Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Denna blogg söker realisera den gamla nordiska definitionen av begreppet visdom som insikt i världen och i det fördolda.

torsdag 25 september 2014

Ailo Gaup har trätt in i det stora kretsloppet

Den samiske shamanen och författaren Ailo Gaup har avlidit i en ålder av 70 år. Ailo var en stor inspiratör för många människor världen över och hade en oerhörd betydelse för framväxten av en tidsanpassad samisk shamanism. Ailo föddes i Kautokeino i Nordnorge men växte upp hos en fosterfamilj i södra Norge. Han debuterade som lyriker 1982 med diktsamlingen Joiken og kniven, följd av samlingarna I Stallos natt (1984) och Under dobbel stjernehimmel (1986). I romanen Trommereisen (1988) och den fristående fortsättningen Natten mellom dagene (1992) skildrar Ailo viktiga delar av sin egen shamanska resa. Sjamansonen (2005) och Inn i naturen (2007) är beskrivningar av Ailos shamanska väg och kosmologi på en flödande och vacker prosa.
Som kurs- och ceremoniledare var Ailo uppskattad för sitt ödmjuka och intuitiva förhållningssätt. Jag hade själv förmånen att vid ett par tillfällen samarbeta med Ailo på kurser i Jokkmokk och Oslo och gjorde också ett par djuplodande intervjuer med honom för mina egna böcker om samisk shamanism. Det känns overkligt att Ailo nu har avslutat sin jordevandring och jag vill hylla honom och hans gärning med en förkortad och uppdaterad recension av hans bok Inn i naturen, som första gången publicerades 2007.
Ailo Gaups sätt att skriva påminner om en porlande fjällbäck. Ett kapitel i hans bok Inn i naturen – Utsyn fra Sjamansonen (Tre björner forlag 2007) handlar just om hur en kan frigöra sin kreativa sida i skrivande och målande. Han tycks ha en vidöppen kontakt med sin kreativa natur och trots att boken till formatet är liten (144 sidor) är det ändå en stor bok – i den bemärkelsen att den ger en bra introduktion i den samiska shamanismen, såväl i dåtid som nutid.
I grund och botten handlar Ailo Gaups version av samisk shamanism om hur en ska få slut på kriget mot naturen inom och utom oss. Det handlar om healing och healing på ett djupt plan. När man helar jorden helar en också kroppen och vice versa eftersom allt hänger samman och interagerar. Trumman har en helande kraft, liksom jojken – kanske främst den spontana jojk som skapas i ögonblicket – liksom umgänge med kraftdjuren, liksom ceremonier som genomförs vid solvändorna. Ailo betonar att noaidien har haft och har betydligt fler uppgifter än den som botare, till exempel ritualledare, spåman, konstnär, clown och social institution som ger råd om allt möjligt som är väsentligt i ett samiskt sätt att leva. Noaidien är helt enkelt en kunskapsbas, en insiktsbärare.
Ibland blir Ailo väldigt detaljerad. Det gäller till exempel när han beskriver hur en kan utforma sina årstidsceremonier för att bli ”synkron med naturen”. Då skriver han mycket ingående om vad som bör sjungas, ätas och drickas. Eller när han skriver om hur en frigör sin kreativa förmåga genom att skriva och måla. Då låter han som vilken ”livscoach” som helst. Men varför skulle inte en noaidie kunna komma med sådana råd om vardagslivet i det moderna samhället? Det här är kanske vår tids vardagsshamanism eller var dags shamanism?
Mitt i sina praktiska råd kan Ailo plötsligt drämma till med storstilade formuleringar som skakar om och piggar upp läsaren:
- Detta är icke psykoterapi…detta är självhjälp med mytiska hjälpmedel.
- Ensam må man göra det om man vill bli shaman.
- Jag gör inte längre trumresor för att uppleva extas, utan för att vakna från samhällshypnosen, från familjens, kulturens och samhällets hypnos.
Ett av de mer komplicerade ämnena i Inn i naturen formulerar Ailo själv:
- Du ska inte dela noaidiekonsten med icke-samer, säger en del samiska botare fortfarande till mig. Den ska inte delas för då försvinner kraften, säger de. De menar att jag bryter ett tabu. Jag svarar att kunskapen måste vara fri. Det man håller tillbaka, det stängs inne. Det som stängs inne stagnerar. Kunskapen ska vara tillgänglig för den som söker.
Ja, all kunskap och kraft finns i naturen – tillgänglig för alla som gör sig mottagliga för den. Men citatet visar på den spänning som finns i att både bevara och utveckla en tradition. Ailo betonar gång på gång att han söker användbar kunskap från alla möjliga håll i världen. Det är i och för sig ingenting märkligt. Noaidier har alltid tagit till sig intryck utifrån och det gör även de noaidier som är verksamma i vardagen i det samiska samfundet idag. Men det handlar också om att skydda kärnan i en tradition för att kunna bevara den och utveckla den och där hade jag önskat att Ailo hade gått djupare.
I slutet av Inn i naturen gör Ailo Gaup en mycket intressant betraktelse över de tre shamanvägar som han anser finns. Det handlar om ”den våta vägen” som har känslorna i fokus, ”den torra vägen” som är kunskapens och visdomens väg och ”icke-vägen”. Både den torra och våta vägen tar en gång slut, skriver Ailo. Om det inte sker är det en stor fara för att den utforskande vägen har förändrat sig till en religion.
Så beskriver Ailo hur han på Finnmarksvidda i ett ”uppvakningsögonblick” fann icke-vägen som är fri.
- Jag fann den genom att släppa allt som hade fört mig dit där jag var och hela den börda jag hade burit med mig ut på fjället.
- Genom att gå vägen till slutet fann jag icke-vägen. Nu har jag börjat The School of No-Path.
Och nu har Ailo helt och fullt beträtt icke-vägen och gått upp i Det stora kosmiska kretsloppet. Tack Ailo för all kunskap du delat med dig av.