Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Jag strävar efter att manifestera det kosmiska i det jordiska genom shamansk aktivism.

söndag 8 januari 2017

Om C G Jungs strövtåg i Drömtiden

Åren mellan 1913 och 1916 var tumultartade för psykiatrikern C G Jung. Han hade brutit med sin mentor och kollega Sigmund Freud (det tackar vi för!) och hamnade därmed i det psykoanalytiska kylskåpet. Han hade haft starka drömmar som förebådade första världskrigets katastrofer och våldsamheter. Jung var inne i en kaotisk kris som han försökte bearbeta med egen drömanalys och genom att utveckla den metod som han kallade aktiv imagination. Under en treårsperiod steg han ner i sin eget innersta djupa mörker, skrev ner alla upplevelser och budskap och fångade också många av visionerna i målningar. Allt detta samlade han i sina svarta anteckningsböcker, bearbetade materialet och förde över det i vackert handskrivet skick till en bok med röda pärmar.

Denna röda bok kom Jung att arbeta med i 16 år alltså fram till 1929/30. I en epilog som han hade tänkt sig skulle avsluta boken avbryter han sig mitt i en mening och lägger hela projektet åt sidan. Förklaringen finns i denna ofärdiga epilog där Jung skriver att det var bekantskapen med alkemin som förde honom bort från boken. Det var alkemin som gjorde det möjligt för honom ”att absorbera den överväldigande kraften i de ursprungliga upplevelserna. Med hjälp av alkemin kunde jag slutligen ordna dem till en helhet.”

Alkemin hjälpte Jung att få någon sorts ordning på de märkvärdiga och starka upplevelserna men det var upplevelserna i sig som gjorde det möjligt för honom att utveckla sin egen variant av djuppsykologi och teorierna om individuationen, självet, symboler, arketyper, synkroniciteter och det kollektiva omedvetna. I boken Mitt liv berättar Jung ganska ingående och öppenhjärtigt om de intensiva åren som gav upphov till Röda boken. Han säger där att det tog honom 45 år att kunna ”infånga de ting som jag då upplevde och skrev ned”. Han beskriver upplevelserna som en lavaström som tvingade sig på honom. ”De år då jag helt var upptagen av de inre bilderna var de viktigaste i mitt liv, varunder allt väsentligt avgjordes. Därmed tog det hela sin början, och de senare detaljerna är endast kompletteringar och förtydliganden. Mitt senare livsverk bestod i att utarbeta det som under dessa år hade brutit fram ur det omedvetna och sånär hade dränkt mig. Det var råmaterialet för ett livsverk.”
Jung själv hittade aldrig fram till någon vettig form att publicera Röda boken i och det beror säkert delvis på att han fruktade att hans vetenskapliga renommé skulle ta skada av ett offentliggörande av de flummiga upplevelserna och mötena i det omedvetnas sfär. Hela Röda boken kan betraktas som en väldigt personlig och lång katarsis och initiation i andlig kunskap och vem vill väl skylta med att visa upp sina skuggsidor på detta sätt? När Jung avled 1961 var boken fortfarande opublicerad och skulle så förbli ända till 2009 sedan hans efterlevande efter lång tvekan gått med på publicering. Nu finns The Red Book i två olika versioner, dels som en vacker faksimilutgåva med alla Jungs målningar och hans egen gammaltyskt handskrivna text, dels som A Reader’s Edition med enbart textenöversatt till engelska och transformerad till normalt typsnitt. Båda versionerna har en lång och väldigt bra inledande text av Jung-kännaren Sonu Shamdasani. Det kalligrafiska konstverket kostar cirka 2000 kr medan läsupplagan går på 400 kr. Den är på 580 sidor och det är den som jag nu har tagit mig igenom – med viss möda. För mig är det obegripligt att förlaget (W.W. Norton & Company) inte har lagt in några målningar alls i A Reader’s Edition. Som läsare känner jag mig lämnad i sticket när redaktör Shamdasani med liv och lust i långa fotnoter analyserar bilder som jag inte kan se.
Det är självfallet oerhört svårt att i en recension ge någon sorts rättvis beskrivning av detta ytterst märkliga verk. Vad är det som ska recenseras? Jungs litterära stil? Kvaliteten på hans möten med arketyper ur det kollektiva omedvetna? Innehållet i budskapen från de andliga budbärarna? Jungs egna slutsatser av mötena – i den mån de går att särskilja från de andliga gestalternas åsikter? Finns det över huvud taget något som är allmängiltigt i Jungs upplevelser?
För min del väljer jag att sikta in mig på sådant som tangerar shamanism och magi – och det är faktiskt en hel del. Jungs metod med aktiv imagination påminner väldigt starkt om nyshamanismens själsresor. I stället för trumma använder Jung helt enkelt inre bilder för att stiga ned i sitt inre mörker. Och hans upplevelser där skulle kunna vara hämtade ur Michael Harners böcker om core shamanism. Jung rör sig in i märkliga landskap där han möter andliga gestalter som genom långa dialoger förser honom med floder av andliga insikter. Till att börja med sker mötena huvudsakligen med Jungs egen kvinnliga själ men efterhand dyker allt fler andra gestalter upp – ofta modellerade efter bibliska gestalter som Elijah, Salome och Kristus, eller från andra klassiska traditioner som Ammonius, Izdubar och Philemon, som också blir huvudläraren. Till och med gnostikernas högste gud Abraxas kommer med på ett hörn.
Jung överöses med information från dessa varelser och det är lätt att föreställa sig hans känsla av att bli överväldigad och rent av vara på väg in i galenskap. Samtidigt är det mödosamt att ta sig igenom alla dessa budskap – efter ett tag får jag en stark känsla av att allt tuggas om gång på gång, hela tiden. Ibland känns The Red Book som en neverending story och här finns ytterligare en likhet med nyshamanismens själsresor. Den som har hållit på med själsresor ett tag märker att det mesta kommer igen och upprepas, om än med lätta variationer. Och en fråga som inställer sig är: upplever Jung (och nyshamanen) det som han vill uppleva, får han de budskap som han vill ha; eller kommer allt från en källa utanför och bortom?
Ur Jungs lavaström av upplevelser där själva kärnan är den eftersträvade inre föreningen av manligt och kvinnligt, ljus och mörker, intellekt och känsla, plockar jag upp några citat av intresse för shamaner och magiker:
”Det som var mest väsentligt var inte att tolka eller förstå fantasierna utan att uppleva dem.” (Läsaren ser säkert parallellen till Castanedas tes om att ”uppleva energin direkt”.)
”Min väg är inte er väg, därför kan jag inte undervisa er. Vägen finns inom oss, och inte i gudar, lärdomar eller lagar… Det finns bara en väg och det är din väg… Må var och en gå sin egen väg.”
”Hur kan jag uppnå hjärtats kunskap? Man kan uppnå denna kunskap enbart genom att leva sitt liv fullt ut.”
”Du ska öppna själens portar för att låta den mörka floden av kaos strömma in i din ordning. Om du förenar det ordnade med kaos frambringar du det gudomliga barnet, den högsta meningen bortom mening och meningslöshet.” (Alkemi i superkort sammanfattning.)
”Du, man, ska inte söka det feminina i kvinnor, utan söka och erkänna det i dig själv, eftersom du äger det från början. Du, kvinna, ska inte söka det maskulina i män, utan ta på dig det maskulina i dig själv, eftersom du äger det från början.”
”Vi behöver dödens kylighet för att se klart. Livet vill leva och dö, börja och sluta… Döden lär mig hur jag ska leva. Utan döden skulle livet vara meningslöst.” (Kanske kommer även andra än jag att åter tänka på Castaneda och hans resonemang om döden som den bästa rådgivaren?)
”Det finns inte många sanningar, bara några få. Deras mening är för djup att förstå annat än i symboler.”
”Kristus levde bara sitt eget liv och imiterade ingen. Han försökte inte efterlikna någon modell. Om jag således verkligen imiterar Kristus så imiterar jag ingen utan jag går min egen väg och jag kommer inte längre att kalla mig kristen.”
”Det finns bara en väg och det är din väg; det finns bara en frälsning och det är din frälsning… Du måste fullfölja den väg som finns inom dig… På denna väg växer himmel och helvete samman och på denna väg förenas kraften i det undre och kraften i det övre. Vägens natur är magisk.”
”Vår frihet ligger inte utanför oss, utan inom oss… Man skapar inre frihet bara genom symbolen… Frälsningen är en lång väg som leder genom många portar. Dessa portar är symboler.”
”Det är ett misstag att tro att det finns magiska metoder som man kan lära sig. Man kan inte förstå magi. Magi stämmer överens med oförnuft som man inte kan förstå. Det magiska är gott och ont och varken gott eller ont… Vi behöver magi för att kunna ta emot eller framkalla budbäraren och kommunikationen med det obegripliga… Den magiska vägen uppstår av sig själv. Om man öppnar upp för kaos uppstår också magi. Man kan lära ut den väg som leder till kaos, men man kan inte lära ut magi… Magi är ett sätt att leva… Man kan inte säga vad effekten av magi kommer att vara, eftersom ingen kan veta det i förväg därför att det magiska är det laglösa, som uppstår utan regler och av en slump.” (Detta pekar fram mot Jungs teorier om synkroniciteter som dock inte är slumpartade utan snarare uttryck för en icke-kausal ordning.)
Jung får ett uppdrag från det omedvetna att skapa en ny sorts religion och genom hela Röda boken brottas han med kristna symboler, vilket säkert kan förklaras inte bara av hans uppväxt i en prästfamilj utan också av den tidens allmänt omfattade paradigm i Europa. Bokens sista kapitel avslutas med en dialog mellan Philemon och Skuggan, som i själva verket är Jesus. Slutrepliken från Jesus blir: ”Jag bringar er lidandets skönhet”. Men dessförinnan för Jung själv ett långt resonemang om Guden som han betraktar som en arketyp i det kollektiva omedvetna. Här följer ett kort citat ur detta resonemang:
"Genom att förenas med självet når vi Guden, som i sig förenar Himmel och Helvete... Jag har upplevt detta. Det har hänt i mig. Och det hände definitivt på ett sätt som jag varken väntade mig eller önskade mig. Upplevelsen av Guden i denna form var oväntad och oönskad... Självet är inte Guden, fastän vi når Guden genom självet. Guden är bakom självet, ovan självet, självet i sig självt, när han framträder. Men han framträder som vår sjukdom, som vi måste hela oss själva ifrån. Vi måste hela oss själva från Guden, eftersom han också är vårt tyngsta sår... Om jag bär mig själv befriar jag mänskligheten från mig själv och helar mig själv från Guden."
Märk väl att Jung skriver Guden och inte Gud. Eftersom Guden är en allomfattande arketyp (annars vore den ju inte Guden) innehåller den också Djävulen. Jungs The Red Book är en rapport från Drömtiden och själens mörka skrymslen och den handlar primärt om att finna sin egen unika väg till att bli en fullödig människa.
"Tiden har kommit när var och en måste göra sitt eget frälsningsarbete".