Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Denna blogg söker realisera den gamla nordiska definitionen av begreppet visdom som insikt i världen och i det fördolda.

söndag 30 september 2012

Självviktighet och patriarkat

På mina kurser och föredrag om shamanism och traditionell livssyn är det mestadels en klar underrepresentation av män. Vanligtvis är bara 20-30 procent av deltagarna män. Och tendensen verkar ha förstärkts med åren sedan jag inledde min utåtriktade verksamhet vid mitten av 1980-talet. Jag har ofta funderat på varför och ställt just den frågan till mina kursdeltagare – dock utan att få några helt klargörande svar.
Ett extremt exempel på manlig underrepresentation blev jag vittne till när jag i början av september besökte ett möte i Stockholm med tre representanter för The International Council of 13 Indigenous Grandmothers. Enligt min uppskattning utgjorde männen i salen kanske 5 procent av deltagarna. Män – även inom andliga och ekosofiska kretsar – har uppenbarligen väldigt svårt att ens högst kortvarigt sätta sig vid erfarna kvinnors fötter och ta del av deras visdom och erfarenheter. Jag har kommit fram till att orsaken kan sammanfattas väldigt kort och kärnfullt; brist på ödmjukhet och överskott av självviktighet. Dessa faktorer hänger intimt samman och är varandras förutsättningar.
Om män vill spela en positiv och kreativ roll i arbetet för att utveckla ett samhälle i harmoni och balans med Moder Jord är det helt nödvändigt att de ser sanningen i vitögat och släpper sin självviktighet. Det är förutsättningen för att ta steget över från att vara en del av problemet till att bli en del av lösningen.
Varifrån kommer denna manliga brist på ödmjukhet och överskott av självviktighet ifrån? Uppenbarligen ligger den inbyggd i det patriarkala samhällets struktur och är därför med och formar männen redan när de är småpojkar och kanske rentav spädbarn. Här tänker jag inte gå in i någon djupare analys av dessa strukturer utan bara peka på att de finns och har funnits under mycket lång tid – här talar vi om årtusenden och strukturer som började växa fram genom människans övergång från samlande och jakt till jordbruk och boskapsskötsel, den så kallade neolitiska revolutionen.
I den manliga självviktigheten finns en känsla av skam inför det kvinnliga och i förlängningen därmed ett förakt för kvinnliga erfarenheter och visdom. I denna självviktighet finns en sorts barnslig förnekelse av att man är sin mors son, att man en gång legat inne i sin mamma, varit en del av henne och kommit in i den här världen genom mammas vagina. I denna förnekelse ryms också en rädsla för det kvinnliga, en rädsla för att bli uppslukad av det kvinnliga och därmed också en rädsla för att ge sig hän i samspel med det kvinnliga – allt ifrån mamma via älskarinnan till Moder Jord. Och framför allt ryms i denna självviktighet ett förakt för den gamla kvinnan – haggan, tanten, mormor och farmor – och hennes visdom.
Som enskild man har man dock möjlighet att frigöra sig från denna kvinnofientliga – och livsfientliga – tvångströja. Det går att öva upp sin ödmjukhet och släppa sin självviktighet och i den processen kan man hämta näring från manliga traditioner som redan för länge sedan hittat fram till en balanserad och dynamisk relation till det kvinnliga. Jag tänker på de former av traditionell andlighet som överlevt bland många urfolk, representerad t ex av de mycket ödmjuka vismän som skildras i den eminenta boken Wisdomkeepers av Harvey Arden och Steve Wall som jag tidigare recenserat här. Eller varför inte Carlos Castanedas böcker om lärotiden med shamanen don Juan Matus? Bland det viktigaste don Juan försöker få Castaneda att inse är att han, liksom alla andra varelser, är på väg mot sin död. Först när man inser detta på djupet kan man bli ödmjuk och mottaglig för mer djupgående kunskap om världen. don Juan inpräntar i Castaneda att ”självviktighet är vår största fiende”, att ”självviktighet är något som vi måste släppa, precis som den personliga historien”. Det är först när vi släppt taget om vår självviktighet som vi kan axla ett verkligt ansvar för oss själva och för världen. För ”så länge som du känner att du är det viktigaste i världen kan du inte på allvar uppskatta världen omkring dig”. don Juan slår också huvudet på spiken när han pekar på sambandet mellan självviktighet och meningslös ilska; ” Du är så förbannat viktig att du anser dig ha rätt att bli förargad över allt och alla.” Ersätt förargad med kränkt och don Juans citat har högsta bärighet på manlighetens självviktighet och kris i det nutida Sverige.
När Castaneda frågar don Juan hur han kan veta så mycket blir svaret att ”jag vet allt möjligt därför att jag inte har någon personlig historia och inte känner mig viktigare än något annat och därför att min död sitter här alldeles bredvid mig.” Döden har vi till vänster om oss på armlängds avstånd och den är vår bästa rådgivare. Men för att kunna och våga ta del av dess råd måste vi släppa självviktigheten och bli verkligt ödmjuka. Att vara ödmjuk kan innebära att man sätter sig vid en gammal kvinnas fötter, tar emot hennes välsignelse och verkligen lyssnar till hennes budskap och erfarenheter. Och det kan innebära att man i vördnad lägger sin panna mot Moder Jord och av hela sitt hjärta tackar för livet och för att man över huvud taget får delta i det stora kosmiska kretsloppet som en varelse jämlik med allt annat i kosmos och liksom allt annat i kosmos också på väg mot sin död. Ur den ödmjukheten och tacksamheten kan kunskap och kraft komma även männen till del.

tisdag 25 september 2012

Att försvara heliga platser

Alla platser är heliga men en del platser är mer heliga än andra. Det är en av grundsatserna i en traditionell livssyn. Hela Moder Jord vibrerar av helighet men på en del platser stegras denna helighet på ett påtagligt sätt. Sådana heliga platser är portar till Drömtiden. Där är sprickan mellan världarna som vidast och där manifesteras det kosmiska medvetandet som tydligast. 
Varifrån kommer denna helighet? Från Drömtiden och skapelseprocessen som ägde rum ”arla i urtid”. Heligheten är ett resultat av vad Drömtidens heliga varelser har gjort – och fortfarande gör eftersom Drömtiden är en beteckning för hur all tid hänger samman i en odelbar helhet och där det som hänt fortfarande äger rum.
Genom heliga platser, som också brukar gå under benämningar som kraftplatser, offerplatser och liknande, uttrycker landskapet sitt intelligensfält. Heliga platser står i relation till varandra och hänger samman. Aha, laylinjer, tänker läsaren, men urfilosofins syn på detta går betydligt djupare. De heliga platserna är utlöpare av Drömtiden och ligger längs det som kallas drömspår och de går verkligen inte spikrakt genom landskapet. De ringlar sig fram i de heliga varelsernas spår som rört sig genom landskapet i enlighet med sina ursprungliga böjelser – ungefär som fåglar eller ormar eller björnar eller varför inte som flödande vatten. Hittar man sådana drömspår, och det kan man göra med hjälp av shamanska metoder som vidgar medvetandet, hamnar man förr eller senare vid heliga platser.
Exakt hur dessa platser hänger samman och exakt vilka uppgifter de har i Det stora kosmiska kretsloppet kanske vi människor aldrig kommer att förstå till fullo. Det är mysteriöst. Men det finns vissa möjligheter att avkoda budskapen från heliga platser om man på ett ödmjukt sätt genomför ceremonier på plats. En ceremoni är ju en ömsesidig kommunikation och energiutbyte med de väsen som håller till på platsen och med rätt attityd kan man få del av stor kunskap.
Heliga platser vill också delta i detta ceremoniella utbyte, inte bara med människor utan med alla andra levande varelser som passerar. Ju mer vi samtalar med en plats, desto mer vill den samtala och samspela med oss. Platser som ”glömts bort” och där ingen längre ceremonierar går in i en djup dvala. Ännu värre är det för platser som förstörs genom olika former av exploatering som skogsbruk, vattenkraftutbyggnad, gruvdrift, vägdragningar, okänsliga turistanläggningar och liknande. Där försvinner inte bara ett märkligt och vackert landskap utan också en intelligens, ett medvetande och en energi som har sin speciella roll att spela i den stora helheten.
Därför är det en av våra viktigaste uppgifter i dagens värld inte bara att hålla heliga platser aktiva utan också att försvara dem och skydda dem från negativ exploatering och utplåning. Dessa platser behövs för Det kosmiska kretsloppets dynamiska harmoni och balans. Ett sätt att bidra till denna harmoni och balans är förstås att ceremoniera på de heliga platserna. Ett annat sätt är att sprida kunskap om var de heliga platserna finns och arbeta för att ge dem olika former av legalt skydd som omöjliggör exploatering. Det kan handla om att inrätta nationalparker eller naturreservat eller att föra upp dem på FN:s världsarvslista. Men det kan också handla om att helt enkelt skapa en så stark positiv uppmärksamhet kring en helig plats att eventuella exploatörer avhåller sig från förstörelse av fruktan för folkets vrede.
Eftersom människan är mest intresserad av vad hon själv åstadkommer så kan det vara lättare att få skydd för en helig plats om det finns något människoskapat på den, t ex hällristningar, stenformationer, gamla ruiner o dyl. En del av dessa konstruktioner har gjorts för att höja och koncentrera platsens helighet, men shamanen vet att heligheten i själva verket finns hos platsen som sådan. En hällristning är t ex bara ett synligt uttryck för den energi som finns i berget. Ristarna tog helt enkelt fram bergets energi och medvetande och gav dem en grafisk form.
Det finns många heliga platser att skydda och det enklaste är att ”gräva där du står”, dvs börja med att aktivera och försvara de heliga platserna i närområdet och nätverka med andra personer med liknande ambitioner på andra håll så att ringarna sprider sig ut i Det stora kretsloppet.
Fotografierna är från hällristningarna vid Gärdeån i Jämtland.

onsdag 12 september 2012

Om att hitta sin egen sång

”Du måste kunna dansa om du ska kunna bota människor.” De orden mötte en ung amerikansk läkare när han 1965 tjänstgjorde i Santa Fe i New Mexico i den del av den allmänna hälsovården som går under namnet Indian Health Service. Den som uttalade dem var en äldre indian som var patient på sjukhuset och kom från pueblon Santo Domingo. Han hette Santiago Rosetta och visade sig vara en högt uppsatt andlig ledare därhemma. Den unge läkaren som uppmaningen riktades till heter Carl A. Hammerschlag. Han kom från östkusten, var utbildad vid elituniversitetet Yale och hade valt tjänstgöring i Indian Health Service som ett alternativ till värnplikt och risk att skickas till kriget i Vietnam. 
Mötet mellan de båda hade inletts med att den gamle puebloprästen frågade läkaren var han hade lärt sig bota. Hammerschlags cv imponerade inte utan Rosetta fortsatte att fråga; ”Kan du dansa?” Det måste man nämligen kunna om man ska ägna sig åt healing. Hammerschlag frågade mest på skoj om den gamle mannen ville lära honom sina danssteg. Gubben kravlade sig ur sjukhussängen, tog några danssteg på sjukhusgolvet och sa sedan; ”Visst kan jag lära dig mina steg, men du måste höra din egen musik.”
Man kan säga att Santiago Rosetta under detta korta möte sådde ett frö i Carl Hammerschlags medvetande som kom att få stora konsekvenser. Hammerschlag bosatte sig småningom i sydvästra USA där han kom att arbeta i drygt 30 år inom Indian Health Service – huvudsakligen som psykiatriker – ett arbete som med hans egna ord utvecklade honom från läkare till healer.
Hammerschlag skildrar denna utveckling i den till synes anspråkslösa boken The Dancing Healers – A Doctor’s Journey of Healing with Native Americans (HarperCollins 1988); en bok som ständigt finns tillgänglig i nytryck. Detta är en märkvärdig bok i ordets positiva bemärkelse. Den beskriver såväl de stora sociala och hälsomässiga problemen bland nutidens ursprungsamerikaner, som Hammerschlags arbete med traumatiserade och dysfunktionella familjer och hans möten med traditionella botare och vismän. Det är en bok som rymmer stor livsvisdom och som kan ge läsaren impulser till att hitta sin egen väg, sin egen sång, sin egen dans. ”Vi kan alla bli dansande botare”, skriver Hammerschlag.
Detta är en bok som rymmer stor empati och humor, t ex i den dråpliga scen där Hammerschlag presenteras för en helig man i den äldsta hopi-byn, Shungopavi. Mannen som heter Herbert Talaheftewa sitter vid en vävstol och väver och får höra att Hammerschlag är en doktor som specialiserat sig på själen (mind). ”Vad vet du om själen?” frågar Talaheftewa med ett strängt tonfall. Hammerschlag stammar fram något om att det inte är så mycket och att det är svårt att svara kortfattat på. Talaheftewa är tyst en lång stund och Hammerschlag känner sig allt sämre till mods. ”Om du inte kan säga det du vet om själen kortfattat så vet du ingenting”, säger hopimannen slutligen. Ilskan väller upp i Hammerschlag men innan han hinner säga något fortsätter Talaheftewa; ”Vad jag vet om själen kan jag säga med ett enda ord. Mystisk.”
Det är bland annat genom omskakande möten av detta slag som Hammerschlag tar till sig allt mer av ursprungsamerikanernas traditionella livssyn. Han knyter vänskapsband med flera medicinmän och han får delta i peyote-ceremonier och svetthyddor, han gör utesittningar på heliga platser och han får vara med vid soldanser. All den kunskap som Hammerschlag på detta vis får ta del av väver han in i sin egen judiska tradition och fogar samman med sin vetenskapliga grundutbildning. Och som sagt, han blir en healer som förstår att han bara kan hjälpa människor att bli hela om han arbetar med deras egna symboler och livssyn. Han använder ritualer från många olika håll eftersom de i sig har helande kvaliteter. ”Alla sakrament erbjuder healing.” En healer hjälper människor att förstå sin plats i universum, skriver Hammerschlag. Healing handlar alltså i grunden om att nå upplysning (enlightenment) och om att knyta an till den egna kulturens autentiska andliga stigar.
”Vi har alla nycklar till vår egen upplysning. Terapeuten använder vilka som helst symboler som betyder något för patienten. Patienterna har redan svaren på sina frågor. När terapeuten lyssnar på problemet kommer patienten också att berätta om lösningen.”
Terapeuten är alltså, i bästa fall, en katalysator, eller möjligen vägvisare. Det är inte för inte som ceremoniledaren vid peyoteceremonier i Native American Church kallas för roadman, alltså den som pekar ut vägen. Men Hammerschlags bok rymmer många exempel på att uppvaknande och upplysning kan komma till synes spontant, i till synes triviala situationer; ”Ögonblick av insikt och ny medvetenhet – förändrade medvetandetillstånd – kan inträffa när som helst eller var som helst… Lita på ditt undermedvetna, det kommer att ta dig till en plats av upplysning.” Och; ”När du väljer upplysningens resa kommer du alltid att hitta vägvisare (guides).”
Hammerschlag skriver om att knyta samman magi och vetenskap, höger och vänster hjärna, men primärt är The Dancing Healers en bok om indiansk andlighet och trots att den ger åtskilliga dystra inblickar i ursprungsamerikanernas koloniala posttraumatiska stressyndrom så tonar den ut i ett hoppfullt ackord; ”Varje dag, på många sätt, på oväntade platser, kan du höra en ny sång och lära dig ett nytt steg i din dans.” Ja, allt är ett och hänger samman och det finns inte ett ögonblick som inte är ett ögonblick av kraft och kunskap. När jag läser om Hammerschlags möten med indianska vismän kommer jag osökt att tänka på mina egna resor i Sápmi och hur mina möten med samiska traditionella botare – enkla och jordnära människor – inneburit ”ögonblick av insikt och ny medvetenhet”.
Om läsaren precis som jag blir nyfiken och undrar vad det blivit av denne doktor Carl A. Hammerschlag sedan han skrev The Dancing Healers 1988 rekommenderas Hammerschlags webbsajt healingdoc där han är still going strong med fortsatt utveckling av sitt projekt som han själv beskriver med termen Mind-Body-Spirit Medicine, eller psychoneuroimmunology. Om Hammerschlag använde en stringent och minimalistisk berättarstil i The Dancing Healers så verkar han med stigande ålder snarare flöda över i artiklar, föredrag och videopresentationer. Det är uppenbarligen hans sätt att hitta nya sånger och danssteg i den stora kosmiska spiraldansen.