Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Denna blogg söker realisera den gamla nordiska definitionen av begreppet visdom som insikt i världen och i det fördolda.

lördag 31 oktober 2015

Heliga hällar i Uppland

"Stolen" i Rickeby
Bara några kilometer sydost om Enköping ligger Boglösa hällristningsområde - ett område med ovanligt tät koncentration av hällristningar som höggs in under bronsåldern och alltså är mellan 2 500 och 3 500 år. Här finns t ex den säregna "stolen" på Stora Rickebyhällen och det unika och över fyra meter långa Brandskogsskeppet .
Stora Rickebyhällen ligger alldeles intill bilvägen mot Enköping. Här finns drygt 30 skepp, 40 fotsulor, flera kvinnofigurer och några så kallade ringkors, som troligen har med månens faser att göra. Denna häll ger intryck av att ha använts under mycket lång tid och flera av figurerna är mycket djupt huggna i berget - det gäller t ex de många fotsulorna, som mestadels är riktade mot nordväst, alltså solens nedgång vid sommarsolståndet. Dåtidens besökare hade fri horisont över vattnet och kunde säkert uppleva magnifika soluppgångar och nedgångar här. Den så kallade stolen ger intryck av att ha kunnat vara en sorts förankring för något som stått på berget, kanske en sejdhjälle. Uppenbarligen har denna häll använts ceremoniellt länge och av många och den känns fortfarande väldigt levande.
Dagens besökare når Brandskogsskeppet genom en 800 meter lång skogspromenad från Enköpingsvägen. Dåtidens besökare kom antagligen glidande i båt direkt till hällen som då låg vid stranden i ett skärgårdslandskap.
Fader Himmel?
Brandskogsskeppet innehåller sex människoliknande figurer som paddlar skeppet mot sydost. Såväl fören som aktern pryds av djurhuvuden - antagligen älghuvuden. Under aktern syns en jättegestalt i människoskepnad som bär skeppet. Kan det vara Fader Himmel? Och är skeppet det som under natten förde solen genom undervärldarna till nästa dags gryning? Vilka är de sex paddlarna? Här finns mycket att kontemplera över, men det är knappast någon slump att talet sex valts av ristarna. Tankarna går till runa nr sex i utharken, alltså Gifu som representerar ömsesidighet, harmoni, balans och helhet.
Hällen i övrigt rymmer bara några få figurer - tre mindre skepp, några få skålgropar och en liten mansfigur med erektion och uppsträckta armar, en så kallad adorant.
Jag rekommenderar verkligen besök i Boglösaområdet som innehåller ytterligare fyra hällar med ristningar. Jag vill också passa på att tipsa om boken Heligt landskap: Platser för kraft och kunskap som innehåller beskrivningar av över 100 heliga platser runt om i Sverige. Kan beställas via Adlibris, Bokus, Bokbörsen eller direkt från norrshaman.

måndag 5 oktober 2015

De heliga cirklarna i Pömmelte


Pömmelte är en liten by i Sachsen-Anhalt som ligger helt nära sammanflödet mellan floderna Saale och Elbe. Denna trakt har varit bebodd av jordbrukande folk i flera tusen år och de har lämnat efter sig en monumental ceremoniplats som slår det mesta. Den är samtida med Stonehenge och byggdes för cirka 4 300 år sedan. Den totala diametern på anläggningen är 115 meter och den inre öppna ceremoniplatsens diameter är 46 meter. Till skillnad från Stonehenge så är Pömmelte en wood henge, alltså en anläggning som byggdes i trä. Det är förklaringen till att den låg oupptäckt så pass länge – det var inte förrän 2005/2006 som arkeologisk luftfotografering ledde till återupptäckten. Efter utgrävningar har platsen sedan rekonstruerats till sitt ursprungliga utseende med hjälp av drygt 2 000 stolpar av trä – ett arbete som blev klart sommaren 2015. Nästa år kommer den att öppnas för besökare, men när jag besökte platsen i slutet av september var den helt oskyltad och svår att finna.

Efter att ha kört litet av och an på vägarna vid Pömmelte och förgäves spanat efter den rekonstruerade anläggningen fick jag till slut napp när jag stoppade en Mercedes med ett äldre par i. Mannen pekade genast ut bakom vilken skogsdunge cirkelmonumentet ligger och vilken väg jag skulle ta dit – även om jag bara förstod en tredjedel av vad han sa (alla tyskar verkar ha väldigt bråttom när de pratar). Inte så konstigt att jag hade missat avtagsvägen – den var nämligen blockerad av en jättelik asfaltläggningsmaskin och en svärm vägarbetare. De höll just på att färdigställa sista biten av en ny väg till monumentet. Jag kunde till fots ta mig förbi asfalteringsgänget och promenerade på den nylagda vägen i drygt en kvart innan jag nådde målet. Morgondimman hade skingrats och de tre meter höga träpalissaderna höjde sig på ett organiskt sätt ur åkerlandskapet. En korp slog följe med mig en bit på vägen, men för övrigt rådde tystnad.
Pömmeltes Kreisgrabenanlage består av flera cirkelkonstruktioner innanför varandra: först en yttre cirkel markerad med glesa stolpar, sedan en jordvall och ett dike, därefter en tätbyggd träpalissad och innanför den ytterligare två glesa inre cirklar med delvis målade och snidade stolpar. Ingångarna ligger i ostsydost och västnordväst, alltså solens upp- och nedgång vid vår- och höstceremonier. Platsen har använts ceremoniellt under mycket lång tid; från sen stenålder in i bronsåldern. Till skillnad från solobservatoriet i Goseck så har arkeologerna här funnit mänskliga kvarlevor, såväl dödskallar som andra ben. Det är dock inte frågan om någon begravningsplats utan skelettdelarna tycks ha placerats ut som ett skydd. Det finns spår av eldar men det har inte varit någon boplats här; Pömmeltecirklarna var/är en helt igenom ceremoniell plats. Träpalissaden ger eko-effekter och förstärker ljud av sång och trumning, så jag kan gott tänka mig att här har förekommit extatiska ceremonier med dans och trance.
Om Goseck kändes som en balanserad och kontemplativ plats så finns i Pömmelte en känsla av obalans och kaos som kan ha att göra med gamla händelser. Det tyder också på att detta är en plats där andlig kunskap kan komma genom omskakande upplevelser. Drömtidens virvlar är inte alltid kontemplativa. Hur som helst tror jag att platsen vill ha balanserande ceremonier och jag drog mitt lilla strå till stacken genom att sjunga och rista runor. Nästa sommar kommer Pömmeltes heliga cirklar säkert att vara lika tyskt välskyltade som övriga platser längs Himmelsvägen i Sachsen-Anhalt. En väg som definitivt är väl värd att beträda.
Om du som läser dessa texter om heliga platser i Tyskland får lust att veta mer om heliga platser, vad de är och vill, var de finns och hur vi människor kan samspela med dem så hänvisar jag till boken Heligt landskap: Platser för kraft och kunskap. Den kan beställas via Adlibris, Bokus, Bokbörsen eller direkt från norrshaman.

söndag 4 oktober 2015

Stengudinnan i Langeneichstädt


1987 plöjde en bonde i Langeneichstädt i Sachsen-Anhalt loss en stor stenskiva i en åker. Han kontaktade genast myndigheterna och arkeologer som kom till platsen kunde konstatera att bonden hade plöjt fram en stenkammargrav som var cirka 5 000 år gammal. Det säregna med graven var att den innehöll en utsmyckad stenstod som var omkring 1,5 meter hög. Den hade uppenbarligen varit upprest tidigare men av någon anledning blivit nedlagd i hällkistan. På stenstoden finns en inristad figur med ”ögon” som har tolkats som ett kvinnligt fruktbarhetsväsen, kanske en symbolisk beskrivning av Moder Jord, och dessutom ett antal skåror, streckmönster och en skålgrop. Det är tecken som tyder på mänsklig användning av stenen under lång tid, antagligen vid olika fruktbarhetsceremonier i samband med sådd och skörd och solens årsvarv. Stenkammargravens ingång vetter mot sydväst, alltså solnedgången vid vintersolståndet.

Varför begravdes stenstoden? Var det ett uttryck för slutet på en epok eller som uttryck för en vilja att sammanföra himmel och jord? Kanske som ett resultat av nya kosmologiska insikter? Ett medeltida vakttorn strax intill stenkammargraven utgör ett landmärke som syns på långt håll. Ända in i nutid har detta torn vid pingsten smyckats med björkkvistar – en tradition som skulle kunna vara en kvarleva av uråldriga fruktbarhetsceremonier.

Den stenstod som idag är uppställd på platsen är en kopia av originalet som liksom Nebraskivan förvaras på museet inne i Halle. Men det är ju inte stenstoden i sig utan själva platsen som är det heliga. Ovanligt många rovfåglar cirklar kring stengudinnans hemvist när jag tillbringar en kontemplativ stund där. Jag ser vråk, falk och glada. Liksom andra heliga platser tycks också denna fungera som en port eller virvel in i Drömtiden där allt är ett och hänger samman. Det räcker väl för att göra ett besök i Langeneichstädt?
Min resa längs Himmelsvägen i Sachsen-Anhalt förde mig till ytterligare en nyligen upptäckt och rekonstruerad helig plats som fått smeknamnet Klein-Stonehenge. Fortsättning följer.

lördag 3 oktober 2015

Himmelsskivan i Nebra


Den 4 juli 1999 gick två män med metalldetektorer till toppen av det skogklädda Mittelberg utanför den lilla byn Nebra vid floden Unstrut i Sachsen-Anhalt med förhoppningar om att hitta värdefulla fornsaker som skulle kunna säljas vidare. De fick napp direkt och grävde fram två bronssvärd, ett par bronsyxor och armringar och så en ytterst märklig bronsskiva med guldinläggningar. Skivan som var drygt 30 centimeter i diameter fick en del skador vid amatörernas framgrävning och försök till rengöring. När de båda männen inte rapporterade fyndet till delstatens myndigheter utan i stället sålde föremålen vidare till en samlare gjorde de sig skyldiga till brott mot fornminneslagarna. Ytterligare en vidareförsäljning trissade upp priset samtidigt som myndigheterna fick nys om det hela. I en skickligt gillrad fälla lyckades schweizisk polis den 23 februari 2002 beslagta föremålen inne på restaurangen på Hotel Hilton i Basel. Efter en lång rättsprocess i Tyskland dömdes de två ursprungliga fornplundrarna och de två personer som greps i Basel för brott mot fornminneslagarna, häleri m m. Straffen varierade från villkorlig dom, böter och samhällstjänst till fängelsestraff.

Arkeologer som började undersöka föremålen häpnade inför bronsskivan med guldinläggningar. Den var helt enkelt en sensation, helt utan motsvarighet. Den visade sig vara en sorts karta över himlafenomen, en sammanfattning av dåtidens kosmologiska spetskunskaper, och den fick namnet Himmelsskivan i Nebra. När skivan grävdes fram hade den stått lutad mot några stenar, alldeles under markytan. Åldersbestämning, som kunde göras genom växtdelar på några av föremålen, visade att nedgrävningen hade skett för 3 600 år sedan – alltså under tidig bronsålder. När skivan ursprungligen smiddes är omöjligt att säga, men det går att säga att den har förändrats och kompletterats vid minst tre tillfällen.
De ursprungliga guldsymbolerna på skivan var en fullmåne, en nymåne cirka fyra dagar gammal, och 32 stjärnor. Sju av stjärnorna är samlade i en hop som uppenbarligen föreställer Plejaderna. Fullmånen och nymånen är placerade intill Plejaderna och detta tyder på att skivan har använts för att bestämma lämplig tid för sådd och skörd. Plejaderna visar sig i samband med nymåne i mitten av mars och i samband med fullmåne i mitten av oktober. Men nymånens ställning i relation till Plejaderna har antagligen också använts för att hålla reda på när en skottmånad måste infogas så att månåret och solåret överensstämmer. Ett solår omfattar ju 365 dagar, medan ett månår bara är 354 dagar. Vi skjuter numera in en skottdag vart fjärde år för att få tideräkningen att stämma, men bronsålderns människor sköt in en skottmånad vart tredje år i stället.
Nästa fas i skivans historia var de två guldbågarna på dess östra resp västra sida. Den ena saknas och hade antagligen avlägsnats redan när skivan begravdes. Den som höll skivan över huvudet som en karta över himlavalvet kunde via bågarnas ändpunkter bestämma solens upp- och nedgång vid sommar- och vintersolstånden. Nu hade skivan införlivat såväl måne och stjärnor som solen i sin kosmologi.
I nästa fas hamrades guldbågen i söder in i skivan. Den skiljer sig kraftigt från de andra solbågarna, både i utseende och i bearbetning. Troligen representerar bågen det skepp som under natten för solen genom undervärlden, från väster till öster. Liknande bilder av solens skepp finns på rakhyvlar från bronsåldern som påträffats i Danmark och på en del gotländska bildstenar från järnåldern. Skivan har alltså förutom de astronomiska symbolerna också fått en mytologisk dimension.
I den sista fasen av skivans behandling hamrades ett antal hål längs periferin, antagligen för att kunna sätta fast skivan på en sköld eller en tavla. Det tyder på att dess ursprungliga funktion hade glömts bort eller ansetts obsolet. Att skivan sedan grävts ner tolkas av arkeologerna som ett tecken på kulturskifte. En epok gick i graven, en ny tog sin början och av respekt för de gamles kunskaper placerades skivan i Moder Jord. Varför just där? För att det var/är en helig plats!
Fyndplatsen på Mittelberg
 När skivan grävdes fram var det skog även på toppen av Mittelberg. De arkeologiska utgrävningarna som senare gjordes visar att toppen på berget varit avgränsad av en jordvall, men att platsen inte rymt vare sig gravar eller boplatser. Det har varit en helt igenom ceremoniell plats. Idag är skogen bortröjd på en yta som är cirka 100 meter i diameter och den ursprungliga fyndplatsen är markerad med en stor och blank stålskiva i marken. En liten bit därifrån har ett 30 meter högt utsiktstorn av betong byggts för att ge besökarna en utblick över landskapet som påminner om den för 3 600 år sedan. Tornet kan te sig anskrämligt men har ändå byggts i enlighet med Himmelsskivans kosmologi och kan användas som en modern solvisare.
En utställning om Nebrafyndet finns i ett futuristiskt formgivet museum några kilometer nedanför Mittelbergs topp i utkanten av byn Nebra. Det innehåller också ett planetarium där Himmelsskivans kosmologi förklaras. Den ursprungliga skivan finns idag på Museet för människans förhistoria inne i staden Halle några mil bort, där den bevakas av nitiska vakter som stoppar alla försök till fotografering.
Museet i Nebra
Himmelsskivan i sig rymmer ingen särskild kraft eller andlighet – det intressanta vid Nebra är fyndplatsen på Mittelberg, som fortfarande är en helig plats, väl värd att besöka och ceremoniera på. Jag hade förmånen att få vara helt ensam däruppe en vardagsförmiddag i slutet av september 2015. Flera speciella händelser inträffade. En grupp på sex korpar dök upp, cirklade över platsen och kom mig så nära att jag hörde deras vingsus. Detta är en plats som förenar himmel och jord. Det kanske var därför som Himmelsskivan grävdes ner? Och kanske hade platsen trivts bäst om den förblivit i jorden? Platsen tycks vilja säga allt och intet och den pekar ut mot kosmos och den stora Tomheten, ur vilken allt föds.
Fortsättning följer. I nästa avsnitt av min resa längs Himmelsvägen i Sachsen-Anhalt besöker jag stengudinnan i Langeneichstädt.
(För den som vill läsa mer om Himmelsskivan i Nebra och dess kosmologi kan jag hänvisa till arkeologen Jonathan Lindströms bok Bronsåldersmordet, stycket Världen från sid 369 och framåt.)

fredag 2 oktober 2015

Solobservatoriet i Goseck


Strax norr om Naumburg i den tyska delstaten Sachsen-Anhalt ligger det 7 000 år gamla solobservatoriet i Goseck – ”världens äldsta solobservatorium”. Det återupptäcktes 1991 mitt på en åker genom flygfotografering, undersöktes noggrant av arkeologer och rekonstruerades under 2005 på grundval av de kunskaper som utgrävningarna gav. Detta är en mycket helig plats.

Idag består den av tre cirklar med en total diameter av 75 meter – en jordvall och två cirkelrunda träpalissader med ett par tusen stolpar, 2,5 meter höga. Ingången i anläggningen ligger i norr och palissaderna har ytterligare sex öppningar, som alla hör samman med solens rörelser. Den som står i anläggningens mittpunkt kan genom öppningarna se solens upp- och nedgång vid vintersolståndet, vid vårfesten omkring 1 maj och vid vintersolståndet. Dessa observationer skulle ju vara möjliga att göra även utan de sammanhängande träpalissaderna, och syftet med dem var antagligen att tydligt avgränsa platsen som helig och att utnyttja de akustiska förstärkningseffekterna vid trumning och magisk sång.
Solobservatoriet, som ligger i utkanten av den lilla byn Goseck, är omgivet av ett böljande jordbrukslandskap, genombrutet av skogklädda åsar. Här finns mycket bördiga jordar och floden Saale är inte långt borta. En ypperlig plats för den tidiga jordbrukarkultur som byggde anläggningen. När jag besöker den i slutet av september 2015 är jag i stort sett ensam besökare. Byn Goseck är tyst, frånsett några hammarslag då och då. Larmet från det sanslösa transporthålligånget på Autobahn är en mil bort och hörs inte hit. Här hörs bara en och annan höstplöjande traktor och småvägarnas glesa biltrafik.
En orädd ryttlande falk hälsar mig välkommen. Jag sjunger runor medan jag vandrar runt palissadens insida och står en lång stund vid mittpunkten. Där har en betongplatta placerats med markeringar för de intressanta väderstrecken. Platsen känns mycket kontemplativ och balanserad. Här har människor för 7 000 år sedan försökt ge struktur åt tillvaron och sin egen kosmologi. Konstruktionen tyder på att det är vinterceremonierna som varit de viktigaste. Här kan jag föreställa mig hur solen har vördats i glädjens tecken, i ceremonier för fred, frid, fröjd. Vid palissadens innerväg ser jag spår efter nutida ceremonier, vilket gör mig uppspelt.
När jag lämnar inhägnaden visar sig falken igen och dessutom kommer en vråk svepande i ett elegant varv medsols över anläggningen innan den försvinner in i lövskogen åt sydväst. Allt hör samman.
Solobservatoriet i Goseck ingår i det som kallas Himmelsvägen i Sachsen-Anhalt. Nästa stopp på min resa längs Himmelsvägen blir Nebra, fyndorten för en häpnadsväckande bronsskiva, som visar vilka avancerade och komplexa kosmologiska föreställningar som fanns under tidig bronsålder.  Fortsättning följer.