Jag önskar att alla som på olika sätt använder shamanska
metoder i sin andliga och världsliga verksamhet ska läsa denna bok av den
rysk-amerikanske historikern/antropologen Andrei
A. Znamenski: The Beauty of the
Primitive – Shamanism and the Western Imagination (Oxford University Press
2007). Den som på något sätt är delaktig i den globala nyshamanska rörelsen bör
nämligen känna till en del om shamanismens historia; om hur shamanism har
undersökts och beskrivits; om hur det kom sig att den utvecklades från att vara
ett specialintresse för en liten grupp antropologer till att bli en global
andlig rörelse och del av en ekologisk och kulturell motrörelse mot den
västerländska industricivilisationen.
På lite drygt 400 sidor gör Znamenski en imponerande
sammanfattning av shamanismens öden och äventyr under de senaste 200 åren och
han sätter in detta i stora sociala och politiska sammanhang. Detta är något av
det mest omfattande och bästa jag har läst om shamanism. Boken tar sin
utgångspunkt i de tidigaste uppteckningarna om sibirisk shamanism från 1700-
och 1800-talen. Ursprungligen ansågs denna andliga tradition finnas enbart i
Sibirien och ha sitt kärnområde hos evenkerna, som tidigare kallats tunguser.
Det är också från tungusiskan som ordet shaman ursprungligen kommer. De första
forskare som undersökte shamaner och deras verksamhet kom från Tsarryssland; en
del var utsända av tsaren för att kartlägga imperiets exotiska kulturer, andra
kom från Finland på jakt efter en finsk ursprungsidentitet medan åter andra var
politiska motståndare till tsarismen som förvisats till Sibirien och var
tvungna att hitta på något vettigt att göra under exilen.
Från början betraktades de sibiriska shamanerna som exotiska
eller bisarra figurer som efterhand kom att betecknas som neurotiker,
psykopater och bedragare. Termen ”arktisk hysteri” lanserades som en förklaring
till shamanernas extatiskt präglade verksamhet och det var en teori som levde
kvar en bra bit in på 1900-talet. En av dess mest ivriga förespråkare var Åke Ohlmarks som i Znamenskis bok med
rätta framställs som fördomsfull och egentligen okunnig om shamanernas kosmologi,
deras verksamhet och sociala roll. Småningom kom antropologerna att betrakta
den sibiriska shamanismen mera utifrån dess egna förutsättningar och ekologiska
sammanhang; från att ha betraktats som ett utslag för sinnessjukdom blev den
alltmer betraktad som en föränderlig naturfilosofi och naturmedicin med en
kreativ förmåga att på ett odogmatiskt sätt suga upp idéer från många olika
håll, inklusive de stora religionerna. Shamanen var inte längre en galning utan
en social funktionär som skapade ordning ur kaos.
Gradvis förstod antropologerna och religionsvetarna att
denna företeelse inte bara fanns i Sibirien utan även i nordvästra Amerika och
efterhand insåg de att shamanska kulturer faktiskt fanns över hela världen. Nu
inträdde den stora generaliseringsperioden; antropologerna och
religionshistorikerna koncentrerade sig på det som var gemensamt för de olika
shamanska kulturerna, som shamanens trance och själsresor till andra världar.
Den allra främsta företrädaren för denna tendens var den rumänskfödde
religionshistorikern Mircea Eliade
vars bok Shamanism – Archaic Techniques
of Ecstacy blev epokgörande och starkt bidrog till att bana väg för
författare och antropologer som Carlos
Castaneda och Michael Harner.
Shamanismen blev nu en global och modern rörelse, om än inte en massrörelse.
Kanske borde den snarast betecknas som en antimodern
rörelse, eftersom den var en del av den kritik mot västerländska tänke- och
levnadssätt som blev en viktig social faktor från 1960-talet och framåt.
Znamenski anser att Castanedas berättelser om sin indianske
mentor don Juan Matus är fiktion. Han kallar don Juan för Castanedas alter ego,
men förringar ingalunda detta epokgörande författarskap. Castaneda baserade sig
visserligen till stor del på kunskap som han läste sig till i universitetsbiblioteket
i Los Angeles men han gjorde också otvivelaktigt en del så kallat fältarbete
bland indiankulturer i Arizona, Kalifornien och Mexiko. Znamenski talar om
Castanedas böcker som helande fiktion:
”Castaneda framstår som skapare av en kraftfull modern myt som hjälper till att
andas in det andliga i våra liv igen.” Det är en vacker formulering och min egen
slutsats är att Castaneda med sitt författarskap förkroppsligade en shamans
uppgifter och sociala roll. Han var
en shaman med en tydlig tricksterdimension.
Michael Harner byggde med sin core shamanism vidare på den generaliserade shamanism som Eliade
banat väg för och han är den mest extreme förespråkaren för denna
avkulturiserade shamanism. Znamenski påpekar helt riktigt att Harner faktiskt
har upptagit en del viktiga element från västerländsk psykoterapi i sin
shamanismversion, t ex är hans begrepp ”soul
loss” klart influerat av psykoanalys. Det finns också viktiga skillnader
mellan Harners bekväma core shamanism
och ursprunglig shamanism som ofta innehöll moment av plågor och svårt lidande
för shamanens del. I kärnshamanismen är alla andar välvilliga, något som en
sibirisk shaman knappast skulle hålla med om.
Som en postmodern motrörelse har antropologer under de
senaste decennierna blivit alltmer kritiska till Eliades och Harners
generaliserade shamanism som rentav beskrivs som ”en abstraktion som inte har
någonting med verkligheten att göra”. I själva verket är skillnaderna stora
inte bara mellan olika shamanska kulturer och geografier utan också mellan de
utövande individerna inom en och samma kultur och därför talar antropologer numera
om shamanism som ”en individuell andlig teknik”. Den generaliserade shamanismen
anses vara ett uttryck för ”koloniala fantasier från västerländska manliga
upptäckare och skribenter”. Det går inte längre att tala om en shamanism så en del antropologer
använder i stället termen i pluralis; shamanismer.
Znamenski skildrar ingående hur den nyshamanska rörelsen hämtat
inspiration från amerikanska indiankulturer (men också avvisats av dess traditionella
andliga utövare) för att under senare år alltmer söka efter sina egna rötter i europeisk
och nordisk förkristen tradition. Även min och det shamanska nätverket
Yggdrasils verksamhet och inriktning analyseras av Znamenski; i huvudsak på ett
korrekt sätt. Han bygger därvidlag på den doktorsavhandling som Galina Lindquist publicerade 1997 Shamanic Performances on the Urban Scene. Neo-Shamanism
in Contemporary Sweden. Galina var deltagande observatör i många av
Yggdrasils ceremonier på slutet av 1980-talet och början av 1990-talet och
intervjuade även flera av de ledande aktivisterna i nätverket. Allt fick hon
väl inte rätt, t ex insåg hon inte vilken viktig inspirationskälla de samiska
och arktiska shamanismerna spelade för Yggdrasil.
Znamenski beskriver sig själv som en sympatisk observatör av
den nyshamanska rörelsen som han trots all dess spretighet och flummighet ser som
en högst intressant och viktig andlig strömning i dagens värld. Andligheten
inom nyshamanismen är inte av lägre eller sämre kvalitet än någon annan
etablerad andlighet betonar han. Han vrider och vänder på argumenten från alla
möjliga håll, även den kritiken mot nyshamanismen för ytlighet,
kommersialisering och kolonialt utnyttjande som kommer från traditionella
indianer och sibirier. Znamenski hyser förståelse för alla sidor i dessa
konflikter men kritiserar traditionalisterna för att försöka frysa religioner
och kulturer i tid och rum, något som aldrig inträffar i verkligheten, där
allting befinner sig i ständig förändring. ”Det finns inget tydligt svar på vad
som exakt utgör en traditionell ursprunglig andlighet.” För Znamenski är
nyshamanismen numera lika traditionell och äkta som den gamla shamanismen. Jag
tycker att han här går lite för långt i sitt postmoderna tänkande men jag njuter
av hans grundliga genomgång av alla möjliga varianter, konflikter,
kommersialiseringar och rena lurendrejerier som kan föras samman under den vitt
omfamnande etiketten nyshamanism.
I det högintressanta slutkapitlet beskriver Znamenski hur
shamanismen återvänder till Sibirien efter Sovjetunionens implosion i början av
1990-talet. Även om bolsjevikregimen efter revolutionen 1917 till att börja med
såg positivt på shamanismen som ett uttryck för en urkommunistisk egalitär
andlighet, vars magiska metoder kanske skulle kunna användas i
världsrevolutionens tjänst, så ändrade den stalinistiska diktaturen radikalt
uppfattning om shamanismen redan mot slutet av 1920-talet. Nu var shamanerna
plötsligt klassfiender som stod i vägen för den socialistiska revolutionen och
de skulle helt enkelt elimineras. Den långvariga och periodvis intensiva
förföljelsen ledde till att bara spillror av de ursprungliga shamanismerna i
Sibirien lyckades övervintra under den sovjetiska diktaturen. De kunde komma
upp till ytan först efter Sovjetunionens sönderfall och nu som del i en sibirisk
kulturell renässans. Men för att finna sin riktning och plats i denna nya sköna
värld behövde de stöd och råd utifrån fö. Detta stöd kom, kanske lite
paradoxalt kan tyckas, från den nyshamanska rörelsen i väst, framför allt från
USA och Michael Harners kärnshamanism. Därmed hade den sibiriska shamanismen
fullbordat en sorts tur- och returresa – från Sibirien till USA och så tillbaka
till Sibirien igen. Nyshamanismen har inte bara hjälpt till att återuppliva den
sibiriska shamanismen, den har också tagit med sig sina mer flummiga och kommersiella
avarter och allt belyses av Andrei Znamenski som tar sig an det hela med samma
öppna och glada sinne som präglar hela boken. Jag bugar mig i vördnad för hans
arbete och önskar att The Beauty of the Primitive
ska få många läsare, så även bland svenska nyshamaner.
