En viktig del av böckerna Heligt landskap och Drömtidens portar har varit beskrivningar med vägvisning till över 100 kraftplatser runt om i Sverige. Båda böckerna är slutsålda och kommer inte att tryckas igen men listan över heliga platser finns nu som fri pdf på norrshaman.net att läsa och/eller ladda ner. Varsågoda!
söndag 15 maj 2022
tisdag 3 maj 2022
Kosmisk magi - Att bli ett med uppsåtet
Den som idag ger sig in på en shamansk kunskapsväg måste vara medveten om att kvantfysiken mer eller mindre fullständigt kullkastar alla etablerade verklighetsuppfattningar med sina teorier om icke-lokalitet, icke-kausalitet, kvantmekanisk sammanflätning och att saker och ting bara kan existera i rörelse och i relation till annat (och inte bara i förhållande till den mänskliga observatören). Vi har inte ännu insett dess fulla potential, men vi kan idag veta betydligt mer om alltings essens än vad forntidens shamaner intuitivt anade. Det jag förespråkar är att vi helt och fullt försöker omfamna dessa nya perspektiv och förena dem med ursprungliga föreställningar från t ex shamanism och runmagi för att därmed skapa något kvalitativt nytt. Det kan beskrivas som en modern shamansk version av alkemisternas coniunctio, alltså famntaget/sammansmältningen mellan himmel/ande och jord/materia. Det kanske också kan beskrivas som en multiplikation enligt följande: andlighet x kvantfysik x direktupplevelse av Moder Jord och det kosmiska energiflödet = all-medvetande och kreativt medskapande i den kosmiska skapelsen.
Coniunctio
är den process som frambringar filosofernas sten eller det röda guldet som
alkemisterna kallar det och som jag föredrar att helt enkelt kalla visdom.
Själva processen innebär en inre transformation i form av ett kvantsprång och
enligt många alkemister leder äkta coniunctio
alltid till multiplicatio. Enkelt
uttryckt: den transformation som sker inom individen är icke-lokal och sprider
sig ögonblickligen genom hela den kosmiska väven. För att använda en term från
Carlos Castaneda: detta är helt enkelt energifakta.
Shamaner i det 21:a århundradet behöver axla inte bara globala utan även
kosmiska uppgifter och det kan beskrivas som att medskapa med eller dansa i
balans med det stora kosmiska energiflödet, som ju per definition också är ett
medvetandeflöde. Shamanen kan förverkliga sin egen coniunctio och genom multiplicatio-effekten
manifestera det kosmiska i det jordiska. Att ha dessa stora kosmiska perspektiv
på sin verksamhet känns som en självklarhet idag och, omvänt, att inskränka
shamanens uppgifter till något mindre skulle kännas väldigt futtigt.
Att det kosmiska energi- och medvetandeflödet är en
dynamisk och sig själv ständigt förnyande skapelse är ett grundläggande
energifaktum. Vare sig vi kallar källan till detta flöde för Livets träd,
Nagualen, Det ovetbara, Urkällan, Det stora mysteriet, Möjlighetsfältet eller
Unus Mundus så handlar det om något som per definition är odefinierbart. Denna
källa ligger bortom alla upplevelser och definitioner men är den psykofysiska
urgrunden för allt som existerar. Och den finns ständigt närvarande, runt
omkring oss som en sorts parallellvärld, men betydligt större än den ordinära
verkligheten. Det som finns, eller inte finns, i Urkällan trotsar all
beskrivning – det är vare sig ande eller materia – och finns egentligen enbart
som potential. Jag använder fortsättningsvis Castanedas begrepp Nagualen om
detta stora mysterium, som vi alltså inte kan besöka eller uppleva utan bara se
och uppleva effekterna av i den
ordinära verkligheten. Skulle vårt medvetande kunna ta sig in i Nagualen skulle
det helt enkelt upphöra, ungefär som man föreställer sig att materia upphör i
svarta hål. Det vi kan uppleva i ordinära och icke-ordinära medvetandetillstånd
är helt enkelt effekterna av flödet
från Nagualen, i form av energifakta.
Min egen sammanfattning av dessa kosmiska
energifakta kan låta så här: Det ovetbara, Nagualen, är källan, Moder Jord är
förmedlaren, Drömtiden är gränssnittet mellan det ovetbara och det vetbara
(mellan Nagualen och Tonalen), utharken är läraren medan jag själv bara är någon
som pekar på dessa fakta.
Med hjälp av shamanska metoder som trumning, runsång
och utesittning kan man åstadkomma coniunctio
och det därmed sammanhängande enhetsmedvetande som alltså är icke-dualistiskt
och av en del beskrivits som ”inga begrepp, inget tänkande, bara närvaro”. Jag
kallar detta medvetande för all-medvetande eftersom det omfattar kunskap om
Alltets väsen och sammanflätning, från mikro- och partikelnivå till makro- och
kosmisk nivå och dessutom innefattar samtidig närvaro i både det icke-ordinära
och det ordinära. Dessa enhetsupplevelser, som omfattar hela ens organism,
alltså även den fysiska kroppen och energikroppen, äger dock inte rum inne i
Nagualen utan i gränssnittet Drömtiden. Det innebär självfallet inte att dessa
upplevelser inte skulle vara transformerande eller gränsöverskridande. Tvärtom
– och de visar med all önskvärd tydlighet att allt är ett och hänger samman och
att det är ur sådana upplevelser som vi, var och en, kan nå inte bara visdom
och magisk kraft utan också kan få klart för oss vilka enskilda uppgifter just vi
behöver ta itu med för att bidra till balans i det jordiska och i det kosmiska.
Hur ska man då bete sig för att få del av denna
kunskap och kraft? Hur ska man göra för att likt lakotashamanen Frank Fools
Crow bli ett ”hollow bone” för
Wakan-Tankas visdom och kraft, dvs det kosmiska energi- och medvetandeflödet?
Det finns, som Castanedas mentor don Juan Matus underströk, egentligen inga
tekniker och metoder för detta. Var och en måste själv hitta fram till sitt
eget förhållningssätt och hitta sin egen shamanska stig att vandra. Men även
hos Castaneda kan man få viktig inspiration om rätt förhållningssätt och här
kommer min sammanfattning av detta förhållningssätt – allt marinerat i mina
egna erfarenheter av 40 års shamanskt arbete:
·
Vandringen på en shamansk stig måste ske
disciplinerat och uthålligt.
·
Grunden för att över huvud taget kunna
få del av kraft och kunskap är en attityd av ödmjukhet. A och O därvidlag är
att släppa sin självviktighet och få stopp på den inre dialogen.
·
Man behöver kunna bita av ödets trådar
och lösa upp den personliga historiens fjättrar. Det innebär också att bränna
bort eller detronisera de egna illusionerna. Shamanen behöver bli illusionsfri.
·
Då kan man öppna sig för den kunskap som
finns i varje ögonblick och på varje plats. Det gäller ändå – paradoxalt kan
det tyckas – att välja rätt tid och rätt plats för att detta ska kunna ske. Rätt
tid kan vi läsa av genom synkronistiska händelser, dvs meningsfulla
sammanfallanden mellan dimensionerna. När det gäller platser, och i synnerhet
heliga platser, är det dessutom helt nödvändigt att respektera ställets sed.
Vad vill platsen själv egentligen?
·
Sedan behöver shamanen tänja sina steg ytterligare
så att hen tar fullt ansvar för sina handlingar och utan att rygga tillbaka
axlar det ansvar som man åläggs av den nyvunna kraften och kunskapen.
·
Därför behöver allt betraktas som en
utmaning och shamanen måste inse att ingenting sker av en slump.
·
Insikten om att livet är ändligt måste
omfattas på djupet för att man ska kunna anlita döden som rådgivare, vår enda
sanna vän som aldrig ljuger för oss enligt Castaneda.
·
Shamanen behöver inse att allt är ett
och hänger samman och att vi ingår i en icke-hierarkisk skapelse där vi inte är
mer eller mindre värda än något annat. I detta kosmiska perspektiv behöver vi
finna vår egen stig och vår egen uppgift.
·
Shamanen vill manifestera magisk kraft
och kunskap i den ordinära världen och vardagen. För den skulle behöver hen
hitta sin egen väg att knäcka nöten om hur ett icke-dualistiskt all-medvetande
kan omsättas i fokuserad handling.
Magi innebär att bli ett med uppsåtet. Det innebär
att shamanen måste hitta ett sätt att bli det hen åkallar; att kunna
sjunga/tala med ett öppet hjärta och framsäga orden som om det är det sista man
gör; som om världens och ens egen existens står på spel; ord som man tar fullt
ansvar för och som kommer direkt från Jorden/Kosmos utan att begränsas eller tolkas
av det ordinära medvetandet. Då behöver man lita helt och fullt på att de
andliga krafter som man åkallar också kommer att agera. Vi kan inte sia om
utgången av magiska ceremonier eftersom det icke-ordinära kan ha andra och
större perspektiv än vi, vilket vi ödmjukt måste acceptera. Det gäller alltså
att samverka med kosmos på det sätt som kosmos önskar. Tilliten till det
andliga kan uttryckas genom att man utgår från och föreställer sig att det man
åstundar verkligen kommer att ske och, faktiskt, redan sker, åtminstone i
möjlighetsfältet.
En bra formel att avsluta ceremoniellt arbete med
är: Må så ske, så kommer att ske och så sker redan!
Alkemist bränner bort sina illusioner. Matthaeus Greuter 1500-tal.
lördag 16 april 2022
Gaia-vetenskap, Jung-psykologi och alkemi
Det framgår med all önskvärd tydlighet av fyra av de
senaste årens mest djuplodande texter i ämnet. Deras gemensamma grundtanke är
att återbesjäla naturvetenskapen genom att smälta samman djuppsykologi med den
djupekologi som brukar kallas Gaia-vetenskap och med alkemins kunskaps- och
transformationsmetoder. Också jag har tidigare skrivit en hel del om alkemi såsom
den har silats genom Jungs temperament även om jag och de författare som jag
utgår från i denna text har närmat oss denna disciplin från olika håll – de
från ett naturvetenskapligt och jag från ett mer andligt perspektiv. Vad det
handlar om är sätt att försöka integrera psyke och materia som en väg till
visdom och till att hela människors relation med naturen och med oss själva. Som
ovan, så och nedan. Det som händer inom oss händer också i den yttre, den stora
världen och att försöka leva ett alkemiskt liv är helt enkelt att på ett
kreativt sätt bidra till Gaias evolution.
De böcker jag vill framhålla är Stephan Hardings Gaia
Alchemy: The Reuniting of Science, Psyche and Soul (2022), Jeffrey T Kiehls Facing Climate Change: An Integrated Path to the Future (2016), Andrew Fellows Gaia, Psyche and Deep Ecology: Navigating Climate Change in the
Anthropocene (2019) och William
Ophuls Plato’s Revenge: Politics in
the Age of Ecology (2011).
Stephan Harding har samarbetat mycket med både Jeffrey
T Kiehl och Andrew Fellows, framför allt på Schumacher College i England, och
de har liknande bakgrund inom naturvetenskap och Jung-psykologin. Men även om
de befinner sig i frontlinjen när det gäller Gaiavetenskap och erbjuder väldiga
mängder inspirerande tankar och metoder så tycker jag ändå inte att de når
tillräckligt långt. Alkemi i all ära, men den behöver överskridas. Jung var i
mångt och mycket en omvälvande förebådare (i likhet med Harners och Castanedas
roller inom shamanismen) men mycket har ju hänt såväl på Gaia som i kosmos sedan
han analyserade alkemin och kom fram till att alkemisterna inte hade begripit
vad de egentligen sysslade med,
nämligen inre transformationer.
Stephan Harding tar fasta på Jungs åsikt att alkemin
kommer direkt ur det kollektiva omedvetna – som han ibland också kallar det
objektiva psyket eller Unus Mundus – och det stämmer naturligtvis i viss
mening. Att de alkemiska arketyperna över huvud taget har aktiverats och blivit
tillgängliga för människor ser han som uttryck för en impuls från själva Gaia –
något som till viss del också stämmer. Men precis som många andra kritiker av
industricivilisationen är han väldigt fixerad vid den franske
1600-talsfilosofen Descartes och ser aktiveringen av alkemin primärt som en
motkraft till dennes och industrialismens dualism. Dock: alkemin är betydligt
äldre än Descartes – det konstaterade ju även Jung som först kom i kontakt med
uråldrig kinesisk alkemi. Vi vet också att det under den allra tidigaste
kristendomen och gnosticismen fanns alkemister, så de alkemiska arketyperna är
kanske som runorna – närvarande som potential eller matriser redan i den
ursprungliga skapelsen, eller rent av före
skapelsen som en betingelse för själva skapelsen. Men Harding har ju
definitivt rätt i att alkemin inte skapats
utan upptäckts av människor, precis
som fallet är med runorna.
Det finns en del oklarheter i Gaia-teorierna som behöver
utredas närmare. För det mesta framstår Gaia i dessa böcker som summan av alla
ömsesidiga processer som pågår på Moder Jord, alltså att ursprunget för all
kunskap är själva jorden och allt som här har skett och sker. Men Harding
skriver också att Gaia är ”den strukturerande principen i universum” och då handlar
det ju om något mycket större än jorden; i själva verket det som lakota kallar
Det stora mysteriet, det som Castaneda kallar Oändlighetens aktiva sida, det
som Jung kallade det kollektiva omedvetna och Unus Mundus och som också går
under namn som kvantfältet, möjlighetsfältet, den kosmiska nödvändigheten eller
Urkällan. Problemet för Gaia-teoretikerna (och Jung) är var de förlägger denna dimension,
eller strukturerande princip. Jung verkade anse att det kollektiva omedvetna
hänger samman med mänskligheten, men då borde väl i rimlighetens namn också
alla andra arter ha sitt eget kollektiva omedvetna? Och i så fall handlar det
väl om beståndsdelar i ett större kosmiskt medvetande. Var Harding och
alkemisterna förlägger denna Unus Mundus vete katten. En samtida nytänkare som Carl
Johan Calleman använder begreppet Livets träd om skapelsens ursprung och det
ska befinna sig någonstans i kosmos centrum. Jag själv ansluter mig snarare till
Castanedas uppfattning att detta ovetbara, Nagualen, faktiskt finns här, runt
omkring oss, överallt och alltid som en sorts parallell värld och att dess
hemvist är icke-lokal, dvs att den genomflödar hela kosmos, finns överallt och
ingenstans och att dess ursprung är själva skapelsen eller möjligen det som
föregick urskapelsen.
Nagualen är inte detsamma som Gaia. Gaia är Moder Jord.
Nagualen är det som ligger under allt existerande som en psykofysisk urgrund.
Om den vet vi inget och kan inte heller veta något, därav termen Det ovetbara
eller Det stora mysteriet. Vi kan bara se och uppleva dess effekter i den
ordinära verkligheten. Därför har ex-vis Harding helt enkelt fel när han
skriver att vi kan uppleva Unus
Mundus, för i Unus Mundus finns ingenting som vi vare sig kan uppleva eller beskriva,
vare sig ande eller materia, utan bara en sorts potentialer. Skulle vårt
medvetande kunna ta sig in i Unus Mundus skulle det helt enkelt upphöra,
ungefär som man föreställer sig att materia upphör i svarta hål. Det vi kan
uppleva i ordinära och icke-ordinära medvetandetillstånd är effekterna av flödet från Nagualen, det
som Castaneda kallar energifakta.
Min egen sammanfattning av allt detta kan låta så
här: Det ovetbara, Nagualen, är källan, Moder Jord är förmedlaren, Drömtiden är
gränssnittet mellan det ovetbara och det vetbara (mellan Nagualen och Tonalen),
utharken är läraren medan jag själv bara är någon som pekar på dessa fakta.
När Harding definierar det eftersträvansvärda och enhetliga
Gaia-medvetandet (nondual Gaia state)
som ”inga begrepp, inget tänkande, bara närvaro” beskriver han i själva verket upplevelser
i Drömtiden och inte i Unus Mundus. Det innebär självfallet inte att dessa
upplevelser inte skulle vara transformerande eller gränsöverskridande. De visar
ju att allt är ett och hänger samman och ur sådana upplevelser kan vi var och
en få klart för oss vilka enskilda uppgifter vi behöver ta itu med för att
bidra till Gaias balans.
Ett vanligt begrepp inom alkemin är ”filosofernas
sten” som Stephan Harding definierar som ”ett permanent tillstånd av
Gaia-medvetande”. Det verkar vara detsamma som min egen term all-medvetande. Harding definierar också
den alkemiska tiden på liknande sätt som jag gör i form av en all-tid: ”varje ögonblick är fyllt av
minne, som i sig innehåller alla tidigare ögonblick”. Att vara på samma
våglängd som Stephan Harding känns onekligen uppmuntande.
Något som jag saknar i dessa böcker är en närmare
utredning om alkemins begrepp multiplicatio.
Om coniunctionis, som de ägnar desto
större uppmärksamhet åt, är det himmelska famntaget mellan Sol och Måne, mellan
manligt och kvinnligt, ande och materia som frambringar filosofernas sten eller
det röda guldet eller vad de nu kallar det – alltså en inre transformation i
form av ett kvantsprång – så betonar i alla fall vissa alkemister att av coniunctionis alltid följer multiplicatio. Enkelt uttryckt: den
transformation som sker inom individen sprider sig också genom den kosmiska
väven. Det är som jag ser det en av de viktigaste aspekterna inom alkemin och den
kan lätt fogas in i Castanedas beskrivning av kosmos energifakta.
Vad behövs då för att alkemistens, eller shamanens,
eller runmagikerns transformation ska sprida sig i väven och bidra till verkliga
förändringar i de stora kretsloppen? På sid 255 i Gaia Alchemy skriver Harding att bara när var och en upplever ett
djupt ekologiskt uppvaknande i sitt eget liv kan vi ha något hopp om att
undvika de värsta effekterna av den globala krisen. När jag läser det tänker
jag: aj, då är det kört för dit kommer vi aldrig att nå. Men bara 12 sidor
senare (267) skriver han att detta ändå inte behöver omfatta alla, men att
uppgiften att bidra till återbalansering av Gaia är en uppgift för dem av oss
som är tillräckligt vakna för att bry oss. ”Om tillräckligt många arbetar med
detta kan stora förändringar inträffa”. Men hur många behövs för en tillräcklig
multiplicatio? Gregg Braden för i sin bok The
Divine Matrix (2007) ett resonemang om att sådana medvetandesprång kan ske
om/när antalet människor som medvetet ansluter sig till förändringen uppgår
till kvadratroten ur den aktuella folkmängd som förändringen avser/omfattar. Jag
tror att detta är new age-fantasier men låt oss göra ett tankeexperiment. Säg
att vi vill åstadkomma en större förändring av det svenska skogsbruket, alltså
få stopp på det nuvarande kalhyggesbruket. I Sverige bor ca 10 miljoner
människor om vi räknar in även barnen. Vad är kvadratroten ur 10 miljoner?
Cirka 3200. Skulle det alltså räcka med 3200 personer för att åstadkomma detta medvetandesprång
om vårt engagemang är tillräckligt fokuserat och om vi verkligen lyckas bli ”hollow bones” a la Frank Fools Crow för Wakan-Tankas energiflöde? Jag skulle vilja att
det vore så, men kan det verkligen stämma?
Stephan Harding och hans vänner har av förklarliga
skäl sin utgångspunkt i naturvetenskapen, dvs materien, men jag tror att det
kan vara mera fruktbart att i stället utgå från medvetandet, dvs anden.
Medvetandet var först och det är det kosmiska medvetandet som är Alltets
upphov. Jag vill alltså gå från det stora kosmiska till det lilla jordiska i
stället för tvärtom. Men kanske är deras väg ändå bättre om man vill nå dem som
har sin skolning och sina medvetandefilter inom naturvetenskapliga discipliner?
En sista tanke: Kvantfysiken kullkastar mer eller mindre fullständigt alla etablerade verklighetsuppfattningar med sina teorier om icke-lokalitet, icke-kausalitet, kvantmekanisk sammanflätning och att saker och ting bara kan existera i relation till annat (och inte bara i förhållande till den mänskliga observatören). Vi har inte ännu insett dess fulla potential. Niels Bohr anade detta. Albert Einstein fruktade detta. Idag kan vi helt och fullt försöka omfamna detta och förena det med ursprungliga föreställningar från t ex shamanism och runmagi och skapa något kvalitativt nytt. Böckerna om Gaia har i stort sett utfört en addition: naturvetenskap + alkemi + naturmeditationer = Gaia-medvetande. Vi bör försöka gå ännu längre genom att göra en multiplikation: andlighet x kvantfysik x direktupplevelse av Moder Jord och det kosmiska energiflödet = allmedvetande och kreativt medskapande i den kosmiska skapelsen.
måndag 14 mars 2022
Nu är den klar - Svartkonstbok 3.0
Atrid Grimssons Svartkonstbok utkom första gången 1992. Detta är tredje upplagan – utvidgad och uppdaterad till en magi för det 21:a århundradet. Titel: Svartkonstbok 3.0 - Shamanism, folklig läkekonst och kosmisk magi.
Svartkonst är beteckningen på den gamla folkliga
magin och botekonsten. Mycket av denna magi finns samlad i så kallade
svartkonstböcker – böcker där de kloka skrev ner sitt kunnande. Svartkonstbok
3.0 är en modern svartkonstbok med många konkreta beskrivningar av hur man kan
få magisk kraft och insikt, hur man stämmer sig i harmoni och balans med den
kosmiska medvetandeströmmen, hur man anlitar döden som rådgivare, hur magi kan
användas vid sjukdom och hur den kan påverka väder och vind och även större globala
och kosmiska sammanhang. Och inte minst – hur man kan skydda sig själv mot
svart magi och onda anslag, som i dagens värld kan komma från oväntade håll.
Jörgen I Eriksson har tagit fram det bästa ur gamla svartkonstböcker. Han visar
hur de folkliga botarna arbetade konkret med kraften och att de verkade i en
uråldrig shamansk tradition. Han delar också frikostigt med sig ur sin egen
rikhaltiga magiska erfarenhet.
Som alla svartkonstböcker är upplagan begränsad. 95
sidor limhäftat mjukband i formatet 126 x 178 mm. Boken kan nu beställas från Adlibris, Bokus, Bokbörsen eller direkt från norrshaman@gmail.com
Vid beställning från norrshaman är priset 200 kr + porto 62 kr.
torsdag 17 februari 2022
Svenska Castaneda-boken är nu slutsåld
Oändlighetens aktiva sida: Castaneda och shamanismen som är min introduktion, sammanfattning och analys av Carlos Castanedas bokserie om sin lärotid med den mexikanske magikern don Juan Matus är nu slutsåld. Ingen nytryckning är planerad, men boken finns fortfarande på engelska - The Active Side of Infinity: Castaneda and Shamanism. Den kan beställas från norrshaman@gmail.com eller från bokhandlar på webben.