- Vi kan inte förlita oss på det moderna samhället för att överleva. Det är upp till oss alla att lära oss hur vi ska leva med naturen – vi kan inte förlita oss på civilisationen utan måste själva veta hur vi ska försörja oss.
Så skulle man kunna sammanfatta kärnan i budskapet från shoshone-indianen James Trosper som framträdde på Etnografiska museet i Stockholm på fredagskvällen den 26 februari. Trosper är bland mycket annat ledare för shoshonernas soldans.
Trosper fick frågor bl a om shoshonernas syn på vattnet och på vargen – frågor som har bäring också för oss i Sverige. Så här tolkar jag hans svar:
- Vattnet är mycket heligt för oss shoshoner och vi använder det i alla våra ceremonier. Vattnet har en själ och den lärde människorna vattensången som är en av våra viktigaste sånger. När vi i soldansen har fastat i tre dagar och tre nätter sjunger vi vattensången innan vi till slut får dricka. Då har vi en ödmjuk attityd till vattnet och öppnar oss för dess kunskap.
- Vargen har återinförts i Wyoming och det är jag mycket glad för. Vi berättar vinterhistorier med budskap. Ofta handlar de om coyote som gör fel saker och lär oss hur vi inte ska göra. Vargen däremot gör saker rätt och har en upphöjd position i våra berättelser. Vargen, buffeln och örnen är heliga och har speciell kraft och medicin för oss. Skaparen kommer att visa sig som en varg när han återkommer till jorden.
Man kan verkligen undra om de svenska vargjägarna har kläm på vem det är som de skjuter på.
Kvällen på Etnografiska museet ingick i en turné i Sydsverige som arrangerades av Klimatvågen . James Trosper inte bara talade utan dansade också i full utstyrsel som framgår av bilden ovan. Mycket imponerande. Detsamma kan sägas om trummaren/sångaren Verlon Gould som trots en rätt så aktningsvärd ålder falsettsjöng med obruten röst och trummade minst lika hårt som Gimle drummers en gång gjorde. Minnesvärt från kvällen var också Sofia Karlssons kongeniala tolkningar av ett par Dan Andersson-dikter.
lördag 27 februari 2010
torsdag 25 februari 2010
Oden i klänning – epokgörande danskt fynd
Oden, en gud i klänning och andra forntida överskridare var rubriken på en mycket intressant guidad visning på Historiska museet i Stockholm den 24 februari. Museipedagog Anna Wilson visade runt på museets utställning om vikingatiden och gav flera exempel på verkliga och mytologiska gestalter som överskridit genusgränserna och därmed fått den komplexa karaktär som i det gamla Norden gick under beteckningen ”ergi”. Dit hör t ex völvan i graven utanför Köpingsvik, vars magiska sejdstav finns med på utställningen, trickstergestalten Loke, som både avlade monster och födde shamanhästen Sleipner, och så förstås Oden själv, som lärde sig den magiska sejden av Freja och beskylldes för att ha uppträtt omanligt som en völva.
Det här kände jag ju till sedan tidigare men det allra bästa sparade museipedagog Wilson till sist – en bild på en liten figur i silver som hösten 2009 hittades vid utgrävningar i Lejre strax utanför Roskilde. Den visar Oden som kvinna i en transformation av klassiskt shamanskt slag. Figuren premiärvisades på Roskilde museum i november och finns nu att beskåda på museets hemsida. Eftersom museet har copyright på bilden så jag får hänvisa dit.
Museiledningen är helt övertygad om att den två centimeter höga figuren föreställer Oden som från sitt högsäte spanar ut över världen. Han är iklädd klänning, förkläde, fyra pärlhalsband och en halsring, ena ögat verkar vara skadat och han är omgiven av två korpar (Hugin och Munin) och två djurhuvuden som mycket väl kan vara Odens vargar Gere och Freke.
- Sin litenhet till trots, kan den mäta sig med de yppersta av danska fornfynd. Det är ett epokgörande fynd, säger museidirektör Frank Birkebæk.
Alla arkeologer är inte lika övertygade som Birkebæk om att det verkligen rör sig om Oden, men för den som har satt sig in i den nordiska shamantraditionen verkar det helt sannolikt. Den lilla figuren kan mycket väl ha prytt en sejdstav av liknande slag som völvan i Köpingsvik hade, vilket gör fyndet helt magiskt. Och visst är det underbart att vi nu på ett handfast sätt kan se Oden i klänning, som en genusöverskridare! Loke slog verkligen huvudet på spiken när han beskyllde Oden för att ”en völva lik, du över världen for, omanlig tycktes mig din art”.
Det här kände jag ju till sedan tidigare men det allra bästa sparade museipedagog Wilson till sist – en bild på en liten figur i silver som hösten 2009 hittades vid utgrävningar i Lejre strax utanför Roskilde. Den visar Oden som kvinna i en transformation av klassiskt shamanskt slag. Figuren premiärvisades på Roskilde museum i november och finns nu att beskåda på museets hemsida. Eftersom museet har copyright på bilden så jag får hänvisa dit.
Museiledningen är helt övertygad om att den två centimeter höga figuren föreställer Oden som från sitt högsäte spanar ut över världen. Han är iklädd klänning, förkläde, fyra pärlhalsband och en halsring, ena ögat verkar vara skadat och han är omgiven av två korpar (Hugin och Munin) och två djurhuvuden som mycket väl kan vara Odens vargar Gere och Freke.
- Sin litenhet till trots, kan den mäta sig med de yppersta av danska fornfynd. Det är ett epokgörande fynd, säger museidirektör Frank Birkebæk.
Alla arkeologer är inte lika övertygade som Birkebæk om att det verkligen rör sig om Oden, men för den som har satt sig in i den nordiska shamantraditionen verkar det helt sannolikt. Den lilla figuren kan mycket väl ha prytt en sejdstav av liknande slag som völvan i Köpingsvik hade, vilket gör fyndet helt magiskt. Och visst är det underbart att vi nu på ett handfast sätt kan se Oden i klänning, som en genusöverskridare! Loke slog verkligen huvudet på spiken när han beskyllde Oden för att ”en völva lik, du över världen for, omanlig tycktes mig din art”.
onsdag 24 februari 2010
Barbarisk jakt på lodjur
På måndag den 1 mars utmärker sig Sverige återigen som ett av de länder som fullständigt struntar i den biologiska mångfalden. Då inleds nämligen lodjursjakten och 209 djur får fällas – trots att stammen i själva verket skulle behöva växa rejält. För t ex Upplands del fördubblas antalet lodjur som får skjutas. Det framgår av en kritisk debattartikel i Upsala Nya Tidning som ett antal biologer har skrivit.
Det sätt som lodjursjakten bedrivs på är barbariskt. Till stor del går den till så att lodjuren lockas in i fällor där de sedan tas av daga med ett skott i nacken. I många fall sitter lodjuren fast i fällorna i åtskilliga timmar och försöker desperat gnaga sig ut under stort lidande. En mycket ovärdig ”jakt”form.
Naturvårdsverket som har gett tillstånd till licensjakten följer i tilldelningen riksdagens beslut om ny rovdjursförvaltning. Merparten, 127 djur, får fällas i de fyra nordligaste länen där lodjuren är ett problem för rennäringen. Det anmärkningsvärda är att Naturvårdsverket säger sig vilja gynna en spridning av lodjur till södra Sverige där antalet lodjursföryngringar bara var totalt tio förra året. Ändå höjer man jaktkvoterna i Mellansverige med motiveringar som det samlade rovdjurstrycket och vikande stammar av betesdjur.
- Vi finner det ytterst motsägelsefullt att … tillåta en kraftig minskning av antalet lodjur alldeles i sydkanten av lodjurets sammanhängande utbredningsområde, skriver biologerna i UNT.
Bakom Naturvårdsverkets fikonmotiveringar döljer sig de svenska jägarorganisationerna och deras åsikt att lodjuren tar för många rådjur - som ju jägarna själva vill fälla. Genom att stödutfodra rådjur (och vildsvin) och samtidigt skjuta de rovdjur (varg och lo) som spelar en viktig roll för att hålla dessa stammar i balans sätter jägarna den naturliga balansen ur spel. Jägarna bedriver inte viltvård – de rubbar naturliga balanser. Det senaste utspelet från Jägareförbundet handlar om att man nu vill bedriva så kallad skyddsjakt på sångsvan och tranor! Återigen är det dags att ställa jägarförbundens hybris i strålkastarljuset. Skogen, ja landskapet i stort, är inte primärt till för jägarna och deras hundar. Den är till för sin egen skull och är hem för en mångfald av arter där ingen står över någon annan.
Det sätt som lodjursjakten bedrivs på är barbariskt. Till stor del går den till så att lodjuren lockas in i fällor där de sedan tas av daga med ett skott i nacken. I många fall sitter lodjuren fast i fällorna i åtskilliga timmar och försöker desperat gnaga sig ut under stort lidande. En mycket ovärdig ”jakt”form.
Naturvårdsverket som har gett tillstånd till licensjakten följer i tilldelningen riksdagens beslut om ny rovdjursförvaltning. Merparten, 127 djur, får fällas i de fyra nordligaste länen där lodjuren är ett problem för rennäringen. Det anmärkningsvärda är att Naturvårdsverket säger sig vilja gynna en spridning av lodjur till södra Sverige där antalet lodjursföryngringar bara var totalt tio förra året. Ändå höjer man jaktkvoterna i Mellansverige med motiveringar som det samlade rovdjurstrycket och vikande stammar av betesdjur.
- Vi finner det ytterst motsägelsefullt att … tillåta en kraftig minskning av antalet lodjur alldeles i sydkanten av lodjurets sammanhängande utbredningsområde, skriver biologerna i UNT.
Bakom Naturvårdsverkets fikonmotiveringar döljer sig de svenska jägarorganisationerna och deras åsikt att lodjuren tar för många rådjur - som ju jägarna själva vill fälla. Genom att stödutfodra rådjur (och vildsvin) och samtidigt skjuta de rovdjur (varg och lo) som spelar en viktig roll för att hålla dessa stammar i balans sätter jägarna den naturliga balansen ur spel. Jägarna bedriver inte viltvård – de rubbar naturliga balanser. Det senaste utspelet från Jägareförbundet handlar om att man nu vill bedriva så kallad skyddsjakt på sångsvan och tranor! Återigen är det dags att ställa jägarförbundens hybris i strålkastarljuset. Skogen, ja landskapet i stort, är inte primärt till för jägarna och deras hundar. Den är till för sin egen skull och är hem för en mångfald av arter där ingen står över någon annan.
Etiketter:
biologisk mångfald,
hybris,
Jägarförbundet,
lodjur,
lodjursjakt
tisdag 23 februari 2010
Att gödsla Moder Jord till döds
På 1970-talet blev Indien självförsörjande på livsmedel genom den så kallade gröna revolutionen som byggde på hårt driven växtförädling och massiva insatser av konstgödning och konstbevattning. Nu drygt 30 år senare ser vi effekterna: överanvändning av subventionerad konstgödsel har utarmat jordarna och skördarna krymper trots allt intensivare gödsling och bevattning. Indien måste åter importera vete och förra året steg livsmedelspriserna med 19 procent. Det framgår av en djuplodande artikel om det indiska jordbrukets problem i Wall Street Journal.
De indiska bönderna använder framför allt ämnet urea som till stor del produceras inom Indien och är kraftigt subventionerat. Konstgödseltillverkarna fick förra året statliga subventioner på motsvarande 150 miljarder kronor för att sälja urean med 50 procents rabatt till bönderna. Subventionssystemet ska förändras men gödseltillverkarna utgör en mäktig lobby som har stort inflytande i parlamentet och över regeringen och det handlar inte om några grundläggande förändringar.
Trots att bönderna överanvänder den billiga urean får Indien idag ändå lägre skördar per capita än grannländerna Pakistan, Bangladesh, Sri Lanka och Kina. Man håller helt enkelt på att föröda det som biodynamikerna kallar jordens alstringskraft. Men den ”gröna” revolutionen föröder inte bara jorden utan också vattnet. Den massiva konstbevattningen har sänkt grundvattennivån kraftigt vilket kommer att få allvarliga konsekvenser på sikt.
- Jorden har blivit svagare och svagare under de senaste 10-15 åren. Vi måste använda mer och mer urea för att få lika stor skörd. Framtiden ser inte bra ut, säger en bekymrad bonde i Punjab till Wall Street Journal.
Jordbruk kan bara bedrivas med Moder Jord, inte mot Moder Jord. Ett uthålligt jordbruk måste till alla sina delar ingå i de naturliga kretsloppen.
De indiska bönderna använder framför allt ämnet urea som till stor del produceras inom Indien och är kraftigt subventionerat. Konstgödseltillverkarna fick förra året statliga subventioner på motsvarande 150 miljarder kronor för att sälja urean med 50 procents rabatt till bönderna. Subventionssystemet ska förändras men gödseltillverkarna utgör en mäktig lobby som har stort inflytande i parlamentet och över regeringen och det handlar inte om några grundläggande förändringar.
Trots att bönderna överanvänder den billiga urean får Indien idag ändå lägre skördar per capita än grannländerna Pakistan, Bangladesh, Sri Lanka och Kina. Man håller helt enkelt på att föröda det som biodynamikerna kallar jordens alstringskraft. Men den ”gröna” revolutionen föröder inte bara jorden utan också vattnet. Den massiva konstbevattningen har sänkt grundvattennivån kraftigt vilket kommer att få allvarliga konsekvenser på sikt.
- Jorden har blivit svagare och svagare under de senaste 10-15 åren. Vi måste använda mer och mer urea för att få lika stor skörd. Framtiden ser inte bra ut, säger en bekymrad bonde i Punjab till Wall Street Journal.
Jordbruk kan bara bedrivas med Moder Jord, inte mot Moder Jord. Ett uthålligt jordbruk måste till alla sina delar ingå i de naturliga kretsloppen.
Etiketter:
Indien,
konstgödsel,
kretslopp,
utarmade jordar,
uthålligt jordbruk
måndag 22 februari 2010
Långt ifrån Fimbulvinter
”Det kommer en vinter som kallas fimbulvinter. Då driver det yrsnö från alla väderstreck. Det blir hård köld och bitande vindar, och solen lyser inte. Det blir tre vintrar i följd och ingen sommar emellan.” Så beskriver Snorre Sturlasson den fruktansvärda köldperiod som är inledningen på Ragnarök, den nordiska varianten av världsundergång och världsförnyelse.
Död och undergång genom köld var det värsta som våra förfäder kunde tänka sig – åtminstone för cirka 1 000 år sedan. Kanske bygger berättelsen om Fimbulvintern på minnen från den köldperiod som inleddes cirka 1 000 år f Kr eller från den som varade år 300-800 e Kr. Det handlade om köldperioder då odlingszonerna försköts kraftigt söderut i Europa och jordbruk praktiskt taget blev omöjligt i stora delar av det som nu kallas Sverige. Och den så kallade Lilla istiden från 1500-talet och flera århundraden framöver rymde också långa och kalla vintrar och korta, svala somrar. I Uppland lever fortfarande berättelser om svälten på brukssamhällena kring 1860 då somrarna var så korta och kalla att brödsäden aldrig mognade.
Med detta vill jag säga att mediernas, Banverkets, SJ:s och SL:s tal om den innevarande vintern som extrem är grovt ohistoriskt och ett sätt att rikta fokus på fel saker. De ansvariga har under lång tid sparat på underhåll, rationaliserat bort personal och alltmer förlitat sig på ytterst väderkänslig high-tech. Det är inte vintern och kölden som är extrem. Det är industricivilisationens sårbarhet som är extrem.
Jag själv, som ännu inte nått en full mansålder, kommer ihåg åtskilliga vintrar med både mer snö och lägre temperaturer än vi har nu. I februari 1956 traskade jag t ex iväg till skolan på det småländska höglandet i 32 minusgrader. Vintern 1965-66 låg snön i nordöstra Småland från början på november och fram till Valborg. Men skoltåget – en svensktillverkad dieseldriven rälsbuss – fungerade varje dag. Då fanns fortfarande en allmän insikt om att vi måste anpassa oss till världen och klimatet. Nu verkar majoriteten i mänsklig hybris tro att naturen villigt anpassar sig till oss och våra önskemål. Allt tal om en extrem vinter visar bara hur långt från naturens kretslopp som de flesta människor i industricivilisationen lever.
Död och undergång genom köld var det värsta som våra förfäder kunde tänka sig – åtminstone för cirka 1 000 år sedan. Kanske bygger berättelsen om Fimbulvintern på minnen från den köldperiod som inleddes cirka 1 000 år f Kr eller från den som varade år 300-800 e Kr. Det handlade om köldperioder då odlingszonerna försköts kraftigt söderut i Europa och jordbruk praktiskt taget blev omöjligt i stora delar av det som nu kallas Sverige. Och den så kallade Lilla istiden från 1500-talet och flera århundraden framöver rymde också långa och kalla vintrar och korta, svala somrar. I Uppland lever fortfarande berättelser om svälten på brukssamhällena kring 1860 då somrarna var så korta och kalla att brödsäden aldrig mognade.
Med detta vill jag säga att mediernas, Banverkets, SJ:s och SL:s tal om den innevarande vintern som extrem är grovt ohistoriskt och ett sätt att rikta fokus på fel saker. De ansvariga har under lång tid sparat på underhåll, rationaliserat bort personal och alltmer förlitat sig på ytterst väderkänslig high-tech. Det är inte vintern och kölden som är extrem. Det är industricivilisationens sårbarhet som är extrem.
Jag själv, som ännu inte nått en full mansålder, kommer ihåg åtskilliga vintrar med både mer snö och lägre temperaturer än vi har nu. I februari 1956 traskade jag t ex iväg till skolan på det småländska höglandet i 32 minusgrader. Vintern 1965-66 låg snön i nordöstra Småland från början på november och fram till Valborg. Men skoltåget – en svensktillverkad dieseldriven rälsbuss – fungerade varje dag. Då fanns fortfarande en allmän insikt om att vi måste anpassa oss till världen och klimatet. Nu verkar majoriteten i mänsklig hybris tro att naturen villigt anpassar sig till oss och våra önskemål. Allt tal om en extrem vinter visar bara hur långt från naturens kretslopp som de flesta människor i industricivilisationen lever.
söndag 21 februari 2010
Den empatiska civilisationen
Innan vi kan rädda oss själva undan klimatförändringar måste vi bryta en ond cirkel och omfatta en samhällsmodell som grundar sig på vetenskapens nya förståelse av den mänskliga naturen, nämligen att människan till sin natur är en empatisk varelse. Det är huvudtanken i Jeremy Rifkins nya bok The Empathic Civilization.
Rifkin är tidigare kanske mest känd för sina böcker och tankar om entropi och att det ekonomiska systemet måste bygga på termodynamikens lagar. På CultureLab – en av tidskriften New Scientists bloggar – intervjuas Rifkin om sina idéer när det gäller den empatiska civilisationen.
Rifkin pekar på två händelser under de senaste åren som visar att vi befinner oss i slutet av en epok. Den första inträffade i juli 2008 när oljepriset steg till 147 dollar per fat och ledde till höjda livsmedelspriser och matkravaller i ett 30-tal länder. Detta var själva jordbävningen, säger Rifkin, den efterföljande finanskraschen var efterskalvet. Den andra händelsen var sammanbrottet vid klimatförhandlingarna i Köpenhamn i december 2009. Världens politiska ledare var oförmögna att ta sig an vår tids problem eftersom de lever med ett gammalt paradigm från 1700-talet om den autonoma individen och den suveräna nationalstaten.
Mot detta sätter Rifkin nya upptäckter inom evolutionsbiologi, neurovetenskap och antropologi som visar att människan till sin natur är en social art, där hjärnan är uppkopplad för empatisk samverkan med andra. Om vi erkänner att Homo sapiens har blivit Homo empathicus så bör det leda till helt nya former av uppfostran, utbildning och affärsmodeller, säger Rifkin. Han vill ersätta det som idag kallas geopolitik och grundar sig på föreställningen om suveräna nationalstater med biopolitik där alla tar ett personligt ansvar för sin del av biosfären och där resultatet av samverkan blir att såväl individernas som nationalstaternas ramar överskrids. Rifkin börjar närma sig Native Science som alltsedan Drömtiden har förstått att allt är ett och hänger samman.
Rifkin är tidigare kanske mest känd för sina böcker och tankar om entropi och att det ekonomiska systemet måste bygga på termodynamikens lagar. På CultureLab – en av tidskriften New Scientists bloggar – intervjuas Rifkin om sina idéer när det gäller den empatiska civilisationen.
Rifkin pekar på två händelser under de senaste åren som visar att vi befinner oss i slutet av en epok. Den första inträffade i juli 2008 när oljepriset steg till 147 dollar per fat och ledde till höjda livsmedelspriser och matkravaller i ett 30-tal länder. Detta var själva jordbävningen, säger Rifkin, den efterföljande finanskraschen var efterskalvet. Den andra händelsen var sammanbrottet vid klimatförhandlingarna i Köpenhamn i december 2009. Världens politiska ledare var oförmögna att ta sig an vår tids problem eftersom de lever med ett gammalt paradigm från 1700-talet om den autonoma individen och den suveräna nationalstaten.
Mot detta sätter Rifkin nya upptäckter inom evolutionsbiologi, neurovetenskap och antropologi som visar att människan till sin natur är en social art, där hjärnan är uppkopplad för empatisk samverkan med andra. Om vi erkänner att Homo sapiens har blivit Homo empathicus så bör det leda till helt nya former av uppfostran, utbildning och affärsmodeller, säger Rifkin. Han vill ersätta det som idag kallas geopolitik och grundar sig på föreställningen om suveräna nationalstater med biopolitik där alla tar ett personligt ansvar för sin del av biosfären och där resultatet av samverkan blir att såväl individernas som nationalstaternas ramar överskrids. Rifkin börjar närma sig Native Science som alltsedan Drömtiden har förstått att allt är ett och hänger samman.
torsdag 18 februari 2010
Urfolk hotas av brasilianska biffkor
Survival International har dragit igång en internationell brevkampanj för att skydda en grupp indianer i Paraguay som hittills har lyckats undvika kontakt med industricivilisationen. De tillhör stammen Ayoreo-Totobiegosode, som sedan 1993 har försökt få formell juridisk äganderätt till sitt område.
Delar av stammen lever helt utanför industricivilisationen men hotas nu av skogsavverkningar som ett brasilianskt boskapsbolag planerar för att öka sin köttproduktion. Det brasilianska bolaget, Yaguarete Porá, äger 78 000 hektar mark som delvis används av Ayoreo-Totobiegosode . De planerade avverkningarna ligger inom det område som stammen gör legala anspråk på.
Den internationella brevkampanjen riktar sig till Paraguays nye vänsterpresident Lugo som under valkampanjen lovade att skydda landets urfolk men ännu inte har gjort något för att leva upp till vallöftena. Du som läser dessa rader kan bidra genom att gå in på Survivals webbsajt och gå med i kampanjen. Och så kan du sluta köpa brasilianskt nötkött om du inte redan har gjort det. Det marknadsförs som ett naturligt kött men vi vet ju att biffdjuren betar på mark som tillhör urfolk och där skogar med stor biologisk mångfald har skövlats.
Delar av stammen lever helt utanför industricivilisationen men hotas nu av skogsavverkningar som ett brasilianskt boskapsbolag planerar för att öka sin köttproduktion. Det brasilianska bolaget, Yaguarete Porá, äger 78 000 hektar mark som delvis används av Ayoreo-Totobiegosode . De planerade avverkningarna ligger inom det område som stammen gör legala anspråk på.
Den internationella brevkampanjen riktar sig till Paraguays nye vänsterpresident Lugo som under valkampanjen lovade att skydda landets urfolk men ännu inte har gjort något för att leva upp till vallöftena. Du som läser dessa rader kan bidra genom att gå in på Survivals webbsajt och gå med i kampanjen. Och så kan du sluta köpa brasilianskt nötkött om du inte redan har gjort det. Det marknadsförs som ett naturligt kött men vi vet ju att biffdjuren betar på mark som tillhör urfolk och där skogar med stor biologisk mångfald har skövlats.
Etiketter:
biffkor,
Paraguay,
skogsskövling,
Survival International,
urfolk
onsdag 17 februari 2010
Bill Gates vill ha energimirakel
Att Microsofts grundare Bill Gates tillsammans med hustrun Melinda satsat tio miljarder dollar på vaccinationsprogram för barn i fattiga länder känner säkert de flesta till. Lika uppmärksammat har inte Gates tal vid förra veckans TED-konferens (Technology, Entertainment, Design) i Kalifornien blivit trots att han där förklarade att hans topprioritet nu är att minska världens utsläpp av växthusgaser till noll. Det måste enligt Gates ske senast 2050 och han ger forskarna 20 år att ta fram nya energilösningar och 20 år att genomföra dem.
Efter fiaskot med klimatkonferensen i Köpenhamn visar Bill Gates nu att han i alla fall tar ett större ansvar för världens öde än vad de politiska ledarna gör och här kan vi uppenbarligen räkna med att Gates-stiftelsen kommer att plöja in massor av forskningspengar. Världen behöver ett energimirakel, sa Gates bland annat. På olika alternativ- och Peak Oil-sajter analyserar man nu vad Bill Gates tal kan betyda, t ex Kjell Alekletts Energy Mix och AlterNet.
Helt klart är att Gates inte på något grundläggande sätt ifrågasätter den höga energiförbrukningen och det som orsakar den, nämligen industricivilisationens sätt att producera saker och ting, bedriva jord- och skogsbruk, transportera varor och människor och bygga städer. Han avvisar kol- och naturgas som energikällor och vill satsa på en kombination av sol, vind och kärnkraft. Även om hans tankar om kärnkraft handlar mycket om att återvinna uranbränsle ur det hittills producerade avfallet och utveckla nya ”snålare” reaktorer kan det vara dags att utfärda en allmän varning. Världens kommersiella och politiska elit kommer att göra allt de kan för att deras typ av samhällssystem ska överleva och där kommer planerna på kärnkraft att spela en allt viktigare roll. Barack Obama har just utfärdat statliga lånegarantier för de första nybyggena av kärnkraftsreaktorer i USA på drygt 30 år och i Sverige vill den borgerliga alliansen öppna för ny kärnkraft och uranbrytning.
Uranbrytning kan aldrig bli en del av de naturliga kretsloppen och vi måste se till att inga urangruvor öppnas i Sverige. Så enkelt är det!
Efter fiaskot med klimatkonferensen i Köpenhamn visar Bill Gates nu att han i alla fall tar ett större ansvar för världens öde än vad de politiska ledarna gör och här kan vi uppenbarligen räkna med att Gates-stiftelsen kommer att plöja in massor av forskningspengar. Världen behöver ett energimirakel, sa Gates bland annat. På olika alternativ- och Peak Oil-sajter analyserar man nu vad Bill Gates tal kan betyda, t ex Kjell Alekletts Energy Mix och AlterNet.
Helt klart är att Gates inte på något grundläggande sätt ifrågasätter den höga energiförbrukningen och det som orsakar den, nämligen industricivilisationens sätt att producera saker och ting, bedriva jord- och skogsbruk, transportera varor och människor och bygga städer. Han avvisar kol- och naturgas som energikällor och vill satsa på en kombination av sol, vind och kärnkraft. Även om hans tankar om kärnkraft handlar mycket om att återvinna uranbränsle ur det hittills producerade avfallet och utveckla nya ”snålare” reaktorer kan det vara dags att utfärda en allmän varning. Världens kommersiella och politiska elit kommer att göra allt de kan för att deras typ av samhällssystem ska överleva och där kommer planerna på kärnkraft att spela en allt viktigare roll. Barack Obama har just utfärdat statliga lånegarantier för de första nybyggena av kärnkraftsreaktorer i USA på drygt 30 år och i Sverige vill den borgerliga alliansen öppna för ny kärnkraft och uranbrytning.
Uranbrytning kan aldrig bli en del av de naturliga kretsloppen och vi måste se till att inga urangruvor öppnas i Sverige. Så enkelt är det!
tisdag 16 februari 2010
Treblinka och civilisationens barbari
Treblinka var ett av Tredje rikets dödsläger i Polen – ett renodlat utrotningsläger där uppemot 900 000 judar gasades eller sköts ihjäl i en storskalig industriell process. Lägret sköttes av en mycket liten SS-styrka på cirka 100 man och 140 ukrainska lägervakter. De allra värsta uppgifterna i lägret, som att släpa ut de döda ur gaskamrarna, ta vara på guldtänder och annat av värde hos de döda och att frakta dem till ugnarna där liken eldades upp, utfördes av judar som inte dödades omedelbart vid ankomsten till Treblinka. De fick leva vidare på köpt tid en eller ett par veckor eller ibland flera månader – ständigt misshandlade och pryglade av de sadistiska lägervakterna och oftast skjutna efter en tid.
Ytterst få av de judar som tvingades till dessa fruktansvärda ”arbets”-uppgifter överlevde Treblinka, närmare bestämt lite drygt 50 personer, som lyckades fly efter ett uppror i lägret i augusti 1943. En av dem var Chil Rajchman som direkt efter flykten skrev ner sina upplevelser på ett grovhugget och naket sakligt språk. Innan han avled 2004 bad han sin familj att se till att anteckningarna publicerades som ett vittnesmål om nazismens fasansfulla brott. Anteckningarna har nu översatts till svenska av Salomon Schulman och getts ut av Norstedts förlag med titeln Jag är den sista juden. Treblinka (1942-43).
Rajchmans anteckningar från hans tio månader i Treblinka är en mycket smärtsam läsning, precis som den minst lika omskakande boken Sonderkommando. Ett vittnesmål av Shlomo Venezia, en grekisk jude som tvingades utföra liknande groteska sysslor i Auschwitz.
Om dessa berättelser nu är så plågsamma att läsa varför ska man ändå göra det? Jo, om man vill analysera industricivilisationens historia och karaktär går det helt enkelt inte att komma förbi Auschwitz och Treblinka. Schulman skriver i förordet till Rajchmans berättelse att den kan bidra till insikt om ”Människans ödesdigra kapacitet för bottenlös ondska”. Jag vill formulera det annorlunda. Den visar vad människor under vissa omständigheter är i stånd till, omständigheter skapade av en speciell variant av industricivilisationen. Barbariet finns inbyggt som en potential, en dimension, i industricivilisationen. Överst i dess brottsregister står Förintelsen men på denna lista finns också Gulag, etnisk rensning och folkmord på urfolk. Och dagens industricivilisation fortsätter barbariet mot dem som definieras som annorlunda, som ”de andra”, som lägre stående och mindre värda. Det gäller såväl människor (urfolk och ”misshagliga” minoriteter) som djur i djurfabriker och växter som genmanipuleras och giftbesprutas. Vi är alla ett och vi är alla släkt – det är den hållning vi måste inta mot barbariet i alla dess former.
Ytterst få av de judar som tvingades till dessa fruktansvärda ”arbets”-uppgifter överlevde Treblinka, närmare bestämt lite drygt 50 personer, som lyckades fly efter ett uppror i lägret i augusti 1943. En av dem var Chil Rajchman som direkt efter flykten skrev ner sina upplevelser på ett grovhugget och naket sakligt språk. Innan han avled 2004 bad han sin familj att se till att anteckningarna publicerades som ett vittnesmål om nazismens fasansfulla brott. Anteckningarna har nu översatts till svenska av Salomon Schulman och getts ut av Norstedts förlag med titeln Jag är den sista juden. Treblinka (1942-43).
Rajchmans anteckningar från hans tio månader i Treblinka är en mycket smärtsam läsning, precis som den minst lika omskakande boken Sonderkommando. Ett vittnesmål av Shlomo Venezia, en grekisk jude som tvingades utföra liknande groteska sysslor i Auschwitz.
Om dessa berättelser nu är så plågsamma att läsa varför ska man ändå göra det? Jo, om man vill analysera industricivilisationens historia och karaktär går det helt enkelt inte att komma förbi Auschwitz och Treblinka. Schulman skriver i förordet till Rajchmans berättelse att den kan bidra till insikt om ”Människans ödesdigra kapacitet för bottenlös ondska”. Jag vill formulera det annorlunda. Den visar vad människor under vissa omständigheter är i stånd till, omständigheter skapade av en speciell variant av industricivilisationen. Barbariet finns inbyggt som en potential, en dimension, i industricivilisationen. Överst i dess brottsregister står Förintelsen men på denna lista finns också Gulag, etnisk rensning och folkmord på urfolk. Och dagens industricivilisation fortsätter barbariet mot dem som definieras som annorlunda, som ”de andra”, som lägre stående och mindre värda. Det gäller såväl människor (urfolk och ”misshagliga” minoriteter) som djur i djurfabriker och växter som genmanipuleras och giftbesprutas. Vi är alla ett och vi är alla släkt – det är den hållning vi måste inta mot barbariet i alla dess former.
söndag 14 februari 2010
Vad bör framtidsvisioner rotas i?
Det gröna skiftet – Från industrialism till ekologism är titeln på en alldeles nyutkommen bok av Henrik Hallgren, arkeolog, miljökämpe, berättare och kursledare. Han driver Lodyn, centrum för naturvakenhet och är aktiv i asatrosamfundet. Han beskriver själv boken som en vägvisare, ”ett inlägg i diskussionen om hur vi kan formulera en sammanhängande vision om en grön värld” och den ”vill mana till handling”.
Hallgrens anslag är stort och ambitionen sympatisk och detta är en bok som bör kunna fungera utmärkt för miljöaktivister som behöver fördjupa sin förståelse av världen genom att ta till sig dess andliga dimensioner och för andliga sökare som behöver rota sin andlighet i världens pågående processer.
Bäst är Hallgren när han skriver om den gröna förståelsen av världen och det gröna jagets sökande efter helhet och djup. Han kritiserar industrialismens felförståelse av världen och ställer mot den uppfattningen att allt hänger samman, att världen är en kreativ process, en väv av helheter inom helheter och att människan själv är invävd i denna process.
I avsnitten om grön makt, grön demokrati och grön ekonomi ägnar sig Hallgren åt detaljerad genomgång av vad ett otal mestadels amerikanska filosofer, ekonomer och statsvetare tycker och tänker om hur världen borde vara organiserad. Själv blir jag helt utmattad av denna mångfald av idéer och Hallgren själv nödgas konstatera att det faktiskt är omöjligt att förutse hur de gröna lågenergisamhällena kommer att se ut. I stället för att öda tid på att i detalj försöka beskriva sin samhällsvision kanske man borde inleda det stora återlärandet av de praktiska kunskaper som det kommande lågenergisamhället småningom kommer att tvinga oss alla till? Helst i kombination med återlärandet av traditionell visdom som kan hjälpa oss att skapa befriade zoner i vårt inre där vi återerövrar det liv som industricivilisationen, maskinsamhället som Hallgren kallar det, har ockuperat och fjättrat.
En annan viktig punkt jag vill ta upp är frågan om vad man rotar sin vision i. Hallgren och de många skribenter han refererar tycks föreställa sig att deras idealsamhällen kan börja byggas från där vi är nu, i lugn och ro, men det är att göra det enkelt för sig. Industricivilisationen befinner sig i en tilltagande kris med utarmning av jordbruksmark och vatten- och energitillgångar, klimatförändringar, artutrotning, miljöförstöring och förgiftning. Det är en allvarligt skadad Moder Jord alla utopier har att utgå från. Idag är vi 6,8 miljarder människor på klotet och om några decennier kan vi vara 9 miljarder. Hur många människor klarar jorden att bära på lång sikt? Hallgren undviker frågan men antagligen är det betydligt färre än idag. Inte heller tar Hallgren hänsyn till det furiösa motstånd som industrisamhällets försvarare kommer att bjuda. En revolution är inte som en middagsbjudning, eller som att skriva en bok och det gäller också Den stora vändningen från industrisamhälle till en livsbejakande civilisation.
Hallgrens anslag är stort och ambitionen sympatisk och detta är en bok som bör kunna fungera utmärkt för miljöaktivister som behöver fördjupa sin förståelse av världen genom att ta till sig dess andliga dimensioner och för andliga sökare som behöver rota sin andlighet i världens pågående processer.
Bäst är Hallgren när han skriver om den gröna förståelsen av världen och det gröna jagets sökande efter helhet och djup. Han kritiserar industrialismens felförståelse av världen och ställer mot den uppfattningen att allt hänger samman, att världen är en kreativ process, en väv av helheter inom helheter och att människan själv är invävd i denna process.
I avsnitten om grön makt, grön demokrati och grön ekonomi ägnar sig Hallgren åt detaljerad genomgång av vad ett otal mestadels amerikanska filosofer, ekonomer och statsvetare tycker och tänker om hur världen borde vara organiserad. Själv blir jag helt utmattad av denna mångfald av idéer och Hallgren själv nödgas konstatera att det faktiskt är omöjligt att förutse hur de gröna lågenergisamhällena kommer att se ut. I stället för att öda tid på att i detalj försöka beskriva sin samhällsvision kanske man borde inleda det stora återlärandet av de praktiska kunskaper som det kommande lågenergisamhället småningom kommer att tvinga oss alla till? Helst i kombination med återlärandet av traditionell visdom som kan hjälpa oss att skapa befriade zoner i vårt inre där vi återerövrar det liv som industricivilisationen, maskinsamhället som Hallgren kallar det, har ockuperat och fjättrat.
En annan viktig punkt jag vill ta upp är frågan om vad man rotar sin vision i. Hallgren och de många skribenter han refererar tycks föreställa sig att deras idealsamhällen kan börja byggas från där vi är nu, i lugn och ro, men det är att göra det enkelt för sig. Industricivilisationen befinner sig i en tilltagande kris med utarmning av jordbruksmark och vatten- och energitillgångar, klimatförändringar, artutrotning, miljöförstöring och förgiftning. Det är en allvarligt skadad Moder Jord alla utopier har att utgå från. Idag är vi 6,8 miljarder människor på klotet och om några decennier kan vi vara 9 miljarder. Hur många människor klarar jorden att bära på lång sikt? Hallgren undviker frågan men antagligen är det betydligt färre än idag. Inte heller tar Hallgren hänsyn till det furiösa motstånd som industrisamhällets försvarare kommer att bjuda. En revolution är inte som en middagsbjudning, eller som att skriva en bok och det gäller också Den stora vändningen från industrisamhälle till en livsbejakande civilisation.
fredag 12 februari 2010
Världskonferens om Moder Jords rättigheter
Detaljerna klarnar nu angående den världskonferens om klimatförändringar och Moder Jords rättigheter som Bolivias president Evo Morales har utlyst i Cochabamba den 19-22 april. Avsikten är att återupprätta harmoni med naturen och stadfästa Moder Jords rättigheter.
I ett uttalande som återges av Censored News säger Morales att klimatförändringarna är ett hot mot mänsklighetens existens och Moder Jord och att de är en produkt av det kapitalistiska systemet. 75 procent av de hittillsvarande utsläppen av växthusgaser kommer från industriländerna.
Bland de punkter som Evo Morales satt upp för klimatmötet märks:
* Att analysera struktur- och systemorsakerna till klimatförändringarna och föreslå radikala åtgärder för att hela mänskligheten ska uppnå välmåga i harmoni med naturen.
* Att diskutera och anta en universell deklaration om Moder Jords rättigheter och föreslå åtgärder för att försvara Moder Jord och allt liv mot klimatförändringarna.
* Att komma överens om nya åtaganden enligt Kyotoprotokollet, bl a när det gäller industriländernas klimatskuld.
* Att upprätta en tribunal för klimaträttvisa
Ni som följde uppladdningen inför den misslyckade klimatkonferensen i Köpenhamn minns kanske att diverse svenska ministrar talade om att utöva ledarskap i klimatfrågorna. Det visade sig föga förvånande bara vara amsagor. Initiativet från Evo Morales visar däremot på sant ledarskap och en president som omsätter ord i handling, ”walks his talk”.
I ett uttalande som återges av Censored News säger Morales att klimatförändringarna är ett hot mot mänsklighetens existens och Moder Jord och att de är en produkt av det kapitalistiska systemet. 75 procent av de hittillsvarande utsläppen av växthusgaser kommer från industriländerna.
Bland de punkter som Evo Morales satt upp för klimatmötet märks:
* Att analysera struktur- och systemorsakerna till klimatförändringarna och föreslå radikala åtgärder för att hela mänskligheten ska uppnå välmåga i harmoni med naturen.
* Att diskutera och anta en universell deklaration om Moder Jords rättigheter och föreslå åtgärder för att försvara Moder Jord och allt liv mot klimatförändringarna.
* Att komma överens om nya åtaganden enligt Kyotoprotokollet, bl a när det gäller industriländernas klimatskuld.
* Att upprätta en tribunal för klimaträttvisa
Ni som följde uppladdningen inför den misslyckade klimatkonferensen i Köpenhamn minns kanske att diverse svenska ministrar talade om att utöva ledarskap i klimatfrågorna. Det visade sig föga förvånande bara vara amsagor. Initiativet från Evo Morales visar däremot på sant ledarskap och en president som omsätter ord i handling, ”walks his talk”.
torsdag 11 februari 2010
Radiosändare vs medlevande kunskap
För första gången på drygt 100 år finns det varg i Stockholms län. Det började ifjol med att en ung hane med ryskt eller finskt påbrå vandrade ner i Rialatrakten och sedan stannade kvar. Under hösten fick han sällskap av en ung hona, som nu löper och det innebär att det kan bli ungar framme i maj.
Allt detta är gott och väl och man tycker att paret borde lämnas ifred, men då bestämmer sig länsstyrelsen för att förse också honan med en radiosändare. I ett inslag i SVT:s lokala nyhetsprogram ABC fick vi se hur den fina honan sövdes med ett bedövningsskott, vägdes, mättes och undersöktes på alla möjliga vis innan hon slutligen försågs med ett rejält halsband med en radiosändare. Motiveringen är att man vill veta hur vargar lever i ett så pass befolkat område, vad de livnär sig på etc.
Detta kan vara att spela varghatarna i händerna. Det har hänt förr att de lyckats pejla in sändarförsedda vargar och avlivat dem. Och detta visar i blixtbelysning den kvalitativa skillnaden mellan västerländsk och ursprunglig vetenskap (native science).
Västerländsk vetenskap närmar sig det som ska studeras som ett objekt som den försöker lära känna utifrån, från utsidan, t ex genom att hänga på en radiosändare på en varg. Ursprunglig vetenskap däremot är relationell, den ser kunskap som ett resultat av en process där man samverkar och samspelar med det som studeras. Det är ett sätt att lära känna företeelser inifrån och bygger på synen att det inte finns någon dualism mellan den som studerar och det som studeras – de är delar av samma livsväv. Det blir en annorlunda kunskap och ofta dessutom en bättre kunskap. Den som tvivlar på det kan läsa Ynge Ryds bok Ren och varg. Samer berättar. (Läs recension här ). De gamla samernas kunskap om såväl renen som de vilda djuren är otroligt djupgående, detaljerad och imponerande. De kan t ex berätta om vargens blick när den anfaller en ren, att den inte hör något just när den hugger och varför den inte är ett hot när den ylar. Denna otroligt rika kunskap har de fått genom att leva med djuren, genom att delta i naturens processer, genom att lyssna på de gamlas berättelser och genom intuition. Ett ödmjukt och överlägset sätt att skaffa sig kunskap som kommer att behövas i allt större utsträckning för den som vill leva i harmoni och balans med skapelsen.
Allt detta är gott och väl och man tycker att paret borde lämnas ifred, men då bestämmer sig länsstyrelsen för att förse också honan med en radiosändare. I ett inslag i SVT:s lokala nyhetsprogram ABC fick vi se hur den fina honan sövdes med ett bedövningsskott, vägdes, mättes och undersöktes på alla möjliga vis innan hon slutligen försågs med ett rejält halsband med en radiosändare. Motiveringen är att man vill veta hur vargar lever i ett så pass befolkat område, vad de livnär sig på etc.
Detta kan vara att spela varghatarna i händerna. Det har hänt förr att de lyckats pejla in sändarförsedda vargar och avlivat dem. Och detta visar i blixtbelysning den kvalitativa skillnaden mellan västerländsk och ursprunglig vetenskap (native science).
Västerländsk vetenskap närmar sig det som ska studeras som ett objekt som den försöker lära känna utifrån, från utsidan, t ex genom att hänga på en radiosändare på en varg. Ursprunglig vetenskap däremot är relationell, den ser kunskap som ett resultat av en process där man samverkar och samspelar med det som studeras. Det är ett sätt att lära känna företeelser inifrån och bygger på synen att det inte finns någon dualism mellan den som studerar och det som studeras – de är delar av samma livsväv. Det blir en annorlunda kunskap och ofta dessutom en bättre kunskap. Den som tvivlar på det kan läsa Ynge Ryds bok Ren och varg. Samer berättar. (Läs recension här ). De gamla samernas kunskap om såväl renen som de vilda djuren är otroligt djupgående, detaljerad och imponerande. De kan t ex berätta om vargens blick när den anfaller en ren, att den inte hör något just när den hugger och varför den inte är ett hot när den ylar. Denna otroligt rika kunskap har de fått genom att leva med djuren, genom att delta i naturens processer, genom att lyssna på de gamlas berättelser och genom intuition. Ett ödmjukt och överlägset sätt att skaffa sig kunskap som kommer att behövas i allt större utsträckning för den som vill leva i harmoni och balans med skapelsen.
onsdag 10 februari 2010
Sverige – en kugge i USA:s krigföring
När försvarsminister Sten Tolgfors och statsminister Fredrik Reinfeldt hävdar att de 500 svenska soldaterna som befinner sig i Afghanistan är där för att göra en nödvändig insats för fred, demokrati och vår egen säkerhet bör alla kritiskt tänkande människor dra öronen åt sig. Om man följer rapporteringen på den amerikanska bloggen TomDispatch inser man att vår regerings hållning antingen är pinsamt naiv eller medvetet lögnaktig. Sanningen är att de svenska soldaterna i Afghanistan ingår i USA:s krigsstrategi, där Afghanistan är en viktig, men inte den enda viktiga, krigsskådeplatsen.
Nick Turse som skrivit boken The Complex: How the Military Invades Our Daily Lives beskriver noggrant på TomDispatch USA:s enorma program för att bygga militärbaser i Irak, runt Persiska viken och i Afghanistan. I Irak finns för närvarande 300 amerikanska militärbaser. Av Afghanistans 400 utländska militärbaser kontrolleras den överväldigande majoriteten av USA. President Obamas ”tillfälliga” truppförstärkning på 30 000 man kräver 12 nya baser. Flera av de riktigt stora baserna i Afghanistan, som flygbasen Bagram, är gamla sovjetiska baser som har byggts ut och moderniserats för stora pengar – det handlar om miljarder dollar. Till detta kommer de jättelika ambassadkomplexen som USA byggt i Bagdad, Islamabad och Kabul. På ambassaden i Bagdad huserar ex-vis 1 000 ”diplomater”.
I en annan artikel på TomDispatch skriver Anand Gopal om USA:s mot-terror i Afghanistan. Det är en riktig horror story om nattliga bortföranden, hemliga fängelser och tortyr. En del av de bortförda hörs aldrig av igen, andra kan dyka upp efter flera månader i någon hemlig tortyrcentral eller i fängelset på Bagrambasen. Ibland har de en skriftlig ursäkt i handen men för det mesta får de aldrig veta varför de gripits. De amerikanska soldaterna sätter lika stor skräck i vanliga afghaner som talibanerna gör. Läkaren Noor Muhammad som greps för att han hade gett sjukvård även till talibaner och vars far dödades vid det nattliga gripandet säger: ”Jag är rädd för amerikanerna och för talibanerna. Jag är glad att min far är död så att han inte behöver uppleva detta helvete”. USA-truppernas agerande spelar talibanerna i händerna och hjälper dem att rekrytera nya medlemmar.
Det är i detta terror-maskineri som de svenska trupperna nu är en kugge. Det bidrar inte till att öka harmoni och balans i världen.
Nick Turse som skrivit boken The Complex: How the Military Invades Our Daily Lives beskriver noggrant på TomDispatch USA:s enorma program för att bygga militärbaser i Irak, runt Persiska viken och i Afghanistan. I Irak finns för närvarande 300 amerikanska militärbaser. Av Afghanistans 400 utländska militärbaser kontrolleras den överväldigande majoriteten av USA. President Obamas ”tillfälliga” truppförstärkning på 30 000 man kräver 12 nya baser. Flera av de riktigt stora baserna i Afghanistan, som flygbasen Bagram, är gamla sovjetiska baser som har byggts ut och moderniserats för stora pengar – det handlar om miljarder dollar. Till detta kommer de jättelika ambassadkomplexen som USA byggt i Bagdad, Islamabad och Kabul. På ambassaden i Bagdad huserar ex-vis 1 000 ”diplomater”.
I en annan artikel på TomDispatch skriver Anand Gopal om USA:s mot-terror i Afghanistan. Det är en riktig horror story om nattliga bortföranden, hemliga fängelser och tortyr. En del av de bortförda hörs aldrig av igen, andra kan dyka upp efter flera månader i någon hemlig tortyrcentral eller i fängelset på Bagrambasen. Ibland har de en skriftlig ursäkt i handen men för det mesta får de aldrig veta varför de gripits. De amerikanska soldaterna sätter lika stor skräck i vanliga afghaner som talibanerna gör. Läkaren Noor Muhammad som greps för att han hade gett sjukvård även till talibaner och vars far dödades vid det nattliga gripandet säger: ”Jag är rädd för amerikanerna och för talibanerna. Jag är glad att min far är död så att han inte behöver uppleva detta helvete”. USA-truppernas agerande spelar talibanerna i händerna och hjälper dem att rekrytera nya medlemmar.
Det är i detta terror-maskineri som de svenska trupperna nu är en kugge. Det bidrar inte till att öka harmoni och balans i världen.
Etiketter:
Afghanistan,
svenska soldater,
talibaner,
tortyr,
USA:s krigföring
tisdag 9 februari 2010
Vinter-OS på stulen mark
Vancouver förbereder sig för den stora invigningen av vinter-OS och två veckor med vintersport av högsta kvalitet. Det kan man läsa spaltkilometer om i svenska medier. Däremot sägs föga om det lokala motståndet mot vinterspelen och de protester som många fruktar kommer att solka spelen.
En rad organisationer har samlats under det gemensamma paraplyet Olympic Resistance Network och har manat folk att komma till Vancouver för att visa sitt motstånd mot miljöförstöring, mot storbolagens girighet och mot sociala orättvisor. En av parollerna är No 2010 Olympics on Stolen Native Land, alltså inget OS på stulen urfolksmark. Med det syftar man på att så gott som hela den kanadensiska delstaten British Columbia egentligen tillhör urfolken som aldrig har avträtt några områden. Marken – gäller även den med OS-anläggningarna – tillhör alltså egentligen områdets olika urfolk och inte den kanadensiska staten eller delstaten British Columbia.
Andra frågor som kritikerna skjuter in sig på är att OS inte längre handlar om sport utan är en rent kommersiell verksamhet och att IOK, Internationella Olympiska Kommittén är ett mångmiljardföretag och inget annat. Jag själv bevakade vinter-OS 2002 i Salt Lake City för Sveriges Radios räkning och jag gjorde redan då inslag om hur denna kommersiella sida av OS tog över och hur spelen dominerades av amerikanska tv-bolag och miljömarodörer som Coca Cola och McDonalds.
Kritiken går också ut på att OS gör Vancouver dyrare och förvärrar den redan svåra bostadssituationen för de fattiga. Områden i downtown Vancouver har renoverats upp inför OS och blivit svindyra och de mindre privilegierade människor som bodde där har fått flytta på sig. Lokala lagar gör det också möjligt att frakta bort hemlösa människor från stadens gator under OS. Spelen i sig genererar en stark ökning av biltrafik med ökade utsläpp av växthusgaser och den enda spårväg som byggts inför spelen (som lögnaktigt beskrivs som ”det grönaste OS hittills”) går enbart mellan flygplatsen och city. Däremot görs inget för att bygga ut kollektivtrafiken från och till förorterna.
En tredje invändning handlar om den militarisering som åtföljer OS. En säkerhetsbudget på motsvarande sex miljarder kronor och 15 000 poliser och säkerhetsvakter på plats (man undrar hur mycket militära enheter som ligger i beredskap) ger onekligen OS en otäck bismak som förstärks av den enorma dopnings- och fuskkultur som präglar dagens elitidrott. Själv kommer jag dock att följa ishockeyturneringen med stort intresse förstås!
En rad organisationer har samlats under det gemensamma paraplyet Olympic Resistance Network och har manat folk att komma till Vancouver för att visa sitt motstånd mot miljöförstöring, mot storbolagens girighet och mot sociala orättvisor. En av parollerna är No 2010 Olympics on Stolen Native Land, alltså inget OS på stulen urfolksmark. Med det syftar man på att så gott som hela den kanadensiska delstaten British Columbia egentligen tillhör urfolken som aldrig har avträtt några områden. Marken – gäller även den med OS-anläggningarna – tillhör alltså egentligen områdets olika urfolk och inte den kanadensiska staten eller delstaten British Columbia.
Andra frågor som kritikerna skjuter in sig på är att OS inte längre handlar om sport utan är en rent kommersiell verksamhet och att IOK, Internationella Olympiska Kommittén är ett mångmiljardföretag och inget annat. Jag själv bevakade vinter-OS 2002 i Salt Lake City för Sveriges Radios räkning och jag gjorde redan då inslag om hur denna kommersiella sida av OS tog över och hur spelen dominerades av amerikanska tv-bolag och miljömarodörer som Coca Cola och McDonalds.
Kritiken går också ut på att OS gör Vancouver dyrare och förvärrar den redan svåra bostadssituationen för de fattiga. Områden i downtown Vancouver har renoverats upp inför OS och blivit svindyra och de mindre privilegierade människor som bodde där har fått flytta på sig. Lokala lagar gör det också möjligt att frakta bort hemlösa människor från stadens gator under OS. Spelen i sig genererar en stark ökning av biltrafik med ökade utsläpp av växthusgaser och den enda spårväg som byggts inför spelen (som lögnaktigt beskrivs som ”det grönaste OS hittills”) går enbart mellan flygplatsen och city. Däremot görs inget för att bygga ut kollektivtrafiken från och till förorterna.
En tredje invändning handlar om den militarisering som åtföljer OS. En säkerhetsbudget på motsvarande sex miljarder kronor och 15 000 poliser och säkerhetsvakter på plats (man undrar hur mycket militära enheter som ligger i beredskap) ger onekligen OS en otäck bismak som förstärks av den enorma dopnings- och fuskkultur som präglar dagens elitidrott. Själv kommer jag dock att följa ishockeyturneringen med stort intresse förstås!
måndag 8 februari 2010
Björnjojk, spännande möten och regeringskritik
En gång hade jag en vän av tyskt ursprung som brukade säga att han måste åka till Berlin någon gång om året för att få lite Berlinerluft. Och visst kan Berlinbesök vara inspirerande på många olika sätt, men jag skulle nog säga att det är Jokkmokk man bör besöka någon gång om året för att få verkligt djupgående inspiration – och då gärna i anslutning till marknaden.
Jokkmokk har alltid varit en korsväg och mötesplats för olika traditioner av andlig och världslig karaktär – samisk, norsk, svensk, finsk, rysk. Det gäller fortfarande och man kan vara med om de mest oväntade och spännande möten även bland det tingeltangel som bjuds ut i marknadsstånden. På marknaden träffar man dem som man behöver träffa, sägs det i Jokkmokk. Ett annat lokalt talesätt är att marknaden inte är en händelse utan ett tillstånd.
Man kan göra en hel del fynd av fina varor även på gatudelen av marknaden, men det bästa sker på annat håll. Riktigt högklassigt samiskt konsthantverk, med betoning på konst, kan man beskåda på Sameslöjdstiftelsen och på Samernas utbildningscentrum. Det ger en storartad upplevelse bara att se dessa vackra, och oftast även nyttiga, ting som har tillverkats under tålmodiga processer, som rymmer oerhört mycket andlig närvaro och dimension. Det tolkades suveränt av slöjdaren och jojkaren Katarina Rimpi i slöjdglädjejojken som hon framförde vid jojkkonserten i Jokkmokks kyrka på lördagskvällen. Det var en jojk som framkallade ståpäls.
Jojkkonserten var ett inslag i det samiska nationaldagsfirandet den 6 februari. Arrangemanget inleddes med ett kort tal av Sametingets talman Stefan Mikaelsson som gav skarp kritik mot regeringen Reinfeldt för att under Sveriges EU-ordförandeskap ha osynliggjort Sveriges urbefolkning. Jag håller med: Fredrik Reinfeldt, jordbruksminister Eskil Erlandsson m fl vet ingenting av värde om samer och urfolk, vare sig deras kultur, historia eller andliga traditioner. Och det är naturligtvis en skam för den administrativa enhet som går under namnet Sverige.
Vad var då höjdpunkten på årets marknad? Tveklöst kyrkoherde emeritus Johan Märaks mäktiga björnjojk framförd vid en jojk- och berättarstund i Församlingshemmet. Märak inledde med att säga: För mig är björnen ett heligt djur. Det fångar andan i det som är det riktigt genuina i Jokkmokks marknad och den andan fångar jag i fotot ovan på den mäktiga Storforsen i Piteälven några mil söder om Jokkmokk, där det i samband med marknadsdagarna genomfördes kraftfulla vinterceremonier i ett möte mellan olika andliga traditioner – nordisk, samisk och inka.
Jokkmokk har alltid varit en korsväg och mötesplats för olika traditioner av andlig och världslig karaktär – samisk, norsk, svensk, finsk, rysk. Det gäller fortfarande och man kan vara med om de mest oväntade och spännande möten även bland det tingeltangel som bjuds ut i marknadsstånden. På marknaden träffar man dem som man behöver träffa, sägs det i Jokkmokk. Ett annat lokalt talesätt är att marknaden inte är en händelse utan ett tillstånd.
Man kan göra en hel del fynd av fina varor även på gatudelen av marknaden, men det bästa sker på annat håll. Riktigt högklassigt samiskt konsthantverk, med betoning på konst, kan man beskåda på Sameslöjdstiftelsen och på Samernas utbildningscentrum. Det ger en storartad upplevelse bara att se dessa vackra, och oftast även nyttiga, ting som har tillverkats under tålmodiga processer, som rymmer oerhört mycket andlig närvaro och dimension. Det tolkades suveränt av slöjdaren och jojkaren Katarina Rimpi i slöjdglädjejojken som hon framförde vid jojkkonserten i Jokkmokks kyrka på lördagskvällen. Det var en jojk som framkallade ståpäls.
Jojkkonserten var ett inslag i det samiska nationaldagsfirandet den 6 februari. Arrangemanget inleddes med ett kort tal av Sametingets talman Stefan Mikaelsson som gav skarp kritik mot regeringen Reinfeldt för att under Sveriges EU-ordförandeskap ha osynliggjort Sveriges urbefolkning. Jag håller med: Fredrik Reinfeldt, jordbruksminister Eskil Erlandsson m fl vet ingenting av värde om samer och urfolk, vare sig deras kultur, historia eller andliga traditioner. Och det är naturligtvis en skam för den administrativa enhet som går under namnet Sverige.
Vad var då höjdpunkten på årets marknad? Tveklöst kyrkoherde emeritus Johan Märaks mäktiga björnjojk framförd vid en jojk- och berättarstund i Församlingshemmet. Märak inledde med att säga: För mig är björnen ett heligt djur. Det fångar andan i det som är det riktigt genuina i Jokkmokks marknad och den andan fångar jag i fotot ovan på den mäktiga Storforsen i Piteälven några mil söder om Jokkmokk, där det i samband med marknadsdagarna genomfördes kraftfulla vinterceremonier i ett möte mellan olika andliga traditioner – nordisk, samisk och inka.
Etiketter:
björnjojk,
Johan Märak,
Jokkmokks marknad,
Katarina Rimpi,
urfolk
fredag 5 februari 2010
Fira nationaldag med Sápmi
Lördagen den 6 februari är det samernas nationaldag. Den firades första gången 1993 när FN:s internationella urfolksår officiellt inleddes. Att just den 6 februari valts är för att det var just den dagen 1917 som det första samiska landsmötet hölls i Trondheim.
Man kan naturligtvis ifrågasätta företeelsen nationaldag (som icke-samisk) och det gör en del radikala samer också, men som företrädare för majoritetsbefolkningen kan jag bara säga att samerna naturligtvis måste bestämma själva hur de vill ha det. Sametingets styrelseordförande Sara Larsson besvarade i Studio 1 i Sveriges Radio den 4 februari frågan om varför samerna firar nationaldag helt kort med: ”För att vi är ett folk”.
Att manifestera sin identitet på sina egna villkor är oerhört viktigt för en minoritet som under lång tid varit utsatt för kolonialt förtryck och då kan ju en nationaldag vara ett sätt. Sara Larsson själv befinner sig på marknaden i Jokkmokk där viktiga frågor som klimatförändringar diskuteras på Jokkmokk Winter Conference.
I Jokkmokk manifesteras också den samiska nationaldagen med en jojkkonsert i ortens kyrka. Jag kommer att vara där! Men jag undrar om konserten kan slå det som hände i Jokkmokks kyrka på marknaden 2005. Då inleddes en körkonsert med att den samiske kyrkoherden emeritus Johan Märak i samekolt vandrade hela kyrkgången upp samtidigt som han jojkade och trummade på en shamantrumma. Hans jojk togs upp av manskören som därefter övertog konserten. Vilken upplevelse: en kyrkoherde med en shamantrumma och jojk i en kyrka! Ett av många uttryck de senaste decennierna för att den samiska traditionella andligheten åter trätt fram i ljuset efter många års förföljelser.
Man kan naturligtvis ifrågasätta företeelsen nationaldag (som icke-samisk) och det gör en del radikala samer också, men som företrädare för majoritetsbefolkningen kan jag bara säga att samerna naturligtvis måste bestämma själva hur de vill ha det. Sametingets styrelseordförande Sara Larsson besvarade i Studio 1 i Sveriges Radio den 4 februari frågan om varför samerna firar nationaldag helt kort med: ”För att vi är ett folk”.
Att manifestera sin identitet på sina egna villkor är oerhört viktigt för en minoritet som under lång tid varit utsatt för kolonialt förtryck och då kan ju en nationaldag vara ett sätt. Sara Larsson själv befinner sig på marknaden i Jokkmokk där viktiga frågor som klimatförändringar diskuteras på Jokkmokk Winter Conference.
I Jokkmokk manifesteras också den samiska nationaldagen med en jojkkonsert i ortens kyrka. Jag kommer att vara där! Men jag undrar om konserten kan slå det som hände i Jokkmokks kyrka på marknaden 2005. Då inleddes en körkonsert med att den samiske kyrkoherden emeritus Johan Märak i samekolt vandrade hela kyrkgången upp samtidigt som han jojkade och trummade på en shamantrumma. Hans jojk togs upp av manskören som därefter övertog konserten. Vilken upplevelse: en kyrkoherde med en shamantrumma och jojk i en kyrka! Ett av många uttryck de senaste decennierna för att den samiska traditionella andligheten åter trätt fram i ljuset efter många års förföljelser.
torsdag 4 februari 2010
Urfolk, diabetes och miljögifter
Enligt FN-rapporten om tillståndet för världens urfolk som jag tidigare skrivit om här så har diabetes blivit ett stort och växande problem för urfolk världen över. Mer än 50 procent av vuxna över 35 år har diabetes av typ 2. Det kan med rätta betecknas som en epidemi som också sprider sig bland de yngre och yngsta.
Diabetes typ 2 beskrivs vanligen som en livsstilssjukdom, alltså en följd av för stor konsumtion av bl a socker och andra kolhydrater och ett alltmer stillasittande liv. Att urfolken drabbats så hårt är en följd av att de under kort tid har övergivit sin traditionella kosthållning för livsmedelsindustrins massproducerade skräpmat (”junk food”), framför allt i USA. Från början handlade detta inte alls om ett frivilligt val – det var en del i koloniseringen av urfolken. De fråntogs möjligheterna att livnära sig på sina traditionella sätt.
Nu har John Schertow som driver webbsajten Intercontinental Cry gjort en sammanställning av olika undersökningar som pekar på andra förklaringar. Det handlar om samband mellan diabetes och förekomsten av giftiga ämnen som PCB, DDT och dioxiner i miljön. Schertow ger åtskilliga exempel på hur urfolk med hög frekvens av diabetes också lever i en miljö med höga nivåer av dessa giftiga ämnen. Det kan handla om utsläpp från pappersmassefabriker i Kanada, bomullsodlingar i Arizona eller anläggningar för upparbetning och återvinning av kemiskt avfall.
Även i dessa fall är alltså orsaken till diabetesepidemin en effekt av koloniseringen. En avkolonisering måste innehålla ett återlärande: en återgång till traditionella sätt att tänka, leva och äta.
Diabetes typ 2 beskrivs vanligen som en livsstilssjukdom, alltså en följd av för stor konsumtion av bl a socker och andra kolhydrater och ett alltmer stillasittande liv. Att urfolken drabbats så hårt är en följd av att de under kort tid har övergivit sin traditionella kosthållning för livsmedelsindustrins massproducerade skräpmat (”junk food”), framför allt i USA. Från början handlade detta inte alls om ett frivilligt val – det var en del i koloniseringen av urfolken. De fråntogs möjligheterna att livnära sig på sina traditionella sätt.
Nu har John Schertow som driver webbsajten Intercontinental Cry gjort en sammanställning av olika undersökningar som pekar på andra förklaringar. Det handlar om samband mellan diabetes och förekomsten av giftiga ämnen som PCB, DDT och dioxiner i miljön. Schertow ger åtskilliga exempel på hur urfolk med hög frekvens av diabetes också lever i en miljö med höga nivåer av dessa giftiga ämnen. Det kan handla om utsläpp från pappersmassefabriker i Kanada, bomullsodlingar i Arizona eller anläggningar för upparbetning och återvinning av kemiskt avfall.
Även i dessa fall är alltså orsaken till diabetesepidemin en effekt av koloniseringen. En avkolonisering måste innehålla ett återlärande: en återgång till traditionella sätt att tänka, leva och äta.
onsdag 3 februari 2010
Klimatförändringen pågår - lär av urfolken!
– Världen måste anpassa sig till klimatförändringarna för de kan inte stoppas. Forskare och världsledare bör därför se mot urfolken. Det sa klimatforskaren Robert Corell till NRK Sámi Radio i anslutning till en föreläsning han höll vid Samisk Högskole i Kautokeino.
– Urfolk världen över har varit tvungna att anpassa sig till klimatförändringar förr, det rör sig om ett nedärvt motstånd. Samerna har mycket traditionell kunskap som man har byggt upp under generationer, till exempel om hur snön förändrar sig vid olika klimat. Det kan ge forskarna nya slutsatser och nya teorier, säger Robert Corell, verksam vid högskolan i Kautokeino.
Även om vi idag tvärt upphörde med alla utsläpp av koldioxid skulle de gamla utsläppen göra att haven fortsätter att stiga i 300 år. Vi bör självfallet försöka bromsa klimatförändringarna, säger Corell, men ännu viktigare är kanske att diskutera hur vi ska kunna anpassa oss till förändringarna, t ex hur renskötseln ska kunna anpassas till den nya situationen.
För samernas del finns t ex Ealát-projektet där forskare tillsammans med samer arbetar med att utveckla kunskap om hur renskötseln och andra inslag i det samiska livet kan anpassa sig till en ny vardag.
- Samerna har anpassat sig förr men utvecklingen nu sker mycket snabbare än förr, understryker Corell.
En vetenskaplig rapport om skyddet av barrskogarna i Nordamerika framhåller på liknande sätt urfolkens kunskaper om skogen som en viktig källa att ta del av. Conservation Value of the North American Boreal Forest from an Ethnobotanical Perspective heter rapporten. Ett referat finns här och hela rapporten kan du läsa här.
Rapporten beskriver den djupa botaniska och ekologiska kunskap som Kanadas urfolk har utvecklat under de tusentals år som de har använt barrskogarna som livsmedelsleverantör, apotek, skola och andligt centrum. Om klimatförändringarna är en del av problemet så är den biologiska mångfalden i det norra barrskogsbältet en viktig del av lösningen, heter det. Nu upptäcker alltså västerländska forskare att de som vet mest om skogarna och naturen överlag är de urfolk som fortfarande finns kvar och lever i dem. De har avkodat naturens budskap och nu börjar forskarna att avkoda urfolkens visdom som kan finnas utspridd i myter, berättelser, platsnamn etc. Visst är det hoppfullt!
– Urfolk världen över har varit tvungna att anpassa sig till klimatförändringar förr, det rör sig om ett nedärvt motstånd. Samerna har mycket traditionell kunskap som man har byggt upp under generationer, till exempel om hur snön förändrar sig vid olika klimat. Det kan ge forskarna nya slutsatser och nya teorier, säger Robert Corell, verksam vid högskolan i Kautokeino.
Även om vi idag tvärt upphörde med alla utsläpp av koldioxid skulle de gamla utsläppen göra att haven fortsätter att stiga i 300 år. Vi bör självfallet försöka bromsa klimatförändringarna, säger Corell, men ännu viktigare är kanske att diskutera hur vi ska kunna anpassa oss till förändringarna, t ex hur renskötseln ska kunna anpassas till den nya situationen.
För samernas del finns t ex Ealát-projektet där forskare tillsammans med samer arbetar med att utveckla kunskap om hur renskötseln och andra inslag i det samiska livet kan anpassa sig till en ny vardag.
- Samerna har anpassat sig förr men utvecklingen nu sker mycket snabbare än förr, understryker Corell.
En vetenskaplig rapport om skyddet av barrskogarna i Nordamerika framhåller på liknande sätt urfolkens kunskaper om skogen som en viktig källa att ta del av. Conservation Value of the North American Boreal Forest from an Ethnobotanical Perspective heter rapporten. Ett referat finns här och hela rapporten kan du läsa här.
Rapporten beskriver den djupa botaniska och ekologiska kunskap som Kanadas urfolk har utvecklat under de tusentals år som de har använt barrskogarna som livsmedelsleverantör, apotek, skola och andligt centrum. Om klimatförändringarna är en del av problemet så är den biologiska mångfalden i det norra barrskogsbältet en viktig del av lösningen, heter det. Nu upptäcker alltså västerländska forskare att de som vet mest om skogarna och naturen överlag är de urfolk som fortfarande finns kvar och lever i dem. De har avkodat naturens budskap och nu börjar forskarna att avkoda urfolkens visdom som kan finnas utspridd i myter, berättelser, platsnamn etc. Visst är det hoppfullt!
Etiketter:
ekologisk kunskap,
Kanada,
Kautokeino,
klimatförändring,
urfolk
tisdag 2 februari 2010
Land ska med vodou byggas
Vodoun behövs för att bygga upp Haiti till ett harmoniskt samhälle efter jordbävningen – ett samhälle som är i harmoni med naturen. Det säger företrädare för vodoun i ett reportage som den arabiska tv-kanalen Al Jazira spelat in i staden Gonaive i Haiti.
Reportaget visar hur utövare av vodou samlas till möte och ceremoni för att hjälpa till att bygga upp landet efter den förödande jordbävningen.
- Haiti kan inte byggas upp igen utan vodou. Det var inte så många av de som utövar vodou som dog för de var i harmoni med naturen. De som dog var de som inte var i harmoni med naturen. Vodou går ut på att alltid vara i harmoni med naturen. I vodou är naturen Gud, Gud är naturen, säger vodouprästen Reginald Bailly till Al Jazira.
Läs också min tidigare text om hur vodoun som de förtrycktas religion omvandlar kolonialismens trauma till andlig drivkraft. Här.
Reportaget visar hur utövare av vodou samlas till möte och ceremoni för att hjälpa till att bygga upp landet efter den förödande jordbävningen.
- Haiti kan inte byggas upp igen utan vodou. Det var inte så många av de som utövar vodou som dog för de var i harmoni med naturen. De som dog var de som inte var i harmoni med naturen. Vodou går ut på att alltid vara i harmoni med naturen. I vodou är naturen Gud, Gud är naturen, säger vodouprästen Reginald Bailly till Al Jazira.
Läs också min tidigare text om hur vodoun som de förtrycktas religion omvandlar kolonialismens trauma till andlig drivkraft. Här.
Etiketter:
al Jazira,
Haiti,
harmoni med naturen,
jordbävning,
vodou
måndag 1 februari 2010
Vargavinter – tid för vargen och skogsarbete
Isen har lagt sig i Bottenviken och det kan gynna vargen. Fritt fram för vargar från Finland och Ryssland att traska över isen till Sverige. Ni är så välkomna så! Det är extra viktigt nu efter årets skandalösa licensjakt på varg att vargstammen tillförs nya individer och gener utifrån. Människor runt om i Sverige håller just nu ceremonier för vargens överlevnad, för att den ska lyckas med sina parningar och få många valpar (underskatta inte dessa ceremonier!). I Roslagen tycks det som att ett vargpar håller på att bilda familj och det är naturligtvis ett välkommet tillskott till mångfalden i landskapet, som ju skadats allvarligt av skogsbruk, jordbruk, jakt och andra mänskliga aktiviteter.
På torsdag den 4 februari hålls en mer ordinär manifestation för vargen. För andra året i rad firas då Vargens Dag med en manifestation på Stortorget i Örebro mot vargjakten. Bakom Vargens Dag står medlemmar i föreningarna Nordulv och Svenska Rovdjursföreningen . I Örebro talar bland andra Djurskyddets styrelseledamot Sven-Erik Alhem:
- Våra få överlevande vargar liksom alla naturälskande människor i landet behöver denna manifestationens dag för att framhålla människans ödmjuka förhållningssätt till vargen och dess levnadsbetingelser i vårt land.
Vintern är vargens säsong men den är också säsong för människor som använder skogen på ett ödmjukt sätt, t ex för att hugga sin vedbrand och då inte bara respekterar skogens mångfald utan kanske rent av ökar den. Den sympatiska bloggen Skogen hyllar i en text det manuella skogsarbetet på ett så sinnligt sätt att det kliar i nävarna att ta tag i sågen och yxan. ”Få sysslor kan vara så - konstigt nog med tanke på hur hårt jobbet är - rogivande som skogsarbete vintertid”, skriver Johannes Söderqvist från Värmlands skogstrakter. Och den egenhuggna veden är rätt från Moder Jords synpunkt också: ”Att leva av det man kan producera där man lever är nästan alltid en i miljöhänseende överlägsen metod.” Texten illustreras av fina bilder på hur ardennern Lazy hjälper till i skogsbruket.
På torsdag den 4 februari hålls en mer ordinär manifestation för vargen. För andra året i rad firas då Vargens Dag med en manifestation på Stortorget i Örebro mot vargjakten. Bakom Vargens Dag står medlemmar i föreningarna Nordulv och Svenska Rovdjursföreningen . I Örebro talar bland andra Djurskyddets styrelseledamot Sven-Erik Alhem:
- Våra få överlevande vargar liksom alla naturälskande människor i landet behöver denna manifestationens dag för att framhålla människans ödmjuka förhållningssätt till vargen och dess levnadsbetingelser i vårt land.
Vintern är vargens säsong men den är också säsong för människor som använder skogen på ett ödmjukt sätt, t ex för att hugga sin vedbrand och då inte bara respekterar skogens mångfald utan kanske rent av ökar den. Den sympatiska bloggen Skogen hyllar i en text det manuella skogsarbetet på ett så sinnligt sätt att det kliar i nävarna att ta tag i sågen och yxan. ”Få sysslor kan vara så - konstigt nog med tanke på hur hårt jobbet är - rogivande som skogsarbete vintertid”, skriver Johannes Söderqvist från Värmlands skogstrakter. Och den egenhuggna veden är rätt från Moder Jords synpunkt också: ”Att leva av det man kan producera där man lever är nästan alltid en i miljöhänseende överlägsen metod.” Texten illustreras av fina bilder på hur ardennern Lazy hjälper till i skogsbruket.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)