Den industrialiserade människan har blivit en destruktiv kraft på Moder Jord – fullt i klass med forna tiders väldiga geologiska omvälvningar. Man behöver bara nämna saker som koldioxid- och metanutsläpp, förgiftning med radioaktivt avfall och av insekts- och växtskyddsmedel. Klimatförändringarna är på väg in i allt mer kaotiska processer och vi befinner oss mitt i det som kallas arternas sjätte massutdöende. Vad som nu behövs är ett nytt paradigm för mänsklighetens sätt att relatera till den övriga skapelsen, ja inget mindre än en total systemförändring och transformation av den mänskliga civilisationen. En sådan nödvändig omvälvning går under namn som det stora arbetet, den stora vändningen eller det gröna skiftet.
En liten pusselbit i detta stora arbete är en ny bok
av Henrik Hallgren och Pella Larsdotter Thiel – Naturlagen: Om naturens rättigheter och
människans möjligheter. Det är en väl-tänkt, väl-researchad och
väl-formulerad plädering för att erkänna naturen som ett rättsligt subjekt och
ge naturen en egen röst i lagstiftningen. Rörelsen för en ekologisk
rättsfilosofi är nära förbunden med kampanjen att göra ekocid, alltså
miljömord, till ett globalt erkänt brott i likhet med folkmord. Författarna
hämtar inspiration först och främst från urfolks traditionella syn på jorden
(Moder Jord) som ett levande och medvetet väsen som människan har skyldighet
att skydda och bevara. Men lika viktiga är insikter från vetenskap som
kvantfysik och molekylärbiologi, som alltmer betraktar hela kosmos, från makro-
till mikronivå, som en väv av relationer där allt är sammanbundet och
ömsesidigt beroende.
Att fokusera på att erkänna naturen som rättsligt
subjekt kan tyckas som ett alltför begränsat perspektiv med tanke på de väldiga
utmaningar som den stora transformationen av tänkande och samhälle ställer oss
inför. Hallgren och Thiel menar dock att arbetet med naturens rättigheter kan
leda fram till ett nödvändigt värderingsskifte i samhället, som i sin tur kan
föda fram det de kallar en livsbaserad ekonomi som genom att efterlikna
naturens processer kan bevara och berika jorden som en levande helhet. Jag
hoppas att de har rätt och jag rekommenderar alla som är intresserade av att
medverka i den stora omställningen att läsa denna bok som har ett imponerande
rikhaltigt innehåll. Det som gör den så bra är framför allt dess inkluderande
förhållningssätt. Läsaren får en god förståelse för de kreativa och dynamiska
förhållningssätten gentemot övriga arter och natur som finns hos urfolk, hen
får en gedigen genomgång av hur industricivilisationens syn på naturen som
objekt och resurs vuxit fram, vilka nya vetenskapliga rön som vidareutvecklar
urfolkens intuitiva kunskaper om livets stora väv och hur olika gröna filosofer
tänker sig att omställningen ska kunna gå till. Men minst lika viktig är
författarnas noggranna genomlysning av försök världen över att arbeta in
naturens rättigheter i författningen (Ecuador) eller att ge floder och andra
enskilda existenser status som rättssubjekt (Nya Zeeland, Indien, Bangladesh,
Colombia, USA m fl).
Frågorna är komplexa och att lagfästa naturliga rättigheter
är en process som stöter på många och ibland även oväntade komplikationer, t ex
när det gäller att slå fast vem som ska föra naturens talan i rättssystemet,
huruvida naturens rättigheter bör leda till att den också anses ha skyldigheter,
och om (ve och fasa) arbetet med naturens rättigheter i själva verket kan vara
en form av nykolonialism. En väldigt sympatisk sida hos Hallgren och Thiel är
att de inte ryggar inför de svåra frågorna och precis som kosmos är dynamiskt
och kreativt menar de att även arbetet för en ekologisk rättsfilosofi behöver
genomsyras av dynamik och kreativitet. Det väsentliga är det som de kallar det
multicentriska perspektivet där man överger den nuvarande antropocentrismen som
ju placerar människan i centrum (och toppen) över allt annat.
Att medvetande kan vara en grundläggande egenskap i
universum, som enligt författarna då kan beskrivas som ett ”fält av
subjektivitet” är ju en insikt som (med lite god vilja) kan härledas ur
kvantfysiken, men de tar inte nästa, för mig ganska självklara steg, nämligen
att diskutera möjligheten att med magi påverka detta kosmiska
subjektivitetsfält. Det kanske är för far
out för ett vanligt bokförlag att publicera sådana tankar. Ändå instämmer
jag helhjärtat i bokens uppmuntrande slutord: ”Vi behöver kunna drömma om andra
sätt att vara i världen, där vi samarbetar med naturen i stället för att
exploatera den. Där människan är en värdig del av den levande helheten. Vi har
velat öppna möjligheter till sådana äventyrliga drömmar, så att vi tillsammans
kan hitta hem till jorden igen.”
