Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Denna blogg söker realisera den gamla nordiska definitionen av begreppet visdom som insikt i världen och i det fördolda.

fredag 20 december 2013

Om hamnskiften, ergi och heligt landskap

Människor i djurhamn. Djur som blir människor. Existensformer utan några fasta gränser där det ena omvandlas till det andra och där det gudomliga, det heliga, finns närvarande i landskapet, i människornas egen bygd. Landskapet som en rituell arena i en värld av olika kretslopp där allt är beroende av allt annat. Det är några av grundtankarna i shamanska kulturer och även i den nordiska förkristna kosmologin. Vi kan tala om sakrala landskap, sakral geometri och topografi, om landskap och helgedomar som i det lilla speglar den stora heligheten i kosmos.
För oss som arbetar i shamansk tradition är detta upplevda självklarheter och glädjande nog har också delar av den akademiska världen börjat intressera sig på djupet för dessa perspektiv. Ett sådant exempel är det projekt vid Lunds universitet som går under namnet Vägar till Midgård – nordisk hedendom i långtidsperspektiv. Genom samarbete mellan discipliner som religionshistoria och arkeologi är tanken att utveckla kreativa betraktelsesätt och skapa ny kunskap. Inom projektet har det publicerats fyra böcker och den fjärde av dem finns nu i nyutgåva: Ordning mot kaos – studier av nordisk förkristen kosmologi (Nordic Academic Press 2013).
I denna antologi medverkar 14 svenska, norska och danska forskare med bidrag av olika angelägenhetsgrad, åsikter och kvalitet. Det är framför allt texter med två olika inriktningar som jag finner användbara;
·         de som tar upp sambanden mellan kosmologi och ritualer genom att analysera djursymbolik i arkeologiska fynd och vrida och vända på klassiska begrepp som hamnskifte, ergi och sejd;
·         de som tar upp sambanden mellan kosmologi och heliga platser genom att undersöka hur järnålderns människor gestaltade sina helgedomar och sitt landskap som ett andligt mikrokosmos.
Lotte Hedeager, professor i arkeologi vid universitetet i Oslo, undersöker transformationen mellan människa och djur i en text med den fantasieggande titeln Dyr og andre mennesker – mennesker og andre dyr. Hennes analys tar sin utgångspunkt i den djurornamentik som påträffats framför allt på prakthjälmar från vendeltiden. Det handlar t ex om människor som framställs i djurhamn och människoansikten som ingår i djurfigurer, alltså om framställningar där gränserna mellan djur och människa överskrids och det ena omvandlas i det andra. Det handlar huvudsakligen om några få vilda djurarter som förknippas med de krigare som burit hjälmarna; varg, vildsvin, örn och orm. Ytterligare ett vilt djur sammankopplas med vissa av de här krigarna, men betraktades som så fyllt av kraft att det verkar ha varit närmast tabu att avbilda det, nämligen björnen. Krigarna gick under namn som bärsärkar och ulvhednar och Hedeager menar att det rör sig om personer som behärskade konsten att skifta hamn. För järnålderns människor var hamnskiftet både verkligt och farligt. De här krigarna blev vargar, vildsvin och björnar. ”Den sprituelle dimension var en transcendental realitet”.
För Hedeager representerar djuren på hjälmarna krigarnas hjälpandar och hon ser tre olika stridsmetoder förknippade med de olika djuren;
·         björnkrigarna, bärsärkarna, de individuella krigarna, som karakteriseras av vapenskicklighet och mod och aldrig angrep någon obeväpnad,
·         vargkrigarna, ulvhednarna, som alltid uppträdde i och anföll som flock för att ödelägga och plundra,
·         vildsvinskrigarna, som primärt associerades med försvarskamp och skydd, bl a genom att formera sig i så kallad svinfylking, som till utseendet påminde om ett svintryne.
Brit Solli, arkeolog vid Tromsö universitet, gör en mycket spännande och nyskapande analys av sejden och begreppet ergi, arghet, bl a genom att jämföra Odens mytiska trädhängning i världsträdet med Adam av Bremens rapport om offerlunden i Gamla Uppsala där både djur och människor ska ha offrats. Solli menar att Adam hade fått en del om bakfoten och att hängningen i Uppsala (i alla fall av människor) kan ha varit en shamanistisk intiationsritual för att få fram de mäktigaste shamanerna, som kan ha haft titeln thul. Hängningarna i offerlunden skulle då ha varit modellerade efter Odens initiationsrit i världsträdet, som uppfattades som den ideala initiationen för att uppnå kunskap.
Solli understryker att sejdaren var en genusöverskridare och att sejden var förenad med en extatisk kraft som hade tydliga sexuella associationer. Det var associationer av ett sådant slag som gjorde att det i alla fall mot slutet av järnåldern ansågs vara omanligt att sejda. Solli kopplar även samman trädhängningens extas med sexuell extas och ergi. ”Når det gjelder sjamaners og seidmenns kjönsoverskridende evner og atferd må konklusjonen vaere at den androgynitet og skeivhet som ble foraktet i det daglige, var helt nödvendig for kontakten med det guddommelige.” Detta är känt från många andra kulturer med shamanska inslag. Det var skillnad på människornas och Odens sejd; för de gudomliga varelserna gällde andra spelregler än för människorna.
Religionshistorikern vid Högskolan i Gävle, Olof Sundqvist, analyserar sambanden mellan heliga platsers topografi, kult och kosmologi i texten Uppsala och Asgård – Makt, offer och kosmos i forntida Skandinavien. Han ser helgedomar som ett sätt att spegla kosmos; heliga platser konstrueras som en rituell arena som speglar den stora heligheten i kosmos. Kultplatsen i Gamla Uppsala modellerades som en spegling av Asgård, menar Sundqvist. Platsen blir då ett mytiskt rum där en mytisk tid råder och besökarna befinner sig i universums mitt. Denna text är skriven flera år före de senaste storartade arkeologiska fynden i Gamla Uppsala av en kilometerlång ceremoniväg, men de nya fynden understryker snarast det riktiga i Sundqvists hypoteser.
Stefan Brink, forskare vid Uppsala universitet i landskaps- och bosättningshistoria, är inne på liknande tankegångar i sitt bidrag Mytologiska rum och eskatologiska föreställningar i det vikingatida Norden. Han ger några goda exempel på hur namngivning av olika platser i landskapet kan spegla kosmologiska föreställningar. Platsen, bygden, blir ett mikrokosmos där gudarna har sina boningar och kultlokaler, och är allestädes närvarande. ”Uppenbarligen ville man ha sina gudar omkring sig, där man bodde. Man transponerade den mytologiska världen till sin egen värld.” Som där ovan, så ock här nedan, som magiker har uttryckt sig i hundratals år.
Ordning mot kaos är en bok som kan rekommenderas till alla som vill tränga djupare in i den förkristna nordiska andligheten och dess intima samband med plats och landskap. Men läsaren får vara beredd på att tampas med akademiskt torrformulerade texter som är späckade med noter och hänvisningar. Måste akademiker skriva på detta vis? En av moderna forskares viktigaste uppgifter anses ju vara att nå ut med och popularisera sina fynd. Skrivarkurser vore på sin plats! Och redaktörerna skulle våga stryka ner; alltför ofta får läsaren en känsla av att läsa samma stycke för andra eller tredje gången. Och så en sista anmärkning; detta är texter baserade på analytiskt tänkande om verkligheten och inte på upplevelser av verkligheten. För att till fullo förstå sejden räcker det inte att läsa om sejd, en måste helt enkelt sejda själv, eller hur?

måndag 9 december 2013

Edna Gordon har slutat sin jordevandring

Edna Gordon, Seneca Elder, har avlidit 93 år gammal. Hon var en framstående visdomsbärare, poet och lärare som höll fast vid irokesernas traditionella livssyn och livssätt. Edna Gordon var en sann traditionsbärare som vandrade i skönhet på Moder Jord. Det finns två böcker om och med henne - Voice of the Hawk Elder och A Broomstick Revolution; Hawk Elder Teachings for a New Age - producerade av Harvey Arden inom projektet Wisdomkeepers. Edna Gordon var för övrigt en av de huvudsakliga inspiratörerna till att Arden sjösatte detta fantastiska projekt. Mer info om Edna Gordon, bl a en lång videointervju, och andra visdomsbärare finns på The WisdomKeepers Project.

För att hedra Edna Gordon återger jag här en av hennes korta dikter i originalversion: 

If you cannot feel
the Spiritual fire within,
it is because
you cannot sense or see
that you are sitting too close
within the Circle of Yourself.

Ancient Firekeepers
left a Trail of Thoughts for us,
a Legacy to walk in
Unity, Equality and Spirituality
on the Pathway of Peace.


måndag 18 november 2013

Den poetiska Eddan i nytappning

Var tid har sitt sätt att tolka gamla myter och berättelser. Varje ny översättning av sångerna i det som kallas Den poetiska Eddan – som första gången skrevs ner på 1200-talet – kan föra läsaren såväl närmare som längre bort från berättelsernas ursprungliga mening. En avsikt kan vara att helt enkelt göra texterna mer begripliga för samtida läsare. En annan avsikt kan vara att bättre sätta in berättelserna i ett historiskt, ekologiskt, filosofiskt och andligt perspektiv eftersom kunskaperna kan ha ökat om den tid då berättelserna konstruerades.
När det gäller Den poetiska Eddan är det framför allt två versioner som brukar användas och nytryckas: Erik Brates från 1913 och Björn Collinders från 1957. En tredje version som jag gillar och har använt för min egen utgåva Shamanens Edda är Edvin Thalls från 1913. En fjärde version är Åke Ohlmarks från 1948, som av många uppfattas som rätt kontroversiell. Ingen nyöversättning har alltså ägt rum sedan 1950-talet och vi är nog ganska många som har längtat efter en mer modern och kanske också råare och vildare tolkning av Edda-sångerna. När nu religionshistorikern Alexander Bågenholm ger ut Den poetiska Eddan – Gudasångerna (Original Art och Vulkan förlag 2013) bör vi ödmjukt buga oss för hans friska initiativ och det stora arbete han har lagt ner på att nyöversätta från fornisländskan och föra in Eddans sånger i vår egen tid. Bågenholm skriver i förordet att han vill ”lyfta fram berättelserna och göra dem begripliga för nutidens läsare” och resultatet är en Edda som inte kräver några förkunskaper om förkristen nordisk tradition. Detta har Bågenholm åstadkommit genom att

  1. skriva en introduktion om ”det förkristna Nordens religion”,
  2. förse varje sång med en förklarande presentation,
  3. bifoga en lång och kunnig namn- och ordlista i ett appendix,
  4. rensa texterna från frossandet i kenningar och heiti, dvs omskrivningar, synonymer och alternativa namn, exempelvis genom att skriva Oden i stället för Vefader, Sigfader eller Hropt, och Frej i stället för Beles lysande bane etc,
  5. inte upprätthålla de gamla versmåtten.

Det fungerar ganska bra även om jag tycker att vissa textavsnitt förlorar en del av sin poetiska och mytiska kraft. Bågenholm ersätter ord som galder och kraftkväde med besvärjelse och ordet hug med ande och det är ju inte riktigt samma sak. Å andra sidan har han redan i förordet skickligt garderat sig mot sådan kritik genom att hänvisa dem som vill fördjupa sig i ämnet och läsa Eddan som ett diktat verk till Brates och Collinders översättningar.
Eftersom Bågenholm i stort sett har begränsat sitt urval till de sånger som brukar sammanföras under beteckningen Gudasångerna saknar hans bok också några av de magiska godbitar som ingår i de klassiska översättningarna. Jag tänker på sånger som Fjölsvinnsmål, Groas galdrar och Sången om Sigdrifa (inom parentes kan jag påpeka att dessa sånger ingår i Shamanens Edda). Jag hade föredragit att ha med dem i denna bok i stället för den drygt tio sidor långa litteraturförteckningen som inte känns särskilt relevant eller konsekvent. Där ingår t ex Eliades Shamanism: Archaic Techniques of Ecstasy men inget av Sigurd Agrells arbeten om den nordiska runmagin eller Neil S. Prices storslagna The Viking Way.
För att avsluta min text med ytterligare lite smågnäll: i introduktionen om förkristen nordisk andlighet använder Bågenholm begreppet ”det förkristna Nordens religion” utan att på något vis försöka problematisera detta begrepp. Har det verkligen funnits en förkristen religion i Norden med ett sammanhållet och teoretiserat gudapanteon? När Eddasångerna talar om gudar, menar de då samma sak som vi gör idag? Var det verkligen en allmänt omfattad uppfattning att Oden var ”gudarnas fader” och när uppstod den i så fall? Bågenholms introduktion känns lite fyrkantig och icke-dynamisk; för egen del använder jag hellre benämningen livssyn än religion.  
Till sist illustrationerna. Behovet är stort av nya bilder av de mytiska gestalterna. Bågenholm är en driven tecknare och hans bilder känns mycket fräschare än de nationalromantiska pekoral som brukar användas i illustrerade utgåvor av Eddan. Ändå är jag inte nöjd; det blir för mycket serietidningskaraktär på Bågenholms illustrationer. Och varför har alla avbildade kvinnor – völvan, valkyrjorna, Freja och Gerd – unga, vackra och välgymmade kroppar? Völvan var ju uråldrig och kvinnor blev völvor i allmänhet först efter menopaus. Var finns de råa, skrämmande och farliga dimensionerna hos Freja och Gerd? Bågenholms illustrationer blir på sitt sätt lika tidsbundna som de nationalromantiska väna gudinnebilderna.

måndag 4 november 2013

Det rituella landskapet

I det förkristna järnålderssamhället var religiösa och rituella handlingar en integrerad del av livet och de kunde utföras på en mängd olika platser som heliga lundar och gravplatser, höjder och berg, sjöar och mossar; såväl kollektivt som individuellt. Arkeologiska fynd av praktfulla vapen och smycken som lagts ner i våtmarker, så kallade mossoffer, har tilldragit sig stort intresse bland arkeologer. En av de senast utgrävda mossofferplatserna är Finnestorp i Västergötland. Där har arkeologerna i våtmarken kring Katebrobäcken gjort fynd som beskrivs som enastående.
På webbsajten Offerplats Finnestorp sammanfattas fynden så här: ”De visar att det från Kristi födelse och upp till 600 år framåt i tiden skedde upprepade offerhandlingar i våtmarken vid Finnestorp. Samtidigt pågick det omtumlande omvälvningar i såväl det omgivande landskapet som i den dåtida omvärlden. Finnestorp med dess fantastiska föremål är en del av denna spännande historia. Här vid Finnestorp finner vi försöken att genom offer påverka gudarna och via deras välvilja hjälpa till att öka fruktbarheten hos människor och djur men även en önskan om rikare skördar. Det som däremot dominerar på offerplatsen är alla de praktföremål som speglar den krigiska tid då det pågick en maktkamp som handlade om att skapa riken.”
Det mest storslagna fyndet är kanske det förgyllda spännet till ett svärdsbälte som föreställer Oden när han blickar ner i Mimers brunn sedan han i utbyte mot sitt ena öga fått smaka av det visdomsbringande vattnet.
Varför har alla praktföremål lagts ner just i denna våtmark? Är det följden av en strid som stått här? Av någon sådan finns inga spår. Det mesta tyder på att föremålen transporterats hit just för att Finnestorp sedan tidigare var känd som en helig plats där människor antagligen under lång tid hade utfört olika ceremonier. Platsen var alltså redan helig; den blev inte helig till följd av offren. En sådan tolkning har stöd också i modern arkeologi. Det framgår t ex av den digra skriften Järnålderns rituella platser (Stiftelsen Hallands länsmuseer, Kulturmiljö Halland 2009) som innehåller 15 artiklar om kultutövning och religion från en konferens år 2007 under redaktörskap av Lundaarkeologen Anne Carlie. Konferensen hade sin utgångspunkt i en offerplats av helt annat slag än Finnestorp, nämligen Käringsjön strax utanför Halmstad. Här var det inte krigsbytesoffer eller stridsutrustningar som lades ner i vattnet utan föremål som hade med vardagsliv och fruktbarhet att göra, eller om man så vill: som var kopplade till en kvinnlig sfär av dåtidens samhälle. Offren i Käringsjön utgjordes av jordbruksredskap, lerkärl och mat och tolkas av arkeologerna som ett sätt att kommunicera med de gamla fruktbarhetsgudarna i en brytningstid när religiösa ritualer som var kopplade till en mer manlig och krigisk sfär flyttades till elitens storgårdar och deras hallbyggnader.
De medverkande i Järnålderns rituella platser ger många olika infallsvinklar till dåtidens religiösa handlingar; vilka offrade, vad offrades, till vem offrades, var låg offerplatserna? Det intressanta är att dagens arkeologer inte bara stirrar på de framgrävda föremålen utan försöker sätta in dem i ett större sammanhang genom att hämta kunskap och information från discipliner som religionshistoria, antropologi och etnologi. De rituella handlingarna betraktas som ”en integrerad del av samhällets sociala och kulturella produktion och reproduktion”. Här lanseras också begreppet rituellt landskap, som innebär att kultplatserna, de heliga platserna, inte ska ses som något isolerat utan att de utgör en levande del av hela landskapet och att en därför kan säga att hela landskapet ingick i ritualerna. Människor, ritualer och landskap var sammanlänkade i ett dynamiskt samspel.
I en av artiklarna gör Britt-Mari Näsström (som tidigare skrivit bl a den utmärkta boken Blot) en utredning om Nerthus, gudinnan i vattnet som var mottagare av mossoffren. Namnet kan härledas från det urnordiska nertu, som betyder kraft och det indoeuropeiska ner som betyder magisk styrka. Nerthus skulle alltså betyda den starka och rymde både en kvinnlig och en manlig aspekt, som ombesörjde fruktbarheten. Namnet Nerthus övergår efterhand till Njärd som så småningom ersätts av Frej och Freja. Näsström fastslår att det var sjön som var kultplatsen, vattenytan betraktades som gränsen/övergången till gudarnas värld. Som jag ser det innebär det att platser som Käringsjön och Finnestorp även idag kan användas som portar till Drömtiden. Men en får inte glömma att det finns ett ceremoniellt protokoll inbyggt i själva platsen. Ledorden är: respekt, ödmjukhet, ömsesidighet.

tisdag 29 oktober 2013

S:ta Brigidas skyddsbön


Denna bön finns uppsatt vid S:ta Brigidas källa i Husaby intill Kinnekulle där Moder Jords vatten tränger fram i en helig lund. 

"Varje dag ber jag till S:t Brigid om:
att ingen eld, ingen låga skall bränna mig,
ingen sjö, inget hav ska dränka mig;
inget svärd, inget spjut skall skada mig;
ingen kung, ingen härskare skall kränka mig.

Men:

att alla fåglar ska sjunga för mig,
all boskap råma för mig,
alla insekter surra för mig.
Guds änglar skall beskydda mig."

söndag 29 september 2013

Med döden som rådgivare

Det sägs ofta att döden är ett tabubelagt ämne i det moderna industrisamhället. Må så vara, men det verkar vara en förändring på gång. Om det vittnar bland annat det väldiga intresset för musikern/författaren Kristian Gidlunds öde och för hans bok I kroppen min : resan mot livets slut och alltings början. Men det är många fler än Gidlund som bloggar om sina sjukdomar och om vi väljer att se detta skrivande och läsande inte som uttryck för moderna människors narcissism utan som ett genuint intresse för livets stora existentiella frågor så är det självfallet något positivt. I synnerhet om det får betydelse för hur vårt samhälle tar hand om svårt sjuka och döende människor.
Inom det som kallas palliativ vård, alltså vård i livets slutskede, finns många goda människor verksamma som under åren samlat på sig en stor kunskapsmassa om död och döende. En av dem är cancerläkaren och tillika professorn i palliativ medicin Peter Strang, som just kommit ut med en ny bok i ämnet: Så länge vi lever (Libris 2013). Boken har den långa undertiteln Hur insikten om livets korthet kan tydliggöra nuet och dess möjligheter. Det säger en hel del om vad denna lilla lättlästa men djuplodande bok tar upp. Strangs utgångspunkt är att livet och döden hör ihop och förutsätter varandra och att tanken på och medvetenhet om döden kan både förhöja och förstärka livskänslan och göra livet intensivare – även för den som håller på att dö. ”Livet är aldrig så intensivt som i dödens närhet. Ångesten kan naturligtvis vara intensiv, men även känslan av mening kan vara mycket stark och ibland upplever döende patienter stunder av fullständig lycka.”
Peter Strang delar frikostigt med sig av sina egna erfarenheter av att arbeta med svårt sjuka och döende människor och han gör det med tydlig respekt för patienternas integritet. Det finns en kristet influerad grundton i boken – Libris ger ju huvudsakligen ut kristen litteratur – men Strang öser också rikligt från filosofer som Martin Buber, Viktor Frankl och Erich Fromm. En av böckerna han lånat citat från är för övrigt Ulf Nilssons fina barnbok om döden, Adjö, Herr Muffin.
Närheten till döden får människor att inse – kanske borde man skriva tvingar människor att inse – vad som är huvudsak och bisak i livet. För de flesta som är på väg att dö kokar insikterna ner till att de två viktigaste meningskällorna i livet är goda relationer och kärlek. Peter Strang vill hjälpa människor att förbereda sig för livets slutfas genom att reflektera över döden även om vi fortfarande är friska. I förordet skriver han att ”det här är en bok om de stora frågorna i livet och den är skriven för alla som ställt sig frågan om vad livet går ut på, vad som verkligen ger glädje i livet” – ”en ljus bok om hur tanken på livets korthet kan förstärka livsglädjen”.
Det kan vara både till nytta och till glädje att tänka på livets korthet, men Strang betonar att man inte bör fastna i tankar kring döden eftersom ingen knappast mår bra av att älta döden. En fråga som då inställer sig är hur ofta man ska tänka på döden och om ett tänk typ en gång i veckan verkligen kan ha någon djupgående effekt på ens sätt att leva. Jag tror mer på att låta döden vara ständigt närvarande, som en sorts bakgrundston i allt man tänker och gör. Den som kanske formulerat detta allra bäst är Carlos Castaneda, ja egentligen hans mentor don Juan Matus, och allra mest i Resan till Ixtlan. För honom handlar det inte bara om att tänka på döden då och då utan att använda döden som en rådgivare, för döden finns alltid där och då är det lika så gott att släppa in den i medvetandet.
”Döden är vår evige följeslagare. Den håller sig alltid till vänster om oss, på armlängds avstånd… Den har alltid iakttagit dig. Och det kommer den alltid att göra, tills den en dag klappar dig på axeln… Döden är den enda visa rådgivare som vi har.”
”Det ligger en egendomlig allt uppslukande lycka i att handla i full vetskap om att varje handling kan vara det sista som man gör på jorden. Jag vill rekommendera dig att betänka ditt liv och se dina handlingar i det ljuset.”
”En krigare/jägare vet att döden väntar på honom, och att just den handling han håller på att utföra mycket väl kan vara hans sista strid på jorden… De flesta människor går från den ena handlingen till den andra utan vare sig kamp eller eftertanke. En krigare/jägare däremot värderar varje handling och eftersom han har ingående kunskaper om sin död går han omdömesgillt till väga, som om varje handling vore hans sista strid.”
Håll alltså koll, snett till vänster om er, på armlängds avstånd!

onsdag 11 september 2013

Mickelsmäss - tacksägelse

Solrosorna får vakta det höstgrävda landet.
I mina trakter av Sverige har det i århundraden hållits skördefest och tacksägelse vid Mickelsmäss, alltså Den helige Mikaels dag som inträffar strax efter höstdagjämningen. Den firades ursprungligen den 29 september (på Mikaeldagen), men har flyttats till närmast kommande söndag, som kan infalla mellan 29 september och 5 oktober. I år, 2013, infaller denna söndag just den 29 september, alltså som det var ”efter gammalt”. Då skulle skörden vara bärgad och jorden bearbetad för vintervila och koret i kyrkan kunde prydas med bröd, grönsaker, frukt och rotfrukter som synligt tack för god äring. Vi som håller oss till traditionell andlighet kan använda den urgamla formeln Ars ok fridr, dvs gott år och fred, frid, fröjd när vi tackar Moder Jord på någon helig plats inne i landskapet. Men vi kan också göra tacksägelsen mer omfattande, som i följande exempel där jag använder de 24 runorna i utharken som mall:
Jag tackar den kreativa urkraften utan vilken inget skulle finnas. Jag tackar begynnelsen och gryningen.
Jag tackar den nedbrytande urkraften utan vilken inget skulle dö och inte heller kunna återfödas. Jag tackar skymningen och mörkret.
Jag tackar den heliga vinden, önd, som andas mig och allt annat och utan vilken inget liv skulle finnas. Jag tackar luften och alla vindar som blåser över jordens yta – östanvinden och västanvinden, sunnanvinden och nordan.
Jag tackar den kraft som ordnar kosmos. Jag tackar blixten och åskan. Jag tackar de fyra riktningarna – öster, söder, väster och norr.
Jag tackar elden som har skapat universum som vi känner det. Jag tackar den inre elden som har förmågan att transformera.
Jag tackar ömsesidigheten i kosmos. Jag tackar generositeten och det som bringar harmoni och balans.
Jag tackar Det stora skrattet som finns inuti och bortom Den stora tomheten som allt föds ur. Jag tackar den glädjefyllda livskraften. Jag tackar fred, frid, fröjd. Jag tackar kärleken.
Jag tackar de omskakande och renande krafterna. Jag tackar haglets kraft, regnbågen och Vintergatan.
Jag tackar nornorna som väver den kosmiska väven. Jag tackar existensens nödvändighet och konstanta skapelse.
Jag tackar kölden, isen, snön och vintern.
Jag tackar årsvarvet, den kvinnliga fruktbarheten. Jag tackar skörden och hösten.
Jag tackar Moder Jord. Jag tackar berg och mineraler.
Jag tackar Världsträdet och alla vilda växter.
Jag tackar de vilda djuren. Jag tackar mina fylgjor.
Jag tackar solen vars ljus och värme möjliggör livet som vi känner det. Jag tackar ljusalverna och jag tackar sommaren.
Jag tackar Fader himmel. Jag tackar den andlige krigaren som visar oss en väg att vandra i skönhet på Moder Jord med balans mellan våra manliga och kvinnliga sidor.
Jag tackar Moder Jord, hennes växtkraft och läkekraft. Jag tackar svartalverna och allt som föds.
Jag tackar Döden, en rådgivare som transformerar och gör det möjligt för oss att överskrida den ordinära verkligheten och resa in i Drömtiden. Jag tackar alla shamaner som gått före oss och trampat upp de andliga färdvägarna.
Jag tackar mina föräldrar, far- och morföräldrar och alla döda anförvanter utan vilka jag inte skulle finnas. Jag tackar självkännedom och våra möjligheter att vakna upp och bli otadliga personer befriade från självviktighet och arrogans.
Jag tackar vattnet som ger oss och alla andra varelser näring och släcker vår törst. Jag tackar regnen. Jag tackar alla bäckar, åar, älvar, sjöar och hav. Jag tackar månen som hjälper till att reglera vattnen. Jag tackar natten och sömnen.
Jag tackar våren och sådden. Jag tackar den manliga fruktbarheten, befruktningen och skaparförmågan.
Jag tackar de odlade växterna. Jag tackar naturligt åkerbruk och trädgårdsodling.
Jag tackar dagen och vakenheten. Jag tackar insiktens ljus och sprickan mellan världarna.
Jag tackar de domesticerade djuren. Jag tackar förnöjsamheten och välgången. Jag tackar det som fullbordar och avslutar.
I skönhet avslutas allt.
Med skönhet framför mig slutar jag.
Med skönhet bakom mig slutar jag.
Med skönhet över mig slutar jag.
Med skönhet under mig slutar jag.
Med skönhet runtomkring mig slutar jag.
I tacksamhet avslutas allt.

torsdag 29 augusti 2013

Sametinget kräver stopp för gruvexploateringar

Sametingets uttalande uppläst i Gállok den 28 augusti 2013. Uttalandet antogs av ett enigt plenum dagen innan.
Med anledning av de pågående gruvexploateringarna i hela Sápmi, däribland den påbörjade provbrytningen i Gállok/Kallak i Jokkmokk samt gruvplanerna i Rönnbäck i Björkvattsdalen, Tärnaby, som utgör uppenbara brott mot de mänskliga rättigheterna och samernas rätt som urfolk att bestämma över sin kultur, sitt land och sin livsmiljö, kräver Sametinget:
  • Att svenska staten stoppar all pågående prospektering, samtliga nya undersökningstillstånd, arbetsplaner och koncessionsansökningar, i avvaktan på att Sverige lever upp till internationell urfolksrätt, särskilt principerna om Free Prior and Informed Consent/Fritt Informerat Förhandssamtycke som måste implementeras i alla frågor som berör urfolket samerna.
  • Att Sametinget ges rätten till avgörande inflytande över samiska marker.
  • Att lagstiftningen ändras så att det samiska folkets behov av funktionella land och vatten ska väga tyngre än utländska riskkapitalisters vinstintressen.
  • Att riksintressena omvärderas, så att långsiktiga intressen värderas högre än kortsiktigt vinsttänkande.
  • Att en hållbar livsmiljö genomgående prioriteras, med fokus på nutida och framtida generationers möjligheter till sin egen kultur, fysisk och psykisk hälsa samt att utöva och utveckla långsiktigt hållbara samiska näringar.
  • Att de samiska näringarnas behov, såsom rennäring, jakt, fiske, duodji, turism m.m, av funktionella arealer aldrig får hotas av kortsiktiga exploateringar. Den grundlagsskyddade renskötselrätten måste respekteras.
  • Att de kulturella och psykosociala konsekvenserna måste beaktas i all samhällsplanering i Sápmi.
Samer är enligt Sveriges grundlag ett folk med internationellt erkända urfolksrättigheter. I FN arbetar alla länder för att ge urfolken tillbaka de rättmätiga rättigheterna till sitt land och sin kultur. Redan i FN:s konvention och mänskliga fri- och rättigheter 1966, ges alla folk i världen rätt till självstyre. Detta har förtydligats alltmer i det internationella arbetet med folkrätten. Konventioner har tillkommit för att stärka rättigheterna till barn, kvinnor, arbetare med flera utsatta grupper i samhället. Urfolkens rättigheter till sitt land, sin kultur och utveckling har tydliggjorts i den s.k. Urfolksdeklarationen 2007 och i ILO-konventionen 169, konventionen om Biologiskt mångfald samt ett flertal andra konventioner, deklarationer och resolutioner i FN.
Vi anser det förkastligt att statens mineralstrategi och översyn av minerallagen går tvärtemot regeringens uttalade strategi för de traditionella näringarna i Arktis. Den mineralpolitik som Sverige i dagsläget driver bygger på en fortsatt kolonisation av det samiska folket och Sápmi.
En fortsatt exploatering av Sápmi är något som Sametinget inte kan acceptera. Sametinget kommer att fortsätta verka för en långsiktigt hållbar samhällsutveckling och alla samers fortsatta möjligheter att leva och verka i Sápmi.
(Mer info hos Sametinget)

lördag 17 augusti 2013

Att synliggöra det osynliga

Naturen befinner sig i en process av ständig förändring - födelse, mognad, åldrande, död, förmultning och så ny födelse etc. Allt fast förflyktigas och allt är statt i konstant förvandling. Det gäller såväl den synliga som den osynliga dimensionen av verkligheten. Därför uppfattar människor i olika tider naturen och dess osynliga väsen på olika sätt – såväl natur som människor och väsen förändras. Var tid har sitt sätt att berätta om och gestalta det osynliga som döljer sig under och bortom det synliga.
I en alldeles färsk bok med titeln Nordiska väsen (B.Wahlströms Bokförlag 2013) har Johan Egerkrans gjort ett förnämligt försök till modern tolkning av de flesta naturväsen som förekommer i uppteckningar från det förindustriella samhället. Det är en rikt och skickligt illustrerad uppslagsbok över oknytt, dragväsen, hamnskiftare, dödsväsen och odjur som förr var en självklar del av tillvaron och påminde människorna om att ha tillbörlig respekt för naturen. Formatet är stort och inbindningen vacker. Detta är en presentbok för alla möjliga åldrar från 10-årsåldern och uppåt.
Egerkrans har gjort en rejäl research i etnologisk litteratur; jag hittar inga felaktigheter i texterna om älvor, gårdstomtar, jättar och troll, skogsrån, näcken, vittror, spiritusar, maror och varulvar, gastar och gengångare, gloson och lindormar för att nämna några ur myllret av väsen. Texterna är korta och stringent formulerade, fast jag skulle gärna ha sett lite mer av historiska utvikningar – många av figurerna har ju varit med sedan paleolitisk tid, om än under andra beteckningar. Och kanske skulle Egerkrans ha vågat sig på att även skildra en del av mytiska storväsen som Fenrisulven, Midgårdsormen (omnämns bara helt kort), Hräsvelg och varför inte självaste Ymer och Audhumbla?
Illustrationerna är fantastiskt skickligt gjorda med inspiration från fantasygenrer, från John Bauer (som boken är dedikerad till) och inte minst från filmens värld, t ex filmatiseringen av Sagan om ringen. Så är Egerkrans version av Näcken påfallande lik Gollum (alltför påfallande i min smak). Var tid avbildar de osynliga på sitt eget sätt och Egerkrans verkar i en tid när vanligt folk inte dagligen umgås med de osynliga, helt enkelt därför att de flesta inte rör sig i landskapet på samma sätt och lika länge och ofta som förr. Det gäller antagligen också Egerkrans själv och därför får han skapa sina bilder mer utifrån etnologiska uppteckningar än utifrån egna möten med det icke-ordinära.
Egerkrans betonar också själv att det egentligen är lönlöst att försöka beskriva oknyttens utseende eftersom människor kan uppfatta dem väldigt olika och eftersom oknytten kan byta skepnad som det passar dem. Om Näcken skriver Egerkrans att han är lika skiftande som de vatten han tillhör och kan uppträda som allt från en ung pojke eller elegant herre till en uråldrig gubbe med vitt skägg och röd mössa. Icke desto mindre måste ju en illustratör låsa fast väsendena i en viss form, och jag tycker att Egerkrans kan bli för detaljerad i sina bilder. Detaljrikedomen tilltalar säkert en yngre läsarskara men jag skulle hellre se att mer av det diffusa som omger de osynliga också hade flödat in på dessa boksidor. Som Egerkrans själv påpekar är det ju i gryning och skymning, i skumtimmarna, som man oftast ser och möter oknytt. Och för det mesta ser man dem i ögonvrån, i utkanten av synfältet. Skulle det inte vara mer fantasieggande för läsarna att möta det diffusa – precis som tillvaron ter sig i skymning och gryning, när sprickan mellan världarna är som vidast, när porten till Drömtiden står, om inte vidöppen, så i alla fall på glänt?
Ändå; Nordiska väsen är en bok som jag rekommenderar för alla som har ett intresse för det icke-ordinära i nordisk tradition. Egerkrans har gjort en storslagen kulturgärning! Mer information om boken och Egerkrans verksamhet finns på www.vaesen.se och www.egerkrans.com

måndag 22 juli 2013

Lågmäldhetens motstånd

Gil Scott-Herons klassiska text The Revolution Will Not Be Televised från 1970 har inte bara bäring på svarta amerikaners sociala och politiska situation då. Dess essens gäller alla förtryckta grupper – människor, djur, växter och egentligen hela Moder Jord. Även idag, om man bortser från textens tidsbundna vändningar. Men varför kommer revolutionen inte att sändas i tv, eller i mobilens live-app? Scott-Heron ger själv svaret i sista diktraden: The Revolution Will Be Live.
Denna sista rad fångar på ett kongenialt sätt dynamiken i det stora kosmiska kretsloppets dans. Det som äger rum äger rum och denna process kan inte avbildas eller beskrivas på annat sätt än genom sin egen process. Att söka avbilda en revolutionär process är ett sätt att försöka frysa ett ögonblick, men därmed töms det på sitt innehåll och förtingligas, för att använda ett begrepp från den tidige Karl Marx. Av en process gör man ett ting, en vara, som kan gå in i den kapitalistiska mervärdesprocessen för att valorisera kapitalet, alltså öka dess värde. Det gäller t ex det som kallas politik i dagens västerländska samhälle. Den har förvandlats till en sorts teater där politikens innehåll skilts från dess form, dess utövare och de som drabbas av den.
De processer i dagens värld som är verkligt revolutionära i den bemärkelsen att de transformerar grunderna för det bestående kan inte pressas in i politikens alienerande form. De handlar inte om att gripa makten med hjälp av vapen eller krossa det ena eller det andra och kan inte heller förstås med hjälp av politikens begreppsapparat – i alla fall inte den västerländska varianten. Kort sagt; sant revolutionära processer seglar under politikens radar, under maktens radar och därmed också under de stora mediernas radar. Därigenom är de för det mesta osynliga för makten hur mycket makten än försöker avlyssna rymd och cyberrymd, för sannolikheten är stor att makten avlyssnar ”fel” saker.
Revolutionära processer verkar i det fördolda – fördolt för makten men också i det fördolda enligt traditionell definition. Det är processer som samspelar med det andliga, det osynliga, den icke-ordinära verkligheten. Det var därför som en traditionell lakota som Mathew King kunde säga att bönen och den heliga pipan är mäktigare än atombomben. De är ju medel som mobiliserar och ingriper i det som King kallade The great reality och som alltså är större än det vi vanligen ser och hör och lever i.
Jag vill kalla denna hållning för lågmäldhetens motstånd. Det gör inte mycket väsen av sig i de vanliga västerländska kanalerna men verkar inte desto mindre på djupet och på lång sikt. När man väl lärt sig känna igen detta lågmäldhetens motstånd ser man uttryck för det överallt. Det är för närvarande många impulser världen över som ingår i detta lågmäldhetens motstånd. Två av dem har jag skrivit ganska mycket om på denna blogg; The International Council of 13 Indigenous Grandmothers som just hållit sitt rådsmöte i Stockholm och Arvol Looking Horses World Peace and Prayer Day; men utöver dem finns en mångfald av rörelser och grupper som verkar för en omställning av industricivilisationen, för naturens rättigheter, för aktivering och skydd av heliga platser, för rovdjurens existensberättigande, för biologisk mångfald, mot gruvbrytning och provborrningar på en rad platser, mot exploatering och föroreningar av vatten som Vättern etc etc.
Många av dessa processer och rörelser gör inte särskilt mycket väsen av sig – det ligger också i lågmäldhetsbegreppet. Tomma tunnor bullrar ju mest. Men ibland måste också denna lågmäldhet försöka stoppa exploateringar och andra dumheter på ett mer handfast, och kanske, högljutt sätt. Ett sådant exempel är Ojnareskogen på Gotland som hade varit nedhuggen idag om det inte hade varit för det intensiva och fredliga (!) motstånd som aktivisterna bjöd på plats. Ett liknande motstånd pågår just nu i Kallak utanför Jokkmokk mot provbrytning för planerad gruvdrift.
Rådsmötet med Grandmothers kom till Sverige på initiativ av Laila Spik men hon deltog inte själv sedan mötet flyttats från Gällivare där det skulle ha hållits enligt den ursprungliga planen. För Laila var det ytterst viktigt att hålla mötet just i Sápmi bl a som ett sätt att manifestera och stärka den samiska kulturen och motståndet mot de många exploateringsplaner som hotar det lappländska landskapet. I sin hälsning till mötet poängterade Laila att det viktiga är vad som händer efter mötet och där har hon ju fullkomligt rätt. Den goa hallelujah-stämningen bland de hundratals människor som deltog i mormödrarnas ceremonier och rådsförhandlingar är inte så mycket värd om den inte kan transformeras till en praktisk rörelse för att omsätta omtanken om Moder Jord och de kommande sju generationerna i konkreta handlingar. Dessa må vara lågmälda men för att göra skillnad måste de vara på riktigt, och äga rum.
En ny websajt som är fokuserad på att samla och bevara den visdom som förkroppsligas av Elders som Arvol Looking Horse är The Wisdomkeepers Project som startats av författaren Harvey Arden vars böcker jag tidigare recenserat på denna blogg. Sajten beskriver sig själv som en plats där visdom och goda hjärtan möts. Detta är inget litet projekt.

måndag 15 juli 2013

The World Tree, the Cosmic Web and Mother Earth in Nordic Tradition

(This is an edited version of a talk given at the open council of The International Council of 13 Indigenous Grandmothers in Stockholm July 14th 2013)
Thank you Grandmothers for being here, thank you for the work you do and thank you for inviting me to give this talk on some of the sacred things in the Nordic spiritual tradition. To make it possible for me to talk about these sacred things I ask for guidance and protection from the East wind, from the South wind, from the West wind, from the North wind, from Mother Earth and from Father Sky, The Great Mystery.
I have been working for more than 30 years trying to revive or reawaken the Nordic spiritual/shamanic tradition – a tradition that has been waning for more than 1000 years and in fact was extinct. How do you revive an extinct tradition? That question I asked the Lakota wise man Archie Fire Lame Deer whom I met in Rotterdam in 1980 at the Russell Tribunal on the situation of the Indians of the Americas. Archie Fire was there as spiritual advisor to the representatives of the American Indian Movement. He said that he wouldn’t give me such an advice since the White man always had told the Indians what to do, but – he added – if you go back to the time before the Christian missionaries came to you then you will probably find a lot of inspiration. This is what I have been working on since that meeting.
I have used three main sources in my work to reconstruct the Nordic shamanic tradition: 
  • the popular healing arts that were practiced well into the 20th century and was labeled as trolldom or lövjeri, 
  •  the Edda poems, songs and stories that were written down in Iceland 900 years ago and that contain fragments from the really old original stories from Dreamtime, 
  •  Mother Earth and her sacred sites that speak to us and let us take part of her knowledge if we use traditional methods such as vision quests, walkabouts, ceremonies, prayers and, specifically for the Nordic tradition – the runes. I will come back to the runes later on.
Mother Earth is the main source of knowledge of the old spiritual tradition since the knowledge; the old stories from Dreamtime are still present in the landscape – if you just learn to listen in a humble way. Many of the old sacred sites though have gone asleep since no one talks to them anymore, so they have to be reawakened.
The main characteristics of this traditional paradigm are:
  • everything is connected, 
  •  everything is alive, is conscious and has spirit, personality and its own will, 
  •  all is related and reciprocity is the main essence of all relations, 
  •  The Holy Wind – önd in Nordic tradition – is the primordial power of life; the power that keeps us all alive.
In the first song in the Poetic Edda the cosmology is presented by the first shaman – a female shaman called völva in Swedish. She knows how it all started and she knows the essence of cosmos. She tells about the creation of everything out of the great void, the great emptiness called Ginnungagap. Nothing existed except that great void, but in that great void heat and cold met and from that meeting an enormous two-gendered giant was created – called Ymer. At the same time a primordial cow was created that nurtured Ymer with her milk. Probably this was a female moose – a motive we can find in many of the ancient rock carvings in Norway, Sweden and Siberia. This cow was called Audhumbla. Ymer procreated several giants and sacred beings with him/herself. Three of these sacred beings – Oden, Vile and Ve – slayed Ymer and built the earth from his/her body, from his/her blood they created the oceans, lakes and rivers, from the body hair they made the forests and the skull was transformed into the sky. In Nordic tradition the number three is a sacred number, as well as four, so there is no coincidence that they were three sacred beings building the world and ordering cosmos, dividing day and night, summer and winter and so on. One day when walking on the beach they found two tree trunks – Ask and Embla (Ash and Elm) – that they transformed into the first humans.
The first shaman also tells about the world tree, Yggdrasil. This is a giant ash and its name means Oden’s horse since the male master shaman Oden gained his knowledge of the runes after hanging in the world tree for nine nights. Yggdrasil is a description of cosmos as an organic, living being. Nothing exists outside the world tree which is said to contain nine different worlds. The world tree has three roots; one comes from Mimer’s well, where a wise giants sits watching the sacred water. By drinking from Mimer’s well you will get wise but you have to sacrifice something to get that drink. Oden sacrificed one of his eyes. Another root comes from Hvergelme, the well from which all waters stem, and the third root comes from Urd’s well. By Urd’s well we find three female sacred beings weaving the cosmic web. They are called Urd, Verdandi and Skuld, names that have been translated as the past, the present and the future, but I think that this is more of a depiction of time as something that can’t be divided – an eternal now, an all-time. Weaving the cosmic web that encompasses everything the norns carve the runes into that web – they are the first creators of the runes. The story about Urd’s web is a way of describing that we are all related and connected and what you do a one “spot” in that web will affect things all over the web.
The primal state of the cosmic web is balance; there is balance between chaos and order, between destructive and constructive powers, between life and death, between humans and animals, between humans and plants, between humans and the spirit world/non-ordinary reality, between Father Sky and Mother Earth, between male and female powers. If this original dynamic balance is disturbed we were given sacraments by the sacred beings; ways to restore harmony and balance – such as the sacred sites of Mother Earth, ceremonies, prayer, the specific Nordic shamanic trance method called sejd and the runes, which are a very specific feature of the Nordic spiritual tradition.
The runes are a Nordic mandala; the runes are intertwined; one follows the other and one is transformed into another and they do exist as a totality. The word runa means secret or hidden wisdom. The original runes consist of 24 signs and sounds that describe all the constituting powers of cosmos. They move in a circle or rather a spiral with no beginning and no end. They are a tool to understand the essence of everything and connect to Mother Earth since the runes originate in her. The runes are a map of cosmos, a story of how cosmos is constructed and a description of the spiritual essence of everything. They are held together in a balanced system that is in constant motion and process. In the runic system you will find the four directions, the four elements, the four seasons, the four parts of the day, chaos and order, life and death, male and female; yes knowledge of everything if you treat them with respect.
When singing the runes you take part in the great cosmic dance, you take part in the ongoing creation and the re-balancing of the great cosmic cycles. You re-balance yourself, Mother Earth and her sacred sites. This is what I consider as the most urgent task for us today; to re-awaken, protect and preserve the sacred sites of Mother Earth.
The runes represent a Nordic Blessingway and I will conclude my talk by singing the runes for you all grandmothers, for everybody else taking part in your work – at this meeting or elsewhere – and I sing for the harmony and balance of Mother Earth. Ur-Thurs-Ass-Reid-Ken-Gifu-Wynja-Hagal-Naud-Iss-Jara-Pertra-Eoh-Algiz-Sol-Tyr-Bjarka-Eh-Madr-Lagu-Ing-Odal-Dagaz-Feh (three times!).
Thank you.