Blåbär och kapitalackumulation

Att blåbären i de svenska skogarna har dragits in i den globala kapitalackumulationen är något som vi påminns om varje sommar. En aspekt av processen som letar sig in i massmedierna är förhållandena för de bärplockare från länder som Bulgarien, Ukraina, Thailand och Vietnam som lockats hit av rykten och/eller fagra löften om stora förtjänster. Utnyttjande av mer eller mindre lättrörliga arméer av reservarbetskraft eller trasproletariat har sedan lång tid tillbaka varit en av kapitalismens mer frånstötande aspekter. Analyserades redan av Karl Marx. Utförligt.

Dagens globala kapitalism har i större utsträckning än på Marx tid flyttat på själva varuproduktionen i stället för att flytta på arbetskraften. Enklare att låta lågavlönade arbetare tillverka datorer, mobiler och kläder i fabriker i Kina eller Bangladesh än att frakta hit horder av arbetare. Det har varit själva affärsidén för ikoniska företagsledare som Steve Jobs och Stefan Persson.

Med blåbären är det annorlunda. De kan inte flyttas. Alltså får man frakta hit den billiga arbetskraften eller ännu hellre få den att själv ta sig hit på vinst och förlust. Det hela bygger på några grundläggande element i dagens värld;

1) det koloniala förhållandet mellan centrum och periferi,

2) den enorma skillnaden i materiell levnadsstandard mellan centrum och periferi,

3) den strukturella extremt höga arbetslösheten i de perifera områdena,

4) den ännu så länge goda tillgången på fossil energi som gör det lönsamt att transportera billig arbetskraft med flyg från ex-vis Thailand eller med dieseldrivna minibussar från ex-vis Bulgarien.

Det finns många villiga mellanhänder i blåbärens globalisering – fordonsägare, människohandlare, bäruppköpare – som alla tycks göra sig en förtjänst på verksamheten. I toppen på denna ekonomiska pyramid sitter sylt- och saft-företag som Björnekulla, Bob och Findus och deras mer eller mindre anonyma ägare. Ett sätt att komma åt de oseriösa och i många fall kriminella mellanhänderna vore ju att konsumenterna krävde Fair Trade-märkning av de produkter som småningom hamnar på ICAs eller Coops butikshyllor.

Jag plockar mina blåbär i en gammal tradition av självhushållning – dels för direkt konsumtion (finns något bättre än blåbär och kylskåpskall fil?) dels för infrysning och syltning. Det är en tradition som är viktig att hålla fast vid och den kommer att bli allt viktigare inför den avveckling av industrisamhället som oåterkalleligen närmar sig och vars inledning vi redan börjar känna av. Denna tradition befinner sig under hårt tryck, först och främst från det industriella skogsbruket som ödelägger väldiga arealer blåbärsskog. Ingen vet idag om blåbär över huvud taget kan återetablera sig efter stora kalhyggen som även utsätts för så kallad markberedning.

Från det ena året till det andra vet man inte om blåbärsskogen finns kvar. Min morfar som var en passionerad blåbärsplockare kunde vara säker på att hans bärställen fanns kvar åt ut och år in. Den tidens skonsammare skogsbruk förintade inte bärmarkerna. Idag får man på ett helt annat sätt fara runt och leta ställen och kolla om skogen över huvud taget finns kvar.

I år har även ”mina” kvarvarande blåbärsskogar dragits in i den globala kapitalackumulationen. Bulgariska bärplockare i stora skaror har dragit fram i de norduppländska skogarna och spåren förskräcker. Stora mängder bär har plockats på kort tid och utan kunskap om vare sig allemansrätten och dess sedvanor, lokala traditioner eller blåbärsrisets karaktär kan resultatet mer eller mindre beskrivas som skövling. Ris har trampats ner, bärbuskar slitits upp med rötter och allt. När jag plockar blåbär måste jag plocka så att markerna fortsätter producera bär – om nu inte skogsbolaget utraderar skogen. Jag måste plocka ömsint och långsiktigt hållbart och det innebär också samtal med skogsrået och Moder Jord.

Bärplockning kommer att bli ett allt viktigare inslag i människors självförsörjning liksom annan insamling av skogens ”produkter”.  För att det ska bli möjligt måste den värnas mot skogsbolagens härjningar och lösgöras från den globala kapitalackumulationen och kapitalets ”fria rörlighet”. Allt detta hänger nära samman med att man också erkänner bärplockningen som en andlig verksamhet. När den är som bäst är det bara du, blåbären, skogen, en ormvråks jamande och vindens viskande i tallkronorna. Då kan du höra och känna skogsråets närvaro. Och då är det dags att falla på knä och tacka Moder Jord.

Är vargen vårt syskon?

I områdena runt de stora sjöarna i USA har vargen varit så framgångsrik i sin återetablering att den federala regeringen har tagit bort den från listan över hotade arter som behöver skydd. I delstaterna Minnesota, Wisconsin och Michigan finns nu omkring 4 000 vargar. För oss i Sverige låter detta som skön musik, här i detta land där drygt 200 vargar framkallar hysteri, hat, omfattande tjuvjakt och hot och sabotage mot personer som värnar vargens plats och roll i landskapets biologiska mångfald.

Men allt är inte frid och fröjd over there heller. Delstatsmyndigheterna i Minnesota har nämligen som en följd av beslutet att ta bort vargen från listan över hotade arter beslutat att i höst tillåta jakt på varg. Detta är något som upprör områdets ursprungsbefolkning och en kulturell krock av ansenligt slag är under uppsegling, skriver Indian CountryToday.

Karen Diver som är ordförande för ojibwe-indianerna i Fond du Lac skriver i ett protestbrev till Minnesotas naturresursdepartement;

”Vargen är en del av vår skapelseberättelse och därför har många ojibwe en stark andlig relation till vargen. Många ojibwe anser att vargens öde är tätt knutet till alla ojibwes öde. Av den anledningen anser Fond du Lac-stammen att jakt och infångande av vargar är otillbörligt.”

Den federala regeringens avsikt var att delstatsmyndigheterna skulle samråda med områdets ursprungsfolk när det gäller vargstammens utveckling och eventuell flytt av och jakt på vargar. Något sådant samråd har inte skett och det är naturligtvis en faktor som ytterligare upprör den indianska befolkningen. Steve Mortensen som är ansvarig för naturresursförvaltningen hos Leech Lake-stammen skriver till delstaten;

”Det råder stor oro över att vargar kommer att jagas för nöjes skull. Många stammedlemmar känner att vargar är deras bröder och att de måste respekteras som sådana.”

James Zorn på Great Lakes Indian Fish and Wildlife Commission, som representerar elva ojibwe-stammar i Minnesota, Wisconsin och Michigan säger;

”Vi ser vargarna som våra lärare, som lär oss om jakt och om att arbeta tillsammans i utvidgade familjegrupper. Vargar exemplifierar uthållighet, beskydd, intelligens och visdom.”

Dessa uttalanden tyder på att motståndet mot vargjakten i Minnesota kommer att fortsätta och förhoppningsvis också tillta under sommaren. Men vad kan vi lära av detta? Kontemplera vad de olika ojibwe-företrädarna säger i sina uttalanden; att vargar är våra syskon och våra lärare och att människornas öde är sammantvinnat med vargarnas. Jag vill betona att dessa uttryck inte ska ses som metaforer eller som symboliska stöduttalanden för vargen. De uttrycker en livssyn som i grunden skiljer sig från den västerländska; vargarna är verkligen våra syskon och lärare och deras och våra öden är tätt sammanlänkade. Allt är ett och hänger samman. På riktigt.