Heimdall, Odin and the Nine Waves of Creation

Myths constantly need to be decoded and reinterpreted so that we shall be able to retrieve new knowledge from them – new knowledge which is continuously being created by the great cosmic dance and thrown into the molds of the old myths. Everything is in constant state of movement and change - and so is the essence of the myths. Rereading Carl Johan Calleman’s seminal book The Nine Waves of Creation led me into the following contemplation: Do these insights exist in a fragmentary form in the pre-Christian myths, insights created from an alchemical coalescence of the cosmologies of the Mayan calendar and quantum physics? It does! – and this leads into an expanded interpretation of some truly archaic themes that concern Urvölvan, Heimdall and Odin. 

In his book, which I have previously reviewed in Swedish on this blog Calleman points out that the very number nine recurs in many original myths from across the world. There seems to have existed a rudimentary, or maybe better said intuitive, understanding that the world has been formed by nine different impulses, which qualitatively speaking are very different. In the Nordic tradition we have the myth of the world tree Yggdrasil and the nine worlds that are connected to, or maybe rather interwoven with the world tree. In the first song of the poetic Edda Urvölvan (the original female seer) has the following to say: 

I, born of giants, remember very early
those who nurtured me then;
I remember nine worlds, I remember nine giant women,
the mighty Measuring Tree down below the earth.

Calleman sees what he calls the Tree of Life – somewhere close to the center of the universe – as the sphere that all the creative impulses, both on a macro and a micro level, have emanated from. The Tree of Life is thus a sort of a cosmic matrix for everything that ever was and is: as above, so below; as inside, so outside. The question is now if the nine worlds in the Nordic tradition correspond to the nine creation waves that has brought the world forth. There does not seem to be a total conformity between the two, but common elements do exist and in this case there also exists a chronological order of the Nordic “worlds”, even if it is not a question of a hierarchical order. 

Eight of the worlds, which I would rather call spheres, can be combined into pairs and thus exist in a complementary and at the same time contradictory relationship to each other. They are polarities that mutually condition each other. The two oldest spheres are the cold and the heat, which from the Emptiness (Ginnungagap) bring forth the very first being, the androgynous giant Ymer (= the roaring, the rambunctious). The Cold = Nifelhem, the Heat= Muspellhem. The third sphere, which then takes the shape of Ymer is Jotunhem, which is balanced by Vanahem, the domain of fertility. The next pair in this chronological tale about cosmic creation is Helhem, the sphere of death, and Asgård, the dimension of the heavenly gods. Then follows Svartalvhem and Ljusalvhem, the life-generating forces of the earth and the air, and finally we have Mannhem, the sphere of the humans. What we are looking at here is a cosmic as well as a planetary and inner process of evolution. 

If we analyze the correspondence of the nine Nordic worlds with the nine waves of creation described by Calleman by means of the runic system of the uthark and in particular consider the numerological magic we arrive at the following highly interesting result: Nifelhem = Iss, which is rune no 10, Muspellhem = Ken with the numerical value 5, Jotunhem = Thurs (2), Vanahem = Lagu (20), Helhem = Eh (18), Asgård = Ass (3), Svartalvhem = Bjarka (17), Ljusalvhem = Sol (15) and Mannhem = Madr (19). The sum of these becomes 109. If we reduce this to a single digit number we get 1+0+9= 10, which in turn becomes 1+0=1. Rune no 1 is Ur, which represents the origin, the beginning and the creative, constructive primordial power. This seems to indicate that the myth about Yggdrasil and the nine worlds implies a creation story, which is consistent with the nine waves of creation of Calleman.

A character, which is strongly connected with this creative cosmic process, is Heimdall – the divine being which drank from the well of wisdom in exchange for one of his ears and thus had been endowed with a supernatural hearing and as a result had taken the place of guardian at the gate of the Dreamtime. Heimdall has been interpreted as a personification of the World Tree or the World Pillar and has a counterpart in Sapmi cosmology in the character called Veralden olmai, the man of the world or the worlds. That Heimdall indeed is the man of the worlds becomes clear from the Edda song about Hyndla. 

One was born in bygone days,
with enormous power of the sons of men;
then nine women gave birth to him, to the
spear-magnificent man,
daughters of giants, at the edge of the world.

Gialp bore him, Greip bore him,
Eistla bore him, and Eyrgiafa,
Ulfrun and Angeyia,
Imd and Atla, and Iarnsaxa.

One was born greater than all,
he was empowered with the strength of earth;
he is said to be the wealthiest of princes,
closely related to all the families. 

In the Edda of Snorres it is said about Heimdall: ”He is called the white god. He is big and holy. Nine virgins, all of them sisters, gave birth to him as a son.” A fragment from Heimdallsgaldern is also given there: 

I am the child of nine mothers,
I am the son of nine sisters. 

This song also exists in a more complete version: 

You are Heimdall, white among Asar,
high and holy and great.
Amazingly born in earliest days.
Man with mothers nine,
son of sisters nine. 

The mothers of Heimdall may simply be the nine waves of creation. That they are described as sisters is in order to point to the organic connections between the waves of creation. They have a common origin and are intimately connected, even if they carry different qualities, or better said potentialities. The nine waves bring forth Heimdall as a representative of the world in its totality. In this myth there is also an evolutionary chronology inscribed. 

Acording to Calleman the three last waves of creation were activated in the years 1755, 1999 and 2011. How did people more than a thousand years ago know that there were actually nine waves when only six had been activated? This is undoubtedly a question which complicates the analysis, but maybe people leaning towards esoterics felt a kind of pre-waves (as Calleman talks about) or they simply had a prophetic intuition about the cosmic dynamics – maybe attained by using runes as a means of divination. In contrast, it seems fully clear that it is only after 2011 that we are able to gain a more complete understanding of the nine waves of creation as well as the nature of the world and thus also possible ways towards bringing peace, harmony and balance. For this, there was an intuitive understanding already when the old myths were told, which emerges for instance from the initiatory rite of Odin at the World Tree. 

In Odins own words in Havamal: 

I know that I hung on a windy tree,
nine long nights,
wounded with a spear, dedicated to Oden,
myself to myself,
on that tree of which no man knows
from where its roots run.

No bread did they give me nor a drink from a horn,
downwards I peered,
I took up the runes, screaming I took them,
then I fell back from there. 

Then I began to quicken and be wise,
and to grow and to prosper;
one word found another word for me,
one deed found another deed for me.

Consequently it is only after the ninth night (read the ninth wave), that complete knowledge is possible. This is potentially present in all of creation for whoever makes oneself receptive. It did not exist in a complete form when these myths were narrated or written down and it only existed as a premonition or pre-wave when CG Jung developed his thoughts about the collective unconscious and synchronicities, or when Carlos Castaneda and Michael Harner wrote their texts about the path of the shaman in the 70-ties and 80-ties. This may explain why these groundbreaking authors chose individualist positions. Their stances are today completely insufficient, but they should be recognized that they have opened doors for us to acquire new knowledge. They were however not themselves capable of entering these doors, but yet made it possible for us to do so at this later point and then transcend their limitations. Today all necessary knowledge exists for us to be able to create peace and harmony and as a result it falls upon ourselves and those living today to do so. And this can only be the result of shared views and not in the form of spiritual ego trips. Carl Johan Calleman has realized this and through this he has made a very significant contribution to the world. As he himself writes as the final words of The Nine Waves of Creation: ”Everything is now available for us to go in this direction toward Oneness with the Divine and unity among ourselves”. 

(Translation from Swedish by Carl Johan Calleman. The quotes from The Poetic Edda are from the translation by Carolyne Larrington (2014).)

Heimdall, Oden och de nio skapelsevågorna

Heimdall och hans nio mödrar

Myter behöver ständigt avkodas och nytolkas för att vi ska kunna utvinna ny kunskap ur dem – ny kunskap som den stora kosmiska dansen kontinuerligt skapar och häller i de gamla myternas gjutformar. Allt är i rörelse och förändring – så även myternas essens. En omläsning av Carl Johan Callemans nyskapande bok The Nine Waves of Creation ledde fram till följande kontemplation: Finns det i de förkristna myterna några fragment av dessa nya insikter, som är gjorda utifrån en alkemisk sammansmältning av Mayakalenderns och kvantfysikens kosmologier? Det gör det – och det leder fram till en utvidgad tolkning av några riktigt uråldriga teman som berör Urvölvan, Heimdall och Oden. Häng med!

Calleman påpekar i sin bok, som jag tidigare recenserat här, att just nio-talet går igen i många ursprungliga myter världen över. Det verkar ha funnits en rudimentär eller ska vi säga intuitiv förståelse av att världen har formats av nio olika impulser, som kvalitativt sett är väldigt olika. I den nordiska traditionen har vi myten om världsträdet Yggdrasil och de nio världarna som är knutna till eller snarare kanske sammanvävda med världsträdet. I den första sången i Den poetiska Eddan berättar Urvölvan följande:

Urtidens mäktiga
jättar minns jag,
dem som i forntiden
fostrade mig;
nio världar minns jag,
nio jättekvinnor,
innan världsträdet
började växa.

Calleman ser det han kallar Livets träd – någonstans i universums mitt – som den sfär som alla skapande impulser på såväl makro- som mikronivå har utgått från. Livets träd är alltså en sorts kosmisk matris för hur allting har blivit och är: as above, so below; as inside, so outside. Frågan är nu om de nio världarna i nordisk tradition motsvarar de nio skapelsevågor som har frambringat världen som vi känner dem. Det rör sig inte om någon fullständig överensstämmelse men beröringspunkter finns och i så fall finns det också en kronologisk ordning på de nordiska världarna, även om det inte handlar om någon hierarkisk ordning.

Åtta av världarna, som jag hellre kallar sfärer, kan föras samman parvis och står alltså i ett komplementärt motsatsförhållande till varandra. De är polariteter som ömsesidigt betingar varandra. De två äldsta sfärerna är kölden och hettan som ur Tomheten (Ginnungagap) frambringar den allra första varelsen, den tvåkönade jätten Ymer (=den dånande, den larmande). Kölden = Nifelhem, hettan = Muspellhem. Den tredje sfären som alltså tar kropp i Ymer är Jättehem som balanseras av Vanahem, fruktbarhetens domän. Nästa par i denna kronologiska berättelse om den kosmiska skapelsen är Helhem, dödens sfär, och Asgård, himmelsgudarnas dimension. Därefter kommer Svartalvhem och Ljusalvhem, jordens och luftens alstrande krafter, och till sist Mannhem, människornas sfär. Vi har här att göra med såväl en kosmisk som en planetarisk som en inre utvecklingsprocess.

Om vi analyserar detta jämställande av de nordiska nio världarna med Callemans nio skapelsevågor med hjälp av utharkens runsystem och särskilt beaktar de talmagiska sammanhangen får vi följande högintressanta resultat: Nifelhem = Iss som är runa nr 10, Muspellhem = Ken med talvärde 5, Jättehem = Thurs (2), Vanahem = Lagu (20), Helhem = Eh (18), Asgård = Ass (3), Svartalvhem = Bjarka (17), Ljusalvhem = Sol (15) och Mannhem = Madr (19). Summan blir 109. Om vi reducerar detta till ett naturligt ental får vi 1+0+9= 10 som i sin tur blir 1+0=1. Runa nr 1 är Ur som står för ursprunget, början och den skapande, uppbyggande urkraften. Detta talar för att myten om Yggdrasil och de nio världarna rymmer en skapelseberättelse som väl låter förena sig med Callemans nio skapelsevågor.

En gestalt som är starkt förknippad med denna kreativa kosmiska process är Heimdall – den gudomliga varelse som hade fått en klunk ur visdomens källa i utbyte mot sitt ena öra och då hade begåvats med en översinnlig hörförmåga och sedan tagit plats som vaktman vid porten till Drömtiden.  Heimdall har tolkats som en personifikation av Världsträdet eller Världspelaren och har en motsvarighet i samisk kosmologi i den gestalt som kallas Veralden olmai, alltså världens eller världarnas man. Och att Heimdall är världarnas man framgår av Eddasången om Hyndla:

Arla i forntid
föddes en mäktig
och urstark man
av asarnas ätt,
en man med spjut,
född av nio mödrar,
nio jättekvinnor
vid jordens ände.

Han föddes av Gjalp,
han föddes av Greip,
han föddes av Eistla
och av Eyrgjafa,
han föddes av Ulfrun
och av Angeyja,
Imd och Atla
och Järnsaxa även.

En vart född
mäktigare än andra,
han som blev given
jordens krafter
och sades vara
av alla den störste,
släkt med varje
varelse på jorden.

I Snorres Edda sägs om Heimdall: ”Han kallas den vite asen. Han är stor och helig. Nio mör, alla systrar födde honom som sin son.” Där återges också ett fragment ur Heimdallsgaldern:

Nio mödrars barn är jag,
nio systrars son är jag.

Denna galder finns också i en mer fullständig version:

Heimdall är du, hudvit bland asar
hög och helig och stor.
Underbart född i urtidsdagar.
Man med mödrar nio,
son av systrar nio.

Heimdalls mödrar kan helt enkelt vara de nio skapelsevågorna. Att de beskrivs som systrar är för att visa på det organiska sambandet mellan skapelsevågorna. De har ett gemensamt ursprung och hänger intimt samman, även om de innehåller olika kvaliteter, eller ska vi säga potentialiteter. De nio vågorna frambringar Heimdall som representerar världen i sin totalitet. I denna myt finns också en evolutionär kronologi inskriven.

Enligt Calleman har de tre sista skapelsevågorna aktiverats år 1755, 1999 och 2011. Hur kunde människor för över 1 000 år sedan veta att det rörde sig om nio vågor när det bara var sex av dem som då var aktiverade? Det är onekligen en fråga som komplicerar analysen, men kanske var det så att esoteriskt bevandrade människor kände av en sorts ”förvågor” (Calleman talar om pre-waves) eller helt enkelt hade en profetisk intuition om den kosmiska dynamiken – kanske uppnådd genom att använda runor som divinationsmetod. Däremot är det helt klart att det är först efter 2011 som vi kan nå en mer fullständig förståelse av de nio skapelsevågorna och världens karaktär och därmed också möjliga vägar för att bringa fred, harmoni och balans. För detta fanns en intuitiv förståelse redan när de gamla myterna berättades, vilket framgår t ex av Odens initiationsrit på Världsträdet. Här med Odens egna ord i Havamal:

Jag vet att jag hängde
i vindpinat träd
nio hela nätter,
stungen med spjut
och offrad till Oden,
själv given till mig själv
på det mäktiga träd
som ingen mänska vet
av vad rot det är vuxet.

Jag fick ingen mat,
ej heller mjöd,
rätt ner såg jag,
runor tog jag upp,
tog dem skrikande
och föll från trädet.

Då började jag frodas,
fatta och förstå,
växa och trivas väl.

Alltså: det är först efter den nionde natten, läs den nionde vågen, som full kunskap är möjlig. Den finns närvarande som en potential i hela skapelsen för den som gör sig mottaglig. Den fanns inte i fullständig form när dessa myter berättades eller skrevs ner och den fanns inte annat än som en föraning eller för-våg när C G Jung utvecklade sina tankar om det kollektiva omedvetna och synkroniciteter, eller när Carlos Castaneda och Michael Harner skrev sina texter om shamanens väg på 1970- och 1980-talen. Det kan förklara varför dessa banbrytande författare valde individuella förhållningssätt. Deras hållning är idag helt otillräcklig men de ska naturligtvis ha kredd för att ha öppnat dörrar till ny kunskap. De förmådde dock inte själva att träda in genom dessa dörrar, men gjorde det ändå möjligt för oss att senare göra detta och därmed överskrida deras begränsningar. Nu finns all nödvändig kunskap för att skapa fred och harmoni och därmed faller också ett ansvar på oss idag att också göra detta. Och det kan bara ske gemensamt, inte i form av andliga egotrippar. Det har Carl Johan Calleman insett och därmed har han gjort en mycket viktig insats för världen. Som han själv skriver i avslutningen av The Nine Waves of Creation: ”Everything is now available for us to go in this direction toward Oneness with the Divine and unity among ourselves”. Allt finns alltså tillgängligt för oss för att kunna uppnå enhet med det heliga och enhet bland oss själva.

(Citaten ur Den poetiska Eddan är från Lars Lönnroths utgåva från 2016. Citaten ur Snorres Edda från Karl G Johanssons och Mats Malms utgåva från 2015).