Etiopiens regering som en bulldozer mot urfolken

Det är inte bara de svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson som hålls fängslade av regeringen i Etiopien. Den senaste tiden har också omkring 100 medlemmar av mursi- och bode-stammarna gripits för att de motsätter sig bygget av den jättelika Gibe-dammen i Omo-floden, rapporterar Survival International.
När Gibe-dammen står klar kommer den att ha skapat en sjö som är 15 mil lång och ha dränkt stora delar av landskapet där flera ursprungsfolk lever. Dammen kommer att hota existensen för 200 000 människor – dels de som lever och odlar längs den 76 mil långa floden, dels de som lever och livnär sig vid Turkanasjön i Kenya. (En tidigare bloggtext om dammen finns här).
Etiopiens regering planerar att hyra ut stora arealer jordbruksmark till utländska intressen för odling och export av bl a sockerrör och brödsäd – odlingar som ska konstbevattnas med vatten från Gibe. Nu tar den etiopiska regeringen i med hårdhandskarna mot motståndarna till dammbygget – framför allt de urfolk som lever längs Omo-floden och vars marker kommer att översvämmas.
Survival International citerar vad en etiopisk polisman sa till en grupp bybor i området: ”Regeringen är som en bulldozer, och alla som motsätter sig utvecklingsprojekten kommer att krossas som en person som ställer sig framför en bulldozer”.
Stephen Corry på Survival International säger: ”Den etiopiska regeringen och dess utländska uppbackare har föresatt sig att stjäla urfolkens mark och förstöra deras livssätt. De vill reducera självförsörjande stammar till ett tillstånd av beroende, kasta alla som motsätter sig detta i fängelse och låtsas att detta är något som har att göra med ’framsteg’ och ’utveckling’. Det är skamlöst, brottsligt och måste bemötas kraftfullt av alla som bryr sig om grundläggande mänskliga rättigheter”.
Detta gäller självfallet också fallet med de båda svenska journalisterna. De måste omgående friges.

Indus – Den stora modern

Redan för 9 000 år sedan födde Indus fram en av världens tidigaste jordbrukskulturer. Idag är Indusdalen hem för 100 miljoner människor, men just detta år föder dess vattenmassor fram död och elände. Indus, som brukar kallas Den stora modern, har visat sina destruktiva sidor och översvämmat stora delar av Pakistan. Hon kan vara både vän och fiende.
Det är säkert många med mig som letat i medierapporteringen från översvämningarnas Pakistan för att hitta försök till förklaringar och orsakssammanhang. Inte mycket står att finna men på BBC finns ändå en artikel som redovisar nya intressanta forskningsrön om Indus samspel med klimatet i ett längre tidsperspektiv.
Vattenflödena i Indus är beroende av smältvatten från glaciärer i Himalaya och, framför allt, av monsunregnen från Indiska oceanen. I värmeperioder blir oceanens ytvatten varmare, vilket ökar monsunernas intensitet. Omvänt innebär kallare perioder svalare ytvatten och minskade monsunregn. Under värmeperioden för cirka 6 000 år sedan förde Indus med sig betydligt större vatten- och slammängder än idag. Den beskrivs närmast som en monsterflod. För 4 000 år sedan blev klimatet kallare, vattenflödena i Indus minskade drastiskt, det blev torka och ökenutbredning och högkulturer längs Indus kollapsade.
Nu är vi uppenbarligen på väg in i en ny värmeperiod som dessutom kan ge ändrade nederbördsmönster. I årets augustimonsun fick Pakistan på bara en vecka halva den nederbörd som brukar komma under tre månader. Vattenflödet i Indus tiofaldigades snabbt – dammar och skyddsvallar förmådde inget mot dessa enorma vattenmängder. I själva verket kan dammar och skyddsvallar ha förvärrat översvämningarna. Skogsavverkningar i Indus övre lopp har lett till ökade sedimentmängder i vattnet – något som också förvärrat läget.
En organisation som International Rivers har tidigare beskrivit Indus som ett flodsystem i kraftigt förfall (a highly degraded river system) till följd av dammbyggen och bevattningskanaler. Dammbyggena har lett till tvångsförflyttningar av hundratusentals människor och en oerhörd utarmning av floddalens ekosystem. Dessa dammbyggen har finansierats av institutioner som Världsbanken som ett led i att ”modernisera” Pakistan. Alla mänskliga ingrepp i naturen har en baksida, inte minst i komplexa flodsystem, och vatten vill strömma fritt - det är något vi kan lära oss av Indus.
En helt annan fråga är varför appellerna om hjälp till de nödlidande i Pakistan ger så klent gensvar i industriländerna. Är det ett uttryck för en strukturell islamofobi i mediernas rapportering, i hjälporganisationers och regeringars insatser och i reaktionerna från oss vanliga medborgare?

Dammbyggen hotar urfolk

Idag är det FN:s urfolksdag och då passar Survival International på att publicera en rapport om hur allt fler dammbyggen hotar urfolkens existens. Jakten på ”grön” energi har lett till en boom för dammbyggen och Världsbanken pumpar in 11 miljarder US-dollar i 211 olika vattenkraftprojekt världen över.
Världsbanken är dock inte den största finansiären av dammbyggen numera – den rollen har tagits över av den kinesiska staten. Kinesiska statliga banker är t ex med och finansierar dammbyggen i Sarawak i Malaysia, som hotar penan-folkets existens, och överväger att gå in i bygget av en jättedam i Omo-floden i Etiopien – ett bygge som kan utplåna åtta olika urfolk. Detta bygge har jag tidigare skrivit om här.
En positiv nyhet som kan sätta käppar i hjulen för Omo-flodens uppdämning är att Europeiska Investeringsbanken har beslutat att dra sig ur projektet. Mer om detta hos Survival International.
Dammbyggen nådde en global topp under 1970-talet, men en omfattande kritik mot effekterna för natur och urfolk i kombination med sjunkande oljepriser ledde till en kraftig nedgång för vattenkraftsutbyggnaden under 1980- och 1990-talen. Som en följd av stigande oljepriser och oron för klimatförändringar har intresset för vattenkraft ökat igen – och därmed också hotbilden mot urfolken. Ett flertal exempel ges i rapporten från Survival International som kan läsas i sin helhet här.