Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Denna blogg söker realisera den gamla nordiska definitionen av begreppet visdom som insikt i världen och i det fördolda.

onsdag 14 juli 2010

Att behandla vatten ödmjukt

Vatten är livgivaren. Vattnet är det som står Dao närmast, sägs det i den kinesiska visdomstexten Dao De Jing. Vattnet är ett av de fyra elementen och i nordisk andlig tradition en förutsättning för allt liv. Världsträdet Yggdrasil hämtar sin näring ur tre källor – Urds brunn, Mimers brunn och Hvergelme – och de ödesskapande nornorna vattenöser Yggdrasils stam. Som embryon svävar vi i moderhavet och som mycket små välkomnas vi in i den mänskliga gemenskapen genom att vattenösas.
Traditionellt har människor haft ett ödmjukt förhållande till vatten och man har sökt samverkan och samarbete med vattnet i en ömsesidig gemenskap. Den bröts först i och med de storskaliga försöken med konstbevattning då de stora floderna i Mellanöstern, Indien och Kina skulle ”tämjas” för att bringa ständigt ökande skördar till de gryende stadscivilisationerna. Resultaten blev erosion, saltbemängda jordar, översvämningar och så småningom också bevattningsimperiernas undergång.
Det är tankar som sysselsätter mig när jag mödosamt vattnar mina trädgårdsland som nu inte fått något regn på två veckor. Hur kan man som husbehovsodlare på ett ödmjukt sätt använda Moder Jords vatten för att undvika att grödorna torkar bort? Verkligt regn kan man aldrig ersätta – här handlar det om livsuppehållande hjälpvattning. Ett alternativ är självfallet att ansluta en trädgårdsslang och en vattenspridare till sin egen brunn eller vattenledning, men det är ett mycket slösaktigt sätt att använda vatten. Vattnet sprids ut över en stor yta och är det riktigt varmt hinner mycket av vattnet dessutom dunsta innan det når jorden. Yrkesodlarnas laserperforerade slangar är ett bättre alternativ eftersom man då kan rikta vattnet med en viss precision just till de växter som man vill bistå. Men jag har ändå kommit fram till att den gamla hederliga vattenkannan är den bästa metoden.
Med vattenkannan kan man precisionsvattna både vad gäller tid och plats. Allra bäst är om man kan använda regnvatten som man samlat i tunnor, men i den pågående torrperioden är detta vatten för länge sedan slut för min del. Jag vill helst inte använda dricksvattnet från min bergborrade brunn och som tur är har jag en gammal grävd reservbrunn på tomten – en gång gårdens huvudbrunn för både människor och djur. Den håller vatten långt in i augusti även under torrår så detta vatten tar jag nu upp på gammaldags sätt med hjälp av en lång stång och en hink. En grundlig vattning kräver i mitt trädgårdsland 300-400 liter så först måste jag hinka upp 30-40 hinkar ur brunnen och sedan kånka de fyllda vattenkannorna cirka 30 meter till landet. Det blir många vändor och så lite extra väntetid emellanåt för att låta vattnet sjunka ner ordentligt. Arbetet är tungt, ja, men att på detta sätt bära och vara i närkontakt med vattnet är ett ödmjukt och respektfullt sätt att behandla Moder Jord. Vattnet och jag samspelar i en dans som utgör en liten del av vattnets stora kretslopp som i sin tur är en del av Det stora kretsloppet. Genom att vara nära vattnet är jag nära Dao.