Aktivism versus klimatkollaps och ångest

Allt fler känner djup förtvivlan och ångest inför det vi kan kalla sakernas tillstånd, närmare bestämt tilltagande klimatkaos, artutrotning och naturförstörelse. Är industricivilisationens kollaps nära förestående, kanske rent av oundviklig eller till och med önskvärd? Samtidigt ser vi: fler och fler blir aktivister på allvar, både de som arbetar helt och fullt i den ordinära verkligheten och de som arbetar ceremoniellt och magiskt i det icke-ordinära. Det är sent på jorden och vi behöver alla tagga upp våra aktiviteter, på alla plan. Den här texten är en spaning om nya och kreativa impulser i arbetet för Moder Jord: Deep Adaptation, Rewilding, Collapsology, Extinction Rebellion, Återställ Våtmarker och, inte minst, ceremoniell aktivism. Mitt eget bidrag till detta är ett helt nytt kurskoncept – Shamansk aktivism – som jag presenterar i slutet av texten.

Deep Adaptation, alltså djup anpassning eller djup omställning, är en impuls som vuxit fram ur Extinction Rebellion i England. Den centrala gestalten är professor Jem Bendell vid University of Cumbria som tillsammans med Rupert Read, biträdande filosofiprofessor vid University of East Anglia, har redigerat den djupt inspirerande boken Deep Adaptation – Navigating the Realities of Climate Chaos (Polity 2021). Jag ska kortfattat försöka sammanfatta de bärande tankegångarna inom Deep Adaptation utifrån denna bok.

Klimatförändringarna och överexploateringen av jorden kommer att leda till en samhällskollaps i de allra flesta av världens länder – inom en generation, och kanske tidigare. Kollapsen ses som möjlig, trolig eller oundviklig – beroende på vem inom rörelsen som man frågar. Dessutom: kollapsen är faktiskt pågående och den drabbar redan såväl människor som andra livsformer i många delar av världen. Det är industricivilisationens inneboende logik som fört mänskligheten till randen av ett stup. Vårt predikament är egentligen olösligt. De som påstår att vi har ett antal år eller decennier på oss för att undvika ett fullständigt klimatkaos eller att det räcker med de åtgärder som är på gång för att undvika en storskalig kollaps, ja de befinner sig i förnekelse och sprider illusioner som bara kan fördjupa problemen.

Vad Bendell/Read säger är att vi redan befinner oss i en pågående serie av katastrofer som vi behöver utveckla både inre och yttre personliga och kollektiva svar på. Utgångspunkten måste vara att vi för det första skådar sanningen i vitögat – exakt så här illa är det – och för det andra att vi inser att vi inte till fullo kan förstå eller förutse hur kollapsen kommer att utveckla sig. Men det är ändå – och kanske just därför – nödvändigt med snabb och djupgående medborgaraktivism, dels för att i bästa fall få ner utsläppen och sakta ned klimatförändringarna och dels för att förbereda oss inför det tilltagande kaoset. Det handlar om både yttre och inre aktiviteter för att undvika eller mildra konflikter och trauman. I det arbetet behöver vi införliva andra synsätt och världsbilder, i synnerhet från ursprungsfolk.

En metod för detta är det som Bendell/Read kallar de fyra R-en: Resilience, Relinquishment, Restoration och Reconciliation, alltså 1) vad vill vi behålla och hur, 2) vad kan vi släppa, 3) vad ska vi återskapa och 4) med vad och med vilka ska vi sluta fred? Att redan före de stora omvälvningarna arbeta igenom sådana frågor kan göra det lättare att ta sig igenom kollapsen och ur den kunna skapa ett bättre, i bemärkelsen verkligt hållbart samhälle. Då handlar det inte bara om en djup anpassning, utan också om en kreativ och en transformativ anpassning. Allt kommer dock att vara ytterst osäkert och oförutsägbart och de kanske viktigaste förutsättningarna är de mentala förberedelserna inför detta språng ut i det okända. Hur kan vi leva med de dåliga nyheterna om kollapsen utan att ta vår tillflykt till illusioner och förnekelse och hur kan vi organisera oss för att kunna möta katastrofala händelser som svält, naturförstörelse, migrationer, imploderande ekonomier, epidemier och krig? Här hämtar Bendell/Read inspiration från djuppsykologi, ekopsykologi och ekofeminism som medel för att kunna bryta de destruktiva tanke- och handlingsmönster som industricivilisationen har inympat i oss och som vi ständigt, per automatik reproducerar. Och de är definitivt inte inne på någon individuell prepper-väg – en samhällskollaps kan vi bara ta oss igenom tillsammans. Vi behöver varandra och vi behöver en massa olika kompetenser för att kunna bygga något nytt gemensamt ur industricivilisationen spillror.

En inre djup omställning behöver samordnas med en yttre djup omställning, där vi människor återknyter och återupprättar våra relationer med allt annat i en process som vi kan kalla aktiv solidaritet där vi-begreppet vidgas så att allt levande inkluderas i det. En sådan samvaro med alla medlemmar i jord-samhället är inte medlet utan själva målet för våra aktiviteter. En kollaps för de stora ekosystemen kan naturligtvis innebära mänsklighetens undergång, men om vi lyckas ta oss igenom kollapsen kan den fungera som en ”planetär initiation” och ”vi kommer inte att vara vad vi har varit utan vi ska börja bli andra”.

Vägen dit behöver innehålla vad som i boken kallas ”community-friendly prepping”, alltså att vi finner allierade och samarbetspartners för att utveckla ny lokal infrastruktur och nya livsstilar, baserade på lokal produktion av mat och andra förnödenheter, lokala valutor m m. Även om boken Deep Adaptation är fylld av viktiga tankar och konkreta förslag kring detta (och väldigt mycket annat) så utgör den ändå bara startpunkten för en rörelse in i en för mänskligheten outforskad terräng där vi behöver både avlära oss en massa gammalt och lära oss en massa nytt. Åtskilligt med rekommendabelt material om detta finns på sajten Deep Adaptation Forum och Jem Bendells egen hemsida.

Deep Adapation vill fungera som ”en bred kyrka för verkligt omtänkande och experimenterande” där man kan finna en ”gemensam grund inom ett hav av skillnader”. Mycket sympatiskt, eller hur? Men likväl gnager en grundläggande kritik inom mig. Om man, som Bendell/Read vill inkludera urfolkstänkande i sina analyser och förhållningssätt så räcker det inte med att plocka ut några russin ur kakan och baka in dem i sitt eget västerländska paradigm. Flera av tänkarna inom Deep Adaptation kommer ur universitetsvärlden och det är ju utmärkt att vetenskapligt präglade akademiker närmar sig en civilisationskritisk aktivism, men jag tycker inte att de tar språnget fullt ut. Om man vill införliva ett urfolksperspektiv så får man nog omaka sig med att ta till sig hela paradigmet, nämligen att allt är ett och hänger samman, att allt inte bara är levande utan också medvetet, att medvetandet är det ursprungliga och att alla medvetanden kan kommunicera med och ömsesidigt påverka varandra. I urfolkstänkandet är magi därmed en högst reell faktor i tillvaron och ceremoniell magi en ytterst viktig del i försvaret av Moder Jord. Jag har en känsla av att Jem Bendell skulle beteckna ett sådant påstående som ett uttryck för förnekelse och falskt hopp, men det är ju möjligt att även han kan komma fram till att han måste byta paradigm helt och hållet…

Vad behöver vi egentligen veta för att kunna bli aktiva? Ett väldigt kort och bra svar återges i Deep Adaptation: ”Allt man behöver veta om klimatförändring är att den är verklig, att den är orsakad av oss och att den är mycket, mycket farlig.” På det temat har tre franska agronomer och miljökämpar – Pablo Servigne, Raphaël Stevens och Gauthier Chapelle – skrivit boken How Everything Can Collapse. De medverkar också i antologin Deep Adaptation och har nu kommit med en utvecklad och uppdaterad uppföljare med titeln Another End of the World Is Possible. Det är den jag har läst och dess långa undertitel pekar på att vi här har att göra med en kreativ anpassning till kollapsen: Living the Collapse (and not merely surviving it) (Polity 2021). Författarna beskriver bokens teman som 1) collapso-logy = att förstå det som händer, 2) collapso-sophy = att föreställa sig och tro på en annan värld och 3) collapso-praxis = att samla livets styrkor för att leda kampen mot destruktiva krafter och för att bygga alternativ. Den stora kollapsen består av en serie katastrofala händelser som redan har inletts men ännu inte nått sin mest kritiska fas. Vi vet inte heller hur länge den kommer att pågå. Precis som Bendell/Read betonar de franska kollapsologerna det nödvändiga i att arbeta på flera plan, såväl genom kollektiva handlingar på den politiska nivån som genom inre resor för att bearbeta kollapsens psykologiska aspekter. Att utveckla konsten att leva i och genom katastroferna utan att ge upp glädjen eller tron på en möjlig framtid i balans med jorden och alla andra arter. I den processen behöver vårt sätt att tänka och vara i världen transformeras och ”vi måste lära oss hur vi dör, inte som individer utan som en civilisation”.

Servigne/Stevens/Chapelle inspireras också av ursprunglig ekologisk kunskap och de skriver om behovet att bilda allianser både med andra människor och med andra arter, i vars förlängning de spekulerar om en sorts art-överskridande parlament. Om vi kan leva oss igenom kollapsen kan den mynna ut i en stor revolution, den tredje, efter jordbruksrevolutionen och den industriella revolutionen. Den innebär ett återknytande till och återupprättande av jämlika relationer med jorden och allt och alla som lever på henne. Vi måste också förstå vår egen roll som människor i dessa stora skeenden. Vi kan inte ”rädda” planeten; den håller inte på att dö, det är vår civilisation som är döende. Inspirerade av eko-feminism och eko-psykologi utvecklar författarna en hel del praktiskt inriktade tankar om lokalt baserade alternativ till industricivilisationen som en sorts befriade och hållbara autonoma zoner. Allt måste tänkas och göras nytt – utan dogmer och tvång. Det intryck jag får av deras bok är att det redan idag finns åtskilliga sådana alternativa samhällen och grupper runt om i Frankrike. Inte för inte finns ju där en stark syndikalistisk och anarkistisk tradition som uppenbarligen fått en nutida grön inriktning.

För att kunna bidra till den stora vändning som författarna förespråkar och som kollapsen skulle kunna övergå i behöver vi nu, idag, arbeta i tre dimensioner: 1) aktioner och strider för att sakta ned eller stoppa förstörelsen av jorden och alla hennes ekosystem, samhällen och sårbara folk, 2) analyser för att förstå den nuvarande situationen och bidra till att skapa alternativ i form av eko-byar, alternativa ekonomier etc och 3) en djup inre medvetandeförändring.

Vi måste reparera våra relationer med allt som lever, hitta vår plats på jorden och återknyta till vår egen vilda natur, skriver Servigne/Stevens/Chapelle. Livet kan då präglas av ett oändligt antal andliga variationer, där maskulint och feminint balanseras och våra själar återförvildas. Och då är vi framme vid det allt populärare begreppet rewilding, återförvildande, och frågan om dess roll i perspektivet av en kommande kollaps. Som jag ser det är en av Moder Jords inneboende egenskaper just att vara vild, att växa vild och att reglera sig själv. Det är inbyggt i skapelsens matris och är en impuls som kommer att vara aktiv så länge som jorden existerar. Den enda art som egentligen stör eller undertrycker denna impuls är människan, närmare bestämt den jordbrukande och industriella människan. Fram till jordbruksrevolutionen var människans aktiviteter integrerade med jordens vildväxande, precis som alla vilda arter. De djur som domesticerats av människan – kor, grisar, höns, hundar och katter – är idag inslag i människans förödelse av jorden. Som domesticerade är de å ena sidan förtryckta och exploaterade av människan men å andra sidan samtidigt delaktiga i den mänskliga överexploateringen av jorden. Ett återförvildande måste innebära att såväl människan som hennes domesticerade djurslavar återförvildas. Aktivister som arbetar för återförvildande behöver därför bygga allianser inte bara med jorden och det vilda som ännu är vilt utan också med tamdjuren som någonstans djupt inombords också har en drift att återförvildas, kanske som en svag flämtande låga – men den kan ju blomma upp och bli en glödande passion.

Hur snabbt och mångfaldigt naturen kan återhämta sig när människor överger ett område skildras av Cal Flyn i boken Islands of Abandonment – Nature Rebounding in the Post-Human Landscape (Penguin 2022). En del av de återförvildade platserna som författaren besöker har varit scener för kärnkatastrofer, krig och industriell förstörelse. Det gäller t ex landskapet runt det havererade kärnkraftverket i Tjernobyl, stilleståndszonen mellan grek- och turkcyprioter på Cypern och det som kallas Zone Rouge vid Verdun i Frankrike där fruktansvärda och långdragna skyttegravsstrider utkämpades under första världskriget och där stora mängder kemiska stridsmedel förbrändes efter kriget. När naturen återhämtar sig, eller studsar tillbaka för att använda titelns ord rebouncing, behöver det inte ske som ett återskapande av hur platsen tedde sig innan förstörelsen; det sker snarare på sätt som naturen själv finner möjligt och det kan resultera i en ganska annorlunda natur, i synnerhet om marken har blivit impregnerad med giftigt avfall. Men att en återhämtning sker och att den kan gå oväntat snabbt är ställt utom allt tvivel. Naturens inneboende läkeförmåga är imponerande och vi människor borde lämna ”tillbaka” betydligt fler områden till dessa läkande krafter enligt mottot: må allt vilt i landskapet växa och trivas väl!

Cal Flyns exempel handlar mestadels om en spontan återförvildning på naturens egna villkor, men återförvildning kan också ske genom planerade ingripanden – som ett försök att reparera skador som orsakats av tidigare mänskliga aktiviteter. Exempel på sådant är återintroduktion av varg i Yellowstones nationalpark i USA, visenter i Rumänien och Polen och bäver i Sverige. Eller stödutfordring och avelsprogram för utrotningshotade arter som pilgrimsfalk, havsörn och stork. När sådana projekt är framgångsrika leder de ofelbart till en ökad biologisk mångfald i ett större område där också många andra arter gynnas. Men förvildningsprojekt av detta slag fungerar kanske mest som en sorts konstgjord andning eftersom det stora problemet när det gäller förlusten av biologisk mångfald är minskningen av de vilda djurens, växternas och svamparnas livsrum. Människan måste helt enkelt lämna tillbaka stora områden som gjorts om till golfbanor, parkeringsplatser, jättelika lagerlokaler och andra industriella aktiviteter. Dessutom: det industriella jordbruket med kraftigt utarmad biologisk mångfald måste ersättas med livsmedelsproduktion som samarbetar med naturen i ett ömsesidigt gynnande av mångfald. Ett exempel på att den biologiska mångfalden kan faktiskt öka genom ett ”mjukt” jordbrukande är det som brukar kallas liens och mulens marker, alltså mark som hävdas genom traditionell slåtter eller med småskaligt kreatursbete. Mera sådant behövs.

Samtidigt som mänskligheten med stormsteg närmar sig ett planetärt nödläge stärks impulserna till kreativt och aktivt motstånd. Den grupp i Sverige som för närvarande tycks utveckla mest och bäst energi både när det gäller analys och praktik är enligt min mening Återställ Våtmarker(ÅV), som trots att den bara har funnits i något år har fått ett stort genomslag i medierna och samhällets allmänna medvetande genom sina modiga motorvägsaktioner. Det är aktioner som definitivt kan sorteras in under begreppet återförvildande. De som initierade Återställ Våtmarker kommer ur den svenska grenen av Extinction Rebellion(XR) men kände behov av radikalare och mer seriösa aktioner. Om XR:s gatumanifestationer i Stockholm lutar en aning åt performance så drar ÅV:s aktioner snarare åt det performativa hållet i enlighet med klassisk ickevåldsteori. Plogbillsveteranen Per Herngren definierar begreppet performativ på följande sätt: ”…handlingar där mål och medel blir ett. Performativ är handlingar som förverkligar målet i och med att handlingen genomförs. Precis som ickevåld avviker performativa handlingar från instrumentell politik där mål och medel separeras – där målet skjuts på framtiden… Samhällsförändring blir i den performativa traditionen uppfinnande, imiterande, tränande och intervenerande. Förändring sprider sig i oväntade sammanhang och riktningar, den kommer inte bara uppifrån hierarkin eller bara nerifrån gräsrötterna.” (På Per Herngrens sajt finns oerhört mycket nyttig information för den som vill bedriva civil olydnad och ickevåldsaktivism).

Per Herngren

ÅV har definierat frågan om torvbrytning och våtmarker som mycket lämpad för civil olydnad och radikal direkt aktion för att ställa makthavarnas passivitet i blixtbelysning. Torvbrytning och torrläggning av våtmarker orsakar väldiga utsläpp av koldioxid (plus minskad biologisk mångfald) och att snabbt få stopp på den verksamheten skulle i ett slag kraftigt sänka utsläppen av växthusgaser. Genom sina motorvägsaktioner har ÅV gjort denna fråga allmänt känd för allmänheten och i år planerar gruppen att intensifiera sina direktaktioner med målet att stänga ner den svenska torvindustrin (idag bryts torv på minst 80 svenska torvmossar!) Det har i miljökretsar riktats kritik mot ÅV:s motorvägsaktioner för att de skulle vara kontraproduktiva och motverka klimatarbetet. Men vi kan ju inte veta förrän i efterhand om något varit produktivt eller kontraproduktivt. Aktionerna har hur som helst fört upp frågan om våtmarker på agendan på ett remarkabelt sätt och jag känner enbart respekt för ÅV-aktivisternas mod och konsekvens.

I min egen kommun skär E4 rakt igenom samhällets centrala delar. När jag i något ärende behöver ta mig över motorvägen via en gång- och cykelbro slås jag av enormiteten av den dånande fordonsfloden; som en evig loop utan början och slut. Inför detta känner jag stor förtvivlan; hur få stopp på denna vrålande fordonsflod som tycks oundgänglig för industricivilisationens ”blodomlopp”? I sådana situationer känner jag stark respekt för de människor som utifrån sin ångest och förtvivlan inför den kommande klimatkollapsen blockerar motorvägar och åtminstone för en stund tystar detta monsterflöde av fordon. Det ska bli väldigt intressant att se hur ÅV tar sig an torvindustrin i sommar. Kanske behöver de precis som Per Herngren och plogbillarna avrusta de destruktiva maskinerna? (För dem som inte minns kan jag påminna om att Herngren vid en aktion i USA i början av 1980-talet med hjälp av en smideshammare oskadliggjorde en kärnvapenladdad Pershing II-raket och en avfyrningsramp. Han dömdes till åtta års fängelse men frigavs efter 15 månader.  I slutet av 80-talet hamrade han sönder några granatgevär och automatkarbiner inne på gevärsfaktoriet i Eskilstuna). Ett annat sätt att återställa våtmarker är ju att utrusta sig med spadar och andra ”plogbillar” för att sätta igen skogsbolagens diken och fuktsätta markerna – gärna i samverkan med naturliga allierade som bävern.

Återställ Våtmarker är i tillväxtfas och den som vill ansluta sig och delta i deras olika aktioner kan hitta både information och anmälningsformulär på hemsidan https://actionnetwork.org/forms/var-en-del-av-den-forandring-du-vill-se Gruppen erbjuder träning i fredligt civilt motstånd för den som vill delta i direkta aktioner.

För den som arbetar med shamanska traditioner öppnar sig idag en palett av praktiska handlingsmöjligheter, vare sig man med sin kropp vill delta i radikala direktaktioner eller om man föredrar icke-ordinära ceremoniella metoder. Alla möjliga kreativa kombinationer är ju tänkbara när det gäller att värna jorden och alla dess invånare, synliga som osynliga. En variant är naturligtvis att fysiskt ansluta till lämpliga direktaktioner antingen som vanlig aktivist eller som shamansk aktivist med trummor, sånger och andra ljudliga och synliga uttryck (men kanske först förvissa sig om att de vanliga aktivisterna accepterar sådan närvaro). En annan variant är att iscensätta magiska ceremonier – offentligt eller i det fördolda – till jordens försvar och för att ge kraft och råg i ryggen åt de vanliga aktivisterna.

Ceremonier kan vara reaktiva, proaktiva eller preaktiva och det finns informella ceremoniella nätverk som arbetar med detta – det känner den till som läst mina texter i ämnet. De som gått mina kurser i shamansk runmagi vet också att dessa kurser innehåller avsnitt om ceremoniell aktivism, men nu känner jag att jag behöver steppa upp denna verksamhet. Så från och med hösten 2023 kommer jag att arrangera kurser på temat Shamansk aktivism – Att manifestera det kosmiska i det jordiska. Upplägget håller just på att formges men bland de moment som kommer att ingå finns: vad är djup magi; när, var och hur är den möjlig; vilka magiska uppgifter kan och bör magiker axla; vilken attityd krävs för verkningsfull magi; hur ligga ett steg före exploatörerna och utföra magin under maktens radar; hur kan man bli det man sjunger, alltså hur manifesterar vi det som vi vill skapa; vad är egentligen skillnaden mellan reaktiv, proaktiv och preaktiv magi; hur undvika illusionsmakeri; hur bearbeta sin egen förtvivlan och ångest inför världens tillstånd; hur bemöta motstånd och ingripande från makten; vad är shamansk olydnad. Mer om dessa kurser kommer under våren på www.norrshaman.net Till dess: tack för att ni läst så här långt. Det är sent på jorden och det 21:a århundradets shamaner behöver kliva fram och axla sitt globala och kosmiska ansvar.