Sejd 7.0: Shamanism i det 21:a århundradet

Nu är den klar - den sjunde utgåvan av Sejd – 37 år efter den första publiceringen. Titeln är Sejd 7.0: Shamanism i det 21:a århundradet. Jämförd med tidigare upplagor är den betydligt uppdaterad och utvidgad, bland annat med nya kapitel om heliga platser och om Carlos Castanedas bidrag till shamanismen. Utgångspunkten är fortfarande den nordiska shamanska traditionen med beskrivningar av metoder som utesittning, själsresor, sejd, runor, extasdanser och ceremonier – shamanens portar till Drömtiden. Jag djupdyker även i shamansk filosofi och kosmologi och reder ut sambanden mellan shamanism och kvantfysik, djuppsykologi och alkemi. 

Sejd 7.0 kan beskrivas som en manual för hur man kan överskrida den traditionella shamanismens begränsningar, utveckla en illusionsfri shamanism och bli en kreativ medaktör i det kosmiska kretsloppets dynamiska process. Shamanens uppgifter i dagens värld går långt utöver och bortom vad tidigare generationers shamaner föreställde sig. Det handlar om inget mindre än att bidra till global och kosmisk balans.

Bokens ISBN: 978-91-519-9204-4
Bindning: limhäftat mjukband
Omfång: 124 sidor
Finns från den 7 september på Bokus, Adlibris, Bokbörsen eller direkt från norrshaman@gmail.com. Vid beställning från norrshaman är priset 180 kr plus porto.

Naturens rättigheter och människans plats

Den industrialiserade människan har blivit en destruktiv kraft på Moder Jord – fullt i klass med forna tiders väldiga geologiska omvälvningar. Man behöver bara nämna saker som koldioxid- och metanutsläpp, förgiftning med radioaktivt avfall och av insekts- och växtskyddsmedel. Klimatförändringarna är på väg in i allt mer kaotiska processer och vi befinner oss mitt i det som kallas arternas sjätte massutdöende. Vad som nu behövs är ett nytt paradigm för mänsklighetens sätt att relatera till den övriga skapelsen, ja inget mindre än en total systemförändring och transformation av den mänskliga civilisationen. En sådan nödvändig omvälvning går under namn som det stora arbetet, den stora vändningen eller det gröna skiftet.

En liten pusselbit i detta stora arbete är en ny bok av Henrik Hallgren och Pella Larsdotter Thiel – Naturlagen: Om naturens rättigheter och människans möjligheter. Det är en väl-tänkt, väl-researchad och väl-formulerad plädering för att erkänna naturen som ett rättsligt subjekt och ge naturen en egen röst i lagstiftningen. Rörelsen för en ekologisk rättsfilosofi är nära förbunden med kampanjen att göra ekocid, alltså miljömord, till ett globalt erkänt brott i likhet med folkmord. Författarna hämtar inspiration först och främst från urfolks traditionella syn på jorden (Moder Jord) som ett levande och medvetet väsen som människan har skyldighet att skydda och bevara. Men lika viktiga är insikter från vetenskap som kvantfysik och molekylärbiologi, som alltmer betraktar hela kosmos, från makro- till mikronivå, som en väv av relationer där allt är sammanbundet och ömsesidigt beroende.

Att fokusera på att erkänna naturen som rättsligt subjekt kan tyckas som ett alltför begränsat perspektiv med tanke på de väldiga utmaningar som den stora transformationen av tänkande och samhälle ställer oss inför. Hallgren och Thiel menar dock att arbetet med naturens rättigheter kan leda fram till ett nödvändigt värderingsskifte i samhället, som i sin tur kan föda fram det de kallar en livsbaserad ekonomi som genom att efterlikna naturens processer kan bevara och berika jorden som en levande helhet. Jag hoppas att de har rätt och jag rekommenderar alla som är intresserade av att medverka i den stora omställningen att läsa denna bok som har ett imponerande rikhaltigt innehåll. Det som gör den så bra är framför allt dess inkluderande förhållningssätt. Läsaren får en god förståelse för de kreativa och dynamiska förhållningssätten gentemot övriga arter och natur som finns hos urfolk, hen får en gedigen genomgång av hur industricivilisationens syn på naturen som objekt och resurs vuxit fram, vilka nya vetenskapliga rön som vidareutvecklar urfolkens intuitiva kunskaper om livets stora väv och hur olika gröna filosofer tänker sig att omställningen ska kunna gå till. Men minst lika viktig är författarnas noggranna genomlysning av försök världen över att arbeta in naturens rättigheter i författningen (Ecuador) eller att ge floder och andra enskilda existenser status som rättssubjekt (Nya Zeeland, Indien, Bangladesh, Colombia, USA m fl).

Frågorna är komplexa och att lagfästa naturliga rättigheter är en process som stöter på många och ibland även oväntade komplikationer, t ex när det gäller att slå fast vem som ska föra naturens talan i rättssystemet, huruvida naturens rättigheter bör leda till att den också anses ha skyldigheter, och om (ve och fasa) arbetet med naturens rättigheter i själva verket kan vara en form av nykolonialism. En väldigt sympatisk sida hos Hallgren och Thiel är att de inte ryggar inför de svåra frågorna och precis som kosmos är dynamiskt och kreativt menar de att även arbetet för en ekologisk rättsfilosofi behöver genomsyras av dynamik och kreativitet. Det väsentliga är det som de kallar det multicentriska perspektivet där man överger den nuvarande antropocentrismen som ju placerar människan i centrum (och toppen) över allt annat.

Att medvetande kan vara en grundläggande egenskap i universum, som enligt författarna då kan beskrivas som ett ”fält av subjektivitet” är ju en insikt som (med lite god vilja) kan härledas ur kvantfysiken, men de tar inte nästa, för mig ganska självklara steg, nämligen att diskutera möjligheten att med magi påverka detta kosmiska subjektivitetsfält. Det kanske är för far out för ett vanligt bokförlag att publicera sådana tankar. Ändå instämmer jag helhjärtat i bokens uppmuntrande slutord: ”Vi behöver kunna drömma om andra sätt att vara i världen, där vi samarbetar med naturen i stället för att exploatera den. Där människan är en värdig del av den levande helheten. Vi har velat öppna möjligheter till sådana äventyrliga drömmar, så att vi tillsammans kan hitta hem till jorden igen.”

Föredrag: Shamanism i det 21:a århundradet

Jag arbetar sedan många år med att förena urgammal shamansk visdom med moderna kunskapssystem som kvantfysik, alkemi, djuppsykologi och djupekologi. Allt i syfte att skapa en shamanism som kan axla de stora uppgifter som mänskligheten konfronteras med i det 21:a århundradet. Den 7 september håller jag ett föredrag på detta tema på Jordstrålningscentrum i Stockholm. Föredragets utgångspunkt är den nya utgåvan av Sejd 7.0: Shamanism i det 21:a århundradet och fokuserar på frågor som: Vad är visdomens kosmiska ursprung och hur kan denna visdom manifesteras i det jordiska? Finns ett övergripande kosmiskt uppsåt? Hur och när kan människor medverka till magiska förändringar?  Vad innebär rätt plats, rätt tid och rätt attityd?

Plats: Jordstrålningscentrum, Kammakargatan 56, Stockholm.
Tid: 7 september kl 18:45-22:00
Inträde: 200 kr. Frivillig pausfika smörgås, kaffe/te endast 30 kr.(Betalningsmedel: kort, Swish eller kontant).

Shamansk morgonbön och aftonbön

Verklig magi kan äga rum i ceremonier som utförs med rätt intention, med rätt attityd och på rätt tid och plats. Den magiska ceremonin måste helt enkelt vara i resonans med impulser från det kosmiska medvetandeflödet. En magiker behöver därför kunna läsa av och förstå vad den kosmiska klockan visar. När man utövar ceremoniell magi av detta slag kan man ändå känna att man skulle vilja bidra med energi på ett mer stadigvarande sätt än bara då man lagt märke till impulserna från skapelsens urkälla. Går det att leva i ständig ceremoni? Ett sätt att närma sig ett permanent ceremoniellt tillstånd kan vara att börja med en daglig rutin i form av morgonbön och aftonbön – dagliga ceremonier i avsikt att kontinuerligt och uthålligt medverka i att laga världen, dvs att bidra till Jords läkning och till att mänskligheten finner fram till ett ödmjukt och hållbart sätt att leva på och med Moder Jord.

Min definition av bön är en kommunikation och ett samspel med Oändlighetens aktiva sida, Det ovetbara, Det stora mysteriet, Urkällan, Livets träd för att komma i resonans med det kosmiska medvetandeflödet och kunna fungera/agera som en öppen kanal (hollow bone) för detta flöde. Då kan det kosmiska manifestera sig i det jordiska och det stora drömmandet kan förverkligas på det sätt som det själv önskar. Andra sätt att uttrycka detta är den judiska mystikens tikkun olam, att laga världen, och benediktinernas credo ora et labora, bed och arbeta. En koptisk mystiker som Matta El-Maskeen (Matteus den fattige) beskriver bön som ett sätt att lära känna Guds helighet och kvalitet och ”att smaka Gud”. Detta är ju mer eller mindre identiskt med Carlos Castanedas begrepp ”att uppleva energin direkt”. Jag eftersträvar en fördjupning av dessa begrepp till något som skulle kunna beskrivas som en kontinuerlig ceremoni, alltså ora in labora, bön i arbete, eller med andra ord: ett ceremoniellt sätt att vara och verka. Inspiration hämtar jag då även från navajos traditionella begrepp hozho, lycka eller balans, och deras definition av ett liv i skönhet som ”att ceremoniellt röra sig genom landskapet”. Morgonbön och aftonbön om balans i världen är steg på vägen till ett kontinuerligt tillstånd av all-medvetande som, när man väl har smakat på det, kan komma att genomsyra hela ens liv i allt högre utsträckning.

Var och en behöver finna sitt eget sätt att inleda och avsluta dagen i samtal med Oändlighetens aktiva sida, men ju fler vi är som kontinuerligt och uthålligt gör dessa ceremonier desto större blir den sammanlagda resonansen med det kosmiska och med det följer en högre energinivå i arbetet med att laga världen, kanske kan vi rent av tala om ett kollektivt kvantsprång. Här följer min egen version av morgonbön och aftonbön som förhoppningsvis kan fungera som inspiration även för andra.

Morgonbön:

1. Hälsa de jordiska och kosmiska riktningarna, alltså de fyra kardinalriktningarna, centrum, zenith och nadir samt de fyra (eller fem) elementen och de kosmiska fundamenten rörelse, relation, medvetande och riktning. 
2. Skapa resonans med det kosmiska medvetandeflödet, t ex genom att sjunga utharkens runor eller använda skallra, trumma, klangskål, gong eller liknande. 
3. Uttala intentionen om att bidra till att laga världen och vandra i skönhet, t ex med följande ord: ”Må världen lagas, må Jorden läka och bli hel; må mänskligheten finna fram till ett ödmjukt och hållbart levande på och med Moder Jord; må alla arter och väsen, synliga såväl som osynliga, växa och trivas väl; må vi alla kunna leva i balans med det kosmiska medvetandeflödet. Måtte jag själv kunna fungera som en öppen kanal för Oändlighetens aktiva sida att manifestera sig i den ordinära verkligheten. Må allt detta ske, så kommer att ske och så sker redan.” 
4. Avsluta med att sjunga utharkens runor, kraftsång eller andra ljud som befäster och grundar den just uttalade intentionen.

Det är viktigt att intentionen är skarpt, djupt och klart formulerad och framförd som om livet, ja hela existensen står på spel.

Förutsättningen för att komma i resonans med medvetandeflödet är rätt attityd, dvs att man släpper sin självviktighet, stoppar den inre dialogen och tar fullt ansvar för sina egna handlingar. Man bör också vara medveten om att när man öppnar sig för det kosmiska medvetandeflödet och strävar efter att fungera som en öppen kanal får man vara beredd på överraskningar. Vi kan ju inte veta vad Det stora mysteriet vill med oss.

Aftonbön: 

1. Hälsa de jordiska och kosmiska riktningarna. 
2. Skapa resonans med det kosmiska medvetandeflödet. 
3. Tacka för den dag som gått och den kraft och kunskap som du fått ta del av, t ex så här: ”Tack för att jag har fått dansa med i det kosmiska kretsloppet ytterligare en dag. Tack för att Önd andas mig och mitt hjärta slår. Tack för den kraft och kunskap som jag fått ta del av, måtte jag kunna bära och manifestera den på ett värdigt sätt som ett led i arbetet med att laga världen, läka Jorden, och hitta fram till ett ödmjukt och hållbart sätt att leva på och med Moder Jord i balans med alla andra varelser och väsen. Måtte denna natt bringa drömmar som kan vägleda mig i detta arbete.” 
4. Befäst det just uttalade med runor, kraftsång eller andra heliga ljud.

Om du har tankar, erfarenheter och förslag om en sådan här ceremoniell aktivitet är jag intresserad att ta del av dem. Mejla i så fall till norrshaman@gmail.com

  

Shamanism för 2000-talet och Svartkonstbok 3.0

Nu finns på Youtube ett samtal mellan mig och Angela Aylward på Studio K på temat Shamanism för 2000-talet med utgångspunkt från min bok Svartkonstbok 3.0. Så här presenterar Angela vårt samtal: "Jörgen är journalisten och vänsteraktivisten som blev shaman på 1980-talet. Han har ägnat flera decennier åt att studera olika shamanska traditioner, inkl den samiska. Vi pratar om hans bok Svartkonstbok 3.0 som bland annat beskriver det andliga arbetet med runmagi och kraftdjur och hur nyshamanismen integrerar kvantfysik, djuppsykologi och djupekologi. Jörgen demonstrerar hur runorna fungerar genom att Angela får ställa en fråga om sitt liv. Vi kommer även in på skillnaden mellan svart och vit magi, ligger det i betraktarens öga? Jörgen håller kurser för individer som vill utbilda sig i olika aspekter av shamanism – framför allt den nordiska traditionen med betoning på runmagi – och hitta fram till ett eget sätt att verka för balans med Moder Jord och Det stora kosmiska kretsloppet." Här finns samtalet: https://www.youtube.com/watch?v=cJrj2wU9URk

Listan över heliga platser nu som fri pdf

En viktig del av böckerna Heligt landskap och Drömtidens portar har varit beskrivningar med vägvisning till över 100 kraftplatser runt om i Sverige. Båda böckerna är slutsålda och kommer inte att tryckas igen men listan över heliga platser finns nu som fri pdf på norrshaman.net att läsa och/eller ladda ner. Varsågoda! 

Kosmisk magi - Att bli ett med uppsåtet

 Den som idag ger sig in på en shamansk kunskapsväg måste vara medveten om att kvantfysiken mer eller mindre fullständigt kullkastar alla etablerade verklighetsuppfattningar med sina teorier om icke-lokalitet, icke-kausalitet, kvantmekanisk sammanflätning och att saker och ting bara kan existera i rörelse och i relation till annat (och inte bara i förhållande till den mänskliga observatören). Vi har inte ännu insett dess fulla potential, men vi kan idag veta betydligt mer om alltings essens än vad forntidens shamaner intuitivt anade. Det jag förespråkar är att vi helt och fullt försöker omfamna dessa nya perspektiv och förena dem med ursprungliga föreställningar från t ex shamanism och runmagi för att därmed skapa något kvalitativt nytt. Det kan beskrivas som en modern shamansk version av alkemisternas coniunctio, alltså famntaget/sammansmältningen mellan himmel/ande och jord/materia. Det kanske också kan beskrivas som en multiplikation enligt följande: andlighet x kvantfysik x direktupplevelse av Moder Jord och det kosmiska energiflödet = all-medvetande och kreativt medskapande i den kosmiska skapelsen.

Coniunctio är den process som frambringar filosofernas sten eller det röda guldet som alkemisterna kallar det och som jag föredrar att helt enkelt kalla visdom. Själva processen innebär en inre transformation i form av ett kvantsprång och enligt många alkemister leder äkta coniunctio alltid till multiplicatio. Enkelt uttryckt: den transformation som sker inom individen är icke-lokal och sprider sig ögonblickligen genom hela den kosmiska väven. För att använda en term från Carlos Castaneda: detta är helt enkelt energifakta. Shamaner i det 21:a århundradet behöver axla inte bara globala utan även kosmiska uppgifter och det kan beskrivas som att medskapa med eller dansa i balans med det stora kosmiska energiflödet, som ju per definition också är ett medvetandeflöde. Shamanen kan förverkliga sin egen coniunctio och genom multiplicatio-effekten manifestera det kosmiska i det jordiska. Att ha dessa stora kosmiska perspektiv på sin verksamhet känns som en självklarhet idag och, omvänt, att inskränka shamanens uppgifter till något mindre skulle kännas väldigt futtigt.

Att det kosmiska energi- och medvetandeflödet är en dynamisk och sig själv ständigt förnyande skapelse är ett grundläggande energifaktum. Vare sig vi kallar källan till detta flöde för Livets träd, Nagualen, Det ovetbara, Urkällan, Det stora mysteriet, Möjlighetsfältet eller Unus Mundus så handlar det om något som per definition är odefinierbart. Denna källa ligger bortom alla upplevelser och definitioner men är den psykofysiska urgrunden för allt som existerar. Och den finns ständigt närvarande, runt omkring oss som en sorts parallellvärld, men betydligt större än den ordinära verkligheten. Det som finns, eller inte finns, i Urkällan trotsar all beskrivning – det är vare sig ande eller materia – och finns egentligen enbart som potential. Jag använder fortsättningsvis Castanedas begrepp Nagualen om detta stora mysterium, som vi alltså inte kan besöka eller uppleva utan bara se och uppleva effekterna av i den ordinära verkligheten. Skulle vårt medvetande kunna ta sig in i Nagualen skulle det helt enkelt upphöra, ungefär som man föreställer sig att materia upphör i svarta hål. Det vi kan uppleva i ordinära och icke-ordinära medvetandetillstånd är helt enkelt effekterna av flödet från Nagualen, i form av energifakta.

Min egen sammanfattning av dessa kosmiska energifakta kan låta så här: Det ovetbara, Nagualen, är källan, Moder Jord är förmedlaren, Drömtiden är gränssnittet mellan det ovetbara och det vetbara (mellan Nagualen och Tonalen), utharken är läraren medan jag själv bara är någon som pekar på dessa fakta.

Med hjälp av shamanska metoder som trumning, runsång och utesittning kan man åstadkomma coniunctio och det därmed sammanhängande enhetsmedvetande som alltså är icke-dualistiskt och av en del beskrivits som ”inga begrepp, inget tänkande, bara närvaro”. Jag kallar detta medvetande för all-medvetande eftersom det omfattar kunskap om Alltets väsen och sammanflätning, från mikro- och partikelnivå till makro- och kosmisk nivå och dessutom innefattar samtidig närvaro i både det icke-ordinära och det ordinära. Dessa enhetsupplevelser, som omfattar hela ens organism, alltså även den fysiska kroppen och energikroppen, äger dock inte rum inne i Nagualen utan i gränssnittet Drömtiden. Det innebär självfallet inte att dessa upplevelser inte skulle vara transformerande eller gränsöverskridande. Tvärtom – och de visar med all önskvärd tydlighet att allt är ett och hänger samman och att det är ur sådana upplevelser som vi, var och en, kan nå inte bara visdom och magisk kraft utan också kan få klart för oss vilka enskilda uppgifter just vi behöver ta itu med för att bidra till balans i det jordiska och i det kosmiska.

Hur ska man då bete sig för att få del av denna kunskap och kraft? Hur ska man göra för att likt lakotashamanen Frank Fools Crow bli ett ”hollow bone” för Wakan-Tankas visdom och kraft, dvs det kosmiska energi- och medvetandeflödet? Det finns, som Castanedas mentor don Juan Matus underströk, egentligen inga tekniker och metoder för detta. Var och en måste själv hitta fram till sitt eget förhållningssätt och hitta sin egen shamanska stig att vandra. Men även hos Castaneda kan man få viktig inspiration om rätt förhållningssätt och här kommer min sammanfattning av detta förhållningssätt – allt marinerat i mina egna erfarenheter av 40 års shamanskt arbete:

·         Vandringen på en shamansk stig måste ske disciplinerat och uthålligt.

·         Grunden för att över huvud taget kunna få del av kraft och kunskap är en attityd av ödmjukhet. A och O därvidlag är att släppa sin självviktighet och få stopp på den inre dialogen.

·         Man behöver kunna bita av ödets trådar och lösa upp den personliga historiens fjättrar. Det innebär också att bränna bort eller detronisera de egna illusionerna. Shamanen behöver bli illusionsfri.

·         Då kan man öppna sig för den kunskap som finns i varje ögonblick och på varje plats. Det gäller ändå – paradoxalt kan det tyckas – att välja rätt tid och rätt plats för att detta ska kunna ske. Rätt tid kan vi läsa av genom synkronistiska händelser, dvs meningsfulla sammanfallanden mellan dimensionerna. När det gäller platser, och i synnerhet heliga platser, är det dessutom helt nödvändigt att respektera ställets sed. Vad vill platsen själv egentligen?

·         Sedan behöver shamanen tänja sina steg ytterligare så att hen tar fullt ansvar för sina handlingar och utan att rygga tillbaka axlar det ansvar som man åläggs av den nyvunna kraften och kunskapen.

·         Därför behöver allt betraktas som en utmaning och shamanen måste inse att ingenting sker av en slump.

·         Insikten om att livet är ändligt måste omfattas på djupet för att man ska kunna anlita döden som rådgivare, vår enda sanna vän som aldrig ljuger för oss enligt Castaneda.

·         Shamanen behöver inse att allt är ett och hänger samman och att vi ingår i en icke-hierarkisk skapelse där vi inte är mer eller mindre värda än något annat. I detta kosmiska perspektiv behöver vi finna vår egen stig och vår egen uppgift.

·         Shamanen vill manifestera magisk kraft och kunskap i den ordinära världen och vardagen. För den skulle behöver hen hitta sin egen väg att knäcka nöten om hur ett icke-dualistiskt all-medvetande kan omsättas i fokuserad handling.

Magi innebär att bli ett med uppsåtet. Det innebär att shamanen måste hitta ett sätt att bli det hen åkallar; att kunna sjunga/tala med ett öppet hjärta och framsäga orden som om det är det sista man gör; som om världens och ens egen existens står på spel; ord som man tar fullt ansvar för och som kommer direkt från Jorden/Kosmos utan att begränsas eller tolkas av det ordinära medvetandet. Då behöver man lita helt och fullt på att de andliga krafter som man åkallar också kommer att agera. Vi kan inte sia om utgången av magiska ceremonier eftersom det icke-ordinära kan ha andra och större perspektiv än vi, vilket vi ödmjukt måste acceptera. Det gäller alltså att samverka med kosmos på det sätt som kosmos önskar. Tilliten till det andliga kan uttryckas genom att man utgår från och föreställer sig att det man åstundar verkligen kommer att ske och, faktiskt, redan sker, åtminstone i möjlighetsfältet.

En bra formel att avsluta ceremoniellt arbete med är: Må så ske, så kommer att ske och så sker redan!

Alkemist bränner bort sina illusioner. Matthaeus Greuter 1500-tal.

Gaia-vetenskap, Jung-psykologi och alkemi

Går det att skapa en kreativ syntes av alkemi, djupekologi och Jungs djuppsykologi? Och kan en sådan syntes fungera som vägledning för att hitta fram till ett uthålligt sätt att vandra i skönhet, dvs att kombinera personlig andlig transformation med att leva i fred med Moder Jord? Svaret på dessa frågor är ett obetingat ja – och det är inte bara möjligt utan även helt nödvändigt att göra denna syntes.

Det framgår med all önskvärd tydlighet av fyra av de senaste årens mest djuplodande texter i ämnet. Deras gemensamma grundtanke är att återbesjäla naturvetenskapen genom att smälta samman djuppsykologi med den djupekologi som brukar kallas Gaia-vetenskap och med alkemins kunskaps- och transformationsmetoder. Också jag har tidigare skrivit en hel del om alkemi såsom den har silats genom Jungs temperament även om jag och de författare som jag utgår från i denna text har närmat oss denna disciplin från olika håll – de från ett naturvetenskapligt och jag från ett mer andligt perspektiv. Vad det handlar om är sätt att försöka integrera psyke och materia som en väg till visdom och till att hela människors relation med naturen och med oss själva. Som ovan, så och nedan. Det som händer inom oss händer också i den yttre, den stora världen och att försöka leva ett alkemiskt liv är helt enkelt att på ett kreativt sätt bidra till Gaias evolution.

De böcker jag vill framhålla är Stephan Hardings Gaia Alchemy: The Reuniting of Science, Psyche and Soul (2022), Jeffrey T Kiehls Facing Climate Change: An Integrated Path to the Future (2016), Andrew Fellows Gaia, Psyche and Deep Ecology: Navigating Climate Change in the Anthropocene (2019) och William Ophuls Plato’s Revenge: Politics in the Age of Ecology (2011).

Stephan Harding har samarbetat mycket med både Jeffrey T Kiehl och Andrew Fellows, framför allt på Schumacher College i England, och de har liknande bakgrund inom naturvetenskap och Jung-psykologin. Men även om de befinner sig i frontlinjen när det gäller Gaiavetenskap och erbjuder väldiga mängder inspirerande tankar och metoder så tycker jag ändå inte att de når tillräckligt långt. Alkemi i all ära, men den behöver överskridas. Jung var i mångt och mycket en omvälvande förebådare (i likhet med Harners och Castanedas roller inom shamanismen) men mycket har ju hänt såväl på Gaia som i kosmos sedan han analyserade alkemin och kom fram till att alkemisterna inte hade begripit vad de egentligen sysslade med, nämligen inre transformationer.

Stephan Harding tar fasta på Jungs åsikt att alkemin kommer direkt ur det kollektiva omedvetna – som han ibland också kallar det objektiva psyket eller Unus Mundus – och det stämmer naturligtvis i viss mening. Att de alkemiska arketyperna över huvud taget har aktiverats och blivit tillgängliga för människor ser han som uttryck för en impuls från själva Gaia – något som till viss del också stämmer. Men precis som många andra kritiker av industricivilisationen är han väldigt fixerad vid den franske 1600-talsfilosofen Descartes och ser aktiveringen av alkemin primärt som en motkraft till dennes och industrialismens dualism. Dock: alkemin är betydligt äldre än Descartes – det konstaterade ju även Jung som först kom i kontakt med uråldrig kinesisk alkemi. Vi vet också att det under den allra tidigaste kristendomen och gnosticismen fanns alkemister, så de alkemiska arketyperna är kanske som runorna – närvarande som potential eller matriser redan i den ursprungliga skapelsen, eller rent av före skapelsen som en betingelse för själva skapelsen. Men Harding har ju definitivt rätt i att alkemin inte skapats utan upptäckts av människor, precis som fallet är med runorna.

Jämfört med runorna är de alkemiska arketyperna och modellerna betydligt mer schematiska och invecklade och för mig framstår alkemin som ett onödigt krångligt sätt att lyfta illusionens slöjor för att kunna ta del av alltings väsen – med risk dessutom att skapa nya slöjor och illusioner. Och trots att Harding betonar att vi behöver gå bortom syntax för att få en fullödig förståelse av kosmos och naturens processer så använder han de alkemiska illustrationerna som det främsta verktyget för att nå insikt och transformation. Jag tror att dessa bilder och deras språkliga förklaringar snarare kan låsa fast vårt medvetande vid visuella och verbala förklaringsmodeller i stället för den direktupplevelse av energin som t ex Castaneda förespråkar och som runorna kan leda till. Denna direktupplevelse är mer omfattande och går betydligt djupare än Jungs fyra aspekter (tanke, känsla, förnimmelse och intuition) som Harding bygger på. 

De alkemiska illustrationerna i Hardings bok är i och för sig fantastiska på många sätt och vis – inte minst den på sid 127 som visar hur alkemisten måste förbränna alla sina illusioner för att kunna se Alltets sanna väsen – men jag tvivlar på att de i sig kan ge tillräckligt djupgående upplevelser. Det är väl därför som Harding och även de övriga författare som jag nämner i denna text också betonar arbetet i naturen, framför allt det som sker på ens egen så kallade Gaia-plats. Harding arbetar precis som Jung med vägledda meditationer, så kallade aktiva imaginationer, och man kan undra hur djupgående de kan vara, även om de äger rum i naturen. Kan de gå lika djupt som runsång, trumning eller svetthydda? Ho vet, och det är upp till var och en att finna svaren i sin egen praktik. Där framhåller Harding och de övriga författarna på ett sympatiskt sätt att det finns en mångfald vägar och att var och en måste hitta sin egen.

Det finns en del oklarheter i Gaia-teorierna som behöver utredas närmare. För det mesta framstår Gaia i dessa böcker som summan av alla ömsesidiga processer som pågår på Moder Jord, alltså att ursprunget för all kunskap är själva jorden och allt som här har skett och sker. Men Harding skriver också att Gaia är ”den strukturerande principen i universum” och då handlar det ju om något mycket större än jorden; i själva verket det som lakota kallar Det stora mysteriet, det som Castaneda kallar Oändlighetens aktiva sida, det som Jung kallade det kollektiva omedvetna och Unus Mundus och som också går under namn som kvantfältet, möjlighetsfältet, den kosmiska nödvändigheten eller Urkällan. Problemet för Gaia-teoretikerna (och Jung) är var de förlägger denna dimension, eller strukturerande princip. Jung verkade anse att det kollektiva omedvetna hänger samman med mänskligheten, men då borde väl i rimlighetens namn också alla andra arter ha sitt eget kollektiva omedvetna? Och i så fall handlar det väl om beståndsdelar i ett större kosmiskt medvetande. Var Harding och alkemisterna förlägger denna Unus Mundus vete katten. En samtida nytänkare som Carl Johan Calleman använder begreppet Livets träd om skapelsens ursprung och det ska befinna sig någonstans i kosmos centrum. Jag själv ansluter mig snarare till Castanedas uppfattning att detta ovetbara, Nagualen, faktiskt finns här, runt omkring oss, överallt och alltid som en sorts parallell värld och att dess hemvist är icke-lokal, dvs att den genomflödar hela kosmos, finns överallt och ingenstans och att dess ursprung är själva skapelsen eller möjligen det som föregick urskapelsen.

Nagualen är inte detsamma som Gaia. Gaia är Moder Jord. Nagualen är det som ligger under allt existerande som en psykofysisk urgrund. Om den vet vi inget och kan inte heller veta något, därav termen Det ovetbara eller Det stora mysteriet. Vi kan bara se och uppleva dess effekter i den ordinära verkligheten. Därför har ex-vis Harding helt enkelt fel när han skriver att vi kan uppleva Unus Mundus, för i Unus Mundus finns ingenting som vi vare sig kan uppleva eller beskriva, vare sig ande eller materia, utan bara en sorts potentialer. Skulle vårt medvetande kunna ta sig in i Unus Mundus skulle det helt enkelt upphöra, ungefär som man föreställer sig att materia upphör i svarta hål. Det vi kan uppleva i ordinära och icke-ordinära medvetandetillstånd är effekterna av flödet från Nagualen, det som Castaneda kallar energifakta.

Min egen sammanfattning av allt detta kan låta så här: Det ovetbara, Nagualen, är källan, Moder Jord är förmedlaren, Drömtiden är gränssnittet mellan det ovetbara och det vetbara (mellan Nagualen och Tonalen), utharken är läraren medan jag själv bara är någon som pekar på dessa fakta.

När Harding definierar det eftersträvansvärda och enhetliga Gaia-medvetandet (nondual Gaia state) som ”inga begrepp, inget tänkande, bara närvaro” beskriver han i själva verket upplevelser i Drömtiden och inte i Unus Mundus. Det innebär självfallet inte att dessa upplevelser inte skulle vara transformerande eller gränsöverskridande. De visar ju att allt är ett och hänger samman och ur sådana upplevelser kan vi var och en få klart för oss vilka enskilda uppgifter vi behöver ta itu med för att bidra till Gaias balans.

Ett vanligt begrepp inom alkemin är ”filosofernas sten” som Stephan Harding definierar som ”ett permanent tillstånd av Gaia-medvetande”. Det verkar vara detsamma som min egen term all-medvetande. Harding definierar också den alkemiska tiden på liknande sätt som jag gör i form av en all-tid: ”varje ögonblick är fyllt av minne, som i sig innehåller alla tidigare ögonblick”. Att vara på samma våglängd som Stephan Harding känns onekligen uppmuntande.

Något som jag saknar i dessa böcker är en närmare utredning om alkemins begrepp multiplicatio. Om coniunctionis, som de ägnar desto större uppmärksamhet åt, är det himmelska famntaget mellan Sol och Måne, mellan manligt och kvinnligt, ande och materia som frambringar filosofernas sten eller det röda guldet eller vad de nu kallar det – alltså en inre transformation i form av ett kvantsprång – så betonar i alla fall vissa alkemister att av coniunctionis alltid följer multiplicatio. Enkelt uttryckt: den transformation som sker inom individen sprider sig också genom den kosmiska väven. Det är som jag ser det en av de viktigaste aspekterna inom alkemin och den kan lätt fogas in i Castanedas beskrivning av kosmos energifakta.

Vad behövs då för att alkemistens, eller shamanens, eller runmagikerns transformation ska sprida sig i väven och bidra till verkliga förändringar i de stora kretsloppen? På sid 255 i Gaia Alchemy skriver Harding att bara när var och en upplever ett djupt ekologiskt uppvaknande i sitt eget liv kan vi ha något hopp om att undvika de värsta effekterna av den globala krisen. När jag läser det tänker jag: aj, då är det kört för dit kommer vi aldrig att nå. Men bara 12 sidor senare (267) skriver han att detta ändå inte behöver omfatta alla, men att uppgiften att bidra till återbalansering av Gaia är en uppgift för dem av oss som är tillräckligt vakna för att bry oss. ”Om tillräckligt många arbetar med detta kan stora förändringar inträffa”. Men hur många behövs för en tillräcklig multiplicatio? Gregg Braden för i sin bok The Divine Matrix (2007) ett resonemang om att sådana medvetandesprång kan ske om/när antalet människor som medvetet ansluter sig till förändringen uppgår till kvadratroten ur den aktuella folkmängd som förändringen avser/omfattar. Jag tror att detta är new age-fantasier men låt oss göra ett tankeexperiment. Säg att vi vill åstadkomma en större förändring av det svenska skogsbruket, alltså få stopp på det nuvarande kalhyggesbruket. I Sverige bor ca 10 miljoner människor om vi räknar in även barnen. Vad är kvadratroten ur 10 miljoner? Cirka 3200. Skulle det alltså räcka med 3200 personer för att åstadkomma detta medvetandesprång om vårt engagemang är tillräckligt fokuserat och om vi verkligen lyckas bli ”hollow bones” a la Frank Fools Crow för Wakan-Tankas energiflöde? Jag skulle vilja att det vore så, men kan det verkligen stämma?

Stephan Harding och hans vänner har av förklarliga skäl sin utgångspunkt i naturvetenskapen, dvs materien, men jag tror att det kan vara mera fruktbart att i stället utgå från medvetandet, dvs anden. Medvetandet var först och det är det kosmiska medvetandet som är Alltets upphov. Jag vill alltså gå från det stora kosmiska till det lilla jordiska i stället för tvärtom. Men kanske är deras väg ändå bättre om man vill nå dem som har sin skolning och sina medvetandefilter inom naturvetenskapliga discipliner?

En sista tanke: Kvantfysiken kullkastar mer eller mindre fullständigt alla etablerade verklighetsuppfattningar med sina teorier om icke-lokalitet, icke-kausalitet, kvantmekanisk sammanflätning och att saker och ting bara kan existera i relation till annat (och inte bara i förhållande till den mänskliga observatören). Vi har inte ännu insett dess fulla potential. Niels Bohr anade detta. Albert Einstein fruktade detta. Idag kan vi helt och fullt försöka omfamna detta och förena det med ursprungliga föreställningar från t ex shamanism och runmagi och skapa något kvalitativt nytt. Böckerna om Gaia har i stort sett utfört en addition: naturvetenskap + alkemi + naturmeditationer = Gaia-medvetande. Vi bör försöka gå ännu längre genom att göra en multiplikation: andlighet x kvantfysik x direktupplevelse av Moder Jord och det kosmiska energiflödet = allmedvetande och kreativt medskapande i den kosmiska skapelsen.

Nu är den klar - Svartkonstbok 3.0

Atrid Grimssons Svartkonstbok utkom första gången 1992. Detta är tredje upplagan – utvidgad och uppdaterad till en magi för det 21:a århundradet. Titel: Svartkonstbok 3.0 - Shamanism, folklig läkekonst och kosmisk magi.

Svartkonst är beteckningen på den gamla folkliga magin och botekonsten. Mycket av denna magi finns samlad i så kallade svartkonstböcker – böcker där de kloka skrev ner sitt kunnande. Svartkonstbok 3.0 är en modern svartkonstbok med många konkreta beskrivningar av hur man kan få magisk kraft och insikt, hur man stämmer sig i harmoni och balans med den kosmiska medvetandeströmmen, hur man anlitar döden som rådgivare, hur magi kan användas vid sjukdom och hur den kan påverka väder och vind och även större globala och kosmiska sammanhang. Och inte minst – hur man kan skydda sig själv mot svart magi och onda anslag, som i dagens värld kan komma från oväntade håll.

Jörgen I Eriksson har tagit fram det bästa ur gamla svartkonstböcker. Han visar hur de folkliga botarna arbetade konkret med kraften och att de verkade i en uråldrig shamansk tradition. Han delar också frikostigt med sig ur sin egen rikhaltiga magiska erfarenhet.

Som alla svartkonstböcker är upplagan begränsad. 95 sidor limhäftat mjukband i formatet 126 x 178 mm. Boken kan nu beställas från Adlibris, Bokus, Bokbörsen eller direkt från norrshaman@gmail.com Vid beställning från norrshaman är priset 200 kr + porto 62 kr.

Svenska Castaneda-boken är nu slutsåld

Oändlighetens aktiva sida: Castaneda och shamanismen som är min introduktion, sammanfattning och analys av Carlos Castanedas bokserie om sin lärotid med den mexikanske magikern don Juan Matus är nu slutsåld. Ingen nytryckning är planerad, men boken finns fortfarande på engelska - The Active Side of Infinity: Castaneda and Shamanism. Den kan beställas från norrshaman@gmail.com eller från bokhandlar på webben.