Den samiske dansaren, trummakaren, traditionsförnyaren med mera med mera Ola Stinnerbom har precis kommit ut med en lysande skildring av sitt arbete i boken De försvunna samiska kulturarven (Ekerlids förlag 2024). Denna lilla bok på 127 sidor är ett måste för alla som på ett eller annat sätt är intresserade av samisk kultur, andlighet och shamanism, eller nåejtie duedtie för att använda Stinnerboms sydsamiska uttryck.
Stinnerbom beskriver sitt arbete med dans, jojk och
hantverk som ett försök att ”återta och levandegöra ett stulet kulturarv”. Att
sammanfatta detta djuplodande och vittfamnande arbete i en bok har varit ”en
väldigt lång process” och jag bugar mig ödmjukt inför resultatet. Varför skriva
långt när man kan skriva kort och stringent?
Genom att ”läsa mellan raderna” i de tidiga
missionärernas och lappologernas beskrivningar av den samiska kulturen –
beskrivningar utifrån ett kolonialt och rasistiskt perspektiv – har Stinnerbom
lyckats med att såväl rekonstruera som vidareutveckla den förkoloniala samiska
kulturen. Kärnan i denna kultur är dansen, jojken och trumman (och deras
komplexa samspel och kombinationer) och betecknas av Stinnerbom som ”Den Samiska Treenigheten”.
Ola Stinnerbom, som själv är utbildad balettdansare
från Kungliga Svenska balettskolan i Stockholm, ser shamanens/nåejtiens extasdans (eller trancedans) som
den äldsta formen av samisk dans men visar också många andra exempel på samisk dans
genom historien. Liksom exempel på hur trumman inte ”bara” använts för
shamanens extas och för divination utan också (och i hög grad) som ett
musikinstrument. I fotografen Jeppe
Blomgrens suggestiva bilder får vi se Stinnerbom fångad i magiska ögonblick
med trumma, nåjdbälte, offerstav och björnmask. Bilder som med ett
oemotståndligt shamanskt sug sömlöst smälter samman med texten.
Shamaner (i alla traditionella kulturer) är
nyskapare med en kreativt anarkistisk hållning och det tycker jag att
Stinnerbom ger goda prov på i denna bok. Hans egna sagesmän inom samisk kultur
har också gett mer kött på benen än de gamla koloniala beskrivningarna av det
samiska, men likväl är det Ola Stinnerboms eget handfasta arbete med det praktiska
återskapandet av traditionerna som är kunskapens huvudkälla. Det handlar om ny
– eller återupptäckt – kunskap till exempel om de viktiga tillbehören till nåejtiens trumma (läderhängen, metaller,
stenar med mera), om bruket av naestie
klahka, den sydsamiska offerstaven, om nåjdbältet, om masker, om benrasslor
och om gandbågar (miniatyrpilbågar att skicka magisk energi med). Här ser jag flera
intressanta beröringspunkter med den nordiska shamanska sejdtraditionen och det
ska bli väldigt intressant att följa Stinnerboms fortsatta arbete, inte minst
med offerstavarna och gandbågarna. Precis som jojken är shamanism ”föränderlig
och aldrig densamma” med en obändig vilja att ”vara fri och aldrig
stillastående”, som Stinnerbom själv skriver i denna lilla pärla till bok.
