Självviktighet och patriarkat

På mina kurser och föredrag om shamanism och traditionell livssyn är det mestadels en klar underrepresentation av män. Vanligtvis är bara 20-30 procent av deltagarna män. Och tendensen verkar ha förstärkts med åren sedan jag inledde min utåtriktade verksamhet vid mitten av 1980-talet. Jag har ofta funderat på varför och ställt just den frågan till mina kursdeltagare – dock utan att få några helt klargörande svar.
Ett extremt exempel på manlig underrepresentation blev jag vittne till när jag i början av september besökte ett möte i Stockholm med tre representanter för The International Council of 13 Indigenous Grandmothers. Enligt min uppskattning utgjorde männen i salen kanske 5 procent av deltagarna. Män – även inom andliga och ekosofiska kretsar – har uppenbarligen väldigt svårt att ens högst kortvarigt sätta sig vid erfarna kvinnors fötter och ta del av deras visdom och erfarenheter. Jag har kommit fram till att orsaken kan sammanfattas väldigt kort och kärnfullt; brist på ödmjukhet och överskott av självviktighet. Dessa faktorer hänger intimt samman och är varandras förutsättningar.

Om män vill spela en positiv och kreativ roll i arbetet för att utveckla ett samhälle i harmoni och balans med Moder Jord är det helt nödvändigt att de ser sanningen i vitögat och släpper sin självviktighet. Det är förutsättningen för att ta steget över från att vara en del av problemet till att bli en del av lösningen.

Varifrån kommer denna manliga brist på ödmjukhet och överskott av självviktighet ifrån? Uppenbarligen ligger den inbyggd i det patriarkala samhällets struktur och är därför med och formar männen redan när de är småpojkar och kanske rentav spädbarn. Här tänker jag inte gå in i någon djupare analys av dessa strukturer utan bara peka på att de finns och har funnits under mycket lång tid – här talar vi om årtusenden och strukturer som började växa fram genom människans övergång från samlande och jakt till jordbruk och boskapsskötsel, den så kallade neolitiska revolutionen.

I den manliga självviktigheten finns en känsla av skam inför det kvinnliga och i förlängningen därmed ett förakt för kvinnliga erfarenheter och visdom. I denna självviktighet finns en sorts barnslig förnekelse av att man är sin mors son, att man en gång legat inne i sin mamma, varit en del av henne och kommit in i den här världen genom mammas vagina. I denna förnekelse ryms också en rädsla för det kvinnliga, en rädsla för att bli uppslukad av det kvinnliga och därmed också en rädsla för att ge sig hän i samspel med det kvinnliga – allt ifrån mamma via älskarinnan till Moder Jord. Och framför allt ryms i denna självviktighet ett förakt för den gamla kvinnan – haggan, tanten, mormor och farmor – och hennes visdom.

Som enskild man har man dock möjlighet att frigöra sig från denna kvinnofientliga – och livsfientliga – tvångströja. Det går att öva upp sin ödmjukhet och släppa sin självviktighet och i den processen kan man hämta näring från manliga traditioner som redan för länge sedan hittat fram till en balanserad och dynamisk relation till det kvinnliga. Jag tänker på de former av traditionell andlighet som överlevt bland många urfolk, representerad t ex av de mycket ödmjuka vismän som skildras i den eminenta boken Wisdomkeepers av Harvey Arden och Steve Wall som jag tidigare recenserat här. Eller varför inte Carlos Castanedas böcker om lärotiden med shamanen don Juan Matus? Bland det viktigaste don Juan försöker få Castaneda att inse är att han, liksom alla andra varelser, är på väg mot sin död. Först när man inser detta på djupet kan man bli ödmjuk och mottaglig för mer djupgående kunskap om världen. don Juan inpräntar i Castaneda att ”självviktighet är vår största fiende”, att ”självviktighet är något som vi måste släppa, precis som den personliga historien”. Det är först när vi släppt taget om vår självviktighet som vi kan axla ett verkligt ansvar för oss själva och för världen. För ”så länge som du känner att du är det viktigaste i världen kan du inte på allvar uppskatta världen omkring dig”. don Juan slår också huvudet på spiken när han pekar på sambandet mellan självviktighet och meningslös ilska; ” Du är så förbannat viktig att du anser dig ha rätt att bli förargad över allt och alla.” Ersätt förargad med kränkt och don Juans citat har högsta bärighet på manlighetens självviktighet och kris i det nutida Sverige.

När Castaneda frågar don Juan hur han kan veta så mycket blir svaret att ”jag vet allt möjligt därför att jag inte har någon personlig historia och inte känner mig viktigare än något annat och därför att min död sitter här alldeles bredvid mig.” Döden har vi till vänster om oss på armlängds avstånd och den är vår bästa rådgivare. Men för att kunna och våga ta del av dess råd måste vi släppa självviktigheten och bli verkligt ödmjuka. Att vara ödmjuk kan innebära att man sätter sig vid en gammal kvinnas fötter, tar emot hennes välsignelse och verkligen lyssnar till hennes budskap och erfarenheter. Och det kan innebära att man i vördnad lägger sin panna mot Moder Jord och av hela sitt hjärta tackar för livet och för att man över huvud taget får delta i det stora kosmiska kretsloppet som en varelse jämlik med allt annat i kosmos och liksom allt annat i kosmos också på väg mot sin död. Ur den ödmjukheten och tacksamheten kan kunskap och kraft komma även männen till del.

Att försvara heliga platser

Alla platser är heliga men en del platser är mer heliga än andra. Det är en av grundsatserna i en traditionell livssyn. Hela Moder Jord vibrerar av helighet men på en del platser stegras denna helighet på ett påtagligt sätt. Sådana heliga platser är portar till Drömtiden. Där är sprickan mellan världarna som vidast och där manifesteras det kosmiska medvetandet som tydligast. 

Varifrån kommer denna helighet? Från Drömtiden och skapelseprocessen som ägde rum ”arla i urtid”. Heligheten är ett resultat av vad Drömtidens heliga varelser har gjort – och fortfarande gör eftersom Drömtiden är en beteckning för hur all tid hänger samman i en odelbar helhet och där det som hänt fortfarande äger rum.

Genom heliga platser, som också brukar gå under benämningar som kraftplatser, offerplatser och liknande, uttrycker landskapet sitt intelligensfält. Heliga platser står i relation till varandra och hänger samman. Aha, laylinjer, tänker läsaren, men urfilosofins syn på detta går betydligt djupare. De heliga platserna är utlöpare av Drömtiden och ligger längs det som kallas drömspår och de går verkligen inte spikrakt genom landskapet. De ringlar sig fram i de heliga varelsernas spår som rört sig genom landskapet i enlighet med sina ursprungliga böjelser – ungefär som fåglar eller ormar eller björnar eller varför inte som flödande vatten. Hittar man sådana drömspår, och det kan man göra med hjälp av shamanska metoder som vidgar medvetandet, hamnar man förr eller senare vid heliga platser.

Exakt hur dessa platser hänger samman och exakt vilka uppgifter de har i Det stora kosmiska kretsloppet kanske vi människor aldrig kommer att förstå till fullo. Det är mysteriöst. Men det finns vissa möjligheter att avkoda budskapen från heliga platser om man på ett ödmjukt sätt genomför ceremonier på plats. En ceremoni är ju en ömsesidig kommunikation och energiutbyte med de väsen som håller till på platsen och med rätt attityd kan man få del av stor kunskap.

Heliga platser vill också delta i detta ceremoniella utbyte, inte bara med människor utan med alla andra levande varelser som passerar. Ju mer vi samtalar med en plats, desto mer vill den samtala och samspela med oss. Platser som ”glömts bort” och där ingen längre ceremonierar går in i en djup dvala. Ännu värre är det för platser som förstörs genom olika former av exploatering som skogsbruk, vattenkraftutbyggnad, gruvdrift, vägdragningar, okänsliga turistanläggningar och liknande. Där försvinner inte bara ett märkligt och vackert landskap utan också en intelligens, ett medvetande och en energi som har sin speciella roll att spela i den stora helheten.

Därför är det en av våra viktigaste uppgifter i dagens värld inte bara att hålla heliga platser aktiva utan också att försvara dem och skydda dem från negativ exploatering och utplåning. Dessa platser behövs för Det kosmiska kretsloppets dynamiska harmoni och balans. Ett sätt att bidra till denna harmoni och balans är förstås att ceremoniera på de heliga platserna. Ett annat sätt är att sprida kunskap om var de heliga platserna finns och arbeta för att ge dem olika former av legalt skydd som omöjliggör exploatering. Det kan handla om att inrätta nationalparker eller naturreservat eller att föra upp dem på FN:s världsarvslista. Men det kan också handla om att helt enkelt skapa en så stark positiv uppmärksamhet kring en helig plats att eventuella exploatörer avhåller sig från förstörelse av fruktan för folkets vrede.

Eftersom människan är mest intresserad av vad hon själv åstadkommer så kan det vara lättare att få skydd för en helig plats om det finns något människoskapat på den, t ex hällristningar, stenformationer, gamla ruiner o dyl. En del av dessa konstruktioner har gjorts för att höja och koncentrera platsens helighet, men shamanen vet att heligheten i själva verket finns hos platsen som sådan. En hällristning är t ex bara ett synligt uttryck för den energi som finns i berget. Ristarna tog helt enkelt fram bergets energi och medvetande och gav dem en grafisk form.

Det finns många heliga platser att skydda och det enklaste är att ”gräva där du står”, dvs börja med att aktivera och försvara de heliga platserna i närområdet och nätverka med andra personer med liknande ambitioner på andra håll så att ringarna sprider sig ut i Det stora kretsloppet.

Fotografierna är från hällristningarna vid Gärdeån i Jämtland.

Är fästingen verkligen en broder?

I mitten av 1970-talet skrev jag en recension av John Hedbergs bok Den blå hjorten som handlar om wixárica-indianerna i centrala Mexiko. Den publicerades på Aftonbladets kultursida under rubriken Även skorpionen är en broder. Wixárica anser, liksom de flesta andra urfolk, att allt är ett och hänger samman och att alla är släkt. Så även om skorpionen kan vara besvärlig att handskas med och man absolut inte vill ha den i sin bostad, än mindre bli stungen av den, så är den ändå en släkting med en uppgift att fylla i tillvaron. Man måste respektera den och får helt enkelt anpassa sig till att den finns.

Jag kommer att tänka på wixárica och skorpioner när jag pillar loss sommarens fjärde fästing – den här gången från vänster smalben. Jodå, jag är vaccinerad mot TBE men lik förbaskat brukar fästingbett kunna vätska och klia i månader. Är fästingen en broder? Och vad innebär det i så fall för dess rättigheter – och mina rättigheter och skyldigheter? Med vilken rätt tar jag livet av en fästing – för att inte tala om andra besvärliga varelser som bromsar, blinningar, myggor och knott?

Det är en sak att tala om alla andra varelser som ens släktingar och att alla arter har sina ursprungliga uppgifter att fullgöra i Det stora kosmiska kretsloppet, men en helt annan att med hjälp av en fästingplockare försöka få ut den vidriga blodsugaren ur sin organism för att sedan omsorgsfullt knosa den eller elda upp den. Handlar det, i ett urfilosofiskt perspektiv, om ett brodermord? Urfilosofin gör ju ingen kvalitativ skillnad på liv. Allt har liv. Och inte bara det; allt har själ, medvetande, vilja och personlighet. Urfilosofin menar att det inte finns någon kvalitativ skillnad mellan ex-vis mitt liv som människa, eller en vargs liv som varg, och en fästings liv som fästing, eller en skorpions liv som skorpion.

Kommen så långt i mina funderingar försöker jag hitta en utväg. Ett alternativ kan vara att helt konsekvent vägra ta någon annan varelses liv – att försiktigt sopa vägen man vandrar för att inte trampa ihjäl någon myra, att sätta andningsskydd för munnen för att inte oavsiktligt andas in något litet flygfä och naturligtvis inte äta något som har liv och medvetande. Men enligt urfilosofin så har ju också växter liv, själ och medvetande så om jag ska vara helt konsekvent borde jag inte heller döda morötter och potatisar för att livnära mig själv. En del människor löser detta dilemma genom att bara äta av de frukter och frön som växterna frivilligt delar med sig av. Då invänder jag; även ett sädeskorn eller ett blåbär har liv, själ och medvetande och när man äter upp det så dör det.

De flesta urfolk löser dessa dilemman genom att förhålla sig filosofiskt kreativt och dynamiskt. Man skapar helt enkelt berättelser om hur ens egna förfäder och förmödrar för väldigt länge sedan fick tillstånd av skapelsens heliga väsen att döda andra varelser för att livnära sig själva. Naturligtvis under bestämda villkor, som att jaga, fiska och samla växter på speciella sätt (hållbara skulle vi kanske säga idag) och att med ceremonier tacka alla för att de stora kretsloppen ska fortsätta. En annan sorts berättelser handlar om hur förfäderna och förmödrarna ingick avtal med andra arter om olika typer av samarbete och utbyte av tjänster, t ex hur samerna kom överens med hunden om ett ömsesidigt samarbete. Än idag finns traditionella indianer i Nordamerika som talar om sina nationers diplomatiska relationer med olika djurnationer.

Men det mesta av sådan diplomati tycks handla om relationerna till djur som buffeln, vargen och björnen. Jag har aldrig hört någon tala om diplomatiska relationer med fästingnationen och jag har aldrig stött på berättelser som rättfärdigar att man avlivar besvärliga kryp. Snarare då berättelser om hur farliga och giftiga varelser besitter stor visdom som man kan få del av vid en konfrontation, t ex genom att bli stungen av en skorpion eller biten av en skallerorm. I nordisk tradition har t ex huggormen haft en stark magisk laddning. Men där handlade det inte om att bli biten av den utan att själv fånga in och avliva en orm för att få del av dess botekraft.

Skulle det innebära att fästingen kan överbringa visdom? Har jag aldrig hört. Däremot kan jag tänka mig att det finns ett budskap även i ett fästingbett. Varför fick man ett bett just nu och just här, vad höll jag på med, skulle jag ha gjort på något annat sätt? Betraktat i ett större perspektiv kan man se fästingens ökande utbredning (och därav följande spridning av t ex borrelia och TBE) som ett uttryck för obalanser orsakade av människan (stigande temperaturer) och då kan man ju säga att Moder Jord verkligen skriver sitt budskap direkt på vår näsa; all skit vi öser ut i atmosfären slår tillbaka mot oss själva.

Det finns självfallet berättelser hos urfolk om hur man ska förhålla sig till besvärliga och giftiga djur även om man inte upphöjer detta till diplomatisk status. Oftast går de ut på att man helt enkelt ska undvika en alltför nära kontakt. Det är sådant som antropologer kallar tabu. Sådan kunskap har också hos oss tidigare överförts genom muntliga berättelser och vardagliga förhållningsregler, t ex om hur man undviker att bli getingstungen eller få in myror i huset. Ett alltmer urbant liv har underminerat mycket av denna folkliga vardagsvisdom och numera tycks det normala vara att ringa Anticimex när man skådar en getingbilla under taknocken eller en mus på balkongen.

Men det är ju en sak att undvika de obehagliga varelserna – du sköter ditt och jag sköter mitt, som var kärnmeningen i olika skyddsformler – en annan att helt sonika ta livet av dem. Jag har inget emot termiter, men jag vill inte ha dem i mitt hus, sa Michael Harner på en shamankurs i Värmland 1983. Det handlar helt enkelt om att försöka kommunicera detta budskap till termiterna och om de vägrar lyssna får man helt enkelt försvara sig och sitt. Medicinmannen Rolling Thunder hade en omvittnad förmåga att samtala med myggsvärmar och slippa bli biten samtidigt som andra personer i närheten led svårt av myggbetten.

Enligt detta shamanska förhållningssätt har jag själv försökt hålla myror och andra kryp borta från huset. Ni håller er där och jag håller mig här. Men när myrorna bryter överenskommelsen och ändå kommer in, ja då är det bara att drämma till! Diplomatins möjligheter är uttömda. Den som har svårt att acceptera att slå ihjäl en myra bör studera hur myrorna själva beter sig mot intränglingar från andra myrsamhällen. De är helt skoningslösa.

Så, jag säger till fästingarna; ni är mina bröder och jag låter er vara i fred och sköta ert, men inte på min bekostnad. Försöker ni suga mitt blod försvarar jag mig skoningslöst. Detta förhållningssätt ligger i linje med ex-vis navajos sätt att använda sina fundamentala lagar, den livssyn som reglerar deras uppträdande. Dessa lagar är inte rigida utan tillämpas kreativt och dynamiskt i en värld som befinner sig i ständig rörelse och där allt är ett och hänger samman.

Dessa resonemang föder många andra tankar om begreppet Moder Jords rättigheter eller naturens rättigheter, som jag hoppas kunna utveckla i nästa bloggtext.

Hybris, kalhyggen och vargattack

Gryningsdiserna har väckt mig tidigt den gångna veckan och jag har tagit löprundor strax efter soluppgången i härlig morgonsvalka och ackompanjerad av trädgårdssångare, svarthättor och gök. Men de naturliga morgonljuden har också störts av långtradare som dånat fram längs den smala vägen fullastade med tall och gran från flera pågående stora hyggen i trakten. Timmerbilarna kör i stort sett dygnet runt – ibland med tämligen magra trädstammar för den till synes omättliga massaindustrin.

En av mina grannar – en pensionerad skogsarbetare – ojar sig över slanorna som transporteras iväg; förr skulle träden vara 100 år innan de höggs, sedan blev det 80 och nu huggs de vid 60. En annan gammal skogsarbetare som jag brukar möta på mina löprundor längs skogsvägarna är bekymrad över alla fågelbon som demoleras när man kalhugger på våren och försommaren.

Jag är också bekymrad över skogsindustrins härjningar, som fullständigt nonchalerar hänsyn till ekologiska kretslopp och biologisk mångfald. Dess omstöpning av skogen till monokulturella gran- och tallplantager utarmar inte bara nuets skogar och djurliv utan framför allt framtidens. Avverkningsindustrins extrema oljeberoende innebär dessutom att kalhyggesbruket är fullständigt ohållbart på sikt. Från en ekonomisk ståndpunkt torde det även vara långsiktigt olönsamt – i synnerhet med tanke på att det omintetgör många andra viktiga framtidsnäringar som bygger på levande och mångfaldiga skogar, som olika varianter av träförädling, djurbete, bär- och svampplockning och annan matinsamling, fiske, turism och jakt. Man kan säkert ifrågasätta om skogsindustrin verkligen är lönsam ens på kort sikt.

Detta är några av tankarna som uppstår när timmerbilarna skramlar förbi – och då ser jag också kopplingen mellan dessa kalhyggen och den tragedi som nyligen utspelade sig i Kolmårdens djurpark när en grupp vargar attackerade och dödade en djurskötare (om det nu var så det gick till). Vargattacken var en sorts svar från naturen på en bisarr och befängd idé, nämligen att inte bara hålla vilda djur inspärrade i en djurpark utan dessutom genom flaskuppfödning och andra metoder försöka tämja dem, eller ”socialisera” dem som de djurparksansvariga kallar det. Men hallå; vargar är sociala djur som socialiserar sig själva. Att kalla domesticering av vargar för socialisering är vilseledande eller i värsta fall uttryck för djup okunnighet. Den domesticerade vargflocken i Kolmården var helt onaturligt sammansatt utan alfa-hanne och alfa-hona där resultatet blev en märklig flock som är vare sig varg-socialiserad eller fullt domesticerad. Att behandla vargar på detta vis är uttryck för mänsklig hybris – liksom att tro att man kan kontrollera en sådan varggrupp och förutsäga dess beteende. Vargarna gillade det inte. Naturen slog tillbaka. Vargar ska behandlas med den respekt och ödmjukhet som tillkommer vilda djur.

Den attityd som ligger bakom industriskogsbrukets kalhyggen är ett uttryck för samma sorts mänskliga hybris som manifesteras i djurparker. En hybris som ger människan rätt att efter eget godtycke använda andra arter och existensformer utan minsta inslag av respekt för de andras rättigheter och behov. På liknande sätt som Kolmårdens ledning tror skogsindustrins ledarfigurer att de kan kontrollera och förutsäga hela ekosystems beteende. Men räkna med att skogen, precis som vargarna i Kolmården, ”vantrivs i kulturen” (för att använda ett begrepp från Freud) och på ett eller annat sätt kommer att göra motstånd, slå tillbaka, bita ifrån.

Allt är ett och hänger samman. Allt har liv och medvetande och det gäller för människan att förstå och ödmjukt acceptera sin plats i Det stora kretsloppet.

De dödas dag - Att lyssna till Drömtiden

Som många andra runt om i världen firar jag de dödas dag idag, den 1 november. Jag beger mig till en av ”mina” mega-kraftplatser där jag tänker mig att sprickan mellan världarna, porten till Drömtiden är som mest vidöppen, där slöjan mellan dimensionerna är som tunnast denna dag.
Jag hälsar platsens rådare, sjunger utharken och bjuder in de döda att tala till mig. På ytan händer inte mycket, annat än att vinden friskar i som svar på runsången. Den stora vinden svarar på min egen lilla vind. Jag tackar alla mina förfäder och förmödrar som möjliggjort min egen dans i Det stora kretsloppet. Jag namnger min döde far och mina döda far- och morföräldrar och sjunger för dem.
Ett diskret, men ändå märkbart ljus faller in i landskapet och något säger mig att jag befinner mig ”mellan världarna”, där Drömtiden begynner. En ljusvingad liten insekt – någon sorts mal - kommer vinglande i vinden och sätter sig en stund på min arm. Platsens väktare? I övrigt rätt så stilla. Jag ger passivt akt. Talar om döden med landskapet, som svarar i form av en inre visshet, en sorts inre ljus, som efter en stund söker manifestera sig som ord: att fullfölja, att arbeta med och inte emot. En märklig mening kommer ut ur mig: ”Det stora skrattet är moder och fader till döden”.
Jag har tidigare skrivit om detta stora skratt som finns innerst i allt, det som finns inuti Tomheten och Det formlösa ur vilket allt föds. Det stora skrattet som den existentiella glädje som ligger under och konstituerar allt varande, allt som är. Detta stora skratt är också upphovet till döden.
För övrigt är det inga döda förfäder eller förmödrar som talar till mig. Hur skulle de kunna det? Visserligen bär vi dem alla med oss i vårt dna och i våra kulturella och sociala betingelser och begränsningar. Men som individer har de ju för länge sedan lösts upp i sina beståndsdelar och uppgått i Det stora kosmiska kretsloppet där de omvandlats i något annat och blivit byggstenar i nya existenser och livsformer – utan att ha några individuella minnen kvar från tidigare existenser. De döda talar till oss framför allt genom de spår de har lämnat efter sig i Drömtiden. Dessa drömspår, dessa sånglinjer kan vi vandra längs och avlyssna lite varstans i landskapet. Och kanske tolkar vårt medvetande dessa spår i ord som ”att fullfölja, att arbeta med och inte emot”. Det är upp till var och en att tolka budskapen efter bästa individuella förmåga – i praktisk handling. För mig handlar det om att ödmjukt fullfölja och fullgöra en verksamhet som är samstämd med Moder Jords långsiktiga intressen. För denna bekräftelse tackar jag idag alla mina döda förfäder och förmödrar.
(Bilden ovan visar en mötesplats mellan levande och döda, en port till Drömtiden – en nordrinnande trefaldighetskälla i Upplands Väsby.)

Att hitta kraft och hopp i mörkret (3)

När den undersökande reportern Judy Pasternak säger till en navajo-man i New Mexico som oroar sig för radioaktiv förorening av dricksvattnet att ”du måste vara arg” får hon ett omedelbart tillrättavisande svar: ”Vad gäller ilska, så tar man hand om den med bön. Jag kan inte ändra omständigheterna, men jag måste behålla harmonin”.
Dialogen återges i Pasternaks bok Yellow Dirt som handlar om uranbrytningens effekter i Navajo Nation. Den ger en läsupplevelse av förtvivlan och jag återkommer med en recension av denna gripande bok.
Vi är många i industricivilisationens kärnområden som känner en liknande förtvivlan som navajo-mannen inför den förstörelse som Moder Jord utsätts för. Vi är utsatta för detta trauma tillsammans med en rad andra arter, skogar, berg, sjöar, floder, hav, myrmarker, regn, vindar och klimatsystem – eftersom vi alla är ett och hänger samman med varandra i den stora kosmiska väven. Alla varelser känner av allt som alla andra varelser känner.
Traumat och förtvivlan kan leda till ilska och hat och få människor att utföra överilade handlingar men det kan också leda till depression och passivitet, till att man blir lamslagen av förtvivlan inför den väldiga omfattningen av naturförstörelse. Men traumat kan transformeras till en drivkraft för en positiv förändring genom ceremonier, som är en sorts bön, där man vågar se förstörelsen i vitögat och medvetet söker en försoning med traumat och med Moder Jord.
Man kan gå till botten med och i själva upplevelsen av traumat. Det gäller att bottna i lidandet, att ta till sig det helt och fullt under kontrollerade former. I en ceremoni av detta slag bjuder man Moder Jord och alla hennes invånare, synliga såväl som osynliga, att tala sitt lidande direkt till deltagarna. Som deltagare gäller det att ta in, att andas in, att intuitivt öppna sig för detta lidande och införliva det med sitt eget väsen, som ju egentligen inte är åtskilt från Moder Jords väsen. Det handlar om att sammansmälta med och bli ett med traumat och lidandet och när man har nått botten i den upplevelsen är det ceremonins uppgift att omvandla traumat till en kraft som vill vända sig utåt igen och ge ett kreativt bidrag till Den stora väven. Man har andats in lidandet och andas nu ut det igen. Traumat har transformerats i ceremonicirkeln och energin kan vända utåt för att i stället spela en positiv, kreativ roll i Det Stora Kretsloppet, t ex för att skydda hotade arter eller balansera klimatet. Man släpper helt enkelt ifrån sig kraften och om man gör det i ett rent och ärligt syfte så gör man det också möjligt för det osynliga, att använda denna kraft på bästa möjliga sätt.
En ceremoni av detta slag kan, om den görs på rätt sätt, bli en boteprocess för tanke, kropp och landskap, en boteprocess både för de enskilda deltagarna och för Moder Jord och en boteprocess för relationen mellan deltagarna och Det stora kretsloppet. Deltagarna har fått möjlighet att identifiera sig med Moder Jords trauma och lidande och samtidigt fått möjlighet att ge sitt eget trauma en kreativ utväg.

Valet försvårar och försenar omställningen

Efter en torftig valrörelse där de riktigt stora framtidsfrågorna undveks i högre eller mindre grad av alla partier (även Miljöpartiet) fick vi ett valresultat som var ännu bedrövligare än valrörelsen. Fortsatt borgerligt alliansstyre (i minoritet) och till råga på allt med ett främlingsfientligt parti i riksdagen. Den nödvändiga omställningen av samhället till ett långsiktigt hållbart livssätt i balans med Moder Jord blir nu ännu mer skjuten på framtiden och därmed ännu svårare.
Vad vi kan vänta oss framöver är fortsatt satsning på biltrafik och vägutbyggnad, fortsatt satsning på kärnkraft, öppning för uranbrytning, fortsatt satsning på destruktivt industrijordbruk och plantageskogsbruk, fortsatt minskad biologisk mångfald, fortsatt övergödning av sjöar och vattendrag och allt detta i ett samhälle med ökande sociala skillnader. Samhället slits isär alltmer samtidigt som naturförödelsen tilltar. I sanning ett dystert perspektiv – i synnerhet i perspektiv av pågående klimatförändringar.
Naturligtvis har jag inga illusioner om att det rödgröna blocket på allvar skulle ha tagit itu med de uppräknade problemen och jag kan känna en viss förståelse för de gröna anarkister och primitivister som valde att bojkotta valet eftersom ingen deltagande part på allvar ifrågasatte tillväxtsamhället. Men, och detta är ett viktigt men, ett rödgrönt maktskifte hade kunnat inleda en uppbromsning av industricivilisationens värsta excesser och därmed hade det kunnat ge oss ett bättre utgångsläge inför den nödvändiga omställningen av samhället till en lägre konsumtionsnivå. Det hade också kunnat bromsa upp utvecklingen av sam-hället till ett sär-hälle. De väldiga problem som måste lösas framöver kräver nämligen gemensamma lösningar. Det finns inga individuella lösningar på predikament som Peak Oil, Peak Soil, Peak Phosphorus, Peak Water – ja Peak Everything.
Nu får vi räkna med en fyraårsperiod med ökande social och naturlig förödelse, ackompanjerad av gläfsanden från Sverigedemokraterna. Men, kära vänner, vi får göra som de tyska kärnkraftsmotståndarna, som har lovat regeringen Merkel en het höst efter beslutet att förlänga kärnkraftverkens drifttid med 8-14 år. Vi får lova alliansregeringen fyra heta år. Några av de stora stridsfrågorna framöver blir kärnkraft och uranbrytning, rovdrift på skog och jord, vargjakt och storskaliga vägprojekt som Förbifart Stockholm. Vi ses på barrikaderna, men glöm inte att det som krävs för de kommande stora omställningarna är att vi också ägnar oss åt det jag kallar Det stora återlärandet – att vi håller liv i och tillägnar oss praktiska kunskaper om hur man lever i ett post-olje-samhälle, i balans med Moder Jord. Och kom ihåg att den paleolitiska världsrevolutionen bara är i sin linda och att dansen i Det stora kosmiska kretsloppet fortsätter!

Liv, död och visdom (2)

Efter att under ett par dygn ha observerat förhållandena på en akutvårdsavdelning på ett av våra större universitetssjukhus är det läge att orda något om det gemensamma, om det samhälleliga och om solidaritet och människovärde. Även om man kan vara kritisk till västerländsk sjukvård och dess brist på holistisk människosyn så kan den likväl vara en god hjälpare och lindrare när nöden är stor och den är det när alla behandlas lika och efter behov.
En anhörig fick köras i ilfart till akuten mitt i natten. Ambulansen kom på en kvart, vilket måste ses som uttryck för hög kvalitet med tanke på att larmet kom från rena landsbygden i Norduppland. Mottagandet på akuten var professionellt och effektivt. Personalen på akutvårdsavdelningen var empatisk, vänlig och noggrann – från läkare till undersköterskor. Undersökningarna var grundliga och inget lämnades åt slumpen. Specialister tillkallades och gjorde bedömningar. Det är precis så här man vill att akutvården ska fungera om man blir dålig.
Det viktigaste med den allmänna, den gemensamma sjukvården, är att man där bemöts som en medmänniska och medborgare och inte som en kund eller en klient. Så ska det naturligtvis vara: man tas om hand för att man är en medmänniska i nöd, för att man är medborgare i ett civiliserat samhälle. Man vill inte bli bedömd som en kund - ett begrepp som alltid utgår från betalningsförmåga och –vilja. Sjukhuset är ingen affär där man går in och pekar på vilka varor man vill ha eller vad man har råd med. I de flesta stater med utbyggda välfärdssystem har det sedan 90-talet skett en nedrustning och privatisering av det allmänna och i Sverige är denna rörelse i full spinn under den borgerliga alliansregeringen. Men att släppa in vinstintressen i sjukvården innebär att man urholkar synen på patienterna som medmänniskor och medborgare för att i stället definiera dem som kunder eller skattebetalare eller något annat särintresse. Det innebär att människovärdet urholkas och det innebär en uppluckring av det kitt som håller samman ett samhälle.
I det stora kosmiska kretsloppet ingår människan som en art bland många. Att inta sin rättmätiga plats i detta kretslopp innebär att man eftersträvar harmoni och balans inom samhället och mellan människorna och omgivningen. En allmän och gemensam sjukvård är en liten, men viktig byggsten i denna strävan efter harmoni och balans.

Liv, död och visdom (1)

Livet och döden är komplementära krafter. Den ena förutsätter den andra och den andra förutsätter den ena. Den ena övergår i den andra som övergår i den ena i ett ständigt pågående dynamiskt kretslopp. Det är tankar som är lätta att ta till sig på en abstrakt, filosofisk nivå. Betydligt svårare och smärtsammare när man konfronteras med dessa energier i verkliga livet, som till exempel när en anhörig i ilfart måste transporteras till sjukhusakuten mitt i natten. Även när en sådan omskakande händelse leder till fortsatt – och förnyat – liv har den ändå frambringat en konfrontation med döden, eller i alla fall den egna dödsrädslan. Dock kan en sådan händelse, om man efteråt kontemplerar den på djupet och förmår att införliva den, leda till fördjupad livserfarenhet och visdom.
Det finns inte ett ögonblick som inte är ett ögonblick av kraft och kunskap. Det handlar helt enkelt om att göra sig tillgänglig. En åskådlig lektion i detta får jag när jag i den tidiga morgonen på ödsliga vägar kör hem från akuten. Längs vägen ser jag flera ormvråkar som sitter på pass på lyktstolparna, stoiskt spanande efter byte. Jag ropar: ”Hej ormvråk!” och strax därefter kommer en sork löpande upp på motorvägen. Jag har inte en chans att undvika den och ser i backspegeln hur den blir liggande alldeles stilla på körbanan. Efter bara någon sekund ser jag två kråkor blixtsnabbt slå ner på sorken. Jag har ändat sorkens liv men gett föda och nytt liv åt två kråkor. Händelsen ger mig en stark inre förvissning om det mänskliga drama som jag är en del av och jag känner ett lugn breda ut sig inom mig.
Exakt vilken personlig kunskap detta motorvägsdrama gav mig kan jag inte gå in på här, men här finns en generell slutsats som kan intressera mina läsare, nämligen att allt är ett och hänger samman med allt annat, att allt ömsesidigt påverkar allt annat och att det ena alltid följer på det andra i en evig kosmisk dans.
I nästa text kommer några tankar om hur svensk sjukvård ingår i detta stora kretslopp.

Illusioner och verkliga händelser

Industricivilisationen är bra på att skapa illusioner hos medborgarna om vad som händer och om vad som är viktigt och oviktigt. Situationisten Guy Debord skrev 1967 en hel bok om detta, Skådespelssamhället, som sedan 2002 också finns tillgänglig på svenska.
Ett begrepp som lanserades på den tiden var ”falskt medvetande”, alltså att det kapitalistiska samhället genom de tongivande medierna skapar illusioner och oförståelse hos samhällsmajoriteten om vad som sker i det som synes ske. Detta begrepp har under senare decennier hånats som en vulgärmarxistisk uppfattning, men faktum är att det i många avseenden slår huvudet på spiken.
Det falska medvetandet skapar en illusion hos människor om att de har valfrihet, att de själva styr sina liv och att de genom medierna begriper och är delaktiga i det som sker. Just detta kallar taoistiska mystiker i Kina (även idag) det röda dammet eller den röda dimman som döljer det verkligt viktiga, det som sker i det som synes ske. (Se ex-vis Road to Heaven av Bill Porter.)
Verklig frihet är att delta i de stora skeendena – inte att betrakta de små skeendena genom en dagstidnings, en webbsajts eller en nyhetssändnings filter. Även om den grekiska budgetkrisen, den brittiska statsskulden och eurons skakiga nutid och framtid är viktiga och intressanta händelser att följa kvalificerar de sig ändå inte som verkligt stora skeenden.
Men vad är då stora skeenden? T ex att jordens bana runt solen obevekligt bringar ljus, värme och vår till det norra halvklotet, att flugsnapparen har återvänt just till ”mitt” skogsbryn i Norduppland efter sina långa flytt, att ladusvalorna svirrar runt efter flygfän som de brukar i mitten av maj och att morkullan åter drar fram längs sin kvällsräls rakt över huset. De är alla uttryck för Det Stora Kretsloppet och utgör var och en för sig stora och viktiga händelser. Att delta i dessa händelser genom närvaro, medvaro och aktivitet i landskapet är frihet. Man uppgår i och blir en del av Det Stora Kretsloppet, och samtidigt anar man, nej känner man rent fysiskt, att strax under ytan i detta stora som pågår finns en annan och djupare andning, en kosmisk andning som innehåller allt. Det är Drömtiden man förnimmer, och mer närvarande än så kan man inte bli.