Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Denna blogg söker realisera den gamla nordiska definitionen av begreppet visdom som insikt i världen och i det fördolda.

onsdag 26 oktober 2016

Uran, vatten och jord

Det pågår ett utdraget och på sätt och vis lågintensivt krig mot Moder Jord överallt i världen. Jag syftar på exploateringen av naturtillgångar i form av gruvdrift, utvinning av gas och olja, skogsskövling, industriellt jordbruk, kraftverksdammar och förgiftning och uttömning av sötvattenresurser.

De människor som drabbas värst är för det mesta urfolk, vare sig de ägnar sig åt traditionella näringar i sina ursprungliga områden eller tvångsförflyttats till reservat som tidigare ansågs mer eller mindre värdelösa. När urfolk gör motstånd sker det oftast under de stora mediernas radar men ibland kan en lokal kamp utvecklas till ett gravitationscentrum för en mer global mobilisering och uppmärksamhet. Det är precis det som nu sker vid Standing Rock-reservatet i South Dakota och kampen mot en oljeledning (Dakota Access Pipeline) som byggs för att transportera olja från fälten i North Dakota till Illinois längre österut. Projektet innebär ingrepp i marker som betraktas som heliga av lakotas och som utgör ett hot mot präriens känsliga ekosystem, i synnerhet vattentillgångarna.
Dakota Access Pipeline är inte det enda hotet i dessa trakter. Här är det också tänkt att den stora pipelinen Keystone XL ska byggas för att transportera kanadensisk tjärsandsolja från Alberta ner till raffinaderierna i Texas. Delar av Keystone-systemet har redan byggts men den mest omstridda, den som kallas XL, är tillfälligt stoppad av president Obama av hänsyn till klimateffekterna.
Den som vill få en aktuell och bra bakgrund till dessa strider rekommenderas att läsa Klas Lundströms färska rapportbok Urangruvan på prärien (Rongo förlag 2016). Den fokuserar på uranutvinningen i nordvästra Nebraska och dess inverkan på det känsliga prärielandskapets jord och vatten, i synnerhet den underjordiska Ogallala-akvifären. Klimatet på prärien är hårt med kalla vintrar, heta somrar och varierande regnmängder. Storskaligt jordbruk har lett till katastrofal erosion, t ex i form av 1930-talets dust bowl, och till ohållbar dränering av Ogallala-akvifären genom omfattande konstbevattning. Att gräva ner oljeledningar i detta torra landskap ökar ytterligare hotet mot vattentillgångarna. Det gäller i synnerhet också tidigare och nu pågående utvinning av uran. Den sker numera inte i dagbrott eller traditionella gruvschakt utan genom en metod som kallas in situ-lakning. Den är en sorts variant av den frackningsmetod som används för att utvinna gas och olja ur skifferlager. Vid in situ-lakning pressas syresatt vatten, eventuellt förstärkt med bikarbonat och andra kemiska tillsatser, ner i den porösa sandstenen där uranet finns. Vattenlösningen tvättar ur uranet ur sandstenen, det uranhaltiga vattnet pumpas upp till ytan och där separeras uran och vatten. Det ”renade” vattnet pumpas sedan tillbaka ner i berggrunden. Såväl vid frackning som vid in situ-lakning sprids på detta sätt olika föroreningar, även radioaktiva sådana, i grundvattnet och i det här fallet även till den stora Ogallala-akvifären.
Klas Lundström har rest runt i Nebraska, South Dakota och Wyoming, han har gjort en grundlig historisk och faktamässig research och han har intervjuat en rad människor som på olika sätt är inblandade i eller påverkade av verksamheten. Hans fokus ligger på människorna kring gruvstaden Crawford och i lakota-reservatet Pine Ridge och han sätter in de lokala problemen i ett större globalt sammanhang av kärnvapenrustningar, kärnkraftssatsningar och klimatförändringar. Otvetydigt leder uranutvinningen till ruggiga och oförutsägbara konsekvenser, både för miljö och människor, bl a i form av sjukdomar och missbildningar. Bland de drabbade finns också de som på kort sikt tjänar på eller tror sig tjäna på uranverksamheten i form av jobb eller betalning för markområden.
 Jag har själv tidigare skildrat uranbrytningens förödande effekter för navajos i Arizona och New Mexico i min bok Navajo: Att tänka och vandra i skönhet. Utifrån dessa historiska erfarenheter har navajos styrande råd beslutat att för all framtid förbjuda uranutvinning på reservatet. Frågan är vilken långsiktig juridisk tyngd detta beslut kommer att ha gentemot uranbolagens planer på framtida in situ-lakning.
Lakotas i North och South Dakota står inför samma problem som navajos – hur få stopp på energibolagens våldsamma framfart vare sig det handlar om utvinning av uran, olja och gas eller bygget av jättelika oljeledningar? Men problemet gäller ju inte bara navajo och lakota – det gäller också oss andra. Vi är alla del i den civilisation som föröder Moder Jord och släpper lös giftiga substanser som sedan sprids över hela jorden. I navajos myter berättas om de heliga tvillingarna som i urtiden dödade och fjättrade monster som hotade hela tillvaron. Ett av dessa monster, det gula monstret, uranet, naglades fast under jorden och där bör det enligt traditionella navajos också förbli.
Den som läser Urangruvan på prärien får en god inblick i den förstörelse som pågår i präriestaterna och som faktiskt också har en direkt svensk koppling. Två svenska pensionsfonder, Andra och Sjunde AP-fonden, investerar nämligen i Cameco, den kanadensiska koncern som utvinner uran i Nebraska. Inte är det vettigt att svenska pensionsmedel är med och finansierar denna förödelse, eller hur?