Människor i djurhamn. Djur som blir människor.
Existensformer utan några fasta gränser där det ena omvandlas till det andra
och där det gudomliga, det heliga, finns närvarande i landskapet, i
människornas egen bygd. Landskapet som en rituell arena i en värld av olika
kretslopp där allt är beroende av allt annat. Det är några av grundtankarna i
shamanska kulturer och även i den nordiska förkristna kosmologin. Vi kan tala
om sakrala landskap, sakral geometri och topografi, om landskap och helgedomar
som i det lilla speglar den stora heligheten i kosmos.
För oss som arbetar i shamansk tradition är detta upplevda
självklarheter och glädjande nog har också delar av den akademiska världen
börjat intressera sig på djupet för dessa perspektiv. Ett sådant exempel är det
projekt vid Lunds universitet som går under namnet Vägar till Midgård – nordisk hedendom i långtidsperspektiv. Genom samarbete
mellan discipliner som religionshistoria och arkeologi är tanken att utveckla kreativa
betraktelsesätt och skapa ny kunskap. Inom projektet har det publicerats fyra
böcker och den fjärde av dem finns nu i nyutgåva: Ordning mot kaos – studier av nordisk förkristen kosmologi (Nordic
Academic Press 2013).
I denna antologi medverkar 14 svenska, norska och danska
forskare med bidrag av olika angelägenhetsgrad, åsikter och kvalitet. Det är
framför allt texter med två olika inriktningar som jag finner användbara;
·
de som tar upp sambanden mellan kosmologi och
ritualer genom att analysera djursymbolik i arkeologiska fynd och vrida och
vända på klassiska begrepp som hamnskifte, ergi och sejd;
·
de som tar upp sambanden mellan kosmologi och
heliga platser genom att undersöka hur järnålderns människor gestaltade sina
helgedomar och sitt landskap som ett andligt mikrokosmos.
Lotte Hedeager,
professor i arkeologi vid universitetet i Oslo, undersöker transformationen
mellan människa och djur i en text med den fantasieggande titeln Dyr og andre mennesker – mennesker og andre
dyr. Hennes analys tar sin utgångspunkt i den djurornamentik som påträffats
framför allt på prakthjälmar från vendeltiden. Det handlar t ex om människor
som framställs i djurhamn och människoansikten som ingår i djurfigurer, alltså
om framställningar där gränserna mellan djur och människa överskrids och det
ena omvandlas i det andra. Det handlar huvudsakligen om några få vilda
djurarter som förknippas med de krigare som burit hjälmarna; varg, vildsvin,
örn och orm. Ytterligare ett vilt djur sammankopplas med vissa av de här
krigarna, men betraktades som så fyllt av kraft att det verkar ha varit närmast
tabu att avbilda det, nämligen björnen. Krigarna gick under namn som bärsärkar
och ulvhednar och Hedeager menar att det rör sig om personer som behärskade konsten
att skifta hamn. För järnålderns människor var hamnskiftet både verkligt och
farligt. De här krigarna blev vargar,
vildsvin och björnar. ”Den sprituelle dimension var en transcendental
realitet”.
För Hedeager representerar djuren på hjälmarna krigarnas
hjälpandar och hon ser tre olika stridsmetoder förknippade med de olika djuren;
·
björnkrigarna, bärsärkarna, de individuella
krigarna, som karakteriseras av vapenskicklighet och mod och aldrig angrep
någon obeväpnad,
·
vargkrigarna, ulvhednarna, som alltid uppträdde
i och anföll som flock för att ödelägga och plundra,
·
vildsvinskrigarna, som primärt associerades med
försvarskamp och skydd, bl a genom att formera sig i så kallad svinfylking, som
till utseendet påminde om ett svintryne.
Brit Solli,
arkeolog vid Tromsö universitet, gör en mycket spännande och nyskapande analys
av sejden och begreppet ergi, arghet, bl a genom att jämföra Odens mytiska
trädhängning i världsträdet med Adam av Bremens rapport om offerlunden i Gamla
Uppsala där både djur och människor ska ha offrats. Solli menar att Adam hade
fått en del om bakfoten och att hängningen i Uppsala (i alla fall av människor)
kan ha varit en shamanistisk intiationsritual för att få fram de mäktigaste
shamanerna, som kan ha haft titeln thul.
Hängningarna i offerlunden skulle då ha varit modellerade efter Odens initiationsrit
i världsträdet, som uppfattades som den ideala initiationen för att uppnå
kunskap.
Solli understryker att sejdaren var en genusöverskridare och
att sejden var förenad med en extatisk kraft som hade tydliga sexuella
associationer. Det var associationer av ett sådant slag som gjorde att det i
alla fall mot slutet av järnåldern ansågs vara omanligt att sejda. Solli
kopplar även samman trädhängningens extas med sexuell extas och ergi. ”Når det
gjelder sjamaners og seidmenns kjönsoverskridende evner og atferd må
konklusjonen vaere at den androgynitet og skeivhet som ble foraktet i det
daglige, var helt nödvendig for kontakten med det guddommelige.” Detta är känt
från många andra kulturer med shamanska inslag. Det var skillnad på
människornas och Odens sejd; för de gudomliga varelserna gällde andra
spelregler än för människorna.
Religionshistorikern vid Högskolan i Gävle, Olof Sundqvist, analyserar sambanden
mellan heliga platsers topografi, kult och kosmologi i texten Uppsala och Asgård – Makt, offer och kosmos
i forntida Skandinavien. Han ser helgedomar som ett sätt att spegla kosmos;
heliga platser konstrueras som en rituell arena som speglar den stora
heligheten i kosmos. Kultplatsen i Gamla Uppsala modellerades som en spegling
av Asgård, menar Sundqvist. Platsen blir då ett mytiskt rum där en mytisk tid
råder och besökarna befinner sig i universums mitt. Denna text är skriven flera
år före de senaste storartade arkeologiska fynden i Gamla Uppsala av en
kilometerlång ceremoniväg, men de nya fynden understryker snarast det riktiga i
Sundqvists hypoteser.
Stefan Brink,
forskare vid Uppsala universitet i landskaps- och bosättningshistoria, är inne
på liknande tankegångar i sitt bidrag Mytologiska
rum och eskatologiska föreställningar i det vikingatida Norden. Han ger
några goda exempel på hur namngivning av olika platser i landskapet kan spegla
kosmologiska föreställningar. Platsen, bygden, blir ett mikrokosmos där gudarna
har sina boningar och kultlokaler, och är allestädes närvarande. ”Uppenbarligen
ville man ha sina gudar omkring sig, där man bodde. Man transponerade den
mytologiska världen till sin egen värld.” Som där ovan, så ock här nedan, som
magiker har uttryckt sig i hundratals år.
Ordning mot kaos
är en bok som kan rekommenderas till alla som vill tränga djupare in i den
förkristna nordiska andligheten och dess intima samband med plats och landskap.
Men läsaren får vara beredd på att tampas med akademiskt torrformulerade texter
som är späckade med noter och hänvisningar. Måste akademiker skriva på detta
vis? En av moderna forskares viktigaste uppgifter anses ju vara att nå ut med
och popularisera sina fynd. Skrivarkurser vore på sin plats! Och redaktörerna
skulle våga stryka ner; alltför ofta får läsaren en känsla av att läsa samma
stycke för andra eller tredje gången. Och så en sista anmärkning; detta är
texter baserade på analytiskt tänkande om
verkligheten och inte på upplevelser av
verkligheten. För att till fullo förstå sejden räcker det inte att läsa om
sejd, en måste helt enkelt sejda själv, eller hur?
