som menas med ordet arbete. Mer specifikt så innebar det på de flesta platser att man högg ner skogar och därefter hackade, plöjde, planterade, rensade ogräs och skördade fälten. Med andra ord: jordbruk. Det var det första arbetet och det är fortfarande arbetet framför andra”.
Bannon utgår från exemplet med de brittiska emigranter av puritansk tro som slog sig ner runt Massachusetts Bay på 1600-talet och där införde jordbruk av engelskt slag med engelska grödor. Puritanerna drevs av en arbetsmoral som sa att människan skulle förtjäna uppehället i sitt anletes svett. Det fick de också göra med grödor som krävde enorma arbetsinsatser för att ge någon avkastning att tala om i ett för dem främmande ekologiskt system.
”Det råder ingen tvekan om att det är ett hårt arbete och en riskfylld verksamhet att föra ett dagligt krig mot den inhemska ekologin och försöka tvinga den att växa en sak när dess kollektiva DNA säger åt den att växa en annan”.
De algonkin-stammar som sedan kanske 10 000 år bodde i området livnärde sig gott på småskalig odling av majs, bönor och squash i kombination med jakt och fiske. De tog sin föda från den ekologi som redan fanns där – skogen, floden och havet. Deras märkbara ingrepp i naturen inskränkte sig till att bränna skogarnas undervegetation på hösten eller våren för att öka viltstammarna och underlätta jakten. Det var inte verkligt arbete enligt puritanerna.
Idag utförs det mesta av arbetet för att producera mat, kläder, bostäder, energi, transportmedel m m av maskiner som drivs av fossila bränslen. Majoriteten av de urbana människorna befinner sig dessutom långt från den naturförstörelse som blir resultatet av maskinernas arbete.
”Abstraktionsgraden i de flesta människors dagliga erfarenhet av arbete har gjort det svårt för oss som kultur att minnas att arbete, och det välstånd det skapar, oundvikligen börjar med ett övergrepp på ursprungliga ekologier, ett försök att göra landet mer produktivt än det är i ett vilt eller bara lätt modifierat tillstånd. Från detta perspektiv är arbete den nödvändiga kraften i den erövrings- och kontrollideologi som utgör hjärtat i jordbruks- och industriprojektet. Eftersom arbetet är otrevligt och raka motsatsen till hur de flesta skulle vilja tillbringa sina dagar om de fick välja, så har det under huvuddelen av historien utförts som tvångsarbete, av slavar, kontraktsbundna tjänare eller massor av jordlösa bönder tvingade därtill av ekonomisk nödvändighet. Bara med fossila bränslen och industrialiseringen blev det möjligt att eliminera de värsta tvångsinslagen i dessa relationer.”
”När vi vet att arbete i grunden är ett krig mot ekologin ger det oss ytterligare en anledning till att modifiera den ursprungliga ekologin så lite som möjligt i vår strävan att skaffa mat, kläder, energi och skydd. Detta är en etik för icke-arbete. Det är en protest mot att ägna sig åt hänsynslöst våld mot en intakt ekologi, en protest mot onödigt arbete, vare sig det utförs av oss, andra människor, eller maskiner, och ett erkännande av att om vi vill dra nytta av den förkroppsligade energin och intelligensen i en ursprunglig ekologi måste vi göra mindre, inte mera.”
Ursprungsbefolkningen i James Bannons hemtrakt, wabanaki, utvecklade aldrig någon arbetsetik, i alla fall inte en som européer kunde känna igen.
”Till vilken nytta skulle den ha varit? De hade kommit på att de genom att låta skogen och kustekologierna göra det mesta av jobbet med att producera mat och genom att finna en plats åt sig själva i dessa ekologier så kunde de få alla sina behov tillgodosedda, njuta av en livsstil som passade dem, och tillfoga land och hav liten eller ingen långsiktig skada”.
Vilka konkreta lärdomar kan vi dra av detta idag? Många av wabanakis metoder är inte användbara för oss idag konstaterar Bannon med bedrövelse. Havet och floderna har tömts på resurser och delvis förgiftats, skogarna har utsatts för intensivt skogsbruk och fått en kraftigt förändrad flora och fauna. Bannon själv gör en insats genom att driva ett småskaligt ekologiskt jordbruk – som han själv kallar homesteading. Det går inte bara ut på att producera mat, skydd och energi utan också på att återskapa en ursprunglig ekologi – ”ett långsiktigt projekt, för flera eller kanske många generationer – och vi har bara börjat…” Det som jag brukar kalla Det stora återlärandet.