Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Denna blogg söker realisera den gamla nordiska definitionen av begreppet visdom som insikt i världen och i det fördolda.

tisdag 28 september 2010

Moder Jord är en älgko

Myten om älgkon som skapade världen verkar ha varit utbredd över hela det nordliga taigabältet. På helgens hällbildsseminarium i Näsåker vid Nämforsen kom det fram flera uppgifter som bekräftar bilden av Moder Jord som en jättelik älgko.
Om man som Einar Myrholt granskar hällbilder med hjälp av modern teknik får man fram helt övertygande belägg för att hornen på en del av älgristningarna egentligen inte är älghorn utan symboliska avbildningar av världsträdet. Det handlar alltså inte om älgtjurar med horn utan om den stora älgkon som på sitt huvud bär världsträdet. Älgkon är alltså Moder Jord.
Myrholt gör också en intressant tolkning av de bilder där en manlig gestalt tycks ha tidelag med en älgko – bilder som bland annat har tolkats som ett uttryck för shamanens nära samhörighet och samspel med älgens rådare. Bilden av mannen kan tolkas som att han har ett rovfågelhuvud och enligt Myrholt kan denna sammanfogning av fågel och älg vara en bild av föreningen mellan himmel och jord, mellan den manliga himlen och den kvinnliga jorden, mellan Fader Himmel och Moder Jord.
Bland de många hällbilder från Sibirien som Leena Lehtinen visade på seminariet fäste jag mig särskilt vid några som på ett mycket tydligt sätt markerade älgarnas näsborrar. Min tolkning är att de som knackade in älgbilderna där borta ville visa att det är den heliga vinden, den ursprungliga önd, som ger upphov till allt liv. När älgkon andas in denna ur-vind uppstår livet och älgkon föder fram världen.
Hällbilderna innehåller intressanta fragment av de dåtida människornas kosmologi och genom att knacka in dessa fragment i berget ville de också skicka ett budskap till sina efterkommande, till oss. Ett av budskapen är otvivelaktigt att vi aldrig ska glömma att vi är människor, varken mer eller mindre än våra förfäder i urtiden, och att vi, liksom de, måste samspela med allt annat liv i en icke-hierarkisk skapelseprocess. Det kräver ödmjukhet inför livets grundläggande krafter som vind/luft och vatten.

onsdag 22 september 2010

Uranet måste stanna i marken

Frågan om uranbrytning kommer att bli en mycket stor stridsfråga runt om i världen under de kommande decennierna – så även i Sverige, där den borgerliga alliansen klart har visat att den vill öppna för inhemsk uranbrytning. Det förutsätter att det kommunala vetot upphävs, vilket en riksdagsmajoritet lätt kan åstadkomma. Uranbrytningen kommer att säljas in med argument om att kärnkraften är koldioxidfri (vilket är en lögn), att uranbrytning skapar nya jobb (vilket är sant endast på mycket kort sikt) och att brytningens miljöeffekter kan hanteras (vilket är en blålögn).
Resultaten av den uranbrytning som skett för tillverkning av kärnvapen och kärnbränsle (ständigt dessa siamesiska tvillingar!) är ofattbar och oåterkallelig miljöförstörelse med enorma öppna dagbrott, monstruösa radioaktiva slagghögar, radioaktivt förorenat grund- och sjövatten, stigande radioaktiv koncentration i näringskedjan och för människornas del: tickande cancerbomber och fosterskador.
Allt detta och mer därtill belyses utmärkt bra i en kanadensisk 48 minuter lång dokumentärfilm med namnet Uranium. Den är gjord av Magnus Isacsson, har Buffy Sainte-Marie som speaker och kan ses i sin fulla längd på Intercontinental Cry . Filmen handlar om uranbrytning i Kanada, som i huvudsak ägt rum och äger rum i områden som tillhör olika urbefolkningar, eller First Nations som de kallar sig i Kanada. Här vittnar såväl bilder som intervjuer om de fruktansvärda följder som uranbrytningen för med sig. Naturförödelsen beskrivs som Kanadas långsamma atombomb och i människor, djur och växter tickar den radioaktiva sjukdomsalstrande strålningen. Vi begår självmord och dödar jorden, som en intervjuad uttrycker saken.
Det utlovade välståndet till de berörda befolkningarna visade sig vara en bluff. Resultatet blev i stället armod, sjukdomar, sociala problem och omintetgjorda möjligheter till traditionell och långsiktig försörjning med fiske, jakt och samlande. Eftertexten visar att filmen är gjord 1990 men den känns helt aktuell och jag uppmanar alla som vill värna Moder Jord att se denna film, att sprida den vidare och börja förbereda sig på hur vi i vår lilla del av världen ska kunna ge vårt bidrag till den globala kampen för att stoppa uranbrytningen. Det gula monstret, som navajoer kallar uranet, ska stanna kvar i marken.
Just de problem som filmen beskriver i Kanada väntar också i Jämtland, Västerbotten och alla andra områden där det idag provborras efter uran. Var beredda på att kampen kommer att bli både lång och hård, bygder kommer att utsättas för enorma sociala påfrestningar när argumenten om kortsiktiga jobb kommer att trummas in av makten. Och makten kommer inte att tveka att ta till hårdhandskarna när det bränner till. Det måste vi förbereda oss för. Uranet måste stanna kvar i marken! Jag återkommer till denna fråga framöver så länge det behövs.

måndag 20 september 2010

Valet försvårar och försenar omställningen

Efter en torftig valrörelse där de riktigt stora framtidsfrågorna undveks i högre eller mindre grad av alla partier (även Miljöpartiet) fick vi ett valresultat som var ännu bedrövligare än valrörelsen. Fortsatt borgerligt alliansstyre (i minoritet) och till råga på allt med ett främlingsfientligt parti i riksdagen. Den nödvändiga omställningen av samhället till ett långsiktigt hållbart livssätt i balans med Moder Jord blir nu ännu mer skjuten på framtiden och därmed ännu svårare.
Vad vi kan vänta oss framöver är fortsatt satsning på biltrafik och vägutbyggnad, fortsatt satsning på kärnkraft, öppning för uranbrytning, fortsatt satsning på destruktivt industrijordbruk och plantageskogsbruk, fortsatt minskad biologisk mångfald, fortsatt övergödning av sjöar och vattendrag och allt detta i ett samhälle med ökande sociala skillnader. Samhället slits isär alltmer samtidigt som naturförödelsen tilltar. I sanning ett dystert perspektiv – i synnerhet i perspektiv av pågående klimatförändringar.
Naturligtvis har jag inga illusioner om att det rödgröna blocket på allvar skulle ha tagit itu med de uppräknade problemen och jag kan känna en viss förståelse för de gröna anarkister och primitivister som valde att bojkotta valet eftersom ingen deltagande part på allvar ifrågasatte tillväxtsamhället. Men, och detta är ett viktigt men, ett rödgrönt maktskifte hade kunnat inleda en uppbromsning av industricivilisationens värsta excesser och därmed hade det kunnat ge oss ett bättre utgångsläge inför den nödvändiga omställningen av samhället till en lägre konsumtionsnivå. Det hade också kunnat bromsa upp utvecklingen av sam-hället till ett sär-hälle. De väldiga problem som måste lösas framöver kräver nämligen gemensamma lösningar. Det finns inga individuella lösningar på predikament som Peak Oil, Peak Soil, Peak Phosphorus, Peak Water – ja Peak Everything.
Nu får vi räkna med en fyraårsperiod med ökande social och naturlig förödelse, ackompanjerad av gläfsanden från Sverigedemokraterna. Men, kära vänner, vi får göra som de tyska kärnkraftsmotståndarna, som har lovat regeringen Merkel en het höst efter beslutet att förlänga kärnkraftverkens drifttid med 8-14 år. Vi får lova alliansregeringen fyra heta år. Några av de stora stridsfrågorna framöver blir kärnkraft och uranbrytning, rovdrift på skog och jord, vargjakt och storskaliga vägprojekt som Förbifart Stockholm. Vi ses på barrikaderna, men glöm inte att det som krävs för de kommande stora omställningarna är att vi också ägnar oss åt det jag kallar Det stora återlärandet – att vi håller liv i och tillägnar oss praktiska kunskaper om hur man lever i ett post-olje-samhälle, i balans med Moder Jord. Och kom ihåg att den paleolitiska världsrevolutionen bara är i sin linda och att dansen i Det stora kosmiska kretsloppet fortsätter!

fredag 17 september 2010

Älgkon skapade världen

Ända från den norska Atlantkusten över norra Sverige, Finland, Karelen och Sibirien bort till Amurflodens mynning vid Stilla havet finns mängder av hällbilder på älgar. De är ristade, slipade, inhuggna eller målade med rödockra under en mycket lång period – de äldsta bilderna är 11 000 år gamla och de yngsta cirka 3 000 år. Den stora mängden älgbilder visar att älgen var central i livssynen hos de samlare och jägare som befolkade detta väldiga område.
Den främsta bildplatsen i Sverige är Nämforsen där 700 av de 2 000 bilderna föreställer älgar. Vid Glösa i Jämtland utgör älgar 30 av de 40 inristade bilderna. En av eldsjälarna bakom den utställning och stenåldersboplats som byggts upp vid Glösabäcken är Curt Lofterud, ordförande i Alsens hembygdsförening. Han har ställt samman en liten skrift på 30 sidor med titeln Älgkon skapade världen. I denna skrift som man kan köpa vid utställningen i Glösa ger Lofterud en lättöverskådlig bild av några av älgmyterna och forskningen om älgkulten i det vidsträckta taigaområdet. Skriften rymmer många fina illustrationer av älgbilder, bland dem hela bildhällen i Glösa.
Frapperande är att den överväldigande majoriteten av älgfigurer är älgkor. Ibland avbildas gravida älgkor, ibland visas hur älgkon föder fram en kalv. Många av hällarnas inhuggna båtar har ett älghuvud i stäven och man kan se människor som håller i stavar med älghuvuden. Det visar att människor har ceremonierat för älgen och att man föreställde sig att farkosterna till dödsriket hade med älgen att göra. Älgen, i synnerhet älgkon, var en symbol eller snarare en representant för den skapande urkraften, för såväl födelse som död.
Älgen hade kosmiska dimensioner och i sibiriska myter uppträder älgen som ett förkroppsligande av hela universum. På stjärnhimlen kan man i den stjärnbild som vi kallar Karlavagnen se hur grupper av jägare försöker komma åt älgen, natt efter natt. Om de dödar älgen går universum under. En av evenkernas myter berättar om en gigantisk älgko som föder fram hela universum – berg, dalar, floder, sjöar, hav, träd, buskar, örter, däggdjur, fiskar, fåglar och alla andra djur och himmel, sol, måne och stjärnor. Vid sidan av denna urälg finns också en urmoder i mänsklig gestalt. Älgen skapar världen och är också dess rådare. Älgkon är alltså en aspekt av Den stora modern, Moder Jord, Pachamama.
I en del myter bär älgen solen på sina horn över himlavalvet och en av älgfigurerna i Glösa kan tolkas som just denna solbärare. En alldeles speciell relation till älgen hade shamanen hos dessa nordliga samlare/jägare. Shamanen kunde kommunicera med den kosmiska älgen och färdades med hjälp av sin trumma (av älgskinn!) in i Drömtiden där älgen höll till vid världsträdets fot. En del hällbilder visar shamaner och älgar i nära samspel med varandra, eventuellt i rituella tidelag, för att visa hur nära älg och människa stod varandra och hur den ena kunde omvandlas till den andra. Skillnaden mellan människa och djur var ingen artskillnad utan bara en temporär skillnad i hur livskraften tog gestalt. Och så är det fortfarande även om de flesta människor i dagens värld har glömt bort det.

tisdag 14 september 2010

Homo Sapiens tid är över

Att människans tid är över är säkert en profetia som uttalats med alarmistiskt tonfall många gånger under mänsklighetens historia. Personligen ger jag inte mycket för profetior eller kalendrar som sägs beskriva vad som kommer att hända oss framöver – oftast är dessa utsagor projektioner av enskilda individers, härskarklassers eller hela kulturers existentiella ångest. Men en bloggtext med rubriken Homo Sapiens: Our Time is Over gör ändå ett djupt intryck på mig och lämnar mig ingen ro. Det beror antagligen delvis på att jag läser den mot bakgrund av den bedrövliga svenska valrörelsen som konsekvent undviker de stora och svåra framtidsfrågorna.
Artikeln är skriven av signaturen Navajo som inte alls är navajo. Skribenten heter i själva verket Destino Roggema-Fuller, är född 1969 i Belize och senare uppvuxen i Nevada. Hon ska ha gått i lära hos en medicinkvinna från lakotakulturen och sägs ha fördjupat sig i maya-shamanism under ett antal år. Vad är då det speciella med hennes text? Baserad i profetior från hopi, cherokee och maya konstaterar hon att majoriteten av människorna i dagens värld lever i disharmoni med naturen. Den stora massan har heller inga idéer om hur man ska kunna genomföra djupa, bestående och livsvariga förändringar.
Vad skulle då behövas för att väcka hela mänskligheten och få den att inse vårt ömsesidiga beroende av hela naturen och behovet av en harmonisk värld, frågar hon retoriskt. En istid? Massutrotning av liv? Missväxt och svält? Klimatförändringar med skogsbränder, översvämningar, torka och värmeböljor?
”Tro det eller ej (de flesta kommer inte att göra det eftersom de väljer att stanna kvar i förnekandets trygghetskokong och andra djupt rotade trossystem) men alla dessa möjligheter och mer därtill utgör våra nuvarande predikament på planeten jorden… Spelet är över för samtliga.”
Roggema-Fuller väljer för sin egen del följande lösning:
”Det är full fart framåt till regnskogen, till ett klart vattendrag, till ett organiskt jordbruk, till hållbara energikällor och till att skapa denna verklighet tillsammans med likasinnade individer som har valt att stanna för att bemästra den nya femte världen.”
Det blir inget mer bloggande när hon nu ska säkra framtiden för sin familj och sina vänner:
”När de sista vågorna i mayakalendern har fullbordats kommer jorden att vara betydligt mindre befolkad. Jag hade hoppats att vi skulle ha valt en annan väg. De av oss som blir kvar kommer att ha utvecklats till Homo Pacem (den fredliga människan) – det allra minsta som tidsålderns intensitet kommer att kräva.… Det handlar om att handla eller dö, kära läsare.”
Hög tid för Det stora återlärandet!

torsdag 9 september 2010

Respit för San Francisco Peaks

En omröstning i veckan i stadsstyrelsen för Flagstaff i Arizona blev en framgång för områdets ursprungsfolk och ger ytterligare respit för bergsmassivet San Francisco Peaks. Med fem röster mot två beslutade styrelsen, bland annat efter passionerade inlägg från representanter för navajo, hopi, havasupai och zuni, att säga nej till tillverkning av konstsnö av stadens dricksvatten för skidanläggningen Snowbowl.
Striden om Snowbowl har pågått ända sedan den först byggdes på 1930-talet. Anledningen är att ursprungsfolken i Arizona, Utah och New Mexico betraktar San Francisco Peaks som ett mycket heligt massiv med en alldeles speciell plats i deras traditionella andlighet och livsstil. Här hämtar medicinmän och medicinkvinnor läkeörter och stenar, här håller hopis regnbringande kachinas till under vinterhalvåret, hit genomför de pilgrimsvandringar och håller ceremonier.
Striden har intensifierats de senaste åren sedan ägaren till skidanläggningen fått tillstånd av den federala Bureau of Land Management som formellt äger området att bygga ut anläggningen och också att använda renat avloppsvatten från Flagstaff för snötillverkning – något som urfolken såg som ett oerhört övergrepp på deras andlighet. Navajo (Diné) drev saken till domstol och lyckades tillfälligt stoppa snötillverkningen men en högre instans gav grönt ljus. Obama-administrationen bad dock parterna att försöka hitta alternativ och då dök förslaget upp att i stället använda Flagstaffs dricksvatten till snökanonerna – ett förslag som indiannationerna också motsatte sig. De är emot både skidanläggningen och all tillverkning av konstsnö där.
Sedan Flagstaff nu sagt nej till det senaste förslaget gäller det ursprungliga beslutet om renat avloppsvatten, men det har nu åter hamnat i domstol – den här gången med motiveringen att det skulle kunna innebära hälsorisker att tillverka sådan konstsnö. Kampen fortsätter alltså.
För den som vill läsa mer om denna viktiga strid hänvisar jag till Save the Peaks och citerar avslutningsvis vad presidenten för Navajo Nation, Joe Shirley Jr, lät hälsa till stadsstyrelsen i Flagstaff före den viktiga omröstningen om San Francisco Peaks, som heter Dook’o’osliid på navajo: ”Överallt i Navajoland kan man varje dag i veckan också i denna moderna värld höra sånger och ceremonier för att bringa balans till vårt folks liv som åkallar namnet på denna heliga plats, Dook’o’osliid. För oss Diné representerar det heliga berget i väst livet självt. Vårt heliga gudomliga väsen Kvinnan-som-förändrar sig (Changing Woman) placerade detta berg här för oss och fäste det vid jorden med en solstråle…Ända sedan dess har Diné rest till detta heliga berg för att samla örter och förrätta sina ceremonier och böner. Den vördnad som Diné känner för Dook’o’osliid har aldrig upphört eller minskat… Jag ber er att lyssna till min vädjan och ge ett svar så att det andliga livet för mitt folk kan fortsätta oantastat i 50 år, 100 år, 500 år till, så som det har gjort under det gångna millenniet.”

tisdag 7 september 2010

Om morötter och enhet som föder mångfald

Efter att ha skördat drygt 80 kilo morötter slås jag av den väldiga mångfalden i allt som växer på/i Moder Jord. Färg, form, storlek, rättväxt och felväxt – här finns även inom begreppet morötter en mycket stor variationsrikedom. Somliga skillnader beror på genetiska anlag (också när fröna kommer ur samma fröpåse), andra på skillnader i jordmån, fuktighet, gallringsavstånd, konkurrens eller samverkan med så kallade ogräs och så finns det skillnader som vi helt enkelt inte kan förklara.
Det rätt monotona skördearbetet framkallar en sorts sam-andning med Moder Jord. I ögonblicket existerar bara detta – jag, jorden och morötterna. Ibland hör jag några ormvråkar som påminner om att allt det andra i den stora kosmiska dansen fortfarande pågår ”därute”. Jag tänker på hur all denna fantastiska yppighet och mångfald som Moder Jord frambringar en gång har fötts fram ur en ursprunglig enhet – Ginnungagap, Tomheten, Det stora skrattet. I begynnelsen var Inget eller snarare Ett som därefter framfött Allt eller De många, mångfalden eller De tiotusen tingen som Dao De Jing talar om.
Allt är ett och hänger samman. Vi är alla ett och vi är alla släkt. Sådana tankar gör sig påminda när jag med tacksamhet bär in morötterna i jordkällaren. Nu ska jorden höstgrävas, den ska vändas och allehanda blast och växtdelar myllas ner för att i sin tur bli jord igen. Odlaren ska inte bara vidmakthålla jordens alstringskraft. Hon ska helst också öka den genom att tillverka ny jord – med gröngödsling, i komposten och i mulltoan. När jag grävt i en timme går den 30 år gamla och flitigt använda spaden av. Spadbladet släpper helt enkelt från det rostiga fästet i skaftet mitt i ett spadtag. Efter ett snabbesök på Granngården har jag en ny spade med ett ergonomiskt utvecklat handtag. Kändes bra i butiken men hur länge håller den? Efter två timmars grävning känns den nya spaden helt rätt. Den ligger rätt i handen, den sjunker lätt och rätt ner i jorden – kort sagt, den känns som en förlängning av min egen organism. Precis som ett användarvänligt redskap ska vara.

söndag 5 september 2010

Att skörda potatis - medvaro med Moder Jord

Med hink och spade (grep för att vara noggrann) som enda redskap har jag tillbringat en dag i potatislandet. Min glädje i aktiviteten har säkert varit lika stor som för en tvååring som släpps ut i sandlådan med hink och spade. Att ta upp potatis är sensuellt – lukt, syn, känsel och hörsel befinner sig alla i ett kreativt samspel med jorden.
Den behagliga, lite sötaktiga, doften av fuktig jord väcker positiva känslor som stammar från barndomen när jag som fem- eller sexåring var med och hjälpte mina föräldrar att ta upp vinterpotatisen på det sörmländska brukssamhällets allmänning, eller man-del som det kallades. Många år har gått men jag känner fortfarande en liknande, barnslig glädje inför arbetet i potatislandet.
I Norduppland har potatisåret varit gott till skillnad från det usla fjolåret. Man brukar säga att en god potatisskörd ska ge sjufalt tillbaka. Varje sättpotatis ska alltså ge sju nya potatisar och där ligger definitivt årets skörd. De bästa plantorna gav i år uppemot 15 potatisar! Mångfalden är stor när det gäller storlek och i viss mån även form. Det blev många storpotäter i år, vilket innebär mycket raggmunk och rårakor i vinter. Härligt!
Det är naturligtvis lätt att känna tacksamhet gentemot Moder Jord när man gräver upp en så här fin potatisskörd. Samtidigt blir man varse att det är många som hjälpt till i arbetet. När man vänder upp jorden med grepen får man en liten inblick i daggmaskarnas kungarike, men även denne idoga trädgårdsmästare har hjälp av många andra – skalbaggar och allehanda andra insekter och kryp som kan anas i mullen. Här finns också många som vill livnära sig på det man odlar. Ibland tittar en knäpparlarv fram ur en potatis och här och var kan man se att någon sork tagit sig en tugga.
Att gräva upp potatis är inte bara en sensuell syssla, den är också djupt andlig. Detta är samspel med Moder Jord på ett djupt plan bortom språkliga kategorier. Det är samvaro med Moder Jord, medvaro med Moder Jord, som får mig att sända en tacksamhetens tanke till de människor som i det som idag kallas Peru för cirka 8 000 år sedan utvecklade konsten att odla potatis. Moder Jord förmedlar en direktkontakt med dessa människor för vilka det inte fanns någon uppdelning av livet i profant och sakralt – hela sättet att tänka och leva var heligt. Och så känner jag mig nu efter åtta timmar i potatislandet – öm i ryggen och med en dov och skön trötthet surrande i hela kroppen. De närmaste dagarna ska också morötter och rödbetor upp ur jorden och in i jordkällaren – jag längtar redan till grepen!

torsdag 2 september 2010

Peak Oil, Bundeswehr och svenska valet

Från Moder Jords perspektiv ter sig den svenska valrörelsen som futtig och mycket kortsiktig. Både den borgerliga alliansregeringen och den rödgröna oppositionen hänger upp sina kampanjer på en förhoppning om att den ekonomiska tillväxten ska fortsätta. Inget tal om ändliga resurser eller Peak Oil här inte!
Alla politiker tror att de har en växande kaka att dela ut smulor från. I stället borde de förbereda väljarna på den krympande kaka som fossila energikällor och ändliga naturresurser utgör. Kan de alla – inklusive Miljöpartiet – vara okunniga om detta, förtränger de obehagliga sanningar också för sig själva eller för de folk bakom ljuset?
Inte så långt från de svenska makthavarnas salonger tänks det dock betydligt mer långsiktigt. Det gäller t ex den tyska krigsmakten – Bundeswehr. Der Spiegel har lyckats få fatt på en hemlig försvarsutredning som behandlar Peak Oil och vad den oundgängligen kommer att få för bistra konsekvenser framöver. Enligt utredningen inträffade Peak Oil 2010. Vi har alltså redan nått den punkt där hälften av världens oljetillgångar har utvunnits och förbrukats. Bara hälften återstår alltså och det är den hälft som är svårare och dyrare att utvinna än den första hälften. Samtidigt fortsätter efterfrågan att öka.
Några av de komplikationer som studien inom Bundeswehr pekar på är flera djupgående förskjutningar på den internationella politiska och ekonomiska arenan. Oljeproducerande länder som Iran, Irak, Saudiarabien och Ryssland kommer att flytta fram sina positioner på de oljekonsumerande ländernas bekostnad (USA-imperiets dagar är räknade). Motsättningarna mellan oljeimporterande länder kommer att skärpas på ett farligt sätt när produktionen minskar, konkurrensen ökar och priserna rakar i höjden. Allt mindre olja kommer att säljas på världsmarknaden och allt mer via bilaterala avtal mellan stater. Internationell handel och kommunikationer krymper drastiskt till följd av kraftigt stigande oljepriser. Importvaror chockhöjs och det globala ekonomiska systemet riskerar att kollapsa. Nationella regeringar tvingas införa planekonomi och ransoneringar och levnadsstandarden i industriländerna sjunker. Allt detta leder till politisk turbulens och kaos. Allt enligt Bundeswehr.
Håller också det svenska försvaret eller Totalförsvarets forskningsinstitut på med utredningar om hur Peak Oil kommer att påverka samhälle och ekonomi? Det borde de göra och svenska politiker borde upplysa väljarna om att vi på lång sikt måste skala ner vårt sätt att leva och krympa storleken på våra så kallade ekologiska fotavtryck. Vi måste bli sams med Moder Jord, så enkelt är det!