 |
| Linus Alfredsson i stencirkeln i Vibble |
(Linus skrev ner denna händelse 2009. "Den kom till mig som dröm men den är ett minne. Det är som om minnet växer när jag vistas i dess verklighet. Det är väldigt avslappnat. Det är inte jag och ändå minns jag det, minnet är äldre än den ålder som jag nu bär. Kanske finns det mer att minnas?
Kanske minns du mitt minne när du läser? Kanske är det vårt minne, jordens minne och livet i oss som
minns.")
Jag minns en gång, en gång för länge sedan
Jag skulle kalla hem en val
Vi hade inte haft mat på en lång tid
Det var en kall vinter och jaktlyckan hade varit dålig
Hela stammen litade på mig
Jag stod vänd mot havet och sjöng en sång
Jag visste att valen skulle komma
Jag kände det
Och så blev det
Det fanns en stund innan jag visste att valen skulle komma
En stund innan jag kände att han var på väg
Jag visste att jag kunde stå där och kalla
Valen skulle komma eller också inte
Det berodde inte på mig
Valen skulle komma om valen skulle komma
Det är så det är
Det är inte sången utan påminnelsen om det som är
Valen kommer om det är meningen att valen ska komma
Jag visste att det var så
Och jag visste att om inte valen skulle komma så skulle jag
dö
Så var det
Så är det alltid
Vi kan inte göra något
Verkligheten är
Och ändå stod jag där och sjöng
För jag visste att jag inte visste vilken verklighet som var
verklig
Först när jag kallat den till mig så blev den verklig i mig
och i världen
Den stora kupolen fylldes av glädje och ljus
När valen landade på isen utanför
Det var länge sedan någon sjungit hem en val
Alla var stolta över mig
Och lite rädda
Jag visste ändå att det inte var jag
Det var verkligheten som visat sig nådig
Tacksamheten stod skriven i mina ögon
Min kvinna såg den och jag visste att hon visste
Den våren fick vi tre barn
Det var ett lyckligt tecken
Jag visste att det var dags att göra en resa till det stora
berget
När jag packade hade jag en känsla
Min fru visste men ville inte säga något
Natten innan jag for berättade hon sin dröm för mig
Det hade varit svåra år men nu skulle det bli goda
Det var meningen att
min son skulle få äran av dem
Jag tog därför med mig min son
Jag visade honom vägen till berget
Som min morbror gjort före mig
Och berättade om den stora drömmen
Den som vi alla drömmer
Den som vi som vet inte får glömma
När vi var färdiga gav jag honom min trumma och bad honom
hänga den på min plats
Jag sade låt den hänga där tills tiden berättar för dig att
det är dags
Då vet du
Skär av snodden med pärlan, kasta den i havet, bränn trumman
och gör dig sen en egen
Vi skiljdes åt och jag var inte ensam
Björnen fanns
Jag gjorde en eld och satte mig att vänta på honom
När björnen kommit talade vi länge om det som varit
Sen talade vi om det som skulle komma
Han berättade om hur en man i stammen skulle visa sig för
min fru i drömmen
Hon skulle känna igen honom
Och han skulle göra min fru lycklig
Våra barn skulle tycka om honom
Min son skulle hålla stammen hel i femtio år
När han fick tecknet skulle han berätta drömmen för
hövdingens dotter
Hon skulle ta över efter honom
Hon skulle älska en son till ett av mina tre barn
Den sonen skulle vara jag
Jag skulle veta som jag vet nu men det skulle inte spela
någon roll
Allt skulle ändå vara annorlunda
Björnen skulle vara med mig
Men tiden skulle vara annorlunda
Min tid nu är snart slut
Björnen väntar
Jag klär av mig alla kläder
Sist lägger jag min lilla påse på elden
Första bettet tar skuldran och halva halsen
Då står jag redan bredvid
Björnen äter upp mig helt och jag följer röken uppåt
Den med många ansikten möter mig
Jag försvinner in i dem och blir en del av deras rörelse
deras sång
