Podcast: Det kosmiska medvetandet och runmagi

Jag medverkar i två avsnitt av MitheraPodden (nummer 70 och 71) med samtal om shamanism och runmagi. Första avsnittet publicerades den 2 april och presenteras så här av Therese Maria Bohman Agerhill och Ulf Bohman som driver podden: 
I detta spännande avsnitt av MitheraPodden dyker vi djupt in i det kosmiska medvetandet och den uråldriga visdomen inom runmagin tillsammans med vår gäst, Jörgen I Eriksson. Hur kan vi återställa världens skönhet genom andligt arbete? Vilken kraft bär runorna – och hur låter de egentligen? Jörgen sjunger de 24 runorna och delar med sig av sin djupa kunskap om vilka runor som kan användas för beskydd, healing och kontakt med andevärlden. Ett avsnitt fyllt av mystik, insikter och magiska vibrationer du inte vill missa!

Lyssna här: https://open.spotify.com/episode/7MvISQsGtg9mcr3zpNdVav

Göteborgs stadsshamaner - Shamansk aktivism (4)

 
I Göteborg finns ett väldigt intressant och viktigt shamanskt initiativ som går under namnet Gothenburg City Shamanism. Det här en är modern form av shamanism som vilar på uråldrig grund och som tar itu med verkliga och systemiska obalanser i vår egen tid.

Föreningen bildades 2021 och jag citerar ur de mycket välformulerade stadgarna om föreningens ändamål: 

Vi vill undersöka hur vi kan inhämta och ta med oss naturens krafter och kunskap till den moderna stadsmiljön och där utveckla en stadsshamanism i Göteborg. Med hjälp av gamla och nya shamanska tekniker, men även med hjälp av olika former av social aktion och interaktion, vill vi skapa en stads-shamanism där:

• Vi som vänner håller varandra flytande i den grå vardagen, men där vi även är beredda att gå på djupet angående hur man skapar en fredlig, tillitsfull och hållande kommunitet.

• Vi kommer i kontakt med vårt inre djuriska, nakna och vilda vara, som är förkastat och fördöms i vårt samhälle i dag.

• Urfolkens trummor och andra spirituella verktyg har blivit förstörda och förkastade, så även deras heliga platser. Vi vill lära oss ta fram nya verktyg, finna nya platser, eller lära oss ta gamla platser i bruk, så vi kan utöva vår shamanism.

• Uppsöka platser där oförrätter och övergrepp skett som till exempel: avrättningsplatser, gamla mentalsjukhus, gamla fängelser, och där genomföra shamanska ceremonier för att skapa hågkomst och upprättelse för de människor som där har farit illa, och på så sätt även bli varse om de grupper som lever i utsatthet i dag och undersöka hur vi shamanskt kan bistå dem.

• Utforska hur vi genom shamanska aktiviteter, tillsammans i grupp, kan läka de trauman och kränkningar vi fått utstå i kontakt med myndigheter som Socialtjänsten, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen. Migrationsverket, Psykiatrin och Polisen, men även de trauman och mentala sår vi fått genom interaktion med familjer, vänner eller andra individer eller organisationer.

• Särskild Målsättning: När vi praktiserar en sådan shamanism vet vi att vi får tillgång till våra inre spirituella krafter. Dessa skatter tänker vi använda oss av för att tillsammans drömma fram ett mer Rättvist och hållbart Göteborg.

På gruppens Facebook-sida kan man ta del av den typ av ceremonier och arrangemang som anordnas. Här följer Gunnar Larssons berättelse om verksamheten:

”Gothenburg City Shamanism startades inom Rättvis forumteater. Ett socialmobiliseringsprojekt för personer med erfarenhet av hemlöshet, psykiatri eller annan form av utsatthet. Projektets syfte var att låta deltagarna processa fram sina egna sociala mobiliseringsstrategier med hjälp av olika gruppaktiviteter, mestadels forumteater, en interaktionsmetod framarbetad i Brasilien med starka band till Paulo Freires ”De förtrycktas pedagogik”. Jag som ledare hade som uppgift att aldrig moralisera eller försöka styra över deltagarnas val och vilja. På deltagarnas uppdrag bjöd vi in Jonathan Horwitz och Zara Waldebäck från Scandinavian Centre for Shamanic Studies till en workshop och började sedan ha kontinuerliga trumningar själva. När Räddningsmissionen, som var huvudman för vårt projekt, fick reda på att vi praktiserade shamanism tvingades vi lyfta ur vår shamanska gruppverksamhet och bildade då Gothenburg City Shamanism.

Vi firar gärna oss själva som rebeller och överlevare (jag är själv incestöverlevare) och ser på vårt lidande som ett slags shamanic disease (ett kall). Med en känslighet för orons energier har vi förmågan att söka oss till platser där oförrätter begåtts. Dit går vi i grupp och möter de energier i ceremonier som kallat oss. Syftet är att starta upp processer av återupprättelse och läkande för dem som drabbats på platsen, att uppmärksamma grupper som är utsatta för liknande situationer i dag, samt att ge vittnesmål från dem av oss som har upplevt liknande situationer i sina liv. Vittnesmålen är något vi börjat använda oss av nyligen och som upplevs som mycket kraftfullt. Eftersom flera deltagare är eller har varit med i NA (Anonyma narkomaner), där just vittnesmål är en central del av verksamheten, har det varit tämligen enkelt att genomföra dessa ceremonier på ett vördnadsfullt sätt. 

Vi lever i en tid då skam och tystnadskulturens bojor börjar tappa sitt grepp och identifierar oss med rörelser som Me Too och Black Lives Matter. Eftersom vi ser oss som en del av en större proteströrelse försöker vi inte tvinga in varandra i tankebanor omkring fred, kärlek eller förlåtelse, vilket i våra ögon kan verka direkt förtryckande, eftersom vi vet av erfarenhet att traumats bumerang när som helst kan komma flygande med en oerhörd styrka och slå sönder det vi strävar efter. Vi tar oss däremot friheten att ta med oss vår ilska, sorg och frustration i våra ceremonier eftersom samhället i övrigt (psykiatrin, kyrkan och andra indoktrineringsorganisationer) förväntar oss att vi ska ”komma över våra sorger” och ställa in oss i ledet i ett samhälle som oftast är orsaken till vårt lidande. Därför behöver vi ett andligt forum där vi har möjlighet att avreagera oss. Vart vår gemensamma shamanska process sedan leder oss återstår att se… Vad vi dock vet är att då vår kapitalistiska världsordning är uppbyggd av landstölder, kolonisation, slavhandel och häxbränningar är behovet av shamansk återupprättelse för de levande, döda och de kommande, oändligt.

Rent praktiskt använder vi oss mycket av trumresor och våra hjälpare för att ta fram ceremonier, eller bygger vidare på ceremonier vi lärt oss av andra. En ceremoni kan startas genom att vi kallar in våra hjälpare och platsens rådare, förklarar syftet med ceremonin. Ritar en ring med en käpp, häller vin eller mjölk i ringen, trummar och dansar i eller runt ringen för att öppna upp ringen till en portal. Sedan kanske vi läser egna vittnesmål, och bränner sedan papperet de var skrivna på i en reningseld. Sedan trummar vi och dansar igen och stänger sedan cirkeln och avslutar ceremonin med en sharing. Ibland tar deltagare med sig smärta därifrån som man får försöka tränga bakom och förstå med hjälp av fler trumresor. Framöver kommer vi även bjuda personal och brukare från psykiatrin till workshops för att undersöka hur vi kan använda oss av shamanism för personal och brukare tillsammans. Vi har tidigare genomfört återupprättelseceremonier vid Restads mentalsjukhus kyrkogård, Gullbergsbrohemmet (spinnhus), Lillhagens mentalsjukhus, där både före detta personal och patienter deltog, samt vid Rosenlundsgatan (känt prostitutionsstråk i Göteborg)där personer med erfarenhet av prostitution deltog. Vid Rosenlundsgatan planerar vi inom kort genomföra Svanens ceremoni, där vi ska fira oss själva som överlevare från olika slags övergrepp. Vi planerar även en resa till Stockholm/Uppsala i vår, där vi ska hålla ceremonier vid Dekanhuset, Danvikens Hospital och vid en häxbränningsplats där Hella Nathorst Böös ska leda en ceremoni. Vi söker samverkan och både brukarorganisationer och andra shamanska nätverk har börjat söka upp oss.” 

Gothenburg city shamans står för en levande shamanism, verksam på ett nyskapande sätt i det verkliga livet och samtidigt del i en uråldrig tradition om att hitta ett balanserat sätt att leva på jorden, ett sätt att vandra i skönhet. Respekt!

Eirik Myrhaug Partapuoli: Shamansk aktivism (2)

Eirik Myrhaug Partapuoli är en samisk shaman bosatt strax utanför Oslo. Han inledde sin yrkesbana som väg- och vattenbyggnadsingenjör men bytte inriktning i samband med den mest intensiva kampen mot vattenkraftutbyggnaden av Alta-älven 1979-81. Därefter anknöt Eirik till botetraditionen i sin egen släkt och utvecklade en modern syntes av traditionell healing och modern shamanism. Det senaste decenniet har Eirik med sin kursverksamhet och healingpraktik varit centralgestalt i den nutida samiska shamanismen; han är aktiv i motståndet mot exploateringar av mark och vatten i Sápmi och han ligger i ekosofisk framkant med sina teorier om cirkulär ekonomi. Här är Eiriks svar på några av mina frågor om shamansk aktivism.

Hur ser du på shamanens uppgifter i dagens värld med galopperande klimat turbulens och massutdöende av växt- och djurarter?

Det är symptom på en utmanande utveckling, och kommer av den västliga vetenskapen materialistiska tänkande och den traditionella religionens oförmåga att se det gudomliga i Moder Jord. Shamanens uppgift är att genom sin kontakt med förfäder, naturens andar och insikt, arbeta för att hjälp både medmänniskor och samhälle till större klarhet (medvetenhet) om det som sker på vårt klot. Shamanen kan hjälpa till att förstärka kontakten med naturen genom ceremonier och kontakt med naturens andliga kraft. Jag har i en vision sett att naturens ande i Moder Jord inte kommer att hjälpa oss förrän medvetenheten på detta område har höjts. Det är min personliga uppfattning och tiden kommer att visa vad som ger respons och kan ge utvecklingen en annan riktning.

Vilken roll spelar projektet med cirkulär ekonomi i din version av shamanism?

Den cirkulära ekologiska ekonomin stämmer överens med en shamanistisk insikt i verkligheten. Medicinhjulet är cirkeln mitt i livets träd. Naturen er cirkulär med sina årstider, månfaser och dygnsrytmer, med andre ord “död” och “förnyelse”.  I realekonomin slutar allt förr eller senare som avfall, allt som inte naturen själv tar hand om. I symbolekonomin har vi glömt cirkeln och låter symbolerna (pengarna) växa i det oändliga. Eftersom människan är så benägen att använda symboler har vi alla blivit fastkedjade vid ekonomisk tillväxt. En tillväxt som för oss stadigt längre bort från naturens cirklar. Nyckeln kommer att vara att medvetandegöra vår användning av symboler och bilder, i likhet med den forskning som jag bygger på gör. Den moderna världens levnadssätt skapar konflikter med urfolkens livspraxis och tankegång, därför är det så stort intresse for shamanism och just denna impuls att komma tillbaka till ett naturligt levnadssätt.

Hur förenar du shamanens förändrade medvetandetillstånd och healing med ekonomiska hårddata?

Vårt medvetande om verkligheten är avgörande för all utveckling. Det visar sig att människor som söker sig till shamanismen och upptäcker sin inre potential, lättare går vidare till att “se” hur vårt ekonomiska system bygger på felaktig grund. Med hjälp av att slippa den intellektuelle kontrollen, som en trumresa och gruppenergi hjälper till med, kommer man lättare i kontakt med den icke-ordinära verkligheten. Det ger bilder av en kraft av något gudomligt och en anknytning till djuren i den yttre naturen, ger metaforer för ett klarare tänkande om den ordinära verkligheten. På det sättet blir det möjligt att nå “igenom” och se de ekonomiska hårddata. En utmaning är att deltagare behöver tro på sina egna upplevelser och tro att det de ser i den yttre världens konsensus inte är i överensstämmelse med Moder Jords och Fader Himmels intentioner.  Shamanistiskt inspirerade människor behöver tänka med hjärta och det som i religionen kallas “kärlek”. Det vill säga att både intellektet i huvud och mage/tarmflora förenas i hjärtats elektromagnetiska energi; detta tillsammans med en korrigerad yttre/inre modell av verkligheten ger en ökad medvetenhet och därför möjlighet att handla.

Eirik Myrhaugs hemsida finns här.

Om att hitta sin egen sång

”Du måste kunna dansa om du ska kunna bota människor.” De orden mötte en ung amerikansk läkare när han 1965 tjänstgjorde i Santa Fe i New Mexico i den del av den allmänna hälsovården som går under namnet Indian Health Service. Den som uttalade dem var en äldre indian som var patient på sjukhuset och kom från pueblon Santo Domingo. Han hette Santiago Rosetta och visade sig vara en högt uppsatt andlig ledare därhemma. Den unge läkaren som uppmaningen riktades till heter Carl A. Hammerschlag. Han kom från östkusten, var utbildad vid elituniversitetet Yale och hade valt tjänstgöring i Indian Health Service som ett alternativ till värnplikt och risk att skickas till kriget i Vietnam. 

Mötet mellan de båda hade inletts med att den gamle puebloprästen frågade läkaren var han hade lärt sig bota. Hammerschlags cv imponerade inte utan Rosetta fortsatte att fråga; ”Kan du dansa?” Det måste man nämligen kunna om man ska ägna sig åt healing. Hammerschlag frågade mest på skoj om den gamle mannen ville lära honom sina danssteg. Gubben kravlade sig ur sjukhussängen, tog några danssteg på sjukhusgolvet och sa sedan; ”Visst kan jag lära dig mina steg, men du måste höra din egen musik.”

Man kan säga att Santiago Rosetta under detta korta möte sådde ett frö i Carl Hammerschlags medvetande som kom att få stora konsekvenser. Hammerschlag bosatte sig småningom i sydvästra USA där han kom att arbeta i drygt 30 år inom Indian Health Service – huvudsakligen som psykiatriker – ett arbete som med hans egna ord utvecklade honom från läkare till healer.

Hammerschlag skildrar denna utveckling i den till synes anspråkslösa boken The Dancing Healers – A Doctor’s Journey of Healing with Native Americans (HarperCollins 1988); en bok som ständigt finns tillgänglig i nytryck. Detta är en märkvärdig bok i ordets positiva bemärkelse. Den beskriver såväl de stora sociala och hälsomässiga problemen bland nutidens ursprungsamerikaner, som Hammerschlags arbete med traumatiserade och dysfunktionella familjer och hans möten med traditionella botare och vismän. Det är en bok som rymmer stor livsvisdom och som kan ge läsaren impulser till att hitta sin egen väg, sin egen sång, sin egen dans. ”Vi kan alla bli dansande botare”, skriver Hammerschlag.

Detta är en bok som rymmer stor empati och humor, t ex i den dråpliga scen där Hammerschlag presenteras för en helig man i den äldsta hopi-byn, Shungopavi. Mannen som heter Herbert Talaheftewa sitter vid en vävstol och väver och får höra att Hammerschlag är en doktor som specialiserat sig på själen (mind). ”Vad vet du om själen?” frågar Talaheftewa med ett strängt tonfall. Hammerschlag stammar fram något om att det inte är så mycket och att det är svårt att svara kortfattat på. Talaheftewa är tyst en lång stund och Hammerschlag känner sig allt sämre till mods. ”Om du inte kan säga det du vet om själen kortfattat så vet du ingenting”, säger hopimannen slutligen. Ilskan väller upp i Hammerschlag men innan han hinner säga något fortsätter Talaheftewa; ”Vad jag vet om själen kan jag säga med ett enda ord. Mystisk.”

Det är bland annat genom omskakande möten av detta slag som Hammerschlag tar till sig allt mer av ursprungsamerikanernas traditionella livssyn. Han knyter vänskapsband med flera medicinmän och han får delta i peyote-ceremonier och svetthyddor, han gör utesittningar på heliga platser och han får vara med vid soldanser. All den kunskap som Hammerschlag på detta vis får ta del av väver han in i sin egen judiska tradition och fogar samman med sin vetenskapliga grundutbildning. Och som sagt, han blir en healer som förstår att han bara kan hjälpa människor att bli hela om han arbetar med deras egna symboler och livssyn. Han använder ritualer från många olika håll eftersom de i sig har helande kvaliteter. ”Alla sakrament erbjuder healing.” En healer hjälper människor att förstå sin plats i universum, skriver Hammerschlag. Healing handlar alltså i grunden om att nå upplysning (enlightenment) och om att knyta an till den egna kulturens autentiska andliga stigar.

”Vi har alla nycklar till vår egen upplysning. Terapeuten använder vilka som helst symboler som betyder något för patienten. Patienterna har redan svaren på sina frågor. När terapeuten lyssnar på problemet kommer patienten också att berätta om lösningen.”

Terapeuten är alltså, i bästa fall, en katalysator, eller möjligen vägvisare. Det är inte för inte som ceremoniledaren vid peyoteceremonier i Native American Church kallas för roadman, alltså den som pekar ut vägen. Men Hammerschlags bok rymmer många exempel på att uppvaknande och upplysning kan komma till synes spontant, i till synes triviala situationer; ”Ögonblick av insikt och ny medvetenhet – förändrade medvetandetillstånd – kan inträffa när som helst eller var som helst… Lita på ditt undermedvetna, det kommer att ta dig till en plats av upplysning.” Och; ”När du väljer upplysningens resa kommer du alltid att hitta vägvisare (guides).”

Hammerschlag skriver om att knyta samman magi och vetenskap, höger och vänster hjärna, men primärt är The Dancing Healers en bok om indiansk andlighet och trots att den ger åtskilliga dystra inblickar i ursprungsamerikanernas koloniala posttraumatiska stressyndrom så tonar den ut i ett hoppfullt ackord; ”Varje dag, på många sätt, på oväntade platser, kan du höra en ny sång och lära dig ett nytt steg i din dans.” Ja, allt är ett och hänger samman och det finns inte ett ögonblick som inte är ett ögonblick av kraft och kunskap. När jag läser om Hammerschlags möten med indianska vismän kommer jag osökt att tänka på mina egna resor i Sápmi och hur mina möten med samiska traditionella botare – enkla och jordnära människor – inneburit ”ögonblick av insikt och ny medvetenhet”.

Om läsaren precis som jag blir nyfiken och undrar vad det blivit av denne doktor Carl A. Hammerschlag sedan han skrev The Dancing Healers 1988 rekommenderas Hammerschlags webbsajt healingdoc där han är still going strong med fortsatt utveckling av sitt projekt som han själv beskriver med termen Mind-Body-Spirit Medicine, eller psychoneuroimmunology. Om Hammerschlag använde en stringent och minimalistisk berättarstil i The Dancing Healers så verkar han med stigande ålder snarare flöda över i artiklar, föredrag och videopresentationer. Det är uppenbarligen hans sätt att hitta nya sånger och danssteg i den stora kosmiska spiraldansen.

Shamanismen är en feminin praxis

Naturen är gudomlig, shamanismen är en väg till insikt och den är en feminin praxis där kraften och kontakten med Alltet står i fokus. Det är några av grundtankarna hos den samiske shamanen Eirik Myrhaug. Han är en känd healer och kursledare i Norge och beskriver healing som en tvåvägskommunikation mellan botaren och klienten, men betonar att det också är en tredje dimension närvarande – universum. ”Universet kobler alt sammen til et hele. Universets felt har mange navn, som Gud, Store Ånd, Livets Tre, Verdenstreet, Himmelens hjerte og andre”.
Eirik Myrhaug är en shaman, som har kommit ur en samisk miljö och botetradition och vävt samman den med intryck från flera andra andliga traditioner och, inte minst, från modern kvantfysik och Carl Johan Callemans tolkningar av maya-kosmologin. Denna intressanta idémässiga sammanvävning får man en god inblick i om man läser boken Eirik Myrhaug – Sjaman for livet (Nova Forlag 2011). Den innehåller Eiriks egen berättelse om sitt liv, om sin verksamhet som botare och om sin kosmologi nedskriven av Grace Brynn och hans hustru och medarbetare Bente Brunvoll.
Boken om Eirik Myrhaug visar att det finns många individuella ingångar i shamanismen och att vägen till kunskap kan vara nog så kringlig och krånglig. Ibland kan den te sig rent paradoxal. Eirik var anläggningsingenjören som slutade bygga ut vattenkraft i norra Sverige och Norge för att i stället bli en av organisatörerna i Alta-motståndet 1980-81. Han ”kom ut” som same och började praktisera de healingmetoder han fått ärva av sin far. Han utvecklade sina teorier om en ekologisk ekonomi i balans med de naturliga kretsloppen. Men det var inte förrän i slutet av 80-talet som Eirik närmade sig trumman via en kurs hos den samiske shamanen Ailo Gaup. ”Misjonarene i sameland hade tatt fra oss trummen, og nå fikk jag den tillbake. Trommens kraft åpnet meg for deler av meg selv som hade ligget i dvala”. Från 1993 har han varit verksam som healer och kursledare på heltid. Healing är för Eirik alltid ett stöd till hela människan där botaren hjälper klienterna att själva finna svaret. Han lovar aldrig bot men säger att han ”blir svaert glad när noen blir friske”. Healing ska inte användas i stället för skolmedicin utan är ett supplement till skolmedicinen.
Eirik ser universum som ett sammanhängande fält av subtil energi, att vi lever våra liv i ett energifält av vågor, partiklar och möjligheter. Det mänskliga medvetandet, intentionen från en botare, kan påverka fältet och skapa en förändring som kan leda till bot, även när healingen görs på avstånd. Denna förmåga att utföra healing har alla. Vi är alla omslutna av denna healingenergi, som enligt Eirik är baserad på och uttryck för kärleksenergi.
Med tydlig inspiration från Carl Johan Callemans teorier om mayakalendern (som jag för övrigt har recenserat tidigare här) anser Eirik att vi är på väg in i ett medvetandeskifte, som handlar om något mycket större än healingmetoder: ”Som medskapende i det universelle kvantefeltet vet vi nå at vi har muligheten til å korrigere den fiktive ökonomiske virkeligheten. Vi behöver ikke lenger vaere låst av troen på det fiktive pengesystemet, det tilhörer et gammelt paradigme, og det understöttes ikke lenger av bevissthetens utvikling og den nåvaerende kosmiske impuls.”
Eirik ser 2011 års stora förändringar – revolution i arabvärlden, jordskalvet i Japan, svältkatastrofen på Afrikas horn, extremväder och den globala ekonomiska krisen – som tecken till oss människor att vi måste ”dö” ifrån gamla uppfattningar och gammalt tänkande. Också på ett personligt plan har det senaste året för Eirik handlat mycket om död och återfödelse. Han har under hösten genomgått en tuff cancerbehandling och arbetet med boken har inneburit att han måste gå igenom, rekapitulera och bearbeta hela sitt liv – något som har medfört att han i större grad har ”blivit färdig” med sin personliga historia. Denna avslutande del av boken är starkt berörande och som läsare hoppas man innerligt att Eirik ska få rätt i sin slutförhoppning: ”Jeg håper helsa mi holder, for jeg har et önske om å få muligheten til å formidle den innsikten jeg har om en ökologisk ökonomi som samsvarer med naturens prinsipper. Jeg tror dagens mennesker er modne til å ta emot denne innsikten. Jeg håper også at jeg får muligheten til å fortsette å hjelpe enkeltindivider.”
Mer info om boken och om Eiriks och Bentes verksamhet finns på http://www.sjamanhealing.com/
En längre och mer djuplodande recension av boken om Eirik finns här.

Autism, healing och shamanism

Den amerikanska dokumentärfilmen Hästpojken som förra veckan visades på SVT är en gripande historia som ställer många viktiga frågor. Den skildrar en resa som ett amerikanskt föräldrapar gör tillsammans med sin svårt autistiske sexårige son till Mongoliet för att där söka hjälp hos shamaner.
Den sexårige Rowan har ett antal rigida beteendemönster. Han får ofta långa vredesutbrott, han vägrar att baja på toan och han är oförmögen till socialt samspel med andra barn. Föräldrarna, han författare, hon psykolog, är gamla globetrotters men de har aldrig tidigare kunnat resa långt med Rowan. Anledningen till att de väljer Mongoliet är inte bara shamanerna där utan också landets hästkultur. Rowan är intresserad av hästar och gillar att rida tillsammans med pappa på grannens sävliga märr.
Redan de första dagarna i Mongoliet håller nio shamaner en gemensam ceremoni för Rowan på ett berg strax utanför huvudstaden Ulan Bator. Det är spektakulärt värre med shamanerna i full utstyrsel och med dånande trummor. Den diagnos som de ställer handlar bland annat om att pojkens döda mormorsmor, som hade mentala problem, på något sätt har satt klorna i gossen (en västerlänning skulle kanske tala om genetisk påverkan i stället). Sessionen handlar bland annat om att lossa detta grepp, men diagnosen verkar mer komplex än så för både mamman och pappan piskas av shamanerna. Jag har läst åtskilligt om hur sibiriska shamaner brukar piska sjukdomar ur kroppen men det här var första gången jag fick se det. Mycket intressant – inte minst för att shamanerna valde att behandla hela familjen, inklusive avlidna anhöriga. Onekligen ett helhetsgrepp för att återskapa harmoni och balans.
Resan fortsätter därefter till de nordligaste delarna av Mongoliet, först flera dagar i en minibuss och därefter lika många på hästrygg. Resan tycks ibland stå inför en omedelbar kollaps när Rowan regredierar men småningom når expeditionen fram till det renskötande dukha-folket, där särdeles kraftfulla shamaner ska finnas. En sådan tar sig också an Rowan efter att först ha rådgjort med andarna i ett dygn. Vi får inte se så mycket av seansen i tältkåtans dunkel, kanske var den så här kort eller också ville inte shamanen bli filmad. När seansen var över ropade Rowan: ”Jag vill ha mer shaman” och det var ju i sig ett uttryck för att något avgörande hade hänt. Dagen därpå söker shamanen upp familjen i fullt dagsljus och balanserar pojkens aura med mjuka handrörelser. Han tycks dra ut något ur pojkens aura och sedan skicka iväg det. Han lovar omgående förbättring vad gäller vredesutbrott och toalettrutiner och blir sannspådd. Autismen i sig ska mildras under de kommande åren, heter det.
Filmen avslutas några veckor efter hemkomsten till USA. Rowan bajar på toa, han samspelar med andra barn, hans vredesutbrott har försvunnit eller i alla fall blivit färre och han håller på att lära sig rida ensam. Vilken underbar lättnad för familjen! Så resan kan kanske karakteriseras som en healing för hela familjen och den har fadern Rupert Isaacson också skildrat i en bok som heter just Hästpojken och som även finns på svenska. Filmen går att få tag på som dvd men enbart från denna sajt.
Många frågor dyker upp efter denna gripande film: om vad autism egentligen är och om hur vårt samhälle på ett världsunikt sätt sjukdomsstämplar tillståndet, om hur shamaner med urgamla metoder kan nå fram till kunskaper av liknande slag som modern genkunskap, om hur metoder från Drömtiden kan lösa upp rigida beteenden hos en autistisk pojke och så att säga återföda honom in i världen, om vad föräldraskap innebär och om vad en familj egentligen är – insnärjd i en väv av relationer både till omgivningen och bakåt i historien. Själv undrar jag om inte Rowan hade kunnat återfödas in i livet utan att behöva resa ända till Mongoliet – det kanske hade räckt med Syddakota eller Wyoming och de synnerligen hästskickliga indiankulturer som fortfarande finns där.