Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Denna blogg söker realisera den gamla nordiska definitionen av begreppet visdom som insikt i världen och i det fördolda.

onsdag 30 december 2015

Frau Holle – Den stora gudinnan (1)

(Frau Holle, är ett gammalt centraleuropeiskt sagoväsen. Hon är mycket populär och omskriven, framförallt i Tyskland, och kanske i synnerhet i delstaten Hessen, där flera platser vid och i närheten av berget Hohe Meissner är knutna till henne. När det snöar säger man i Hessen att Frau Holle bäddar sin säng. Frau Holle betraktas också som ett skyddshelgon för vävare och spinnare, och det sägs att hon härskar över skatterna i jordens inre. Hon är förbunden med såväl berg som grottor, dammar och källor.

I Västergötland finns en tydlig parallell – det kvinnligt väsen som kallas Ålla och beskyddar Ålleberg utanför Falköping. När Ålla skakar sina sängkläder snöar det över Falbygden. Det finns även åtskilliga paralleller mellan Frau Holle och uråldriga fruktbarhetsväsen som Njärd och Freja samt mellan Frau Holle och nornorna som spann och vävde den kosmiska livsväven. Kanske kan Frau Holle knytas tillbaka till urtidens föreställningar om Den stora modern, den skapande kvinnliga urprincipen i kosmos.

Här följer nu berättelsen om Frau Holle sådan den återges i bröderna Grimms sagosamling. I den svenska versionen av Grimms sagor går den under namnet Flädermor. I en kommande bloggtext ska jag analysera denna saga, som innehåller åtskilliga arketypiska teman med en djupt andlig innebörd.)

En änka hade två döttrar, varav den ena var vacker och flitig, och den andra, var ful och lat. Men änkan tyckte mycket mera om den fula och lata, eftersom hon var hennes egen dotter, och den andra, vackra och flitiga dottern, var tvungen att uträtta allt arbete och vara “Askungen” i huset.
Den stackars flickan var tvungen att var dag sätta sig vid en brunn utmed stora landsvägen, och spinna så mycket så att skinnet sprack under hennes naglar, och blodet sipprade ut. Nu bar det sig så, att sländan en dag var alldeles blodig. Och då böjde sig flickan ned, och ville tvätta av den i brunnen. Men då föll sländan ur hennes hand, och rullade ned i vattnet. Flickan grät, och sprang till sin styvmor och berättade om sin olycka för henne. Men styvmodern bannade henne så häftigt och var så obarmhärtig, att hon sade:
- Har du låtit sländan falla i vattnet, så tag upp den igen.
Då gick flickan tillbaka till brunnen, och visste inte hur hon skulle bära sig åt. Och i sin hjärtans ångest så hoppade hon ned i brunnen för att ta upp sländan. Flickan förlorade sansen, och då hon vaknade och åter blev till sinnes, så var hon på en vacker äng, där solen sken, och många tusen blommor stod. På denna äng, vandrade hon framåt och kom till en bakugn, som var full med bröd. Och brödet ropade:
– Ack, tag ut mig, tag ut mig, annars brinner jag upp; jag är för länge sedan gräddad.
Då gick den vackra och flitiga flickan fram och tog ut allting med brödspaden, det ena efter det andra. Och sedan gick hon vidare, och kom till ett träd, i vilket det hängde fullt med äpplen, som ropade till flickan:
- Ack, skaka mig, skaka mig, vi äpplen är mogna allesammans.
Då skakade flickan trädet, så att äpplena föll ned som i ett regn, och skakade tills inte ett enda satt kvar; och när hon hade lagt ihop allesammans till en hög, så gick hon vidare. Slutligen kom hon till ett litet hus, ur vilket en gammal gumma tittade fram, men eftersom gumman hade så stora tänder, så blev flickan rädd och ville springa därifrån. Men den gamla frun ropade efter henne:
-Varför är du rädd, kära barn? Stanna hos mig, och om du förrättar allt arbete inomhus ordentligt, så skall du få det bra. Du måste bara vara noga med att bädda min säng väl, och flitigt skaka kuddarna, så att fjädrarna flyger. Då snöar det i världen. Jag är Flädermor.
Eftersom gumman talade så vänligt till henne, så fattade flickan mod, samtyckte, och gav sig i tjänst hos henne. Flickan uträttade också allt till hennes belåtenhet och skakade hennes kuddar så duktigt, att fjädrarna flög omkring som snöflingor.

Därför levde hon också ett angenämt liv hos henne, behövde aldrig höra något ont ord, och fick både kokad och stekt mat varenda dag. När hon nu hade varit en tid hos Flädermor, så blev hon sorgsen till sinnes, och visste i början inte själv vad som fattades henne, men slutligen märkte hon att det var hemlängtan, fastän hon hade det så många tusen gånger bättre här än hemma, så längtade hon i alla fall hem. Slutligen så sade hon till sin matmor:
- Jag har fått hemsjuka, och hur bra jag än har det här nere, så kan jag inte stanna. Jag måste åter upp till de mina.
Flädermor sade:
– Det tycker jag om, att du längtar hem, och eftersom du har tjänat mig så troget, så vill jag själv följa dig en bit.
Flädermor tog flickan därpå vid handen, och ledde henne till en stor port. Porten öppnade sig, och just som flickan stod mitt i den, så föll ett ofantligt guldregn, och allt guld fastnade på henne, så att hon blev helt och hållet betäckt av det.
- Det skall du få, därför att du har varit så flitig, sade Flädermor och lämnade också tillbaka sländan, som hade fallit ned i brunnen.
Därefter så slöts porten till, och flickan befann sig uppe i världen, inte långt ifrån sin moders hus, och då hon kom på gården så satt tuppen på pumpen och gol.
- Kuckeliku! Vår gyllene jungfru är hemkommen nu.
Då gick hon in till sin mor, och eftersom hon kom hem, betäckt av guld, så blev hon väl mottagen av henne och systern. Flickan berättade allt vad som hade hänt henne, och då modern hörde hur hon hade fått den stora rikedomen, så ville hon gärna skaffa den andra fula och lata dottern samma lycka. Hon måste sätta sig vid brunnen och spinna; och för att hennes slända skulle bli blodig, så stack hon sig i fingret och rev sig i handen mot törnhäcken. Sedan kastade hon sländan i brunnen och hoppade själv efter. Hon kom, som sin syster, fram till en vacker äng, och gick på samma gångstig. Då hon kom till bakugnen så ropade brödet åter:
- Ack, tag ut mig, tag ut mig, annars brinner jag upp. Jag är för längesedan gräddad.
Men den lata svarade:
- Tror du jag har lust att smutsa ned mig?
Och sedan gick hon vidare. Snart nog, så kom hon till äppelträdet, som ropade:
- Ack, skaka mig, skaka mig, vi äpplen är mogna allesammans.
Men flickan svarade:
- Tycker du det? Ett kunde ju falla rakt i huvudet på mig!
Och därmed gick hon vidare. Då hon kom till Flädermors hus så blev hon inte rädd, för hon hade redan förut hört talas om hennes långa tänder och tog genast tjänst hos henne. Första dagen gjorde hon våld på sig, var flitig och lydde Flädermor då hon sade någonting, för hon tänkte på det myckna guldet, som hon skulle skänka henne. Men den andra dagen började hon redan att lata sig, den tredje dagen, ännu mera, för då ville hon alls inte stiga upp på morgonen. Hon bäddade inte heller åt Flädermor, så som det skulle vara, och skakade inte kuddarna, så att fjädern flög. Det blev Flädermor snart trött på, och sade upp flickan ur tjänsten. Den lata flickan var mycket belåten med det och menade, att nu skulle guldregnet komma. Flädermor förde henne även till porten, men då hon stod där så tömdes i stället för guld, en stor kittel full med tjära över henne.
- Det är som lön för dina tjänster, sade Flädermor och stängde igen porten.
Då kom den lata flickan hem, men hon var alldeles översmord med tjära, och då tuppen på brunnen fick se henne så gol han:
- Kuckeliku! Vår smutsiga jungfru är hemkommen nu.
Men tjäran satt fast på henne, och ville inte gå bort, så länge hon levde.