Under den långa värmeböljan i juni-juli 2018 hamnade
jag i en omläsning av en sinnesvidgande bok om shamanska traditioner och
ritualer bland aboriginer i Australien. Boken heter Aboriginal Men of High Degree med undertiteln Initiation and Sorcery in the World´s Oldest Tradition. Den gavs ut
första gången 1945, utvidgades 1976 och har sedan dess tryckts i nya utgåvor.
Min är från 1999 och utgiven av Inner
Traditions i Rochester, Vermont. Författaren är, eller rättare sagt var, A. P. Elkin, antropolog vid
universitetet i Sydney.
Elkins bok kom ut innan Mircea Eliade gjorde sin globala sammanställning av fenomenet
shamanism i den epokgörande boken Shamanism
– Archaic Techniques of Ecstacy så Elkin må vara ursäktad för att han inte analyserar
de många paralleller som finns mellan aboriginsk andlighet och andliga
traditioner i Sibirien, Nord- och Sydamerika och även Europa. Men hans bok
intar lätt en plats bland de viktigaste studierna av ursprunglig andlighet
genom de djupa inblickar som Elkin ger i aboriginsk kosmologi och tänkesätt,
shamanska initiationer och ceremoniella praktiker.
De aboriginska kulturerna i Australien är bland de
allra äldsta och, vilket är viktigt att påpeka, allra mest framgångsrika mänskliga
kulturer som har manifesterats. Vi vet att aboriginer funnits i Australien i
minst 60 000 år, rentav kanske i 100 000 år. Deras kulturer har varit
extremt framgångsrika, komplexa och högtstående. Aboriginer har kort sagt
funnit sätt att vandra i skönhet på Moder Jord. Årtusende in och årtusende ut
har de funnit sin utkomst som samlare och jägare. Med sina komplexa ceremonier
har de ständigt rört sig i gränslandet mellan den ordinära verkligheten och
Drömtiden och genom sina walkabouts
har de skickligt undvikit en incestuös utarmning av genpoolen. Allt detta
fungerade på ett balanserat sätt ända tills vita européer började kolonisera
Australien i slutet av 1700-talet. Massakrer, tvångsförflyttningar, religiöst
och kulturellt förtryck, tvångsadoptioner, internatskolor och inte minst
alkohol har varit kolonisatörernas vapen mot aboriginerna. Att det över huvud
taget finns kvar aboriginer i Australien idag är ett uttryck för den enorma
segheten i dessa kulturer, som under de senaste decennierna har upplevt en hoppingivande
identitetspolitisk renässans där även de gamla andliga traditionerna återigen
ses som en nyckel till överlevnad på verkligt lång sikt.
Materialet i Elkins bok bygger till stor del på hans
egna fältstudier bland aboriginer från 1920-talet fram till mitten av 1970-talet.
Han öser också ur antropologkollegers material och uppteckningar av
missionärer, läkare och andra representanter för kolonialmakten som kommit i
kontakt med aboriginer. Hur mycket av aboriginsk kosmologi och initiationer som
lever kvar idag, eller har återupprättats, är svårt att säga något om, men
boken är en guldgruva för alla som är intresserade av old school shamanism. Elkin skriver till nästan 100 procent om
manliga traditioner, men vi vet att det har funnits och finns kvinnliga andliga
traditioner bland aboriginerna i minst samma omfattning. Det finns numera också
litteratur som behandlar Wise Women of
the Dreamtime.
Aboriginska män och kvinnor av hög grad uppvisar shamaners vanliga karakteristika: invigning genom
en upplevelse av död-återfödelse, samarbete med en eller flera skydds- eller
hjälpandar, förmåga att se in i det förflutna, i framtiden och vad som utspelar
sig på avlägsna platser, förmåga att materialisera sig på flera platser
samtidigt, skicklighet i att resa in i Drömtiden och kommunicera med andliga
väsen, en allmänt accepterad och respekterad funktion som diagnostiker, botare
och vädermagiker samt, inte minst, djupgående insikter i världens skapelseprocesser
och beskaffenhet. Även om aboriginska kosmologier är mycket arkaiska och old school så rymmer de en världsbild
som i många avseenden ligger nära en modern kvantfysisk syn på tillvaron.
Här tänker jag ta upp två företeelser där jag ser likheter
med nordisk shamanism och där man med hjälp av runmagi kan öppnar för kreativa
nytolkningar. Det handlar om användningen av bergskristall och rödockra. Båda
dessa används mycket flitigt av aboriginer – framför allt i samband med
shamanska initiationer. Den blivande shamanens upplevelse av död-återfödelse
innehåller ofta beskrivningar av hur initiandens kropp sprättas upp och de inre
organen avlägsnas för att ersättas med organ av bergskristall. Pånyttfödd med
dessa kristaller inne i kroppen får shamanen förmåga att se och att utföra magi. Vad som i själva verket äger rum vid sådana
initiationer är att gamla shamaner skrapar, skär och trycker in vassa
bergskristaller i initiandens kropp. Ibland ska den blivande shamanen svälja
kristaller och ofta görs också ett hål i hens tunga med hjälp av en kristall. Aboriginer
ser bergskristaller som bärare av magisk kraft och möjlighet till visionära
upplevelser. De härstammar från den mytiska och heliga urvarelsen Regnbågsormen
och kan ofta hittas vid vattenhål som denna har besökt. Regnbågsormen är en av
de varelser från Drömtiden som har format det landskap vi kan se idag. Den är
också väktaren vid regnbågen, alltså övergången till himmelsvärldarna där
heliga varelser har sin hemvist och som är starkt förknippade med just
bergskristall. I himlen sitter t ex en av de högsta gudomliga varelserna, Baiame, på en tron av bergskristall.
När jag läser om detta går mina tankar osökt till
Heimdall, den arkaiske väktaren vid Regnbågen och Vintergatan. Heimdall är ju
en av de supervisa varelserna som fått sin enorma hörförmåga (att kunna höra
gräset växa t ex) genom att dricka en klunk ur jätten Mimers källa vid en av
världsträdet Yggdrasils rötter efter att ha deponerat sitt ena öra i källan. Genom
att Heimdall är starkt förknippad med övergången till Drömtiden/övervärldarna
har han också en stark anknytning till bergskristallen. Han kallas för den
ljuse asen och står alltså precis som kristallen för ljus och insikt. Enligt
Snorre har Heimdall guldtänder och går även under namnet Gyllentand. Eftersom
guld i nordisk tradition står för visdom så har han alltså munnen full av
visdom. När Heimdall talar strömmar visdom från Drömtiden in i vår ordinära
verklighet. Heimdall är vanligen förknippad med runa nr 8 i utharken, alltså
Hagal, men det här resonemanget knyter honom även till en annan runa, nämligen
nr 23 Dagaz, den runa som representerar dag, ljus, insikt, transformation och
sprickan mellan världarna.
Heimdall beskrivs som son till nio mödrar – nio
tidigare universum – och han har därmed klara paralleller till samernas Veralden olmai, dvs Världsmannen. I
detta finns en klar koppling mellan Heimdall och Världsträdet Yggdrasil och vi
kan konstatera att Heimdall tycks vara en mycket uråldrig gestalt, en arketyp i
det kollektiva omedvetna. Vi skulle, med lite god vilja, kunna säga att
Heimdall i sin boning på Himinbjörg/Himmelsberget är en nordisk motsvarighet
till aboriginernas Baiame, och att
han därmed också är en av shamanernas främsta lärare och inspiratörer. Det som
strömmar ur Heimdalls gyllene mun när han talar är utharkens runor! Men kanske
motsvarar Heimdall också självaste Regnbågsormen och är därmed medskapare av
världen och en kreativ kraft att räkna med även idag, både på mänsklig
individuell nivå och på kosmisk nivå.
Så till rödockran. Den används bland aboriginer som
ett tecken på att en initiand har genomgått de nödvändiga prövningarna och
återfötts med ny kunskap och kraft. Den nya shamanen blir insmord med rödockra
som betraktas som Moder Jords blod. Inte bara bland aboriginer utan i
ursprungliga kulturer världen över har rödockra använts till klippmålningar,
hällristningar och i samband med olika magiska ceremonier och initiationer. Så
även i nordisk tradition. Rödockran kommer ur källor med järnhaltigt vatten och
framställs genom att lera från sådana källor rostas över öppen eld. När allt
vatten ångats bort återstår rödockra. Här har vi att göra med en transformation
av alkemiskt slag, alltså ett heligt giftermål mellan himmel och jord. Leran är
Moder Jord – i utharken är det runa nr 12 Pertra – som transformeras av Farfar
Eld – runa nr 5 Ken. 12+5=17 som är den runa som kallas Bjarka och
representerar Moder Jord som liv och växande. En viktig aspekt av Bjarka är
läkekraftens gudinna Eir som också kan betraktas som rödockrans väsen och
beskyddare. Giftermålet Jord + Eld representerar alkemins heliga famntag, coniunctio, och coniunctio leder i den kosmiska väven till det som alkemisterna
kallade multiplicatio. Det innebär
att den transformation som äger rum vid framställningen och användningen av
rödockra omedelbart sprider sig överallt och samtidigt som en vibration i den
kosmiska väven. Det kände förmodligen aboriginernas visa män och kvinnor till.
Nu gör vi det också.