Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Denna blogg söker realisera den gamla nordiska definitionen av begreppet visdom som insikt i världen och i det fördolda.

söndag 15 maj 2022

Listan över heliga platser nu som fri pdf

En viktig del av böckerna Heligt landskap och Drömtidens portar har varit beskrivningar med vägvisning till över 100 kraftplatser runt om i Sverige. Båda böckerna är slutsålda och kommer inte att tryckas igen men listan över heliga platser finns nu som fri pdf på norrshaman.net att läsa och/eller ladda ner. Varsågoda! 

tisdag 3 maj 2022

Kosmisk magi - Att bli ett med uppsåtet

 Den som idag ger sig in på en shamansk kunskapsväg måste vara medveten om att kvantfysiken mer eller mindre fullständigt kullkastar alla etablerade verklighetsuppfattningar med sina teorier om icke-lokalitet, icke-kausalitet, kvantmekanisk sammanflätning och att saker och ting bara kan existera i rörelse och i relation till annat (och inte bara i förhållande till den mänskliga observatören). Vi har inte ännu insett dess fulla potential, men vi kan idag veta betydligt mer om alltings essens än vad forntidens shamaner intuitivt anade. Det jag förespråkar är att vi helt och fullt försöker omfamna dessa nya perspektiv och förena dem med ursprungliga föreställningar från t ex shamanism och runmagi för att därmed skapa något kvalitativt nytt. Det kan beskrivas som en modern shamansk version av alkemisternas coniunctio, alltså famntaget/sammansmältningen mellan himmel/ande och jord/materia. Det kanske också kan beskrivas som en multiplikation enligt följande: andlighet x kvantfysik x direktupplevelse av Moder Jord och det kosmiska energiflödet = all-medvetande och kreativt medskapande i den kosmiska skapelsen.

Coniunctio är den process som frambringar filosofernas sten eller det röda guldet som alkemisterna kallar det och som jag föredrar att helt enkelt kalla visdom. Själva processen innebär en inre transformation i form av ett kvantsprång och enligt många alkemister leder äkta coniunctio alltid till multiplicatio. Enkelt uttryckt: den transformation som sker inom individen är icke-lokal och sprider sig ögonblickligen genom hela den kosmiska väven. För att använda en term från Carlos Castaneda: detta är helt enkelt energifakta. Shamaner i det 21:a århundradet behöver axla inte bara globala utan även kosmiska uppgifter och det kan beskrivas som att medskapa med eller dansa i balans med det stora kosmiska energiflödet, som ju per definition också är ett medvetandeflöde. Shamanen kan förverkliga sin egen coniunctio och genom multiplicatio-effekten manifestera det kosmiska i det jordiska. Att ha dessa stora kosmiska perspektiv på sin verksamhet känns som en självklarhet idag och, omvänt, att inskränka shamanens uppgifter till något mindre skulle kännas väldigt futtigt.

Att det kosmiska energi- och medvetandeflödet är en dynamisk och sig själv ständigt förnyande skapelse är ett grundläggande energifaktum. Vare sig vi kallar källan till detta flöde för Livets träd, Nagualen, Det ovetbara, Urkällan, Det stora mysteriet, Möjlighetsfältet eller Unus Mundus så handlar det om något som per definition är odefinierbart. Denna källa ligger bortom alla upplevelser och definitioner men är den psykofysiska urgrunden för allt som existerar. Och den finns ständigt närvarande, runt omkring oss som en sorts parallellvärld, men betydligt större än den ordinära verkligheten. Det som finns, eller inte finns, i Urkällan trotsar all beskrivning – det är vare sig ande eller materia – och finns egentligen enbart som potential. Jag använder fortsättningsvis Castanedas begrepp Nagualen om detta stora mysterium, som vi alltså inte kan besöka eller uppleva utan bara se och uppleva effekterna av i den ordinära verkligheten. Skulle vårt medvetande kunna ta sig in i Nagualen skulle det helt enkelt upphöra, ungefär som man föreställer sig att materia upphör i svarta hål. Det vi kan uppleva i ordinära och icke-ordinära medvetandetillstånd är helt enkelt effekterna av flödet från Nagualen, i form av energifakta.

Min egen sammanfattning av dessa kosmiska energifakta kan låta så här: Det ovetbara, Nagualen, är källan, Moder Jord är förmedlaren, Drömtiden är gränssnittet mellan det ovetbara och det vetbara (mellan Nagualen och Tonalen), utharken är läraren medan jag själv bara är någon som pekar på dessa fakta.

Med hjälp av shamanska metoder som trumning, runsång och utesittning kan man åstadkomma coniunctio och det därmed sammanhängande enhetsmedvetande som alltså är icke-dualistiskt och av en del beskrivits som ”inga begrepp, inget tänkande, bara närvaro”. Jag kallar detta medvetande för all-medvetande eftersom det omfattar kunskap om Alltets väsen och sammanflätning, från mikro- och partikelnivå till makro- och kosmisk nivå och dessutom innefattar samtidig närvaro i både det icke-ordinära och det ordinära. Dessa enhetsupplevelser, som omfattar hela ens organism, alltså även den fysiska kroppen och energikroppen, äger dock inte rum inne i Nagualen utan i gränssnittet Drömtiden. Det innebär självfallet inte att dessa upplevelser inte skulle vara transformerande eller gränsöverskridande. Tvärtom – och de visar med all önskvärd tydlighet att allt är ett och hänger samman och att det är ur sådana upplevelser som vi, var och en, kan nå inte bara visdom och magisk kraft utan också kan få klart för oss vilka enskilda uppgifter just vi behöver ta itu med för att bidra till balans i det jordiska och i det kosmiska.

Hur ska man då bete sig för att få del av denna kunskap och kraft? Hur ska man göra för att likt lakotashamanen Frank Fools Crow bli ett ”hollow bone” för Wakan-Tankas visdom och kraft, dvs det kosmiska energi- och medvetandeflödet? Det finns, som Castanedas mentor don Juan Matus underströk, egentligen inga tekniker och metoder för detta. Var och en måste själv hitta fram till sitt eget förhållningssätt och hitta sin egen shamanska stig att vandra. Men även hos Castaneda kan man få viktig inspiration om rätt förhållningssätt och här kommer min sammanfattning av detta förhållningssätt – allt marinerat i mina egna erfarenheter av 40 års shamanskt arbete:

·         Vandringen på en shamansk stig måste ske disciplinerat och uthålligt.

·         Grunden för att över huvud taget kunna få del av kraft och kunskap är en attityd av ödmjukhet. A och O därvidlag är att släppa sin självviktighet och få stopp på den inre dialogen.

·         Man behöver kunna bita av ödets trådar och lösa upp den personliga historiens fjättrar. Det innebär också att bränna bort eller detronisera de egna illusionerna. Shamanen behöver bli illusionsfri.

·         Då kan man öppna sig för den kunskap som finns i varje ögonblick och på varje plats. Det gäller ändå – paradoxalt kan det tyckas – att välja rätt tid och rätt plats för att detta ska kunna ske. Rätt tid kan vi läsa av genom synkronistiska händelser, dvs meningsfulla sammanfallanden mellan dimensionerna. När det gäller platser, och i synnerhet heliga platser, är det dessutom helt nödvändigt att respektera ställets sed. Vad vill platsen själv egentligen?

·         Sedan behöver shamanen tänja sina steg ytterligare så att hen tar fullt ansvar för sina handlingar och utan att rygga tillbaka axlar det ansvar som man åläggs av den nyvunna kraften och kunskapen.

·         Därför behöver allt betraktas som en utmaning och shamanen måste inse att ingenting sker av en slump.

·         Insikten om att livet är ändligt måste omfattas på djupet för att man ska kunna anlita döden som rådgivare, vår enda sanna vän som aldrig ljuger för oss enligt Castaneda.

·         Shamanen behöver inse att allt är ett och hänger samman och att vi ingår i en icke-hierarkisk skapelse där vi inte är mer eller mindre värda än något annat. I detta kosmiska perspektiv behöver vi finna vår egen stig och vår egen uppgift.

·         Shamanen vill manifestera magisk kraft och kunskap i den ordinära världen och vardagen. För den skulle behöver hen hitta sin egen väg att knäcka nöten om hur ett icke-dualistiskt all-medvetande kan omsättas i fokuserad handling.

Magi innebär att bli ett med uppsåtet. Det innebär att shamanen måste hitta ett sätt att bli det hen åkallar; att kunna sjunga/tala med ett öppet hjärta och framsäga orden som om det är det sista man gör; som om världens och ens egen existens står på spel; ord som man tar fullt ansvar för och som kommer direkt från Jorden/Kosmos utan att begränsas eller tolkas av det ordinära medvetandet. Då behöver man lita helt och fullt på att de andliga krafter som man åkallar också kommer att agera. Vi kan inte sia om utgången av magiska ceremonier eftersom det icke-ordinära kan ha andra och större perspektiv än vi, vilket vi ödmjukt måste acceptera. Det gäller alltså att samverka med kosmos på det sätt som kosmos önskar. Tilliten till det andliga kan uttryckas genom att man utgår från och föreställer sig att det man åstundar verkligen kommer att ske och, faktiskt, redan sker, åtminstone i möjlighetsfältet.

En bra formel att avsluta ceremoniellt arbete med är: Må så ske, så kommer att ske och så sker redan!



Alkemist bränner bort sina illusioner. Matthaeus Greuter 1500-tal.

lördag 16 april 2022

Gaia-vetenskap, Jung-psykologi och alkemi


Går det att skapa en kreativ syntes av alkemi, djupekologi och Jungs djuppsykologi? Och kan en sådan syntes fungera som vägledning för att hitta fram till ett uthålligt sätt att vandra i skönhet, dvs att kombinera personlig andlig transformation med att leva i fred med Moder Jord? Svaret på dessa frågor är ett obetingat ja – och det är inte bara möjligt utan även helt nödvändigt att göra denna syntes.

Det framgår med all önskvärd tydlighet av fyra av de senaste årens mest djuplodande texter i ämnet. Deras gemensamma grundtanke är att återbesjäla naturvetenskapen genom att smälta samman djuppsykologi med den djupekologi som brukar kallas Gaia-vetenskap och med alkemins kunskaps- och transformationsmetoder. Också jag har tidigare skrivit en hel del om alkemi såsom den har silats genom Jungs temperament även om jag och de författare som jag utgår från i denna text har närmat oss denna disciplin från olika håll – de från ett naturvetenskapligt och jag från ett mer andligt perspektiv. Vad det handlar om är sätt att försöka integrera psyke och materia som en väg till visdom och till att hela människors relation med naturen och med oss själva. Som ovan, så och nedan. Det som händer inom oss händer också i den yttre, den stora världen och att försöka leva ett alkemiskt liv är helt enkelt att på ett kreativt sätt bidra till Gaias evolution.

De böcker jag vill framhålla är Stephan Hardings Gaia Alchemy: The Reuniting of Science, Psyche and Soul (2022), Jeffrey T Kiehls Facing Climate Change: An Integrated Path to the Future (2016), Andrew Fellows Gaia, Psyche and Deep Ecology: Navigating Climate Change in the Anthropocene (2019) och William Ophuls Plato’s Revenge: Politics in the Age of Ecology (2011).

Stephan Harding har samarbetat mycket med både Jeffrey T Kiehl och Andrew Fellows, framför allt på Schumacher College i England, och de har liknande bakgrund inom naturvetenskap och Jung-psykologin. Men även om de befinner sig i frontlinjen när det gäller Gaiavetenskap och erbjuder väldiga mängder inspirerande tankar och metoder så tycker jag ändå inte att de når tillräckligt långt. Alkemi i all ära, men den behöver överskridas. Jung var i mångt och mycket en omvälvande förebådare (i likhet med Harners och Castanedas roller inom shamanismen) men mycket har ju hänt såväl på Gaia som i kosmos sedan han analyserade alkemin och kom fram till att alkemisterna inte hade begripit vad de egentligen sysslade med, nämligen inre transformationer.

Stephan Harding tar fasta på Jungs åsikt att alkemin kommer direkt ur det kollektiva omedvetna – som han ibland också kallar det objektiva psyket eller Unus Mundus – och det stämmer naturligtvis i viss mening. Att de alkemiska arketyperna över huvud taget har aktiverats och blivit tillgängliga för människor ser han som uttryck för en impuls från själva Gaia – något som till viss del också stämmer. Men precis som många andra kritiker av industricivilisationen är han väldigt fixerad vid den franske 1600-talsfilosofen Descartes och ser aktiveringen av alkemin primärt som en motkraft till dennes och industrialismens dualism. Dock: alkemin är betydligt äldre än Descartes – det konstaterade ju även Jung som först kom i kontakt med uråldrig kinesisk alkemi. Vi vet också att det under den allra tidigaste kristendomen och gnosticismen fanns alkemister, så de alkemiska arketyperna är kanske som runorna – närvarande som potential eller matriser redan i den ursprungliga skapelsen, eller rent av före skapelsen som en betingelse för själva skapelsen. Men Harding har ju definitivt rätt i att alkemin inte skapats utan upptäckts av människor, precis som fallet är med runorna.

Jämfört med runorna är de alkemiska arketyperna och modellerna betydligt mer schematiska och invecklade och för mig framstår alkemin som ett onödigt krångligt sätt att lyfta illusionens slöjor för att kunna ta del av alltings väsen – med risk dessutom att skapa nya slöjor och illusioner. Och trots att Harding betonar att vi behöver gå bortom syntax för att få en fullödig förståelse av kosmos och naturens processer så använder han de alkemiska illustrationerna som det främsta verktyget för att nå insikt och transformation. Jag tror att dessa bilder och deras språkliga förklaringar snarare kan låsa fast vårt medvetande vid visuella och verbala förklaringsmodeller i stället för den direktupplevelse av energin som t ex Castaneda förespråkar och som runorna kan leda till. Denna direktupplevelse är mer omfattande och går betydligt djupare än Jungs fyra aspekter (tanke, känsla, förnimmelse och intuition) som Harding bygger på. 

De alkemiska illustrationerna i Hardings bok är i och för sig fantastiska på många sätt och vis – inte minst den på sid 127 som visar hur alkemisten måste förbränna alla sina illusioner för att kunna se Alltets sanna väsen – men jag tvivlar på att de i sig kan ge tillräckligt djupgående upplevelser. Det är väl därför som Harding och även de övriga författare som jag nämner i denna text också betonar arbetet i naturen, framför allt det som sker på ens egen så kallade Gaia-plats. Harding arbetar precis som Jung med vägledda meditationer, så kallade aktiva imaginationer, och man kan undra hur djupgående de kan vara, även om de äger rum i naturen. Kan de gå lika djupt som runsång, trumning eller svetthydda? Ho vet, och det är upp till var och en att finna svaren i sin egen praktik. Där framhåller Harding och de övriga författarna på ett sympatiskt sätt att det finns en mångfald vägar och att var och en måste hitta sin egen.

Det finns en del oklarheter i Gaia-teorierna som behöver utredas närmare. För det mesta framstår Gaia i dessa böcker som summan av alla ömsesidiga processer som pågår på Moder Jord, alltså att ursprunget för all kunskap är själva jorden och allt som här har skett och sker. Men Harding skriver också att Gaia är ”den strukturerande principen i universum” och då handlar det ju om något mycket större än jorden; i själva verket det som lakota kallar Det stora mysteriet, det som Castaneda kallar Oändlighetens aktiva sida, det som Jung kallade det kollektiva omedvetna och Unus Mundus och som också går under namn som kvantfältet, möjlighetsfältet, den kosmiska nödvändigheten eller Urkällan. Problemet för Gaia-teoretikerna (och Jung) är var de förlägger denna dimension, eller strukturerande princip. Jung verkade anse att det kollektiva omedvetna hänger samman med mänskligheten, men då borde väl i rimlighetens namn också alla andra arter ha sitt eget kollektiva omedvetna? Och i så fall handlar det väl om beståndsdelar i ett större kosmiskt medvetande. Var Harding och alkemisterna förlägger denna Unus Mundus vete katten. En samtida nytänkare som Carl Johan Calleman använder begreppet Livets träd om skapelsens ursprung och det ska befinna sig någonstans i kosmos centrum. Jag själv ansluter mig snarare till Castanedas uppfattning att detta ovetbara, Nagualen, faktiskt finns här, runt omkring oss, överallt och alltid som en sorts parallell värld och att dess hemvist är icke-lokal, dvs att den genomflödar hela kosmos, finns överallt och ingenstans och att dess ursprung är själva skapelsen eller möjligen det som föregick urskapelsen.









Nagualen är inte detsamma som Gaia. Gaia är Moder Jord. Nagualen är det som ligger under allt existerande som en psykofysisk urgrund. Om den vet vi inget och kan inte heller veta något, därav termen Det ovetbara eller Det stora mysteriet. Vi kan bara se och uppleva dess effekter i den ordinära verkligheten. Därför har ex-vis Harding helt enkelt fel när han skriver att vi kan uppleva Unus Mundus, för i Unus Mundus finns ingenting som vi vare sig kan uppleva eller beskriva, vare sig ande eller materia, utan bara en sorts potentialer. Skulle vårt medvetande kunna ta sig in i Unus Mundus skulle det helt enkelt upphöra, ungefär som man föreställer sig att materia upphör i svarta hål. Det vi kan uppleva i ordinära och icke-ordinära medvetandetillstånd är effekterna av flödet från Nagualen, det som Castaneda kallar energifakta.

Min egen sammanfattning av allt detta kan låta så här: Det ovetbara, Nagualen, är källan, Moder Jord är förmedlaren, Drömtiden är gränssnittet mellan det ovetbara och det vetbara (mellan Nagualen och Tonalen), utharken är läraren medan jag själv bara är någon som pekar på dessa fakta.

När Harding definierar det eftersträvansvärda och enhetliga Gaia-medvetandet (nondual Gaia state) som ”inga begrepp, inget tänkande, bara närvaro” beskriver han i själva verket upplevelser i Drömtiden och inte i Unus Mundus. Det innebär självfallet inte att dessa upplevelser inte skulle vara transformerande eller gränsöverskridande. De visar ju att allt är ett och hänger samman och ur sådana upplevelser kan vi var och en få klart för oss vilka enskilda uppgifter vi behöver ta itu med för att bidra till Gaias balans.

Ett vanligt begrepp inom alkemin är ”filosofernas sten” som Stephan Harding definierar som ”ett permanent tillstånd av Gaia-medvetande”. Det verkar vara detsamma som min egen term all-medvetande. Harding definierar också den alkemiska tiden på liknande sätt som jag gör i form av en all-tid: ”varje ögonblick är fyllt av minne, som i sig innehåller alla tidigare ögonblick”. Att vara på samma våglängd som Stephan Harding känns onekligen uppmuntande.

Något som jag saknar i dessa böcker är en närmare utredning om alkemins begrepp multiplicatio. Om coniunctionis, som de ägnar desto större uppmärksamhet åt, är det himmelska famntaget mellan Sol och Måne, mellan manligt och kvinnligt, ande och materia som frambringar filosofernas sten eller det röda guldet eller vad de nu kallar det – alltså en inre transformation i form av ett kvantsprång – så betonar i alla fall vissa alkemister att av coniunctionis alltid följer multiplicatio. Enkelt uttryckt: den transformation som sker inom individen sprider sig också genom den kosmiska väven. Det är som jag ser det en av de viktigaste aspekterna inom alkemin och den kan lätt fogas in i Castanedas beskrivning av kosmos energifakta.

Vad behövs då för att alkemistens, eller shamanens, eller runmagikerns transformation ska sprida sig i väven och bidra till verkliga förändringar i de stora kretsloppen? På sid 255 i Gaia Alchemy skriver Harding att bara när var och en upplever ett djupt ekologiskt uppvaknande i sitt eget liv kan vi ha något hopp om att undvika de värsta effekterna av den globala krisen. När jag läser det tänker jag: aj, då är det kört för dit kommer vi aldrig att nå. Men bara 12 sidor senare (267) skriver han att detta ändå inte behöver omfatta alla, men att uppgiften att bidra till återbalansering av Gaia är en uppgift för dem av oss som är tillräckligt vakna för att bry oss. ”Om tillräckligt många arbetar med detta kan stora förändringar inträffa”. Men hur många behövs för en tillräcklig multiplicatio? Gregg Braden för i sin bok The Divine Matrix (2007) ett resonemang om att sådana medvetandesprång kan ske om/när antalet människor som medvetet ansluter sig till förändringen uppgår till kvadratroten ur den aktuella folkmängd som förändringen avser/omfattar. Jag tror att detta är new age-fantasier men låt oss göra ett tankeexperiment. Säg att vi vill åstadkomma en större förändring av det svenska skogsbruket, alltså få stopp på det nuvarande kalhyggesbruket. I Sverige bor ca 10 miljoner människor om vi räknar in även barnen. Vad är kvadratroten ur 10 miljoner? Cirka 3200. Skulle det alltså räcka med 3200 personer för att åstadkomma detta medvetandesprång om vårt engagemang är tillräckligt fokuserat och om vi verkligen lyckas bli ”hollow bones” a la Frank Fools Crow för Wakan-Tankas energiflöde? Jag skulle vilja att det vore så, men kan det verkligen stämma?

Stephan Harding och hans vänner har av förklarliga skäl sin utgångspunkt i naturvetenskapen, dvs materien, men jag tror att det kan vara mera fruktbart att i stället utgå från medvetandet, dvs anden. Medvetandet var först och det är det kosmiska medvetandet som är Alltets upphov. Jag vill alltså gå från det stora kosmiska till det lilla jordiska i stället för tvärtom. Men kanske är deras väg ändå bättre om man vill nå dem som har sin skolning och sina medvetandefilter inom naturvetenskapliga discipliner?

En sista tanke: Kvantfysiken kullkastar mer eller mindre fullständigt alla etablerade verklighetsuppfattningar med sina teorier om icke-lokalitet, icke-kausalitet, kvantmekanisk sammanflätning och att saker och ting bara kan existera i relation till annat (och inte bara i förhållande till den mänskliga observatören). Vi har inte ännu insett dess fulla potential. Niels Bohr anade detta. Albert Einstein fruktade detta. Idag kan vi helt och fullt försöka omfamna detta och förena det med ursprungliga föreställningar från t ex shamanism och runmagi och skapa något kvalitativt nytt. Böckerna om Gaia har i stort sett utfört en addition: naturvetenskap + alkemi + naturmeditationer = Gaia-medvetande. Vi bör försöka gå ännu längre genom att göra en multiplikation: andlighet x kvantfysik x direktupplevelse av Moder Jord och det kosmiska energiflödet = allmedvetande och kreativt medskapande i den kosmiska skapelsen.

måndag 14 mars 2022

Nu är den klar - Svartkonstbok 3.0

Atrid Grimssons Svartkonstbok utkom första gången 1992. Detta är tredje upplagan – utvidgad och uppdaterad till en magi för det 21:a århundradet. Titel: Svartkonstbok 3.0 - Shamanism, folklig läkekonst och kosmisk magi.

Svartkonst är beteckningen på den gamla folkliga magin och botekonsten. Mycket av denna magi finns samlad i så kallade svartkonstböcker – böcker där de kloka skrev ner sitt kunnande. Svartkonstbok 3.0 är en modern svartkonstbok med många konkreta beskrivningar av hur man kan få magisk kraft och insikt, hur man stämmer sig i harmoni och balans med den kosmiska medvetandeströmmen, hur man anlitar döden som rådgivare, hur magi kan användas vid sjukdom och hur den kan påverka väder och vind och även större globala och kosmiska sammanhang. Och inte minst – hur man kan skydda sig själv mot svart magi och onda anslag, som i dagens värld kan komma från oväntade håll.

Jörgen I Eriksson har tagit fram det bästa ur gamla svartkonstböcker. Han visar hur de folkliga botarna arbetade konkret med kraften och att de verkade i en uråldrig shamansk tradition. Han delar också frikostigt med sig ur sin egen rikhaltiga magiska erfarenhet.

Som alla svartkonstböcker är upplagan begränsad. 95 sidor limhäftat mjukband i formatet 126 x 178 mm. Boken kan nu beställas från Adlibris, Bokus, Bokbörsen eller direkt från norrshaman@gmail.com Vid beställning från norrshaman är priset 200 kr + porto 62 kr.

torsdag 17 februari 2022

Svenska Castaneda-boken är nu slutsåld

Oändlighetens aktiva sida: Castaneda och shamanismen som är min introduktion, sammanfattning och analys av Carlos Castanedas bokserie om sin lärotid med den mexikanske magikern don Juan Matus är nu slutsåld. Ingen nytryckning är planerad, men boken finns fortfarande på engelska - The Active Side of Infinity: Castaneda and Shamanism. Den kan beställas från norrshaman@gmail.com eller från bokhandlar på webben.