Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Denna blogg söker realisera den gamla nordiska definitionen av begreppet visdom som insikt i världen och i det fördolda.

söndag 29 september 2013

Med döden som rådgivare

Det sägs ofta att döden är ett tabubelagt ämne i det moderna industrisamhället. Må så vara, men det verkar vara en förändring på gång. Om det vittnar bland annat det väldiga intresset för musikern/författaren Kristian Gidlunds öde och för hans bok I kroppen min : resan mot livets slut och alltings början. Men det är många fler än Gidlund som bloggar om sina sjukdomar och om vi väljer att se detta skrivande och läsande inte som uttryck för moderna människors narcissism utan som ett genuint intresse för livets stora existentiella frågor så är det självfallet något positivt. I synnerhet om det får betydelse för hur vårt samhälle tar hand om svårt sjuka och döende människor.
Inom det som kallas palliativ vård, alltså vård i livets slutskede, finns många goda människor verksamma som under åren samlat på sig en stor kunskapsmassa om död och döende. En av dem är cancerläkaren och tillika professorn i palliativ medicin Peter Strang, som just kommit ut med en ny bok i ämnet: Så länge vi lever (Libris 2013). Boken har den långa undertiteln Hur insikten om livets korthet kan tydliggöra nuet och dess möjligheter. Det säger en hel del om vad denna lilla lättlästa men djuplodande bok tar upp. Strangs utgångspunkt är att livet och döden hör ihop och förutsätter varandra och att tanken på och medvetenhet om döden kan både förhöja och förstärka livskänslan och göra livet intensivare – även för den som håller på att dö. ”Livet är aldrig så intensivt som i dödens närhet. Ångesten kan naturligtvis vara intensiv, men även känslan av mening kan vara mycket stark och ibland upplever döende patienter stunder av fullständig lycka.”
Peter Strang delar frikostigt med sig av sina egna erfarenheter av att arbeta med svårt sjuka och döende människor och han gör det med tydlig respekt för patienternas integritet. Det finns en kristet influerad grundton i boken – Libris ger ju huvudsakligen ut kristen litteratur – men Strang öser också rikligt från filosofer som Martin Buber, Viktor Frankl och Erich Fromm. En av böckerna han lånat citat från är för övrigt Ulf Nilssons fina barnbok om döden, Adjö, Herr Muffin.
Närheten till döden får människor att inse – kanske borde man skriva tvingar människor att inse – vad som är huvudsak och bisak i livet. För de flesta som är på väg att dö kokar insikterna ner till att de två viktigaste meningskällorna i livet är goda relationer och kärlek. Peter Strang vill hjälpa människor att förbereda sig för livets slutfas genom att reflektera över döden även om vi fortfarande är friska. I förordet skriver han att ”det här är en bok om de stora frågorna i livet och den är skriven för alla som ställt sig frågan om vad livet går ut på, vad som verkligen ger glädje i livet” – ”en ljus bok om hur tanken på livets korthet kan förstärka livsglädjen”.
Det kan vara både till nytta och till glädje att tänka på livets korthet, men Strang betonar att man inte bör fastna i tankar kring döden eftersom ingen knappast mår bra av att älta döden. En fråga som då inställer sig är hur ofta man ska tänka på döden och om ett tänk typ en gång i veckan verkligen kan ha någon djupgående effekt på ens sätt att leva. Jag tror mer på att låta döden vara ständigt närvarande, som en sorts bakgrundston i allt man tänker och gör. Den som kanske formulerat detta allra bäst är Carlos Castaneda, ja egentligen hans mentor don Juan Matus, och allra mest i Resan till Ixtlan. För honom handlar det inte bara om att tänka på döden då och då utan att använda döden som en rådgivare, för döden finns alltid där och då är det lika så gott att släppa in den i medvetandet.
”Döden är vår evige följeslagare. Den håller sig alltid till vänster om oss, på armlängds avstånd… Den har alltid iakttagit dig. Och det kommer den alltid att göra, tills den en dag klappar dig på axeln… Döden är den enda visa rådgivare som vi har.”
”Det ligger en egendomlig allt uppslukande lycka i att handla i full vetskap om att varje handling kan vara det sista som man gör på jorden. Jag vill rekommendera dig att betänka ditt liv och se dina handlingar i det ljuset.”
”En krigare/jägare vet att döden väntar på honom, och att just den handling han håller på att utföra mycket väl kan vara hans sista strid på jorden… De flesta människor går från den ena handlingen till den andra utan vare sig kamp eller eftertanke. En krigare/jägare däremot värderar varje handling och eftersom han har ingående kunskaper om sin död går han omdömesgillt till väga, som om varje handling vore hans sista strid.”
Håll alltså koll, snett till vänster om er, på armlängds avstånd!

onsdag 11 september 2013

Mickelsmäss - tacksägelse

Solrosorna får vakta det höstgrävda landet.
I mina trakter av Sverige har det i århundraden hållits skördefest och tacksägelse vid Mickelsmäss, alltså Den helige Mikaels dag som inträffar strax efter höstdagjämningen. Den firades ursprungligen den 29 september (på Mikaeldagen), men har flyttats till närmast kommande söndag, som kan infalla mellan 29 september och 5 oktober. I år, 2013, infaller denna söndag just den 29 september, alltså som det var ”efter gammalt”. Då skulle skörden vara bärgad och jorden bearbetad för vintervila och koret i kyrkan kunde prydas med bröd, grönsaker, frukt och rotfrukter som synligt tack för god äring. Vi som håller oss till traditionell andlighet kan använda den urgamla formeln Ars ok fridr, dvs gott år och fred, frid, fröjd när vi tackar Moder Jord på någon helig plats inne i landskapet. Men vi kan också göra tacksägelsen mer omfattande, som i följande exempel där jag använder de 24 runorna i utharken som mall:
Jag tackar den kreativa urkraften utan vilken inget skulle finnas. Jag tackar begynnelsen och gryningen.
Jag tackar den nedbrytande urkraften utan vilken inget skulle dö och inte heller kunna återfödas. Jag tackar skymningen och mörkret.
Jag tackar den heliga vinden, önd, som andas mig och allt annat och utan vilken inget liv skulle finnas. Jag tackar luften och alla vindar som blåser över jordens yta – östanvinden och västanvinden, sunnanvinden och nordan.
Jag tackar den kraft som ordnar kosmos. Jag tackar blixten och åskan. Jag tackar de fyra riktningarna – öster, söder, väster och norr.
Jag tackar elden som har skapat universum som vi känner det. Jag tackar den inre elden som har förmågan att transformera.
Jag tackar ömsesidigheten i kosmos. Jag tackar generositeten och det som bringar harmoni och balans.
Jag tackar Det stora skrattet som finns inuti och bortom Den stora tomheten som allt föds ur. Jag tackar den glädjefyllda livskraften. Jag tackar fred, frid, fröjd. Jag tackar kärleken.
Jag tackar de omskakande och renande krafterna. Jag tackar haglets kraft, regnbågen och Vintergatan.
Jag tackar nornorna som väver den kosmiska väven. Jag tackar existensens nödvändighet och konstanta skapelse.
Jag tackar kölden, isen, snön och vintern.
Jag tackar årsvarvet, den kvinnliga fruktbarheten. Jag tackar skörden och hösten.
Jag tackar Moder Jord. Jag tackar berg och mineraler.
Jag tackar Världsträdet och alla vilda växter.
Jag tackar de vilda djuren. Jag tackar mina fylgjor.
Jag tackar solen vars ljus och värme möjliggör livet som vi känner det. Jag tackar ljusalverna och jag tackar sommaren.
Jag tackar Fader himmel. Jag tackar den andlige krigaren som visar oss en väg att vandra i skönhet på Moder Jord med balans mellan våra manliga och kvinnliga sidor.
Jag tackar Moder Jord, hennes växtkraft och läkekraft. Jag tackar svartalverna och allt som föds.
Jag tackar Döden, en rådgivare som transformerar och gör det möjligt för oss att överskrida den ordinära verkligheten och resa in i Drömtiden. Jag tackar alla shamaner som gått före oss och trampat upp de andliga färdvägarna.
Jag tackar mina föräldrar, far- och morföräldrar och alla döda anförvanter utan vilka jag inte skulle finnas. Jag tackar självkännedom och våra möjligheter att vakna upp och bli otadliga personer befriade från självviktighet och arrogans.
Jag tackar vattnet som ger oss och alla andra varelser näring och släcker vår törst. Jag tackar regnen. Jag tackar alla bäckar, åar, älvar, sjöar och hav. Jag tackar månen som hjälper till att reglera vattnen. Jag tackar natten och sömnen.
Jag tackar våren och sådden. Jag tackar den manliga fruktbarheten, befruktningen och skaparförmågan.
Jag tackar de odlade växterna. Jag tackar naturligt åkerbruk och trädgårdsodling.
Jag tackar dagen och vakenheten. Jag tackar insiktens ljus och sprickan mellan världarna.
Jag tackar de domesticerade djuren. Jag tackar förnöjsamheten och välgången. Jag tackar det som fullbordar och avslutar.
I skönhet avslutas allt.
Med skönhet framför mig slutar jag.
Med skönhet bakom mig slutar jag.
Med skönhet över mig slutar jag.
Med skönhet under mig slutar jag.
Med skönhet runtomkring mig slutar jag.
I tacksamhet avslutas allt.