Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Jag strävar efter att manifestera det kosmiska i det jordiska genom shamansk aktivism.

tisdag 24 april 2012

Att förakta det svaga och annorlunda


Påpassligt till rättegången i Oslo mot den högerextreme massmördaren Breivik utkommer Harald Ofstads klassiker Vårt förakt för svaghet i nyutgåva på förlag Karneval. Bokens undertitel lyder Nazismens normer och värderingar – och våra egna. Ofstad, som var filosofiprofessor vid Stockholms universitet, dissekerar inte bara nazismens världsåskådning utan undersöker även kopplingen mellan nazistiska värderingar och det västerländska och demokratiska samhällets tänkesätt.
Det är 40 år sedan Vårt förakt för svaghet publicerades och vissa avsnitt känns verkligen daterade, t ex resonemangen om EU som då fortfarande hette EEC och om det sovjetiska imperiet. Man kan också sätta frågetecken kring Ofstads metod att beskriva den nazistiska världsåskådningen nästan uteslutande genom en närläsning av Adolf Hitlers Mein Kampf, som väl ändå måste betecknas som ett hopkok av ganska osmält tankegods med delvis motsägande beståndsdelar. Likväl är Vårt förakt för svaghet ett i sanning imponerande arbete där Ofstad extraherar 92 komponenter i det nazistiska tänkesättet. Sex av dessa komponenter betecknar han som nazismens kärna:
”Jag har avgränsat nazismen genom sex kärnkomponenter: elittänkande, identifikation med makt och förakt för svaghet, tron på att man har rätt att ingripa i andra gruppers (länders) inre angelägenheter, tron att konflikter i princip bör lösas med våld, tron på att man i en ’högre’ morals namn har rätt att upphäva alla vanliga moralregler i kampen mot de ’mindervärdiga’, och – som sjätte villkor – att den som faktiskt kan härska över andra också har rätt att härska.”
Ofstad menar att dessa komponenter finns också i vårt ”västerländska” och ”demokratiska” tänkesätt (Ofstads citattecken). Nazismen var (och är) ett extremt uttryck för tendenser som finns i våra egna värderingar och handlingssätt, och här pekar Ofstad först och främst ut föraktet för de ”svaga” och ”mindervärdiga”. Kriterierna på vilka som ska betraktas som svaga och mindervärdiga kan variera. När Amerika, Australien och Afrika koloniserades var det kontinenternas olika urfolk som ansågs mindervärdiga och därmed blev det tillåtet att ta dem som slavar eller helt enkelt utplåna dem. I dagens Ungern är det romer som är de mindervärdiga, för att nu ta ett aktuellt exempel.
Ofstads hårdsmälta slutsats är att vi i våra samhällen faktiskt praktiserar många av nazisternas normer och värderingar. Han ser framför sig en kommande nazism som primärt inte har den verbalideologiska gestalt som den tyska nazismen hade utan huvudsakligen existerar på vad han kallar handlings- och institutionsplanet – nu försedd med en demokratisk förklädnad. Exemplen kan bli många om man ser sig omkring i världen och jag kommer själv osökt att tänka på USA-imperiets permanenta krigföring draperad som en kamp för demokrati och civilisation.
Ofstad ville få oss att kritiskt skärskåda vårt eget samhälles grundvärderingar och inse att det under allt vackert tal om demokrati och frihet likväl lurar ett förtryck och ett förakt för svaghet – ett förakt som kan ta sig politiska, och självfallet också våldsamma, uttryck om betingelserna finns. Namn som Marine Le Pen, Geert Wilders, Jobbik, English Defence League och Anders Behring Breivik är några exempel som visar hur rätt Ofstad träffade i sin analys. Breivik uppfyller så många av Ofstads nazi-komponenter att han måste betecknas som en fullblodsnazist.
I den bloggtext som jag skrev bara två dagar efter Breiviks dåd framhöll jag att attentaten primärt måste betraktas som högerkristen islamofobisk terror. Udden var riktad mot vänstern och feminismen. Ändå undrar jag om man kan säga att han verkligen drevs av ett förakt för svaghet. Snarare var väl drivkraften en rädsla för och ett förakt för det annorlunda – sådant som enligt Breivik hotade ”Norge” och ”norsk” kultur. Utan att på minsta vis förminska eller relativisera Breiviks skuld finns anledning att i Ofstads efterföljd ställa besvärliga frågor t ex om sambanden mellan Breiviks specifika variant av nazistisk terror och den unkna nationalism som faktiskt existerar som en underström i det norska samhället. Och som, förstås, också finns i det svenska.

torsdag 19 april 2012

Rune Magic and Shamanism

The runes are an integral part of a Nordic shamanic way of knowledge that was long forgotten but recreated by new shamans towards the end of the 20th century. Their aim was to pull the essence of the runes, their origins and meanings from the recesses of history and bring them into our own time in a dynamic and creative way.
This dynamic method is the basis of this book with the title Rune Magic and Shamanism - Original Nordic Knowledge from Mother Earth. It is written by Jörgen I Eriksson who has been working with the runes within the Nordic shamanic tradition since the early 1980’s. The runes possess a great inherent power. They are doorways to Dreamtime and do express the totality of all knowledge that is dispersed everywhere. The runes are one of the sacred rites originating from the holy beings of Dreamtime and they can be utilized to bring harmony and balance to humans, animals, plants and minerals. The runes are a sacrament in Nordic shamanism and by combining the runes with other shamanic methods such as vision quests, ceremonies, sejd and magical singing this shamanic tradition can manifest its full potential.
Rune Magic and Shamanism describes the runes as processes, their origins and meanings and how they can be used as an excellent tool in order to think and act in beauty. The runes represent knowledge spoken directly by Mother Earth with no intermediaries. The aim of this book is to be a manual to the shaman’s philosophy.
More on the book on norrshaman where you can also find a lengthy text on the runes as a shamanic tool from Dreamtime.

måndag 16 april 2012

Vi måste alla tänka på den sjunde generationen

”Våra instruktioner från Wakan Tankan säger oss att vi ska verka för global healing, att lära ut fred och harmoni till Moder Jords många nationer och att inleda både ett stort helande (a Great Healing) och en stor förlåtelse.” Orden är uttalade av Arvol Looking Horse, Sun-kan Wan-kan Wi-c’as’ta, i den lilla skriften White Buffalo Teachings (HYT Publishing 2005). Den baserar sig på samtal med Arvol och har ställts samman av Harvey Arden och Paula Horn (lakota).
Harvey Arden är känd för läsarna av min blogg; han är medförfattare till de fantastiska böckerna Wisdomkeepers och Travels in a Stone Canoe som jag tidigare recenserat här och här. HYT Publishing är det förlag som Arden är med och driver. Arvol Looking Horse är också känd för mina läsare som beskyddaren i den 19:e generationen av den heliga pipa som lakota, dakota och nakota ursprungligen fick av vita buffelkvinnan. Han är också initiativtagare till den ceremoni som sedan 1996 hålls vid sommarsolståndet under namnet World Peace and Prayer Day. White Buffalo Teachings handlar till stor del om bakgrunden till, avsikten med och utförandet av denna ceremoni.
Utgångspunkten för Arvol är de ursprungliga instruktionerna om den sjunde generationen som han sammanfattar på följande sätt; ”Enligt vår väg måste en ledare vara ödmjuk och tänka på den sjunde generationen. Varje generation måste ta i beaktande välgången för den sjunde generation som ska komma. När vi vänder oss till de fyra kardinalriktningarna kan vi höra våra förfäder i vinden som uppmuntrar oss att fatta beslut med tanke på de generationer som ska komma. Kom ihåg att för sju generationer sedan bad våra far- och morföräldrar om välbefinnande för oss trots att vi ännu inte var födda. Om de hade glömt dem som ännu inte var födda, om de hade glömt oss, då hade vi inte varit här idag.” ”Vi alla måste fatta rätt beslut på den sjunde generationens vägnar. Men vi har ont om tid.”
Arvol betonar att vi alla har ansvar för att motverka de krafter som nu föröder och exploaterar sönder Moder Jord. ”Moder Jord är inte en resurs (resource), utan själva källan (source) till livet självt.” Allt är ömsesidigt sammankopplat och beroende; vi är alla ett; och därför kommer det som drabbar Moder Jord och andra arter att drabba också oss människor. I det perspektivet kan världsomspännande ceremonier den 21 juni spela en viktig roll;
”Våra förfäders profetior lär oss att hedrande av sommarsolståndet på de heliga platserna kommer att vara nyckeln till att läka den förstörelse som vi har släppt lös på vår lidande Moder Jord.” Orsaken är bl a att just vid sommarsolståndet flödar den andliga energin ”genom en öppen dörr från Skaparen.” Om många människor världen över kommer samman i en gemensam ceremoni för fred och harmoni kan det leda till ”ett energiskifte, som kan hela Moder Jord och åstadkomma ett universellt medvetande som strävar mot att uppnå fred.”
Arvol berättar också andra intressanta saker i White Buffalo Teachings, t ex märkliga upplevelser under en resa till Irak för att försöka förhindra det första Irak-kriget under George Bush d.ä. där Muhammed Ali figurerar som en hjälpare i nöden! Läsaren får också lära sig en del om de sju heliga riter som lakota en gång fick av Vita buffelkvinnan och varför det är viktigt att bevara och skydda dessa ceremonier. Mest intressant är kanske Arvols berättelse om hur han vid tolv års ålder fick ikläda sig rollen som beskyddare av den ursprungliga heliga pipan – ”pipornas pipa”. Det var hans farmor som överlämnade pipan tillsammans med en rad förhållningsregler och ceremoniella regler (”proper protocol”). Arvol får t ex aldrig bära vapen, han får inte ha blod på sina händer och han får inte använda oanständigt språk. Och så de två kanske allra viktigaste förhållningsreglerna; att bönerna bara får handla om hälsa, skydd, vägledning och visdom, ingenting annat; och att en healing-ceremoni alltid måste följas av en tacksägelse-ceremoni.
Dessa råd kan vi alla ta till oss. Det finns anledning att återkomma till Arvol Looking Horse – inte minst inför den 21 juni och World Peace and Prayer Day.

tisdag 10 april 2012

Att resa i en stenkanot

En av de allra bästa böckerna om traditionell indiansk andlighet är den rikt illustrerade Wisdomkeepers av Harvey Arden och Steve Wall, som jag tidigare recenserat här. Det är en bok som kännetecknas av respekt för de äldstes visdom; den låter de visa männen och kvinnorna framträda på egna villkor och författarna riktar inget ljus mot sig själva förutom att de betonar hur djupt mötena med traditionalisterna har påverkat deras sätt att tänka och deras liv. I boken Travels in a Stone Canoe – The Return to the Wisdomkeepers (Simon & Schuster 1998) får vi författarnas egen berättelse om de märkliga resor över den nordamerikanska kontinenten som ledde fram till Wisdomkeepers.
Resorna, som sträcker sig över en 20-årsperiod, började med en ganska vild reportageidé för National Geographic som de båda då arbetade för. En märklig medelålders cherokee-indian, Two Trees, hade lyckats övertyga dem om att följa med honom på en resa där han skulle söka upp framstående gamla medicinmän för att ta del av deras djupa kunskaper. Resan inleddes i Two Trees gamla rishög till husbil och tämligen omgående insåg de att projektet skulle haverera. Two Trees betedde sig oförutsägbart och arrogant; flera av de uppsökta medicinmännen ogillade honom skarpt och Arden/Wall började själva tvivla på Two Trees identitet. Var han i själva verket en svartmagiker, en sorts clown eller rent av en bedragare? Han var inte den guide in i den traditionella andligheten som de hade hoppats; snarare verkade han stå i vägen för verklig kontakt med visdomsbärarna. Lyckligtvis för Arden/Wall tröttnade Two Trees och avvecklade sig själv ur projektet. Allt detta, även Two Trees, liksom de fortsatta resorna skildras på ett empatiskt och humoristiskt sätt. Humorn och självironin gäller även Ardens och Walls sätt att beskriva sig själva, sina misslyckanden och sina framgångar när de efterhand får kontakt med, verkligt djup kontakt med, gamla visdomsbärare runt om på indianreservaten.
Någon läsare kanske undrar om detta är en bok i Carlos Castanedas anda, men det är det till största delen inte. Visserligen händer märkliga saker under resans gång men generellt så uttrycker sig bokens visdomsbärare tack och lov betydligt kortare, koncisare och enklare än don Juan Matus. Visdomsbärarna är enkla människor som lever under enkla förhållanden men ändå utstrålar stor integritet, ödmjukhet och kraft. Med Ardens/Walls ord; ”Visdomsbärarna bevarar den gamla visdomen, de lever den, delar med sig av den, lär ut den med sina ord och sina exempel, sina liv.” De är ”begynnelsens väktare, jordens beskyddare, representanter för det ursprungliga i oss alla.” Även om de påfallande ofta har en underfundig humor och gärna skrattar tar de livet på största allvar, som en helig uppgift. Livet är inte en underhållning, det är en helig uppgift som Leon Shenandoah, onondaga, säger. Författarna skriver att mötena med visdomsbärarna har förändrat dem själva på djupet och att de förstått att visdom inte är någonting som man tror utan något som man gör. Efterhand förstod de att de egentligen inte var ute efter information utan efter transformation.
Boken innehåller mängder av tänkvärda citat, även av den märklige Two Trees som ju faktiskt i sin paradoxala framtoning fungerade som den ursprungliga impulsgivaren till Wisdomkeepers (och alla andra böcker som Arden/Wall producerat därefter); ”Kunskapen kommer inte gratis. Man måste betala för den och det gör man genom att använda den på ett korrekt och andligt sätt.”
Eller av Mathew King, lakota; ”Våra instruktioner är mycket enkla: att respektera jorden och respektera varandra, att respektera livet självt. Det är vårt första bud.” ”Godhet är det naturliga tillståndet i den här världen. Världen är god! Även när den förefaller ond är den god. Det finns bara godhet i Gud/Det stora mysteriet. Och samma godhet finns i oss alla. Ni kan känna den i er själva. Ni vet när ni känner er goda inombords. Ni är goda. Ni är heliga. Respektera er själva. Älska godheten i er själva. För sedan ut denna godhet i världen! Det är allas instruktioner!”
Mathew King
använder inte begreppet Drömtiden; han talar om denna dimension som The Great Reality, alltså den stora verkligheten. Vår värld kommer ur Den stora verkligheten precis som en daggdroppe kommer ur natthimlen och sedan återvänder med morgonen, säger han. Detta är en oerhört vacker beskrivning av hur Drömtiden föder den ordinära verkligheten.
Jag skrev att visdomsbärarna uttrycker sig enklare och mindre mångordigt än Castanedas läromästare don Juan Matus, men har de samma sorts kraft? Leon Shenandoah svarar så här på frågan om vad som har störst kraft; ”Jag själv har ingen kraft. Verklig kraft kommer bara från Skaparen. Den finns i Hans händer, inte i våra. Men om ni frågar mig om styrka, inte kraft, då kan jag säga att den största styrkan är mildhet (gentleness).”
Vid ett annat tillfälle säger Leon Shenandoah till Arden/Wall att det var nödvändigt för dem att göra sin resa på egen hand och inte förlita sig på andra. ”Ingen annan kan resa vägen för er. Ni måste gå den själva.” Var finns då vägen? Arden och Wall inser efterhand att den faktiskt finns rakt under deras fötter, att det är de själva som är vägen. ”Det vardagliga blir heligt, bara man tillåter sig själv att uppleva det.” De inser att världen är en andlig plats som kräver att vi alla lever ett andligt liv.
Varifrån kommer då bokens titel? Många av visdomsbärarna tillhör de sex indian-nationer som ingår i irokesförbundet. Detta fredsförbund instiftades för mer än 500 år sedan för att få slut på de ständiga striderna mellan stammarna. Initiativet kom från en man som nu går under namnet The Peacemaker. Enligt de traditionella berättelserna reste han omkring i en stenkanot under överläggningarna mellan de olika stammarna. Stenkanoten var en gåva från Det stora mysteriet och avsikten var att visa att budskapet från The Peacemaker kom från Skaparen. Stenkanoten förde honom rätt hela tiden utan att han behövde paddla eller styra och precis så upplevde Arden och Wall sina resor. De klev i sin stenkanot och fördes till rätt människor genom att de lärde sig lita på processen/rörelsen och insåg att stigen fanns rakt under deras fötter.
Harvey Ardens och Steve Walls liv förändrades genom mötena med visdomsbärarna. Ingen av dem arbetar kvar på National Geographic. I stället har de skrivit flera senare böcker om speciella visdomsbärare, inte bara i USA utan även i Australien. Arden driver bokförlaget HYT (Have You Thought) som bl a gett ut skrifter om den livstidsdömde lakota-aktivisten Leonard Peltier och av Arvol Looking Horse, beskyddare i nittonde generationen av Den heliga pipan. Finns all anledning att återkomma i ämnet.

onsdag 4 april 2012

Kärlek och avsikt – Om rörelsen i universum (2)

Här följer del 2 av mina samtal med en gammal vän, Jonas, om de pågående medvetandeförändringarna och rörelsen både i det lilla och i det stora, i universum.

JIE: Låt oss tala lite djupare om vad det är som konstituerar den process som vi kallar kosmos eller universum, eller Urds väv om vi ska använda ett begrepp från den nordiska traditionen. De tre nornorna som väver den kosmiska livsväven representerar ju nödvändigheten i skapelsen. På Urds ord rår ingen, som det sägs på ett ställe. Denna nödvändighet är också inbyggd i utharken, i runsystemet – framför allt i den nionde runan, naud eller nöd. Tittar man på andra andliga traditioner ser man paralleller direkt. T ex med begreppet intent som används flitigt av Carlos Castaneda. En del översätter det med strävan, men för mig innehåller intent något mer. Det handlar om en i själva skapelsen inbyggd egenskap, nödvändighet eller matrix. Calleman använder den engelska termen purpose i sina böcker om mayakalendern. Jag tror att han menar ungefär samma sak som Castaneda även om jag ser intent som mer grundläggande än purpose. Själv översätter jag intent med avsikt. Så stöter jag på människor med djupa insikter i traditionellt tänkande som använder begreppet kärlek för att förklara den innersta drivkraften i universum. Så gör t ex Tom Pinkson i sin fina bok The Shamanic Wisdom of the Huichol, där han beskriver sin egen resa in i de mexikanska wixárica-indianernas universum. Jag har inte stött på detta tidigare i urfolkssammanhang. Navajo t ex talar inte om kärlek som den innersta drivkraften. Snarare om hur komplementära motsatser dansar med varandra för att skapa ett tillstånd av harmoni, balans och skönhet. På direkt fråga från mig svarar Pinkson att det inte handlar om någon västerländsk projicering från hans sida utan att wixárica själva ser kärlek som den grundläggande kraften. Så frågan jag ställer mig är om avsikt och kärlek är samma sak?

Jonas: Jag vill föra in det engelska begreppet desire i sammanhanget. Det brukar översättas med önskan, begär, längtan, åtrå. Jag tänker mig att desire är det som driver intent. Driver kanske är fel ord, men desire är något spontant och okontrollerbart som kommer först, att bli förälskad och nykär, något som väller upp, en kemisk attraktion bortom förståndet, som en blixt; det kan ställa till kaos, få människor att gå genom eld och vatten, flytta till ett främmande land, bryta upp en tillsynes fungerande gammal relation, slänga sig ut i det okända, just för att "känslan" är rätt i magen, bortom all logik. Detta är när desire är som mest dramatisk vill säga, det kan ju så klart gå mycket lugnare till. Denna känsla kan utvecklas till passion och tippa vidare över i en ohälsosam och obalanserad besatthet om det vill sig illa. Intent däremot är för mig ett mer medvetet val där logik, baktanke, syfte och planering finns närvarande, en riktad vilja, även den må vara spontan men liknar ändå mera ett magiskt agerande med fokus. När desire gjort dig förälskad i servitrisen, är det din intent(ion) som gör att ni byter telefonnummer, du ringer henne nästa dag och ni bokar en date. Detta är ju såklart ur den rent mänskliga vinkeln, diskuterar vi däremot Universum/Gud/Tao/Det Stora Mysteriet där allt genomsyras av medvetande kan man ju fundera på om det finns ett syfte/intent inbyggt i detta flöde bortom vår förståelse och vårt kortsiktiga tidsperspektiv. Detta intent skapar då på något sätt våra desires. Människan är ju en avbild av det gudomliga, "As above, so below" som det heter, så enligt min första teori borde ju då även universums krafter drivas av desire. Det är en vacker tanke.

JIE: Jag delar din uppfattning att desire kan utvecklas i en obalanserad riktning som leder till besatthet. Men det är inte därför jag tvekar inför detta begrepp, det används som du vet oftast negativt i andliga sammanhang. Buddister betraktar "desire" som något man måste övervinna, alltså begäret efter saker och ting, begäret som uttryck för egots strävanden. Jag gillar din definition bättre, den positiva kraft som för samman saker och ting, men tänker att om man använder den måste man först förklara en massa om att det inte är den "vanliga" definitionen man använder sig av. Så jag kör hellre på med avsikt/nödvändighet/intent som det grundläggande – även för desire.
Jag går mer på din andra förklaring, nämligen att Syftet finns inbyggt i själva konstituerandet av kosmos, eller i alla fall i den ursprungliga "organiseringen" av kosmos - något som uttrycks i utharken genom runorna reid och framför allt naud. Avsikten/intent skapar längtan/begär där det motstående förenas för att skapa nytt. Kosmos betraktar sig självt genom alla medvetanden som det skapar; eller för att uttrycka sig lite castanedianskt; oändlighetens aktiva sida blir medveten om sig själv genom det den frambringar.
Bläddrade lite i Castaneda och hittade termen "unbending intent". När den andlige krigaren tillämpar detta, som jag tidigare på svenska översatt med "obändig vilja" kan han/hon uppleva energin direkt, dvs gå in i Drömtiden. Det handlar alltså om att röra sig med intent för att komma in i Drömtiden och denna rörelse beskriver Carlos som "unbending", alltså kompromisslös, något som inte avviker från den underliggande rörelsen, dvs intent. När Arvol Looking Horse talar om "proper protocol" är det en liknande process som åsyftas även om han i det konkreta fallet menar det ceremoniella protokollet om hur en soldans ska genomföras, hur en svetthydda eller vision quest ska gå till. Detta proper protocol är ett sätt att hitta denna sam-rörelse med intent.
Rörelsen är det väsentliga, eller hur, men samtidigt funderar jag över i vilken mån man kan tillskriva den kosmiska avsikten/nödvändigheten en vilja, vilket Castaneda tycks göra mot slutet av sitt författarskap – inte minst med begreppet ”the active side of infinity”.

Jonas: Ja, rörelsen/förändringen är ju det väsentliga och oundviklig, den är "inbyggd i systemet", den går för mig i cirklande spiraler, sedan kan man alltid diskutera om rörelsen egentligen är ett stillastående tillstånd där allt redan hänt och då, nu och framtid existerar samtidigt men uppfattas genom jordelivets space/time-verklighet som en linjär resa i tid, men det är en annan diskussion, vi utgår här från de perspektiv som i normalt vaket tillstånd uppfattas/upplevs av oss människor.
Det blir fort otillräckligt att använda ord för att diskutera dessa abstrakta teorier och man hamnar lätt i paradoxer och motsättningar, och jag vill inte krångla till det ytterligare. Jag inser att mitt förra mejl handlade mera om att omdefiniera ordet desire än att motsäga teorin om intent som drivande kraft och blir glad att du uppskattar min definition av desire. Jag vänder mig emot att man ser desire som ett hinder för andlig utveckling som måste övervinnas. Jag har alltid haft problem med den aspekten av buddismen och finner här t.ex. zenmästaren Ikkyu Sojun som en befriande anti-hjälte. Den negativa inställningen till desire genomsyrar ju självklart de exoteriska och nu rådande populistiska versionerna av kristendom och islam och har lett till ett enormt kvinnoförtryck och kroppsligt självhat.
Allt handlar ju om balans. Om man trycker undan en kraft som desire så kommer den att pysa ut på ett annat ställe och då är risken stor att den har blivit perverterad. Som vi redan tidigare konstaterat är det av samma anledning viktigt att kontrollera sina desires så att de inte styr ens liv. Bägge dessa obalanser hämmar ens andliga utveckling OCH kärlekslivet. Nog om detta.
”Avsikten/intent skapar längtan/begär där det motstående förenas för att skapa nytt.” Håller med dig här. "For I am divided for love's sake, for the chance of union" (Aleister Crowley). Det är väl här någonstans tanken om kärleken som universums kraft kommer in. Jag undrar bara vad det då är som först skapar Avsikten. Viljan kanske är underordnad syftet/avsikten även om de samverkar och flyter parallellt. Intent är för mig den överhängande bakomliggande kraften, syftet med ditt liv och drivet att fullborda ditt öde efter bästa förmåga när du väl har funnit meningen, passionen. Viljan hjälper till att fullborda delmål i det större skådespelet och fungerar bäst om du funnit dig själv och väljer att fokusera på det som är i linje med det stora flödet i universum. "Unbending"? I samma ögonblick som detta sker försvinner intent och will, man bara gör det man desire (medveten svengelska).
”Kosmos betraktar sig självt genom alla medvetanden som det skapar; eller för att uttrycka sig lite castanedianskt; oändlighetens aktiva sida blir medveten om sig själv genom det den frambringar.” Yes. Detta är något som jag själv upplevt i ögonblick av andlig insikt eller "satori" och funnits med mig i många år som en förståelse så där är vi överens. Jag tänker att ju mer sekulariserad, logisk, vetenskaplig och fyrkantig man är som människa genom ärvda fördomar och präglande omgivning desto svårare har man att ta sig in i Drömtiden och desto mer "unbending intent" behöver man för att bryta igenom, i alla fall i en inledande fas. Men samtidigt så måste man ju slappna av och bara flyta, det vet ju alla nybörjare med höga förväntningar som så gärna ”Vill ner i Undervärldarna” men inte kommer "Through the Looking Glass" under en trumresa.
Jag ser också detta "unbending intent" som en del av den andlige krigarens hela förhållningssätt till livet, andra människor, djur och natur, kosthållning, moral, solidaritet etc. Man lever som man lär för att det är omöjligt att göra på annat sätt när man väl tagit det första steget på den andliga resan. Man har signalerat till universums krafter att man vill förstå, utvecklas, förändras och får nu den Store Andens Vind i ryggen och tecken att tyda, "lessons to learn". I början kan det vara förvirrande och göra väldigt ont men man lär sig att det inte finns någon återvändo och man blir till slut "unbending" och lever ständigt i den magiska verkligheten eller/och pendlar emellan helt obehindrat.
Jag antar att följa "proper protocol" beskriver en förberedande disciplin och ett väl beprövat regelverk som fungerar som hjälp att rituellt hamna i Zonen och betyder inte nödvändigtvis att man med stark vilja erövrar Drömtiden utan snarare gör sig tillgänglig för dess flöde, att hitta sam-rörelsen som du själv säger. Ett liknande exempel; Under en vodou-ritual följer man rigoröst in i minsta detalj de traditionella ritualregler som utformats för de Loas/gudakrafter man ska åkalla med specifika trumtakter, genom detta kommer man plötsligt till en punkt där en eller flera personer börjar bli besatta och oväntat tar emot gudomen i sin fysiska kropp. Man vet inte vem av deltagarna det blir eller när det kommer att ske, det blir en spontan kedjereaktion. Man har förberett sig för att göra det möjligt och man vet därmed ATT det kommer att ske. Ibland kan även andra gudar än de åberopade dyka upp. Ordning möter kaos i samspel. Jag försöker nog här sudda ut gränserna mellan begreppen och hitta den kritiska punkten där det ena går över i det andra, se deras samspel, att det ena inte kan finnas utan det andra. Magi handlar så mycket om dessa "in between spaces", att vandra i två världar. Intent, Will, Desire och Love är fundamentala för den andlige krigarens väg och därmed för universums rörelseutveckling. Visst behåller man balansen genom att ständigt vara i rörelse?

söndag 1 april 2012

Kärlek och avsikt - Om rörelsen i universum (1)

Nu är det 2012 och många talar om en pågående medvetandeförändring som kan öppna upp för en övergång från industrisamhällets nuvarande destruktiva livssätt till ett samhälle, ett produktionssätt och ett liv i balans med Moder Jord. De senaste veckorna har jag fört samtal med en gammal vän, Jonas som är trädgårdsarbetare, om dessa frågor och om vilken rörelse som pågår både i det lilla och i det stora, i universum. Jag har delat upp en redigerad version av vårt samtal i två delar. Detta är del 1.

Jonas
: Vi är nu vid ett vägskäl där det allt tydligare känns som att det andliga/magiska möter och förenas med miljörörelsen, naturen, jorden, floran och faunan och behovet av en hållbar utveckling och därmed blir "andligheten" på ett naturligt sätt politisk i den galna tid vi lever i och det kaos som skapas av civilisationens dödsryckningar. Detta leder i sin tur bort från andligheten som en hobby och konsumtionsvara.
På samma sätt måste vi normalisera de ekologiska matvarorna och myten om det goda livet på landet. Det räcker inte med att stilla sitt samvete med att köpa en ekologisk lyxmarmelad för 160 kronor, gå på spa-yoga och skaffa sig ett "Ernst"-torp på landet för att vara delaktig i en framtida förändring om man sedan ändå stressa iväg till reklambyråjobbet på måndag morgon med magkatarr i en stadsjeep med McDonald's kaffe i framsätet.
Man måste ju dagligen leva med respekt, ödmjukhet, empati och solidaritet med sin omgivning (att vandra i skönhet) självklart utifrån de förutsättningar man själv har och den medvetandenivå man nått fram till. Små val i vardagen som växer sig starkare allteftersom man själv blir starkare.
Vill man stå på barrikaderna och ockupera Wall Street så gör man det men det kan självklart likaväl handla om att vårda en ekologisk trädgårdsodling, förvalta gamla namnsorter av frukt och grönt i all stillhet. Eller varför inte både och.

JIE: Det är inte så många människor som har både den andliga dimensionen och industrisamhälleskritiken från vänster och som man kan kommunicera på ett djupt sätt med. Jag kanske dock inte delar din optimistiska syn på att andligheten håller på att bli politisk. Kanske är det så, men jag ser ju också frånvaron av politiskt perspektiv hos många "andliga" bekantskaper och å andra sidan, en fixering vid ett naturvetenskapligt synsätt inom miljörörelsen, som tycks svårt att vidga. Med politiskt perspektiv menar jag politik i en djupgående mening, alltså inte bara ett slags parollkritik av industrisamhället. Själv behöver jag få utmanande tankemässig stimulans och har just läst Tony Judts sista bok - en samtalsbok med titeln Thinking the Twentieth Century. Den tvingar mig att ta i när jag läser. Men den bok som på senare tid gett mig mest är dock Wisdomkeepers av Harvey Arden och Steve Wall. Det är en fantastisk resa in i ett traditionellt tänkande bland ursprungsamerikaner som jag har recenserat här. Annars har jag varit djupt inne i arbetet med att översätta Runmagi och shamanism till engelska. Den kommer ut i april. Jag har också under vintern hållit i en studiecirkel i runmagi så runorna är mer eller mindre ständigt närvarande i livet. Och som vanligt bjuder de på märkliga drömmar och ibland en och annan hisnande insikt. Ditt mejl ramlade in just som jag hade slutfört en fröbeställning inför den kommande odlingssäsongen. Ingen tillfällighet förstås! Vi har ju tidigare talat om att de verkligt revolutionära sakerna äger rum under maktens radar, genom skapandet av temporära autonoma zoner som gamle Hakim Bey kallar det. Det pågår en hel del intressant inom omställningsrörelsen även om många människor där saknar ett djupare andligt perspektiv. De är mer intresserade av hur man praktiskt bygger en komposthög än av hur man samtalar med Moder Jord.

Jonas: Visst finns det en frånvaro av överbryggande tolerans från bägge läger som du säger, men jag känner små krusningar på vattenytan genom mina internationella kontakter som jag inte sett förut och strömningar som först verkar långsamma kan plötsligt få fart i kvantumhopp. Guds vägar äro outgrundliga och Kaos är granne med gud. Jag vet av erfarenhet att vårt land på många sätt är speciellt och extremt i sin lagomhet, vi är väldigt icke-andliga, logiska, praktiska och lite tröga och de andliga sökare som precis flytt undan det fängelset kan tänkas ha svårt att ta ett halvt steg tillbaka för att plocka med sig lite politik och praktiskt arbete in i sin nya världsbild. Jag har själv aldrig varit med i någon grupp, forum eller förening, förutom Rovdjursföreningen, och har svårt att kompromissa med människor som "vet" vad som är rätt och fel utan att ha personliga praktiska livserfarenheter. Jag är själv en social ensamvarg som de senaste 3-4 åren dragit mig undan för att meditera, fundera, förkovra mig och bara vara men känner nu att det är dax att ge mig ut i nya sammanhang med likasinnade för att dela erfarenheter och kunskaper samt realisera drömmar och idéer, men det får ske i sin egen takt. Jag har länge varit engagerad i vissa delar av den västerändska/anglosaxiska ockulta ritualmagiscenen med sina rötter i Mellanöstern via Grekland och renässansen, det är en del av mitt sökande, här har jag personligen lite lättare att acceptera att den är mer "bokig" och teoretisk, men när en engelsman nyss frågade mig om den nordiska traditionen sa jag att jag vill behålla den i skog och mark, ren och enkel, minimalistisk "som ett glas friskt källvatten med ett par isbitar i" Jag tror han förstod.
Vi är nu vid en punkt där det måste ske en korsbefruktning av de olika lägren. En trädgårdsmästare, permakulturodlare eller Peak Oil-intresserad miljöforskande ekolog eller biolog kan inte längre bara luta sig tillbaka på det praktiska eller vetenskapliga och därmed blunda för det gudomliga medvetande som genomsyrar allt liv på jorden. Utöver att vara "klimatsmart" och jobba ekologiskt (som jag ser som en absolut självklarhet) så måste han/hon även bygga upp en relation med de osynliga andliga krafter som omger oss i flora och fauna.
På samma sätt så kan inte längre en ockultist, wicca-utövare eller en mer allmän andlig sökare anta att "personlig utveckling" endast sker i ett vakuum som främst handlar om MIG och MITT välbefinnande i en isolerad fantasivärld utan praktiska och politiska aspekter och konsekvenser och där Moder Jords magiska kraft är något man läser om snarare än gräver och planterar i. Föst då kan vi komma vidare till nästa steg.

Del 2 av Jonas och mitt samtal om rörelsen i universum kommer snart.