Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Denna blogg söker realisera den gamla nordiska definitionen av begreppet visdom som insikt i världen och i det fördolda.

torsdag 29 april 2010

Global rörelse för Moder Jord

Världen måste tänka om för att få slut på förstörelsen av planeten. Det är huvudtemat i den deklaration som antogs på Folkens världskonferens om klimatförändringar och Moder Jords rättigheter i Cochabamba i Bolivia i förra veckan. Det handlar om att återlära sig förfädernas principer och urfolkens förhållningssätt, kunskap och andlighet för att återfå förmågan att ”leva väl” i harmoni med Moder Jord.
15 000 delegater deltog i detta alternativa klimatmöte, men bland dem fanns bara 40 regeringar representerade – för det mesta på ganska låg nivå. Frågan är självfallet hur stor praktisk betydelse en sådan här konferens kan få när de verkliga makthavarna uteblev. Men det får säkert kreativa effekter att människor från många olika länder och kulturer med ett genuint intresse för Moder Jords harmoni och balans över huvud taget kommer samman. Hela slutkommunikén från konferensen finns på Censored News .
Mötet som inleddes med en traditionell K’oa, en ceremoni för Pachamama, riktade skarp kritik mot FN:s klimatkonferens i Köpenhamn och dess slutdeklaration. I Cochabamba pekades det kapitalistiska systemet ut som huvudorsak till klimatförändringarna. Detta systems principer om konkurrens, framsteg och gränslös tillväxt förvandlar allt till varor – vatten, jord, det mänskliga genomet, ja livet självt. Moder Jord reduceras till en råvarukälla. Antingen kan vi fortsätta längs kapitalismens väg med katastrofala följder eller välja en väg av harmoni med naturen och respekt för livet, där Moder Jord ses som ett levande väsen, sägs det i deklarationen.
Mötet fastslog att det är industriländerna som måste minska sina utsläpp allra mest och dessutom kompensera de fattiga länderna med överföring av tekniska kunskaper och resurser. Bland de många förslagen finns också ett om att inrätta en tribunal för klimaträttvisa som ska kunna döma och sanktionera de länder som skadar miljön mest.
Sist, men inte minst, uttalade sig mötet för att bygga en global folkrörelse för Moder Jord, bland annat för att trycka på för verkliga framsteg vid FN:s fortsatta klimatkonferens i Cancun i Mexiko i höst. För Pachamama – det är bara att sätta igång!

måndag 26 april 2010

Att bo på sin heliga plats

Vi har funnits på denna plats sedan urminnes tider - långt innan historien började skrivas. Och vi bor fortfarande i denna by som vi betraktar som helig. Den förklaringen möts man av när man besöker Taos Pueblo, som ligger alldeles utanför staden Taos i norra New Mexico.
Byn är upptagen på Unescos lista över levande världsarv och man får betala en avgift för att få gå runt i pueblon. Vill man ta bilder kostar det tio dollar extra för kameran med stränga anvisningar om att inte fotografera byinvånare, kyrkogården eller inne i kyrkan.
Det är en katolsk kyrka det handlar om. Den är byggd i adobe - lera, halm och vatten - precis som de övriga traditionella två- och trevåningshusen i pueblon. Varje år måste adobefasaderna underhållas för att husen ska stå emot det hårda klimatet. En del hus i den traditionella pueblon används inte längre som bostäder utan som verkstäder och butiker av pueblons många skickliga hantverkare.
El och vatten får inte dras in i husen - dricksvattnet hämtas från floden som strömmar genom pueblon med fint rent vatten uppifrån Blue Lake i de höga bergen ovanför. Det var via Blue Lake som taos-indianerna kom in i den här världen och sjön anses därför förenad med en alldeles särskild andlig dimension. Sedan några decennier och efter lång kamp har taosinvånarna också exklusiv rätt att vistas i och använda området runt sjön.
Tre fjärdedelar av invånarna sägs vara katoliker men det betonas samtidigt att den traditionella andligheten genomsyrar vardagslivet till 100 procent. Inne i kyrkan tar det sig uttryck i att Madonnan i grön klänning - Lady of Guadaloupe - intar den centrala platsen omslingrad av majs och bönstänglar, medan Jesus förpassats åt sidan. Madonnan har helt enkelt smält samman med Pachamama, Moder Jord.
Delar av det rituella livet, som vissa kollektiva majsdanser, är öppna för åskådare, medan byn kan vara helt stängd för besökare vid andra ritualer. Mycket av den andliga verksamheten sker i Pueblos underjordiska kivar, som ligger i förbjudet område för besökare som mig.
Själva anser taos alltså att de bott på denna plats sedan Drömtiden och det är historiskt belagt att de gjort det i minst 1 000 år. Inte underligt då att de betraktar hela pueblon som en helig plats. Helt följdriktigt också eftersom deras världsbild innebär att de lever sin andlighet. Vardagsaktiviteterna utförs på ett heligt sätt, som en medveten beståndsdel i Det Stora Kretsloppet, ja som en sorts bön eller ceremoni.
Taos Pueblo är en av de sista anhalterna på min USA-resa. Några mil norröver passerar jag för andra gången på två veckor Blanca Peak, den östra väktaren över navajoernas land, Diné Bikeyah. Jag kliver ur bilen och tar några foton på det i dag snögnistrande berget. Just då lyfter en vråk på uppvindarna alldeles bakom mig. En cirkel har fullbordats.

söndag 25 april 2010

Att dansa världen i balans

Att dansa kan vara ett sätt att berätta en historia från Drömtiden. Det kan vara ett sätt att framföra en bön till Det Stora Kretsloppet. Det kan vara ett sätt att tacka Moder Jord för skörden. Och det kan vara ett sätt att balansera tillvarons ljus och mörker - såväl inom som utom oss.
Jag har nu haft förmånen att få se White Mountain Apache Crown Dancers vid ett framträdande på Indian Pueblo Cultural Center i Albuquerque och det var något av det mäktigaste jag varit med om. De sex unga männen som dansade var till hälften vitmålade, till hälften svartmålade, men i det svarta fanns vita områden och vice versa och olika symboler för de fyra riktningarna. Över huvudena hade de svarta huvor och ovanpå dem stora hornliknande träkonstruktioner (crowns), som var bemålade med en massa olika symboler. I händerna bar de olika korsliknande träkäppar. På ryggen och armarna hade de instuckna tallkvistar och runt fötterna olika rasselband. Samtidigt som de dansade utstötte de märkliga gutturala läten och några av dem använde brummare.
Dansarna ackompanjerades av en grupp på drygt tio apachemän i stora cowboyhattar som envetet bankade på sina trummor och sjöng otroligt kraftfulla sånger. Ibland gjorde dansarna utfall mot publiken och jag kan tänka mig att de kan te sig rätt skräckinjagande i skymning eller i mörker. Hela den audiovisuella upplevelsen var så mäktig att nackhåren reste sig och tårar trängde fram i ögonen. Kort sagt: jag hamnade i extas, även om jag lyckades hålla mig kvar på stolen.
Danserna höll på i nära en timme med olika turer, rytmer och sånger utan att några förklaringar gavs, men en hel del kan man lista sig till. Vad dansarna gjorde var att viga samman mörkt och ljust i sina kroppar och med sina rörelser. De dansade fram en balans mellan konstruktivt och destruktivt, mellan kvinnligt och manligt, mellan ljus och mörker, dag och natt, sommar och vinter, liv och död. Att de hade huvor över ansiktet var för att de personifierade heliga varelser . Maskerna är ett sätt att visa sin ödmjukhet på - man är ju bara ändå en människa - och ett sätt att skydda sig för den enormt starka energi, som är förknippad med det heliga. Dansen är ett sätt att bidra till att skapa harmoni och balans i världen.
När jag lämnade kulturcentret blev jag passerad av en grupp storvuxna unga indianer i t-shirts och shorts. Det som stack fram av armar och ben var svart- och vitmålat. Det var dansarna! Måtte de fortsätta dansa många år ännu!

lördag 24 april 2010

Visdom kommer av rätt sätt att leva

Jag kör längs nordrimmen av Canyon de Chelly för att ta mig de fyra milen från Chinle till Tsaile där navajoernas universitet - Diné College - ligger. Det har snöat under natten och landskapet är bländande vitt i morgonsolen. Jag kör genom ett fruset ögonblick där bara de eviga korparna flaxar upp då och då längs vägen. Huvudbyggnaden på campus dyker upp som en glimrande kub på höger sida. Den är åttakantig till formen precis som en traditionell navajobostad, en hogan, ska vara. Därinne sitter den man jag ska diskutera navajofilosofi med idag - Wesley Thomas, föreståndare för Diné Studies.
På min fråga om vad visdom är börjar Thomas skissa på ett papper samtidigt som orden flyter ur honom som en lugn ström. Detta ämne har han ägnat mycket tid åt. Han skissar fyra nivåer i den traditionella navajosynen på hur visdom utvecklas: common sense, responsibility, being wise och having wisdom. Sunt förnuft fostras man till under uppväxten, ansvar tar man när man bildar familj, vis kan man bli när man lärt av livet som förälder och blivit far- eller morförälder och när man blivit ännu äldre och har barnbarnsbarn kan man ha visdom.
- Visdom är något som man uppnår över tid, men ålder är ingen garanti för att man verkligen blir vis. Inte heller måste man nödvändigtvis ha barnbarn eller barnbarnsbarn, säger Thomas. Det viktiga är att man lär av sina misstag och erfarenheter och går igenom vissa stadier. Visdom måste få komma till en, man kan inte förvänta sig den, eller skriva in den på agendan och tro att man själv kan bestämma när. Man får den genom att leva på rätt sätt som den egna kulturen förespråkar. Att söka visdom är som att försöka få tag på regnbågen. Det är ouppnåeligt - den förflyttar sig bara.
Enligt Thomas är visdom något som bara kan uttryckas inom och som en del av den egna kulturella kontexten. Han talar kritiskt om de indianer som klivit utanför sin kultur och spelar visa (masquerading wisdom) och får beundrare och anhängare bland visdomstörstande vita.
- Vi genomskådar lätt dessa personer, säger Thomas. De säljer ut sin kultur och det kommer att slå tillbaka på dem själva. Det som sänds ut kommer tillbaka.
Den fundamentala skillnaden mellan västerländsk filosofi och urfilosofi (indigenous philosophy)?
- Västerländsk filosofi är jag, jag, jag (me, me, me), medan urfilosofi är vi, oss, vårt (we, us, ours). Det västerländska utgår från jaget medan urfilosofin i vi-et innefattar jaget, alla släktingar, djuren, växterna, jorden, luften, vattnet, allt. Den står för en holistisk förståelse av världen. Urvetenskap (native science) vill veta hur helheter fungerar, hur allting samverkar.

fredag 23 april 2010

Klippan som balanserar världen

Från Flagstaff till Chinle - från San Francisco Peaks till Canyon de Chelly - är det 34 mil och på den sträckan kan man en aprildag uppleva regn, hagel, storm, sandstorm och mot kvällen regn och snö igen. Att köra i sandstorm är som att köra i tät snöyra minus halkan. Man ser inte många meter och hoppas att övriga trafikanter kör lika långsamt som man själv.
När man kör in i de täta sandmolnen kan man få intrycket att Arizona håller på att blåsa bort. Här är det inte plöjda jordar som vinden vispar iväg. Det rör sig om rödbrun jord som redan ligger bar mellan halvöknarnas grästuvor och enbuskar. Arizona är ofta kargt och storslaget, man ser ständigt långt och vädret är nästan alltid kraftfullt.
Nu är vi djupt inne i Navajo Nation. Ensliga gårdar ligger till synes slumpartat utslängda i landskapet och ibland samlar husen ihop sig till ett skräpigt samhälle kring någon vägkorsning med bensinmack och en Trading Post.
Chinle är en av de större orterna med drygt 5 000 invånare och ett centrum med stormarknad och snabbmatsbarer. En rätt skräpig håla egentligen, men porten till den underbara Canyon de Chelly - en canyon som var boplats för anasazi-kulturen för 1 000 år sedan och som rymmer mängder av lämningar från den tiden i form av husruiner och klippmålningar. Sedan har navajo bott och jordbrukat i canyonen i flera hundra år. Periodvis har den och dess svårtillgängliga sidocanyoner fungerat som tillflyktsort i orostider. Det var här som Kit Carson på 1860-talet genom att använde den brända jordens taktik kunde inringa och tvångsförflytta flera tusen navajoer 60 mil österut till en flerårig fångenskap i Bosque Redondo i New Mexico. Canyonen är därmed också förknippad med mörka minnen och destruktiva krafter.
Mäktigast av allt i canyonen är Spider Rock, en naturlig monolit i röd sandsten, som kopplas samman med en av navajoernas kulturheroer från Drömtiden, nämligen Spindelkvinnan, hon som lärde navajoerna att väva men som också var med och vävde hela skapelsen. I sanning en mäktig klippa, som pumpar ut sin energi i kosmos! En monolit som förenar och balanserar himmel och jord.
Chinle Wash som ringlar sig genom canyonen är så strid efter vinterns snöfall och den kraftiga nederbörden igår att man kan höra den brusa långt upp på rimmen där vi betraktar Spider Rock. Turistturerna med jeepar är inställda tills vidare. Moder Jord visar återigen sin styrka.

onsdag 21 april 2010

Om de heliga bergens kunskap

San Francisco Peaks, eller Doko’oo’slid, som navajo kallar dem, ligger i nordöstra Arizona. Den högsta toppen är cirka 4 000 meter och nu i april ligger ganska mycket snö kvar däruppe. Jag betraktar det heliga berget från staden Flagstaff där jag intervjuar navajohistorikern Jennifer DenetdaleNorthern Arizona University.
- Genom hela livet och varje dag påminns jag på olika sätt om skönheten och innebörden i navajofilosofin, Sá’ah Naaghái Bik’eh Hózhóón, säger Denetdale mitt i en utläggning om kärnan i navajotänkandet och menar just den dagliga anblicken av de mäktiga bergen ovanför staden.
Doko’oo’slid är ett av ledarbergen i navajofilosofin. När de heliga varelserna drog sig tillbaka efter att ha formgett världen var San Francisco Peaks en av de platser som de valde att bege sig till.
- De heliga varelserna försvann aldrig, säger Denetdale. När de hade skapat den här världen, märkt ut gränserna för navajoernas land - Diné Bikéyah - och satt de fyra heliga bergen som väktare över detta land förklarade de att vi i fortsättningen inte skulle se dem i fysisk form igen. Men när vi betraktar bergen kommer vi att bli påminda om att de fortfarande finns här. När det är dags kommer vi att kunna återknyta till dem. Det är det som våra berättelser och sånger handlar om.
Kunskapen finns alltså närvarande i landskapet, för den som vill och kan återknyta till de heliga varelserna. Men hur ska människor i industricivilisationen som har tappat bort det allra mesta av traditionell kunskap och naturkontakt kunna återknyta till denna heliga kunskap?
- Ni måste skrapa under ytan efter berättelserna. Man vet aldrig vad man hittar förrän man har börjat leta.
Jag kommer genast att tänka på sångerna i Eddan som en hjälp för att återknyta till naturens kunskap, men då måste man gå under ytan också i Eddakvädena. Berättelser från skog och fjäll, gamla ordspråk, skrock och övertro - här borde finnas mängder av traditionell och djupgående kunskap. Det är bara att sätta igång. Visdomen finns där redan.
Och hur definierar då Jennifer Denetdale visdom?
- Att ta det man har i termer av kunskap, utbildning och andlighet och använda det för det gemensamma bästa.
Visdom innebär alltså att man är aktiv i världen?
- Det handlar väldigt mycket om att vara aktiv i världen.

måndag 19 april 2010

Kondoren dansar över Grand Canyon

Grand Canyon måste vara ett av världens mest fotograferade turistmål. Även i april är det en strid ström av besökare vid utsiktspunkterna längs med rimmen på 2 000 meters höjd. Man hör spanska, japanska, tyska, hindi och en hel del bräkande amerikanska idiom. Men under denna turistiska yta är detta en mycket helig och kraftfull plats.
Hopi och zuni anser att deras inträde i den här världen skedde just i Grand Canyon. Exakt var vill de naturligtvis inte avslöja, men traditionella hopier gör årliga pilgrimsvandringar till och i Grand Canyon. En sådan är utsökt och respektfullt beskriven i Jack Pages storverk Hopi. Canyonen är också hem för två andra indianfolk - havasupai och hualapai - som har egna reservat här.
Om man sätter sig i lugn och ro på någon av utsiktsplatserna, kopplar bort turistsorlet och försöker kontemplera canyonen i sitt eget inre djup kommer man att finna att detta djup hör samman med canyonens djup. Här finns en sinnesvidgande dimension som man kan göra sig mottaglig för och ta del av. Jag vill beskriva upplevelsen som sam-hörighet och sam-andning med Moder Jord. Detta är en mega-kraftplats.
Plötsligt uppenbarar sig en jättelik rovfågel rakt framför oss. Den bara finns där helt plötsligt precis som havsörnar kan göra därhemma. Med vingarna fullt utbredda och ett och annat makligt vingslag passerar den rakt över oss. Ett budskap? Absolut! Och vilken mäktig syn! Det är en kondor. De kan ha en vingbredd på över tre meter. På 1980-talet fanns bara ett 20-tal exemplar kvar av denna kondor, men genom ett idogt och lyckosamt kläcknings- och utplaceringsprogram finns det numera 300 kondorer - ett 60-tal av dem i Arizona. Ett antal häckar framgångsrikt i Grand Canyon.
När jag i solnedgången ser canyonens färger mättas och sedan blekna igen grunnar jag på kondorens budskap. Den har likt urbefolkningen här i sydväst lyckats överleva 500 års hårdhänt kolonisering och rovdrift för att lugnt och värdigt fortsätta sin upphöjda dans i det stora kosmiska kretsloppet. Och just i solnedgångens sista flämtande ljusspel ser jag canyonens väggar mycket långsamt, men ändå märkbart, röra sig med denna dans.

söndag 18 april 2010

Coyote smyger i mörkret

Efter en dag på långa raksträckor genom ett kargt och nästan smärtsamt skönt landskap är jag framme i Monument Valley. Jag bor på det navajo-ägda hotellet The View som byggts in i landskapet på ett kongenialt sätt. Alla rummen har utsikt mot The Mittens, som syns på bilden. Jag knäppte den från hotellrummets balkong kl 17:20 lokal tid.
Monument Valley har varit bebodd av navajoer i århundraden och har en särskild laddning för dem - både andligt och identitetsmässigt. I modern tid har den också fått en växande ekonomisk betydelse genom turistströmmen hit. Huvuddelen av dalen är en Navajo Nation Tribal Park, som förvaltas av navajos stamråd. De tar en avgift för besök i området. Ett antal navajoer försörjer sig på att skjutsa runt turister på en slinga i landskapet - för övrigt en usel grusväg, som jag hoppas att de aldrig kommer att asfaltera.
I fjol kunde man efter många om och men äntligen bygga färdigt detta märkliga hotell, som naturligtvis i sig genererar en hel del arbetstillfällen. Här finns både en restaurang och en trading post med högkvalitativt navajohantverk.
Monument Valley blev känt för en större allmänhet genom John Fords westernfilmer som spelades in här med John Wayne som storstjärna. Han bodde periodvis här och man kan besöka hans stuga. En mer modern film som gjorde Monument Valley känd för en yngre publik var Forrest Gump. Det är just i Monument Valley som Forrest abrupt beslutar sig för att avsluta sin långa löptur över kontinenten.
När jag sitter på balkongen och ser skymningen falla över The Mittens funderar jag på vad detta karga och periodvis hårda landskap gör med människorna som bor här. Att som navajoerna inte bara lyckas överleva utan också skapa ett visst välstånd är uttryck för en enorm flexibilitet och kreativitet. Här är så torrt att varje regnskur och varje snöby har en oerhörd betydelse. Att bevara harmoni och balans med jorden, med vindarna, med solen, regnet och snön är livsavgörande. Här pågår sedan något decennium en torrperiod men den gångna vintern föll rikligt med snö. Var det tillfälligt eller början på en trend, frågar sig många navajoer.
Jag känner ett oerhört lugn komma till mig när jag kurar skymning på balkongen. Vad ska jag ge tillbaka till landskapet undrar jag, samtidigt som en fladdermus vinglar förbi. Jag sjunger runorna, jag ger utmarken. Det mörknar, stjärnorna framträder. Dags för stargazing. Och jag känner att långt därinne i mörkret någonstans smyger Coyote omkring. Osynlig.

lördag 17 april 2010

Chaco Canyon - världens centrum

I det nordvästra hörnet av New Mexico ligger Chaco Culture National Historical Park i ett torrt och strängt vackert landskap. Canyonen är någon kilometer bred och flera mil lång. Den ligger i navajoland, men inte formellt inom reservatsgränsen, och förvaltas idag av National Park Service. Där finns ett besökscenter och en asfalterad slinga på en och en halv mil som gör det lätt att ta sig mellan de olika monumenten.
Det knepiga är att ta sig till parken - de sista två milen dit består av usel grusväg, modell jättelikt tvättbräde. Man känner sig verkligen som mitt ute i ingenstans men under Chacos blomstringstid ca 800-1250 var det här ett andligt, ekonomiskt och politiskt centrum. Ett flertal byar, pueblos, ingick i komplexet. Flera av dem i nära kontakt med varandra. Det fanns ett utvecklat vägnät som också knöt avlägsna bosättningar till Chaco-systemet.
Centrum var Pueblo Bonito där idag en imponerande samling byggnader grävts fram och till viss del också rekonstruerats. Här fanns t ex två plazor, ett antal underjordiska ceremonikivor (se bilden) och byggnader på fyra-fem våningar med sammanlagt 600 rum. Numera anser sakkunskapen att det var högst ett par tusen personer som bodde permanent i Chacos centrum, antagligen en politisk och andlig elit. Periodvis bodde här betydligt fler människor som deltog i ceremonier och i byggarbetena som ständigt pågick. Handeln var omfattande - keramik, jordbruksprodukter, turkos, koppar och papegojor ända från Mexiko.
En lång torrperiod i kombination med jorderosion, skogsavverkning och inre motsättningar fick högkulturen att stagnera och småningom övergavs Chaco. Invånarna drog vidare, anslöt sig till andra samhällen eller utvecklade nya kulturer. Dagens hopi, zuni, acoma och navajo spårar flera av sina klaner till Chaco. För dem är detta därigenom ett mycket heligt område, som rymmer stor kunskap och kraft om världen och hur man bör leva.
Och ja - platsen är väldigt speciell. Sätter man sig ner på plazan i Pueblo Bonito och kontemplerar platsen kan man få en lätt svindlande närvarokänsla i Drömtiden. När jag lämnar platsen får jag syn på en korp som sitter ovanpå en ruinvägg och betraktar mig. Demonstrativt släpper han en skit och kliver sedan bakom en utskjutande sten, men efter tio sekunder kikar han nyfiket fram bakom stenen för att kolla in mig igen. Jag hälsar och undrar för mig själv om jag mött Chacos väktare.

fredag 16 april 2010

Traditionell visdom är kreativ

- Jag hoppas att traditionell visdom (indigenous knowledge) kommer att spela en stor roll för hur världen utvecklas. Det finns en växande rörelse bland urfolken för att låta alla andra ta del av deras kunskap och att det nu är dags för världen att få kännedom om dessa kunskaper.
Den som säger detta är Lloyd L Lee, en navajo som är verksam som lärare/forskare vid universitetet i Albuquerque, närmare bestämt på den institution som kallas Native American Studies. Jag träffar honom på hans lilla arbetsrum på det jättelika campusområdet i Albuquerque för att diskutera vad traditionell visdom är och hur den kan omsättas i dagens värld.
Traditionell visdom, urfilosofi, manifesteras på många olika sätt, som alla innebär att visdomsbäraren är aktiv i världen. Det kan vara i form av vävning och andra hantverk, muntligt berättande, initiationsceremonier för unga pojkar och flickor och i de större årstidsrelaterade ceremonierna. Kontentan är att visdomen ses som en process, som en livslång process, som har både en individuell och en gemensam, samhällelig, aspekt. Det handlar om att manifestera balans och harmoni både i individernas och samhällets liv.
- Ceremonierna som vi navajoer och andra urfolk fortsätter med görs för att bibehålla balansen på jorden. Klimatförändringar, jordbävningar, vulkanutbrott, kraftiga oväder är alla tecken på att jorden tar sig an stora utmaningar. Det är vårt ansvar som människor att hjälpa jorden med denna utmaning och inte förvärra den. Den filosofin tar sig inte bara uttryck i ceremonier utan också i vad vi gör vid sidan av, i gräsrotsorganisationer, genom att upplysa andra så att de ändrar livsperspektiv.
Hur definierar du visdom?
- Visdom handlar i grunden om kunskap genom erfarenhet, genom att leva livet, uträtta saker, lära sig saker och använda dem för att hjälpa andra, genom att undervisa, dela med sig av berättelser och vara kreativ.

torsdag 15 april 2010

Att balansera världen


Museum of Indian Arts & Culture i Santa Fe pågår just nu en otroligt viktig utställning om huicholindianerna i Mexiko och deras unika kultur med dess peyotebaserade andliga tradition och dess färgsprakande garntavlor som skildrar händelser och kunskaper från Drömtiden. Utställningen bär det talande namnet Balancing the World, Att balansera världen.
När jag besökte museet var Mariano Valades - en av de främsta garnkonstnärerna - på plats i museet för att demonstrera denna fascinerande konstart. De intrikata motiven framställs med olikfärgade garner som med stor precision och kreativitet anbringas på en trä- eller plywoodskiva som täckts med bivax.
Hur komplementära motsatser balanserar varandra i den ständigt pågående skapelsen är kärnan i huicholernas föreställningar, konst och ceremonier. Som människor är deras uppgift främst att genomföra de traditionella ceremonierna som ett bidrag till världens dynamiska balans. Eftersom huicholerna traditionellt lever genom att odla majs och bönor m m handlar grunden i ceremonierna om balansen mellan det torra och det våta, mellan solen/hettan och jorden/regnen, mellan manliga och kvinnliga heliga varelser.
Huichiolerna har alltid gjort intensivt motstånd mot att koloniseras, såväl geografiskt som kulturellt och andligt. De har gradvis dragit sig allt högre upp i de otillgängliga Sierra Madre-bergen, där det idag lever omkring 15 000 huicholer på utspridda familjegårdar. Självklart har de påverkats av den globala kapitalismen och åtminstone delvis dragits in i penning- och varuekonomin, men de har lyckats bevara oväntat mycket av sina gamla traditioner. Författaren John Hedberg har tidigare skildrat denna process bland huicholerna i flera unika böcker, t ex Mexicansk dagbok från 1976 och Den blå hjorten från 1980.
Huicholernas ceremoniella livsstil och kosmologi innehåller kunskaper och erfarenheter som är viktiga för hela mänskligheten och Moder Jord. Mer om detta kan den intresserade hitta hos The Huichol Center for Cultural Survival , en organisation baserad i Mexiko som arbetar aktivt för att föra in den traditionella huicholkunskapen i det tjugoförsta århundradet. Det sker bl a genom olika utbildningsinsatser bland huicholerna för att uppmuntra användningen av det egna språket och genom försäljning av högkvalitativt huicholhantverk.

onsdag 14 april 2010

Naturen visar sin styrka

Att sitta instängd i en flygplanskropp i sammanlagt 12 timmar på en yta ungefär lika stor som en värphönas kan ge upphov till många civilisationskritiska tankar. Kritiken skärps dessutom lätt efter några timmars väntan och transferförflyttning på storflygplatser som Chicago och Denver.
Hur kommer eftervärlden att betrakta dessa megaanläggningar som breder ut sig över ofattbart stora ytor? Som monument över vår tids härskande elit? Eller som medelstora städer dygnet runt bebodda av flygindustrins tusentals flitiga arbetare? Städer med ett eget liv, men utan en övergripande story om varför man gjorde allt detta?
På flygplatsen i Denver finns numera en förarlös tunnelbana som fraktar resenärerna mellan terminalerna och till bagageutlämningen och vars ankomst till hållplatserna signaleras med ett fränt rockriff. Ändå gör sig naturen påmind även på denna den mest onaturliga plats. Bredvid några av hissarna kan man se en reglad dörr med texten “tornado shelter”, alltså skyddsrum för virvelstormar. Naturens kraft är fortfarande mycket större än människans.
Det blir jag också varse när jag i bil kör söderut från Denver mot Santa Fe. Mil efter mil breder prärien ut sig med Klippiga bergen och Sangre de Christo i fonden till höger. Detta landskap är stort, det är storslaget och det är mäktigt. Dess mäktighet får flygresans obehag att sakta tona bort för att ersättas av en sorts harmonisk bävan. Här är människan liten och horisonten stor. Det blåser kraftigt från sydväst. Sliter i bilen och skickar upp buskar och annan bråte på vägen. Här och var piskar vinden upp stora moln av sand och jord, speciellt där någon bonde dristat sig till att plöja den känsliga marken. Här kan man med egna ögon se matjorden blåsa bort. Präriens ekosystem tål helt enkelt inte konventionellt jordbruk.
Längs en stor del av vägen tycks extensivt kreatursbete vara den vanligaste aktiviteten på prärien och det är säkert något som ekosystemet klarar. Här och där ser man små bondgårdar kura bakom en kulle eller i en träddunge. Många har övergivits, står i fullt förfall och håller på att återtas av naturen. Jag tänker: Huga, att bli fast härute under vinterns snöstormar!
Blanca Peak, väktaren i öster till navajoernas land - Diné Bikeyah - visar sig från sin mest imposanta sida mot en klarblå himmel (se bilden ovan). Just när jag tagit bilden slår en vråk ett byte i gräset mellan vägbanorna bara några meter bort. För mig ett tydligt budskap från Moder Jord. En tillfällighet säger kanske ni. Men i ett tänkande som använder sig av paradoxer sker inget (eller allt) av en tillfällighet.

söndag 11 april 2010

Paradox, visdom och drömspår


April är en utmärkt månad för pilgrimsresor, t ex till Arizona och New Mexico i sydvästra USA. Där vävs Drömtidens stigar samman med nu levande indiankulturer – navajo, hopi, zuni, acoma och pueblobyarna i Rio Grandes dalgång. Landskapet är mängt med visdom och kraft som alla som färdas där kan ta del av. Dit är jag nu på väg.
Urtänkande, urfilosofi (indigenous consciousness, indigenous wisdom) brukar beskrivas som ett paradoxalt tänkande, där motsatser balanseras. Det som i ett västerländskt sätt att tänka betraktas som oförenligt är i ett paradoxalt tänkande delar av samma helhet och en förutsättning för varandra, t ex ”manligt” och ”kvinnligt”, ”destruktivt” och ”konstruktivt”.
I Bonniers svenska ordbok definieras paradox som ”något som verkar orimligt eller motsägelsefullt, men likväl kan vara verkligt eller sant, t ex en talande tystnad”. Vissa avancerade delar av det västerländska tänkandet, som kvantfysik, laborerar också med paradoxer, t ex i definitionen av en atom som både partikel och vågrörelse. Men det traditionella tänkandet är större än och innesluter kvantfysiken i sin sfär. Begrepp som utmärker ett traditionellt, paradoxalt tänkande är komplementaritet, dynamisk rörelse, cyklisk balans, omvandling och ömsesidighet. Allt är ett och hänger samman med allt annat och påverkar allt annat och befinner sig i en ständigt pågående omvandlingsprocess som likväl är balanserad. Tillvaron befinner sig i en cyklisk förändring, en sorts spiralrörelse, som saknar hierarki och polaritet, där inget kommer före eller står över det andra utan där det ena följer på och övergår i det andra i en evig kosmisk dans.
Ett sådant tänkande har fötts fram bl a i de landskap som idag utgör New Mexico och Arizona där Drömtidens varelser formade landskapet när de rörde sig längs sina drömstigar. Dessa spår kan vi vandra längs med även idag och det är essensen i en pilgrimsvandring. Min sker i spåren efter Kvinnan-som-förändrar-sig, Monsterdråparen och Född-för-vatten. Jag inledde resan i helgen i snål nordanvind och ceremoniellt samtal med landskapet vid Runsa fornborg utanför Upplands Väsby och räknar med att om några dagar kunna rapportera från Santa Fe som första anhalt på pilgrimsresan.

fredag 9 april 2010

Vad är visdom?

Visdom är en bristvara i dagens värld, framför allt i västvärlden. Förmågan att bli vis finns inbyggd i alla människor och visdom tar sig ungefär samma uttryck världen över, oavsett kulturella skillnader. Det skriver Merriam Field Bleyl i sin bok Finding Wisdom – Learning from Those Who Are Wise (Xlibris 2009), som innehåller intervjuer med 19 personer i fem olika kulturer/länder: Navajo, Sápmi, Tyskland, Japan och Kenya.
Flera av Bleyls intervjupersoner ser visdom som ett sätt att leva och något som har med erfarenhet och mognad och med ens relationer till andra människor och naturen att göra. Genomgående är också att alla intervjuade på olika sätt uttrycker visdomen i handling. Det här är inte folk som sitter på en piedestal och känner sig heliga. Bleyl själv ställer samman en omfattande lista över egenskaper som är gemensamma för dessa personer och där framhålls t ex att de visa är ödmjuka, att de lever disciplinerade liv med empati och respekt för andra människor, djur och för jorden, att de har utvecklats genom motigheter i livet som smärta, sorg och diskriminering, att de törstar efter kunskap och förståelse och är life-long learners, att de söker balans i allt och att de är generösa och altruistiska och söker det gemensamma goda, såväl för människor som för djur och natur. De är inte intresserade av att samla egendom och rikedom för egen del.
Minst lika intressant är Bleyls analys av varför det är så svårt att hitta visa personer i västvärlden: det förgångna nedvärderas, de äldre nedvärderas, erfarenhet nedvärderas, individuella framgångar hyllas, vetenskap och teknologiska landvinningar ses som enda vägen till sanning och utveckling..
Bleyls egna slutsatser av allt detta är att visdom är något som kan uppnås och att aktivt söka visdom och omsätta den i handling är ett positivt, osjälviskt bidrag till universum som var och en kan göra. En längre recension av Bleyls bok kan du läsa här.
Mina egna slutsatser efter att ha läst Bleyls bok? Jo, att visdom är ett uttryck för relationer. Visdom är relationell. Visdom är en process av närvarande, medvarande och deltagande i världen. Visdomen finns i själva livsprocessen. Källor till visdom är ”alla våra relationer”, Moder Jord, Urds väv. Visdomen finns i landskapet. Människor kan ta del av den, göra sig åtkomliga för den, men blir då inte innehavare av visdomen utan dess förmedlare och redskap. Det som visa personer kan lära andra är inte visdom utan attityd – hur man gör sig åtkomlig för visdomen och hur den kan ges kropp, gestalt och handling i världen.

onsdag 7 april 2010

Etiopisk damm hotar 200 000

I södra Etiopien håller ett italienskt bolag, Salini Costruttori, på att bygga en jättelik kraftverksdamm i Omo-floden på uppdrag av den etiopiska staten. När dammen står klar 2012 kommer den att ha skapat en sjö som är 15 mil lång och ha dränkt stora delar av landskapet där flera ursprungsfolk lever. Enligt organisationen Survival International hotar dammen existensen för 200 000 människor – dels de som lever och odlar längs den 76 mil långa floden, dels de som lever och livnär sig vid Turkanasjön i Kenya.
På organisationens webbsajt kan man skriva på en namninsamling för att få stopp på bygget, som finansieras av Afrikanska utvecklingsbanken, Europeiska investeringsbanken(!), Världsbanken och den italienska staten. Avsikten med bygget är att producera el men den etiopiska staten planerar också att hyra ut mark till utländska bolag för odling av export- och energigrödor med hjälp av konstbevattning från dammen.
Går det att stoppa dammbygget? Ho vet. Byggnationen har pågått sedan 2006 och sattes dessutom igång två år innan den etiopiska miljöprövningen var klar! Men följderna för naturen och urbefolkningarna är så stora att man måste försöka. Det som gör Omo till en så viktig flod är att den årligen svämmar över sina bräddar och då släpper ifrån sig bördigt slam, vilket är grundförutsättningen för de jordbrukande folk som bor i floddalen. Dammen kommer att upphäva de naturliga flödena och dramatiskt minska vattenflödet nedströms dammen till Turkanasjön. Hela områdets ekosystem kommer att rubbas kraftigt och därmed också livssätt och överlevnad för minst 200 000 människor.
Vatten vill strömma fritt och att dämma upp strömmande vatten i dammar får förr eller senare alltid negativa följder för människor, djur och natur. Den jättelika Asswandammen i Nilen är ett avskräckande exempel. Nilens årliga översvämningar med näringsrikt slam är ett minne blott, dammen håller på att slamma igen, havet tar tillbaka mark i Nildeltat och tidigare bördig jordbruksmark förvandlas till saltöken.

måndag 5 april 2010

Fransk uranbrytning – spåren förskräcker

I 40 år har det franska statsägda energibolaget Areva brutit uran i Niger – en tidigare fransk koloni men ”självständig” sedan 1960. Resultaten? I Frankrike: elproduktion i 58 kärnreaktorer. I Niger: enorm naturförstörelse, radioaktiva avfallshögar, förgiftat grundvatten, fattigdom, sjukdom och död. Uranet har dessutom skärpt konflikten i Niger mellan makthavarna i söder (som tillhör hausa-folket) och nomaderna i norr (som är tuareger).
Der Spiegel har på sin engelskspråkiga sajt ett gediget bildsatt reportage om den smutsiga uranbrytningen utanför staden Arlit i norra Niger och om den man – Almoustapha Alhacen – som leder kampen mot det franska bolaget. Alhacen har själv tidigare arbetat med uranbrytningen men blivit sjuk efter att ha andats in radioaktivt damm. Uranet bryts i ett öppet dagbrott och en gruva under jord och bedrivs med hjälp av drygt 2 000 anställda som arbetar med ingen eller undermålig skyddsutrustning. Många arbetare har fått lungcancer och avlidit eller tynat bort i andra svårdiagnosticerade sjukdomar.
De jättelika avfallsbergen i Arlit innehåller 35 miljoner ton gruvavfall som blivit kvar sedan uranet har lakats ur. I dessa otäckta högar finns fortfarande mängder av radium och thorium som kommer att avge radioaktiv strålning i tusentals år. Greenpeace gjorde i november 2009 mätningar i Arlit som visade på kraftigt höjda nivåer av radioaktivitet i både luft och vatten.
- Gruvorna har inte gett oss något, förutom strålning, som kommer att finnas kvar i tusentals år, säger Almoustapha Alhacen. Areva begår ett brott här. De tar vattnet och som ett resultat försvinner träd och växter. Det finns inget liv. Och för vad? För er energi.
Alhacen som framträtt i Tyskland, bland annat på Deutsche Banks stämma för att få stopp på tyska lån till Areva, uttrycker sympati för kampen mot kärnkraftverk och avfallslager i Europa men betonar att problemet måste angripas vid roten, nämligen uranbrytningen.
Exemplet Niger visar i blixtbelysning att råvaruexport för det mesta skapar fattigdom och annat elände och att uranet (det gula monstret enligt navajo) bör lämnas kvar i marken.

lördag 3 april 2010

Växande motstånd mot oljesanden

De två veckorna fram till den 15 april har i år utnämnts till ”BP:s två skamliga veckor” (BP Fortnight of Shame ). Anledningen är att det brittiska oljebolaget BP, med förre Ericsson-chefen Carl-Henrik Svanberg som styrelseordförande, är på väg in i den smutsiga utvinningen av så kallad oljesand i Alberta i Kanada sedan man köpt in sig i Sunrise-projektet där 200 000 ton olja utvinns per dag med hjälp av stora mängder naturgas och vattenånga.
De definitiva besluten om BP:s satsning på oljesand ska fattas senare i år och initiativtagarna till skamveckorna hoppas få oljekoncernen att backa från denna osedvanligt smutsiga verksamhet, som fått beteckningen Tarmageddon. Idag utvinns oljesand i Alberta i ett område lika stort som England. Resultaten är förödande: stora kalhyggen och ett ”månlandskap” med enorma avfallsdammar, som hotar grundvattnet. Områdets urbefolkning är motståndare till verksamheten liksom miljö- och naturskyddsorganisationer. Bakom aprilkampanjen står bland andra UK Tar Sands Network och Indigenous Environmental Network . Kampanjen ska kulminera med demonstrationer mot BP världen över den 10 april, några dagar före BP:s årliga stämma.
Carl-Henrik Svanberg har gjort tappra försök att försvara utvinningen av oljesand men visar bara att BP:s försök att skaffa sig en miljöimage genom att uttyda sitt namn som Beyond Petroleum är en fräck dimridå. Den smutsiga och mycket energikrävande utvinningen av olja ur oljesanden medför att utsläppen av växthusgaser är 3-5 gånger så höga som för konventionell olja. Och eftersom även oljesanden har sin peak så är dess energitillskott till industricivilisationen högst tillfälligt. Naturförstörelsen är så omfattande att den enda möjliga hållningen till oljesanden är att lämna kvar den i marken.