Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Denna blogg söker realisera den gamla nordiska definitionen av begreppet visdom som insikt i världen och i det fördolda.

torsdag 30 mars 2017

Skapelsens nio vågor och mänsklighetens öde

Den som vill förändra världen måste ha insikt i hur den är beskaffad och hur och när den kan förändras – annars är det stor risk att ens aktivism förblir fromma böner eller tomma gester. Ett viktigt steg på vägen kan vara att läsa Carl Johan Callemans nya bok The Nine Waves of Creation: Quantum Physics, Holographic Evolution and the Destiny of Humanity (Bear & Company 2016). Den innehåller en kosmologisk berättelse där vetenskap och andlighet befruktar och kompletterar varandra. Calleman har tidigare skrivit flera böcker med utgångspunkt från maya-kalenderns tideräkning och det är den som utgör fundamentet även i denna bok.

Callemans kosmologi är komplex men den som gör en djupläsning av The Nine Waves of Creation får vara med om en ögonöppnande och kanske även omvälvande process. Jag ska försöka sammanfatta huvuddragen i teorin. Källan till allt som finns och som hänt i universum är något som Calleman kallar Den centrala kosmiska axeln, eller Livets träd, eller Det Gudomliga Allt Som Är. Det är en sorts kosmisk matris, ”den geometriska källan till rum-tiden”, som sänder ut vågor och frambringar de hologram som skapar de materiella och mentala aspekterna hos livet överallt i kosmos. Alla existensnivåer är resultat av och reproducerar denna matris så att mikrokosmos avspeglar makrokosmos. Universum består av en hierarki av hologram inuti hologram, som är delar i en styrd och ändamålsenlig process. Världen är helt enkelt skapad för att genomgå ett antal stadier i en rörelse mot fullkomning.

Livets träd är det ursprungliga, det som frambringar Big Bang och allt som hänt därefter. Teorin om de nio vågorna hämtar Calleman från maya-kalendern men han visar att medvetenheten om universums nio nivåer eller stadier har funnits och finns i många kulturer världen över. The Nine Waves of Creation är fylld av diagram och sinuskurvor som åskådliggör de olika vågornas funktioner och egenskaper. De nio vågorna är inte materiella men de existerar. Vi kan inte se dem, vi kan inte mäta dem men vi kan se effekterna av dem. Calleman tänker sig att de sprider sig med ljusets hastighet och i en sorts spiralrörelse. Jämfört med andra vågor som mänskligheten lärt sig att studera, mäta och använda – som radiovågor, mikrovågor, ljusvågor och röntgenstrålning – så har skapelsevågorna otroligt mycket längre våglängder. Den första skapelsevågen har en våglängd på 2,5 miljarder ljusår. För varje efterföljande våg minskar våglängden med en faktor 20. Den andra vågen har då en våglängd på 126 miljoner ljusår, den sjätte en våglängd på 788,6 ljusår, den åttonde en på 2 år och den nionde en våglängd på ”bara” 36 dagar.

Den första vågen ger upphov till galaxer, stjärnor, planeter och de första biologiska cellerna; den andra vågen frambringar flercelliga organismer och växter; den tredje skapar upprättgående varelser som använder verktyg; under den fjärde vågen uppstår homosläkten som kan göra både eld och verktyg; den femte skapar stamkulturer, den första konsten och en ursprunglig andlighet; den sjätte föder fram det rationella tänkandet, civilisationer, nationer, skrivkonst, vetenskap, religioner, patriarkat, slaveri och krig; den sjunde resulterar i industrialism och demokrati; den åttonde i smart teknik, feminina energier och nyandlighet och den nionde slutligen i något som Calleman benämner enhetsmedvetande.

På bokens många sinuskurvor har Calleman prickat in imperiers uppgång och fall (inklusive det nuvarande USA-imperiets), vetenskapliga och teknologiska genombrott, ekonomiska uppgångar och kriser, historiska händelser som revolutioner och sammanbrott. Allt tycks vara styrt av skapelsevågornas hologram. Callemans genomgång tycks väldigt gedigen även om den som söker säkert kan hitta händelser som kan gå på tvärs mot sinuskurvornas förväntade toppar och dalar.

De olika vågorna har aktiverats enligt en exakt, matematiskt bestämd tidtabell och Calleman prickar in årtal och datum för de senaste vågorna: den sjunde aktiverades år 1755, den åttonde den 5 januari 1999 och den nionde den 9 mars 2011. Det unika med vår tid är inte att vågorna eller världen tar slut – de nio vågorna kommer att fortsätta i oändlighet – utan det unika är att för första gången i universums historia är alla nio vågorna aktiva samtidigt. För Calleman har totaliteten av de nio skapelsevågorna en tydlig riktning, de utvecklas i enlighet med inneboende rytm och mönster och har därmed också ett ändamål. Samtidigt måste jag betona att Calleman inte har en deterministisk syn på vågorna, alltså att de skapar världen oavsett vad vi och andra varelser tar oss före. Vågorna skapar möjligheter, potentialiteter och framför allt är det det intrikata samspelet, resonansen, mellan de olika vågorna och mellan de olika vågornas dag- och nattfaser som bidrar till variationerna i evolutionen. Interferensen, samspelet, mellan vågorna befinner sig i ett flöde av ständig förändring och utveckling.
Hur kommer vi människor in i denna kosmologiska modell? Vågorna skapar hologram som sätter ramarna för våra medvetanden – vad vi kan uppfatta och vad vi kan förstå. Vi förstår världen utifrån den information som vi får genom det särskilda filter som den dominerande vågens hologram förser oss med. Det innebär t ex att den mänskliga ”naturen” är starkt föränderlig och varierar beroende på vilken av vågorna som vi är i resonans med. Den femte vågen gav t ex upphov till ett medvetande som Calleman kallar ett shamanskt enhetstillstånd; den sjätte frambringade ett dualistiskt medvetande och hierarkiska religioner; den sjunde framfödde ateismen; den åttonde new age och nyshamanismen och slutligen den nionde som öppnar för en individuell relation till det gudomliga baserad på direkta upplevelser.
Det var den sjätte vågen som ledde till människans separation från naturen och det gudomliga och om vi vill förändra världen på ett avgörande sätt måste vi överskrida dualismen i vårt medvetande. Calleman benämner den sjätte vågens hologram som ”hologrammet av gott och ont” och skriver att det inte kan bekämpas öga mot öga utan helt enkelt måste överskridas och lämnas bakom oss. Vi människor har visserligen ingen makt över hologrammens design men vi har ändå ett val när det gäller vilka vågor vi vill utveckla resonans med. För första gången sedan universums tillblivelse har vi nu sedan mars 2011 möjlighet att balansera oss gentemot alla nio vågorna. Och enligt Calleman är detta helt avgörande för om mänskligheten ska kunna ta de avgörande stegen för att uppfylla sin ändamålsenliga ”kallelse”. Det enda sättet som mänskligheten kommer att ha en framtid på är om människor överskrider den sjätte vågen och skapar resonans med den nionde vågen. Det kan möjliggöra ”övergången till en civilisation som bygger på det feminina i den åttonde vågen och enhetstänkandet i den nionde vågen”. Vi står inför utmaningen att manifestera den gyllene åldern som kan skapa en fredlig värld, där vi lever ”i enhet med det gudomliga och i enighet bland oss själva”.
Den nionde vågen gör det möjligt för oss att överskrida våra egon och komma i resonans med det gudomliga, Allt Som Är. Detta medvetandesprång sker dock inte automatiskt utan är beroende av vår intention att nå enhetsmedvetandet, det högsta medvetandetillstånd som är tillgängligt för oss.
Calleman presenterar några förslag om hur vi kan börja förverkliga dessa intentioner:
1. Skaffa och sprida kunskapen om hur skapelsen har gått till och pågår.
2. Koppla samman oss själva och våra handlingar med den nionde vågen och därigenom få en personlig direktupplevelse av den nionde vågen. Till vår hjälp finns dataprogram, kalkylatorer, som visar när dag- och nattfaserna inträffar för den åttonde och nionde vågen (Calleman anger flera länkar till sådana kalkylatorer).
3. Hela oss själva och lämna bakom oss separationen från naturen och andra.
4. Förena andlighet och politik och med politisk handling arbeta för jämlikhet och balans.
5. Utveckla en personlig relation med det heliga. Gör er av med alla mellanhänder! Vi behöver personlig och direkt vägledning från Källan för att styra våra liv.
Framtiden hänger på oss, men än så länge är det bara en minoritet som har utvecklat resonans med den nionde vågen, skriver Calleman. Jag uppfattar ändå hans budskap som optimistiskt. Ingen är maktlös, skriver han på ett ställe i denna högintressanta bok som absolut är värd att läsa även om han skulle ha rätt bara till 50 procent.
Till sist ska jag ändå framföra några kritiska tankar som djupläsningen av The Nine Waves of Creation har lett till: Callemans nio vågor är inte riktigt detsamma som de traditionella uppfattningarna om nio världar. Det gäller t ex den nordiska varianten med nio världar längs världsträdet Yggdrasil – världar som alla antogs ha blivit skapade vid ett och samma tillfälle. Sedan har vi antydningarna i Völvans spådom om att det kan ha funnits nio tidigare universum. Traditionella hopis och navajoer anser att vi idag lever i den fjärde eller möjligen den femte världen. Världar och vågor är inte samma sak. Snarare ska skapelsevågorna jämföras med den kosmiska väven, Urds väv, som de tre nornorna väver vid en av världsträdets rötter. Den beskrivningen handlar ju om ett kosmiskt dynamiskt flöde som fortfarande äger rum.
Jag är också lite förvånad över att Calleman tänker sig att vågorna sprider sig med ljusets hastighet. Kvantfysiken öppnar ju för ett annat perspektiv, nämligen att påverkan mellan alla ting är omedelbara; att de äger rum ögonblickligen via det kosmiska kvantfältet eller potentialitetsfältet, som ju finns överallt.
När jag analyserar eventuella samband mellan skapelsevågorna och utharkens runsystem finner jag både likheter och skillnader. Jag ser det som att alla 24 runorna fanns närvarande redan i den första skapelsen, i det ursprungliga famntaget mellan isen och elden som frambringade den tvåkönade jätten Ymer (=den larmande, den dånande). Ymers vrål var så att säga den första vågen och de 24 runorna representerar olika frekvenser/våglängder av detta urvrål, alltså de grundläggande energier som skapat och fortsätter att skapa allt i kosmos. De nio första runorna är matrisrunor för de övriga och innehåller en viss kronologi. Alla fanns visserligen med från början men tyngdpunkten mellan de olika runorna och deras inflytande varierade. Kanske kan vi tala om en flödande oscillation mellan de olika runorna och då finns ju klara paralleller till Callemans interferenser mellan vågorna. Vad är det då som styr dessa oscillationer och interferenser? För Calleman handlar det om en inbyggd matematiskt exakt matris medan jag själv snarare lutar åt CG Jungs förklaring till vad som aktiverar olika arketyper i det kollektiva omedvetna. Detta omedvetna, som jag kallar Drömtiden, är enligt Jung ”en levande process som följer sina egna inre lagar”. Kanske kommer vi aldrig till fullo att kunna förstå Drömtidens egna inre lagar och varför impulser från det kosmiska potentialitetsfältet kommer när de kommer. Vi får helt enkelt försöka avläsa impulserna genom synkronistiska händelser och intuition. Kanske måste vi nöja oss med att kalla hela processen för Det Stora Mysteriet. Och även fortsättningsvis kommer livet att handla om  att balansera tillvarons motsatser. Kunskap om de nio skapelsevågorna kan då vara till stor hjälp.

(Callemans tidigare bok Vårt intelligenta universum har jag recenserat här.)

onsdag 8 mars 2017

Mysterium Coniunctionis – Jung i sitt esse

1955, vid 80 års ålder, publicerade C G Jung sitt sista stora verk med titeln
Mysterium Coniunctionis. Den engelska utgåvan kom 1963, två år efter Jungs död. Verket, som av många initierade ses som kulmen på Jungs arbete, har senare tryckts i flera nya upplagor och finns fortfarande tillgänglig. Den version jag har läst är utgiven av Princeton University Press 1989.

Den långa undertiteln lyder: An Inquiry into the Separation and Synthesis of Psychic Opposites in Alchemy. Verket är med sina nära 700 sidor strängt fokuserat på alkemin men den som tar sig igenom denna grundliga text får på köpet en mycket god sammanfattning av kärnan i Jungs eget tänkande. Eftersom Jung kontinuerligt sökte ny kunskap och befann sig i ständig utveckling in i det sista är Mysterium Coniunctionis Verket med stort V för den som vill veta vad Jung egentligen kom fram till.

Den som läser denna bok tillsammans med (själv)biografin Mitt liv och kryddar läsningen med den storslagna faksimilutgåvan av The Red Book får bästa möjliga insikt i Jungs tankevärld och en god plattform för att själv ta sig vidare i sin undersökning av hur allting är beskaffat och hänger samman.

Jung kom i kontakt med alkemin redan i slutet av 1920-talet och det var med hjälp av alkemin som han förmådde gå vidare efter de omskakande upplevelserna i utforskandet av den egna skuggan och det kollektiva omedvetna som skildras i The Red Book. Redan 1944 kom Jungs bok Psykologi och alkemi men uppenbarligen kände han senare ett behov att gå ännu djupare. En kort recension kan självfallet inte göra rättvisa åt vare sig Mysterium Coniunctionis eller åt Jungs visionära arbete. Jag får helt enkelt lyfta fram några av tankarna som kan ha stor betydelse för oss som idag verkar i en shamansk tradition. Jag har sagt det förr och upprepar det gärna: Jungs arbete med aktiva imaginationer och hans kunskaper om det kollektiva omedvetna samt om samspelet mellan det medvetna och det omedvetna går betydligt djupare än vad de flesta av portalfigurerna inom den nyshamanska rörelsen har gjort. Den som vill arbeta i dagens värld med shamanska metoder och inte bekantar sig med Jung går miste om en rikhaltigt flödande inspirationskälla.

För Jung var alkemisternas verksamhet ett sätt att korrigera den dogmatiserade kristendomen. Varje dogm blir själlös, skriver han, och när så har skett aktiveras arketyper i det kollektiva omedvetna som uttrycker själens mysterier på nya sätt. Man kan dock aldrig förutsäga vilken arketyp som kommer att aktiveras. Alkemisterna uttryckte denna nyskapande impuls från det omedvetna med sitt arbete för att åstadkomma coniunctionis och skapa de vises sten (lapis), guldet eller Anthropos (den sanna, fullödiga människan). Alkemin är kristen, ehuru kättersk, slår Jung fast. I coniunctionis försökte alkemisterna förena motsatserna ande-materia, manligt-kvinnligt, kungen-drottningen, himmel-jord, ljus-mörker i en substans som var både materiell och andlig, både levande och död, både maskulin och feminin, både gammal och ung. Coniunctionis, som är ett heligt famntag och ett arketypiskt drama av död och återfödelse, skulle äga rum i behållaren/ugnen/kroppen och innebära en fullständig förening av kropp, själ och ande med unus mundus, världens ursprungliga, icke-differentierade enhet, det ursprungliga omedvetna, det kollektiva omedvetna, den potentiella världen – det som kvantfysiker kallar det kosmiska potentialitetsfältet och som jag brukar kalla Drömtiden. ”Allt är förbundet med allt annat och i djupet är de en enhet”.

Alkemisternas heliga sten, lapis philosophorum, frambringades aldrig men Jung ser denna metafysiska sten som den tidens uttryck för en aktiverad arketyp. För honom uttrycker sig denna arketyp som självet. Som jag ser det är det samma arketyp som i traditionell shamanism har beskrivits som det inre ljuset. Det är ju, som Jung själv skriver, på det viset att våra metafysiska begrepp är antropomorfiska bilder och åsikter – något som alltså även gäller de begrepp som t ex kvantfysiken rör sig med. Begreppen är historiskt, socialt och kulturellt bestämda och begränsade. Arketypen är autonom och den viktiga frågan är enligt Jung om arketypen griper tag i människan – inte människans intellektuella formulering av arketypen. Det är upplevelsen av helhet som är det viktiga, inte dess intellektuella representation eller klassifikation. Att uppleva energin direkt, som Carlos Castaneda beskrev denna process.

För alkemisterna hade materien en gudomlig aspekt som de ville befria och just den aspekten knyter samman alkemin med gnosticismen. Men, som Jung nogsamt påpekar, alkemisterna misslyckades med att upptäcka materiens fördolda struktur. Däremot upptäckte de psykets fördolda struktur även om de inte var medvetna om det och inte insåg vad det innebar. På så vis förberedde alkemisterna marken – utan att vara medvetna om det – för det omedvetnas psykologi. Det omedvetna kan bara uppfattas i projekterad och symboliserad form och på liknande sätt som alkemisterna var begränsade av sin tids allmänna uppfattningar var Jung självfallet också begränsad av sin egen tidsanda. Det är också något som han själv var högst medveten om och formulerar mycket tydligt i Mysterium Coniunctionis: den psykologiska tolkningen av mysteriet kommer inte att vara det sista ordet, skriver han.

Går det att säga något mer djuplodande över huvud taget om de arketypiska impulserna ur det omedvetna som gnostikerna, alkemisterna och Jung uttryckte på så olika sätt och med så olika förutsättningar när det gäller kunskap och förståelse? Jung har tidigare lanserat sina teorier om synkroniciteter, alltså sammanträffandet mellan impulser från unus mundus och upplevelser och händelser i den ordinära verkligheten. I Mysterium Coniunctionis skriver han: ”Det kollektiva omedvetna är en levande process som följer sina egna inre lagar och flödar fram som en källa vid den fastställda tidpunkten”. I ett brev som återges i Alfred Ribis bok om Jung och gnosticismen – The Search for Roots – skriver Jung att ”det kollektiva omedvetna omger oss på alla sidor. Det är mer som en atmosfär som vi lever i än som något som finns i oss. Det är helt enkelt den okända kvantiteten i världen. En universell grundval som är närvarande i omgivningen”. Visst är detta en beskrivning av Drömtiden!

Är det möjligt för oss människor att känna av detta flöde från det omedvetna och därmed få en ökad förståelse för när arketyper aktiveras och synkroniciteter kan vara i antågande och därmed t ex lämpliga tidpunkter för magiska ceremonier? Jung använder själv den aktiva imaginationen för att vidga och närma medvetandet till det omedvetna. ”Om uppmärksamheten riktas mot det omedvetna kommer detta att ge ifrån sig av sitt innehåll och befrukta det medvetna som en fontän med levande vatten”.

Det omedvetna är neutralt och dess normala funktion är enligt Jung att kompensera den medvetna positionen. Ju mer ensidig den medvetna ståndpunkten är desto mer smärtsam och farlig kan den omedvetna reaktionen bli. ”Om naturen kränks så tar hon hämnd”. Processen att närma sig det omedvetna kan föra in sökaren i kaos och mörker och hen måste vara beredd att möta, acceptera och integrera sin skugga. Då kan sökaren förena det medvetna och det omedvetna och skapa balans på en ny nivå. Alkemisterna såg detta som en kemisk process medan Jung betraktar det som en psykisk process – en psykisk syntes som också är en gudomlig, helig upplevelse. Han skriver dessutom att insikterna bör göras verkliga, något som jag tolkar som att den balanserade människan som åstadkommit coniunctionis i sitt inre också måste ta sitt ansvar för världen och världens tillstånd. Nu hör det ju till bilden av Jung att han hade en ganska pessimistisk syn på världen – inte så underligt med tanke på att han upplevde både det första och det andra världskriget, nazismen och stalinismen och även det kalla kriget. Han ansåg att även om det kollektiva omedvetna är neutralt så är det godas krafter inte tillräckliga för att frambringa en rationell värld eller ett etiskt uppträdande hos individen. ”Det omedvetna är både gott och ont och ändå ingetdera, matrisen för alla möjligheter”.

Jag kan bara instämma och till läsaren överlämna denna djupa insikt: I Drömtiden finns matrisen för alla möjligheter. Eller som traditionella navajoer kan säga: Livet går ut på att balansera motsatser.