The Grandmothers are coming!

Den kommande veckan får Stockholm besök av representanter för International Council of 13 Indigenous Grandmothers. Besöket ingår i förberedelserna för rådsmötet i Gällivare den 11-14 juli nästa år. Deltagare är Julieta Casimiro, mazatec (Mexiko), Rita Pitka Blumenstein, yuptik (Alaska), Laila Spik, same (Sverige) och initiativtagaren till rådet, Joyti från Center for Sacred Studies.

Fredagen den 7 september framträder Grandmothers på ABF-huset i Stockholm mellan kl 18 och 21. Lördag-söndag 8-9 september håller de en workshop i Baggensnäs på Ingarö på teman som Moder Jord och hennes relationer, Vattnet och hennes medicin, Bönen och dess kraft, Läkning på det andliga planet. Under veckan finns också möjlighet att få en personlig healingsession med mormödrarna. Detaljer om programmet finns hos arrangören Auroras ring.

Jag ser International Council of 13 Indigenous Grandmothers som en av många intressanta impulser av och för Moder Jord. De är onekligen en del av Moder Jords aktiverade immunförsvar mot den rovdrift på naturens resurser som pågår världen över. Impulserna utgår från de urfolkskulturer som har bevarat kärnan i sina andliga traditioner och livssyn trots flera hundra års kolonialt förtryck – ett förtryck som ännu idag är högst reellt och pågående. Vi kan välja att bli en del av denna världsomspännande impuls genom att återknyta till den traditionella livssyn som en gång präglat livet även hos oss. Ett möte med Grandmothers kan vara en puff på vägen!

Vem kan ge naturen rättigheter?

Industrisamhället betraktar och behandlar naturen som en resurs att exploatera, som något människan har rätt att bearbeta och omvandla till varor att köpa och sälja och göra vinst på. Naturen ses som människans slav, utan några egna rättigheter. Allt som definieras som natur kan förslavas och exploateras utan några efterräkningar. Det gäller t ex andra arter som människan tar sig friheten att hålla i fångenskap, genetiskt manipulera och döda för att få mat och en rad andra produkter. De värsta avarterna av denna sorts slaveri hittar vi inom det industriella jordbruket och djurindustrin.

Även människor som definierades som natur kunde tillfångatas, köpas och säljas som slavar. Till viss del har arbetsslavar ersatts med förbränning av fossil energi, vars utvinning i sig är ytterligare ett uttryck för att naturen är människans slav. Det mänskliga slaveriet brukar betraktas som en särdeles barbarisk verksamhet, som många tror avskaffades efter det amerikanska inbördeskriget, men som idag tar sig många nya och deprimerande former, t ex i handel med unga kvinnor och barn för sexuellt utnyttjande.

Många har genom århundradena kämpat mot olika former av mänskligt slaveri och det har bl a resulterat i FN:s deklarationer om de mänskliga rättigheterna och om urfolkens rättigheter. Tyvärr bryter många stater och företag konsekvent mot dessa deklarationer utan att drabbas av efterräkningar, men det är en annan historia. Nu sker ansträngningar för att få FN att anta en deklaration om naturens rättigheter, eller Moder Jords rättigheter. Ecuador har redan bakat in avsnitt om naturens rättigheter i sin författning och på initiativ från Bolivias president Evo Morales antogs en universell deklaration om Moder Jords rättigheter vid den alternativa klimatkonferensen i Cochabamba i april 2010.

I denna deklaration slås fast att Moder Jord är en levande varelse, ett självreglerande samhälle av ömsesidigt beroende varelser som alla har specifika rättigheter i enlighet med sina funktioner i det stora kretsloppet. Moder Jord och alla varelser som ingår i henne har rätt att leva, rätt till välmåga och att bli respekterade, att fortplanta sig, att bevara sin identitet, att ha tillgång till rent vatten och ren luft, att slippa föroreningar och genetisk manipulation. Alla varelser har också rätt till en plats och till att fullfölja sin roll för Moder Jords harmoniska övergripande funktion.

I en annan paragraf reglerar deklarationen människans skyldigheter gentemot Moder Jord.  Det handlar bl a om att respektera Moder Jord och leva i harmoni med henne. Människans strävan efter välmåga måste bidra till Moder Jords välmåga, sägs det. Det innebär att utveckla ekonomiska system som är i harmoni med Moder Jord och att reparera skador som människan orsakat i naturen.

Allt detta låter ju förnämligt och visst vore det ett steg framåt för mänskligheten om FN skulle anta en liknande deklaration. Om det sedan skulle införas i de rättsliga systemen att inte bara människor utan även djur, träd, berg, älvar och hav har rättigheter precis som människan, ja då skulle vi kunna tala om en stor samhällsomvandling. Samtidigt finns här ett predikament som måste beaktas, nämligen att det är människor som definierar naturens och Moder Jords rättigheter. På den innehållsrika sajten Global Alliance for Rights of Nature finns mängder av djuplodande texter om naturens rättigheter och där sägs i en förklaring att ”vi – folket – har det lagliga bemyndigandet och ansvaret att upprätthålla dessa rättigheter på ekosystemens vägnar.” Ja, vem skulle annars göra det?

Fast om vi tar ett riktigt stort grepp på ämnet måste vi nog konstatera att människan varken kan ge rättigheter till andra, än mindre definiera andras rättigheter eller upprätthålla andras rättigheter på andras vägnar. Moder Jord existerar i sin egen rätt. Naturen finns till för sin egen skull och för att den kan finnas. 14 miljarder års utveckling (minst) har lett fram till dagens värld. Vi kan kalla detta för Det stora kosmiska kretsloppet – ett kretslopp där den ständiga rörelsen är det enda bestående. Galaxer, solar och planeter föds och dör i en dynamisk process som tycks ha en inneboende logik (för att nu använda ett mänskligt begrepp). Denna inneboende designenergi/matrix kan man i likhet med Castaneda kalla för avsikt (engelska; intent). På planeterna uppstår olika livsformer, när de kan uppstå och för att de kan uppstå i enlighet med den inbyggda grundmatrixen. En del livsformer utvecklas och omvandlas till andra livsformer – evolutionen – medan andra kan gå under. Det kan ske av många olika orsaker, t ex överutnyttjande av födoämnen, klimatförändringar, vulkanutbrott, meteornedslag eller utmanövrering från andra arters sida. Eller helt enkelt för att de inte förmår att på lång sikt röra sig i harmoni och balans, dvs med avsikten i det stora kosmiska kretsloppet.

Naturen gör som den gör för att den kan göra det. Vi skulle kunna säga; Moder Jord tar sig rätten att agera, oavsett vad enstaka arter kan anse att hon har för rättigheter. Ingenstans i deklarationerna om Moder Jords rättigheter ser jag något om att hon har rätt att utlösa vulkanutbrott, orkaner, jordbävningar, klimatförändringar och liknande storslagna reaktioner. Men visst har hon de rättigheterna? Det är inget som människan kan ge henne. Hon tar sig helt enkelt de rättigheterna i enlighet med kosmos grundläggande avsikt/matrix.

Moder Jord frambringar också mängder av arter som har lärt sig att livnära sig på eller av varandra, som inbördes kan samarbeta eller ligga i fejd med varandra. Vi kan kalla detta för en ömsesidig dans, men denna dans kan vara dödlig för vissa. Och vi kan kalla denna totalitet av födelse, liv och död för den kosmiska livsväven eller Urds väv. Den innehåller både liv och död, uppbyggande och nedbrytande krafter. Det är ju det som skapar dynamiken. Alla arter existerar i sin egen rätt – även fästingen och skorpionen. Egentligen existerar ingen art för någon annan art. Myggan existerar inte för att bli mat år fågelungar utan för sin egen skull. Att fåglarna har lärt sig att föda upp sina ungar på myggor ingår i deras existensrätt. Alla varelser ingår i en väv eller ett hav av relationer, men inte för att de fyller en ”nyttig” funktion för andra utan för att de existerar i och med sin egen rätt. Fästingen har alltså rätt att suga mitt blod, men jag har också rätt att freda mig mot fästingen. Och vad är Moder Jords övergripande rätt i detta exempel? Jag tror att hon släpper frågan till mig och fästingen.

Försöken att formulera naturens rättigheter är en reaktion mot den rådande synen på naturen som en råvaruresurs, men kanske rymmer även dessa försök uttryck för mänsklig hybris. Vi kan inte formulera naturens rättigheter, eller fästingens rättigheter – vi kan bara formulera våra egna skyldigheter gentemot Moder Jord. Det är bara på oss själva som vi kan anlägga en mänsklig måttstock. Det är vi som kan och bör sätta upp regler som begränsar vår egen framfart i naturen och i det arbetet behöver vi naturligtvis stor kunskap om alla andra arter, om det som vetenskapen idag kallar ekosystem, om det som tillsammans är Moder Jord. Ur denna kunskap om andra varelser och om existensens totalitet kommer ett ödmjukt och uthålligt sätt att leva på och med Moder Jord. Det är detta som är kärnan i vad vi brukar kalla traditionell livssyn, eller urfilosofi, eller urtänkande. Det är kunskaper som har funnits länge och finns tillgängliga även idag – för den som vågar kasta sin mänskliga hybris överbord.

Är fästingen verkligen en broder?

I mitten av 1970-talet skrev jag en recension av John Hedbergs bok Den blå hjorten som handlar om wixárica-indianerna i centrala Mexiko. Den publicerades på Aftonbladets kultursida under rubriken Även skorpionen är en broder. Wixárica anser, liksom de flesta andra urfolk, att allt är ett och hänger samman och att alla är släkt. Så även om skorpionen kan vara besvärlig att handskas med och man absolut inte vill ha den i sin bostad, än mindre bli stungen av den, så är den ändå en släkting med en uppgift att fylla i tillvaron. Man måste respektera den och får helt enkelt anpassa sig till att den finns.

Jag kommer att tänka på wixárica och skorpioner när jag pillar loss sommarens fjärde fästing – den här gången från vänster smalben. Jodå, jag är vaccinerad mot TBE men lik förbaskat brukar fästingbett kunna vätska och klia i månader. Är fästingen en broder? Och vad innebär det i så fall för dess rättigheter – och mina rättigheter och skyldigheter? Med vilken rätt tar jag livet av en fästing – för att inte tala om andra besvärliga varelser som bromsar, blinningar, myggor och knott?

Det är en sak att tala om alla andra varelser som ens släktingar och att alla arter har sina ursprungliga uppgifter att fullgöra i Det stora kosmiska kretsloppet, men en helt annan att med hjälp av en fästingplockare försöka få ut den vidriga blodsugaren ur sin organism för att sedan omsorgsfullt knosa den eller elda upp den. Handlar det, i ett urfilosofiskt perspektiv, om ett brodermord? Urfilosofin gör ju ingen kvalitativ skillnad på liv. Allt har liv. Och inte bara det; allt har själ, medvetande, vilja och personlighet. Urfilosofin menar att det inte finns någon kvalitativ skillnad mellan ex-vis mitt liv som människa, eller en vargs liv som varg, och en fästings liv som fästing, eller en skorpions liv som skorpion.

Kommen så långt i mina funderingar försöker jag hitta en utväg. Ett alternativ kan vara att helt konsekvent vägra ta någon annan varelses liv – att försiktigt sopa vägen man vandrar för att inte trampa ihjäl någon myra, att sätta andningsskydd för munnen för att inte oavsiktligt andas in något litet flygfä och naturligtvis inte äta något som har liv och medvetande. Men enligt urfilosofin så har ju också växter liv, själ och medvetande så om jag ska vara helt konsekvent borde jag inte heller döda morötter och potatisar för att livnära mig själv. En del människor löser detta dilemma genom att bara äta av de frukter och frön som växterna frivilligt delar med sig av. Då invänder jag; även ett sädeskorn eller ett blåbär har liv, själ och medvetande och när man äter upp det så dör det.

De flesta urfolk löser dessa dilemman genom att förhålla sig filosofiskt kreativt och dynamiskt. Man skapar helt enkelt berättelser om hur ens egna förfäder och förmödrar för väldigt länge sedan fick tillstånd av skapelsens heliga väsen att döda andra varelser för att livnära sig själva. Naturligtvis under bestämda villkor, som att jaga, fiska och samla växter på speciella sätt (hållbara skulle vi kanske säga idag) och att med ceremonier tacka alla för att de stora kretsloppen ska fortsätta. En annan sorts berättelser handlar om hur förfäderna och förmödrarna ingick avtal med andra arter om olika typer av samarbete och utbyte av tjänster, t ex hur samerna kom överens med hunden om ett ömsesidigt samarbete. Än idag finns traditionella indianer i Nordamerika som talar om sina nationers diplomatiska relationer med olika djurnationer.

Men det mesta av sådan diplomati tycks handla om relationerna till djur som buffeln, vargen och björnen. Jag har aldrig hört någon tala om diplomatiska relationer med fästingnationen och jag har aldrig stött på berättelser som rättfärdigar att man avlivar besvärliga kryp. Snarare då berättelser om hur farliga och giftiga varelser besitter stor visdom som man kan få del av vid en konfrontation, t ex genom att bli stungen av en skorpion eller biten av en skallerorm. I nordisk tradition har t ex huggormen haft en stark magisk laddning. Men där handlade det inte om att bli biten av den utan att själv fånga in och avliva en orm för att få del av dess botekraft.

Skulle det innebära att fästingen kan överbringa visdom? Har jag aldrig hört. Däremot kan jag tänka mig att det finns ett budskap även i ett fästingbett. Varför fick man ett bett just nu och just här, vad höll jag på med, skulle jag ha gjort på något annat sätt? Betraktat i ett större perspektiv kan man se fästingens ökande utbredning (och därav följande spridning av t ex borrelia och TBE) som ett uttryck för obalanser orsakade av människan (stigande temperaturer) och då kan man ju säga att Moder Jord verkligen skriver sitt budskap direkt på vår näsa; all skit vi öser ut i atmosfären slår tillbaka mot oss själva.

Det finns självfallet berättelser hos urfolk om hur man ska förhålla sig till besvärliga och giftiga djur även om man inte upphöjer detta till diplomatisk status. Oftast går de ut på att man helt enkelt ska undvika en alltför nära kontakt. Det är sådant som antropologer kallar tabu. Sådan kunskap har också hos oss tidigare överförts genom muntliga berättelser och vardagliga förhållningsregler, t ex om hur man undviker att bli getingstungen eller få in myror i huset. Ett alltmer urbant liv har underminerat mycket av denna folkliga vardagsvisdom och numera tycks det normala vara att ringa Anticimex när man skådar en getingbilla under taknocken eller en mus på balkongen.

Men det är ju en sak att undvika de obehagliga varelserna – du sköter ditt och jag sköter mitt, som var kärnmeningen i olika skyddsformler – en annan att helt sonika ta livet av dem. Jag har inget emot termiter, men jag vill inte ha dem i mitt hus, sa Michael Harner på en shamankurs i Värmland 1983. Det handlar helt enkelt om att försöka kommunicera detta budskap till termiterna och om de vägrar lyssna får man helt enkelt försvara sig och sitt. Medicinmannen Rolling Thunder hade en omvittnad förmåga att samtala med myggsvärmar och slippa bli biten samtidigt som andra personer i närheten led svårt av myggbetten.

Enligt detta shamanska förhållningssätt har jag själv försökt hålla myror och andra kryp borta från huset. Ni håller er där och jag håller mig här. Men när myrorna bryter överenskommelsen och ändå kommer in, ja då är det bara att drämma till! Diplomatins möjligheter är uttömda. Den som har svårt att acceptera att slå ihjäl en myra bör studera hur myrorna själva beter sig mot intränglingar från andra myrsamhällen. De är helt skoningslösa.

Så, jag säger till fästingarna; ni är mina bröder och jag låter er vara i fred och sköta ert, men inte på min bekostnad. Försöker ni suga mitt blod försvarar jag mig skoningslöst. Detta förhållningssätt ligger i linje med ex-vis navajos sätt att använda sina fundamentala lagar, den livssyn som reglerar deras uppträdande. Dessa lagar är inte rigida utan tillämpas kreativt och dynamiskt i en värld som befinner sig i ständig rörelse och där allt är ett och hänger samman.

Dessa resonemang föder många andra tankar om begreppet Moder Jords rättigheter eller naturens rättigheter, som jag hoppas kunna utveckla i nästa bloggtext.

Vem skriker i natten?

Jag antar att det är många med mig som varit med om följande; man vaknar upp mitt i natten, runt tretiden, man kan inte somna om trots att kroppen känns tung och trött, märkliga tankar börjar virvla runt i huvudet och man vill bara skrika rakt ut i natten. För det mesta håller man skriket inom sig, men sedan detta hände mig häromnatten har jag försökt att kontemplera detta skriks väsen, gå in i skriket och försöka förstå varifrån det kommer och vad det vill.

Först kom jag att tänka på inledningsraderna i Pär Lagerkvists ångestdikt från 1916;

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

Dikten skrevs mot bakgrund av första världskrigets barbariska skyttegravsslakter men försöker fånga en mer allmän existentiell mänsklig ångestkänsla. Det är inte bara krigets och världens grymheter och övergreppen på Moder Jord som genljuder i Lagerkvists ”hjärtas skri i världen”. Det kan rentav vara uttryck för samma känsla som mitt skrik i natten och komma ur en känsla av djupgående alienation, den känsla av existentiell klyvnad som människan upplever i sin kosmiska sär-skildhet, och som vi drabbas av i samma ögonblick som vi föds ur våra mödrars kroppar.

Just det traumatiska i själva födelseprocessen har varit av stort intresse för olika varianter av psykoterapi. En av Freuds lärjungar och nära medarbetare – Otto Rank – skrev en hel bok om denna kris som alla människor måste gå igenom. Das Trauma der Geburt kom ut 1928 och året efter i engelsk översättning, The Trauma of Birth. Det är en bok som jag rekommenderar eftersom jag själv haft stor nytta av den – framför allt när jag i mitten av 1970-talet arbetade med primalterapi hos den brittiske psykiatrikern Frank Lake, som inte bara inriktade sig på upplevelserna kring födelsen och utkastandet i världen utan också på den föregående tiden i livmodern. Märkligt nog var det mina upplevelser under denna terapi som satte mig på det shamanska spåret som ett sätt att överskrida den existentiella ångesten. Det kunde ske när jag genom skriket överskred skriket. Utan att veta hur det gick till transformerade jag skriket till en upplevelse av stillhet där min sär-skildhet omvandlades till med-varande med allt som finns.

Sedan kom jag att tänka på ännu äldre berättelser, närmare bestämt på den sång i Den poetiska eddan som går under namnet Haves ord, Havamal eller Den Höges sång, närmare bestämt på de rader som skildrar hur Oden efter att ha hängt nio dygn i världsträdet utan mat och dryck och sårad av sitt eget spjut får insikt i runornas väsen och kraft;

mot djupet vände jag mitt öga:
upp tog jag runor, / tog upp dem med kvidan

Det är Edvin Thall som i sin eddatolkning från 1912 använder ordet ”kvidan”, medan Erik Brate i sin tolkning från 1913 skriver att Oden tog runorna ”med rop” och även en mer sentida översättare som Björn Collinder använder verbet ropa i sammanhanget. ”Kvidan” brukar översättas med klagan eller jämmer och genom att använda detta ord kommer Thall i sin tolkning närmare Odens smärtsamma initiationsupplevelse än andra eddatolkare. Den shamanska initiationen är en smärtsam konfrontation med döden och en följande pånyttfödelse med ny kunskap och kraft. Behöver jag påpeka parallellen till det nyfödda barnets första skrik vid inträdet i denna värld?

Detta första skrik som vi människor upphäver är intimt sammankopplat med önd, den heliga vind som genomsyrar hela kosmos och ger allt liv. Egentligen är det inte det nyfödda barnet som skriker utan önd som skriker genom barnet. Den heliga vinden vill höra sig själv.

Detta första skrik hänger också samman med Den stora tomheten, Ginnungagap, ur vilken allt föds fram. Den första gestalt som uppstår i tomheten ur omfamningen mellan hettan och kölden är den tvekönade jätten Ymer, vars namn kan uttydas som den larmande. Ymer representerar alltså det urljud som uppstår vid kosmos födelse. I detta urljud, i detta urskrik, finns stor visdom och stor kraft.

Så nästa gång du vaknar mitt i natten och inte kan somna om utan får lust att skrika ut din förtvivlan ska du vara medveten om att detta skrik förutom att vara ett skrik om förödelsen av Moder Jord också är ett livets och pånyttfödelsens skrik, ett skrik som kommer ända från kosmos gryning och framfödandet av den materiella världen i form av Ymer, ett skrik som kopplar samman dig med Oden och alla shamaners initiationssmärta och ett skrik som påminner dig om att det är den heliga vinden, önd, som upprätthåller ditt liv. Det är önd som skriker genom dig och genom mig för att den vill lyssna till sig själv och för att den vill fortsätta att andas genom alla som går, krälar, flyger och simmar. Och för att visa att allt är ett och hänger samman. Och att alla är släkt. Mitakuye Oyasin, To All My Relations, Till alla mina relationer.