Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Denna blogg söker realisera den gamla nordiska definitionen av begreppet visdom som insikt i världen och i det fördolda.

fredag 2 juli 2010

Om att tänka naturen

Att fälla träd och hugga sin vedbrand kan vara en meditativ verksamhet av hög kvalitet. Men att strax före rötmånaden få in den huggna veden från skogen till vedboden för eftertorkning och förvaring känns mest som ett tröstlöst slit. Inte särskilt tungt men trist – i synnerhet när man som jag lätt blir plaskvåt av svett och därmed fungerar som myggmagnet. Det är myggår i år och för att freda mig och över huvud taget kunna koncentrera mig på vedplockandet måste jag hänga ett myggnät över kepsen. Uthärdligt – ja. Men njutningsfullt – knappast!
Själva vedbärandet lockar inte fram några stora eller djupa tankar – annat än på kallt vatten och kafferast. Men efter en natts sömn och omedveten drömbearbetning och meditation märker jag att det monotona arbetet ändå omformat något i min tankevärld. Det är uppenbarligen så att aktiv medvaro i landskapet – i form av arbete med växter, djur och mineraler – öppnar upp medvetandet för nya dimensioner och tankemönster. Denna medvaro – även när den sker via ett monotont och trist arbete – hjälper oss att komma ur den bubbla som vi vanligtvis är instängda i.
Vad innebär det då mer konkret att komma ut ur denna bubbla? Det är svårt att fånga i ord eftersom detta går bortom språket, eller i alla fall det språk vi numera använder. Men det handlar om att tänka i takt med naturen, om att ens eget tänkande sker i samsvängning med naturens tänkande. Kan man då säga att naturen över huvud taget tänker? Ja, alla processer i naturen har sitt eget inbyggda tänkande – det som gör att en tall är en tall, en sten en sten och en fjäril en fjäril. Det som är essensen i varat.
Jag kan t ex uppleva detta när jag utför en annan ganska monoton och trist syssla, nämligen rensning i trädgårdslandet. Pysslandet omkring potatis, brytbönor, morötter, mangold, lök etc gör att jag kan komma in i dessa växters medvetandesfär. Jag skulle vilja beskriva det som att man får kontakt med växterna och deras tänkande. Det är en sorts identitetskänsla. Väl att beakta är inte växternas eller naturens tänkande logiskt eller analytiskt. Det är helt enkelt annorlunda. Kanske kan man kalla det för ett metaforiskt tänkande som Gregory Cajete gör i Native Science. Den identitetskänsla jag talar om handlar inte om att tänka växterna eller tänka om växterna eller att försöka tänka som växterna. Det är snarare att tänka växterna. Att tänka brytbönan – på liknande sätt som en jojk inte handlar om att jojka om något utan att jojka detta något.
Är denna identitetskänsla en känslomässig upplevelse, eller en andlig upplevelse? Ja och nej. Det är något mer och det är inte en känsla av eufori, av att vara ett med allt och liknande. För min del handlar det helt enkelt om ett konstaterande att det är så här jag tänker en växt eller sten. Detta är växtens tänkande. Det är så här det är. Eller för att uttrycka sig kortare om naturens väv av processer: Det är. Eller ännu kortare, för att uttrycka just det som pågår i processen: Är.