Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Denna blogg söker realisera den gamla nordiska definitionen av begreppet visdom som insikt i världen och i det fördolda.

onsdag 8 mars 2017

Mysterium Coniunctionis – Jung i sitt esse

1955, vid 80 års ålder, publicerade C G Jung sitt sista stora verk med titeln
Mysterium Coniunctionis. Den engelska utgåvan kom 1963, två år efter Jungs död. Verket, som av många initierade ses som kulmen på Jungs arbete, har senare tryckts i flera nya upplagor och finns fortfarande tillgänglig. Den version jag har läst är utgiven av Princeton University Press 1989.

Den långa undertiteln lyder: An Inquiry into the Separation and Synthesis of Psychic Opposites in Alchemy. Verket är med sina nära 700 sidor strängt fokuserat på alkemin men den som tar sig igenom denna grundliga text får på köpet en mycket god sammanfattning av kärnan i Jungs eget tänkande. Eftersom Jung kontinuerligt sökte ny kunskap och befann sig i ständig utveckling in i det sista är Mysterium Coniunctionis Verket med stort V för den som vill veta vad Jung egentligen kom fram till.

Den som läser denna bok tillsammans med (själv)biografin Mitt liv och kryddar läsningen med den storslagna faksimilutgåvan av The Red Book får bästa möjliga insikt i Jungs tankevärld och en god plattform för att själv ta sig vidare i sin undersökning av hur allting är beskaffat och hänger samman.

Jung kom i kontakt med alkemin redan i slutet av 1920-talet och det var med hjälp av alkemin som han förmådde gå vidare efter de omskakande upplevelserna i utforskandet av den egna skuggan och det kollektiva omedvetna som skildras i The Red Book. Redan 1944 kom Jungs bok Psykologi och alkemi men uppenbarligen kände han senare ett behov att gå ännu djupare. En kort recension kan självfallet inte göra rättvisa åt vare sig Mysterium Coniunctionis eller åt Jungs visionära arbete. Jag får helt enkelt lyfta fram några av tankarna som kan ha stor betydelse för oss som idag verkar i en shamansk tradition. Jag har sagt det förr och upprepar det gärna: Jungs arbete med aktiva imaginationer och hans kunskaper om det kollektiva omedvetna samt om samspelet mellan det medvetna och det omedvetna går betydligt djupare än vad de flesta av portalfigurerna inom den nyshamanska rörelsen har gjort. Den som vill arbeta i dagens värld med shamanska metoder och inte bekantar sig med Jung går miste om en rikhaltigt flödande inspirationskälla.

För Jung var alkemisternas verksamhet ett sätt att korrigera den dogmatiserade kristendomen. Varje dogm blir själlös, skriver han, och när så har skett aktiveras arketyper i det kollektiva omedvetna som uttrycker själens mysterier på nya sätt. Man kan dock aldrig förutsäga vilken arketyp som kommer att aktiveras. Alkemisterna uttryckte denna nyskapande impuls från det omedvetna med sitt arbete för att åstadkomma coniunctionis och skapa de vises sten (lapis), guldet eller Anthropos (den sanna, fullödiga människan). Alkemin är kristen, ehuru kättersk, slår Jung fast. I coniunctionis försökte alkemisterna förena motsatserna ande-materia, manligt-kvinnligt, kungen-drottningen, himmel-jord, ljus-mörker i en substans som var både materiell och andlig, både levande och död, både maskulin och feminin, både gammal och ung. Coniunctionis, som är ett heligt famntag och ett arketypiskt drama av död och återfödelse, skulle äga rum i behållaren/ugnen/kroppen och innebära en fullständig förening av kropp, själ och ande med unus mundus, världens ursprungliga, icke-differentierade enhet, det ursprungliga omedvetna, det kollektiva omedvetna, den potentiella världen – det som kvantfysiker kallar det kosmiska potentialitetsfältet och som jag brukar kalla Drömtiden. ”Allt är förbundet med allt annat och i djupet är de en enhet”.

Alkemisternas heliga sten, lapis philosophorum, frambringades aldrig men Jung ser denna metafysiska sten som den tidens uttryck för en aktiverad arketyp. För honom uttrycker sig denna arketyp som självet. Som jag ser det är det samma arketyp som i traditionell shamanism har beskrivits som det inre ljuset. Det är ju, som Jung själv skriver, på det viset att våra metafysiska begrepp är antropomorfiska bilder och åsikter – något som alltså även gäller de begrepp som t ex kvantfysiken rör sig med. Begreppen är historiskt, socialt och kulturellt bestämda och begränsade. Arketypen är autonom och den viktiga frågan är enligt Jung om arketypen griper tag i människan – inte människans intellektuella formulering av arketypen. Det är upplevelsen av helhet som är det viktiga, inte dess intellektuella representation eller klassifikation. Att uppleva energin direkt, som Carlos Castaneda beskrev denna process.

För alkemisterna hade materien en gudomlig aspekt som de ville befria och just den aspekten knyter samman alkemin med gnosticismen. Men, som Jung nogsamt påpekar, alkemisterna misslyckades med att upptäcka materiens fördolda struktur. Däremot upptäckte de psykets fördolda struktur även om de inte var medvetna om det och inte insåg vad det innebar. På så vis förberedde alkemisterna marken – utan att vara medvetna om det – för det omedvetnas psykologi. Det omedvetna kan bara uppfattas i projekterad och symboliserad form och på liknande sätt som alkemisterna var begränsade av sin tids allmänna uppfattningar var Jung självfallet också begränsad av sin egen tidsanda. Det är också något som han själv var högst medveten om och formulerar mycket tydligt i Mysterium Coniunctionis: den psykologiska tolkningen av mysteriet kommer inte att vara det sista ordet, skriver han.

Går det att säga något mer djuplodande över huvud taget om de arketypiska impulserna ur det omedvetna som gnostikerna, alkemisterna och Jung uttryckte på så olika sätt och med så olika förutsättningar när det gäller kunskap och förståelse? Jung har tidigare lanserat sina teorier om synkroniciteter, alltså sammanträffandet mellan impulser från unus mundus och upplevelser och händelser i den ordinära verkligheten. I Mysterium Coniunctionis skriver han: ”Det kollektiva omedvetna är en levande process som följer sina egna inre lagar och flödar fram som en källa vid den fastställda tidpunkten”. I ett brev som återges i Alfred Ribis bok om Jung och gnosticismen – The Search for Roots – skriver Jung att ”det kollektiva omedvetna omger oss på alla sidor. Det är mer som en atmosfär som vi lever i än som något som finns i oss. Det är helt enkelt den okända kvantiteten i världen. En universell grundval som är närvarande i omgivningen”. Visst är detta en beskrivning av Drömtiden!

Är det möjligt för oss människor att känna av detta flöde från det omedvetna och därmed få en ökad förståelse för när arketyper aktiveras och synkroniciteter kan vara i antågande och därmed t ex lämpliga tidpunkter för magiska ceremonier? Jung använder själv den aktiva imaginationen för att vidga och närma medvetandet till det omedvetna. ”Om uppmärksamheten riktas mot det omedvetna kommer detta att ge ifrån sig av sitt innehåll och befrukta det medvetna som en fontän med levande vatten”.

Det omedvetna är neutralt och dess normala funktion är enligt Jung att kompensera den medvetna positionen. Ju mer ensidig den medvetna ståndpunkten är desto mer smärtsam och farlig kan den omedvetna reaktionen bli. ”Om naturen kränks så tar hon hämnd”. Processen att närma sig det omedvetna kan föra in sökaren i kaos och mörker och hen måste vara beredd att möta, acceptera och integrera sin skugga. Då kan sökaren förena det medvetna och det omedvetna och skapa balans på en ny nivå. Alkemisterna såg detta som en kemisk process medan Jung betraktar det som en psykisk process – en psykisk syntes som också är en gudomlig, helig upplevelse. Han skriver dessutom att insikterna bör göras verkliga, något som jag tolkar som att den balanserade människan som åstadkommit coniunctionis i sitt inre också måste ta sitt ansvar för världen och världens tillstånd. Nu hör det ju till bilden av Jung att han hade en ganska pessimistisk syn på världen – inte så underligt med tanke på att han upplevde både det första och det andra världskriget, nazismen och stalinismen och även det kalla kriget. Han ansåg att även om det kollektiva omedvetna är neutralt så är det godas krafter inte tillräckliga för att frambringa en rationell värld eller ett etiskt uppträdande hos individen. ”Det omedvetna är både gott och ont och ändå ingetdera, matrisen för alla möjligheter”.

Jag kan bara instämma och till läsaren överlämna denna djupa insikt: I Drömtiden finns matrisen för alla möjligheter. Eller som traditionella navajoer kan säga: Livet går ut på att balansera motsatser.