Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Denna blogg söker realisera den gamla nordiska definitionen av begreppet visdom som insikt i världen och i det fördolda.

torsdag 29 december 2011

Shamaner, fåglar och supervision

I en traditionell livssyn, ur-tänkandet, är shamanen ”den som ser”, ”den som vet” eller ”den som vet hur”. Seendet är förmågan att se alltings sanna väsen, att se den inre karaktären i alla företeelser och se in i den icke-ordinära verkligheten, in i Drömtiden, in i det fördolda. Det ”hur” som man lägger till handlar om hur man ska kunna återställa harmoni och balans i människans alla relationer – till andra människor, till andra arter, till landskapet och alla dess synliga och osynliga invånare, till Moder Jord.
Shamanens förmåga att se in i Drömtiden kan man kalla för ”supervision”. I nordisk myt finns åtskilliga uråldriga fragment om sådan supervision och dess koppling till olika fåglar, som är shamanens hjälpare och medaktörer.
Oden, som har många shamanska drag, åtföljs av två korpar, Hugin och Munin (Tanke och Minne) som representerar Odens förmåga till fjärrsyn genom världens alla dimensioner:

Var morgon flyga Hugin och Munin
ut över jordens yta;
jag ängslas för Hugin att han ej kommer åter,
jag är mer orolig för Munin.

Tanken på att förlora minnet av vem man är och var man kommer ifrån ger hos Oden upphov till stor oro. Minnet, Alltets kollektiva minne, har med Drömtiden att göra. Allt som någonsin utspelat sig har lämnat spår efter sig i Drömtiden, drömspår, som rymmer stor kunskap om vad som hänt. Landskapet genomkorsas av sådana drömspår, som Australiens aboriginer kallar sånglinjer. Genom att följa drömspår i landskapet kan man gå samma vägar som de heliga varelserna en gång gjorde arla i urtid. Genom att lyssna till, kontemplera och uppleva drömspåren kan man också återskapa dessa avlägsna händelser och så att säga bidra till att förnya dem. Detta var uppenbarligen en av Munins uppgifter. Hugin var mer inriktad på att se sådant som hände i den ordinära verkligheten och rapportera tillbaka till Oden.
Ett annat fågelpar med supervision sitter i toppen av världsträdet Yggdrasil, en ständigt grönskande ask. I Snorres Edda sägs: ”Det sitter en örn i askens grenverk, och han vet mycket. Mellan hans ögon sitter en hök som heter Väderfölne.” Örnen betecknas på liknande sätt som en shaman, ”han vet mycket”, och med tillskottet av hökens syn har vi här att göra med en extrem form av supervision. Från världsträdets topp kan dessa två magiska fåglar tveklöst skåda genom alla världens dimensioner. De genomskådar allt.
I Valans spådom nämns ytterligare ett annat fågelpar (tvillingar?) som är knutna till världsträdet. De båda börjar gala ödesmättat inför slutstriden mellan gudar och jättar, det som kallas Ragnarök och leder till att den gamla världen och de gamla gudarna går under och en ny värld föds fram (en kraftfull poetisk beskrivning av samspelet mellan nedbrytande och uppbyggande krafter i kosmos):

Gol för asarne / Gullenkamme,
som hjältarne väcker / hos Valfader;
en annan gal / i underjorden,
sotröde hanen / i Helsalarne.

Den gyllene tuppen gal från världsträdets topp och hans röde tvilling från dödsriket när världen går in i en förnyelseprocess, när Drömmandet föder fram den nya världen:

Upp ser hon stiga / för andra gången
jord ur vågen / vårlikt grön;
forsar falla / örnen flyger,
spanar från fjället / efter fisk att fånga.

Även i den nya världen som föds ur det brinnande infernot i Ragnarök flyger örnen som en budbärare från Drömtiden, med bibehållen supervision.
För shamaner har fåglar alltid varit och är fortfarande budbärare från Drömtiden. Det kan handla om vilken fågel som helst i den enskilde shamanens fall – och då baserat på individuella upplevelser i Drömtiden. Vad man mestadels hör om i shamanska berättelser är fåglar av det slag som befolkar myterna: örn, hök, falk, gök, korp, kondor, kråka, lom och allehanda ugglor. För shamanen är fåglarna inte bara lärare och budbärare från Drömtiden utan också ett hjälpmedel för att kunna resa in i Drömtiden och hämta kunskap och kraft.
Har jag själv fått fågelbudbärare från Drömtiden? Javisst! Bästa sättet är genom utesittning, en vision quest. Om man sitter ute en natt på en kraftplats i naturen där ”sprickan mellan världarna” är stor, en plats som är en port in i Drömtiden, då kan man få spännande möten med fåglar som man inte vet om de är reella eller drömfåglar. Man kan få höra fågelläten som man inte visste fanns och fåglarna kan komma med mer eller mindre tydliga budskap från Drömtiden. Det kan handla om allt från att få ett eget magiskt namn (som i allmänhet inte ska avslöjas för den ordinära omvärlden) via kunskap om vad man bör göra för att bringa harmoni och balans i världen till djupgående insikter i alltets essens, i Det stora kretsloppet, dvs visdom.
Har man riktig ”tur” kan man möta vad vi skulle kalla arketypiska fåglar, som Åskfågeln (se upp för blixten bara!) eller Räsvelg (Hräsvelg), den kanske kraftfullaste fågel som har beskrivits i nordisk andlig tradition. Denna skräckinjagande örn beskrivs i Eddasången Vaftrudners ordskifte, där Vaftrudner och Oden duellerar i ”urtidskunskap”:
Oden:
Säg mig för det nionde, / då du slug mig synes,
om du, Vaftrudner, vet det:
vadan kommer vinden, / som över vågen far?
Ingen honom själv har skönjt.

Vaftrudner:
Räsvelg heter han, / som sitter vid himlens ände,
jätten i örnahamn;
från vingarne hans / sägs vinden komma,
som far över alla folk.

Räsvelg sitter i norr och piskar upp den fruktansvärda nordanvinden och om man uttyder hans namn ser man vad det är för vind det handlar om. Räsvelg kan betyda ”likslukaren” men en annan tolkning är ”andesväljaren”. Räsvelg är den destruktiva kraft som oupphörligt slukar den anda som de kreativa krafterna föder fram ur Den stora tomheten, Ginnungagap. Den anda som åsyftas är den grundläggande anda som genomsyrar hela världen och ger liv åt alla varelser. Den kallades i nordisk tradition för önd och motsvarar det som navajo kallar den heliga vinden. När vi andas är det önd som strömmar genom vår organism. Det är önd som andas oss. När vi talar är det önd som strömmar genom vår organism och får våra stämband att vibrera – på samma sätt som önd sätter allt annat i hela kosmos i vibration och rörelse. Om man möter Räsvelg i Drömtiden kan han för en stund ta andan ifrån oss och i den tomhet vi då störtar in i finns stor visdom att hämta – insikt i dödens och livets förutsättningar. Men andan kommer tillbaka till oss från Drömmandets envetna skapande och vi kan återvända till den ordinära verkligheten med ny och större kunskap, rentav kanske visdom.
Vi lever i en dröm som drömmer oss. Genom våra upplevelser i Drömtiden utforskar drömmandet sig själv. Drömmandet drömmer sig självt.

torsdag 22 december 2011

Markens tysta poesi och stenålderns själ

"Men jag hade öppnat porten till underjorden. Och jag såg underbara saker. Frågan är bara: vad var det jag såg?” Så skriver arkeologen Jonathan Lindström på ett ställe i De dödas tempel – Om arkeologi och jakten på stenålderns själ (Norstedts 2011). Boken handlar om en utgrävning 1993 inför en vägbreddning mellan Södertälje och Nykvarn. Den är inte som i Maja Hagermans digra Försvunnen värld (som jag tidigare recenserat här ) en sammanfattning av ett antal stora grävprojekt utan en minutiös beskrivning av en enda utgrävd plats och vad denna underbara sak som de kunde skönja konturerna av egentligen var för något. Det skulle ta flera års efterbearbetning av materialet innan svaret blev någorlunda fullständigt.
Jonathan Lindström har tidigare hyllats för sin bok om bronsåldern, Bronsåldersmordet, där han tog sin utgångspunkt i ett likfynd som gjordes på 1950-talet men visade sig vara flera tusen år gammalt. Han är en mycket samvetsgrann och engagerad arkeolog, som inte tycks lämna något åt slumpen. I efterarbetet vänder han sig till forskarkolleger inom olika discipliner för att få hjälp med dateringar, med analyser av träkol och brända benbitar, av stenyxor och keramikkärl, med diskussioner om forntida byggteknik och forn kosmologi. Mödosamt och långsamt finner han ledtrådar som kan ge svar på frågan: vad var det jag såg? Det fina med Lindström är att han också är en god författare som har skrivit en riktig bladvändare om sitt långsamt framåtskridande arbete. Samtidigt som man ivrigt läser vidare för att få svar på den inledande frågan får man sig till livs mängder av kunskaper om den så kallade stenåldern och främst de människor som skapade det som går under namnet stridsyxekultur – en kultur där försörjningsbasen var småskaligt jordbruk och boskapsskötsel med viktiga inslag av jakt och fiske. Det rör sig om människor som kommit österifrån och fört med sig nya sätt att bygga och bo, att tillverka keramik och redskap. Såväl stridsyxingarna som deras samtida levde enligt Lindström betydligt rörligare och hade ett mer komplext samhälle än vi brukar föreställa oss med ”stora samlingsplatser, framväxande hierarkier, olika levnadssätt, omfattande kolonisationsföretag, täta expeditioner över havet”.
Vad var det då som arkeologerna grävde fram utanför Nykvarn? Det visar sig vara resterna av ett så kallat dödshus som är cirka 4400 år gammalt och som då låg på en udde alldeles intill en havsvik, en liten bit bort från en dåtida boplats. Det var en liten byggnad som hade haft vasstak och plankväggar och där fynden av mänskliga benfragment tydde på att man hade förvarat döda människor, senare bränt upp dem och placerat resterna i gropar utanför huset tillsammans med sönderslagna dryckeskärl, flisor av kvarts och flinta och stenyxor.
Utifrån tanken att kvinnorna spelade en central roll i det ceremoniella livet menar Lindström att det var gårdens styreskvinna som lät bygga dödshuset, antagligen efter sin avlidne make. Senare fick den döde husbonden sällskap inne i huset av andra avlidna familjemedlemmar, såväl barn som vuxna. Flera av liken måste ha legat i denna ”mellanförvaring” i åratal innan allihop så småningom brändes i samband med en storslagen ceremoni. Benen har därefter krossats ytterligare och grävts ner i gropar längs dödshusets väggar, framför allt den östra. Bakom allt detta – från husets konstruktion till de brända benens placering i groparna tillsammans med keramik och stenföremål anar Lindström ett mönster, en kosmologi. Dödshuskonstruktörerna lämnade inga skriftliga dokument efter sig – de skrev direkt i marken.
Kosmologin ligger väntande i marken som ett slags tyst poesi, för att använda Lindströms egen formulering, och han kan till slut rita upp en ”dödshusets symboliska grundstruktur”. I denna grundstruktur finner vi bl a en föreställning om världens olika dimensioner – från undervärldar till himlar – och medvetenhet om de fyra kardinalriktningarnas olika karaktär. De nedgrävda stenyxorna, som troligtvis ska skydda dödshusets invånare, ligger just i kardinalriktningarna. I norr ligger en flintyxa som representerar ljus, himmel och riktningen uppåt. Fynden i dödshusets södra del innehåller sådant som representerar mörker, underjord och riktningen nedåt. Sydväst, några meter från huset, hade de grävt ner en liten ceremoniell stridsyxa, antagligen som en sorts superskydd för de döda. Stridsyxingarna var extremt noggranna och hade enligt Lindström inte lämnat något åt slumpen när de designade dödshuset utifrån sina föreställningar om det synliga som det osynliga, om himlar och undervärldar, om liv och död, om kropp och själ och om hur de dödas själar kunde hjälpas vidare i det stora kretsloppet.
4400 år senare kom en ovanlig arkeolog som förstod att det var ett helt kosmos som han grävde upp med detta lilla hus. I sina försök att greppa stridsyxingarnas kosmologi, i sin jakt ”efter stenålderns själ” använder sig Lindström en del av förkristen nordisk myt och han tar hjälp av hällristningarna vid Nämforsen. Det är ett bra försök, men jag tror att han hade kunnat nå ännu längre och kommit stridsyxingarna ännu närmare om han i större omfattning hade bedömt fynden i ljuset av den traditionella livssyn som ännu idag är en levande kraft bland många urfolk, också i de samiska områdena. Stridsyxingarna hade säkert kontakt med samernas förfäder och förmödrar och sådana perspektiv hade kunnat göra De dödas tempel till en ännu bättre bok.

fredag 16 december 2011

Shamanismen är en feminin praxis

Naturen är gudomlig, shamanismen är en väg till insikt och den är en feminin praxis där kraften och kontakten med Alltet står i fokus. Det är några av grundtankarna hos den samiske shamanen Eirik Myrhaug. Han är en känd healer och kursledare i Norge och beskriver healing som en tvåvägskommunikation mellan botaren och klienten, men betonar att det också är en tredje dimension närvarande – universum. ”Universet kobler alt sammen til et hele. Universets felt har mange navn, som Gud, Store Ånd, Livets Tre, Verdenstreet, Himmelens hjerte og andre”.
Eirik Myrhaug är en shaman, som har kommit ur en samisk miljö och botetradition och vävt samman den med intryck från flera andra andliga traditioner och, inte minst, från modern kvantfysik och Carl Johan Callemans tolkningar av maya-kosmologin. Denna intressanta idémässiga sammanvävning får man en god inblick i om man läser boken Eirik Myrhaug – Sjaman for livet (Nova Forlag 2011). Den innehåller Eiriks egen berättelse om sitt liv, om sin verksamhet som botare och om sin kosmologi nedskriven av Grace Brynn och hans hustru och medarbetare Bente Brunvoll.
Boken om Eirik Myrhaug visar att det finns många individuella ingångar i shamanismen och att vägen till kunskap kan vara nog så kringlig och krånglig. Ibland kan den te sig rent paradoxal. Eirik var anläggningsingenjören som slutade bygga ut vattenkraft i norra Sverige och Norge för att i stället bli en av organisatörerna i Alta-motståndet 1980-81. Han ”kom ut” som same och började praktisera de healingmetoder han fått ärva av sin far. Han utvecklade sina teorier om en ekologisk ekonomi i balans med de naturliga kretsloppen. Men det var inte förrän i slutet av 80-talet som Eirik närmade sig trumman via en kurs hos den samiske shamanen Ailo Gaup. ”Misjonarene i sameland hade tatt fra oss trummen, og nå fikk jag den tillbake. Trommens kraft åpnet meg for deler av meg selv som hade ligget i dvala”. Från 1993 har han varit verksam som healer och kursledare på heltid. Healing är för Eirik alltid ett stöd till hela människan där botaren hjälper klienterna att själva finna svaret. Han lovar aldrig bot men säger att han ”blir svaert glad när noen blir friske”. Healing ska inte användas i stället för skolmedicin utan är ett supplement till skolmedicinen.
Eirik ser universum som ett sammanhängande fält av subtil energi, att vi lever våra liv i ett energifält av vågor, partiklar och möjligheter. Det mänskliga medvetandet, intentionen från en botare, kan påverka fältet och skapa en förändring som kan leda till bot, även när healingen görs på avstånd. Denna förmåga att utföra healing har alla. Vi är alla omslutna av denna healingenergi, som enligt Eirik är baserad på och uttryck för kärleksenergi.
Med tydlig inspiration från Carl Johan Callemans teorier om mayakalendern (som jag för övrigt har recenserat tidigare här) anser Eirik att vi är på väg in i ett medvetandeskifte, som handlar om något mycket större än healingmetoder: ”Som medskapende i det universelle kvantefeltet vet vi nå at vi har muligheten til å korrigere den fiktive ökonomiske virkeligheten. Vi behöver ikke lenger vaere låst av troen på det fiktive pengesystemet, det tilhörer et gammelt paradigme, og det understöttes ikke lenger av bevissthetens utvikling og den nåvaerende kosmiske impuls.”
Eirik ser 2011 års stora förändringar – revolution i arabvärlden, jordskalvet i Japan, svältkatastrofen på Afrikas horn, extremväder och den globala ekonomiska krisen – som tecken till oss människor att vi måste ”dö” ifrån gamla uppfattningar och gammalt tänkande. Också på ett personligt plan har det senaste året för Eirik handlat mycket om död och återfödelse. Han har under hösten genomgått en tuff cancerbehandling och arbetet med boken har inneburit att han måste gå igenom, rekapitulera och bearbeta hela sitt liv – något som har medfört att han i större grad har ”blivit färdig” med sin personliga historia. Denna avslutande del av boken är starkt berörande och som läsare hoppas man innerligt att Eirik ska få rätt i sin slutförhoppning: ”Jeg håper helsa mi holder, for jeg har et önske om å få muligheten til å formidle den innsikten jeg har om en ökologisk ökonomi som samsvarer med naturens prinsipper. Jeg tror dagens mennesker er modne til å ta emot denne innsikten. Jeg håper også at jeg får muligheten til å fortsette å hjelpe enkeltindivider.”
Mer info om boken och om Eiriks och Bentes verksamhet finns på http://www.sjamanhealing.com/
En längre och mer djuplodande recension av boken om Eirik finns här.

lördag 10 december 2011

Carlos Castaneda och utharken

1998 – 30 år efter den första publiceringen av The Teachings of Don Juan: A Yaqui Way of Knowledge trycktes en jubileumsutgåva av boken med en nyskriven inledande kommentar av Carlos Castaneda själv. På blott tio sidor sammanfattar där Castaneda på ett ypperligt sätt kärnan i don Juan Matus kosmologi, som han tidigare använt tolv böcker för att utveckla. Dessa tio sidor som Castaneda skrev strax före sin död i april 1998 är den koncisa och stringenta höjdpunkten på ett märkligt författarskap som kommer att fascinera och förbrylla världen under lång tid framöver. Det som Castaneda kom att ägna sitt liv åt var en urfilosofi som har tydliga paralleller med liknande system världen över. Inte minst gäller det den nordiska shamanismens sakrament framför andra, nämligen utharken och runmagin.
En kort sammanfattning av dessa paralleller kan sammanfattas i punktform:
  • Utharken som helhet är en sammanfattning av det Castaneda kallar oändligheten (infinity) och som närmast kan översättas som universum i dess medvetna form.
  • Utharken uppfattar precis som don Juan och Castaneda kosmos som ett uttryck för en dynamisk och mångfacetterad energi och den delar grunduppfattningen om uppdelningen i motsatta och kompletterande energier (u ur och T thurs).
  • Medvetenhet är enligt Castaneda en egenskap hos den besjälade energin i kosmos och i utharken finns universums inbyggda medvetenhet i den tredje runan (a ass) som representerar den heliga vinden, önd.
  • The dark sea of awareness, medvetenhetens mörka hav, som Castaneda beskriver som en energimassa av ofattbara proportioner är detsamma som Urds väv, den kosmiska väv som nornorna väver med hjälp av runorna. Utharken är ett sätt att koppla upp sig på den kosmiska energiväven.
  • Shamanerna i det gamla Mexiko lärde sig att se alltings sanna natur genom att ”uppleva energin direkt”. Med hjälp av utharken kan man se alltings sanna väsen, dess inre form och essens.
  • Om man betraktar världen genom utharkens ”filter” kan man se den som den verkligen är.
  • Genom att låta världen strömma in i medvetandet via utharken låter man den komma in som den är.
  • Att på detta sätt använda utharken för att filtrera energivågorna från kosmos är ett sätt att förflytta det som Castaneda kallar samlingspunkten (the assemblage point) och vars placering är helt avgörande för hur vi uppfattar världen omkring oss.
  • Universum har enligt Castaneda en inbyggd strävan att öka kunskapen och bli medvetet om sig självt genom alla de olika organismer och medvetanden som frambringas. Denna strävan efter ökad kunskap finns inbyggd i utharken, vilket man märker om man arbetar praktiskt med runorna. Utharkens avsikt är därmed ett uttryck för universums inbyggda avsikt, det som Castaneda kallar intent.
  • Intent och intending är processer som har sin motsvarighet i den nionde runan i utharken (n naud). Det är nornornas runa och den representerar nödvändigheten i existensen. Denna nödvändighet är identisk med Castanedas intent.
  • Tillståndet av otadlighet, fulländning (impeccability), som Castaneda eftersträvar återfinns i flera runor, t ex den sjunde runan (w wynja), den femtonde runan (t tyr), den nittonde runan (m madr) och den tjugofjärde runan (f feh).
Den kosmologi som don Juan Matus och Carlos Castaneda företrädde har uråldriga rötter i Mexiko. Utharken har uppstått, utvecklats och förfinats i det skandinaviska landskapet och är därför synnerligen lämplig att använda just här för den som vill vandra den andlige krigarens väg och strävar efter kunskap och fulländning. Utharken är dessutom ett öppet och dynamiskt system, en process i kontinuerlig utveckling, välkomnande för var och en som använder runorna utan att fördärva och förfalska dem.
Den som vill läsa en mer djuplodande text om Carlos Castaneda och utharken hittar en sådan på min hemsida, här. Den som vill läsa en kritisk analys av den ödesdigra utvecklingen i hans sekt av anhängare kan göra det i artikeln The Dark Legacy of Carlos Castaneda.

söndag 4 december 2011

Att söka mening i en försvinnande existens

Författaren John Hedberg om ”Drömtid visdom paradox”, av Jörgen I Eriksson

Den svenska lutheranska religiositeten har kollapsat under övergången från direkt naturberoende näringssystem till människokontrollerad industrialisering med dess vetenskapliga bas. Man ska inte tro, man ska veta, förklarade min föreståndarinna redan i realskolans första klass. Och Sverige sägs nu vara det religiöst minst engagerade av jordens folkslag.
Kristet engagemang finns dock kvar genom eftersläpande kulturell tröghet. Inför vetenskapens beskrivningar av skapelsen har man i USA försökt försvara sin tro med forskningsrelaterade bevis för ”guds” finger i all tillvaro under beteckningen ”Intelligent Design”, förkortat ID. Andra religiösa varianter håller okritiskt kvar rigida system och förklarar kategoriskt en guds allmakt som inte kan ifrågasättas eller behöver bevisas. Vilket har hållbarhet så länge kunskapsnivåer är låga och yttrandefrihet kan kontrolleras.
I
Sverige framförde r
edan Gustaf Vasa (1500-talet) åsikten att ”i vårt land må var och en bli salig på sin fason”. Vilket han motsägelsefullt följde upp med reformationen avsedd att bryta den katolska kyrkans dominans över själarna. Men det underliggande, mindre religiöst färgade motivet var att överföra kyrkans förmögenheter till staten. Han behövde dessa för att betala utgifter för den tyska flotta och legoknektar som låg bakom hans väg till makten. Som andra politiska ledare var han dock medveten om nödvändigheten av religion som styrmedel, och den katolska läran ersattes av den protestantiska som modell för ”salighet”.
Nu är vi i en liknande situation. Staten har deklarerat Gustav Vasas ursprungliga synpunkt. I det andliga vakuum som statskyrkans nedläggning gett upphov till slåss nu andra etablerade religioner om detta utrymme, medan övergivna sekulariserade protestanter famlar efter något som kan ersätta den förbindelse med himmelska, eviga, makter som de förlorat.
Det är uppenbarligen så att industrialiseringsprocessen med dess accelererande teknologiska utveckling saknar en andlig komponent som var väsentlig för den evolutionärt alltmer övergivna klassiska människan, och som finns som en diffus nyans i religioner. Något irrationellt, svårdefinierbart, bortom det religiöst eller teknologiskt förklarliga eller manipulerbara.
Dostojevskij (1821-1881) beskrev denna egenskap i ljuset av livets mekanisering så här: ”Även om människan verkligen visar sig vara en pianotangent, om man bevisar detta för henne med naturvetenskaperna och matematiken, så tar hon ändå inte reson utan gör avsiktligt tvärtom endast av otacksamhet. Egentligen bara för att vara självständig. Människan blir avsiktligt vansinnig bara för att slippa vara förnuftig, för att kunna hävda sig ”. Poeten William Woodsworth (1770-1850) påpekade orsaken till denna desperat tecknade alienation: ”… genom att skilja sig från naturen har människan skurit av rötterna till sitt eget varande…” Filosofen Erich Fromm (1900-1980) summerade sin tolkning av splittringen: ”Människan har frigjort sig från traditionella auktoriteter och blivit en `individ`. Men på samma gång har hon blivit isolerad, vanmäktig och ett redskap som ligger utanför henne själv och andra”.
En som har insett denna människans klyvnad, och även försöker göra något åt den, är författaren Jörgen I Eriksson. Den första impulsen kom genom kontakt med indiansk syn på tillvaron i Rotterdam 1980. Där bevakade han Russeltribunalen på uppdrag av Sveriges Radio. Det djupaste intrycket fick Jörgen I Eriksson från en hopiindian som framförde en invigningsceremoni, jag citerar: ”en man som från en annan tid … som på ett subtilt sätt slår an en ton och sätter igång en resa djupt i mitt inre”.
Hopi indianen representerade en livsåskådning som var människans innan vetenskap och teknologiskt styrda processer börjat dominera hennes tanke- och känslovärld. Som jag uppfattat saken kände Jörgen I Eriksson (som med utgångspunkt från denna upplevelse började intressera sig för indiankulturer) att han genom indianer, och senare med fokus på samer, kom i kontakt med människans mer ursprungliga tillvaro. En tid då hon fortfarande var direkt beroende av den natur i vilken hon kunde ses som den biologiska skapelsens krona. Jörgen anade därmed möjligheten av en annan, kompletterande inställning till livet än den vår maskinellt dominerade kultur ger.
Ett exempel på den förindustriella människans behov av, och uttryck för, upplevelse och erkännande av förbindelse med tillvarons totalitet, fanns hos wixárica indianerna i västra Mexikos bergområden. Ledda av maraakamer (shamanliknande funktioner) genomförde de en månadslång pilgrimsvandring. Under denna återvände de rituellt från sitt aktuella näringsfång som svedjebrukare till en tidigare kultur som jägare, och därifrån vidare till alltings födelse i den första elden (Big Bang för oss), personifierad som ”farfar eld”. För att i ritualernas slutskede pånyttfödas, ”ur sitt hemlands livmoder”, som fullvärdiga, mogna medlemmar förbundna med sin kulturhistoria och all tillvaro.
Jörgen I Eriksson summerar insikt om dessa naturnära relationer och intuitiva förståelse för alltings beroenden, genom en föreställning om Drömtid, översatt från shamaners upplevelser: ”Världen är en dynamisk process. Det är Drömmandet som har gett världen dess nuvarande form och den processen pågår fortfarande – Drömtiden är inte slut, den är närvarande här och nu. Allt är ett och hänger samman med allt annat … världen är en pågående ömsesidighet, ett hav av relationer, där vi alla är släkt och vi alla är ett”.
Jörgen I Eriksson tillägger en slutkommentar som för in en filosofisk nyans från vetenskapens vision om entropi, energiernas återgång till intet: ”Världen har uppstått ur formlöshet som har framfött en mångfald i form som så småningom återgår till formlöshet. Världen har en gång skapats och kommer en gång att upphöra. Är det ett mål? Ja, på sätt och vis. Personligen har jag inga som helst problem med att acceptera att utslocknandet är målet”. Men på vägen dit ser Jörgen I Eriksson människan förklaras av en så sann och fullständig insikt om tillvaron att hon en gång kommer att vandra på den ”i skönhet”.
Genom att upptas av ”Drömtid”, den shamaninspirerade inlevelsen i vårt förhållande till den värld vi lever i, föreställer sig Jörgen I Erikssons alltså att människan kan harmoniera sin existens. Därför – om du som läser detta är osäker på hur du ska förhålla dig i det radikala kulturskifte människan nu genomgår, kan det vara intressant att även ta del av Jörgen I Erikssons sökande, som han själv inte ser som avslutat. Och, som antytts, deklarerar han en viss utgångspunkt: vi är här som en tillfällig människans del av en helhet, engagerar våra energier i denna helhet och lämnar den för att som grundämnen återgå till andra sammanhang. Det är från denna realitet man ska söka kontakt med det innersta väsen som driver helheten och så acceptera att bli ett med denna även när man lämnar människans speciella roll.
John Hedberg