Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Denna blogg söker realisera den gamla nordiska definitionen av begreppet visdom som insikt i världen och i det fördolda.

söndag 7 augusti 2016

Praktverk om nordiska gudar saknar djup

Johan Egerkrans nya bok Nordiska gudar (B. Wahlströms 2016) är ett praktverk – precis som hans Nordiska väsen som kom ut 2013 och som jag recenserade här. Egerkrans är en driven illustratör som med sin hemvist i fantasygenren lyckas få in såväl dynamik som mystik när han ger sig i lag med den nordiska mytvärlden, eller ska vi säga tillvarons icke-ordinära dimension. Denna bok ligger helt rätt i tiden för en generation unga (och den lanseras som en barn- och ungdomsbok) som matats med estetik från dataspelsvärlden och filmatiseringar som Sagan om ringen. Egerkrans bilder känns därför betydligt mer moderna och ”rätt” än de nationalromantiska alster som brukar illustrera berättelserna ur Eddan. Men de är samtidigt lika mycket uttryck för sin egen tid som de nationalromantiska varianterna var för sin och kommer småningom att liksom de bli mer eller mindre obsoleta.

Egerkrans texter om skapelsen, gudarna och andra väsen samt världsundergången bygger nästan uteslutande på Snorre Sturlassons Edda med en del citat insprängda från Den poetiska Eddan. Detta riktar sökarljuset mot stora och viktiga problem. Egerkrans rör sig, liksom Snorre, nästa fullständigt på myternas exoteriska nivå där han rakt upp och ner berättar historier om märkliga gestalter som håller till i en sagovärld. Även om jag förstår att en barn- och ungdomsbok med tema från förkristna nordiska myter kanske måste utgå från denna nivå finns ju inget som förbjuder författaren att också glänta på myternas esoteriska innebörd. De nordiska myterna är oerhört komplexa berättelser om tillvarons allra innersta och yttersta. De handlar om visdom och kunskapsvägar, inre andlig utveckling och stora kosmiska skeenden.

Att Snorre skrev ner berättelserna på det sätt han gjorde hänger samman med att han var en storpolitisk spelare i den isländska eliten, att han var kristen och att han hade ett tydligt patriarkalt sätt att se på världen. Snorres manliga blick kommer i dagen i hans betoning av myternas krigiska inslag och hyllande av typiskt manliga egenskaper. Denna manliga blick går igen i Egerkrans bilder av muskulösa krigargudar och smala, vackra och i de flesta fallen också unga gudinnor. Det blir i längden tämligen schablonmässigt. (Vad alla ser arga och sura ut, undrade en bekant som just bläddrat igenom boken). Varför inte teckna Freja och Frigg som mogna kvinnor med svällande kroppsformer a la Venus från Wilmersdorf? Och inte måste Frej tecknas som en krigare i full rustning på en bepansrad galt? Den enda kända förkristna avbildningen av fruktbarhetsguden Frej är ju en sittande mansfigur med ståtlig erektion. Den hade varit något att bygga vidare på.
Snorres kristna livssyn återspeglas i uppdelningen av tillvaron i sådant som är ont respektive gott och Egerkrans överskrider inte denna kristet dualistiska hållning. Ragnaröksstriden skildras helt endimensionellt som en strid mellan ”ondskans och godhetens styrkor”. Det hade varit betydligt mer givande för läsaren om Egerkrans i stället hade utgått från de mer komplexa och ibland paradoxala skildringarna som återfinns i Den poetiska Eddan. I Völvans spådom skildras Ragnarök som en oundviklig och nödvändig världsförnyelse som frambringats ur en invecklad förhistoria där många olika väsen spelat roll, ibland konstruktivt, ibland destruktivt. Ragnarök kan också ses som en berättelse om inre processer – den kunskapssökande människans transformation, genom död till liv, och försök att balansera sina egna inneboende ljusa och mörka sidor.
Utifrån Egerkrans bok har jag funderat vidare på frågan om på vilket sätt myternas märkliga väsen över huvud taget ska kunna avbildas utan att ens egen kultur och tid sätter sin begränsande stämpel på dem. Här tror jag att vi får ta kvantfysiken till hjälp. Hans-Peter Dürr hävdar bestämt att vi bara kan närma oss beskrivningen av tillvarons innersta genom att tala i liknelser. Strängt taget finns inte materia. Företeelser kan visa sig som partiklar eller vågrörelser beroende på vilket betraktelsesätt som vi väljer. Allt kommer ur det kosmiska potentialitetsfältet som vi egentligen inte kan beskriva eftersom det föregår de kategorier som vi använder för att beskriva. Så är det också med de mytiska varelserna. De är arketyper och som arketyper saknar de form, som även C.G. Jung själv påpekade. Människans symboler är försök att approximativt försöka få ett grepp om arketyperna. Jamen, då skulle ju Egerkrans bilder kunna fungera som en sorts liknelser för att närma sig det ogripbara? Javisst, men han öppnar egentligen inga sådana esoteriska dörrar i denna bok.
Jag skulle vilja se en annan sorts litteratur och bildkonst ta sig an den förkristna nordiska mytvärlden. En litteratur som omskapar myterna utifrån nya kunskaper om tillvaron och utifrån den faktiska dynamik som kontinuerligt omvandlar kosmos. En bildkonst som kanske är mer abstrakt än avbildande. Oden måste ju inte avbildas som en skäggig man med spjut i ett högsäte. Det finns över 200 olika namn belagda för Oden. De är helt enkelt uttryck för olika sätt att betrakta den energi eller information som fått namnet Oden. Ibland ter han sig si och ibland så, på liknande sätt som partiklar och vågrörelser gör. Han kan ta kvantsprång, skifta hamn och förvandla sig till fågel eller fyrfotadjur, fisk eller orm. Och när vi dissekerar honom i hans inre upplöses hans form och blir bara vibration – den vilda jakten som drar fram som en rasande vind genom kosmos. Kanske har vi i Oden att göra med kvantfysikens gudfader? Någon borde skriva om det.