Från småknoddar till Occupy Wall Street

På min löprunda i dag mötte jag en dagisgrupp på promenad. Det var junioravdelningen som var ute i sina lysande reflexvästar. Jag talar alltså om två-åringar. De tittade storögt på mig när jag sprang förbi. De var helt enkelt ute och gick, och var helt och fullt närvarande i detta, medan jag själv helt enkelt var ute och sprang, också fullt närvarande. En gemenskap över generationsgränserna omslöt oss där vi var inbegripna i två av människans ursprungliga aktiviteter - två av de aktiviteter som en gång gjorde oss till människor.
Jag fylldes av en stor existentiell glädje bara genom att se småknoddarna. Det kan man knappast säga om de rapporter som strömmar in om och från den globala kapitalismens tilltagande problem. Detsamma gäller de fåfänga försöken från Europas politiska ledare att lösa skuldproblemen med hjälp av ännu mera skuld – till Grekland, till Irland, till Portugal, till Spanien, till Italien och i allt större utsträckning (här är vi bara i början) till de banker som köpt på sig ”säkerheter” för dessa länders skulder. Till de europeiska politikernas försvar kan man säga att de i alla fall försöker hitta lösningar – även om de självfallet bara väljer att behandla symptom och inte gå till roten med problemen. USA:s politiska elit däremot sitter lamslagen i sina respektive ideologiska skyttegravar utan att förstå att USA-imperiets glansdagar är över och att deras egentliga uppgift är att administrera imperiets implosion på skonsammast möjliga sätt.
I grunden står de europeiska politikerna (och samhällena) inför samma grundproblem. Industricivilisationen lever över jordens tillgångar och detta faktum går i längden inte att dölja med en skulddriven ekonomi. Mer skuld, som skapas av imaginära pengar, så kallade funny money, kan ge ytterligare lite respit men ändrar inget i grunden: en ekonomi som förutsätter ständig tillväxt är omöjlig på ett ändligt jordklot. Som Richard Heinberg har visat i sin bok The End of Growth har vi nu nått det stadium där vare sig hushåll, företag eller stater kan lösa problemen genom att dra på sig ännu mera skuld. Vi måste i stället hitta vägar till att bygga en ekonomi och ett samhälle som är i takt med Moder Jord.
Det är många människor, också i industricivilisationen som tänker och känner att något är fel i grunden. Många känner det in på bara skinnet genom förlorade jobb, förlorade hus, förlorade framtidsmöjligheter, förlorade besparingar. Det är en del av förklaringen till den spontana rörelse som nu sprider sig över USA under namnet Occupy Wall Street, OWS. Det handlar om människor som har fått nog av det nuvarande systemet och vill ha något annat. Kritiker och förståsigpåare säger att rörelsen saknar fokus och frågar sig vilket program den har – vad vill de, vilka är deras krav? Men, hallå, detta är en spontan rörelse som växer fram nerifrån och vill något annat. De vet inte mer än vi hur detta andra kan och ska gestaltas. Det här är en rörelse som åtminstone delvis befinner sig under maktens radar och därför varken förstås eller rapporteras i någon utsträckning att tala om. Det ska bli mycket intressant att se hur OWS utvecklas. Jag tror att den har större potential till att bli systemöverskridande än t ex protesterna i Grekland mot besparingsprogrammen. Även de protesterna är högst förståeliga men styrs till stor del av fackföreningarna, som ju själva är djupt insyltade i den uppenbarligen genomkorrupta feodala version av demokrati och ekonomi som präglar Grekland. Vill de grekiska protesterna verkligen någonting annat?
Vi står onekligen inför en spännande höst. Det gäller också småknoddarna i sina reflexvästar. De kommer helt enkelt att fortsätta att vara ute och gå och vara närvarande i gåendet och på sitt sätt delta i Det stora kretsloppet, i världens ömsesidiga pågående.